9789113028293

KRIMINALROMAN

..

HJORTH ROSENFELDT

DET FORDOLDA

HJORTH ROSENFELDT ..

KRIMINALROMAN

DET FORDOLDA

HJORTH ROSENFELDT ..

DET FORDOLDA

KRIMINALROMAN

© Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Pär Wickholm Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

M

annen var ingen mördare.

Han intalade sig det medan han släpade den döde pojken ner för slänten: Jag är ingen mördare.

Mördare är kriminella. Mördare är onda människor. Mörkret har slukat deras själ och de har av olika anledningar omfamnat det svarta och välkomnat det, vänt ljuset ryggen. Han var inte ond.

Tvärtom.

Hade han inte den senaste tiden visat på raka motsatsen? Hade han inte nästan helt åsidosatt sina egna känslor, sin egen vilja, nästan gjort våld på sig själv för andras välbefinnande? Vänt andra kinden till, det var vad han hade gjort. Var inte hans närvaro här, i den här vattensjuka sänkan mitt ute i ingenstans med den döde pojken, ytterligare ett bevis på att han ville göra det rätta? Måste göra det rätta. Att han aldrig mer tänkte svika.

Mannen stannade och pustade ut. Trots sin ringa ålder var pojken tung. Vältränad. Många timmar i gymmet. Men det var inte långt kvar. Han tog ett fast tag runt byxbenen som en gång varit vita, men som i mörkret närmast verkade svarta. Pojken hade blött så mycket.

Ja, det var fel att döda. Femte budet. Du skall icke dräpa. Men det fanns undantag. Bibeln uppmanade till rättfärdigt dödande på många ställen. Det fanns de som förtjänade det. Fel kunde vara rätt. Inget var absolut.

Och om uppsåtet inte var egoistiskt. Om förlusten av ett människoliv skulle rädda andra. Ge dem en chans. Ge dem ett liv. Då kunde väl handlingen omöjligt vara ond? Om syftet var gott.

Mannen stannade vid den lilla vattensamlingen med dess mörka vatten. I vanliga fall var det en några meter djup tjärn, men den senaste tidens regnande hade mättat jorden och nu sträckte den ut 5

sig som en liten sjö i den slyrika sänkan.

Mannen lutade sig fram och tog tag i pojkens T-shirt vid axlarna.

Med stor möda fick han upp den livlösa kroppen i halvstående.

För ett ögonblick tittade han rakt in i pojkens ögon. Vad hade varit hans sista tanke? Hade han ens hunnit ha någon? Förstod han att han skulle dö? Undrade han varför? Tänkte han på allt som han inte hunnit med under sitt korta liv eller på det han faktiskt gjort?

Det spelade ingen roll.

Varför plågade han sig så här, mer än nödvändigt?

Han hade inga val.

Han kunde inte svika.

Inte igen. Ändå tvekade han. Men nej, de skulle inte förstå. Inte förlåta.

Inte, som han, vända andra kinden till.

Han knuffade pojken bakåt och kroppen föll ner i vattnet med ett ljudligt plask. Mannen hoppade till, oförberedd på ljudet i den mörka tystnaden.

Pojkens kropp sjönk ner i vattnet och försvann.

Mannen som inte var en mördare gick tillbaka till sin bil, parkerad på den lilla skogsvägen, och vände hemåt.

6

– V

ästeråspolisen Klara Lidman.

– Jag skulle vilja anmäla att min son är borta.

Kvinnan lät nästan lite ursäktande, som om hon inte var riktigt säker på att hon ringt rätt eller som om hon inte riktigt förväntade sig att bli trodd. Klara Lidman drog till sig ett anteckningsblock trots att samtalet bandades.

– Kan jag få ditt namn?

– Lena. Lena Eriksson. Min son heter Roger. Roger Eriksson.

– Hur gammal är din son?

– Sexton. Jag har inte sett honom sen igår eftermiddag.

Klara noterade åldern och insåg att hon skulle skicka det här ärendet vidare för åtgärd direkt. Om han nu verkligen var försvunnen, vill säga.

