MAGNET EVAGUNNARSSONMACRÌ
MAGNET
MAGNET
En skröna är en rövarhistoria, en någotlögnaktig berättelse, medtydligtosannaöverdrifter.
Personer,liksomplatser,är fingerade.
Alleventuell likhet medlevandeeller döda personer är helt oavsiktlig.
©Eva GunnarssonMacrì 2025 Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8134-877-4
Tack till minson Richard ochmin dotter Lauraför genomläsning, konstruktivkritikoch uppmuntrande tillrop!
PROLOG
Hanvar ensamnu.
Hankändeden molandesmärtan över bröstet, ochhan villeut. Utrymmet blev trängreoch trängreoch panikenslogutsom en svartblommainnei bröstet. Hankändekallsvetten.Han varnäraatt svimma av,måhända hade hanredan svimmat, kanske handrömde. Smärtorna varoerhörda, ochhan visste inte längre vadsom varupp ellerned.Han försökte tvinga nedpaniken genomatt tänkaatt hanskulleandas djuptoch regelbundet,men detvar fanså omöjligt. Detgickknapptatt andasöverhuvudtaget. Trycketöverbröstet ökade, somomenstorhundlagtsig attvilapåhonom.Han förloradeallt hopp om attkomma ut. Hjärtat hoppade frenetiskt ihansbröstkorg, slog ochslog, fast inte helt regelbundet,verkade inte riktigtfungera.Han varrädd, förstås, men framförallt arg. Infernaliskt ilsken ochrasande.Han visste inte medsig om att någonsin ha käntsig så ursinnig.
Hanhadesaker attgörasom inte lätvänta på sig, ochhan hade planerat att få alltingg jort ochavklaratsåsnabbtsom möjligt. Hanskullehämnas. Ilskan, frustrationenoch brådskan steg inom honom somenvass, glödgadspets.Hjärtat slog fortareoch fortare, alltmeroregelbundet.
–Hjälp mig, tänkte han, hjälp migatt hämnas.
Då komenvidrig ochmotbjudande lukt över honom, trängdesig in ihans mun, nedi hans svalg. Iden månhan fortfarandeandades,såsög haninodörenändaned ilungorna.Det varhorribelt, menhan vissteatt hanfåttsvar.
Hanvar inte ensamlängre. Hanskullefåhjälp.Dåbörjademaskinensom hanlåg iatt surra, ochhan kändeenvibration ihelakroppen.Strax börjadeallt knacka omkringhonom,som om ettantal ettrigahantverkaremed hammare ihögsta hugg kommit in imaskinenmed honom. Ettlitet svischmer kändes än hördes, ochenny, brännande,ursinnigt huggande smärtakändesimagen, uppmot hjärtat. Hanhörde en högsmäll. Sedanföljdeenstundstystnad,som när en propphar gått.Han blev medvetslös.Kanskeatt handog.
EFTERMIDDAG
KAPITEL
1
Detvar tillfälligt lugntpåavdelning23påmedicinklinikenpådet storasjukhuset denhär fredagseftermiddagen ibörjan av juni.Solen sken in genom fönstren på tredje våningen ochvädret lovadegottinför helgen, även om det fannsnågra oroväckande molnpåhimlen,kanskeskulledet bliregnlite senare.Med andraord en typisk försommarkväll.Dagpersonalen hade börjat slappnaav, mångaavdem redo förhelgledighet. De hade avgett sina rapporteroch kände attderas pass varkänslomässigtöver, även om de hade någon ellernågra timmar kvarinnan de kunde gå hem. Patienterna somvar på väg hemvar underkontroll, hade redangåtteller väntadepåatt en transport skullekomma ochhämta dem, hemeller till andraavdelningaroch sjukhus. Någrahade anhöriga somskulleta meddem hem. De inneliggandevar tilltittade, ochingen väntade sigegentligenatt någotnyttoch plötsligtskulle inträffa. Fast manvissteförstås aldrig, det varjuändåenakutavdelning.De flesta patienterna härled av stroke,men det fannsockså en saligblandning av andratyper av sjukdomar. Denblandningen berodde, somalltid, på den ständigtnärvarande platsbristen
