9789164205155

Page 1


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0515-5 © Jan Guillou 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2017


I När Vietnam var viktigare än allt och tusen blommor blommade i Paris

Det var tillsagt att man måste gå sex i bredd. För detta som för nästan allt annat i tillvaron fanns ett klart politiskt skäl. Det var för att kamraterna som räknade demonstranterna skulle få det lättare. Polisens sedvanliga uppskattningar var alltid förunderligt snålt tilltagna. Var vi tretusen eller fler, som den här försommardagen, meddelade polisen den borgerliga pressen att vi var tvåtusen, vilket journalisterna rundade av nedåt så att tretusen på gatorna blev några hundra i spalterna. Erics enda uppgift bortanför skrivbordet den här dagen var alltså att traska Strandvägen fram mot den amerikanska ambassaden, gå sex i bredd och bli räknad. Det var ett blygsamt bidrag i kampen mot USA-imperialismen men bättre än att inte göra något alls. Strängt taget hade han kunnat avbryta marschen när han passerat de räknande kamraterna vid Djurgårdsbron och gå hem, eller rentav ta taxi hem för att tjäna tid. Han måste skriva minst tio timmar om dygnet de närmaste veckorna för att bli klar till midsommar. Idén att smita efter räkningen och återvända till skrivmaskinen föreföll visserligen rationell, men också omoralisk. Ett litet men dock fusk. 7


Han stod en halvtimme i folkhavet utanför ambassaden framför de långa poliskedjorna, ropade då och då med i slagorden om USA ut ur Vietnam och Tage och Geijer som Lyndons lakejer. Därmed ansåg han plikten uppfylld och började krångla sig genom trängseln för att gå hem till det väntande skrivbordet. Han noterade att poliserna var många men inte utrustade med vita kravallhjälmar och sköldar. Det var ett framsteg, en liten seger i kampen mot USA-imperialismen. Man vann inte folkets stöd genom att slåss med polisen. Två kamrater i Socialistiska Jurister hade varit med om att förhandla fram slut på våldet. Man hade medlat mellan polisledningen i Stockholm och representanter för DFFG, De förenade FNL-grupperna. Han skulle själv ha varit med i de förhandlingarna, särskilt som det var hans idé från början, men han hade inte tid. Han måste få ut sin jur kand och samtidigt skriva sitt romanutkast färdigt före midsommar. All planering byggde på det. Ändå hade det inte gått att hålla sig borta från demonstrationen, det minsta man kunde begära var att gå dit och bli räknad. Det var fler än han som hade börjat troppa av, särskilt kamrater med barnvagnar, barnen räknades nog också som demonstrationsdeltagare. Bland söndagsflanörerna på Strandvägen, Stockholms mest konservativt borgerliga område, blandade sig hemvändande demonstranter med borgare som om man inte vore fiender, även om kläderna tveklöst avgjorde vem som var vem. Jeans, afghanpäls och hemstickad luva från Peru, eller om den var från Bolivia, han visste inte säkert, betydde demonstrant, i synnerhet i kombination med träskor. Gabardinbyxor, tweed eller loden och bruna promenadskor betydde borgare, såna som brukade stå på Strandvägens balkonger och skräna ”Bomba Hanoi!” 8


