__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Peter May Lewispj채serna


Peter May

L EWIS PJÄSE R NA

Översättning av Charlotte Hjukström

Modernista stockholm


Valvet styr spelet, bollarna är vi. Så är det faktiskt, ingen poesi. Livsödet flyttar kring oss på sin plan; sen vräks vi i en grop med maskar i. Om a r K h ay ya m, Rubaijat


Prolog H a n sitter vid sitt skrivbord, gråblek av rädsla och av tyngden i detta ödesdigra steg som, när det väl är taget, inte kan göras ogjort. Lika oåterkalleligt som tiden och döden. Pennan darrar i hans hand när han skriver. Jag har övervägt detta en längre tid. Jag vet att de flesta inte kommer att förstå varför, i synnerhet de som älskar mig och som jag också älskar. Allt jag kan säga är att ingen anar vilket helvete jag har gått igenom. Och under de senaste veckorna har det helt enkelt blivit outhärdligt. Det är dags att jag ger mig av. Jag beklagar.

Han skriver under med sitt namn. Den vanliga signaturen med alla krusidullerna. Oläsligt. Och viker ihop papperet, som om han skulle kunna få orden att försvinna genom att dölja dem. Som en mardröm. Som det steg han tänker ta, in i mörkret. Nu reser han sig, ser sig om i sitt rum för sista gången och undrar om han verkligen har modet att genomföra det. Ska han lämna kvar brevet eller ska han inte? Kommer det verkligen att göra någon skillnad? Han kastar en blick på papperet, som nu har öppnat sig och står lutat mot datorskärmen där han hoppas att det ska synas. En värkande sorg fyller hans hjärta när han med blicken följer de sirliga bokstäverna han lärde sig skriva för så många år sedan, när han fortfarande hade hela livet framför sig. Minnet av ungdom och oskuld är bitterljuvt. Doften av kritdamm och ljummen skolmjölk. Så meningslöst det har varit alltihop!

9


10


Ett N ä r Fin slog upp ögonen upptäckte han att den gamla stenhyddan som hade skyddat dem mot ovädret var fylld av ett sällsamt, rosafärgat ljus. Röken från den nästan slocknade brasan steg lättje­fullt upp genom den stillastående luften och Whistler var borta. Fin reste sig upp på armbågarna och fick se att stenen vid ingången hade vältrats bort. Där utanför hängde de rosa gryningsdimmorna över bergen. Ovädret hade dragit förbi. Regnet hade fallit ner och efterlämnat en onaturlig stillhet. Med stor möda trasslade han sig ur filtarna och kröp förbi brasan till sina kläder, som låg på tork på stenarna. De var fortfarande en aning fuktiga men torra nog att ta på sig, så han lade sig på rygg och krånglade på sig byxorna innan han satte sig upp för att knäppa skjortan och dra tröjan över huvudet. Sedan tog han på sig strumporna och satte fötterna i kängorna utan att bry sig om att knyta dem innan han kröp ut på bergssluttningen. Synen som mötte honom var nästan övernaturlig. Bergen på sydvästra Lewis reste sig runt omkring honom och försvann upp i de lågt hängande molnen. Dalen nedanför såg bredare ut än den hade gjort i skenet av blixtarna kvällen innan. De enorma klippblocken nere på dalens botten reste sig likt spöken ur en dimma som kom inrullande österifrån, där en ännu osynlig sol kastade ett onaturligt rött sken. Det kändes som om det var den första gryningen i tidernas begynnelse. Silhuetten av Whistler avtecknade sig mot ljuset på andra sidan om de fallfärdiga stenhyddor som kallades bikupor, på ett backkrön med utsikt över dalen, och Fin började gå med darriga ben över den vattensjuka marken för att göra honom sällskap. Whistler varken vände sig om eller sa någonting. Han bara 11


