9789163710643 by Smakprov Media AB

Granne eller ufo Sofia Thoresdotter

Förord Tänk om det vore så att nästan alla texter om kvinnor skrivits av män. Eller om Moa Martinsson och de andra arbetarförfattarna aldrig publicerats. Ett intressant tankeexperiment, eller hur? Men när det kommer till funktionshinder är det just så det är. Det mesta är skrivet av folk utan funktionsnedsättning. Det är läkare, arbetsterapeuter, socionomer, pedagoger och ibland föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Ytterst sällan är det vi själva som berättar våra egna historier. Man kan fråga sig vad det gör med oss. Att vi sällan eller aldrig får vår verklighet skildrad av någon som har egen erfarenhet av den. Att våra känslor och tankar allt som oftast filtreras genom experternas och föräldrarnas tangentbord. Mot den bakgrunden blev jag oerhört glad när Sofia Thoresdotter ville ha mig som redaktör till sin bok. Jag föll pladask för ärligheten i texterna. Här fanns inget förskönande eller insmickrande. De berättade om livet som det kan vara och som det är för henne, för mig och för många andra. ”Precis det där har jag också varit med om”, tänkte jag vid genomläsningen av nästan vartenda kåseri.

Det kan lätt bli sentimentalt och självömkande när det man varit med om ska kläs i ord. Men tack vare Sofia Thoresdotters humor och självdistans kör hon aldrig i det diket. Hon skrattar inte heller bort det svåra. Kränkningarna och övergreppen finns där, men utan att vi får det skrivet på näsan. Det som imponerat på mig mest är nog ändå hanteringen av språket. Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt att skriva om det självupplevda när det handlar om funktionshinder. Det är som att språket inte är vårt eget utan tillhör Försäkringskassan eller någon annan myndighet. Ta bara ordet ”funktionshindrad”, eller formuleringen ”personer med synnedsättning” - som taget ur Statens Offentliga Utredningar. Men Sofia Thoresdotter har egna ord, och även om hon ibland tvingas använda myndighetsspråket så har det skett en avgiftning. Det fyrkantiga slipas liksom ner av texten i sig. Och återigen tror jag att det har att göra med uppriktigheten i det som berättas. Finn Hellman, juni 2012

Alla vet bäst Tonfallet mammor får när de vill undervisa sina barn om ledarhundar kan verkligen få det att krypa i mig - för att inte tala om vad de säger: ”Det där, förstår du, det är en leeedarhund, den hjälper tanten, den jobbar, man får iiinte störa den.” Oftast har barnet inte haft en tanke på att störa oss. Vi är ganska ointressanta för små barn där vi forsar fram bland människorna. Men mammorna brukar inte ge sig så lätt, särskilt inte om de har åhörare. En gång på bussen var det en mamma som började undervisa sitt barn, som för övrigt inte ens hade frågat något. ”Den där hunden, den visar sin matte vart hon ska gå.” Barnet funderade en stund: ”Hur kan den veta det?” Då kände jag mig tvungen att förklara. Jag talade om för barnet att hon hade alldeles rätt, Min hund leder mig förbi hinder men kan inte veta vart jag ska gå. Det är jag som vet det. Barnet lät sig nöja, men inte mamma. ”Men hur kan du veta det då?” Den värsta gången var nog ändå när jag åkte tunnelbana. Ombord satt en familj som nog var på sitt första stockholmsbesök, för barnen fick panik när vi åkte in i en tunnel. För att distrahera försökte mamman att få barnet att fokusera på mig och hunden. ”Titta, där är en sån där ledarhund. Den hjälper sin matte att åka tåg.”

Det hade önskad effekt. Barnet slutade genast gråta och utbrast: ”Va?” Och i mitt stilla sinne höll jag med, en mycket befogad kommentar. Men nu kommer vi till det mest pinsamma av allt och det är att jag själv gör såhär ibland. Som t ex en annan gång på tunnelbanan. Jag hade precis satt mig tillrätta när jag hörde barnet fråga: ”Mamma, vad är det där för en hund?” ”Det är en blindhund.” ”Nej”, sa jag, ”det är jag som är blind och det här är en ledarhund.” Då suckade barnet djupt: ”Jamen, jag undrar ju bara vad det är för ras.”

