Av Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2009) Analfabeten som kunde räkna (2013) Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) (2015)
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0579-7
© Jonas Jonasson 2018 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018
Indonesien
En lyxtillvaro på en paradisö borde göra vem som helst nöjd. Men Allan Karlsson hade aldrig varit vem som helst och han hade under sitt hundraförsta levnadsår inga planer på att bli det. Under en period var det tillfredsställande att bara sitta still i en solstol under ett parasoll och få drinkar i olika färger serverade på order. Speciellt när bäste och ende kamraten, den obotlige småtjuven Julius Jonsson, satt intill. Men snart hade gamle Julius och den ännu mycket äldre Allan tröttnat på att göra inget annat än njuta upp miljonerna i den resväska de råkat få med sig från Sverige. Inte så att det var fel på njutandet. Det blev bara så enahanda. Julius försökte med att hyra in en hundrafemtio fot lång yacht med tillhörande personal så att han och Allan kunde sitta på fördäck med varsitt kastspö. Det hade varit ett trevligt avbrott om de bara tyckt om att fiska. Eller för den delen äta fisk. Turerna med yachten innebar i stället att vännerna gjorde samma sak på däck som de redan lärt sig att göra på stranden. Nämligen ingenting. Allan såg i sin tur till att flyga in Harry Belafonte från USA
9
för att sjunga tre låtar på Julius födelsedag, apropå för mycket pengar och för lite att göra. Harry stannade över middagen trots att han inte fick extra betalt för det. Sammantaget blev det en hel kväll som bröt mönstret. Att det blev just Belafonte motiverade Allan med att Julius ju hade fäbless för den nya, ungdomligare musiken. Julius uppskattade gesten och sa inget om att aktuell artist inte varit ung sedan slutet av andra världskriget. Jämfört med Allan var han ju ändå bara barnet. Även om världsstjärnans Balibesök inte varit mer än en färgklick i en jämngrå vardag, skulle det komma att påverka Allan och Julius för lång tid framåt. Inte för det Belafonte sjöng eller sa. Utan för det han hade med sig och ägnade sig åt under frukosten före hemresan. Det var ett redskap av något slag. En svart platta med ett halvätet äpple på ena sidan och en skärm på den andra, som lyste upp när man tryckte på den. Harry tryckte och tryckte. Och grymtade till då och då. Innan han fnissade i stället. För att strax grymta på nytt. Allan hade aldrig varit nyfiken av sig, men det fanns ju gränser. – Nu ankommer det inte mig att gräva i unge herr Belafontes privata, men jag dristar mig ändå att fråga vad det är han ägnar sig åt. Händer det saker i den där… ja, den där? Harry Belafonte förstod att Allan aldrig sett en surfplatta förut och demonstrerade den med förtjusning. Plattan kunde visa vad som hände i världen, vad som redan hänt och snudd på vad som skulle komma att hända därnäst. Beroende på var man tryckte kom det både bilder och filmer av alla tänkbara slag. Och några otänkbara. Tryckte man på andra knappar strömmade det musik. Åter andra så började plattan prata. Den var tydligen en hon. Siri.
10
Efter frukost och demonstration tog Belafonte sin lilla väska, sin svarta platta och sig själv och gav sig av mot flygplatsen för hemfärd. Allan, Julius och hotellets direktör vinkade adjö. Artistens taxi hade inte mer än hunnit ur sikte förrän Allan vände sig till direktören och bad honom ordna med en platta av samma sort som den Harry Belafonte suttit med. Det varierande innehållet hade roat hundraåringen och det var mer än man kunde säga om det mesta i övrigt. Direktören var just hemkommen från en hotellservicekonferens i Jakarta där han fått veta att personalens huvuduppgift inte var att leverera utan att överleverera. Lägg därtill att herrarna Karlsson och Jonsson var två av de bästa gästerna i Baliturismens historia. Inte undra på att direktören redan kommande dag hade en surfplatta redo för Karlsson. Och en mobiltelefon därtill. Som bonus. Allan ville inte verka otacksam och sa inget om att han inte hade någon nytta av telefonen eftersom alla han skulle kunna tänkas slå en signal var döda sedan femtio år eller mer. Utom Julius, förstås. Som själv inte hade något att svara i. Fast just den saken gick att åtgärda. – Här ska du få, sa Allan till sin vän. Egentligen en gåva till mig från direktören, men jag har ingen att ringa mer än dig och fram till nu hade du ju inget att svara i. Julius tackade för vänligheten. Och lät bli att påpeka att Allan fortfarande inte kunde ringa till Julius, fast av omvänd anledning. – Slarva inte bort den bara, sa Allan. Den ser dyr ut. Det var bättre förr, när telefonerna satt fast med en sladd i väggen så man visste var man hade dem.