stod där, likt en staty som hade stelnat i tid och rum. Fin såg förfärat på hans kritvita ansikte. Skägget såg ut som om svart och silvergrå färg hade skrapats ut över en vit målarduk. De mörka, outgrundliga ögonen låg i skugga. »Vad är det, Whistler?« Men Whistler sa ingenting, och Fin vände sig om för att se vad det var han stirrade på. Först blev han bara förbryllad av synen som mötte honom nere i dalen. Han förstod vad det var han såg, och ändå verkade alltihop obegripligt. Han vände sig om igen och såg upp mot klippblocken ovanför dem, bortom bikuporna. Han såg på stensluttningen som ledde upp till utsprånget av berget där han hade stått kvällen innan och sett blixtarna speglas i sjön nedanför. Sedan såg han ut över dalen på nytt. Men där fanns ingen sjö. Bara ett stort, tomt hål. Dess kanter syntes tydligt där den under årtusenden hade gnagt sig in i torven och berget. Om man gick ­efter urholkningen den hade gjort i marken hade sjön kanske varit en och en halv kilometer lång, hälften så bred och mellan femton och tjugo meter djup. Bottnen var en tjock sörja av torv och slam, täckt av stora och små stenblock. I den östra änden, där dalen försvann in i morgondimmorna, gick det en bred, brun kanal, tio till femton meter bred. Den liknade spåret efter en jättelik snigel. Fin såg på Whistler. »Vad har hänt med sjön?« Men Whistler bara ryckte på axlarna och skakade på huvudet. »Den är borta.« »Hur kan en sjö bara försvinna?« Whistler fortsatte att se ut över sjöbottnen en lång stund, som om han hade fallit i trans. Plötsligt, som om Fin hade sagt någonting först nu, sa han: »Det hände någonting liknande för länge sedan. Innan du eller jag var födda. Någon gång på femtiotalet. Borta i Morsgail.« »Jag fattar ingenting. Vad menar du?« Det gick runt i huvudet på Fin. »Samma sak. Varje morgon passerade brevbäraren en sjö på 12


vägen mellan Morsgail och Kinlochresort. Den hette Loch nan Learga och låg verkligen mitt ute i ingenstans. Så en dag kommer han förbi där som vanligt, och då är sjön borta. Det är bara ett stort hål där den låg. Jag har varit där själv många gånger. Den gången blev det ett herrans liv. Tidningar och TV-folk kom hit ända från London. Och alla deras teorier… ja, i dag låter det som galenskaper, men då fyllde de både tidningsspalterna och nyhetssändningarna. Den mest populära förklaringen var att sjön hade träffats av en meteorit och förångats.« »Vad var det som hade hänt, då?« Whistler drog upp axlarna och lät dem falla ner igen. »Den mest troliga förklaringen var att det var en mosseruption.« »Och det betyder?« Whistler förvred munnen i en grimas men kunde inte ta blicken från den gyttjefyllda sänkan där sjön hade varit. »Jo, det är något som kan hända när det inte har regnat på länge. Vilket ju inte är så vanligt här.« Han log nästan. »Torven vid markytan torkar och spricker. Och som alla torvskärare vet, så blir torven vattentät när den en gång har torkat.« Han nickade mot det jätte­lika snigelspåret som försvann bort i dimman. »Längre ner i dalen finns det en annan sjö. Om jag hade pengar skulle jag satsa dem på att den här sjön har runnit ner i den andra.« »Hur då?« »De flesta sjöarna på Lewis vilar på torv som täcker urberget av gnejs. Ofta är de åtskilda av åsar som består av någonting mindre stabilt, till exempel amfibolit. När torkan följs av ett störtregn, som i går kväll, tränger regnvattnet ner i torvsprickorna och bildar ett lager av gyttja ovanpå berggrunden. Det som hände här kan ha varit att torvmossen mellan sjöarna helt enkelt gled i väg ovanpå gyttjan, tyngden av vattnet i den övre sjön bröt igenom amfiboliten och hela jävla sjön rann ner i dalen.« Det rörde sig i luften när solen kikade upp lite högre, och dimman lättade en aning. Tillräckligt mycket för att avslöja någonting som var rött och vitt och blänkte till nere på bottnen där sjön måste ha varit som djupast. 13