Den perfekta ledarhundsföraren Jag är en sån där som alltid vill göra rätt och ha rätt också för den delen. Har man den inställningen till livet och sig själv får man problem. Jag skulle önska att jag inte var sån, men det är jag. Så när jag fick min första ledarhund ville jag vara den perfekta hundägaren och den perfekta ledarhundsföraren. En sommarkväll var jag nere vid vattnet och rastade Amanda. Det fanns gott om människor ute eftersom kvällen var så fin, men inga hundägare, så jag tog ingen större notis om dem, inte förrän jag kallade in Amanda och hon inte kom. Ni har säkert varit med om det själva, i samma ögonblick som man ropar på sin hund stannar någon förbipasserande upp för att se hur det går. Säkert för att hjälpa till om det behövs men

det gör mig alltid lika stressad. Jag ropade på Amanda igen, ingenting hände och jag som vill vara perfekt tyckte att det blev pinsamt, nu när jag hade åskådare också. Nästa gång jag ropade lät jag säkert argare än nödvändigt och då kom hon inte alls, jag blev arg. ”Det var väl själva faaaan, kom hit”, röt jag och stegade iväg med bestämda och arga steg åt det hållet där jag trodde att hon befann sig. Och plötsligt, PLASK, stod jag med vatten till knäna i en plaskdamm. Nu hade jag inte bara gjort fel, jag hade gjort bort mig också. Jag hoppade raskt ur vattnet och nu kom Amanda som ett skott. Glad och munter eftersom det tydligen skulle badas. Om åskådarna fanns kvar vet jag inte men jag tog inga risker. Jag selade på och slafsade hem i mina dyngsura skor och skämdes. Kanske inte helt och hållet perfekt ändå. 11

Fördelarna med att inte se En gång när jag var fyra år blev jag jättearg på min mamma. Då tog jag en trasdocka som hon hade sytt till mig och klippte sönder den i små bitar. Gissa om hon blev arg: ”Vad har du gjort!”, skrek hon. ”Det vet jag inte, jag är ju blind.” Det gick hon inte på förstås, men jag tror att det var då jag började försöka ta reda på om man kan ha nån nytta av att inte se. Mina föräldrar var inte alls överens på den punkten. Min stränga mamma ansåg att det alltid var fel att ”utnyttja sitt handikapp”. Min pappa, däremot, tyckte att om man nu skulle släpa omkring på blindheten hela livet, så kunde man 12

väl åtminstone få ha lite nytta av den ibland. Som tonåring utnyttjade jag synskadan hejdlöst, eller kanske inte synskadan direkt, men att människor trodde att jag automatiskt var snäll bara för att jag var blind. Jag kunde göra nästan vad som helst, palla äpplen, snatta, skolka och ändå bli betraktad som oskyldig. Mina kompisar hade också användning av det. ”Vi måste ju följa med och hjälpa Sofia”, sa de till sina föräldrar. Då fick de vara ute mycket längre och deras föräldrar trodde att vi bara gjorde snälla saker. Men när jag pluggade på universitetet på 80-talet var jag med om motsatsen. Vid ett tillfälle skulle jag göra en jämförelse mellan romantiken och wienerklassicismen. På den tiden fanns det inga datorer med talsyntes och punktskriftsdisplay utan jag var hänvisad till en vanlig skrivmaskin. Mitt på sidan fyra ringde telefonen och jag svarade. Sen hade jag ingen aning om hur långt i texten jag hade kommit. Min lärare tittade igenom hemtentan och sa: ”lite väl pladdrigt tycker jag, den får du göra om. Och då förväntar jag mig att du gör ditt bästa.” Jag kunde ha strypt honom! Nu är jag 46 år och har fortfarande inte hittat någon vettig balans mellan dessa ytterligheter, men jag jobbar på det. Jag tror inte längre att det handlar om att skaffa sig fördelar, snarare om att lära sig vad som är rimligt. När jag klarar av att ställa rättvisa krav på mig själv kan jag förhoppningsvis få andra att göra detsamma. Men då måste nog mina argument bli lite bättre än när jag var fyra.