11
*** Den svarta plattan blev Allans käraste ägodel. Dessutom gratis i drift eftersom hotellchefen instruerat personalen i datorbutiken i Denpasar att förbereda surfplatta och telefon enligt konstens alla regler. Det innebar bland annat att simkorten knöts till hotellet som fördubblade sina samlade telefonkostnader utan att någon begrep varför. Hundraåringen lärde sig hur den märkliga tingesten fungerade och hann inte mer än vakna om morgnarna innan han satte på den för att se vad som hänt under den natt som just passerat. Det var de små och förtjusande nyheterna från världens alla hörn som roade honom. Som till exempel den om att hundra läkare och sjuksköterskor i Neapel turats om att stämpla in och ut varandra så att ingen behövde jobba medan alla ändå fick betalt. Eller den om att man i Rumänien fått låsa in så många statliga tjänstemän för korruption att landets fängelser blivit fulla. Och att de ännu inte arresterade tjänstemännens lösning på problemet var att legalisera korruptionen för att slippa bygga nytt. Allan och Julius fick en ny morgonrutin. Den gamla gick ut på att Allan inledde varje frukost med att beklaga sig över vännens högljudda snarkande genom väggen. Den nya inkluderade samma sak, men med tillägget att Allan redogjorde för vad han hittat i sin platta sedan sist. Till en början tyckte Julius om de korta nyhetsuppdateringarna, inte minst för att de tog fokus från snarkandet. Han blev direkt förtjust över den rumänska idén om att göra det olagliga lagligt. Tänk så mycket enklare det skulle bli att vara småtjuv i ett sådant samhälle.
12
Men den tanken tog Allan snabbt ur honom, för om det blev lagligt att småtjuva upphörde ju per definition begreppet. Julius, som varit på vippen att föreslå att han och Allan lämnade Bali för att flytta till Bukarest, tappade sugen. Glädjen i småtjuvandet var ju huvudsakligen den att man lurade någon på något, någon som helst förtjänade det eller åtminstone inte for överdrivet illa av det. Om det inte längre kunde anses som lurendrejeri att luras, vad återstod då? Allan tröstade med att rumänerna visst gått man ur huse för att protestera mot politikernas och tjänstemännens planer. Rumänen i gemen var inte lika filosofiskt lagd som de som bestämde. Han eller hon resonerade som så att de som tjuvade skulle låsas in oavsett titel eller position och om det fanns någonstans att låsa in dem eller inte. Frukostsittningarna på hotellet på Bali landade allt oftare på temat vart Julius och Allan borde bege sig i världen när det nu blivit så enahanda där de var. När den ledande nyheten för aktuell morgon var den att det visst varit tjugo grader varmare på Nordpolen än normalt, undrade Allan om det kunde vara ett alternativ. Julius stoppade stekta nudlar i munnen, tuggade färdigt och sa att han inte trodde på Nordpolen för hans och Allans del. Speciellt inte om isen var på väg att smälta. Julius blev förkyld av att bli våt om fötterna. Dessutom fanns det isbjörnar där och om isbjörnen visste inte Julius mer än att den tycktes vakna på fel sida varje morgon från födseln och framåt. Ormarna på Bali var åtminstone folkskygga. Allan sa att det kanske inte var konstigt om isbjörnen tappade humöret när marken smälte under dess fötter. Var det på
13
väg att gå riktigt illa fick den väl promenera till fast mark medan tid ännu var. Kanada, i så fall, för nu hade USA fått en ny president igen – hade Allan redan berättat det för Julius? Den nye släppte visst inte in vem som helst över gränsen. Jo, Julius hade hört talas om Trump. Det var så han hette. Isbjörnen var visserligen vit, men i första hand utlänning. Därför skulle den inte hoppas på för mycket. Nyheterna i Allans svarta platta hade den egenheten att de var både stora och små. Tråkigt nog mest stora. Allan sökte sig till det lilla och pittoreska, men fick det andra på köpet. Det gick inte att sila bort kamelerna till förmån för myggen. Under sina första hundra år i livet hade Allan aldrig reflekterat över tillvarons vidare perspektiv. Nu berättade hans nya leksak att världen var alldeles förfärlig. Och påminde honom om varför han en gång i tiden gjort rätt i att vända den ryggen för att bara sköta sig själv. Han tänkte tillbaka på sina tidiga år som springpojke på krutfabriken i Flen. Där ägnade hälften av arbetarna sin lediga tid åt att längta efter röd revolution medan den andra hälften förfasades över hotet från Kina och Japan. Uppfattningarna om den gula faran fick näring av romaner och skrifter som alla målade upp ett scenario där den vita världen blev uppäten av den gula. Allan själv engagerade sig inte i nyanser av det slaget, och han fortsatte på den vägen efter andra världskriget då brunt blivit den fulaste färgen av dem alla. Det märkte han lika lite som nästa gång folk samlades runt ett ideologiskt uttryck. Då var det snarare en längtan till något än från. Det blev inne med fred på jorden, blommiga folkvagnsbussar och i förekom-
14
mande fall hasch. Alla älskade alla, utom Allan som inte älskade någon eller något. Utom sin katt. Inte så att han var bitter, han bara var. Den blommiga eran varade ända tills Margaret Thatcher och Ronald Reagan tog över på varsitt håll. De tyckte det var mer praktiskt att älska sig själv och sin egen framgång. Skulle man prompt tycka illa om någon var det ryssen. Några andra hot fanns i allt väsentligt inte och när Reagan tog livet av Sovjetkommunismen bara genom att prata om att skicka missiler från rymden var det frid och fröjd för alla, förutom för den halvan av mänskligheten som inte hade mat för dagen samt några tusen brittiska gruvarbetare som inte längre hade någon gruva att gå till. Det nya var att man inte behövde bry sig om sin nästa bortom alla gränser, det räckte med att fördra honom eller henne. Och det gjorde man, tills vindarna vände på nytt. Lite oväntat, kanske, gjorde den bruna färgen smygande comeback. Inte från Tyskland den här gången, åtminstone inte i första hand. Eller ens andra. Däremot i en rad andra länder. USA var inte först, men blev snabbt störst genom den nyvalde presidenten. Hur brun han var i själen gick inte att säga, det tycktes skifta från dag till dag. Men nu räckte det inte med att själv vara bäste dräng, det gällde att peka ut yttre hot mot de västerländska, vita liv vi alla förtjänade att leva. Allan ville ju se sin svarta platta som ett rent underhållningsverktyg, men fick svårt att värja sig mot de sammanhang han började skönja. Han övervägde att kasta plattan ifrån sig. Lät den vara en hel dag. Och en dag till. Bara för att till sist motvilligt erkänna att det var för sent. Mannen som mer än någon
15
annan låtit bli att bry sig om sakernas tillstånd, hade börjat bry sig om sakernas tillstånd. – Förbannat, mumlade han för sig själv. – Vad då? undrade Julius. – Det var inget. Mer än det jag just sa. – Förbannat? – Ja.
16
Indonesien
när allan förlikat sig med sitt nyfödda, relativa intresse för samhället i stort, kunde hans svarta platta återta förlorad mark. Den hälsade honom välkommen tillbaka med nyheten om norrmannen som hade en egen insjö där han matat mört och braxen med pellets fyllda med karoten. När gäddorna i sjön sedan åt de nymatade fiskarna fick de rosa kött, varpå norrmannen fiskade upp dem, fileade och sålde som lax. Han minimerade riskerna genom att uteslutande exportera fusket till Namibia, där det naturligtvis råkade bo en pensionerad hälsovårdsinspektör från Oslo. Inspektören slog larm, norrmannen låstes in och laxpriset i sydvästra Afrika återgick till det normala. Så där höll det på. Svarta plattan fick Allan att trivas med tillvaron igen. Detta medan Julius var fortsatt frustrerad. Det hade ju gått månader utan att han fått ett enda ohederligt handtag gjort. Under de sista åren som kriminell hemma i Sverige hade han ägnat sig åt en mild variant av det där med den norska gäddlaxen. Han hade importerat grönsaker från avlägsna länder, låtit paketera om varorna och sålt dem som svenska. I det fanns mycket pengar att tjäna. Det svala klimatet i norr tillsammans med en sol
17
som aldrig gick och lade sig fick tomater och gurka att mogna sakta och utveckla en smakrikedom i världsklass. Eller som artonhundratalspoeten Carl Jonas Love Almqvist uttryckte det: ”Blott Sverige svenska krusbär har”. Just krusbär intresserade inte Julius, därtill var efterfrågan för låg. Men med den gröna sparrisen var det annorlunda. När våren övergick i försommar betalade folk både fyra och fem gånger så mycket för ett knippe sparris, bara det var svenskt. Julius Jonssons svenska sparris skeppades på den tiden hela vägen från Peru. Affärerna gick länge bra. Men så blev en av Jonssons mellanhänder för ivrig och började sälja gotländsk sparris på Hötorget i Stockholm minst fem veckor innan den ens fanns att uppbringa på Gotland. Det ledde till rykten om oegentligheter och att de svenska livsmedelsmyndigheterna vaknade till liv. Plötsligt blev det kontroller både när och där det inte borde. Julius blev på kort tid av med tre hela peruanska partier, beslagtagna och förstörda i lagens namn. Därtill spärrades hans mellanhänder – till skillnad från Julius själv – in. Det är mellanhandens lott i livet. Men även om lagens långa arm inte räckte hela vägen till hjärnan bakom allt, tappade Julius intresset. Han var trött på att Sverige blivit präktigt bortom alla gränser. Vem hade någonsin dött av peruansk sparris? Nej, hederliga småtjuvar gjorde sig inte längre besvär. I stället valde Julius att gå i pension. Brände lite hemma, tjuvjagade en och annan älg, lånade grannens el utan att fråga, i övrigt inte mycket. Inte förrän en gubbe på hundra år oväntat knackade på hans dörr. Gubben sa att han hette Allan, och han hade med sig en stulen resväska som de båda öppnade efter en trevlig middag med snaps. Den visade sig vara full med miljoner.
18
Så ledde det ena till det andra och det andra till det tredje. Julius och Allan skakade av sig alla envisa individer som ville ha tillbaka sina pengar, och hamnade på Bali där de i jämn takt nu gjorde av med alltihop. Allan såg hur Julius hängde med huvudet. Han försökte inspirera sin uttråkade vän, hade högläsning ur svarta plattan om diverse omoral från jordens alla hörn. Rumänien, Italien och Norge var redan avklarade. Den sydafrikanske presidenten Zuma lyckades också fylla en hel frukost sedan han byggt både privat swimmingpool och teater för skattebetalarnas pengar. En svensk dansbandsdrottning fick också välförtjänt uppmärksamhet efter det att hon i sin självdeklaration kallat sju klänningar och arton par skor för tjänsteresa. Men Julius hängde vidare. Han behövde någonting att göra innan han blev deprimerad på riktigt. Allan, som i hundra år inte låtit sig bekymras över just någonting, kände sig inte tillfreds med vännens förlorade gnista. Det måste väl finnas någonting för honom att engagera sig i? Längre än så hann han inte komma i sina funderingar förrän slumpen trädde in. Det hände sig en afton när Allan krupit till sängs, medan Julius kände att han hade några sorger kvar i själen att bedöva. Han satte sig i hotellbaren och beställde ett glas lokal arak. Den gjordes på ris och sockerrör, smakade rom och var så stark att ögonen tårades. Julius hade lärt sig att ett glas grumlade sorgerna och att ytterligare ett jagade bort dem. För att ha lite marginal brukade han ta sig ett tredje också före läggdags. Det första för kvällen var tömt och det andra på god väg
19
när Julius sinnen öppnats tillräckligt för att märka att han inte var ensam i lokalen. Tre stolar bort satt en medelålders, asiatisk man, även han med arak i hand. – Skål, sa Julius avmätt och höjde sitt glas. Mannen log till svar varpå båda gjorde botten upp och grimaserade. – Nu börjar det reda sig, sa mannen som hade lika mycket tårar i ögonen som Julius. – Första eller andra? sa Julius. – Andra, sa mannen. – Samma här. Julius och mannen flyttade närmare varandra och bestämde sig för varsitt tredje glas av samma sort. De småpratade en stund innan mannen valde att presentera sig: – Simran Aryabhat Chakrabarty Gopaldas, sa han. Angenämt! Julius tittade på mannen som just sagt sitt namn. Och hade tillräckligt med arak i kroppen för att säga det han tänkte. – Så kan man väl inte heta? Jo, det kunde man. Speciellt om man var av indiskt ursprung. Simran plus allt det andra hade hamnat i Indonesien efter en olycklig incident med dottern till en alldeles för oförstående man. Julius nickade. Pappor till döttrar kunde vara mer oförstående än de flesta. Men för den skull gick det väl inte att ha ett namn som tog en hel förmiddag att säga? Mannen som hette det han hette visade sig ha en pragmatisk syn på betydelsen av sin egen identitet. Eller om han bara hade humor.
20
– Så vad tycker du jag ska heta i stället? Julius trivdes med den landsflyktige indiern. Men skulle de sitta där och bli vänner dög det fortfarande inte med alla de där namnen på rad. Här gällde det att ta vara på chansen. – Gustav Svensson, sa Julius. Det är ett bra namn, ligger rätt i munnen, lätt att komma ihåg. Mannen sa att han aldrig haft problem med att komma ihåg Simran Aryabhat Chakrabarty Gopaldas heller, men han höll med om att Gustav Svensson lät fint. – Svenskt, va? sa han. Jo, Julius nickade igen. Svenskare än så blev det inte. Det var exakt där och då hans nya affärsidé började gro. *** Julius Jonsson och Simran någonting fann varandra på riktigt under det att det tredje glaset arak fick fäste. Innan kvällen var slut hade båda bestämt att de skulle träffas igen. Samma plats, samma tid, kommande kväll. I tillägg till det bestämde Julius att mannen med det omöjliga namnet skulle heta Gustav Svensson. Simran Aryabhat Chakrabarty Gopaldas tyckte det var lika bra. Det han hetat dittills hade inte gett honom någon överdriven tur. Gubbarna fortsatte på samma vis flera kvällar i rad. Indiern vande sig vid sitt nya alias. Tyckte om det. Han hade checkat in på hotellet i sitt gamla namn samma dag som de båda träffades och bodde därefter kvar under den tid han och Julius smidde planer om framtida samarbete. När hotelldirektören alltmer högljutt meddelade att han ville ha betalt för
21
den indiske gästens vistelse, berättade Gustav för Julius att han avsåg att avvika från stället permanent. Utan att betala. Och utan att förklara sig. Direktionen skulle ändå aldrig förstå att Gustav inte gärna kunde hållas ansvarig för Simrans nota. Julius förstod däremot. När hade Gustav tänkt avvika? – Helst inom en kvart. Julius förstod det också. Men han ville inte förlora sin nyvunne vän, så han skickade med honom den telefon han själv fått av Allan. – Här har du så att man får tag på dig. Jag ringer dig från rummet. Stick nu. Ta köksvägen, det skulle jag ha gjort. Gustav följde Julius råd och var borta. Senare samma kväll dök hotelldirektören upp efter att ha irrat omkring i över en timme i jakt på den indiske, numera försvunne gästen. Julius och Allan följde solnedgången vid strandkanten i varsin bekväm stol med tillhörande dricka. Direktören ursäktade att han trängde sig på. Men han hade en fråga. – Har herr Jonsson möjligen sett till gästen Simran Aryabhat Chakrabarty Gopaldas? Jag har märkt att ni umgåtts en del här på etablissemanget under senare tid. – Simran vem? sa Julius. *** Julius och Gustav Svensson fick fortsättningsvis träffas på annan plats än hotellet när det vankades affärssamtal. Hotelldirektören kunde inte gärna skylla Jonsson för den försvunne gästen, men det hindrade honom inte från att ha en något höjd grad av misstanke mot de svenska herrarna. I deras fall fanns det betydligt mycket mer pengar att förlora. Hittills hade de
22
gjort rätt för sig, men aktuell nota hade växt sig större än vanligt och försiktighet var i det här fallet att rekommendera. Jonssons och Svenssons möten hölls i stället i en smutsig bar i centrala Denpasar. Gustav visade sig vara ungefär lika mycket småtjuv som Julius. Hemma i Indien hade han i många år levt gott på att hyra bil, byta ut motorn och lämna tillbaka bilen. Det tog oftast hyrbilsfirman flera månader att upptäcka att fordonet blivit sju år äldre, och vem av flera hundra misstänkta hyrestagare som var skyldig var omöjligt att säga. Om det inte rent av var någon i personalen? Snygga bilar blev på den tiden en del av Gustavs vardag. På köpet upptäckte han att ju finare bil, desto större potential för vacker flicka. Den ekvationen ställde till det för honom mer än en gång. Nu senast så pass att han gjorde bäst i att lämna bilbransch, flicka och hela Indien bakom sig, sedan flickan råkat bli gravid. Hennes pappa visade sig vara både parlamentsledamot och militär och när Gustav av strategiska skäl bad om flickans hand svarade han med hotet om att sätta in sjunde infanteriet mot honom. – Det var en tjurig rackare, sa Julius. Kunde han inte tänka på sin dotters bästa? Det höll Gustav med om. En försvårande omständighet var att pappan just märkt att hans sexcylindriga BMW blivit fyrcylindrig medan han själv var i Singapore på tjänsteresa. – Och det beskyllde han dig för? – Ja. Utan bevis. – Var du oskyldig? – Det hör inte hit. Sammanfattningsvis sa Gustav Svensson att det kändes bra att Simran Aryabhat Chakrabarty Gopaldas fått gå hädan.
23
– Synd bara att han inte hann göra rätt för sig på hotellet. Skål på dig, min vän. *** En tid efter det lyckliga, första mötet i baren hade Julius Jonsson tillsammans med en försvarlig mängd av de återstående pengarna i resväskan och nye partnern Gustav Svensson tagit över en sparrisodling uppe i bergen. Julius drog i trådarna, Gustav var platschef och ett stort antal fattiga balineser krökte rygg ute på fälten. Med hjälp av tidigare kontakter hemma i Sverige exporterade Julius och hans nye partner nu ”Gustav Svenssons närodlade sparris” i vackert blågult dekorerade knippen. Ingenstans påstod Julius eller mannen som fram till nyligen hetat något annat att sparrisen var svensk. Det enda svenska med den var priset och namnet på den indiske odlaren. Till skillnad från Peruprojektet var inte det här så olagligt som Julius skulle önska, men man kunde inte få allt. Dessutom lyckades han och Gustav etablera en kompletterande, mer ljusskygg näringsgren. Svensk sparris hade så gott rykte i världen att Gustavs balinesiska variant kunde skeppas till Sverige, flyttas över i nya kartonger och gå på export till en rad lyxhotell runt om i världen. Till exempel Bali. Där hade högprofilerade hotell sitt internationella rykte att tänka på och det var värt varenda rupiah i extra kostnad att slippa servera gästerna den vattniga varianten från trakten. Allan var glad att vännen Julius var tillbaka i gammal form. Därmed hade väl livet lekt på nytt för såväl Julius som för hans
