9789175866345

Jakt med älghund Från valp till älghund Rolf Westerberg

Jakt med älghund Bokförlaget Settern

Från valp till älghund

Rolf Westerbergs jaktintresse började tidigt med älgjakt i väglöst land med övernattningar i kojor som tjänat som bostad vid myrslåttern.

Sedan Rolf köpte sin första hund på 1970-talet har älgjakt med löshund varit det stora intresset.

Rolf dömer jaktprov med löshund på älg samt har suttit i styrelsen för Norrbottens Älghunds Klubb.

Rolf har tidigare skrivit NÄK:s 40-års jubileumsbok samt medverkat i boken Från valp till älghund.

Anna-Sara Persson som har tagit merparten av bokens foto är uppvuxen på Klövkampens älghundskennel och fick tidigt följa med på jakt.

Första hunden fick hon i sin ägo när hon var 11 år gammal och sedan dess har det blivit många jaktdagar. Genom åren har hon utvecklat ett stort hund- och naturintresse och tycker även om att använda kameran när hon är ute i skog och mark.

© Rolf Westerberg, text, 2011 Illustrationer: Rolf Svensson: sid 70 - 71 Foto: Anna-Sara Persson Övriga foton: iStockphoto: 30 HAAP Media Ltd, Fons Reijsbergen: 97 Marit Högling: 2 vänster Nils Karlsson: 2 höger, 12, 29, 60, 68, 77 Andreas Nilsson: 105 Tomas Wahlén: 14, 32, 33, 86 Foton rashundsbeskrivningar från kennlar och privata foton: 103 - 120 Grafisk form: Lina Wahlén Redaktionell bearbetning: Benny Eronson Utgiven av Bokförlaget Settern, 286 92 Örkelljunga Tel 0435-804 70 Fax 0435-804 00 info@settern.se www.settern.se Tryckt vid Bulls Graphics AB i Halmstad, 2011 ISBN 978-91-7586-634-5

Innehåll

Förord

5

Jakten i vår historia och vardag

7

Vapen, utrustning och fångstmetoder

13

Jakt på björn Pyrschjakt Passjakt Löshundsjakt Jaktlagsamverkan Eftersök

19 20 20 20 22 22

Jakt på älg Pyrschjakt Ledhundsjakt Löshundsjakt Eftersöksjakt

25 25 26 27 29

Jakt på vildsvin Jaktmetoder

31 32

Valpköpet Urvalsmetodik Testmetod hos uppfödare

35 35 35

Fostran och dressyr Jakthunden förr och nu Lär känna valpen Präglingsperioden från åttonde veckan Präglingsperioden från sextonde veckan Valpträning Appell och bruksdressyr Inkallning

39 39 39 40 42 42 44 45

Spårträning Viltspårträning Viltspårprov Spårträning på levande vilt

49 49 51 51

Utfodring

53

Konditionsträning

57

Löshundsjakt Varför står älgen för hunden?

Upptag och ståndskall Hundens förmåga att ställa älg i upptaget Vad kännetecknar de riktigt bra hundarna?

Ställa skenande älgar Lära hunden hur den skall göra inför älg

61 61 61 61 62 62 63

Injagning Söket Tät skog Småkuperat landskap

65 65 70 70

Solvarma berghällar Berg och dalar Träningsarrangemang Jaktträning Jakt första hösten Kontakt med älg Samjagning med annan hund Gå på ståndskall Under älgjakt Råd inför injagning Bytesmedvetenhet

71 71 72 72 73 73 73 74 75 76 77

Jaktprov 79 Krav för att gå jaktprov 79 Förberedelser inför jaktprov 79 Bedömningsmoment i jaktprov 80 Beskrivning av ett idealiskt jaktprov 80 Nordisk prövningsordning 81 Jaktchampion resp. jakt- och utställnings­champion 81 Bestämmelser för jaktchampionat 81 Sjukdomar Vaccinering Vanliga sjukdomar hos älghunden Några andra vanliga sjukdomar Andra förekommande sjukdomar

83 83 84 86 87

Misstag du bör undvika Bota den blivande älghundens intresse för renar Lämplig klädsel vid jakt med älghundar Sammanfattning

93 97 99 99

Rasbeskrivningar Jämthund Norsk älghund, grå Svensk vit älghund Norsk älghund, svart Karelsk björnhund Rysk-Europeisk laika Västsibirisk laika Östsibirisk laika Hälleforshund

102 103 105 107 109 111 114 116 118 120

Utställningar Anledning till utställning Utställningsträning Krav för deltagande på utställningar Beskrivning av hur utställningar går till Allmänna bestämmelser Otillåtet på utställning Utställarens skyldigheter Återbetalning Regler för bedömning och bedömningsordning

122 122 122 123 123 123 123 124 124 124

4

5

Förord

När intresse för en nyutgåva av boken Från valp till älghund hade kommit så har undertecknad tagit på sig den grannlaga uppgiften att vidareutveckla boken och även beskriva jakten i historien och även hur jakt och jaktmetoder praktiskt går till i dag.