När de utnyttjar oss känner de sig goda En dag hörde jag ett radioinslag om personer med funktionsnedsättning och våra möjligheter på arbetsmarknaden. En moderat politiker från arbetsmarknadsutskottet sa att man ju måste prata om att många funktionshindrade faktiskt har jobb och ”stortrivs” och att det finns många ”goda” arbetsgivare också... Det är såhär det brukar låta. Om någon anställer en person med funktionsnedsättning, är det för att denna någon är god, inte för att människan som blir anställd är kompetent. Och ordvalet säger en del om hur vi med funktionsnedsättning betraktas av allmänheten och dess företrädare. Vi utför inte ett bra jobb. Vi tillför inget på vår arbetsplats. Vi ”stortrivs” där. Fast helt och hållet goda och självuppoffrande är de inte trots allt, de som anställer oss. Nej, de kan få ekonomisk kompensation för sin godhet i form av lönebidrag. Inte heller Arbetsförmedlingen tror på vår kompetens. Där uppmanas arbetssökande med funktionsnedsättning att använda lönebidrag som argument för att få anställning. ”Ta mig, jag är billig, jobbar nästan gratis och du kan skylta med din godhet, bra för företaget.” Rådet är inte att använda det som en sista utväg när allt annat prövats, utan som det främsta försäljningsargumentet. Mitt allra första jobb var som telefonist på ett företag som ägdes av Stockholms stad. Jag delade tjänsten med en kvinna som också har en grav synskada. Arbetsgivaren fick

ett 90-procentigt lönebidrag för oss två. Vi tyckte att det var konstigt, för vi hade hjälpmedel som gjorde att vi kunde utföra alla arbetsuppgifter lika bra som en seende person. Vi förstod inte varför arbetsgivaren behövde kompenseras för att ha oss där. Vi var snabba, serviceinriktade och trevliga. Det här företaget sålde utbildningar i stil med: ”Våga ställa krav.” ”Våga välja verklighet.” ”Kvinnor i mellankarriären.” Vi gick naturligtvis inte på någon av dessa kurser. Tjejerna i växeln räknades knappast till kvinnor i mellankarriären. Däremot fick vi veta att man använde oss två som lyckade exempel, eller var det vår goda arbetsgivare de menade? När det blev löneförhandling lyckades vi få bort lönebidraget. Jag minns att jag frågade min chef om han kunde tänka sig att arbeta på ett ställe där man bara ville betala 10 procent av hans lön. Det kunde han inte. Men det förväntas vi göra, jobba på platser där man inte vill betala mer en några få procent av våra löner. När Historiska Museet skulle anställa guider till sin utställning ”Dialog i mörkret” blev det absurt! Där gick arbetet ut på att guida museibesökarna i totalt mörker. Man tänkte sig att de som var bäst på det borde vara personer som har levt med en grav synskada under en lång period, så det var folk med den erfarenheten man sökte. Och för att arbeta på utställningen var man tvungen att vara berättigad till lönebidrag. Jo, du läste rätt, inte ens när erfarenheten att ha levt med en funktionsnedsättning är själva förutsättningen för arbetet, vill man betala för denna dyrt förvärvade kompetens.

Att bli gammal Nu måste jag ha blivit gammal trots allt, för på tunnelbanan i dag hörde jag en ung kille som trodde att tågluffa betyder att man är fripassagerare på tåg.

Det låter som is ”Det låter som is”, säger Milla. Hon håller i ett instrument som är ett slags hybrid mellan gurka och regnrör. Inuti finns det något som rasslar. ”Hurdå is?”, undrar jag. ”Ja, vatten med isbitar i”, säger hon lite otåligt och vips befinner jag mig i kanten på ett vattendrag en vårvinterdag med sol och vass blåst. Vinden gör att isbitarna som ligger i vattnet klirrar och rasslar, ljudet från instrumentet har exakt samma ton på klirret. Milla har en grav synskada, precis som jag, fast enligt henne är hon ”blindast”. Vi träffas en gång i veckan hemma hos mig. Det har vi gjort i flera år men nu ska musikstunderna ta slut och Milla ska börja i skolan, för nu är hon sex år. På golvet sitter vi bland en massa instrument och dockor och nu byter berättelsen spår igen, det går med en rasande fart när man är sex år: ”Sofia, nu behöver vi räddljudet, var är det?” Vi börjar leta. Nu är vi mitt inne i historien, jag vet ärligt talat inte vem av oss som är mest engagerad. Det är getklövarna som är räddljudet har Milla bestämt. Här är de. Jag tar gitarren och hittar på en sång om att vara rädd för tigrar, Milla gör räddljud och tigerljud om vartannat. I rummet intill ligger min ledarhund och snarkar, det låter nästan också som en tiger.

Nu har jag arbetat i cirka fyra år med synskadade barn och musik och jag hittar fortfarande nya möjligheter. Att med hjälp av ljud arbeta med inre bilder och fantasi, att använda instrument som förstärkning och illustration, som färger nästan, är bara ett sätt. Med andra barn har jag gjort sånger om hur man åker pendeltåg hem från musikstunden, sånger som handlar om i vilken ordning stationerna kommer eller i vilken ordning saker händer på hemvägen: först tar vi hissen ner, sen kommer vi ut på gatan och hur låter det där, sen tar vi bussen och hur låter rösten som ropar ut stationerna? Musiken skapar också lust till rörelse. Man kan hoppa rytmen av sitt namn, man kan snurra och ramla och resa sig igen och hela tiden följer musiken vad man gör. Det blir nästan som att se sig i spegeln, fast med ljud.