»Vad i helsike är det där?« undrade Fin. När Whistler inte svarade, fortsatte han: »Har du en kikare?« »I ryggsäcken.« Whistlers röst var bara en viskning. Fin skyndade tillbaka till bikupan där de hade sovit och kröp in för att leta rätt på Whistlers kikare. När han kom tillbaka till backkrönet hade Whistler inte rört sig. Han stirrade fortfarande på hålet där det en gång hade varit en sjö. Fin lyfte kikaren och justerade linserna tills det rödvita föremålet blev tydligt. »Herre­ jösses!« viskade han ofrivilligt. Det var ett litet, enmotorigt flygplan som låg lite snett mellan några stenblock. Det såg ut att vara någorlunda intakt. Rutorna i cockpit var täckta av lera och slam, men den rödvita flygkroppen syntes tydligt. Det gjorde även de svarta bokstäverna som utgjorde planets beteckning. G-RUAI. Fin kände hur håren reste sig i nacken. RUAI var en ­förkortning av Ruairidh, den gaeliska varianten av Roderick. Den beteckningen hade stått i alla tidningarna under flera veckor för sjutton år sedan. Det var då planet försvann med Roddy Macken­zie. Dimmorna över bergen steg upp mot himlen som rök, ljus­ röda i soluppgången. Det var helt vindstilla. Inga ljud bröt tystnaden. Inte ens en fågel. Fin sänkte Whistlers kikare. »Vet du vems plan det där är?« Whistler nickade. »Vad i helskotta gör det här, Whistler? De sa ju att han hade skickat in en färdplan till Mull och försvann någonstans ute på havet.« Whistler ryckte på axlarna men sa ingenting. Fin sa: »Jag går ner och kollar.« Whistler högg tag i hans arm med en underlig glimt i ögonen. Om Fin inte hade vetat bättre skulle han ha trott att det var rädsla. »Vi ska nog låta bli.« »Varför det?« »För att vi inte har med det att göra, Fin.« Han andades ut i 14


en lång, resignerad suck. »Vi måste väl rapportera det, men vi ska inte bli inblandade.« Fin såg på honom skarpt och länge, men bestämde sig för att inte fråga. Han drog sig loss ur Whistlers grepp och upprepade: »Jag går ner och kollar. Du kan följa med eller låta bli.« Sedan satte han kikaren i händerna på Whistler och började gå nerför backen mot den stora, tomma sänkan. Backen var brant och det var svårt att ta sig fram över stenar och hård torv där det regnvåta gräset låg slickat över marken och gjorde den hal. Den forna sjöstranden var kantad av stenblock och Fin fick kämpa för att inte halka och falla omkull, ibland genom att hålla i sig med händerna. Neråt, neråt mot bottnen av den före detta sjön vadade han i lera och slam, som ibland nådde honom upp till knäna, mellan stenar som han ibland kunde kliva på för att ta sig fram genom den enorma urgröpningen. Han var nästan framme vid planet när han vände sig om och fick se att Whistler bara var några meter bakom. Whistler stannade och pustade, och de båda männen stod och stirrade på varand­ra i nästan en hel minut. Sedan tittade Fin upp, förbi lagren av torv och sten som omgav dem likt höjdlinjer på en karta, mot det som bara tolv timmar tidigare hade varit vattenbrynet. Om sjön fortfarande hade funnits kvar, skulle de vid det här laget ha stått femton meter under vattenytan. Han vände om och började gå den sista biten fram till flygplanet. Det lutade bara en aning där det stod bland stenarna och klipporna, nästan som om Guds hand försiktigt hade ställt ner det på sjöns botten. Fin hörde Whistlers andetag bredvid sig och sa: »Vet du vad som är det skumma?« »Nej.« Whistler lät inte som om han ville veta det heller. »Jag kan inte se några skador på det.« »Och?« »Ja, om planet hade störtat i sjön borde det väl vara trasigt?« Whistler lämnade ingen kommentar. »Jag menar, titta på det. Nästan inte en repa. Alla rutorna är hela. Inte så mycket som en spricka i vindrutan.« 15


Fin klättrade över de sista stenarna och klängde sig upp på den närmaste vingen. »Det syns inte mycket rost heller. Antagligen är det mest aluminium.« Han vågade inte ställa sig upp på den hala vingen utan kröp på alla fyra mot dörren till cockpit. Glasrutan var täckt av något tjockt, grönt och slemmigt och det gick inte att titta in. Han tog tag i handtaget och försökte öppna dörren, men den satt fast. »Låt det vara, Fin«, ropade Whistler nedanför. Men Fin var envis. »Kom upp och hjälp till i stället.« Whistler rörde sig inte ur fläcken. »Men för helvete, Roddy är ju där inne!« »Jag vill inte se honom, Fin. Det skulle kännas som gravskändning.« Fin skakade på huvudet och gjorde ett nytt försök med dörren. Han tog spjärn med fötterna mot flygkroppen på ömse ­sidor om dörren och drog av alla krafter. Plötsligt, med ett oljud som lät som om plåten gick sönder, gav dörren efter och Fin föll baklänges ner på vingen. Dagsljuset föll in i förarhytten för första gången på sjutton år. Fin tog sig upp på alla fyra igen och tog tag i dörröppningens kanter för att häva sig upp och kika in. Han hörde att Whistler klängde sig upp på vingen bakom honom, men vände sig inte om. Synen som mötte honom gjorde honom stum, och hans luktsinne attackerades av en stank som påminde om rutten fisk. Instrumentbrädan innanför vindrutan sträckte sig längs hela förarhytten och var försedd med en mängd olika mätare och tavlor. Glaset var smutsigt och smetigt, och de andra ytorna var missfärgade av vatten och alger. Passagerarsätet, som var närmast, var tomt. De röda, svarta och blå spakarna mellan sätena var fortfarande urskiljbara och hade dragits tillbaka i neutralläge. I förarstolen på andra sidan fanns kvarlevorna av en man, fastspända med säkerhetsbälten. Tiden och vattnet och bakterierna hade förtärt allt köttet, och det enda som höll ihop skelettet var de bleknade senorna och ledbanden som inte hade förmultnat i det kalla vattnet. Hans skinnjacka var mer eller mindre intakt. 16