när demonstrationerna drog förbi där nere på väg mot USAambassaden. Mannen som tog honom i axeln när han skyndade förbi var klädd i just tweedkavaj och engelska promenadskor, dessutom slips. Första tanken var att det var någon som ville mucka gräl. Men så upptäckte han FNL-märket på kavajslaget och sen att det var kusin Henning. De hade inte setts på flera år, de befann sig på olika sidor om vallgraven i släktfejden, i teorin avskydde de varandra. När den första häpnaden lade sig brast de i skratt och omfamnade varandra, manligt borgerligt med ljudliga ryggklappar. ”Det trodde jag aldrig om dej”, sa Henning och pekade på FNL-märket på Erics mockajacka. ”Det trodde jag lika lite om dej”, svarade han och de föll i skratt på nytt. ”Det här måste vi fira, vi går och tar en öl!” sa Henning. Det var ofrånkomligt, hur mycket arbetet på Erics skrivbord än signalerade indignation. Det som varit en diffus mångårig fiendskap mellan dem hade blåst bort i skratt åt deras FNL-märken. Och då infann sig i stället nyfikenheten. Henning sa att han kände till en bra pub alldeles i närheten, hans stamställe faktiskt, så de vek av upp på Grevgatan, rakt upp i högerns blåa hjärta. Puben hette Tudor Arms och hälften av gästerna verkade vara engelsktalande, Henning beställde en pint of bitter åt sig själv på en engelska som lät perfekt och frågade vad käre kusin föredrog, fortfarande på engelska liksom av bara farten. Eric sa att han tog samma sak, vad det nu var. De slog sig ner mitt emot varandra i ett bås klätt i skotskrutigt tyg, höjde ölsejdlarna, drack och brast i skratt på nytt. 9


”Well”, sa Henning, ”vem börjar?” ”Du”, sa Eric. ”Innan vi kommer till Vietnam, vem är du idag och vad sysslar du med?” ”Nyutexaminerad civilingenjör från KTH, löjtnant i reserven, har just fått jobb på ett brittiskt företag i Köpenhamn. Ogift, har en dansk kæreste som heter Mette och är sjuksköterska men studerar till läkare. Och du?” ”Det var som fan. I vilket vapenslag?” ”Ingenjörstrupperna.” ”Kan en löjtnant gå omkring och demonstrera mot USAimperialismen?” ”Sannolikt inte i uniform. Och du då?” ”Jur kand inom en vecka eller två, inget fast sällskap, bara misslyckade förhållanden. Och värnpliktsvägrare.” ”Va? Är du pacifist! Du stödjer ju FNL.” ”Jadå. Men jag är fransk värnpliktsvägrare. Första året efter studenten när alla andra åkte in i lumpen skrev jag in mig vid universitetet i Montpellier. Det var en fin tid. Tills jag kallades till mönstring skulle man väl säga på svenska. Dumt nog svarade jag sanningsenligt på alla frågor om språkkunskaper, idrott och annat och blev uttagen till flera års tjänstgöring i ett av de specialförband Frankrike brukar skicka ut i kolonialkrig. Nästa krig blir förmodligen i Tchad eller Mali där befolkningen fått för sig att man ska göra som algerierna. Ja, du förstår väl vilket läge jag hamnade i?” ”Så du stack hem till Sverige?” ”Ja, där tog mitt franska liv slut. Jag slutade till och med röka. Kan man inte röka Gauloises så är det ändå ingen mening. Men pacifist är jag förstås inte. Nu strömmar det in amerikanska desertörer i Sverige, vi stödjer dom, du stödjer dom, jag stödjer dom. 10


Sverige godtog faktiskt franska desertörer från kriget i Algeriet, på ’humanitära grunder’. Jag hade blivit en sån.” Samtalet stannade av. De drack en stund under tystnad. ”Har du några studieskulder?” frågade Henning när de nästan druckit ur. ”Nej, inte ett öre. Har du?” ”Samma här. Du betalade alltså studierna med det där arvet som vi andra blev blåsta på. Jag jobbade på sågverk och brädgårdar hemmavid på somrarna. Hårt jobb, men välbetalt, särskilt för en student.” Samtalet dog på nytt. Henning reste sig och gick för att hämta ny öl. När han kom tillbaks med ölsejdlarna och de druckit första skålen lade Eric upp händerna på bordet med fingrarna spretande. ”Vad ser du här?” frågade han. Henning studerade hans händer med stigande förvåning, precis som Eric räknat med. ”Spruckna naglar, trasiga nagelband, ingrodd skit, läkta småsår”, konstaterade han. ”Det hade inte uppskattats vid matbordet när vi var små. Vafan har du gjort!” ”Hamnarbetare”, sa Eric. ”Kanske inte lika aristokratiskt som brädgårdsarbetare, i Ådalen av alla ställen. Och det där med arv har du missförstått, alla blev blåsta men det tar vi en annan gång. Men i alla fall. Därför har inte heller jag några studieskulder. Jag tror vi är nära släkt.” Henning nickade eftertryckligt och höjde ölsejdeln. ”Man ska aldrig sätta sig i skuld”, sa han. ”En gentleman sköter sin garderob och framför allt sina skor. Man ska alltid vara respektfull mot tjänstefolket, inte för att jag nånsin haft sånt, jo kanske som barn men där är jag oskyldig. Man går aldrig någonsin före en dam genom en dörr, jomenvisst faen är vi släkt!” 11