Det hade aldrig kunnat hända här Vi är i Sucre i Bolivia och vi har just beställt in pizza. Det är jag, min vän och kollega Theresa som bor i Sverige men är från Chile och våra vänner Beatriz och Ana. Vi känner varandra därför att vi har ett musikterapiprojekt ihop. Jag har just hållit i en lyckad workshop och nu firar vi. Jag är glad och lite spidad. När vi sitter där och väntar på våra pizzor kommer det fram en man till vårt bord. Han är från Chile och är också i Sucre för att arbeta med nån slags projekt. Jag lyssnar på de andra som pratar, min spanska är ganska

dålig, men jag förstår det mesta. När han gå kysser han alla på kinden och säjer hejdå, alla utom mig. Jag känner igen det, det händer mig ofta även hemma i Sverige att folk behandlar mig som en möbel. Men det som händer sedan, det skulle aldrig kunna hända i Sverige. ”Såg ni” säger jag till mina vänner, ”alla fick en kyss på kinden utom jag”. ”Jag går och hämtar honom”, säger Theresa. ”Nej, säger jag förskräckt”, det behövs inte. ”Jodå”, säger de andra med en mun, ”han ska lära sig. Han ska ju jobba med människor då får han ju fatta”. Sagt och gjort. Han blir hämtad och tillrättavisad och han skäms som en hund. Jag får en hejdåkyss och en ursäkt och han får veta att jag är musikterapeut och just har hållit i en skitbra workshop, sedan går han. Där sitter jag, på samma gång glad och ledsen. Glad, för så här ska vänner göra – ledsen, för att det aldrig skulle hända i Sverige.

Men jag skriker inte Vi sitter kring elden på gården utanför Martas hydda där hon bor med sin mamma och dotter. Här finns bara grus och damm och idag ska hon lära sig blåsa på elden. Vi har åkt jeep i flera timmar från Sucre i Bolivia. Den sista biten har vi gått till fots och burit med oss det som ska lagas till: pasta, gröna ärtor och grönsaker. När vi nästan var framme kom en grannkvinna för att hjälpa oss bära och visa vägen.

Marta har en intellektuell funktionsnedsättning och en hörselskada. Hon har också lite problem med sin finmotorik. Det är därför det är så svårt att blåsa på elden. Men kan man inte blåsa på elden kan man inte laga mat och nu måste hon lära sig det, för hennes mamma har blivit sjuk. Det går bra. Man behöver inte blåsa. Man kan vifta med något istället så elden tar sig och maten blir klar. Alla ska få smaka, vi som är gäster och även grannkvinnan. Vi blir illa berörda. Det här är ju all mat familjen har. Där vi bor i Sucre har vi hur mycket som helst, men vi måste ta emot den förstås. I ett obevakat ögonblick häller vi tillbaks den i kastrullen, vi skäms hur vi än gör. Vi tackar för oss och beger oss därifrån. Nu kan Marta laga mat, om hon har någon förstås. Vi sitter runt köksbordet hemma i Sverige. Vi har precis ätit klart när ett av de vuxna barnen säger att hon gärna skulle testa en sådan där provsmakningsmeny. Man får testa en massa olika konstiga rätter som man aldrig har hört talas om. En vän och hans flickvän har varit där i 7 timmar en gång och ätit över 20 rätter. Det vänder sig i magen. Jag vill resa mig upp och skrika: ”Sluta! Håll käften! Man får inte göra så med mat. Man får inte göra så med sig själv! Det är osmakligt, vidrigt! Ingen, ingen ingen borde få göra så!” Men jag skriker inte. Jag gråter inte ens. Jag mår bara illa.