Jeansen var urblekta men bevarade. Även gymnastikskorna fanns kvar, men Fin såg att gummit hade svällt i vattnet så att skorna såg uppblåsta ut runt resterna av fötterna. Struphuvud, öron och näsa var helt borta och skallen var fullt synlig. Några hårstrån klamrade sig fast vid de sista resterna av mjuk vävnad. Allt detta var tillräckligt fasaväckande för de två gamla vännerna, som mindes den unge, begåvade, rastlöse Roddy med den ljuslockiga kalufsen. Men det som skakade dem allra mest var de fruktansvärda skador som syntes i bakhuvudet och på ansiktets högra sida. Halva käken såg ut att vara borta och en rad med gulnade, trasiga tänder lyste fram. Kindbenet och hjässan var krossade till oigenkännlighet. »Herreminjesus«, andades Whistler. Det lät som en vanvördig bön. Det tog dem bara ett ögonblick att insupa scenen som hade uppenbarats när dörren öppnades, och Fin ryggade nästan genast tillbaka så häftigt att han slog bakhuvudet i Whistlers axel. Sedan smällde han igen dörren och vände sig om så att han kunde ­sjunka ner i sittande ställning med ryggen mot den. Whistler satt på huk och stirrade på honom med uppspärrade ögon. »Du hade rätt«, sa Fin. »Vi skulle inte ha öppnat dörren.« Han såg på Whistlers ansikte, som hade blivit så blekt att Fin kunde urskilja ärrvävnad han aldrig hade sett förut, kanske ett resultat av vattkoppor under barndomen. »Men inte för att vi skändar en grav.« Whistler rynkade pannan. »Hur menar du då?« »Utan för att det här är en brottsplats.« Whistler såg på honom en lång stund med förvirring i de mörka ögonen. Sedan vände han sig om, hasade ner från vingen och gick tillbaka till strandkanten, fortsatte upp ur kratern och gick vidare tillbaka mot bikuporna. »Whistler!« ropade Fin efter honom, men den storvuxne mannen slog inte av på farten och vände sig inte om. 17


Två F i n satt i Gunns arbetsrum och betraktade pappershögarna som täckte kriminalinspektörens skrivbord likt snödrivor. Då och då körde det förbi en bil på Church Street utanför, och fastän hamnen var långt därifrån hörde han skriken från måsarna som kretsade runt fisketrålarna. Genom fönsterrutan såg han bara dystra, grovrappade hus med spetsiga tak, så han reste sig och gick fram till fönstret för att vidga synfältet. Charkuteributiken Macleod & Macleod, inga släktingar till honom. Välgörenhets­ butiken Blythswood Care på hörnet med den handskrivna skylten i fönstret: Vi tar inte emot överblivna varor från loppmarknader. Den indiska restaurangen Bangla Spice och det thailändska kaféet. Människor som var långt hemifrån. För andra gick livet vidare som om ingenting hade hänt. Men för Fin hade upptäckten av Roddys kvarlevor i flygplanet på sjöbottnen ställt alla minnen på huvudet och oåterkalleligt förändrat hans bild av det förflutna. »Det låter rimligt att det var en mosseruption. Din kompis Whistler verkar veta vad han snackar om.« Fin vände sig om när Gunn kom in med en bunt papper i handen. Hans runda ansikte var så välrakat att det glänste nedanför det svarta håret som växte ner i ett V i pannan, och de skära kinderna doftade av rakvatten. »Det är inte mycket som Whistler inte vet«, sa Fin. Och han undrade vad det var som Whistler visste men inte berättade. »Det finns mycket riktigt en tom sjö nere i Morsgail. Och i början av nittiotalet förekom det tydligen ett par större mosserup­ tioner på branta nordsluttningar på Barra och Vatersay. Så det är 18