Det sista sa han med demonstrativ norrländsk intonation. De log mot varandra och drack på nytt. ”Men den där tjyvsmällen förlåter jag dig aldrig”, fortsatte han som på skämt men ändå inte skämt. Det var just det, tjyvsmällen. Den gången såg det ut som om deras liv hade avgjorts just där, fast det ändå inte blivit så. De ekonomiska konsekvenserna hade för länge sen gått upp i rök. Men tydligen inte förödmjukelsen. Eric insåg att han borde låta saken passera men kunde ändå inte hålla sig. ”Jag var för fan tio år”, sa han. ”Du och Peter var större och starkare, så vad kunde jag göra? Vad skulle du själv ha gjort om du varit jag, snällt väntat in stryket från de äldre kusinerna?” Henning retirerade och viftade avvärjande med vänsterhanden. ”Vi skiter i det där, skål!” sa han. Två amerikaner, kanske i deras ålder, kanske ett par år yngre, kom fram till bordet och började bråka om deras FNL-märken. Amerikanerna ville gå ut på gatan och slåss om saken. Det tog Henning mindre än två minuter att avfärda dem och dessutom få dem utkastade av den skotske barmästaren. Det var inte så mycket det han sa som sättet han uttryckte sig på och framför allt uttalet och tonfallet. I Erics öron lät det ungefär som ”om herrar marinsoldater upplever en viss frustration av att behöva demonstrera tapperhet i strid på näringsställe i Stockholm i stället för vid US Marines just nu pågående offensiv vid den gamla kejsarstaden Hué, måste jag som svensk arméofficer medge att jag hyser viss förståelse för det. Emellertid kan vi vara förvissade om att herrarnas överordnade på ambassadens avdelning för marinsoldater vore avsevärt mindre förstående för initiativet att substituera Vietnamkriget mot Stockholms gator.” 12


Det var ett tillintetgörande språk, formellt artigt ändå djupt nedlåtande, särskilt med sådant perfekt uttal som måste vara det man kallade Queen’s English. ”Hurfan har du lärt dig att låta så där?” undrade Eric när de två amerikanerna diskret men bestämt visats på porten. ”Ett gymnasieår i Edinburgh och sommarloven på Scotmoor Abbey”, svarade Henning som om det vore alldeles självklart. ”Hos tant Rosa, Peter, Elizabeth och onkel Andrew?” ”Of course. Men för mej handlar det ju faktiskt inte om ’tant’ och ’onkel’ som du väl inser.” Eric måste tänka efter. ”Tant Rosa är din halvsyster, Peter … du är morbror till Peter och Elizabeth. Och Andrew Turnbull blir väl i så fall faktiskt din svåger?” ”Right. Om vi ska vara lite formella blir det ju så. Det är framför allt Andrews engelska som jag sugit upp. Låter man som han blir man för det mesta väl bemött i det förenade kungadömet. Hur är din engelska?” ”Hygglig skolengelska antar jag, ingenting i närheten av din. Jag lär tydligen bryta på franska snarare än svenska, lustigt nog. Mitt andraspråk är franska, tyskan är antagligen också bättre än min engelska.” ”Jag förstår”, sa Henning på svenska fastän det lät som tillplattande Queen’s English – I see – med den ungefärliga innebörden att det var väl synd. De hade pratat sig in i en återvändsgränd. Det gick inte att ta sig vidare utan att trassla in sig i utläggningar om allt som hänt sedan barndomen när släkten splittrades och man till och med började fira jul i olika läger. Men det gick heller inte att fly från ämnet. Inte nu när de träffats 13