Personalensom hade gått på förkvällspasset vari alla fall denhär dagen nöjda medatt inte ha så kalladesatellitpatienter från andra klinikerhos sig, det stökade alltid till det. Ovanadiagnoser,och så varman tvungenatt ringaandrajoureränmedicinjouren på kvällenoch natten.Nej, än så länge sågdet bra ut.Det fannstilloch med någraledigasängplatser förengångs skull,men attnya patienterskullekomma in viaakuten, det begrep alla. Dagpersonalenvar ju inte så intresseradlängre, det varkvällssköterskanoch hennes undersköterskor somskulletahandomdenya.Man hade haft en kort eftermiddagsrondmed underläkarna,dehadeockså verkat redo föratt ta helg, ingenavdem hade gjortnågra längre utläggningar.Och varför skulle de göra det,när inte överläkarenvar närvarande ochkunde lyssna på deras kunnande.Den enaavdem,Ulrika, hade smitit hemdirektefter avslutad
rond.Några av sköterskorna hade noteratdenna tidiga hemgång, ochsett ogillande ut.Det varinteförstagångenunder veckan.Hon uppfattades somlitehafsig,var inte så noggrann,och ibland ledde det till merjobb för sköterskorna.Alltpappersarbete somhon kunde lämnatillmorgondagen, elleridet härfallet måndagen,lämnade hon utan atttveka.Detyckteinteså mycket om henne, ochhoppades atthon inte skulle vara så längehos dem. Henrik,den andreunderläkaren,var emellertid uppskattad av alla.Han var mycket vänlig, trevlig, ochgjordealltid klart dagens arbeteinnan hangick. Sköterskorna misstänkte atthan ibland motslutetavdagen vartvungen att reda uppUlrikasefterlämnade problem,men de lade sigsjälvklart inte idet, det varisåfallnågot somöverläkaren skulleseefter.Men de visste ocksåatt överläkaren ifråga knappast skulle läggasig ivilkenunderläkaresom arbetade mest. Sköterskorna kände överläkarensvanor. Honskullealdrigerbjuda hjälp, honförväntade sigbaraatt avdelningens arbetesköttes, ochhelst också gick framåt.Henrikvar en braunderläkare somsällaneller aldrig störde sköterskorna medonödiga frågor,och de yngreavdem tyckte dessutomatt hanvar lite spännande med sinblondahästsvans.
Emma ochSofia, tvåavsköterskornafråndagpasset,sattpåsköterskeexpeditionen ochhadebörjatdiskutera sina helgplaner.Ytterligareett pass var avklarat, ochdet verkadehagåttbra.Dehade gett sina rapportertillAino, kvällsköterskan, somdebådasåg upptilloch hade stor respektför.Aino närmade sig pensionenoch hade mångaåroch stor erfarenhet bakomsig somsjuksköterska. Ibland kunde honvaralitebitsk.Hon tyckte om att ha ordning omkring sig,och det involverade även de andrasköterskorna, speciellt de unga ochnya.Idaghade honintehaft någotatt anmärkapå, så både Emma ochSofia kände sig belåtna. Nu stundade ledighelgför dem. Båda tvåvar tämligen nya, både iyrket ochpåavdelningen.Detrivdes rätt bra,och de hade funnit varandra också, somstödisinanya roller.
Emma varblond ochliterundnätt, allmäntsöt,hon sågutatt ha båda fötterna på jorden,och togsittarbetepå yttersta allvar.Hon varalltidväl inläst på sina patienter, ochhade alltid ettsvaratt ge läkarennär honblev tillfrågad om något. Honansågsvarapräktig.Hon varden somalltidåt medhavdsalladtilllunch ochförsöktevaranyttigpåallavis.Hon cyklade till arbetet, även om honbodde en bra bitdärifrån. Cykelhjälm, givetvis.Bekväma skor,både på jobbet ochutanför.Präktighetentilltrots kände Emma
sig oftaotillräcklig, ochstundomundrade honomde hade misstagitsig när de legitimerade hennesom sjuksköterska.Men skam densom gersig;hon kämpade på.