inget okänt fenomen.« Han lät papperen falla ner på skrivbordet, där de bildade en ny snöhög, och suckade. »Men det har varit svårt att få tag på anhöriga till den avlidne.« Fin visste inte riktigt varför, men det gjorde nästan ont att höra Roddy beskrivas som »den avlidne«. Och ändå hade han varit död i sjutton år. Den mest kände och framgångsrike keltiske rockstjärnan i sin generation hade dött ung. »Fadern dog för fem år sedan och modern förra året på långvården i Inverness. Inga syskon. Men det borde finnas släktingar någonstans, för huset i Uig såldes tydligen av dödsboet. Det lär nog ta ett tag att spåra upp dem.« Gunn drog handen genom sitt inoljade hår och torkade tankspritt av den på byxbenet. »Din kompis professor Wilson stiger på planet från Edinburgh i detta nu.« »Angus?« Gunn nickade. Han hade obehagliga minnen av sitt enda möte med den bitske patologen. »Han vill undersöka liket på plats, och vi ska också fotografera omgivningarna.« Han tog sig fundersamt om hakan. »Det kommer att hamna i alla tidningar­ na, Macleod. Journalisterna lär komma flygande som gamar. Och cheferna från högkvarteret i Inverness också. Skulle inte förvåna mig om de allra högsta hönsen dyker upp. De älskar ju att stå framför kamerorna och se sina välgödda nunor på TV.« Han gjorde en kort paus medan han stängde dörren. »Berätta nu, Macleod. Varför tror du att Roddy Mackenzie blev mördad?« »Det vill jag helst inte säga, George. Jag vill inte ge dig förutfattade meningar innan du har sett platsen. Den bedömningen är det nog bäst att du får göra själv.« »Okej.« Gunn sjönk ner i sin stol och svängde runt så att han kunde se på Fin. »Vad i helsike gjorde du och Whistler Macaskill uppe i bergen mitt under ett oväder egentligen?« »Det är en lång historia, George.« Gunn lyfte händerna och knäppte dem bakom huvudet. »Ja, vi måste ändå fördriva tiden i väntan på att patologen kommer 19


hit…« Han lät orden hänga kvar i luften och väntade på Fins svar. Och Fin insåg att det bara var några dagar sedan som han och Whistler hade återförenats för första gången på en halv livstid. Det kändes redan som en evighet.

20


Tre I D e t hade varit en riktig indiansommar, en lång, torr värmebölja som sträckte sig ända in i september – ett sällsynt fenomen på den nordligaste ön i Yttre Hebriderna. Isle of Lewis, som låg så långt åt nordväst man kunde komma i Europa, var brun och torr av sommarens sol och flera veckors uppehållsväder. Och den ovanliga väderleken höll fortfarande i sig. Det hade tagit Fin nästan två timmar att köra ner längs västkusten från Ness till Uig den dagen. Redan i Siadar hade Fin sett bergen resa sig nere i sydväst i riktning mot Harris, dystert mörklila mot den blekblå himlen. Det var den enda punkten på horisonten där det fortfarande fanns några moln. De var inte hotfulla, men de hängde där och drev mellan bergstopparna. Blodrotens gula blommor tittade fram mellan ormbunkarna och lyste upp ett landskap där till och med ljungens färger var urblekta. De små blombladen nickade och bockade i vinden som blåste in från havet. Den förde med sig doften av salt och en svag aning av vinter. Denna första dag i hans nya liv tänkte Fin på hur mycket det hade förändrats på bara drygt arton månader. Tidigare hade han varit gift, han hade haft en son och ett jobb som kriminalkommissarie i Edinburgh. Ingenting av detta hade han kvar. Han hade kommit tillbaka till moderlivet, till sin födelseö, men visste inte riktigt varför. Kanske sökte han efter den han en gång varit. Det enda han var säker på var att förändringen var oåterkallelig. Den hade inletts när en bilist dödade hans lille pojke på en gata i Edinburgh och bara körde vidare. Efter att ha rundat ena änden av Loch Ròg Beag lämnade Fin den smala landsvägen och fortsatte köra sin leriga, fyrhjulsdrivna Suzuki på en gropig, asfalterad stig utan mötesplatser. Han 21