Hör du vem det är? Känner ni igen det här: Man träffar någon på stan. Någon som hejar glatt och börjar prata som om man känner varandra. Och visst gör man det, men var var det vi träffades? På vilket sätt hör vi ihop? Eftersom man inte frågar direkt får man stå där och gissa och försöka räkna ut hur det ligger till. I huvet bläddrar och bläddrar man för att hitta rätt. Ja, visst känner vi igen oss allihop och ändå klarar vi inte av att hantera situationen när den dyker upp. Men har ni varit med om att någon kommer fram till er, ställer sig framför och säger: 28

”Hej, ser du vem det är?” Nej, antagligen inte, om ni inte som jag är hänvisad till att känna igen människor på deras röster. Då får man vara med om det ofta. Jag vet inte varför. Folk kanske tror att det är svårare att känna igen någon på rösten än på utseendet, men just därför vore det väl bättre att faktiskt säga vad man heter. I förra veckan var jag med om det två gånger samma dag. Den ena personen var en terapeut som vi hade haft som handledare på ett av mina jobb. Den andra var en före detta arbetskamrat. Båda personerna ropade på mig och frågade om jag hörde vem de var. Innan jag han svara fortsatte de båda två att berätta var vi hade träffats och under vilka omständigheter, men inte vad de hette. ”Du kanske har ett namn”, sa jag i båda fallen och då blev det pinsamt. När jag irriterar mig på något brukar jag tänka ut hur jag ska göra nästa gång det inträffar. Då försöker jag hitta på en så kul lösning att jag nästan börjar önska att det ska hända igen - då gör det aldrig det. Så nu har jag bestämt att nästa gång någon frågar om jag kan höra vem det är ska jag föreslå att vi tillsammans kollar igenom personens väska. För även om de inte vet vem de är och måste fråga andra, kan vi ha tur och hitta ett id-kort eller något annat som kan ge dem svar.

Ja till brukare, nej till kollega Sedan i oktober har jag sökt jobb. Det har inte gått bra, trots mitt förträffliga cv där alla mina meriter står. Jag har två terapeututbildningar, 15 års arbetslivserfarenhet och jag har arbetat utomlands, bland annat i Bolivia. Men det finns en hake, jag är blind. Att människors fördomar försvinner med ökad kunskap är en vanlig föreställning. ”Det är för att de inte förstår” sa till exempel mina föräldrar när folk var dumma mot mig som barn. Och länge har jag själv trott att det går att informera bort okunskap. Men det tror jag inte längre. Hör här bara:

En särskola i Tyresö sökte en musikterapeut och jag blev kallad till intervju. Ingen där visste om att jag är blind. Det brukar jag inte berätta när jag söker jobb, dels för att det oftast saknar betydelse och dels för att jag i så fall aldrig skulle bli kallad till några intervjuer. Det vet jag av erfarenhet. Alltså kom jag dit och ställde till med förvirring. När den hade lagt sig blev det intervju. Men jag fick helt andra frågor än jag föreställer mig att seende personer får vid liknande tillfällen: ”Men du, måste vi komma och hämta dig vid bussen varje morgon?” En fundering man kanske kan ha, men inte när man har sett i mina papper att jag har jobbat i Bolivia. Kan jag det borde jag rimligtvis kunna ta mig ända till Tyresö. Och jag har fått andra liknande frågor, till exempel när jag sökte jobb som musiklekledare för en barngrupp. Damen som intervjuade mig var tveksam till om jag verkligen skulle klara av det. ”Man sitter ju inte bara still och sjunger”, sa hon. ”Ibland är man uppe och dansar och hoppar också.” ”Det är inga problem”, sa jag. ”Som du ser i mitt cv har jag jobbat med musiklek ganska mycket.” Då utbrast hon: ”Jamen, kan du springa då?” Jobben jag söker har ofta koppling till funktionshinder. Men har man en funktionsnedsättning på dessa arbetsplatser är man förstås inte kollega, hur skulle det se ut? Nej, här är en sådan som jag brukare, klient eller kund. Men om man inte ens på sådana här ställen kan tänka sig att ha en kollega med en funktionsnedsättning, vem kan det då? Och hur ska vi få till en förändring? Och är det någon som vill det när allt kommer omkring. 31

Ibland när jag får nog Så fort jag kommer in i tunnelbanevagnen, har satt mig tillrätta och min hund ligger bekvämt börjar det: ”Vilken fin hund du har. Är du helt blind eller ser du lite grann? Är du född sån?” Och jag svarar snällt på frågorna som jag brukar. Men plötsligt flyger fan i mig: ”Och du då?” Hon skrattar lite: ”Jo, jag ser, ja, med glasögon alltså.” Och nu är jag i fin form: ”Jaha, är de progressiva eller?” Hon svarar ”ja”, och jag kan bara inte sluta: ”Jaha, Då är man närsynt va?” 32