Sofiavar närmast hennes motsats,rödhårigoch trådsmal,alltidigång, alltidaktiv.Emmahade setthenne glufsa isig hamburgaremed pommes frites från kafeterian till lunchmed godaptit meränengång, ochavundatshenne det. Emma visste precis hurdet skullebli förhenne självomhon övergick till hamburgare. Ochpommesfrites. Detvattnadesalltidi munnen på Emma de gånger honsettSofiamed de frasigapotatisarna.Men sallad varockså gott,brukadehon nogsamtintalasig.Utanbröd. Så avtogpräktigheten något, övergick iensuck. Emma visste attSofia åkte buss fram ochtillbaka till arbetsplatsen,fasthon imotsatstillEmmabodde rätt nära.Hon rökte lite ismygockså.Aldrig attEmmaskulleta en cigarett mellanläpparna,om inte annatsåför attpojkvännen Erik aldrigskulletillåta det. Detluktade illa,var farligtför hälsan (ävenhansegen!)och kostademer än det varvärt. Emma tyckte sig alltid höra hans röst inom sig närhon funderade över hans åsikter. Ibland blev det väldigtirriterande. Ihelgentänktehon bara ta det lugnt, tillsammans medErikförstås,medan honväl visste attSofiaskulleut på kvällen medsinavänner.
Sofiaberättade om sinnya korta, röda klänning somhon skulle ha på sig. Denhängdeiskåpetute iomklädningsrummet; honskullegådirektutefter jobbet, bara fixa sig lite först.Och ta på de högklackadesandalernamed de tunnaremmarna.Baradet inte började regna! Sminkväskanvar medockså förstås, ochendel annat. Honsåg fram emot kvällen. Förstett glas mednågra väninnor.Här undrade SofiafaktisktomEmmainteskullevilja vara medpå drinkenenstund,och hon frågade försiktigt. Emma sadenej direkt,det var inte talomatt gå ut ensamutanErik, ellersåspontant. Sofiasuckade högt ochruskade leende på huvudet motEmma, honhadenog anat vadsvaret skullebli.Emmasuckadeprecis lika högt –fastbarainvärtes; hontänkteatt kombinationen’utan Erik’ och’spontant’nog varprecis vaddoktorn skulle ha ordineratför en brahelg. Ochnutänktehon på doktor Henrik.Entill suck,sedan fick det räckamed dagdrömmerier. Därefter,hade Emma sedan fått veta,skulleSofiapåmiddagmed en större gruppvännerinnan stegen framåt midnattskulleföra demvidare ut inatten. En kort stundkände sig Emma väldigtavundsjukpå Sofiaoch hennes singelliv, det varlänge sedan honvarit uteenfredagskväll,eller någonkväll alls faktiskt, ochkanskevar det lite underligtändå.
Honoch Erikhade bott tillsammans isnart tvåår, ochdegick sällan ut. De hade vänner somdeumgicksmed ibland,men annars vardemesthemma ensamma.Hade de ensroligtlängre? Ochdet berodde inte på pengarna, hennes pojkvänhade en inte oansenliglön.Han tjänade därmed betydligt meränvad hongjorde, vilket hanoftabrukadepåpeka. Detberodde snarare på attErikinteville.Han verkadetrivasbästhemma isoffan.Emma undrade hurdet blivitså. Innerstinneville honnog gå ut medSofia, träffa lite nyamänniskor,dricka lite lagomför attkänna sig avslappnad ochför en gångsskull nöjdmed sigsjälv.Som så mångagångertidigarebörjade Emma fundera på om Erik verkligenvar rätt person förhenne. Varhan inte lite tråkig isjälvaverket?
Hontog sats föratt förklara sina farhågor förSofia, ochkanske, kanske ocksåfråga om honkunde ändrasig ochgåmed ut.Men honhade ju inget annatatt ta på sig än de gamlajeanssom hängde iskåpettillsammans med en tröja ochenregnjacka. Ochencykelhjälm. Nu visste honjudessutom alla detaljeromSofias klänningoch skor.Emmavar inte enssminkad!Det varhon nästan aldrig.Det skulleintegå, det fick vara.Innan honhannsäga någotavbröts honemellertidavatt någonav patienternapåsal 8ringde på klockan.Emmareste sig för attgådit.
