9789155256333

MELKER BECKER OCH MATTIAS LINDEBLAD ILLUSTRATIONER AV HENRIK LANGE

Ny text med fina unika bilder och exkl – smink, läder och headbanging –

Unika bilder och exklusiva intervjuer!

Glenn Danzig Black aria (1990) & Black aria II (2005) Vill du upptäcka en annan sida av Glenn Danzig rekommenderas de två instrumentala albumen Black aria I & II. Förväntar du dig riffbaserad rock som i ”Mother” är du tyvärr helt fel ute. Här handlar det mer om dramatiska och ondskefulla ljudlandskap. Om du varit på en konsert med Danzig någon gång så kan du ha hört någon av låtarna som intromusik.

Det blir inte mycket headbangat med nyss nämnda skivor, som mer påminner om något hämtat från en satanistisk mässa. Du som håller i den här boken har med 99,9 procents säkerhet skakat skallen ordentligt till musik många gånger. Visst har du även vid något tillfälle frågat dig själv om det är farligt? Vi tänkte besvara denna ständigt återkommande fråga en gång för alla om några sidor. Först annan ondska, i tårar …

l ucifer – även satanister fyller år ”Vi bröt verkligen jungfrulig mark.” n er g a l , b eh emo t h

Det är 2005 och framtiden för black metal beträder svensk mark. Det är Behemoth från Polen som är på besök. Vi har fått en unik intervjustund med förgrundsgestalten och sångaren i bandet, Nergal. Men det är ont om tid. Turnéussen står på tomgång och Nergal är stressad inför avfärden mot nästa spelställe.

32

Mer_ha�rdrock.indd 32

2010-07-12 14.25

Behemoth är ett ord som förekommer i många olika kulturer och som förenklat betyder monster eller odjur. Det kan också betyda ”Satan” vilket är ett perfekt bandnamn för Polens mest provokativa band.

Du får ursäkta mig. Jag vill gärna påpeka att på engelska eller rättare sagt på amerikansk slang kan det också betyda ”stort”, ”maffigt” eller typ ”fet-fett”. Nergal betyder i sig något i stil med gud av underjorden och härstammar från den Mesopotamiska mytologin …

? färdig Är du

666

Nergal må vara stressad men dagen till ära fyller faktiskt satanisten 28 år. Det måste ju firas på något sätt tänker vi. Klart vi ska sjunga för honom. Men kan man verkligen sjunga ”Ja må han leva” för en satanist? Vi vrider och vänder på för- och nackdelar kring att ta ton inför guden av underjorden. Till slut bestämmer vi oss. Självklart ska vi fira honom med en sång. Det värsta som kan hända är väl att han dödar oss resonerar vi. Vilket i och för sig vore lite tråkigt, men ändå. Vi övar några gånger och sätter oss sedan ned och väntar.

Nergal är punktlig. Han ser proper ut och har en mycket självsäker hållning. Vi har först lite svårt att känna igen honom utan smink. En skivbolagsrepresentant pekar mot oss och han tar tydlig riktning mot två livrädda nördar som snart ska stämma upp i sång. En födelsedagshymn för en av de mest respektingivande personerna på den svarta dödsmetallscenen.

Mer_ha�rdrock.indd 33

33

2010-07-12 14.25

behemoth 1991 blir världen lite svartare då den blott 14 år gamle Adam Darski tar artistnamnet Nergal (som du för övrigt kan se på omslaget till den här boken) och bildar bandet Behemoth. Polsk death metal ska aldrig mer bli den samma. Musiken är rå och primitiv, men samtidigt tekniskt briljant. Den som orkar ta sig igenom den till synes kaosartat massiva ljudmattan hittar snart harmonier, melodier och taktbyten som inte är av denna värld.

Live uppträder bandet i svarta läderutstyrslar, smink och headbangar välsynkroniserat som en enda ondskefull organism. I hemlandet är Behemoth en provokativ kraft att räkna med som rör om i den katolska grytan. Nergal har vid ett flertal tillfällen tvingats försvara sina texter i diverse debattprogram i nationell teve. Det är i grund och botten helt rätt och mycket sunt. God kultur ska provocera, annars är den inte bra.