Här någonstans börjar det höjas protester i mitt huvud: ”Sluta nu, så får man inte göra, nu är du elak.” Men mitt sämre jag har kul: ”Har du varit närsynt hela livet eller?” Nu är det inte kul längre. Hon börjar låta riktigt osäker och vårt samtal, eller vad man ska kalla det, dör ut. Och självklart sitter jag där och skäms. Så här får man inte bära sig åt. Men vad är det egentligen för skillnad på när hon frågar och när jag gör det? Man kan hävda att jag går in för att vara elak, medan hon frågar för att... Ja, varför? Vad vet jag om hennes motiv? Fast oftast gör jag inte såhär. Däremot tänker jag ut olika saker som jag skulle vilja säja eller göra. Som det här till exempel: ”Egentligen ska man ju inte klappa sådana här, men jag kan helt enkelt inte låta bli”, säger tanten på bussen till sin väninna och så klappar hon min ledarhund. Alltså, hon vet att man inte ska störa ledarhundar. Men hon skiter i det. I min fantasi tar jag hennes handväska och börjar gräva i den. Där finns en massa intressanta saker som jag undersöker noga innan jag slänger dem på golvet: ”Egentligen ska man ju inte göra såhär”, säger jag, ”men jag kan helt enkelt inte låta bli.”

Frihet för mig Ibland är saker som är självklara för en själv precis tvärt om för andra. Att vara fri och oberoende eller bunden och beroende till exempel. För mig blev det tydligt när jag skulle få min ledarhund. ”Skaffa inte hund”, sa folk, ”man blir så bunden.” När sen hunden kom visade det sig att det blev precis tvärt om. Jag tog mig fram mycket smidigare. Ibland kände jag mig som en drottning när jag helt obehindrat kunde sväva fram i folkmassan. Jag fick mod och lust att gå till nya ställen utan att ha en ledsagare med mig. Min hund hittar visserligen lika dåligt som jag på ställen där vi aldrig har varit, men hon hittar trappor, sittplatser och dörrar och framförallt: när jag vill gå hem hittar hon alltid ut ur lokalen. Jag behöver inte fråga någon. Jag kan bara resa mig upp och gå. Med min ledarhund upptäckte jag att jag hade avstått från saker utan att tänka på det. Innan jag fick henne kunde jag till exempel stå och vänta på tunnelbanan, stå och stå, fast jag egentligen ville sitta. Ofta kändes det för krångligt att leta reda på en bänk så jag intalade mig att jag hellre ville stå. men med min ledarhund behöver jag bara säja, ”sök bänk”, så gör hon det. Eller det här med att gå ifrån nån man är förbannad på. Med bara en vit käpp i handen är det inte så effektfullt. Risken att man med arga steg går rakt in i nåt eller åt fel håll är så stor att man inte tar risken, i alla fall inte jag, men med hunden är det bara att svischa i väg med högburet huvud.

För många är att planera i förväg och ta reda på så mycket man kan om hur det ska bli, det är verkligen att vara tråkig och förutsägbar och motsatsen till att vara fri och spontan. För mig är det precis tvärt om. Om jag ska kunna ge mig ut på en resa ensam och känna mig fri och oberoende är en förutsättning att jag har så mycket fakta som möjligt om tider, sittplatser, anslutningar och sånt. Ju mer jag vet själv, desto mindre behöver jag vara beroende av andra. För de flesta jag känner är bilen symbolen för frihet och oberoende. Lokaltrafiken får dem att känna sig bundna. De måste följa tidtabeller, trängas med andra och de får inte bestämma själva när de ska åka eller när de ska komma fram. När jag åker tunnelbana eller buss känner jag mig fri. Jag bestämmer själv när jag ska åka, nästan i alla fall, och måste inte vänta på en färdtjänsttaxi och kanske bli samplanerad åt helt fel håll. Jag kan räkna ut i förväg när jag kommer att vara framme och jag kan nästan få vara lite anonym. Jamen, tänker kanske ni, på bussen kan man väl verkligen tala om samplanering? Och det är ju sant. Men där tvingas ingen att åka åt helt fel håll, tidtabellerna stämmer ganska bra, och det gäller samma förutsättningar för alla.