– När igår eftermiddag?

– Han stack vid fem.

Tjugotvå timmar sedan. Tjugotvå viktiga timmar vid ett försvinnande.

– Vet du vart han gick då?

– Ja, till Lisa.

– Vem är Lisa?

– Hans flickvän. Jag ringde henne idag, men han hade gått därifrån vid tio igår kväll, sa hon.

Klara strök dubbeltvåorna från papperet och ersatte dem med sjutton.

– Vart gick han då?

– Det viss­te hon inte. Hem, trodde hon. Men han har inte varit hemma. Inte på hela natten. Och nu har nästan hela dan gått.

Och du ringer inte förrän nu, tänkte Klara. Kvinnan i andra änden verkade inte särskilt upprörd, slog det henne nu. Mer dämpad.

Upp­given.

7

– Lisa, vad heter hon mer?

– Hansson.

Klara antecknade namnet.

– Har Roger en mobiltelefon? Har du försökt ringa honom?

– Ja, men ingen svarar.

– Och du har ingen aning om vart han kan ha tagit vägen? Han kan inte ha sovit över hos kompisar eller något sånt?

– Nej, han skulle ha ringt.

Kvinnan gjorde en kort paus och Klara antog att rösten svek henne, men insåg när hon hörde den sugande inandningen i andra änden att kvinnan tagit ett långt bloss på en cigarett. Hon blåste ut röken.

– Han är bara borta.

8

D

römmen kom varje natt.

Den gav honom ingen ro.

Alltid samma dröm som bar på samma ångest. Det irriterade honom. Gjorde honom vansinnig. Sebastian Bergman var bättre än så. Han om någon viss­te vad drömmar betydde, han om någon borde kunna stå över dessa febrila rester från d et förflutna. Men hur förberedd, hur medveten om drömmens egentliga betydelse han än var, kunde han inte undgå att fångas av den. Det var som om den hittat den inre skärningspunkten mellan det han viss­te att den betydde och det han var.

4.43.

Det började ljusna. Sebastian var torr i munnen. Hade han skrikit? Antagligen inte, eftersom kvinnan vid hans sida inte vaknat.

Hon andades stilla och han kunde se hur hennes långa hår halvt dolde ett naket bröst. Sebastian rätade ut sina lätt krampande fingrar utan att ägna det en tanke. Han var van vid att vakna med höger hand hårt knuten efter drömmen. Istället försökte han komma på namnet på den vilande varel­sen vid hans sida.

Katarina? Karin?

Hon måste ha sagt det någon gång under kvällen.

Kristina? Karolin?

Inte för att det egentligen spelade någon roll, han tänkte aldrig träffa henne igen, men rotandet i minnet hjälpte till att jaga iväg de sista slöjlika resterna av drömmen som tycktes häfta kvar vid alla hans sinnen.

Drömmen som följt honom i mer än fem år. Samma dröm, samma bilder varje natt. Hela hans undermedvetna på spänn, bearbetande det han inte klarade av på dagtid: Att reglera skulden.

9

Sebastian reste sig långsamt från sängen, kvävde en gäspning och tog sina kläder från stolen där han lagt dem för några timmar sedan. Medan han klädde sig tog han ointresserad in rummet han tillbringat natten i. En säng, två väggfasta vita garderober, en med spegeldörr, ett enkelt vitt nattduksbord från Ikea med en väckarklocka och tidningen Må Bra på och ett litet bord med fotot av varannanveckasbarnet och småkrafs bredvid stolen han just tagit kläderna ifrån. Intetsägande reproduktionskonst hängde på väggar som någon slipad mäklare säkert presenterat som ”lattefärgade” men som bara var smutsigt beige. Rummet var som sexet han haft i det: fantasilöst och lite tråkigt men det fyllde sin funktion. Det gjorde det alltid. Tyvärr räckte tillfredsställelsen inte särskilt länge.

Sebastian slöt ögonen. Det här var alltid den mest smärtsamma stunden. Övergången till verkligheten. Den känslomässiga Usvängen. Han kände den så väl. Han koncentrerade sig på kvinnan i sängen, särskilt hennes synliga bröstvårta. Vad hette hon nu igen?