Initierad av dåvarande ordförande i Norrbottens älghundklubb, Mikael Granström, mognade idén fram. Förutsättningen var att man kunde bilda en projektgrupp med breda och djupa kunskaper i hur man går till väga från planerandet av valpköpet till det stadium när en hund av tillfredsställande jaktkvalité, eller i bästa fall jakt- och utställningschampionkvalité, tagits fram.

Under arbetet med denna bok har vi valt att använda oss av Agnar Sjölunds text ur boken Valp till Älghund, men med de modifieringar i olika rasstandarder och jaktprovsregler som skett sedan 2000. Vidare har vi använt oss av Agnars intervjuer och samtal med ett antal referenspersoner som omnämns i boken. Jag har tagit del av artiklar i ämnet från jakttidningar och böcker. Sist men inte minst har jag använt mig av den kunskap som har vuxit fram under många års erfarenheter av jakt hos alla dem som varit mig behjälplig i arbetet med boken.

Tack alla som på olika sätt medverkat i detta bokprojekt.

Rolf Westerberg Piteå i augusti 2011

6

7 Jakten i vår historia och vardag

Jakten i vår historia och vardag

Jaktens centrala betydelse för livsuppehället gjorde att det mycket tidigt utvecklades vissa allmänt accepterade regler för hur den skulle bedrivas. I de tidiga landskapslagarna skisserades lösningar för hur man skulle undvika grannträta mellan byar och jaktlag om sådana ändå uppstod.

Allmänt var jakträtten knuten till jordägandet. ”Går någon i annans skog med hund och båge, skall han böta två örar” stadgar Hälsingelagens byalagsbalk. Liknande skrivningar förekom i Upplands- och Västmannalagen från det tidiga 1300-talet.

Andra landskapslagar tar upp intrång och stöld. ”Sätter någon giller i annans skog, eller gör fast jaktverk, där böte tre marker”.

Helt fri var jakten på rovdjur, dvs björn, varg, järv, lo, räv och mård. ”Nu får ingen gå med giller i annans skog, utom efter björn, varg och räv, dem får envar saklöst döda”, stadgar Upplandslagen. I Hälsingelagen sägs: ”Den skall hava björn, varg och järv som fäller den, de skall inte hava frid någonstädes”. Den lagen levde i stort sett oförändrad fram till 1664 års stadga om jakt.

Om älgjakten kan man finna mycket detaljerade föreskrifter i de olika landskaps­ lagarna. I Östgötalagen som redigerades år 1290 kan man i dess byggningabalk läsa om förföljningsrätten: ”Om någon driver upp ett djur och sedan släpper spåret har ingen annan rätt att följa spåret förrän tre dygn är ute”. Därefter följer en passus med i sak samma innehåll som Hälsingelagen, som uttrycker det så: ”Går någon i annans skog… Lägger han spjut eller driver han älg ur vinterstånd böte han åtta örer i envar av tre lotter. Driver någon själv upp älg i egen skog, hindrar honom hunger eller trötthet och nödgar honom att gå ifrån, då må han sätta en pil i spåret. Är han borta ett dygn eller två och någon annan fäller djuret under tiden, då skall den som fällde djuret hava skottbogen* med hull och hår och den skall hava djuret som drev upp det. Tvista män om drev skola opartiska män syna drevet och följa spåret och den skall hava djuret som giva vittnesbörd om sin ed”.

Man kan så här i dagens urbaniserade samhälle undra över hur det gick till att någotsånär opartiskt och rättssäkert avgöra de tvister som uppstod. Att den jaktliga förmågan på den tiden med säkerhet översteg den hos dagens jägare får man utgå från, men förmodligen så avgjordes många tvister efter ”hatt och kappa”.

* Skottbogen som det talas om är den bog som enligt vissa landskaps­lagar och Magnus Erikssons landslag, tillföll skytten. I vissa fall var det den del av tiondet, i kyrkoskatt, som präster­ skapet erhöll från fällt högvilt. 1527 drog Gustav Vasa inom vissa landsdelar in den skatten, som därefter tillföll kronan.