Lugnet på en avdelning vararsällansärskiltlänge.Och det händeofta flera sakersamtidigt.Enman på sal8haderingt på klockan föratt medpatienten i samma rumverkade må dåligt,och närEmmaoch fler ur personalen komdit hade dennehaft ettkraftigtepileptiskt anfall. Isamma stundhade patienten på sal5,ensnart 100-årig mansom inte ledavnågon direkt sjukdom, bara ålderdom,sakta avlidit.Dottern ringde på klockanoch komockså skrikande ut ikorridoren. Dottern skulle snartvara80 år fyllda,och Sofiasom gick hennetillmötes tänkte atthon,dottern,borde ha lite mer, om inte självdisciplin,sååtminstonenågon slagsförståelseför attlivet förr ellersenaretog slut.
Då allt detta utspeladessig utepåsalar ochi korridoren satt tvåavdetre läkarna från avdelningen ipersonalrummet med varsin kopp kaffe. En överläkareoch en av underläkarna.Dagensaktivapatientarbete verkadevara över,ävenomdet fannsenhel del pappersarbete kvar. Underläkarjobb;daganteckningarpådeinneliggande,slutanteckningarpådem somgåtthem ellerskrivitsutpåannat sätt.Fastden underläkaresom satt kvar härmed sitt kaffetrodde, medrätta,att denandra underläkaren inte alls pysslade med
papper,utanhade gått hem. Henrik funderade en stundöversin underläkarkollega, Ulrika.Hon varockså inne isin AT-period, mentillskillnadfrån Henrik hade honredan varit fleramånaderpåmedicinplaceringen.Hon varnog pigg ochgladoch så, fick oftafolkomkring sigatt skratta. Menhur vardet egentligen medhennes kunskaper? Hade Henrik inte isjälvaverket hjälpt henneett otal gånger underveckanmed ordinationer ochannat,trots atthan varden nye? Påpekatdetaljersom honintesetti exempelvis listan medprovsvar. Detgick ettrykte om Ulrika,att honvar tillsammans med en röntgenläkare. Alla visste förståsvem detvar,men manbrukade inte nämnanamn. Henrik brydde siginteså mycket om det, allt hanville varatt hongjordesittjobb,och inte störde honomnär hangjordesitt. Ochnuvar hansäker på atthon gått hemtidigt. Nästavecka fick det bliett slut på hans hjälp, tänkte han, inget merextraarbete förmig.Jag måstesetillatt komma hemitid,åtminstonede flesta dagarna. Aldrigatt hanskullenämna detta till överläkaren,men Ulrika skulle hankanskebehövaprata med. Hantittade i smyg på sinöverordnade;sålänge honsattmed kaffet ihandenkunde han ocksåsitta kvar, så tyckte hanatt detborde fungera. En röst inom honom hördeavsig,kanskevar det hans samvete, ochsadeatt oavsetthur de satt härtillsammans nu,såvar de på intetsättjämlika.Överläkaren skulle nog snartgåhem honockså.Det varhan somskullebli kvar sistavdem medallt pappersarbete. Sannoliktefter arbetstidens slut.
De satt tillsammans undertystnad,och vekade nöjdamed det.Devar ensamma ikafferummet.HenrikbläddradelitedisträiDagensMedicin, en relativt ny informativtidskrift förläkareoch andra inom vården.Men hans intresse varlågt, så härpåfredagseftermiddagen.Det fanns flerabord därinne, alla medvarsin vissnande planta på.Möjligen hade det en gång funnitsblommor bland de hängande,gulnandebladen, menHenrikvisste inget om krukväxter.Henrikundrade en kort stundövervem somvattnade, ellersnarare inte vattnade, avdelningensblommor.Ingen planta verkade må särskiltbra.Men,tänktehan, detkunde ju knappast vara hans problem. Eller överläkarensför dendelen.
Båda hade de mycket atttänkapå, allvarligt,och mindre allvarligt.Annika Lundkvist, överläkaren,var en ganska kraftig kvinna ifemtioårsåldern. Hon varökänd på helasjukhuset försin bistra framtoning,och ibland hårdasätt. Dethände inte alltförsällanatt patienterna behövderondasenextra gång av underläkaren efter hennes egen storrond,för atttröstas ochfåalltförklarat försig en gång till.Den senastetiden hade det blivit än värre, medhennes
irritation ochhumörsvängningar; sureller surare,barsk ellerbarskare, och mångaavdefasta underläkarna på klinikenskydde hennes avdelning som pesten.Liksomdeockså bävade föratt ha hennesom bakjour. De mest rutinerade av framjourerna vägrade somavprincipatt ringahem till Annika på kvällskvisten.För attintetalaompånatten. De mindrerutinerade hatade attbehövagöradet,och drog sigi detlängsta.Hon varaldrigtrevlig närhon svarade. Honhadeett sätt attsäga”Jaha?Och?” som fick även densturskaste jour attkänna sig slokörad, ochångra attman ringt. Annika hade jobbat på sjukhuset imånga år,praktiskt tagethelahennes karriär somläkarehade utspelatsjusthär.Hon varogift,och hade inte någonpartner,vad manvisste, möjligen boddehon medsin åldrade mammai en större villa, meningen verkade ha tagitredapådefaktiskaförhållandena.Kanskeatt klinikchefen visste,han varväl isåfallden ende.Annika inbjöd inte till småprat, och skulleändåinteavslöja någotursittprivatliv,det var klart föralla. Ochingen varhellersärskiltintresserad.Inget spännandeverkade händarunthenne, dagarna varsig lika.Hon komalltidi tidtillmorgonmötet, även om hon hade varitinneoch arbetat på natten, alltid ombytt och klar. Extremtsällan sjukskriven.Ingen kunde minnas om honöverhuvudtagetvarit på semester genomåren, mendet måstehon ju ha varit, varjeår, enligt arbetsreglerna. Ingenhade någonsin setthenne vara medpå någonformavtillställning efter arbetstid.Håret, somhade börjat grånabetänkligt på sistone, hade honalltid ienstram knut.Hon bara fannsdär,verkade alltid ha funnits, ochgjordeinte så mycket väsenavsig,ävenomhon inte varsärskiltomtyckt.
KAPITEL 2
Henrik,som satt bredvidsin överläkare,vissteintevilkenkoppiordningen det härvar,men kändebehovet av koffeinför attavsluta arbetsdagen. Henrikvar en magerung manmed långt, ljusthår ihästsvans,och hanhade nyligenpåbörjatsin AT-periodpåmedicinkliniken.Omhanslivssituation visste istället alla allt,eftersomhan gärnapratade om sinfamilj. Hans fruvar AT-läkarehon också, på ettannat sjukhus. Fast just nu varhon mammaledig medderas lilladotterpåsju månader. Henrik visadegärna foton på denlilla, ombedd ellerinte. Hanhade självklart blivit varnad,som alla andra, föratt ha sinplacering på Annikasavdelning.Men hantog det medro; honvar bestämd,men ocksåduktigpåatt lära ut.Henrikkändesig märkligt nog
bekvämmed henne, ochatt sitta ochdricka kaffetillsammans, utan onödigt småpratvar helt isin ordningför honom, ochhan visste attdet varsåsom Annika villehadet. Hantyckte attdet hade fungerat bradem emellan. Inte så atthan fått någotberöm,men det hade hanförståttatt mani princip aldrig fick av Annika,men hanhadeinteblivitavsnäst heller. Så han fick vara nöjd.Några gånger hade hanförstås märkthur hontittade lite snett på hans hästsvans, mendet varsådantman fick ta.Särskilt om manville visa attman inte satt på sina höga hästar utan villevarasom vemsom helst, vara på patienternassida. Hurnuhästsvansen egentligen spelade in här, det varonekligenväldigt få manligapatienter medhästsvans somskullekunna identifierasig medhonom,men Henrik tyckte attdet kändes bra.Hansfru hade förstås klagathelatiden underdetvå år hanhaft hästsvans, hontyckte attdet underminerade alleventuell pondus Henrik kundeutstråla. Och pondus behövde han, sade hon alltid,ung somhan var.
Så Henrik varfaktisktganskanöjdmed sinplacering på avdelning 23 med Annika,förstaveckan kändes somomden hade gått bra. Visserligen hade hennes välkändadåligahumör blivit allt sämrevartefter veckan gick,men Henrik varnågonstanssäker på attdet inte varhansfel.Han hade verkligen jobbat på ordentligt,varitpålästpåpatienterna ochaldrigknotat över att allt administrativtarbetelades på honom, det varsom det skulle.Henrik visste atthansunderläkarkollegapåavdelningen inte varlikanöjdsom han, förUlrikasdel hade detkärvatmed Annika redanfrånförstadagen.Nåja, tvåveckorkvarpåplaceringen här, tänkte Henrik,det kommer attgåbra. Hanlutade sig tillbaka ochfunderade lite över tystnadensom rådde även utanförkafferummet, hurdet varmöjligtatt en avdelning somkunde ta emot 24 patienteroch allpersonal, dubbel uppsättningnuiskiftet mellan dagpassoch kvällspass, samtidigt kunde vara så lugn.Henrikkände sig bra ochtillfreds, kaffet värmde imagen.Han hade en mängdpappersarbetekvar attgörainnan hanvar klarför dagenoch veckan,men det varbaraatt bita ihop ochfådet gjort. Sedanskullehan hemfortast möjligt ochleka medsin dotter, somhan alltid började längta efter närhan fick en stundöver. Just när hantog uppkoppen från bordet föratt ta densista slurken, sprang plötsligt snabba steg ikorridorenoch höjdarösterhördes.En undersköterska stack straxinhuvudet genomdörrentillkafferummet ochbad hojtandeomhjälp.
Så närallthände utepåavdelningen tillkalladesHenrikför attlugna dottern medden avlidne fadern;ingen komens på tanken attskicka Annika till någonför atttrösta, hon ficki stället ta sigandet epileptiskaanfallet.
Honanvände en lugn ochvarligstämma, mensom samtidigt varbestämd ochhårdikantenbådetillsjuksköterskan, patientenoch medpatienten som larmat. Densistnämnde visade sigvaraensedan längepensioneradurolog. Hanhadeåtskilliga kommentareromhandhavandet,och yttrade demalla medhög röst,med åldernsrätt. Efter behandling klingade så anfallet av,och patientenvaknade så sakteliga till.Den gamleurologennickade förnumstigt, mentillade attdet hade varitännubättreomdeallakommitsnabbare när hanringde på klockan.Annikabevärdigade honominteens medenblick.
De hade kommit på kantmed varandra redanpåett tidigt stadium, då urologennogaförklaratför Annika hurhan tyckte atthansstrokeborde utredas, behandlasoch följasupp.Annika önskadeatt hanskullehafåttproblem medatt tala efter sinstroke. Totalafasi hade varitlagom förhonom,hade hontänkt lite elakt. Menurologenhadeingasådanasymptom,tvärt om, talet flöt. Ymnigt.Annikagickuturrummet,ladetillnågra ordinationer i epilepsipatientens läkemedelslista. Honpratade kort medkvällsköterskan Aino, ochgick sedansin vägfrånavdelningen.Sköterskorna ochundersköterskorna sprang hitoch dit, ochnästa gång någotsom kunde liknas vidett lugn inföll, varförst på kvällen, efter patienternas middag,och närbesökstidenvar över ochdagpersonalen gått hem.
Manhade haftflerahemgångar från avdelningen, ochsånaturligtvisden avlidne patienten, ochHenriksattkvarrättlänge medepikriserna,den avslutande delenavjournalen därhan skulle sammanfattapatienternasvårdtid på ettkortfattatmen ändå fullödigtsätt. Detvisadesig,som Henrik redan misstänkt, attunderläkareUlrika gått hemutanatt göra sina,men Henrik insågsamtidigt attfredageftermiddag ellermåndagkanskeintespelade så stor roll,inteför de flesta.Ingen sekreterare skrevväl ut någotunder helgen, trodde han. Förhonom, däremot, vardet viktigtatt varjedag göra klart just dendagensarbete. Kanskeskullehan tänkaannorlunda efter fleraåri yrket, det fick tidenutvisa.Nusatthan iallafalldär på sinlitevingliga ochintehelt modernaskrivbordsstol ochjobbade på.För övrigt gilladeHenrikatt sitta sent på eftermiddagen närdet varlitelugnare på avdelningen ochingen skulle kommaoch knacka på dörren,eftersomingen trodde atthan vardär.Så. Det varenpatient medstrokesom överförtstillrehabiliteringen,och tresom hade gått hem, varavtvå medförhoppningomhemtjänst.Den gamlemannensom avliditpåsal 5förtjänade ocksåenslutanteckning,ävenomHenrikvar säker
på attingen någonsin skulle läsa den,möjligen Annika,för attseatt haninte skrivitnågot fel.Dödsorsak: hundra år av liv. Henrik smålog försig själv, han hoppades attdet inte varithundraåravensamhet. Nej, Henrik övertygade sig självomatt det hade varitbra år.Det hade varitenresligman,och Henrik ville minnas atthan hade haft förvånansvärtmycket hårkvarpåhuvudet.
Sedanfanns journalenpåpatienten somlegat på sal2.Han hade kommit in efter en frånvaroattack,han hade hittatslättförvirrad utomhus, ochambulans hade tillkallats. Menredan iambulansenhadehan verkat till synes heltåterställd. Skiktröntgen hade visatpåenvisserligenliten,men dock allvarlighjärntumör,och patienten, somhette Ivar,hadefåttvetaatt hans tid varknapp.Tumören varintemöjligatt operera, neurologeroch neurokirurgervar enigaomdetta.Patienten hade tagitdet med ro iförrgår närHenrik hade berättat förhonom.Han hade förberettsig nogaför samtalet, eftersom Ivar varitsåoroligtidigare. Henrik hade undrat om Annika villetahandom detistället, sommer erfaren, menångratsig redaninnan hanfrågat klart. Denhär onsdagen hade Annika varitotrevligare än vanligt. Etttag tidigt på morgonen hade Henrik undrat om hankäntwhiskydoft från henne, mennej, inte från Annika,det varintetänkbart. Hursom helst, Henrik hade berättat förIvaratt bilderna varvisadeför flerakollegor, ochutslagethadevarit klart; det fannsingenting attgöra. Ivar villegåhem efter beskedet ochHenrikhade senare underdagen diskuterat uppföljningen medAnnika.Frånvaroattacken berodde förståspåhjärntumörensolyckliga läge,såmedicin ochnågon form av efterföljande kontroll varviktig. Ivar hade inte kunnat säga om hanhaft andraattackertidigare, mendet varjumöjligt.PåavdelningenhadeIvarvarit helt klarihuvudet ochvänligmot alla.Henrikhadeför sig attpatienten varenpensioneradjärnhandlaremen varintesäker.Han hade ingenfamilj inärheten,och bodde ensam iett husute ienförort. Henrik hade hört att Ivars bror varitpåavdelningendagen innan, hanhade kommit nedfrånnorra Sverigeför attstöttaoch göra sällskap.Brödernahadeverkattrivasihop, men de varbådapåtagligt oroliga, vilken ju kunde vara förståeligtmed tankepå Ivars diagnos.Ivarskullefåuppföljandebesökpåmedicinmottagningen ochkontakt skulletas meddistriktssköterska ochhemtjänst,ominteIvar avböjdeförstås.Hoppas sköterskan harringt runt,eller åtminstone faxat, tänkte Henrik.Det händeju ibland attpatienter komhem till ingenting, att de föll mellanstolarna,som manuttryckte det.Hur somhelst.Henrikvar faktisktintealls klaröveratt patientenverkligengåtthem,han trodde atthan skullevarakvaröverhelgen, menantog attöverläkaren beslutat om hemgång
Finns demoner?
Det måsteflera personer fundera över när fasansfulla händelser inträffar på sjukhusetoch idess omgivningar,och ingen vet vem somäransvarig.
På sjukhuset finns enman som desperat sökersanningen om en äldredam somhar försvunnit. Men hanstoppas justnär han funnit gåtans lösning. Ifrustration och ilska väcker han ett ondskefullt väsen. Hemskheter utbryter och vanligtvis helt laglydigaoch ansvarsfulla personer hamnar i en virvelvind av olagligheter och moraliska dilemman.
Till slut finns inte någon annan utväg än att göra vadsom helst föratt rädda sitt eget skinn.
EvaGunnarssonMacrì utkommer nu med sin debutroman, efter ett långt yrkeslivi medicinens värld. En övernaturligthriller med demoniska inslag, skriven med glimten iögat.