Han visste att han hade presenterat sig när han kom med drinkarna, det gjorde han alltid. Aldrig när han frågade om platsen bredvid var ledig, vad hon ville dricka eller undrade om han fick bjuda. Alltid när han ställde ner glaset framför henne.

– Jag heter Sebastian förresten.

Och vad svarade hon? Något på K var han ganska säker på. Han knäppte bältet i byxorna. Lätt metalliskt skrammel från spännet.

– Ska du gå? Hennes röst sömnskrovlig, hennes blick famlande efter en klocka.

– Ja. – Jag trodde vi skulle äta frukost tillsammans. Vad är klockan?

– Snart fem.

Kvinnan kom upp på ena armbågen. Vad var hon? Knappa fyrtio? Hon drog bort en hårtest från ansiktet. Sömnen på väg att försvinna och ersättas med insikten om att den morgon hon hade tänkt sig inte skulle bli av. Han hade smugit upp och klätt sig, tänkte gå utan att väcka henne. De skulle inte äta frukost och läsa DN avspänt småpratande, inte ta en söndagspromenad. Han skulle inte vilja lära känna henne bättre och inte ringa igen, vad han än sa.

Hon viss­te det. Därför sa han bara: 10

– Hej då.

Sebastian gissade inte ens på ett namn. Han var inte ens säker längre på att det började på K. Gatan utanför låg gryningstyst. Förorten sov och alla ljud verkade dämpade som om man inte ville väcka den. Till och med trafiken från Nynäsvägen en bit bort verkade respektfullt sordinerad.

Sebastian stannade vid skylten i korsningen. Varpavägen. Någonstans i Gubbängen. En bra bit hem. Gick tunnelbanan så här dags?

Inatt åkte de taxi. De hade stannat vid en 7-Eleven och köpt bröd, frukostbröd, hon hade inget hemma kom hon på. För han tänkte väl stanna på frukost? Bröd och juice hade de köpt, han och … jamen, det var då själva fan. Vad hette människan? Sebastian började gå längs den ödsliga gatan.

Han hade sårat henne, vad hon nu än hette.

Om fjorton timmar skulle han till Västerås och fortsätta sitt verk.

Fast det var annorlunda, den kvinnan kunde han inte längre komma åt.

Det började regna.

Vilken jävla morgon.

I Gubbängen.

11

A

llt höll på att gå riktigt åt helvete. Poliskommissarie Thomas Haraldssons skor läckte in vatten, hans radio var död och han hade tappat bort de andra i skallgångskedjan. Solens strålar slog rätt in i ögonen så han var tvungen att kisa för att inte snubbla över slyn och rötterna som ojämnt växte ovanpå den sanka marken. Haraldsson svor för sig själv och tittade på klockan. Om drygt två timmar började Jennys lunchrast på sjukhuset. Hon skulle sätta sig i bilen, åka hem, hoppas att han hade hunnit tillbaka. Men det skulle han inte ha gjort. Han skulle vara kvar i den här jävla skogen.

Haraldsson sjönk djupare ner med vänsterfoten. Han kände hur det kalla vattnet sögs in av tubsockan i lågskorna. I luften låg vårens unga flyktiga värme, i vattnet bet sig vinterns kyla kvar. Han rös till men fick upp foten igen och fann fast mark.

Haraldsson såg sig omkring. Öster borde vara däråt. Var inte de värnpliktiga på den sidan? Eller scouterna? Fast han kunde ju ha cirklat 360 grader och helt tappat känslan för var norr var. En bit bort såg han dock en liten kulle och insåg att det betydde torrmark, ett litet paradis i detta blöta helvete. Han började röra sig ditåt. Foten sjönk ner igen. Höger den här gången. Jamen, så jävla toppen.

Allt var Hansers fel.