Han sätter sig mitt emot oss. Vi hälsar inte ens utan reser oss snabbt och tar ton. Nergal tappar hakan och ser för ett kort ögonblick ut som en förvånad akvariefisk. Vi väljer att bortse från det och sjunger färdigt hela sången inklusive skjutas-på-en-skottkärra-versen. Visan blev kanske lite i längsta laget eftersom vi egentligen har ont om tid, samt att Nergal inte förstår en stavelse svenska. Men på något konstigt sätt blir han ändå rörd. Han hade nog inte väntat sig att någon skulle uppmärksamma hans födelsedag på det här sättet. Vi sätter oss ned, tittar på honom och startar intervjun.

34

Mer_ha�rdrock.indd 34

2010-07-12 14.26

Våra sjuka hjärnor vill gärna minnas en tår i Nergals ena ög onvrå.

Är Behemoth accepterade i Polen?

NERGAL: Ja, för det mesta faktiskt.

Ni har varit med nästan lika länge som black- och death metal funnits. Vad minns du starkast från det tidiga nittiotalet?

NERGAL: Det var något helt nytt. Vi bröt verkligen jungfrulig mark.

Nergal är som sagt stressad. Han och bandet ska snart åka vidare till nästa gig, vilket innebär att vi inte hinner ställa några fler frågor. Vad klantigt! Vilken sjukt fattig intervju?! Så här i efterhand kan vi känna att vi inte skulle ha slösat bort de värdefulla minuterna med att sjunga en födelsedagssång, men på sätt och vis var det ändå värt det. Har till exempel du sett en av Satans apostlar rörd till tårar?

Ett par minuter och en sång med Nergal från stenhård a Behemoth.

35

Mer_ha�rdrock.indd 35

2010-07-12 14.26

Hollenthon ”On the wings of a dove” (Opus Magnum, 2008) Först försökte vi hitta en riktigt rivig födelsedagslåt i metal-fodral att klämma in här. Det enda vi kom på var att Pungent Stench hade en antifödelsedagslåt av något slag. När vi sedan började leta efter låten hittade vi istället Martin Schirenc (sångaren i Pungent Stench) nya band, som vi aldrig hört talas om tidigare. Tack vare Spotify öppnade sig en helt ny värld på bara några sekunder. De heter alltså Hollenthon och är en märklig blandning av det vi älskar. Filmmusik, stråkar, körer och teatral black metal. Har du också missat bandet, se till att kolla upp dem direkt. Om det är gamla nyheter är det bara att gratulera!

Behemoth ”Demigod” (Demigod, 2004) Inledningsriffet är något av det mest smittsamma du kan tänka dig. En varning utfärdas härmed till dig som inte är så förtjust mörka maskingevärsgitarrer, trumsmatter och oheliga historier om halvgudar. Lyssna och du kommer att vara fast för alltid.

Behold!!!

36

Mer_ha�rdrock.indd 36

2010-07-12 14.26

Bang your head – Är headbanging farligt?

Tyvärr har man alltid bara sig själv att skylla. Men vad skulle man annars ha gjort? Kvällen avslutades med en konsert och kroppen ville inget hellre än att headbanga så hårt som möjligt. Det gick helt enkelt inte att motstå de hårda ljuva tonerna. Men så ligger man där morgonen därpå, kan knappt röra sig och ångrar bittert att man inte var mer rädd om sin arma nacke. Det varje sund hårdrockare då bör fråga sig är om det är farligt att skaka på huvudet eller inte. Viktiga frågor kräver seriösa svar. Vi vände oss till ingen mindre än doktorn i SVT:s Fråga Doktorn, Gunilla Hasselgren, för att reda ut begreppen. Det finns få saker hon inte känner till om människokroppen i allmänhet och headbanging i synnerhet.

Är det farligt att headbanga?