När julen kommer ska varenda unge passa in I december förra året hade vi julfest på en av skolorna som jag jobbar på. Det var dukat med pappersdukar på borden, godis och pepparkakor, skinkmackor och glögg i köket. Det kom många anhöriga till eleverna: farmödrar och mormödrar, pappor och mammor och ett och annat småsyskon. Det var mysig julstämning helt enkelt. Det här är en träningsskola. Eleverna som går här har alla olika funktionsnedsättningar, både intellektuella och fysiska. Ingen av dem kan prata med vanliga ord, utan uttrycker sig på andra sätt. När det blir annorlunda på skolan, när det inte ser ut som vanligt, blir eleverna förstås nyfikna och förundrade. Några kanske också blir oroliga, men den här dagen var allt lugnt. En flicka kom och satte sig mitt emot mig. Hon är elev på skolan. Hennes främsta sätt att ta reda på saker om verkligheten är att trumma på den eller att få den att låta på andra sätt. Alltså började hon med att trumma på bordet för att kolla om det lät som vanligt även om det såg annorlunda ut den här dagen. Det gjorde det. Jag fick skärpa mej för att inte trumma med, en yrkesskada jag har. Nu kom turen till duken, en pappersduk, säkert med julmotiv på, och vad den lät kul när man drog med naglarna på den... 40

Då kom fröken. Hon tog flickan med sig och gick därifrån. Hon förklarade ingenting för någon, utan sa bara: ”Jaha, då får väl vi tacka för oss”. Jag blev ledsen och upprörd: ”Det där var väl onödigt, hon ville ju bara kolla in duken”, sa jag till lite vem som helst som satt där. Någon svarade: ”Jamen, det måste ju funka socialt också.” Även om jag skulle tycka att detta beteende från läraren var okej, vilket jag alltså inte tycker, så fungerar det inte. Flickan hade ingen aning om varför hon inte fick sitta vid bordet, för henne var det nog bara konstigt. Först satt hon där tillsammans med oss andra. Sen plötsligt tog någon henne därifrån. Och funka socialt? För vem då? Det var hon som var på hemmaplan. Vi var på hennes skola. Annars brukar man väl ta seden dit man kommer? Och ärligt talat, vem i det här sammanhanget har lättast att anpassa sig och vara flexibel?

Granne eller ufo Jag fick en ny granne. En man som verkade intressant. Honom ville jag gärnabli närmare bekant med, så jag inväntade det rätta tillfället. Snart dök det upp, en eftermiddag när vi väntade på hissen. Jag hade famnen full av reklam: ”Har du tänkt på vad dumt det är egentligen?”, sa jag. ”Först bär någon hit allt papper och lägger det i våra brevfack. Sen bär vi upp dem till våra lägenheter och slänger dem i en papperskasse under diskbänken. Därefter bär vi ner papperskassen till pappersinsamlingen. Och efter det kommer någon och tömmer den och bär i väg pappret till, vart vet jag? Allt detta arbete helt i onödan.” ”Men”, undrade han, ”hur gör du när du läser posten?” Så gick det med det. Jag var i första hand blind för honom, inte i första hand vanlig granne. Men jag ger inte upp så lätt. nästa försök inträffade några dagar senare: ”Hur är läget?”, frågade jag. ”Inget vidare, jag försov mig i morse. Det har ju varit strömavbrott inatt.” Nu blev jag glad. Vanligt grannprat den här gången: ”Jag vet, hela dagen blir förstörd. Själv använder jag mobilen som väckarklocka, så för mig gick det bra.” ”Men hur kan du använda din mobiltelefon?” Sådärja, då var vi där igen. Sista försöket:

”Tur ändå att det hände på natten. Jag minns en gång när vi hade strömavbrott på dagen och jag hade datorn i gång, då kraschade hela hårddisken.” Ja, ni kan ju bara gissa vad han sa. Helt omöjligt. Jag blev gång på gångtillbakaknuffad i blindfacket och han ville verkligen inte se mig som en vanlig granne. Men det vill Emil och Celinne. Hon är fyra år och han är sju och de är mina grannar. Deras pappa heter Dennis, fast enligt Celinne heter han pappa Dennisbajskorv. Han, pappa Dennis alltså, tycker nog att jag är mer ufo än granne, för varje gång han ser mig och min ledarhund skriker han åt sina barn att flytta på sig: ”Akta, akta, hon ser inte, akta akta!” Men barnen brukar inte ta någon notis om honom. De brukar stå stilla och prata med mig och fråga vart jag är på väg, vem som ska få den där tårtan, vad hunden heter och så vidare. Snart vet de mer om mig än pappa Dennis någonsin kommer att göra. Han är ju fullt upptagen med att skrika så han hör aldrig vad vi pratar om. I går blev jag nästan full i skratt när jag som vanligt mötte familjen i porten: ”Akta akta!”, skrek pappa Dennis. ”Hej Sofia”, sa Emil. För honom är jag garanterat ingen utomjording. Men varifrån kommer egentligen pappa Dennis?

Njuter du av ditt överläge? På buss nr 40 mot universitetet funkade inte det automatiska hållplatsutropet. Men det gjorde inte så mycket, för bussföraren ropade ut i stället. Han pratade småländska och han var lite ovan vid micken. Det hördes för det blev rundgång i början, men efter några hållplatser hade han lärt sig och det började låta riktigt bra. Jag var glad. Jag skulle spela med mitt spelmanslag och på väg till bussen hade jag hört koltrasten sjunga. Snön hade börjat smälta och det var fortfarande ljust fastän klockan redan var sex. Vid Odenplan var det förarbyte. Det var då du kom in: stor, bullrig och självsäker. Du fick veta av din kollega att utropet var trasigt och att du måste ropa själv. Du protesterade. Sa att den där andra funkade. Du menade skylten där det står vilken hållplats man kommer till. Men din kollega stod på sig. Han sa att det var en passagerare ombord som behövde att man ropade. Han pekade på mig. Jag log, bad liksom om ursäkt. ”Jaha”, sa du, ”då ska du få njuta av min vackra stämma då.” ”Ja, det gör jag gärna”, sa jag. Men du ropade inte ut några hållplatser. Jag fick be dig igen. Du skojade lite och sa nåt om att du hade viskat det för dig själv. Men om jag talade om vart jag skulle av så skulle du säga till när vi var där.

Det är lätt att glömma sånt. Det vet jag av erfarenhet. Så jag sa att du måste ropa ut alla, för jag hade inte riktigt bestämt var jag skulle kliva av. Du skrattade till, lite sådär överlägset: ”Nä, så funkar det inte. Men om du talar om vart du ska av så...” Nä, jag vet, så funkar det inte. Jag vet precis hur det funkar. Om man kan se, då vet man var man är. Då behöver man inte sitta med en klump i magen, på helspänn, rädd för att åka för långt och komma fel, komma vilse, inte hinna till spelningen. Jag vet, men just den här gången hade du kunnat ändra på det. Du valde att inte göra det, njöt du av övertaget?

Nya äventyr i går var det dags igen. Hunden och jag var ute på nya äventyr. Vi började som vanligt på Norrmälarstrand, fast nu gick vi in mot stan. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle gå till stadshuset och sen hem igen förbi Klara sjö. men det blev fel någonstans på vägen och det var ju så fint väder. Vi gick och gick. Efter en lång stund kom vi fram till några bänkar och på bänkarna satt en massa turister. ”Ursäkta”, sa jag till en av dem, ”vart kommer jag om jag fortsätter rakt fram?” ”I sjön”, svarade hon, fast på danska. Jag frågade vidare och vi fortsatte vår långa promenad. Efter ett tag ringde jag min pojkvän. Han är lugn, metodisk och tålmodig. Tillsammans försökte vi räkna ut var jag befann mig. Jag beskrev hur det lät där jag var och han gjorde sitt bästa för att komma på det. Jag kanske ska förklara: det här var menat som ett äventyr. Annars hade jag helt enkelt frågat någon, men då skulle det inte bli lika roligt. Det kan man göra sen när man verkligen vill hem. Vi fortsatte men nu hade min hund tröttnat. Det visade hon mig genom att leta upp bänkar hela tiden, där hon tydligen tyckte att vi skulle vila oss. Sagt och gjort. Nu satt jag på en bänk och lyssnade. Jag hörde båtar, en kyrkklocka, en guide som pratade i en skrällig högtalare, bilar som åkte på kullersten... Jag funderade på att ta en bild med min mobil och skicka den till någon som skulle kunna berätta var vi satt. Men då hade det ju varit smidigare att fråga, och det var jag inte mogen för än. Hunden sov. 52

Har ni tänkt på att när folk pratar i mobiltelefon brukar de nästan alltid börja samtalet med att berätta var de är? Alltså satt jag och lyssnade efter någon som pratade i sin mobil. Men hörde ingen. När hunden hade vilat klart bestämde jag mig för att äventyret fick vara slut för den här gången. Vi gick iväg och hamnade genast mitt bland en massa cafébord och där frågade jag efter närmaste t-bana. En tjej följde oss en bit tills vi kände igen oss. Då var vi i Kungsträdgården. Nu har jag vissa planer på att skaffa en gps. Det skulle onekligen underlätta. Men jag skulle inte få vara med om lika många äventyr.