Han skulle inte behöva stå här blöt långt upp på vaden om det inte var för att Hanser ville göra intryck av att vara handlingskraftig och stark. Och det behövde hon verkligen, hon var ju för fan inte ens polis i botten. Hon var en sådan där jurist som lyckats smita förbi och bli chef utan att skita ner händerna eller, som han, blöta ner fötterna.

Nej, om Haraldsson hade fått bestämma hade det här hanterats helt annorlunda. Visst, killen hade varit borta sedan fredagen och enligt reglementet var det rätt att utöka sökområdet, särskilt som

12

en uppgiftslämnare hade talat om ”nattliga aktiviteter” och ”ljus i skogen” i området runt Listakärr den aktuella helgen. Men Haraldsson viss­te av erfarenhet att detta var en totalövning i meningslöshet. Killen var i Stockholm och skrattade åt sin oroliga mamma.

Han var sexton år. Det var sådant sextonåriga killar gjorde. Skrattade åt sina mammor.

Hanser.

Ju blötare Haraldsson blev desto mer hatade han henne. Hon var det värsta som hänt honom. Ung, attraktiv, framgångsrik, politisk, en representant för den nya moderna polisen.

Hon hade kommit i vägen. När hon hållit sitt första möte för Västeråspolisen så hade Haraldsson insett att hans karriär tvärbromsat. Han sökte jobbet. Hon fick det. Hon skulle vara chef där i minst fem år. Hans fem år. Hans stege uppåt hade ryckts bort. Nu hade hans karriär sakta börjat plana ut istället och det kändes bara som en tidsfråga innan den halkade nedåt. Det var nästan symboliskt att han nu stod upp till knäna i illaluktande lera i en skog någon mil från Västerås. ”lunchmys idag” hade det stått med stora bokstäver i sms:et han fått i morse. Det betydde att Jenny kom hem på lunchen för att ha sex med honom, sedan skulle de ligga med varandra ytterligare en eller kanske två gånger till under kvällen. Det var så deras liv var nu. Jenny gick på behandling för deras barnlöshet och hade tillsammans med läkaren utarbetat ett schema för att optimera chanserna till befruktning. Idag hade varit en sådan optimal dag.

Därav sms:et. Haraldsson var kluven. Någonstans uppskattade han att deras sexliv ökat med flera hundra procent den senaste tiden.

Att Jenny alltid ville ha honom. Samtidigt kom han inte undan känslan av att det egentligen inte var honom hon ville ha. Det var hans sperma. Utan längtan efter barn skulle hon aldrig komma på tanken att åka hem på lunchen för en snabbis. Det låg något avelsaktigt över det hela. Så fort ett ägg började sin vandring ner mot livmodern var de på som kaniner. Däremellan också, om man ska vara ärlig, bara för att vara på den säkra sidan. Men aldrig för njutningen längre, aldrig för närheten. Vad hade hänt med passionen?

Lusten? Och nu skulle hon komma hem på lunchen till det tomma 13

huset. Han kanske skulle ha ringt henne och frågat om han skulle runka innan han gick och sätta in en burk i kylen. Det värsta var att han inte var helt säker på att Jenny skulle tycka att det var en alltigenom dålig idé.

Det hade börjat i lördags.

Ett samtal hade via larmcentralen kopplats till Västeråspolisen vid 15-tiden. En mamma hade anmält sin sextonårige son försvunnen. Eftersom det hade rört sig om en omyndig fick anmälan en 1:a i prioritet. Helt enligt reglementet.

Tyvärr blev den prioriterade anmälan liggande till söndagen då en patrull fick till uppgift att följa upp. Det resulterade i att två uniformerade poliser besökte mamman vid 16-tiden. Nu togs hennes anmälan ännu en gång och den dagfördes när patrullen gick av tjänst senare på kvällen. Än hade ingen åtgärd vidtagits, förutom att det nu fanns två prydliga, identiska anmälningar om samma försvinnande. Båda dessutom noterade med högsta prioritet.