passerade några highlandkor med långa, krokiga horn och brun, raggig päls och följde floden motströms tills han kom till en liten sjö, där det oväntat nog växte några träd i skydd av bergen. I trädens skugga låg en byggnad som hette Suaineabhal Lodge. Det var länge sedan Fin hade träffat Kenny John Maclean. Stor-Kenny hade flyttat från ön samtidigt med alla andra, men hans liv hade tagit en helt annan vändning. Nu bodde han i en tillbyggd och moderniserad gammal torpstuga som låg på and­ ra sidan stigen, mittemot det stora huset. En flock skällande ­hundar kom rusande ut ur en lada med plåttak när Fin körde in på parkeringen. Huvudbyggnaden hade en gång varit godsets mangårdsbyggnad, och när sir John Wooldridge hade köpt hela den stora jordegendomen som hette Red River Estate hade han byggt ut huset på sidorna och bakåt och byggt en glasveranda på framsidan med utsikt över sjön. Till skillnad från Cracabhal Lodge, som låg vid Loch Tamnabhaigh och kunde ta emot över tjugo gäster under jakt- och fiskesäsongerna, hade Suaineabhal bara en handfull gästrum och vände sig enbart till sportfiskare. Men stället hade en bar som var öppen för alla, och så här års var den full av fiskare och deras medhjälpare. Även lokalbefolkningen kom dit för att ta en öl och en whisky. Nu var det förmiddag och först syntes inte en människa till, men sedan kom Kenny lufsande fram till grinden nerifrån sjö­ sidan och röt åt hundarna att vara tysta. Hundarna hukade sig när de fick bannor av flockledaren och nöjde sig sedan med att vädra nyfiket åt Fins håll och försöka dra in hans främmande lukt. Solskenet föll ner över dem i oregelbundna fläckar, likt regn. Kenny hade gröna jägarstövlar, khakibyxor och en militärgrön ylle­tröja med förstärkningar på axlarna och armbågarna, och utan­på tröjan hade han en väst med massor av fickor. När han kom närmare drog han av sig kepsen och visade ett kortklippt hårburr som var rött men började blekna, och sedan sträckte han fram en stor, valkig näve och kramade Fins hand med värme. »Det var inte i går, Fin.« Fastän hans arbetsspråk mestadels var engelska återgick han till gaeliska utan att tänka på det. Det 22


var deras barndomsspråk, det tungomål som kom naturligt till dem båda två. »Härligt att se dig, Kenny«, sa Fin och menade det. De stod och betraktade varandra ett ögonblick, noterade förändringarna som åren hade fört med sig. Det fem centimeter långa ärr som följde Kennys vänstra kindben och var ett minne av någon barndomsolycka som nästan hade kostat honom ögat, hade bleknat med tiden. Kenny hade alltid varit en storvuxen pojke, längre än Fin. Nu hade han vuxit i alla riktningar och var jättelik. Han gjorde även intryck av att vara äldre än Fin. Men så hade han också alltid varit en gammaldags bondpojke, grovhuggen och inte alltför sofistikerad. Dock hade han varit tillräckligt klipsk för att gå på lantbruksskola i Inverness och till slut komma tillbaka för att bli förvaltare på godset där han hade vuxit upp. Fin var inte liten till växten men fortfarande lika smärt som i sin ungdom, och hans smålockiga hår var lika tjockt som förr. Med sina gröna ögon mötte han den gamle skolkamratens mörkare blick och uppfattade en återhållen misstänksamhet. »Jag hörde att du hade kommit tillbaka till Marsaili. Ni bor visst ihop?« Fin nickade. »Åtminstone tills jag är klar med att renovera mina föräldrars torp.« »Och hennes grabb är din och inte Artairs, säger de.« »Jaså, det gör de?« »Enligt vad jag har hört.« »Du verkar höra en hel del.« Kenny flinade. »Jag håller örat mot marken.« Fin log tillbaka. »Var försiktig så du inte får lera i örat. Då kanske du inte hör så bra sedan.« Kenny frustade till. »Slängd i käften har du alltid varit, Mac­ leod.« Sedan tystnade han och leendet dog bort lika snabbt som när solen går i moln. »Jag hörde att du hade förlorat en son ­också.« Fins ansiktsfärg blev aningen rödare, så att ögonen såg mörkare ut. »Då hörde du rätt.« Tystnaden som följde visade tydligt att han inte tänkte berätta mer. 23


