Page 1

Fotograf: Jonas Anderson

Berättelsen om Blodet

Anders Björkelid skriver böcker i Uppsala. Tidigare har han gjort annat där: Studerat, skrivit serier, tecknat, formgett. Innan dess, för rätt länge sedan nu, hade han fullt upp med att växa upp. Det gjorde han i Älvdalen. Han är begåvad med fru, barn, en tjänst som gymnasielärare och ett rikt inre liv.

Här fanns ingen Vinterkung som hotade oss. Här fanns bara sommar och Nolafolket och runt omkring oss ett land som varken Imperiet eller Kylan någonsin hade rört. Här borde vi vara trygga. Ändå skulle vi dö i natt – om Häivee talade sanning. Om hon verkligen såg likeldar lysa runt oss båda.

I

Anders Björkelid

Tredje delen av fyra i fantasyserien

kampen mot Kylan har tvillingarna Sunia och Wulf fått i uppdrag att bryta det uråldriga förbundet mellan sitt eget folk och de underjordiska. Ett nytt måste upprättas där de står enade mot Kylan. Annars är allt hopp ute. Men de underjordiska ruvar på hämnd för gamla oförrätter och tvillingarna går ett osäkert öde till mötes.

2009 utgavs Ondvinter, första delen i serien Berättelsen om Blodet. Andra delen kom 2010. Presscitat om Berättelsen om Blodet: ”Bland det bästa som skrivits inom svensk fantasy.”

Anders Björkelid

www.spektakulart.se

”Det är så spännande, så spännande! Ge hit tredje delen nu!” collaget.blogspot.com ISBN 978-91-27-13154-5

9 789127 131545

Forbundsbryt_skydds.indd 1

Berättelsen om Blodet Jtredje boken J 11-08-16 10.50.36


!4"

Inlaga.indd 4

11-08-19 09.07.38


!5"

Inlaga.indd 5

11-08-19 09.07.40


Inlaga.indd 6

11-08-19 09.07.40


FÜrsta vägvisaren

! Gytak "

Inlaga.indd 7

11-08-19 09.07.40


Inlaga.indd 8

11-08-19 09.07.40


1 Främlingarna

FJH

Plopp! Hans ansikte sprack och blev till böljande ringar som spred sig över vattnet långt där nere. De sköljde upp mot kanterna och återvände tillbaka mot mitten. Krockade, flydde bort, eller tog ut varandra. Till sist återvände ansiktet. Det skälvde några gånger med vattenytan, men snart låg den spegelbank igen och hans tvillingbild såg upp på honom djupt nere i klippan. Pojken som glömt bort sitt namn skrynklade ihop ansiktet, rynkade på näsan och räckte till slut ut tungan åt sig själv. Och så släppte han ned en sten till, för att slippa se sig själv. Plopp! Vattenringarna återvände och tog ansiktet med sig, men också den här gången var det bara tillfälligt. Snart stirrade ansiktet upp på honom igen och han undrade varför han inte bara såg bort. Det var inte det att han egentligen var ful. Eller – det var just det att han var ful. Inte anskrämlig, inte frånstötande, men ful på ett sätt som gjorde andra illa till mods. Han böjde sig fram, skärskådade sig själv och undrade exakt vad det var som oroade alla andra. Var det att hans ena öga satt lite, lite högre upp än det andra? Var det att hans näsa och ögon verkade vara för små för ansiktet, men munnen för stor? Var det kanske

!9"

Inlaga.indd 9

11-08-19 09.07.40


blicken, att ögonen var så mörka att pupill och iris nästan smälte ihop? Eller var det det där som bara skymtade till? Det där svårbestämda och opålitliga något som verkade skratta åt allt och alla – trots att det inte fanns något att skratta åt. Plopp! Han kastade ännu en sten och reste sig sedan. En sista gång såg han ned i hålet. Där nere speglades ömsom himlen, ömsom klippväggarna, medan vattenringarna rullade fram och tillbaka i det trånga utrymmet. Det var forsen som långsamt grävt en djup kittel i klippan här, genom att rulla en sten mot den. Men det var för länge sedan, när klippstupen knappt hade börjat höja sig ur havet och när älven dånade bred och väldig. Nu var strömmen smal och trängde sig fram långt nere mellan branterna – piskade sitt vatten vitt mot stenar och hällar. Och hålet låg långt uppe på land. ”Jättegryta”, sa folket längs de Fria Stränderna och trodde att något forntida folk – med väldig styrka och kroppshydda – grävt i berget för sina egna dunkla syften. Men han visste bättre. Han kände till så många saker som alla andra verkade ha glömt. De kom till honom som halvt drömda minnen och trots att han inte alltid förstod dem gladdes han åt dem och lekte ofta med dem i tankarna. Pojken som glömt bort sitt namn var fjorton år och den enda människan i livet som mindes hur den stora isen en gång hade legat över landet. Solen klättrade högre upp på himlen och det närmade sig middagstid. Om han gav sig av nu, kunde han fortfarande nå Harforsen innan skymningen. Där var fisket gott och mossan mjuk intill kallkällan en bit in i skogen. Han var färdig här. Vad det än var han hade kommit för att göra så var det gjort. Han hade sot på händerna, men han mindes inte varför. Hade det inte hänt något

! 10 "

Inlaga.indd 10

11-08-19 09.07.40


nere vid havet? Hade han inte stått längst ut på en klippa och sett något försvinna bort mot horisonten? Han borde ge sig av nu – men ändå väntade han. Snart händer det, viskade något inuti honom och han lutade sig fram för att se ned på fiskeläget. Strax under honom låg Drushem, den enda fribyggarhamnen vid de östra bergen. Husen i det lilla fiskeläget klättrade huller om buller på fjordens branta sluttningar. Sträckte han ut handen kunde han röra grästaket på de högst belägna bodarna. Nästan alla båtar låg ute med nät, men tre eller fyra guppade på vågorna mellan grå bryggor och ett gistet skrov var uppdraget och i färd med att tjäras. Han kunde känna doften där han låg på mage och kisade ut mot solglittret på vattnet. Havet var lugnt och vänligt idag. Ytan krusade sig i små, små vågor och försommarhimlen var nästan helt molnfri. Enstaka måsar skränade omkring i luften men annars hördes bara vågskvalp och vind. Han lade sig på rygg och såg rakt upp i himlen. En ensam korp hade letat sig ned från fjällen och kretsade högt ovanför måsarna. Han vinkade till den, men den verkade inte se honom. Han borde verkligen ge sig av. Han måste ha somnat. Solen hade plötsligt rusat iväg mot väster och från klippkrönen längre upp i bergen hördes spridda skällor när getterna började leta sig hemåt. Någonting – ett ljud, eller bara en känsla – hade väckt honom och han satte sig hastigt upp och böjde sig över kanten igen. Och där låg båten. Hans första tanke var: Har han kommit tillbaka? Men han förstod inte riktigt sig själv. Var det en båt han hade sett försvinna