Först på måndag morgon, då Roger Eriksson varit saknad i 58 timmar, noterade dagbefälet att anmälan legat utan åtgärd. Tyvärr drog ett fackligt möte om Rikspolisstyrelsens förslag om de nya uniformerna ut på tiden, så det var först efter lunch på måndagen som Haraldsson tilldelades det undanskuffade fallet. När han såg ankomstdatum tackade Haraldsson sin lyckliga stjärna att den där patrullen besökt Lena Eriksson på söndagskvällen. Att det bara skrivits ännu en rapport behövde ju inte hon veta. Nej, polisarbetet hade satt igång på allvar redan på söndagen, men ännu inte lett någonstans. Det var den versionen Haraldsson tänkte hålla sig till.

Haraldsson insåg att han var tvungen att ha lite nya uppgifter innan han pratade med Lena Eriksson, så han sökte flickvännen Lisa Hansson på telefon men hon var fortfarande i skolan.

Han slog i registret på både Lena Eriksson och hennes son Roger. Några anmälningar om snatteri dök upp på Roger. Den senaste drygt ett år gammal och svår att koppla till försvinnandet. Inget på mamman.

Haraldsson ringde kommunen och fick reda på att Roger gick på Palmlövska.

14

– Inte bra, tänkte Haraldsson.

Palmlövska var en fristående gymnasieskola med internatdel.

Rankad som en av landets främsta vad det gällde studieresultat.

Där gick begåvade och studiemotiverade elever med rika föräldrar.

Föräldrar med kontakter. Man skulle leta efter en syndabock till varför utredningen inte kommit igång med en gång, och då såg det inte bra ut att inte ha kommit någonvart på tredje dygnet. Haraldsson bestämde sig för att lägga allt annat åt sidan. Hans karriär stod redan stilla och det var dumt att ta fler risker.

Så Haraldsson jobbade hårt hela den eftermiddagen. Han besökte Palmlövska. Rektorn Ragnar Groth och Roger Erikssons klassföreståndare Beatrice Strand uttryckte båda stor oro och bestörtning när de fick höra att Roger saknades, men kunde inte hjälpa till i övrigt. Det hade inte hänt något som de viss­te om i alla fall. Roger hade uppträtt som vanligt, varit i skolan som han brukade, haft ett stort svenskprov på fredagseftermiddagen och enligt klasskamraterna var Roger på glatt humör efter provet.

Haraldsson fick dock tag i Lisa Hansson, den sista som sett Roger på fredagskvällen. Hon gick i en parallellklass och Haraldsson fick henne utpekad för sig i gymnasiets kafeteria. Det var en söt om än alldaglig flicka. Blont rakt hår där luggen var uppsatt med ett enkelt hårspänne. Osminkad runt de blå ögonen. Vit blus knäppt till näst översta knappen, en väst utanpå. Haraldsson kom omedelbart att tänka på frikyrkan när han satte sig mittemot henne. Eller hon i den där serien, Vita stenen, som gått på tv när han var ung. Han frågade om hon ville ha något från kafeterian. Hon skakade på huvudet.

– Berätta om fredagen, när Roger var hos dig.

Lisa såg på honom och ryckte lite på axlarna.

– Han kom vid halv sex kanske, vi satt på mitt rum, tittade på tv och sedan gick han hem vid tio. Eller han sa att han skulle gå hem i alla fall …

Haraldsson nickade. Fyra och en halv timma på hennes rum.

Två sextonåringar. Tittade på tv, jo det kunde hon ju försöka få honom att tro. Eller var han bara miljöskadad? Hur länge sen var det han och Jenny satt och tittade på tv en kväll? Utan en snabbis under reklamen. Månader.

15

– Hände det inget annat? Ni bråkade inte eller blev osams eller så?

Lisa skakade på huvudet. Hon bet på en obefintlig tumnagel. Nagelbandet var infekterat, såg Haraldsson.

– Har han försvunnit såhär förut någon gång?

Lisa skakade på huvudet igen.

– Inte vad jag vet, men vi har inte varit ihop så länge. Har ni inte pratat med hans mamma? Haraldsson trodde för ett ögonblick att hon anklagade honom innan han insåg att så naturligtvis inte var fallet. Hansers fel. Hon hade fått honom att tvivla på sig själv.