Kenny satte på sig kepsen igen och drog ner den djupt i pannan. Det var signalen som markerade att den privata delen av samtalet var avklarad. Hans tonfall hade förändrats när han fortsatte: »Jag ska sätta dig in i dina arbetsuppgifter. Jamie har säkert gått igenom de stora dragen. Men han är som så många andra godsägare och vet inte så mycket om egendomen.« Fin uppfattade budskapet. Jamie ägde visserligen stället, men Kenny ansåg att det var han som visste hur det skulle skötas. Och nu var han Fins chef, och deras korta samtal på jämställd fot var avslutat. »Jag vet inte om jag själv skulle ha anställt dig som säkerhetschef, om du ursäktar, Fin. Du var säkert en bra polis, men det behöver inte betyda att du kan fånga tjuvfiskare. Men beslutet är ju varken mitt eller ditt…« »Du kanske skulle ha gjort ett bättre jobb själv«, föreslog Fin. »Inte bara ›kanske‹, utan garanterat. Men när man har ansvar för en egendom på över tjugotusen hektar, där det finns fiske­ vatten med lax, öring och havsöring och dessutom jaktmarker, så räcker tiden inte till.« Han lät som en turistbroschyr. »Och det är inget litet problem vi har.«

II Kennys Range Rover skumpade och skakade fram över den gropiga stigen längs floden medan marken runt omkring dem bara blev mer och mer kuperad. Kala, skrovliga berg, överströdda av stora stenar och sönderskurna av raviner, reste sig mot himlen och försvann upp i molntäcket. Stenblocken klamrade sig fast vid bergssidorna, stora klumpar av gnejs som var fyra miljarder år gamla. Kenny sneglade på Fin och följde hans blick. »Världens äldsta bergart«, sa han. »De där stenbumlingarna har legat här sedan senaste istiden.« Han pekade upp mot skuggan av berget på deras vänstra sida. »Ser du bäckarna som forsar fram genom berget? Från början var de bara sprickor i stenen. Och när vattnet i sprickorna frös, utvidgades isen tills berget sprängdes och 24


vräkte ut de där enorma jävla stenblocken över hela dalen. Måste ha varit ett fantastiskt skådespel. Men jag är glad att jag inte behövde se det.« Framför dem låg en liten sjö, som avspeglade den kristallblå himlen och krusades på ytan av vinden. Kenny körde fram till ett grönmålat skjul av korrugerad plåt och sa att det var en lunch­ stuga, ett ställe där sportfiskare och deras medhjälpare kunde söka skydd för väder och vind och äta sina smörgåsar. Här slutade hjulspåren. En vandringsstig ledde ner till vattnet och en annan slingrade sig upp över berget, genom klungor av stenblock och tvärs över klara små vattendrag som så här års brukade vara fyllda av brusande vatten. Men efter de senaste veckornas torka hade de flesta av dem krympt ihop till små rännilar. Kenny var i fin form för att vara så kraftigt byggd, och Fin fick kämpa för att hänga med när han med raska steg började gå uppför den branta sluttningen. Stigen slingrade sig fram i klyftan mellan bergen och fortsatte längs sydsidan av en slät bergvägg som de hade på sin högra sida, innan Kenny lämnade stigen och korsade ett nästan uttorkat vattendrag. Sedan styrde han stegen genom högt gräs och risig ljung, i riktning mot en bergstopp som låg åt vänster. Han gick med långa kliv och var uppe på toppen flera minuter före Fin. Inte förrän Fin hade kommit fram insåg han hur högt upp de hade tagit sig, först med bilen och sedan till fots. Han kände hur vinden fyllde både jackan och munnen, och han tappade nästan andan när han såg ut över det hisnande panoramat av solstänkt land och vatten långt där nedanför. Bruna, ljusblå, gröna och lila nyanser smälte ihop i ett skimrande fjärran under deras fötter. »Loch Suaineabhal«, sa Kenny och vände sig mot Fin med ett brett leende. »Här uppe känner man sig som en gud.« Någonting fångade hans uppmärksamhet högt ovanför sjön. »Eller en örn.« Fin följde hans blick. »Vi har tjugotvå häckande örnpar i området härifrån och till North Harris Estate. Det är det tätaste beståndet av kungsörn i hela Europa.« De såg på medan rovfågeln svävade på uppvindarna, nästan 25