på en Vietnamdemonstration och omöjligt kunde betrakta varandra som fiender på grund av sådant som hände när de var barn. Själva hade de ju ingen skuld. Inte ens för det där som Henning kallade tjyvsmällen fast den tycktes ligga djupt i bådas minne. ”Så här är det”, sa Eric. ”Jag har en helvetes massa jobb att klara av till midsommar. Men allt du vill veta, och allt jag vill veta, tar förmodligen minst en vecka att berätta. Det går bara inte just nu. Vi får ta det peu om peu. Du bor fortfarande på Norr Mälarstrand?” ”Ja, och du på Sveavägen i Johannes gamla lägenhet?” ”Just det. Vi tar en promenad till dig eller mig, så berättar jag om ’tjyvsmällen’ och det som hände sen. Nästa gång vi ses är det din tur att berätta, okej?” De gick tillbaks ner på Strandvägen och strosade i sakta mak vidare mot Kungsholmen. Man sa i släkten att gammelonkel Lauritz hade dött av brustet hjärta våren -45. När sanningen om hans älskade Tyskland obevekligt uppenbarade sig. I rättvisans namn borde man väl säga att Hitlers Tyskland var något helt annat än det land där bröderna Lauritzen blev vuxna män och diplomingenjörer och där de också fann kärleken och gifte sig med de två väninnorna från Dresden. Det var väl samma för onkel Sverre även om han av naturliga skäl inte gifte sig. Men att vara, eller av omgivningen betraktas som, tyskvän efter kriget skulle förstås ha blivit en black om foten. Fast nu dog gammelonkel Lauritz plötsligt av brustet hjärta, i familjens minne, av lunginflammation i dödsattesten, och slapp plågas av nazismens brott och familjens ruin. Nja, kanske inte ruin, verkligen inte. Men fastighetsbeståndet i Berlin och Dresden utgjorde mer än 90 procent av familjens tillgångar. 14


Dresdens centrum inte bara utplånades av Bomber Harris och de andra tappra engelska flygarna när kriget redan var vunnet. Churchills högst personliga hämnd för Coventry, sades det. Efter kriget hamnade Dresdens ruiner dessutom i det blivande DDR. Europas vackraste barockstad byggdes upp på nytt som Europas fulaste barackstad och självfallet förstatligades all tomtmark i centrum. Sak samma med större delen av fastighetsbeståndet i Berlin. Inte mycket att säga om. Det är befängt att privatpersoner en gång kunde äga hela stadskärnor. I Sverige var ingenjörsfirman Lauritzen & C:o fysiskt intakt, liksom dotterföretagen, värdet var flera miljoner. I den tidens penningvärde. Det fanns bara två stora men osynliga problem. Det ena var gubbarnas föreställning om sin egen odödlighet. Det andra, delvis en följd av det första, var frånvaron av all juridik. De dog båda plötsligt utan att lämna något testamente efter sig. Gammelonkel Lauritz drog på sig lunginflammation genom att lägga sig för öppet fönster fastän han var svårt förkyld. Man kan bara uppfatta det som en sorts självmord i spontan förtvivlan när bilderna från Buchenwald och Dachau publicerades. Morfar Oscar drog på sig malaria fullständigt i onödan och dog också han minst tio år för tidigt. Och då fanns inte längre någon mening med den där tjyvsmällen. Så här var det. Morfar Oscar hade problem med successionen, ungefär som om han faktiskt vore den norske vikingahövding vi skämtade om i familjen, åtminstone de vuxna. Vem skulle han utse till sin efterträdare? Efter hans äldre bror Lauritz fanns ingen, onkel Karl hade dött ombord på en av de sprängda jagarna i Hårsfjärden, det mest omfattande sabotaget som drabbade Sverige under andra världskriget. Onkel Harald 15


var död eller försvunnen och i vilket fall SS Sturmbannführer och därmed dubbelt diskvalificerad. Johanne och Rosa var kvinnor. Sina egna söner såg han som omöjliga i rollen som företagsledare, man får nog säga att det omdömet stått sig genom åren. Därutöver fanns bara dottern Hélène som av naturliga skäl inte kunde komma ifråga. Återstod fyra små pojkar i nästa generation. En av oss måste det bli. Och då är vi alltså framme vid den så kallade tjyvsmällen. Det var julen -54. Två av oss minns det tydligen rätt väl, Peter och Eilert har nog glömt bort det. Morfar Oscar bestämde sig för att testa de fyra små gossarna. Ingen kunde givetvis ana hans avsikter när han mot slutet av kvällen, efter julklappsutdelningen när barnen egentligen borde gå och lägga sig, tog in oss alla fyra i herrummet där vi i vanliga fall inte fick leka, lade upp en blank tvåkrona på läderfåtöljens armstöd och gav order om slagsmål. En av oss, händelsevis en blivande officer i ingenjörstrupperna, var störst och starkast och borde utan besvär ha tagit hem tvåkronan. En av oss, händelsevis en blivande jurist, klippte till i desperation och allt slutade i elände, tjänstefolket bar ut två blödande pojkar, mammorna grät och bannade. Patriarken rörde knappt en min men befallde att Eric i fortsättningen skulle äta frukost med honom i burspråket klockan 07:00 varje morgon. Där vid frukostbordet skulle den blivande företagsledaren läras upp till den visdom som krävdes för att bli vinnare i den kapitalistiska värld där bara den starkaste överlever. Det är i alla fall vad man får anta. Men senare i livet kunde eleven bara erinra sig två särskilt inpräntade instruktioner. Att ett ägg alltid måste dekapiteras i den 16


tjocka änden och att ingenjörsstudier var en högst osäker väg till framtida ledarskap, eftersom den framtida makten över produktionen skulle ligga i ekonomernas händer, inte teknikernas. Så mycket mer lärdom blev det inte. Morfar Oscar ville se Afrika en sista gång och tog med sig den lille tronföljaren och sin yngste son, konstnärssonen, på en lång resa till Tanganyika. Den resan var ett äventyr och värd en lång berättelse, men inte just nu. Morfar Oscar hade för sig att han var immun mot malaria, vi hoppar över varför, det blir också för långt. Men det var han alltså inte. Och därmed är vi framme vid juridiken och skälet till att släkten splittrades, skaffade separata sommarställen i Stockholms skärgård och började fira jul och midsommar på skilda håll. Morfar Oscar hade nämligen lika lite som sin äldre bror Lauritz tänkt sig att han skulle dö och följaktligen inte heller upprättat något testamente. Den följande arvstvisten mellan å ena sidan tant Johanne och tant Rosa och å andra sidan mamma Hélène, onkel Carl Lauritz och onkel Hans Olaf, och dessutom de tre inbördes, tog tio år. Ingen vann. Alla förlorade utom advokaterna, ett par av dem blev rejält förmögna. Lauritzen & C:o styckades upp och såldes kors och tvärs till priser som advokaterna bestämde. De fanns ju själva bland köparna, fast det visade sig först några år senare. Där lades grunden till en av landets mest aktade advokatfirmor. Ungefär samma visa som efter Kreugerkraschen. Vad som återstod efter tio års advokatarvoden var ett mindre fastighetsbestånd i Stockholm, advokatgänget hade väl inte mage att avsluta plundringen med att ställa oss på bar backe. De flesta av oss bodde ju i våra egna fastigheter. ”Så där har du historien om tjyvsmällen, korta versionen.” 17


”Det var som fan.” ”Jo, det kan man nog säga.” De hade kommit fram till Norr Mälarstrand, bortanför Kungsholmstorg, där Henning bodde och där Eric inte satt sin fot sen han var barn. De svettades i den ovanligt tidiga försommarvärmen, Henning med sin tweedkavaj slängd över axeln, Eric med mockajackan under armen. Henning var tagen av historien, det syntes. Det betydde att han aldrig hört den här versionen, den slutsatsen var ofrånkomlig. Men så var det med arvstvister. De stridande byggde upp helt olika verkligheter och den enda rättskälla man då förlitade sig på var den egna moraluppfattningen om hur verkligheten borde se ut. Den mycket vanliga mänskliga svagheten var en grundläggande förutsättning för skurkaktiga advokaters förmögenhetstillväxt. Det kunde förefalla märkligt att också tant Johanne var lika omdömeslös som alla andra i den här historien. Det var ju sannerligen inget fel på hennes intelligens. Hon hade doktorerat med en avhandling på tyska, hon var en av landets ledande litteraturkritiker och hon hade ett förflutet som underrättelseofficer under kriget. I de flesta krissituationer skulle man tilltro henne ett kallt logiskt omdöme. Men där arvstvisten går in går vettet ut, som docenten i civilrätt Livrell ständigt predikade. ”Jag bjuder inte med dej upp, du skulle ju arbeta”, sa Henning. ”Bra, jag måste verkligen tillbaks till skrivbordet. Men från och med nu vet vi ju att vi ses igen.” ”Ja, garanterat. Men först ska du bli klar med din juristexamen?” ”Jo.” ”Och sen, vad ska du göra med den?” 18


”Advokat.” ”Va!?” ”Jo!” ”Trots det du berättade?” ”Nej, just därför. Låt oss säga att morfar Oscar, efter att klokt ha tagit samma malariamedicin som han prackade på mej och onkel Hans Olaf, ännu levde i högönsklig välmåga. Och kanske avsomnade framåt hösten, vid hög och aktningsvärd ålder.” ”Ja?” ”Då skulle skurkadvokaterna fått se sig i månen efter sina klipp, sina stölder och bedrägerier, rättare sagt.” ”Är du inte emot arv?” ”Naturligtvis. Utom sommarstugor, konfirmationssmycken och sånt där. Men jag är ännu mer emot lagvrängare.” Henning nickade, slog ut med armarna och vände sig mot porten. ”Vi ses”, sa han över axeln. ”Jag bjuder på middag nästa vecka.” Porten slog igen bakom honom. Eric började gå nedåt boulevarden tillbaka mot Stadshuset. Solljuset var vasst, få bomullstussmoln på himlen, glitter i Riddarfjärden, enstaka flanörer som verkade totalt obekymrade om tillståndet i världen. Han hade förlorat tre arbetstimmar. Fick ta igen tiden med snabbmiddag på korvbaren, kaffe och Ritalina vid skrivbordet. Han måste bli färdig före midsommar. Jo, han måste. Medan studenterna stod på barrikaderna, bokstavliga barrikader, i Paris och fem miljoner franska arbetare hade förenat sig med dem i strejk. Där borde han ha varit, i solidaritet med upproret. Att Frankrike hade stängt gränserna för var och en som kunde misstänkas vara alltför radikal europeisk student på 19