– Några andra poliser har gjort det, men vi måste prata med alla.

Få en samlad bild. Haraldsson harklade sig. Hur är det med Roger och hans mamma? Inga problem där?

Lisa ryckte på axlarna igen. Haraldsson tyckte att hennes register var lite begränsat. Huvudskakningar och axelryckningar.

– Bråkade dom?

– Det gjorde dom väl. Ibland. Hon gillade inte skolan.

– Den här skolan?

Lisa nickade till svar.

– Hon tyckte den var snobbig.

Det har hon jävligt rätt i, tänkte Haraldsson.

– Rogers pappa, bor han i stan?

– Nej. Jag vet inte var han bor. Jag vet inte om Roger vet det heller. Han pratar aldrig om honom.

Haraldsson gjorde en anteckning. Intressant. Sonen kanske har gett sig av för att söka sina rötter. Konfrontera en frånvarande far.

Höll det hemligt för mamma. Konstigare saker har hänt.

– Vad tror du har hänt med honom?

Haraldssons tankar avbröts. Han såg på Lisa och upptäckte för första gången att hon inte hade långt till tårarna.

– Jag vet inte. Men han kommer antagligen att dyka upp igen.

Han kanske bara har åkt till Stockholm ett tag eller något. Du vet, lite äventyr.

– Varför skulle han göra det? Haraldsson såg på hennes uppriktigt frågande min. Den ickemålade nedtuggade nageln i den osminkade munnen. Nej, lilla fröken frikyrka förstod nog inte var16

för, men Haraldsson kände sig mer och mer säker på att försvinnandet egentligen var en rymning.

– Ibland får man konstiga ideér som verkar bra just då. Han dyker säkert upp ska du se. Haraldsson log ett övertygande och förtroendeingivande leende men såg på Lisa att det inte uppfattades så.

– Jag lovar, la han till.

Innan han gick bad han Lisa göra en lista över Rogers kamrater och dem han umgicks med. Lisa satt och tänkte efter en lång stund, skrev sedan och skickade över lappen. Två namn: Johan Strand och Erik Heverin. Ensam kille, tänkte Haraldsson, ensamma killar rymmer.

När Haraldsson satte sig i bilen den där måndagseftermiddagen kände han sig ändå rätt nöjd med dagen. Samtalet med Johan Strand hade visserligen inte gett något nytt. Sista gången Johan hade sett Roger var när skolan slutade på fredagen. Vad han viss­te skulle Roger till Lisa på kvällen. Han hade ingen aning om vart han kunde tagit vägen efter det. Vad det gällde Erik Heverin så hade han tydligen fått långledigt. Sex månader i Florida. Han hade redan varit borta i sju veckor. Pojkens mamma hade fått ett konsultuppdrag i USA och hela familjen följde med. Vissa människor har det bra, tänkte Haraldsson och försökte komma ihåg vilka exotiska platser hans eget arbete tagit honom till. Det där seminariet i Riga var det enda han kunde komma på på rak arm, men han hade legat magsjuk halva tiden och kom mest ihåg hur irriterande kul kollegorna haft medan han stirrat ner i en blå plasthink.

Men Haraldsson var som sagt ändå rätt nöjd. Han hade följt upp flera spår och det viktigaste av allt: han hade hittat en möjlig konflikt mellan mamma och son som tydde på att detta snart inte skulle vara ett polisärende. Hade inte mamman använt ordet ”stack” i sin anmälan? Jo, det hade hon. Haraldsson mindes att han reagerat på det när han hörde bandupptagningen. Hennes son ”gick” inte eller ”försvann”, han ”stack”. Tydde inte det på att han lämnade hemmet i vredesmod? En igenslängd dörr framför en lätt uppgiven mor. Haraldsson blev alltmer säker. Grabben var i Stockholm och vidgade vyerna.