i nivå med dem själva. Den var över två meter mellan vingspetsarna och fjädrarna spretade ut som fingrar från vingarna och stjärten när den obehindrat utnyttjade luftens alla rörelser. Plötsligt dök den, snabb som en avfyrad pil, försvann för ett ögonblick mot den spräckliga marken och dök sedan oväntat upp igen med ett litet djur hängande i de dödliga klorna. Bytet var redan dött. »Titta där nere, vid änden av sjön. Där ser du några små stenhus med plåttak. En sommarkoja och ett par uthus. Där bor två av våra vakter. Man kan inte ta sig dit med bil, bara med båt eller till fots. Och det tar en hel dag att gå dit. Dem måste du ta kontakt med.« »Vad är det för ena?« »Studenter, som tjänar pengar på loven. Det är ett jäkligt hårt liv, ska jag säga dig. Varken el eller vatten. Jag vet, för jag jobbade med det själv när jag gick på lantbruksskolan.« Sedan vände han sig mot väster och pekade mot de fyra bergstopparna som avtecknade sig längst bort i dalen. Mealaisbhal, Lewis högsta berg, var huvudet högre än de andra. »Förut hade vi vakter även på andra sidan, i en gammal sommarkoja vid Loch Sanndabhan. Den finns på vägkartan. Men de är inte kvar längre. De blev misshandlade en natt för tre dagar sedan när de kom på tjuvfiskare med att lägga nät vid mynningen av Abhainn Bhreanais. Och jag har inte lyckats få tag i några ersättare.« »Du har väl gjort en polisanmälan?« Kenny skrattade så att bröstet hoppade. »Självklart. Men det har man ju ingenting för, som du vet!« Sedan försvann hans gemytliga ton lika fort som om någon hade tryckt på en knapp. »De där jävlarna menar allvar. Det gäller stora pengar, förstår du. Priserna på vildlax på fastlandet, eller längre ner i Europa eller Fjärran Östern för den delen, är skyhöga. Tydligen röker de en del av laxen innan de exporterar den, och då tjänar de ännu mer. De lägger nät i flodmynningarna och får hundratals med fiskar. Då minskar ju bestånden, och det får katastrofala följder för oss. Det finns konsortier av affärsmän som är beredda att 26


betala tusen­tals pund för en fisketur till en av våra floder, men inte om det inte finns nån jävla fisk!« Han tog några steg i sydlig riktning, fram till kanten av sluttningen. Långt borta, på andra sidan om Cracabhal, såg de det stora sporthotellet vid stranden av Loch Tamnabhaigh. Han vred på huvudet och sa: »Vi sköter om sjöar och vattendrag, ser till att laxen kan ta sig uppströms för att lägga rom, säkrar återväxten. Men de där jävlarna tar allt som finns. Om tio år finns det ingenting kvar.« Han vände sig om och såg på Fin med en mörk, beslutsam blick. »De måste stoppas.« »Har du någon aning om vilka som ligger bakom?« Kenny skakade bistert på huvudet. »Om jag visste det, skulle det finnas en hel del brutna ben här på ön. Vi måste ta dem på bar gärning. Jamie tog över driften i våras, när hans far hade fått en stroke, och han är beredd att göra i stort sett vad som helst för att få stopp på det. Och det är därför du är här.« Det gick inte att ta miste på ogillandet i blicken han gav Fin. »Men du ska nog försöka se till att få en mjukstart. Börja med ett lätt mål.« Fin rynkade pannan. »Vad menar du?« Kenny började nästan le igen. »Whistler«, sa han. »John Angus?« Fins förbryllade min fick Kenny att börja småskratta. »Just det. Den idioten!« Fin hade inte sett Whistler sedan han lämnade ön. Han hade varit den intelligentaste pojken på Nicolsons skola det året, kanske genom tiderna. Whistler hade en IQ som var så hög att den nästan inte gick att mäta och borde ha kunnat välja vilket universitet han ville. Och ändå var han den ende som hade valt att stanna kvar. »Är Whistler insyltad med tjuvfiskarna?« Nu skrattade Kenny högt. »Nej, för jösse namn! Whistler Macaskill är inte intresserad av pengar. Han har tjuvjagat och tjuvfiskat i alla år. Ja, det vet du ju. Hjort, hare, lax, öring. Men bara till husbehov. Jag har för min del alltid sett mellan fingrarna. Men Jamie… ja, Jamie har andra idéer.« 27

Profile for Smakprov Media AB

9789176455623  

9789176455623  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded