Utgiven av Ekström & Garay 2025
© Anders Björklund
Formgivning & Illustration: Jovanna Mendes de Souza
Tryckeri: BALTO print, Litauen
isbn 978-91-89991-50-7
www.ekstromgaray.se
ekström & garay
Sankt Petri Kyrkogata 15 222 21 lund
En Odyssé på Mars
Anders Björklund
DEL 1
Förlorade i ödelandet
Prolog
Under det 2300:e århundradet hade jorden blivit en utarmad plats. Klimatförändringar och miljöproblem hade för länge sedan fått demokratierna som blomstrat under det 2000:e århundradet att gå under. I de diktaturer som växte fram var den starkes rätt gällande. De framstående staterna på norra jordklotet drev rovdrift över de svaga. De förslavade människor i de södra regionerna och tog vad de ville: mineraler, mat, arbetskraft.
I början av 2100-talet var det tydligt att en reservplan behövdes ifall man inte skulle få kontroll på de skenande klimateffekterna. Den rika delen av världen gick samman och startade det dittills största projektet i mänsklighetens historia: terraformateringen av Mars – ett projekt där man genom att släppa ut växthusgaser skulle förändra Mars atmosfär för att en dag göra det beboligt. En mängd olika terraformateringsstationer skapades runt om på Mars, de flesta i utslocknade vulkaner där det var lätt att släppa ut växthusgaser från Mars inre.
Under det 2200:e århundradet blev det tydligt att de allt värre klimatproblemen inte gick att hejda. Alla ansträngningar man gjort var förgäves. Det var inte längre möjligt att ha boskap och odlingar i den omfattning som jordens befolkning krävde. Till slut hade det hänsynslösa utnyttjandet av de fattiga delarna av världen nått vägs ände. Det fanns inget mer att suga ut. Stora delar av jorden var nu en tom öken där inget annat än vinden rörde sig. Utan rovdriften på den fattiga delen av världen var den rika världens rikedom dömd att försvinna.
Vid b örjan av de 2300:e århundradet, innan kollapsen kommit till de rika staterna såsom den Nordeuropeiska unionen, började de allra rikaste flytta till Mars. Terraformateringen var närapå genomförd. Hav bredde nu ut sig på Mars, och ett artificiellt magnetfält
skyddade mot solens skadliga strålning. Än gick det inte att odla eller andas i det fria på Mars. De rika begav sig till staden Poolis, Mars enda stad. Där fanns den snabbast växande ekonomin i solsystemet. Poolis låg strategiskt placerad mellan solsystemets högsta berg Olympos Mons, med alla dess resurser, och de enorma sammanbyggda växthusen vid Valles Marineris. Dessutom var det porten till jorden där all handel mellan Mars och jorden skedde. Maktcentret för mänskligheten var på väg att flyttas från jorden till Mars.
Swooosh . Dörren öppnades och de andra började gå in i hissen. De var tjugo som skulle åka upp, men hissen rymde säkert det dubbla. När alla andra hade gått in följde även Vidar efter. Hissen var cirkelformad med genomskinliga väggar som såg ut att vara av tjockt glas. Gruppen spred ut sig längs väggarna. Dörren stängdes och tre gällt plingande signaler förvarnade om vad som väntade. Ljudlöst började hissen långsamt röra sig uppåt för att sedan snabbt accelerera tills det kändes som att Vidar skulle pressas ner genom golvet. När den värsta accelerationen lagt sig blickade han ut. Hissen hade redan skjutit iväg högt upp över marken och flera stod med sina ansikten nära glasfönstren och beundrade utsikten. Andra stod och skämtade och småskrattade. Stämningen var uppsluppen och förväntansfull med en nypa nervositet i luften. Vidar stod kvar vid dörren för sig själv. Han var också nervös. Särskilt förväntansfull var han dock inte, snarare nedstämd. Vidar var, precis som de andra i hissen, på väg att lämna sitt hem. Han hade ingen lust att åka men trots sitt missnöje måste han erkänna för sig själv att ovissheten om framtiden gjorde honom nyfiken på vad som skulle hända.
Utanför de genomskinliga hissväggarna bredde landskapet ut sig. De åkte fort uppåt och de kunde inte längre se stationen under dem där de kommit ifrån. De befann sig ovanför den norra delen av Europa, inom den Nordeuropeiska unionens gränser. Hissen behövde ligga så jordbävningssäkert som möjligt. Än så länge såg man mest
skog och jordbruksmark, samt en flod som ringlade sig fram genom landskapet. De var nu några hundra meter över marken. Gruppen som tidigare varit uppsluppen var nu tyst och alla tittade ut. Vidar antog att alla i hissen någon gång hade åkt flygplan, men att åka i den här hissen var annorlunda. Allting var närmare och det kändes som något ur en film. En overklig känsla av att ljudlöst sugas upp i luften.
De hade nu kommit ytterligare en bit och gruppen började förlora intresset för utsikten. Det hade även Vidar gjort men han fortsatte att titta ut för att slippa prata med de andra.
”Vidar!” Det var Marcus som ropade från andra sidan hissen men Vidar brydde sig inte. ”Vidar!” Han vare sig vände sig om eller svarade. ”Ja, ta du en sista blick. Det här kommer ingen av oss kunna se igen och vi vet alla vems fel det är.”
Det stack till av förtret hos Vidar. Alla visste vem Marcus syftade på. Vidars pappa var högt uppsatt inom Planetalliansen, den mäktiga organisation som ledde utvecklingen på Mars. Planetalliansen bestod framför allt av representanter från mäktiga nationer och familjer. Alla de barn som just nu befann sig i hissen hade föräldrar som var högt uppsatta inom Planetalliansen. Vidars far hade dock varit drivande och lyckats övertyga de andra om att tiden var rätt för att åka.
Vidars föräldrar var redan på Mars. Han var arg på sin pappa för att han varit så drivande och arg på sin mamma för att hon inte argumenterat emot. Vidar var arg på dem båda för att de inte lyssnat på hans önskan om att stanna, även om han visste att hans egen betydelse vägde lätt i sammanhanget.
Han sneglade mot gruppen. Det var ungefär lika många tjejer som killar. De hade tillbringat två veckor tillsammans för att förbereda sig inför resan. Vidar hade inte varit intresserad av att skaffa några nya vänner så han hade hållit sig för sig själv så mycket som möjligt. De var alla barn till högt uppsatta personer, vana vid att få sin vilja igenom. Bråk och högljudda diskussioner blev snabbt vardagsmat, men till slut hade Marcus framträtt som någon slags ledargestalt. Inte för att han på något sätt ledde dem, utan det blev bara en underförstådd