! 11 "

Inlaga.indd 11

11-08-19 09.07.40


där ute på klipporna? Vem hade suttit i den? Men det var bara ett kort ögonblick av förvirring. Nästan genast såg han att den här båten var något helt annat. Han hade inte vetat det, men nu förstod han att det var den han väntat på. Båten låg förtöjd längst ut vid en brygga och han visste inte riktigt vad han skulle tro om den. Den var enkel, men verkade välgjord och av ett slag han inte alls visste namnet på. Men det märkligaste var vad den inte hade. Inget segel, ingen mast och inga åror. Ändå måste den ha kommit över havet på något sätt. Det fanns ingen annan väg in i den trånga viken där Drushems grå hus klamrade sig fast vid bergssidan. Och längre bort längs med kusten var bara branta stup, osynliga grund och sanka stränder – ingenstans där man kunde sjösätta en båt. Han undrade ett tag om den kunde komma västerifrån. Från någon av de mer befolkade sträckorna av de Fria Stränderna. Men sedan fick han syn på främlingarna och slog alla sådana tankar ur hågen. De var tre stycken. Kvinnan som gick först var märkligast att se på. Han kunde inte bestämma sig för om hon såg gammal eller ung ut. Hon gick som en åldrad och böjd gumma, men hennes steg var lätta och hennes blick vaken och ogrumlad. Efter henne kom en flicka och en pojke som kanske bara var ett, eller ett par år äldre än han själv. De hade korpsvart hår ned till axlarna och hy som aldrig verkade ha sett solen. Deras kläder var slitna och fläckade, men samtidigt såg de dyrbara ut – guld och silver glänste i invecklade broderier och tunt tyg fladdrade i vinden. Flickan lutade sig tungt mot pojken när de gick och det såg ut som om hon hade ont. Han hade aldrig sett främlingar som de här tre. Besökare till de Fria Stränderna var sjöfolk, eller skogsfolk från inlandet. De kun-

! 12 "

Inlaga.indd 12

11-08-19 09.07.40


de komma från platser långt borta. De kunde skifta i många olika färger – både huden och kläderna. Men de var aldrig klädda så här – som kungabarn ur någon saga – och de var alltid märkta av sol och vind – inte ljushyllta och släta om kinderna. Ändå var det inte främlingarnas utseende som överraskade honom mest. De hade inga följare. Han trodde först att han hade sett fel, men så lät han blicken sjunka ned ordentligt i halvdunklet bortom, och där fanns ingenting. Inte minsta tillstymmelse till glödbrand. Inte ens det svagaste återsken mot underjordens dimmor. Först slog hans hjärta snabbare. Kunde det vara så att de här tre var som han? Hade han hittat människor som faktiskt skulle kunna förstå? Men sedan insåg han att han hade misstagit sig. Det fanns något där, något som han först inte hade sett för att han hade letat på fel ställe. Han lutade sig fram för att se bättre. Kunde han ha sett fel? Men det verkade inte så. Främlingarna bar sina följare inuti sig själva. Ingenting rörde sig under deras fötter, men någonstans inom dem anade han ett disigt återsken från något som helt och hållet verkade uppfylla dem. De var som sagoväsen nedsläppta i verkligheten. Som de gamla berättelserna om Den skrattande mannen som underjorden slukade med hull och hår. Han undrade ett tag om han verkligen kunde lita på sina ögon. Om han kanske drömde, eller om någon hade förvänt synen på honom. Men det verkade alltför osannolikt – han var förbi allt sådant nu. Hans syn och tankar var smärtsamt hårda och bara minnena som steg upp ur marken var barmhärtigt töckenmättade. Han såg främlingarna klart, och lika klart visste han vad han måste göra.

! 13 "

Inlaga.indd 13

11-08-19 09.07.40


Han torkade noga av allt sot från händerna. Här och där hade han visst bränt sig rätt illa, men det var ingenting han kunde göra något åt just nu. Sedan tog han vandringsstaven och började halta bort mot stigen som gick ned mellan husen. Bakom honom, på botten av jättegrytan, dröjde sig hans spegelbild kvar några korta ögonblick innan den också gav sig av. När han kom ned till vattnet stod kvinnan kvar på kajen och flickan satt lutad mot några tunnor bredvid. Men pojken som flickan hade stött sig mot var försvunnen. Pojken som glömt bort sitt namn kände sig plötsligt osäker. Varför hade han egentligen klättrat ned hit? Det var något oroande med den främmande kvinnan. Han hade tyckt att hon verkade böjd och åldrad, men att något ungt tittade ut ur henne. Nu, när han kommit närmare, var det precis tvärtom. Hon stod rakryggad, stark – kanske inte ung, men i alla fall inte gammal. Samtidigt var hennes blick uråldrig och fylld av visdom. På nytt vågade han hoppas – bara ett kort ögonblick – att han träffat någon som var som han. Men det som fanns i kvinnans ögon var tungt av erfarenhet, av förlust, saknad och sorg. Han visste inte vad hon var för slags väsen, men något som liknade hans egna drömda minnen fanns inte där. Han smet in bakom en gammal eka som låg uppdragen intill ett båthus. Här satte han sig tillrätta på en tjock reprulle och kikade försiktigt fram mellan sprickorna i ekans skrov. Plötsligt hade han fått en sådan oemotståndlig lust att se utan att själv bli sedd. Inne bland husen hördes steg, och så närmade sig två personer nedför sluttningen. En av dem var den tredje främlingen – pojken. Nu, på nära håll, var det uppenbart att han och flickan på kajen var bror och syster. Den andra var en av fribyggarna – en grånad och senig karl som hette Mehrbjörn. Pojken som glömt bort sitt

! 14 "

Inlaga.indd 14

11-08-19 09.07.40


namn kände mycket väl till honom. Han skötte en liten handelsbod här i Drushem, men var inte någon av de mer framgångsrika köpmännen. Det var mest skogsfolk och vägmän som handlade med honom. Nu kom han bärande på en stor flätad korg, fylld med allehanda varor. – Pojken här bad mig komma ned till kajen, sa han och ställde ned korgen. Jag plockade ihop lite av varje, men det finns mycket mer uppe i boden. Om ni bara följer med mig så … – Det här blir bra, klippte kvinnan av. Det var något i hennes röst som fick nackhåret att resa sig på honom där han satt dold bakom ekan. Hon skärskådade Mehrbjörn och han vred sig nervöst inför hennes blick. – Vad är det du vill fråga? sa hon. Mehrbjörn rev sig i hårbotten och såg ut som om hon hade kommit på honom med något olovligt. – Man vill ju inte verka påflug… – Fråga! Kvinnans ord var ingen uppmaning. Det var en befallning, så bestämd att det måste ha varit omöjligt för Mehrbjörn att göra annat än att lyda. Ändå lät hon inte arg, eller ens otålig. Det var som om hon helt enkelt förväntade sig att bli åtlydd, som om hon inte tyckte att det var nödvändigt att vänta och lyssna på vad den andre hade att säga. Hon ville veta vad frågan var och därför befallde hon fram den. – Man undrar ju, sa Mehrbjörn. Först kommer fiskarna tillbaka och berättar om eldsken på himlen i söder. Och om muller, som från åska. Eller kanoner. Och så kommer ni. Det ser man ju, att ni inte är härifrån. Då undrar man om ni vet något? Om det finns nyheter? – Nyheter? Pojken bakom ekan hade också hört fiskarna tala om rödglöd-

! 15 "

Inlaga.indd 15

11-08-19 09.07.40


gade moln långt borta vid horisonten. Det hade varit för två kvällar sedan. De hade verkat oroliga. – Ja, om ni vet något, sa Mehrbjörn. Om något har hänt. Och, tillade han och plirade nyfiket på syskonens kläder. Kanske vad ni gör här? Kvinnan spände blicken i honom med en sådan kraft att han tog ett steg bakåt. Men sedan mjuknade hennes drag och det var som om hon beklagade vad hon sedan sa. – Jag tänker inte tala om vårt ärende här. Det är vår ensak. Jag hoppas att du kan nöja dig med det. Mehrbjörn nickade stumt. Han såg ut som om han när som helst väntade sig att kvinnans blickar skulle slå honom till marken. – Men du bör veta att elden som sågs över vattnet var Funisburg som stod i lågor. Och mullret var stadens kanoner. Landet är i krig. Mot sig självt, mot grannländerna, och antagligen snart mot de flesta furstarna uppe bland bergen. Ett tag tror jag att striderna stannar vid det, men snart nog kommer det att ändra sig. Elden som tänts i Funisburg kommer att sprida sig och ingen kommer helt att klara sig undan lågorna. Pojken bakom ekan andades häftigare. Men det var inte något annalkande krig som skrämt honom. Det var namnet på staden som kvinnan talat om. Funisburg. Det betydde något för honom. Det var något med den platsen som han nästan kunde minnas. Mehrbjörn däremot var inte skakad av kvinnans berättelse. – Jag vet inte det jag, sa han. Vi fribyggare har alltid stått utanför sådant. De Fria Stränderna har alltid varit fria. Vi har aldrig sett krig. Åt detta fnös kvinnan, med eftertryck, och böjde sig över varorna i Mehrbjörns korg. – Ni har bara haft tur, muttrade hon. Ni vet inte ens vad det är som har skyddat er.

! 16 "

Inlaga.indd 16

11-08-19 09.07.40


Mehrbjön ville säga något, men fick finna sig i att bli avbruten på nytt. – Du kan lämna oss nu. Resten klarar vi själva. Vi har saker att tala om som inte rör dig, eller någon fribyggare. – Men varorna … Jag kan inte bara lämna dem innan ni sagt vad ni vill ha. Man kunde se på honom att han inte bara var förolämpad över att bli avsnäst. Han brann också av nyfikenhet att få veta mer om främlingarna och deras göranden. Men kvinnan tänkte inte lyssna på det örat. – Här, sa hon. Det borde vara mer än nog och det vi inte tar med oss kan du behålla. Och hon räckte fram något som han tog emot och skärskådade under allt större förundran. – Är det vad jag tror att … – Antagligen! Lämna oss nu. Mehrbjörn skyndade sig iväg och kvinnan vände sig till flickan och pojken. – Plocka rätt på allt som ni behöver. Börja med att byta ut de där pråliga kläderna. Men tänk på att packa lätt. Senast midsommarafton måste ni vara hos Nolafolket. Och med det sista ordet band hon de två syskonens öden till pojken som glömt bort sitt namn. Så överrumplad blev han att det spratt till i hans ben och han råkade sätta hela den spruckna ekan i gungning. – Men var hittar vi dem? undrade pojken medan han letade i korgen. Han höll upp en grå särk mot kroppen för att se om den passade. – Det gör ni inte, sa kvinnan och såg roat bort mot båthuset och ekan. Inte utan en vägvisare. Men jag tror att en vägvisare just har hittat er. Pojken som glömt bort sitt namn reste sig från sitt gömställe och

! 17 "

Inlaga.indd 17

11-08-19 09.07.40


gick fram till främlingarna. Det verkade inte finns något annat att göra. De sökte Nolafolket och han var antagligen den enda i Drushem som kunde leda dem dit. Många av fribyggarna kunde säkert peka ut ungefär i vilken riktning sommarlandet låg, men få kände hela vägen. Det måste vara det här jag väntade på, tänkte han för sig själv. Ändå var han osäker. Han mötte kvinnans blick och han kände sig med ens liten och utlämnad. Som om han hade vaknat upp i en värld som var alldeles för stor för honom. Och han kom på sig själv med att längta efter stegen. De som närmade sig bakom honom – alltid från en plats han inte kunde se, hur han än vände på huvudet. Stegen som befriade honom. Som lät honom glömma, som lät honom vila. Och han lyssnade och tyckte för ett ögonblick att han hörde dem. Så var de borta igen och han var inte ens säker på att de hade varit där. Hade något strukit förbi, någonstans bortom och bakom? Hade han hört något viska till honom: Flickan. Flickan måste tackas för det hon gjort? Nu var han i alla fall ensam. Ensam inför den främmande kvinnans blickar och fullständigt oväntat märkte han att han faktiskt var rädd för henne – han som trodde att han tappat bort all fruktan tillsammans med sitt namn. Det var inte kvinnans blickar som skrämde honom. Det var ett ljud. Ett visslande, sprakande ljud. Och det fanns överallt runt omkring henne. Han visste att han hade hört det många gånger förut. Han hade stått under iskalla, nattsvarta himlar och varit ett litet barn. Och han hade hört ljudet. Och någon – hans far? – hade böjt sig över honom och förmanat honom: Se inte på det. Se inte på det och vad du än gör – vissla inte efter det! Men vad betydde det? Vad var det han inte fick se? Som så mycket annat som hänt under hans korta liv kunde han inte kom-

! 18 "

Inlaga.indd 18

11-08-19 09.07.40


ma ihåg. Han lade märke till att kvinnan hade svårt att röra sin ena arm. Den kändes ihålig och livlös – som om själva dödsriket klöst sig upp i ljuset och rivit henne. Såren var sedan länge läkta, men det prasslande ljudet verkade strömma ut ur ärren och varje hår på hans kropp ställde sig rakt upp. Till slut gjorde han sig av med rädslan. Skrapade bort den mot lugnare tankar, som när renen fejar sina horn mot videsnåren. Och han såg rakt in i kvinnans ögon. Hon mötte hans blick och log. Det var ett kärvt leende. Kärvt och oväntat, men också roat och han fick intrycket av att hon såg rakt igenom honom och kanske faktiskt förstod vad han var. – Vad heter du? frågade hon uppfordrande och det visste han ju egentligen inte. Så han tog ett namn ur luften. Ett som han tyckte passade. – Gytak, frun. – Gytak, hon rullade det främmande namnet på tungan och såg på honom uppifrån och ned. Förstod hon vad det betydde? Du tillhör Nolafolket, Gytak? sa hon. Det lät som en fråga, men det var egentligen bara ett konstaterande och pojken, som nu hette Gytak, nickade. Kvinnan vinkade till sig syskonen som hade letat runt i Mehrbjörns korg, plockat ut föremål och lagt dem på kajen. – Sunia, Wulf, sa hon när de kom fram. Det här är Gytak. Flickan, Sunia, stödde sig fortfarande tungt mot sin bror. Hennes kläder var fläckade av intorkat blod och hängde i trasor över bröstet. Under trasorna var hon hårt lindad med långa remsor av linneväv där bara enstaka brunröda fläckar trängt fram. Hon tittade sammanbitet på honom utan att säga någonting, men Wulf log vänligt och hälsade. – Hittar du till Nolafolket? frågade han. Kan du visa oss vägen dit? Gytak tittade upp på kvinnan.

! 19 "

Inlaga.indd 19

11-08-19 09.07.41


– Sunia och Wulf behöver en vägvisare. De måste träffa … hur säger ni … giessee-eädnee. Han gjorde stora ögon. Det hade han inte väntat sig. Och plötsligt hade de bråttom. – Då måste de nå sommarlandet före midsommarnatten, sa han. Sedan kan man inte vara säker på att hon finns längre. Kvinnan nickade och Wulf tog honom i armen och såg på honom med en sådan intensitet att det var omöjligt att neka honom någonting. – Kan du hjälpa oss? sa han. Vill du det? – Jo, sa Gytak. Jo, det går nog. Han förstod sig inte på den här Wulf, trodde han. Han såg skarp och vass ut – näsan var smal och rak och munnen tunn. Ögonen var isande blekblå precis som systerns. Men bakom den hårda masken verkade något annat finnas. Något som tryckts undan, ett fängslat skratt. Och Sunia var en lika stor gåta för honom. Blicken var trött, men också öppen, nästan bedjande. Samtidigt var det något trubbigt och tjurigt med hela hennes uppenbarelse. Kanske var det smärtan som hon hela tiden tycktes kämpa med, men något hos henne påminde om ett rovdjur. Något vasst och snabbt och dödligt. Han såg tyst på främlingarna. Ville han verkligen bli en del av deras berättelse? Och vilken roll skulle han få i den? Var han satt att hjälpa eller hindra dem? – Tar du dem hela vägen? sa kvinnan. Om du vill kan jag betala dig. Han skakade på huvudet. Det fanns ingenting han ville ha. Allt han hade önskat sig hade han redan skaffat själv – och se hur det hade gått. Kvinnan nickade och helt oväntat lade hon handen på hans huvud.

! 20 "

Inlaga.indd 20

11-08-19 09.07.41


– Jag önskar att jag kunde göra det lättare för dig, sa hon. Men det du bär på är mig övermäktigt. Ta väl vara på barnen bara. Det är viktigt för mig. Det är viktigt för många. Så hukade hon sig ned och lade händerna på syskonens axlar. Den sargade armen vilade på Wulfs axel och den friska på Sunias. – Kom ihåg allt vad jag har sagt, sa hon. Mycket kommer ni inte att kunna råda över, det måste ni bara rida ut. Men annat kommer att bero på vilka val ni gör. Kom ihåg att ingen annan har gjort vad ni måste göra. Ingen minns längre hur Förbundet upprättades. Wulf och Sunia lyssnade, men verkade samtidigt frånvarande och trötta. Gytak försökte läsa deras ansikten men blev inte mycket klokare. Något hade hänt dem, något hade förändrat dem. Och nu talade deras ansikten ett språk som var alldeles för invecklat för att vara begripligt. Han undrade om de ens själva förstod vad de var, och vad de ville. När kvinnan hade talat klart hjälpte hon syskonen med packningen. Gytak lade märke till att det inte fanns mycket att äta bland det som de valt ut från Mehrbjörns korg. Han undrade om han skulle kunna hitta mat för tre längs med vägen. Och han försökte avgöra vad Wulf och Sunia själva kunde bidra med. Kunde någon av dem jaga? Ränslarna var klara och kvinnan tryckte barnens axlar och lade händerna på deras kinder. Det var tafatt. Var det ett avsked? För hur länge? Vad var de egentligen för varandra? Först när kvinnan hade återvänt till båten och den redan hade stävat iväg ut i fjorden, insåg han att det var något annat som hade förbryllat honom. Då hade de allihop redan lämnat fiskeläget bakom sig och börjat klättra uppför stigarna – upp mot bergsängarna ovanför. Han

! 21 "

Inlaga.indd 21

11-08-19 09.07.41


vände sig om och såg långt efter den lilla båten som färdades rakt ut mot havet utan segel eller åror. Precis på det sättet hade en annan båt försvunnit, men den hade brunnit. När var det? Alldeles nyss? Flera år sedan? Var det hans egna minnen? – Hon lämnade aldrig kajen, sa han. Hon var så noga med att aldrig sätta fötterna på fast mark. – Hon ville inte bryta mot Förbundet, sa Wulf som passerade förbi honom. Men vad han menade med det förklarade han inte och alla tre vände de den havssalta luften ryggen och fortsatte in bland sommarmarkens tunga dofter.

! 22 "

Inlaga.indd 22

11-08-19 09.07.41


2 Minnen

FJH

De gick under tystnad. Trots att Gytak ansträngde sig att leda sällskapet hamnade han ofta på efterkälken. Syskonen vandrade på som om de hade vuxit upp i de här markerna och ofta märkte de inte att deras vägvisare försvunnit. Utan att egentligen veta vart de var på väg satte de av över klipphällar och genom snår av enbuskar och inte förrän vägen var spärrad av ett klippblock eller av alltför täta busksnår – såg de sig om och insåg vad de hade gjort. – Allt känns bara så bekant, ursäktade sig Wulf vid ett tillfälle när han och systern hade lämnat Gytak långt bakom sig och helt i onödan klättrat upp på en åsrygg längs med en smal kreatursstig. – Det är skogarna hemma, sa Sunia, medan Gytak haltade närmare. Allt här påminner om dem. Det överraskade Gytak. Han hade trott att syskonen vuxit upp i någon av de stora städerna på andra sidan havet – i ett förmöget hem. Deras kläder och deras bleka, släta hy hade lurat honom. Men det stämde inte, det blev han allt mer övertygad om. De kanske liknade främmande ädlingar, men orden de använde och sättet de rörde sig på avslöjade att de i själva verket var mycket lika de bofasta här nere i vinterlandet. Kanske var de barn till en pälsjägare eller skogsbonde någonstans där nere i södern. Gytak försökte föreställa sig vad det egent-

! 23 "

Inlaga.indd 23

11-08-19 09.07.41


ligen var som hade fört dem hit, så långt hemifrån, men misslyckades. Wulf stod tyst och såg sig omkring. Han bet sig i läppen och rynkade pannan. – Tycker du det? sa han till sist till systern. Att det ser ut som hemma? Hon såg på honom. – Vad menade du då? Wulf svarade först inte alls. Så vände han sig bort och mumlade, så tyst att det nästan inte hördes: – Jag vet inte. Det var bara en … känsla. Sedan sa han inget mer. Sunia stod ett tag och såg på honom, väntade på att han skulle förklara, men till sist gav hon upp. Tröttheten drog ned över hennes ansikte som ett gråväder och hon vände sig om. I tystnaden mellan syskonens ryggar stod Gytak och kände sig illa till mods. – Skulle ni klara er här ute? sa han till sist, när han inte stod ut längre. Vet ni att hitta mat i skogen? – Vi jagar, svarade Wulf motvilligt. Eller … brukade jaga i alla fall. Det känns som om det var evigheter sedan nu. – Och växter? Rötter och skott och bär? Wulf såg sig fundersamt omkring. – Jag tror det, sa han långsamt. Sunia har rätt, allt här påminner om hemma. Men inte riktigt. Han började gå och Gytak följde honom. Uppe på en kal bergknalle öppnade sig utsikten framför dem. Ändlösa skogar i väster – mörka, grubblande granar och stolta, höga furor. Men i norr och i öster bröt bergen fram ur trädkronorna. Närmast låga, knöliga knallar, som på ängarna de gick över just nu. Sedan fjällen som växte sig högre och högre och försvann i blått dis, just där de första snötäckta topparna syntes. Wulf pekade bort mot dem.

! 24 "

Inlaga.indd 24

11-08-19 09.07.41


– Bergen här är flackare än hemma, sa han. Och inte så vassa. Och markerna är också annorlunda på något vis. Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det. Han såg sig omkring och knep ihop läpparna till ett spänt streck. Det är något annat. Det är … – Kargare, mumlade Sunia bakom dem. Hon hade följt efter, så tyst att Gytak inte hade märkt det. Hon rörde sig inte lika försiktigt nu när hon hade fått upp farten och behövde inte längre stödja sig på sin bror. Wulf släppte inte landskapet med blicken. Hans ögon rörde sig fram och tillbaka, som om han försökte få syn på något i ögonvrån. Som om han trodde att något där ute låg och lurpassade på honom. – Ja, så är det nog, sa han och lät tillkämpat glättig. Det växer glesare. Och mindre. Det finns mindre av allt. Och det känns på något sätt vildare. Det är bara det. Och så tillade han: Jag vet inte hur mycket mat vi skulle kunna hitta här. – Vi klarar oss, sa Gytak. Marken är bra här. Det finns gott om mat. Och ni tog med er en del, det såg jag. Och jag såg något annat också, tänkte han. Du är rädd, Wulf. Du är rädd för något du tror – eller vet – finns där ute i skogsdjupet. – Bara nödproviant, sa Wulf och gjorde en olycklig min. Men så sken han upp igen. – Men vi fick med en båge! sa han. Vi kan göra pilar själva och Sunia missar nästan aldrig. Hon är fantastisk med bågen. Kött behöver vi inte vara utan. Och med de orden gav han sig av igen, upp mot en brant fylld av rullstenar och nässlor, åt helt fel håll. Sunia följde efter en bit bakom. Hon gjorde ingen min av att ha hört hur Wulf prisade hennes jaktförmåga. Hennes blickar och tankar var inåtvända och ansiktet så spänt att det hotade att brista. För varje steg hon

! 25 "

Inlaga.indd 25

11-08-19 09.07.41


tog skar smärtan igenom henne. Gytak visste det, för den var så skarp att han kunde känna den i luften. Han skyndade sig att halta efter syskonen och att leda dem på rätt väg igen. Men han glömde alldeles bort att fråga dem om de visste vad man fick jaga. Om de kände till vad som var fredat byte. Så fortsatte de en stund längs med bergsängarna. Wulf gick fullständigt upp i jakten på bra ämnen till pilar. – Allt har växt sig så krokigt, klagade han. Hur skall jag kunna göra pilar av det här. Han log när han sa det, men det fanns något sprucket i det leendet. – Det här är inte så illa, sa Gytak. Så småningom måste vi upp på fjället – där finns inget annat än vide och fjällbjörk. – Det ordnar sig, sa Wulf. Delvis till sin syster, men det lät också som om han försökte övertyga sig själv. Snart har du något att skjuta med igen. Men Sunia lyssnade inte på honom. Och när Wulf sneglade hastigt på henne drog oron över hans ansikte. Oro, tyckte Gytak, men också något anklagande och förebrående. Ur Sunias ränsel stack ett avlångt föremål upp, insvept i segelduk och virat med läderremmar. Gytak kunde inte erinra sig att han sett det i Mehrbjörns korg och när han vädrade efter det kände han att det var mer än tyg och remmar som lindats runt det. Det var som om Sunia hade trasslat in sig själv i föremålet och nu rev och slet det i henne när det svängde fram och tillbaka med hennes steg. Han ville fråga henne vad det var. Och om hon visste vad det gjorde med henne, men Wulf avbröt hans tankar. – Hur långt är det kvar? sa han. Hinner vi verkligen i tid? Bergsfrun sa att det var viktigt att vi kom fram innan midsommarafton.

! 26 "

Inlaga.indd 26

11-08-19 09.07.41


Vi skulle kanske kunna … öka takten? Han såg besvärad ut, men kunde samtidigt inte låta bli att se på Gytaks ben. Det gjorde ingenting. Gytak var van och egentligen tänkte han sällan på sina missbildningar. Det fanns andra sätt att röra sig i markerna. Kunde man inte lita till sin kropp, tog man till huvudet. Och ögonen och lukten. Gytak trodde sig om att höra till de bästa stigfinnarna och det berodde först och främst på att han tog sig tid att titta och fundera. Som nu. De flesta skulle säkert leda syskonen vidare mot nordost för att nå sommarlandet. Det var visserligen backigare och det ledde rakt in bland fjällen, men mellan topparna var marken öppen och lätt att färdas på. Dessutom var sannolikheten större för nolafolk att träffa på vänligt sinnade människor där. Skogarna däremot rymde stigmän och illvilliga bofasta. Men Gytak visste att snön legat ovanligt länge på Valberget i år, så många av fjällängarna stod under vatten och bäckarna rann breda och forsande över vadställena. Tog de istället vägen in i skogen fanns bara Gallälven att korsa och det kunde de göra lätt vid Harforsen, uppe på klipporna. Sedan fanns bra stigar långt in i landet. Det innebar visserligen att de måste passera både Atteråsen och Ändlösamyren, men det var egentligen inte något problem. För den som visste att hålla sig till utkanterna var det lika säkert som vilken skogsmark som helst. Och irrbloss och lyktgubbar kunde vem som helst undgå som höll huvudet kallt. – Nej, sa han till Wulf. Vi behöver inte gå fortare. Oroa dig inte för mina ben. Jag vet den snabbaste vägen. Vi hinner fram i tid. Men ni måste börja se vart jag går. Inte springa iväg hela tiden. Wulf nickade. Han såg skamsen ut. – Visa vägen, sa han, så följer vi dig.

! 27 "

Inlaga.indd 27

11-08-19 09.07.41


– Ditåt, sa Gytak kort och pekade. Wulfs ansikte blev spänt och rösten skorrande. – Och det är enda vägen? sa han. Det finns ingen annan? Och han nickade i den riktning Gytak hade pekat. – Inte om vi vill hinna fram i tid, sa Gytak. Kom nu. Utan ett ord följde Sunia honom i spåren medan han började leta sig ned för sluttningen. Men Wulf stod kvar en lång stund och såg på skogen och på mörkret som vilade där, innan han fortsatte efter dem. Gytak ledde dem nu bort från sluttningarna och ned mot Höglandet. Hittills hade de gått genom ett växlande landskap där solen kunde följa dem medan den sjönk ned över skogarna i väster. Där – ovanför Drushem – samsades getternas bergsängar med nakna berghällar. Och där växte enar i skrevor där jorden samlats och små granskogar låg utkastade som mörka pälstufsar här och där. Men nu lämnade de den arm som fjällkedjan sträckte ut mot kusten och genast blev det mörkare. Trädens skuggor öppnade sig och omslöt dem – svepte in dem i ett dunkel, fyllt av fuktiga lukter från döda barr, getpors och blåbärsris. Gytak öppnade alla sinnen och andades in skogen. Det här var bra mark, här skulle de kunna hålla god fart någon timme till. Sedan var det dags för nattvilan. Luften kändes kylig mellan granarna, men det var bara saknaden av solljuset som lurade dem. Snart skulle de ha vant sig. Ännu hade inte den verkliga sommarvärmen kommit, men redan nu kunde nattelden få brinna ut och slockna – morgonkylan var på sin höjd obehaglig, aldrig bitande. Sunia fanns strax bakom honom, ännu tystare än förut och med så mycket anspänning runt sig att Gytak tyckte att luften kändes svår att andas. Wulf kom snart ikapp dem. Det var något jagat över hur han såg ut och Gytak kunde ana sig till en svag,

! 28 "

Inlaga.indd 28

11-08-19 09.07.41


svag doft av panik runt honom. Men Wulf tryckte undan den – försökte gömma den i ord. Han pekade på Gytaks ben. – Vad är det egentligen som har hänt dig? frågade han. Gör det ont? Gytak såg ned på sig själv och insåg att han faktiskt inte visste. Hans vänstra ben hade alltid varit kortare än det högra. Precis som hans ögon alltid hade suttit snett och hans rygg alltid hade varit krökt. Eller var det så? Hade något hänt som hade förändrat honom? Han försökte gräva efter sina egna minnen bland markens alla drömmar, men lyckades inte hitta något som hjälpte. – Jag föddes så här, sa han och försökte låta som om han trodde på det. För det måste vara det rätta svaret. Hur skulle ett ben kunna bli nästan två tum kortare på något annat sätt? – Det brukade göra ont … – Det verkar inte hindra dig så värst mycket, sa Wulf uppmuntrande. Du håller jämna steg med oss. Det var ju inte sant, men Gytak sa ingenting. Och när Wulf försökte fråga honom fler saker lyssnade han inte på vad han sa. Han gav korta, tomma svar och till sist tröttnade Wulf och alla tre fortsatte utan att prata med varandra. Tystnaden var lika sval mot Gytaks tankar som skuggan mellan stammarna var mot hans hud. Han lät sig själv föras bort med skogens minnen, medan fötterna fick sköta sig själva. Bort från grubbel och borttappade dagar. Här hade han kunnat gå i månlöst mörker. Rötter, stenar, ris och gropar – allt undvek han utan att ens märka att de fanns där. Landet berättade för honom var han skulle kliva och han kunde vandra i tankarna till tider som bara var dunkla drömmar i de dödas oroliga sömn. Att nå Harforsen till kvällen var uteslutet. De stannade istället för natten intill en bäckfåra som nästan ljudlöst rann genom skogen

! 29 "

Inlaga.indd 29

11-08-19 09.07.41


– dämpad av tjock, mörk mossa. Här fanns ett litet vattenfall – dryga två handsbredder högt – och mot det drog Wulf och Gytak ett nät några gånger. Snart hade de fått upp fyra små öringar som Wulf genast tog ur och satte på pinnar för att halstras. Under tiden drog Gytak ihop tillräckligt med ris för en liten brasa, spottade sedan eld på en bit näver och använde den för att tända. Hela tiden satt Sunia helt stilla, med slutna ögon och sammanbitna käkar. Först när fiskarna redan hängde varma och doftande över elden såg hon upp. – Wulf, sa hon tyst, nästan utan att andas. Jag tror att jag minns! Wulf var genast framme hos henne och grep hårt om hennes hand. – Vad sa han? frågade han ivrigt. Förklarar det någonting? Vet du vad vi måste göra? Sunias blick var fäst på något osynligt långt, långt borta. Hennes mun rörde sig tyst och hon försökte pressa fram ord. Men sedan var ögonblicket förbi. Hennes axlar sjönk ned och ansiktet blev slappt och håglöst. – Jag är ledsen, sa hon. Det försvann. – Försök igen! sa Wulf hetsigt. Du var så nära nu. Försök en gång till! Sunia svalde hårt och blundade. Men hon öppnade ögonen igen nästan genast. – Ingenting? sa Wulf. Hur skall vi kunna veta vad han ville? Varför sa han det inte bara rakt ut? Kan du inte göra ett sista försök? Men Sunia skakade på huvudet och såg ned. – Det går inte, sa hon och rösten var spänd och full av smärta. Det sitter för djupt. Jag kan inte minnas.

! 30 "

Inlaga.indd 30

11-08-19 09.07.41


Wulf klappade henne lite tafatt på armen och gick tillbaka till fiskarna. – Det är bra. Vila dig du. Det gör ingenting. Men besvikelsen syntes överallt i hans ansikte och han sparkade irriterat i riset när han återvände till elden. Gytak gick fram till Sunia och hukade sig ned. – Vad är det du vill minnas? undrade han. Vad är det som är så viktigt? Sunia såg bort och innan Gytak hann säga något mera kände han en hand på sin axel. – Låt henne vara ifred, sa Wulf hårt och med klumpar i rösten. Och när Gytak inte omedelbart reste sig slet Wulf upp honom och knuffade bort honom från Sunia. Förvånad snubblade han bakåt och satte sig klumpigt ned i mossan. Ett ögonblick, så kort att det nästan inte hände alls, blev han arg. Någonstans bortom och bakom hördes stegen tydligt – men bara i Gytaks öron. De strök förbi honom. Rasslade och prasslande med klor och tänder och pälsen på ända. Men han svalde ilskan. Det fanns ingen orsak att tappa humöret. Inte här och nu. Ännu ett litet tag ville han vara sin egen. Gytak mindes inte mycket om sig själv – men han var nästan säker på att han en gång varit den som aldrig någonsin blev arg. Som var helt främmande inför all sorts vrede. Men nu för tiden bodde något annat i honom. Något främmande som närmade sig med snabba steg och försökte bubbla upp till ytan. Som ville morra och väsa. Men det var inte han. Det var inte vad han hade varit och det var inte vad han ville bli. Det hade hänt något för en tid sedan – hur länge sedan visste han inte. Men han hade varit arg då, det var han säker på. Det hade varit så fruktansvärt. Så bortom allt förstånd, att han inte ville tänka på det. Egentligen mindes han

! 31 "

Inlaga.indd 31

11-08-19 09.07.41


inte heller någonting. Bara en outsäglig sorg som låg skuldtyngd och kall i hans bröst och hotade att dra ned honom på marken. Dit ville han aldrig mer. Så han blev inte arg. Och någon annanstans lommade någonting bort på mjuka tassar. Wulf bad inte om ursäkt. Han vände bara Gytak ryggen och återgick till fiskarna. En kort stund senare var de klara och de åt under tystnad. Sunia verkade ha förlorat all kraft och när hon ätit upp föll hon tillbaka på mossan med halvslutna ögon och låg så stilla att det nästan verkade som om hon hade slutat att andas. Gytak gjorde ett nytt försök att tala med Wulf. – Vad är det Sunia försöker minnas? Wulf gav honom en sur blick, men sa ingenting. Till hans förvåning svarade istället Sunia. – Far, nästan viskade hon. Jag försöker minnas vad far sa till mig. Hennes ögon var slutna och tröttheten i hennes röst var så djup att den nästan dränkte hennes ord. – Far har gömt något i mig. Ett minne. Men jag förstår inte hur jag skall få tag på det. Kanske kan det förklara saker. Berätta för oss vad vi egentligen gör här. Bergsfrun sa bara … Men en blick från Wulf fick henne att tystna. – Jag kanske kan hjälpa till, försökte Gytak, men Wulf fräste ifrån. – Vad vet du om det! Det är hennes minnen, ingen kan hjälpa henne. Hon måste göra det själv! Han ville säga att det – just det – visste han så mycket om. Så ofta hade han legat och famlat efter spindelvävstunna minnen i nattluften. Försökt pussla ihop bitarna av den han en gång hade varit. Ibland gick det bra – för det mesta hände ingenting alls.

! 32 "

Inlaga.indd 32

11-08-19 09.07.41


Men han visste hur man gjorde. Han visste hur man smög sig på minnena från sidan. Hur man låtsades glömma att man letade, för att sedan plötsligt snubbla över dem. Medan landet omkring dränkte honom i sina egna hågkomster – i tidevarv på tidevarv av väldiga bortglömda berättelser – hade han ibland jagat nätterna igenom efter sina egna små och undflyende historier. Men han sa ingenting. Han undrade om det var viktigt att Sunia mindes. Om han borde göra något mer för att hjälpa henne. Kanske kunde han lura iväg Wulf. Villa bort honom. Fånga honom. Kanske måste han dödas. Men han visste alldeles för lite. Varför hade han väntat på båten? Varför hade han känt att det var nödvändigt att han hjälpte syskonen? På något sätt behövde han få veta mer. – Varför vill ni träffa vår giessee-eädnee? frågade han Sunia. Hon höjde på huvudet och såg trött på honom. – Jag vet inte vad det betyder. – Men kvinnan som var med er, sa Gytak förvirrad. Hon sa att jag skulle ta er till giessee-eädnee. Vet ni inte vem det är? Sunia skakade på huvudet. – Vi måste till Nolafolket, viskade hon. Det var allt Bergsfrun sa. Wulf tecknade åt henne att inte säga mer, men hon fortsatte ändå. Hon sa att vi måste bryta Förbundet. Att vi måste bryta det och sedan upprätta ett nytt. Det är allt jag vet. – Vad är Förbundet, ville Gytak veta, men Wulf avbröt på nytt. – Sluta fråga så mycket! Du behöver bara ta oss till Nolafolket. Du behöver inte veta något annat. – Kanske kan han hjälpa oss mer, protesterade Sunia. Men hon var för trött för att verkligen säga emot sin bror. – Vad vet han, snäste Wulf. Han har aldrig mött Kylan. Han

! 33 "

Inlaga.indd 33

11-08-19 09.07.41


känner inte till Imperiet. Frun sa att landet här var skyddat. Att Blodet aldrig har härskat över det och att Kylan aldrig nått hit. Men jag litar inte på det. Det är något … Han snubblade över orden. Osäker på vad han egentligen ville säga. Ända sedan vi klev i land har jag … Han tystnade och stirrade ut i natten. – Vad är Kylan? undrade Gytak, men ingen av syskonen svarade honom. När de till sist talade igen var det med ord som Gytak inte förstod. – Qith ina, sa Sunia och verkade vädja till sin bror. Jah qithadau thoei is kann … – Ik traua ina ni aiw! svarade Wulf kort och med det var samtalet slut. Gytak hade aldrig hört språket tidigare, men det hade marken gjort och den kom ihåg. När elden var iordningställd för natten och alla tre hade makat sig närmare den för att sova, steg det förflutna upp och gungade Gytak in i drömmarna. Han såg bleka män och kvinnor, stundtals upplysta av kalla eldar, men för det mesta bara mörka skuggor bland vildmarkens träd. De var klädda i päls och hudar och deras ord var hårda och främmande. Snabbt tog de sig fram genom skogen. Stora följen som hela tiden letade sig vidare, som aldrig stannade länge på samma plats. Och de bar rep. Rep som de lindade runt händerna och spände hårt och som av någon anledning skrämde hans drömda jag så mycket att han kastade sig upp från sömnen och marken och stod svettig och flämtande och såg blint ut i mörkret medan han hämtade andan. Han såg på Wulf och Sunia. Också de sov oroligt. Bakom ögonlocken rörde sig ögonen hastigt fram och åter och ibland ryckte det i deras ben eller armar. Han undrade var de, som själva

! 34 "

Inlaga.indd 34

11-08-19 09.07.41


bar på sina följare, gick när de drömde. Och han såg noga på deras ansikten och funderade över vad det var med dem, och med deras främmande språk, som lockade fram nattmaror ur marken och mossan. Wulf mumlade i sömnen. Det var svårt att höra vad han sa. Det var någonting om steg, ljudet av steg, som drog närmare. Och gång på gång upprepade han samma ord: ”Inte vända sig om, inte vända sig om.” Gytak satt i mörkret och kände på marken. Den darrade fortfarande, långt, långt nere av syskonens hemlighetsfulla ord. Kanske var det ändå så att Gytak var satt att stoppa dem. Han hade trott att han skulle hjälpa dem, men landet kanske ville annorlunda. Kanske var det så att de inte på några villkor fick nå fram till sommarlandet. Han drog sin kniv och smög sig fram till dem. De var trötta, sårade och kände inte landet. Det skulle vara så enkelt för honom att leda dem vilse och lämna dem. Eller helt enkelt döda dem nu, i sömnen. Han vände och vred på kniven. Strök med fingrarna längs med den vassa eggen. Kanske var det så det måste bli. Men inte riktigt ännu. Han måste fortfarande få veta mer.

! 35 "

Inlaga.indd 35

11-08-19 09.07.41


Fotograf: Jonas Anderson

Berättelsen om Blodet

Anders Björkelid skriver böcker i Uppsala. Tidigare har han gjort annat där: Studerat, skrivit serier, tecknat, formgett. Innan dess, för rätt länge sedan nu, hade han fullt upp med att växa upp. Det gjorde han i Älvdalen. Han är begåvad med fru, barn, en tjänst som gymnasielärare och ett rikt inre liv.

Här fanns ingen Vinterkung som hotade oss. Här fanns bara sommar och Nolafolket och runt omkring oss ett land som varken Imperiet eller Kylan någonsin hade rört. Här borde vi vara trygga. Ändå skulle vi dö i natt – om Häivee talade sanning. Om hon verkligen såg likeldar lysa runt oss båda.

I

Anders Björkelid

Tredje delen av fyra i fantasyserien

kampen mot Kylan har tvillingarna Sunia och Wulf fått i uppdrag att bryta det uråldriga förbundet mellan sitt eget folk och de underjordiska. Ett nytt måste upprättas där de står enade mot Kylan. Annars är allt hopp ute. Men de underjordiska ruvar på hämnd för gamla oförrätter och tvillingarna går ett osäkert öde till mötes.

2009 utgavs Ondvinter, första delen i serien Berättelsen om Blodet. Andra delen kom 2010. Presscitat om Berättelsen om Blodet: ”Bland det bästa som skrivits inom svensk fantasy.”

Anders Björkelid

www.spektakulart.se

”Det är så spännande, så spännande! Ge hit tredje delen nu!” collaget.blogspot.com ISBN 978-91-27-13154-5

9 789127 131545

Forbundsbryt_skydds.indd 1

Berättelsen om Blodet Jtredje boken J 11-08-16 10.50.36

9789127131545  

Anders Björkelid Gytak Främlingarna Solen klättrade högre upp på himlen och det närmade sig mid- dagstid. Om han gav sig...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you