17

Men för säkerhets skull tänkte han ta en kort sväng förbi Lisas hus för att knacka lite dörr. Planen var att visa sig lite och få några personer som skulle kunna känna igen honom ifall någon undrade hur det gick med utredningen. Kanske hade någon till och med sett Roger, i bästa fall på väg mot centrum och stationen. Sedan vidare till mamman för att pressa på lite om hur mycket de bråkade egentligen. Bra plan, tyckte han själv och startade bilen. Mobiltelefonen ringde. En snabb titt på telefonens skärm fick honom att känna en liten kyla inombords. Hanser.

– Vad fan är det nu då, muttrade Haraldsson och stängde av motorn igen. Skulle han avvisa samtalet? Lockande, men kanske hade grabben kommit tillbaka. Det kanske var det Hanser ville meddela.

Att Haraldsson haft rätt hela tiden. Han svarade.

Samtalet varade endast 18 sekunder och bestod av sex ord från Hansers sida.

– Var är du? var de tre första.

– I bilen, svarade Haraldsson sanningsenligt. Jag har precis pratat med lärare och flickvännen på grabbens skola.

Till sin stora förtret hörde Haraldsson att han intog försvarsställning. Hans röst blev lätt undfallande. Lite ljusare. Fan, han hade gjort precis allt han skulle.

– Kom in direkt.

Haraldsson skulle precis förklara vart han var på väg och fråga vad det var som var så viktigt, men hann inte säga något innan Hanser avbröt samtalet. Jävla Hanser. Han startade bilen, svängde runt och körde mot stationen.

Hanser mötte honom där. De kyliga ögonen. Det lite för perfekta blonda hårsvallet. Den välsittande och säkerligen dyra dräkten.

Hon hade precis fått ett samtal från en upprörd Lena Eriksson som undrade vad som hände, och nu måste hon fråga sig samma sak.

Vad händer?

Haraldsson drog snabbt igenom eftermiddagens aktiviteter och lyckades sammanlagt fyra gånger få in att han fått fallet först efter lunch samma dag. Om hon ville ha någon att klaga på borde hon ge sig på de helgansvariga.

– Det ska jag göra, sa hon lugnt. Varför informerade du inte mig 18

om du kände att det här hade blivit liggande? Det är precis sådant här jag behöver känna till.

Haraldsson kände att detta inte gick som han ville. Han stod där och skyllde ifrån sig.

– Det är ju sådant som händer. Jag kan ju fan inte springa till dig så fort det gnisslar lite i maskineriet. Du har ju viktigare saker för dig.

– Viktigare än att se till att vi letar efter ett försvunnet barn omedelbart? Hon såg frågande på honom. Haraldsson stod tyst. Det här gick inte enligt planen. Inte enligt planen alls.

Det var i måndags. Nu stod han i blöta sockor vid Listakärr. Hanser hade dragit på hela artilleriet, dörrknackning och skallgångskedjor som utökades för varje dag. Hittills utan resultat. Igår hade Haraldsson sprungit på länspolismästaren på stationen och i en lättsam ton påpekat att det inte blev billigt det här. Många man jobbade många timmar för att hitta en grabb som roade sig i storstan. Haraldsson hade inte riktigt kunnat tyda länspolismästarens reaktion, men när Roger kom tillbaka från sin lilla utflykt, då skulle länspolismästaren komma ihåg vad Haraldsson sagt. Då skulle han inse hur mycket pengar Hanser slösat bort. Haraldsson log när han tänkte på det. Reglemente var en sak, polisintuition en helt annan.

Det gick inte att lära ut.

Haraldsson stannade. Halvvägs till kullen. Hans ena fot hade sjunkit ner igen. Rejält den här gången. Han drog upp foten. Utan sko. Han hann precis se hur gyttjan hungrigt slöt sig runt den svarta 43:an samtidigt som sockan på vänsterfoten sög upp ytterligare några milliliter kallt vatten.

Nu hade han fan fått nog.

Nu räckte det.

Detta var droppen.

Ner på knä, ner med handen i dyn, upp med skon. Och sedan skulle han åka hem. De andra kunde springa här med sina jävla skallgångskedjor. Han hade en fru att befrukta.

19