väg just till barrikaderna – en politisk läggning som gränsgendarmerna nog fastställde med hjälp av hårlängden – var ett problem som inte gällde honom. Långt hår hade han visserligen, men också franskt pass. Gendarmerna kunde inte stoppa honom vid gränsen som de gjorde med alla tyska, nederländska och belgiska studenter. I stället för att sitta hemma vid skrivbordet borde han vara där och göra något. Han borde också ha varit i Båstad för någon vecka sen när kamraterna stoppade tennismatchen mot apartheidstaten Rhodesia. Socialistiska Jurister sände två representanter, fast man skulle ha varit tre. Han svek och satt kvar vid skrivbordet. Matchen stoppades i alla fall, det gick förstås inte att spela tennis bland vattenkanoner och våta poliser som jagade likaledes våta demonstranter kors och tvärs över tennisbanan. Möjligen var triumfen något futtig, i alla fall kortvarig, eftersom matchen spelades några dagar senare, i all diskretion utanför Nice på säkert avstånd från upproret i Paris. Sverige vann med 4–1. Svenska tennisförbundet framställde det som en dubbel seger, också för demokratin, eftersom idrotten var opolitisk och aldrig kunde ge vika för aplika skränande kommunisthopar. Så hette det alltid. Inte bara från högern utan också från den äldre generationen socialdemokrater. Den som var för ”de stackars negrerna”, som högerledaren kallade apartheids offer, eller än värre var emot kriget i Vietnam, var således kommunist och hade därmed ”mält sig ur den demokratiska gemenskapen”. Politiker gillade ålderdomligt språk av det slaget när de stoppade huvudet i sanden inför tidens ohyggligheter. Massakern i Song My avslöjades nästan på dagen två månader före ”Båstadskravallerna”, som demonstrationen kallades i pressen. 20


Uppdraget i Song My var klassificerat som ”search and destroy”. Det var en förskönande omskrivning för taktiken att sända marinkårsförband från by till by i sådana områden i södra Vietnam som bedömdes som opålitliga, där alltså invånarna var varken republikaner eller demokrater. Varför de följaktligen skulle uppsökas och förintas. Fienden som förintades var vanligtvis äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna eller barn. Uppdragets moment två, efter att byn uppsökts, bestod i att med automatvapen på nära håll neutralisera alla misstänkta ovan uppräknade kategorier, och därefter bränna ner byn, helst med så många lik i lågorna som möjligt av hygieniska hänsyn. Fast om tiden medgav skar man först öronen av liken. Amerikanska soldater samlade på öron, trädde upp dem på ståltråd och torkade dem i solen. Varför hade aldrig riktigt framgått, möjligen var det en lek eller tävling. Och var och en som protesterade mot detta barbari måste givetvis avfärdas som kommunist. Att borgerligheten var på USA:s sida i folkmordet förklarade man med höga principer och ideologi. Inte så att ens Svenska Dagbladet jublade åt marinkårens insats i Song My när den händelsen olyckligtvis läckte ut. Det gjorde man inte. Song My var ett osnyggt tilltag, ett olycksfall i arbetet, sånt som dessvärre händer i krig. Man borde dock inte fästa sig vid de beklagliga undantagen i den amerikanska krigföringen. Det gällde något mycket större, själva principerna. Om Vietnam föll för kommunismen skulle land efter land i hela Sydostasien falla som dominobrickor och sen skulle katastrofen sprida sig till andra världsdelar. USA försvarade alltså hela den fria världen, med samma uppoffringar som när man räddade Europa från den nazistiska diktaturen. 21