GUNILLA HASSELGREN: Allt beror på vilken sorts headbanging du håller på med och hur länge. Hjärnan ligger ju i vätska och skakar du kraftigt på huvudet kan du riskera att få hjärnskakning. Det är dock inte så troligt då kroppen antagligen kommer säga ifrån innan du kommit så långt. Sen har vi ju nacken och musklerna där samt kotorna i ryggraden. Det är ju inte ovanligt att man känner sig seg i nacken dagen efter och det beror på sträckningar och träningsvärk i muskulaturen helt enkelt. Många tror att det är risk för att få en så kallad whiplash-skada vid headbanging, men för att skada sig så mycket brukar yttre våld krävas, som vid exempelvis en bilkrock. Som läkare har 37

Mer_ha�rdrock.indd 37

2010-07-12 14.26

jag aldrig tagit emot någon som sökt för det här problemet. Jag tror att hårdrockare är medvetna om vad de gör. Men allt beror som sagt på vem du själv är, hur våldsamt du headbangar och hur länge. Sen är det ju som med mycket annat, är du vältränad och har starka muskler i nacke och axlar så klarar du av mer. Det finns i alla fall inget som tyder på att det skulle vara farligt, så mycket kan jag säga.

Vi tackar Gunilla Hasselgren för de betryggande orden och med Stephen King i färskt minne går vi raskt vidare till en hyfsat omotiverad blick i backspegeln.

Maximum overdrive – Mördande maskiner Hårdrockens vägar äro outgrundliga. Visst gillade jag AC/DC:s riffiga rock när jag var liten, men för att kärleken skulle bli förbehållslös krävdes det två deciliter skräck och ett trettiotal mullrande lastbilsmotorer. Frågan är hur man kan älska en erkänt utskälld film så innerligt.

Stephen King och AC/DC, vilken kunglig kombination!

38

Mer_ha�rdrock.indd 38

2010-07-12 14.26

Den moderna tidens största skräckförfattare Stephen King är ett stort AC/DC-fan och har i ett flertal av sina böcker haft med citat från olika låtar med det australiensiska bandet. 1985 känner King att han är mogen att göra långfilm av sin novell ”Trucks” (1978). I regissörsstolen sätter han sig själv och på producentpallen den legendariske filmgurun Dino De Laurentiis. Stephen King har bestämt sig. Maximum overdrive (1986), som filmen döps till, ska inte ha något elektroniskt dravel till soundtrack. Det ska vara riktiga grejer. Det ska vara AC/DC. King är ensam om sin musikaliska vision för filmen, men lyckas faktiskt få igenom den till slut.

För att övertyga bandet om att han verkligen är ett fan söker han upp dem under deras pågående USA-turné. I logen spelar en bandspelare gruppens monotona bluesdänga ”Ain’t no fun (Waiting round to be a millionaire)”. Låten är sju och en halv minut lång och har ungefär hur många verser som helst. King imponerar på killarna genom att felfritt mima sig genom hela låten.

En tid därefter blir AC/DC bjudna till en studio på Bahamas där den nyblivne regissören och Dino tar emot dem med öppna armar.

Bandet får två veckor på sig att skapa filmhistoria. Tre alster blir resultatet. De instrumentala passagerna ”D.T.” och ”Chase the ace” och så låten som ska profilera filmen, ”Who made who”. Märkligt nog hatar Stephen King den sistnämnda. Han förstår inte alls logiken i titeln som anspelar på filmens tema. Låten är numer en klassiker i den långa hitkavalkad som bandet fått ur sig sedan starten 1973.

Om du inte är bekant med Maximum overdrive (1986) så går den ut på att alla maskiner på jorden får liv och systematiskt börjar döda oss människor. Detta på grund av att vår älskade planet under ett antal dagar befinner sig i en mystisk kometsvans. Emilio Estevez och strålande Pat Hingle är bittra fiender i denna känga till drama om riskerna med konsumtionssamhället vi lever i. Inget konstigt alls.

Vem är då Dino De Laurentiis? Han är faktiskt en av filmvärldens mest kända producenter med drygt 150 filmer på sitt samvete. Karriären har varit svajigare än många andras. Från storfilmer och kommersiella framgångar som Hannibal och Conan Barbaren till något mindre framgångsrika titlar som Cat’s Eye och Blixt Gordon. Hur som helst har han funnits med som ett namn under vår uppväxt och har en särskild plats i våra hjärtan.

39

Mer_ha�rdrock.indd 39

2010-07-12 14.26

När AC/DC kom till Maine något år senare passade Stephen på att smyga in i logen med ett sexpack. Han erkände då att det enda som blivit riktigt bra med filmen var musiken, men det vägrar vi faktiskt hålla med om. På den här tiden, när denna kultrulle hade premiär i hemlandet USA, hade man ingen aning om när den skulle kunna tänkas dyka upp i vårt lilla nordliga land. Med lite otur kunde det ta flera år. I fallet med Maximum overdrive (1986) tog det bara drygt ett halvår innan den nådde Sveriges gränser, då i en helt massakrerad version.

Statens biografbyrå hade fullständigt klippt sönder den. Nästan nio actionspäckade minuter saknades. Att handlingen därmed blev lite haltande och storyn helt obegriplig är alltså inte så konstigt. Många säger att det var bättre förr, men i det här avseendet är det helt fel. Idag går det givetvis att få tag i originalutgåvan av filmen i närmaste webbutik.

Det var faktiskt AC/DC som lärde mig uppskatta gitarrsolot som företeelse fullt ut. Maximum overdrive – ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för Matt Machine!

Sedan dess har AC/DC bidragit ytterligare till filmhistorien med radiodängan ”Big gun” till Schwarzenegger-rullen Den siste actionhjälten från 1993 och femton klassiska låtar till Iron Man 2 från 2010.

Är det inte lite märkligt att AC/DC, som genom åren konstant vägrat släppa ett samlingsalbum, väljer att göra det som soundtrack till en hyfsat meningslös film som Iron Man 2?! Förresten … Om du vill se sångaren Brian Johnson glänsa i en cameoroll som fotbollssupporter ska du kolla in Goal från 2005.

40

Mer_ha�rdrock.indd 40

2010-07-12 14.26

Röda draken (Michael Mann, 1986) Dino De Laurentiis har inte bara producerat de senare rullarna om Dr. Hannibal Lecter. Han var även inblandad i Röda draken (Manhunter), den lite mer okända filmen där den lömske kannibalen dyker upp för första gången. Michael Manns film kom hela fem år innan karaktären fick sitt stora genombrott i klassikern När lammen tystnar (1991). Huvudpersonen i Röda draken spelas av en smal och stilig William Petersen som vi idag mest känner igen som Gil Grissom från teveserien CSI: Las Vegas.

l .o.V.e. machine – när vi badade nakna med Fredrik l indström och Per sinding-l arsen Det skulle bli den bästa helgen någonsin. Bärs, bad och bastu med gräddan av den svenska populärkultureliten, Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen. Vi skulle äntligen få betydelsefulla kompisar. Med såna vänner låg framgången uppfläkt som en spikrak autostrada framför oss. Men riktigt så blev det inte.

41

Mer_ha�rdrock.indd 41

2010-07-12 14.26

Allt startade med en radiodokumentär vi gjorde om en av de största svenska hårdrockshändelserna någonsin, Swedish Metal Aid 1985.

Det var för övrigt en av våra första produktioner för Sveriges Radio P3.

Vi kommer tillbaka till Swedish Metal Aid lite längre fram i boken, ett fantastiskt stycke nutidshistoria som många sorgligt nog tycks ha reducerat till ett roligt event med en massa stora blonda hår.

Det var då, efter några stapplande steg i etern, som drömmen om Rundgång som teveserie föddes. Men hur skulle två simpla hårdrockare, med vad man brukar kalla för radioutseende, kunna komma dit?

Med radioutseende menas alltså att man helt enkelt är för ful för att visas upp i teve. Eller som jag förenklat brukar säga, man ser ut som Melker.

Nu kanske du kan knipa näbb en stund så att vi kan börja berätta den här tragikomiska historien hämtad ur verkliga livet.

Vi hade inte några inflytelserika vänner som kunde hjälpa oss, så vägen till tevevärlden kändes oändligt lång. Av någon idag bortglömd anledning skulle vi ringa och intervjua journalisten och popgurun Per Sinding-Larsen på SVT till ett kommande avsnitt av Rundgång i P3. ”Hej Per, vi jobbar med ett radioprogram som heter Rundgång i P3 och undrar om du skulle kunna tänka dig att … ” Per avbryter oss abrupt med en rak fråga. ”Var det ni som gjorde dokumentären om Swedish Metal Aid?!”

Vad har vi nu gjort? Är han förbannad på något? Har vi blandat ihop ett par årtal? Har vi brutit mot någon journalistisk kodex? ”Jag satt i bilen när jag hörde programmet”, fortsätter han. ”Det var 42

Mer_ha�rdrock.indd 42

2010-07-12 14.26

helt fantastiskt. Jag släppte av familjen och satt kvar i bilen för att inte missa en sekund. Det händer att jag ringer upp journalister som jag tycker gjort något riktigt bra och berättar det för dem. Jag hade faktiskt tänkt att ringa er också, men det föll bort tyvärr. Vilket fantastiskt sammanträffande att ni ringer!”

Här tappade vi andan. Hade vi precis fått vårt erkännande som musikjournalister?

Han fortsätter att prisa programmet och berättar att Fredrik Lindström, som också hört det, även han tyckt att det var helt lysande.

Fredrik är ju hårdrockare i botten och var med på ett hörn under de där klassiska dagarna i mitten av åttiotalet. Vi rodnar av förtjusning där vi sitter i den trånga lilla studion vi lånat av Sveriges Radio P4 i Göteborg. När vi lagt på ringer hyllningen i våra öron som en religiös lovsång.

Det är nu som drömmen om en teveserie om hårdrock börjar ta form på allvar. Den förr så långa vägen känns plötsligt betydligt kortare. Per Sinding-Larsen, en av de främsta musikjournalisterna i landet, och Fredrik Lindström, som bokstavligt talat var skållhet i media vid den här tiden, skulle bli våra enkelbiljetter till tidningarnas tevetablåer. Vi ringer upp Per några veckor senare och frågar om han har några tips för vad man ska tänka på när man skriver ett programförslag. Han svarar, är trevlig och hjälpsam. Vi lyssnar och lär. Förslaget börjar ta form. Vi ringer några gånger till. Efter ett tag börjar det nästan kännas som att vi förföljer stackars Per, men han håller god min och är rak igenom hela processen. Nu börjar det nästan kännas som om vi känner varandra och att vi genom honom även blivit kollegor med Fredrik Lindström. Våra sjuka hjärnor skenar. Vi kommer att bli bästisar!

Efter många långa turer står det äntligen klart att det kommer att bli teve av Rundgång. Radioversionens kärleksfulla förhållande till genren, tillsammans med en god portion självdistans har fått cheferna att gå ned på knä. Konceptet kommer att överföras rätt in i rutan.

Två veckor innan premiären har vi fyra färdiga program. Genom tusen kreativa värkar har vi nu fött världens finaste barn. Det är perfekt in i minsta detalj. Det är roligt. Det är detaljerat nördigt. Det är spännande och tänkvärt på en och samma gång. Det har allt! Tycker vi. Nu är det dags att bjuda in vår vän Per i gemenskapen. Vi har skickat honom en dvd. Han ska som första utomstående få se vår vackra skapelse.

43

Mer_ha�rdrock.indd 43

2010-07-12 14.26

Vi kommer aldrig att glömma det. Vi var så otroligt lyckliga och uppspelta för att vi precis hade satt ihop våra första teveprogram. Om vi bara hade vetat hur det hela skulle sluta. Ha ha!

De sjuka hjärnorna spinner igång igen. Den här gången har vi till och med improviserat ihop en liten sång om vår blivande vänskap. ”Sindinge-dinge-dinge-ding-och-Freddan”, går den likt ett Hare Krishnamantra. Vi nynnar på den medan vi fantiserar om hur vi bjuder med Fredrik och Per till en stuga på landet. Äter god grillad mat. Dricker bärs, bastar och badar nakna. Vi ser framför oss hur Per rör sig som en fisk i vattnet. Den lite mer försiktige Fredrik står kvar uppe på bryggan ett tag innan vi tillsammans, hand i hand, kastar oss ned i det svalkande vattnet. Uppe i stugan snurrar vinylspelaren Judas Priest.

Per drar lite anekdoter om Sweet och hårdrockens födelse medan Fredrik berättar vad han gillar bäst med dubbla baskaggar. Inpå småtimmarna går vi på whiskeyn och börjar prata om storheten med AC/DC. Fredrik börjar gråta. Vi håller om varandra tills de första solstrålarna skär genom mörkret och somnar tillsammans på golvet med grammofonens repetitiva brus som fond. Det är så stort, allt är så vackert.

Dagarna går. En tanke har fötts. Skulle Per och Fredrik kunna tänka sig att medverka som sig själva i en rolig skottlossning i slutet av finalprogrammet? Vi sitter som på nålar på redaktionen. Kan vi ringa honom idag? Har han hunnit se programmet? Varför ringer han inte förresten och föreslår att vi ska träffas? Vi ska ju ut till stugan på landet snart. Vad har hänt? Han har väl inte skadat sig? Tankarna far i huvudet som bollen i en OS-match i bordtennis. Till sist tar vi mod till oss och lyfter själva luren.

44

Mer_ha�rdrock.indd 44

2010-07-12 14.26

Han säger hej, inte mer än så. Den här gången öser han inga lovord över oss. Vad har hänt? Han älskar ju oss. Vi ska ju bada nakna och gruppkramas! Det är tyst som i graven på andra sidan luren. ”Öhhhh, har du fått programmet?”, undrar vi försiktigt. ”Ja”, svarar han. ”Vad tyckte du?” Kompakt tystnad. ”Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga …”, kommer det till slut med ett tonläge som låter uppgivet. ”Jag har mycket att göra nu. Vi kan väl höras en annan dag?” Det är dags att fråga om de har lust att vara med i sista avsnittet. ”Tror du att Fredrik och du skulle ha lust att medverka …” ”Tyvärr! Fredrik är upptagen hela våren. Jag måste verkligen gå nu.” Klick. ”Hallå?! Hallå?!” Det är tyst. Sedan hörs vi aldrig mer.

Vi blev aldrig nära vänner med Per Sinding-Larsen och Fredrik Lindström. Vi fick aldrig åka till stugan på landet tillsammans. Vi fick heller aldrig se dem nakna. Man kan inte tvinga någon att älska en, även om det smärtade den där gången Per inte visste vad han skulle säga om vårt älskade program. Den här historien säger förstås mer om oss och våra sjuka hjärnor än om dem. Men om ni, Per och Fredrik, någon gång skulle läsa dessa rader och råka vara sugna på bärs, luftgitarr och bastubad ute på Östgötaslätten är det bara att slå en signal.

Vi utlovar en kul kväll med mycket hårdrock och en avslutande gruppkram.

Slayer ”Bloodline” (God hates us all, 2001) Förutom att det här albumet har världens tuffaste titel, så innehåller det även det eminenta spåret ”Bloodline”. När vi umgås, skriver och smider planer i den lilla stugan är det mer eller mindre en regel att den här låten åker på framåt småtimmarna. Då blir det ett sjuhelvetes headbangande. Vi brukar alltid köra låten minst tre gånger på raken vilket straffar sig dagen därpå. Titta gärna på videon. Ett kostymklätt Slayer varvas med ett bloddränkt dito. Kan det egentligen bli så mycket bättre undrar vi?

45

Mer_ha�rdrock.indd 45

2010-07-12 14.26

De här bilderna tog vi när vi sågs ute på landet för att planera inför den här boken. Som du ser kan vi alltså inte släppa tanken på nakenbadet med ”Sin-dinge-dinge-dinge-ding-och-Freddan”.

46

Mer_ha�rdrock.indd 46

2010-07-12 14.26

the everlasting shame #5 – de läskiga killarna I varje människas liv finns det en handfull ögonblick man ångrar bittert. Om det var möjligt skulle man kunna betala i princip hur mycket som helst för att få lov att gå tillbaka i tiden och ställa allt till rätta. Dessa ohyggligt ångestframkallande episoder är som regel förknippade med fylla, men inte alltid.

Det jag kommer att berätta nu låter säkert otroligt trivialt för dig som utomstående. Men för mig bränner minnet av mitt uttalande som saltsyra i ett öppet sår. Att jag dessutom sa det med inlevelse inför hundratusentals människor framför teveapparaterna gör det förstås ännu värre.

Varje gång min hjärna av okända anledningar väljer att plocka fram det här minnet får jag rysningar av obehag, svettningar och spontansvär högt för mig själv.

Det andra avsnittet av teveserien Rundgång handlade om black metal. Melker hade gjort en intervju med Morgan Steinmeyer Håkansson och Devo Andersson från Norrköpingsbandet Marduk, plus att vi visade några klipp ur videon till deras låt ”Throne of rats”.

När vi några veckor senare skulle spela in påor till programmet, alltså bitarna där vi som programledare pratar mellan videorna och intervjuerna, dök en diskussion upp som vi aldrig tidigare haft, varken före eller efter. Den gick ut på att den som inte är insatt, lite korkad, frikyrklig eller är ett småbarn faktiskt kan uppfatta black metal som skrämmande. Vilket naturligtvis är helt riktigt eftersom uttrycket ”black metal” går ut på att vara magstarkt och ligga på gränsen.

När vi stod där och frös en sen hösteftermiddag mitt bland stora silos i ett kallt industriområde i Norrköping kom någon plötsligt på att vi kanske måste ta ansvar gentemot våra yngre tittare. Melker hade gjort intervjun med bandet och därför föll lotten på mig att ta på mig rollen som ung och obefläckad. Magkänslan signalerade starkt att ”det här känns inte bra”. Jag påtalade det, men efter ett par minuters diskussion stod jag ändå där ”för

47

Mer_ha�rdrock.indd 47

2010-07-12 14.26

programmets bästa”, tittade in i kameran och sa den smutsigaste mening som någonsin kommit ur en mänsklig mun: ”Var det inte läskigt att träffa de där Marduk-killarna då?”

Märk väl att detta kommer från mig. Killen som kan sjunga med i varenda liten stavelse på Slayers Reign in blood (1986), som sög åt sig som en svamp av åttiotalets första våg av dödsmetall, som gått på ungefär hur många obskyra gig som helst och headbangat till skallen nästan lossnat från nacken …

”Var det inte läskigt att träffa de där Marduk-killarna då?”

Det är så dumt så att det saknar motstycke. Skulle jag vara en främling för black metal? Klart som fan att de var supertrevliga, precis som 95 procent av alla andra hårdrocksstjärnor vi träffat.

Jag kan inte nog poängtera hur fel det kändes när jag sa det.

Jag har spelat teater och tagit på mig oönskade roller förut. Inget märkvärdigt med det. Men den här gången gick larmet i hela kroppen. Jag satte mig över det och det har jag fått betala för ända sen dess i form av små portionsförpackningar ångest som min hjärna delar ut när jag minst anar det.

Under seriens gång hade vi som tradition att titta på programmen tillsammans på den charmigt sunkiga puben Highlander Inn

48

Mer_ha�rdrock.indd 48

2010-07-12 14.27

i Norrköping. Eftersom Marduk är från samma stad kändes det naturligt att bjuda in dem när det var dags för deras avsnitt. Om jag mådde dåligt och fick rysningar innan så var det ingenting mot hur det kändes att sitta vid samma bord som Morgan när repliken ramlade ur munnen på mig på syltans storbildsteve. Det kändes som att han ansträngde sig för att inte titta på mig och istället bara låta ögonblicket passera. Det var stort av honom tycker jag.

Jag satt med nedsänkt huvud under den kritiska passagen. Förmodligen förstod han att inte allt stod rätt till.

Stålmannen har sin kryptonit. Jag har min ”Var det inte läskigt att träffa de där Marduk-killarna då?” Om du vill mig riktigt illa, uttala orden och jag sjunker sakta ned i avgrunden till råttorna … Helvete, helvete, helvete. Fan, fan, fan.

Marduk ”Throne of rats” (Plague angel, 2004) Norrköping är en stad med ytterligheter.

Eldkvarn hängde på Bråddgatan och den diametrala motsatsen Marduk hänger i Endarker-studion inhyst i ett bombsäkert skyddsrum. Två fantastiska band men på olika sätt. ”Throne of rats” är ett mästerverk av de något ondare norrköpingssönerna som hållit black metal-credden i topp under hela karriären. Videon till den här låten är redigerad av bandets basist, Magnus ”Devo” Andersson.

49

Mer_ha�rdrock.indd 49

2010-07-12 14.27