24
hundraårige vän om det inte varit för att pengarna i den aldrig sinande resväskan började sina. Intäkterna från odlingarna uppe i bergen hade respekt med sig, men tillvaron på lyxhotellet där vännerna höll till var allt utom gratis. Redan den från Sverige importerade sparrisen i restaurangen kostade en halv förmögenhet. De dåliga finanserna var något Julius velat ta upp med Allan. Det hade bara inte blivit av. Till frukosten den här morgonen skulle det ändå ske. Allan hade med sig sin platta som vanligt och dagens rapport var en berättelse om syskonkärlek. Den nordkoreanske ledaren Kim Jong-un hade enligt uppgift just låtit giftmörda sin bror på en flygplats i Malaysia. Allan sa att han inte var överdrivet förvånad, han hade själv haft med Kim Jong-uns pappa att göra. Och farfar. – Såväl far som farfar tänkte faktiskt ta livet av mig, mindes han. Nu är de döda båda två, medan jag sitter här. Så kan det gå. Julius hade vant sig vid att det dök upp reflektioner från förr hos Allan, och han hade slutat bli överraskad. Just den här historien hade han nog hört, men glömt. – Har du träffat den nordkoreanske ledarens pappa? Och farfar? Hur gammal är du egentligen? – Hundra, på det hundraförsta, sa Allan. Om det undgått dig. Kim Jong-il och Kim Il-sung hette de. Den ene var bara barnet, men han var arg ändå. Julius avstod från frestelsen att få veta mer. I stället styrde han över samtalet till det ämne han tänkt sig från början. Saken var den, som Julius tidigare antytt, att resväskan med pengar alltmer höll på att förvandlas till en resväska utan pengar. Det var två och en halv månad sedan de senast reglerat
25
skulden till hotellet. Julius ville inte tänka på vad den notan kunde ha att säga. – Gör inte det då, föreslog Allan och tog en tugga av sin milt kryddade nasi goreng. Än mer akut var det med båtuthyraren som hört av sig och meddelat att han strypt krediten samt avsåg att göra detsamma med herrarna Karlsson och Jonsson om skulden inte var reglerad inom en vecka. – Båtuthyraren? sa Allan. Har vi hyrt båt? – Lyxyachten. – Jaha ja, det räknas som båt det. Så erkände Julius att han tänkt överraska Allan på hundraettårsdagen, men att de ekonomiska omständigheterna var sådana att firandet fick läggas på en annan nivå än Harry Belafonte. – Honom har vi ju ändå träffat en gång, sa Allan. Och jag och mina födelsedagskalas har aldrig trivts ihop, så var inte ledsen för det du. Det var Julius ändå. Allan skulle veta att han uppskattat gesten med Belafonte något alldeles extra. Julius var inte purung han heller, ingen gång i historien hade någon gjort något så fint mot honom som Allan den gången. – Fast det var inte jag som sjöng, sa Allan. Julius fortsatte och sa att det absolut skulle bli kalas, han hade redan beställt tårta från det konditori han kunde hitta som lovade göra den på kredit. Och därefter väntade en luftballongfärd över den gröna och vackra ön, tillsammans med ballongens förare och två flaskor champagne. Luftballong lät trevligt, tyckte Allan. Men tårtan kunde de kanske hoppa över om finanserna nu var ansträngda? Bara de
26
hundraett ljusen måtte väl gå på en förmögenhet. Vännernas samlade finanser stod inte och föll med hundraett tårtljus, sa Julius. Han hade grävt i väskan föregående kväll och gjort ett överslag kring hur mycket som kunde finnas kvar. Så gjorde han ett annat om vad han trodde hotellet ansåg dem skyldiga. När det gällde yachten behövde han inte överslå eftersom uthyraren haft vänligheten att berätta. – Allt sammantaget är jag rädd att vi ligger minst hundra tusen dollar back, sa Julius. – Är det med eller utan ljusen? sa Allan.
27