Högerns ståndpunkt var ändå begriplig. Socialdemokraterna var svårare att förstå sig på när de sa nästan samma saker, framför allt i den äldre generationen som ledde regeringen, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Sven Andersson och de andra gamla stötarna som hade upplevt andra världskriget. Av tacksamhet mot USA, som alltså räddat också Sverige från den nazistiska diktaturen, måste man visa förståelse för amerikanerna när de nu försökte rädda den fria världen på nytt. Fast man ibland kunde rikta viss kritik mot metoderna. Så lät det å ena sidan. Å andra sidan hade den unge utbildningsministern gått i en Vietnamdemonstration i vintras, sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör. Så att det tog hus i helvete och USA kallade hem sin ambassadör till Washington. Bland FNL-arna förklarade man det där socialdemokratiska å ena sidan och å andra sidan med att de bara gjorde en dygd av nödvändigheten. Sossarna måste hitta på ett sätt att till synes stödja den vietnamesiska frihetskampen, annars skulle deras redan svårt avfolkade ungdomsförbund snart inte ha en enda äkta medlem kvar. Falska medlemmar, döda eller levande, omdöpta katter eller hundar, alla namn som kunde föras upp i ett medlemsregister, var en sak. Det hade med de statliga bidragen att göra, ju fler registrerade medlemsnamn, desto mer pengar. Men om inga levande medlemmar fanns kvar, hur skulle då deras kongresser se ut i medierna, vilka skulle då vifta med röda fanor i statstelevisionen? Sak samma med solidaritetsrörelsen. FNL-grupperna var kommuniststämplade så dem kunde man inte stödja. I stället byggde sossarna snabbt upp en statsunderstödd motrörelse som de kallade Svenska kommittén för Vietnam, avdelade några betrodda 22


veteraner till, naturligtvis, demokratiskt vald ledning och gick sen fram under den till intet förpliktande parollen ”Fred i Vietnam” och uppmanade ”parterna” att börja fredsförhandla. Medan regeringen bussade Säkerhetspolisen på FNL-arna och ”tog avstånd från allt våld och kommunism”. Socialdemokraternas taktik var begriplig. Men inte deras ideologi. Och vad borde göras åt allt detta, som Lenin frågade sig redan 1905? Hur bemöta dessa sossar som var för fred i Vietnam och USA:s kamp mot kommunismen samtidigt? Något borde göras. Något borde alltid just göras, snacka kunde vem som helst. Eric var övertygad om att han själv borde göra mer. Han borde vara i Paris, han borde ha varit i Båstad och han borde ha varit med i förhandlingarna mellan DFFG och Stockholmspolisen för att få slut på våldet mellan polis och demonstranter. Men det var han inte. Han satt hemma och skrev. Och nu satt han på en grillbar med två flottiga wienerkorvar och en hög mjuka pommes frites framför sig. Utan ketchup visserligen, fransmän föredrog senap till frites, låt vara bättre senap än den svenska. Det var inte att uträtta mycket. Som advokat skulle han kunna uträtta något lite mer, alltså var huvuduppgiften just nu att avsluta examen. Det var ursäkten. Ursäkten saknade inte logik, borgerlig reformistisk logik. En advokat var en starkare kamrat i kampen än en juris studerande medlem i Socialistiska Jurister. Det var fortfarande logik. Och möjligen brist på initiativförmåga och mod? Socialistiska Jurister fanns det inte många av. Matematiken var enkel. På juridiska fakulteten vid Stockholms universitet fanns, 23


nu i Nådens år 1968, exakt 25 socialistiska studenter bland exakt 2 500 inskrivna, vilket, fortfarande exakt, innebar en procent. För att antas till juridikstudier krävdes ett slätstruket B, godkänd men inte mer, i studentbetyget. På fakulteten omgavs man således av en legion borgerliga dumskallar. Vid en politisk omröstning skulle Högerpartiet med säkerhet fått över 90 procent av rösterna. Enda glädjeämnet i umgänget på fakulteten var borgerlighetens studentskor, ofta hårt hållna i uppfostran, som i det nyvunna fria livet som student exploderade i glada skutt ut i tidens fria sexliv. Så fort de skaffat sig p-piller förvandlades de helt. Det var en avgjord fördel att studera juridik för den som kunde förmå sig till att ligga med högerpartistiska kvinnor med plisserad kjol och strumpbyxor i fantasifulla mönster. Vi var en del socialistiska jurister som kunde förmå oss. Det var då det. Nu gällde celibat. Allt måste vara färdigt och skrivbordet rent till midsommar när han skulle resa till Palestina. Wienerkorvarna var uppätna och nästan all pommes frites. Hundra meter bort på Sveavägen stod skrivbordet med den gröna Haldamaskinen och minst hundra oskrivna A4.

24