12

Vapen, utrustning och f책ngstmetoder

13

Den fångstmetod och det vapen som tjänat människan längst är utan tvekan fångstgropen och spjutet. Spjutet har tjänat människan ändå in på 1900-talet, senare främst då som varg- och björnspjut. Fångstgropen och gropsystem med vidhängande stängsel tjänade människan fram till 1700-talets slut. Hur omfattande användningen av gropsystemet och fångstgropen var mot slutet går inte med säkerhet att säga, men det förekom när inget annat stod till buds för den många gånger mycket fattiga allmogen.

Pilbågen var inte ett vapen som satte djupare spår i jakthistorien. Lite överraskande förekommer den bland annat enbart sparsamt på hällristningar. Pilbågen var främst ett vapen för strider mot andra stammar. Det pilbågsvapen som fungerade bäst och längst i jakthistorien var armborstet. Det fick stor betydelse för jakten generellt sett, om än begränsat inflytande när det gäller älgjakt. Armborstet började användas i Sverige under tidigt 1200-tal. Det blev mer och mer vanligt förekommande och under 1300-talet och in på 1400-talet var det så vanligt bland allmogen att herre­ dagen i Strängnäs 1437 förbjöd bönderna att bära det i fredstid.

Armborstet hade från början en träbåge. När det längre fram hade båge av stål var det bondeallmogens främsta vapen, under 1400-talet till senare delen av 1500-talet.

Av allmogen användes det som jaktvapen ändå in på senare delen av 1800-talet.

Det kan faktiskt vara så att en allmogejägare mötte en annan jägare i skogen, den ene med armborst och den andre med en Remingtonstudsare, som dök upp i slutet på 1800-talet.

Kulvapen för jakt började förekomma redan under Gustav Vasas tid. Från kontinenten kom de tunga och ohanterliga luntlåsbössorna. De kunde ju av förklarliga skäl inte användas för jakt, förekom enbart i strid, men möjliggjorde en utveckling där svenska smeder utvecklade det så kallade snapphanelåset. Detta bösslås, som grundar sig på elddonets princip, flinta mot stål, skulle bli allmogens vapen i mer än 300 år.

Spiralräfflingen, som gav kulan rotation och en stadigare gång i luften, uppfanns på 1540-talet. Konsten att räffla spred sig tämligen snabbt bland landsbygdens smeder. Vid 1600-talets början var tekniken att skjuta med eldhandvapen allmänt

Vapen, utrustning och fångstmetoder

Vapen, utrustning och fångstmetoder

18

19

Det sägenomspunna kraftpaketet i våra skogar, björnen, har trollbundit och fängslat människan i hundratals år, i skrift och i de tidiga jägarsamhällenas berättartraditioner. 1789, då jakten släpptes fri till markägarna, så började intresset för rovviltjakt minska i takt med att jakten på mer värdefullt vilt stod på menyn. Det var ju så att den enda jakt som fick bedrivas från slutet av 1600-talet fram till 1789 års reform, var jakten på rovvilt. Det blev paradoxalt så att björnstammen ökade när jakten på övrigt vilt släpptes fri.

1830 infördes skottpengar på björn, en summa på 12 daler per björn. Den summan höjdes till 50 daler 1864. Björnen ansågs utrotad söder om Siljan 1870 och 1889 kom den första riksdagsmotionen om fredning. Jägarförbundet i Norrbotten begärde 1891 att skottpengen skulle slopas, ett beslut som togs av riksdagen 1893.

1909 började nationalparker bildas, där rådde jaktförbud. 1912 förbjöds björnjakt på annan mark än sin egen och samma år slopades äganderätten till björnringar.

Björnringarna var många gånger allmogens sätt att tjäna pengar då ett björnide såldes till högreståndsjakter.

1927 blev björnen kronans vilt och fridlyses på statens mark och från 1933 betalade kronan ersättning för björnskador.

1943 återinfördes den allmänna jakten på björn, jakttiden preciserades 1966 mellan den 1/9 och 31/10, och 1967 tilläts jakt endast i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, en jakt som 1969 ytterligare begränsades till Jokkmokks kommun och i Jämtlands län. År 1981 infördes licensjakt på björn inom björnens kärnområden som till att börja med innefattade Norrbotten, Västerbotten samt Jämtlands län. Hondjurskvotering infördes 1992 och licensjakten ersattes med ”skyddsjakt” 1995. Den praktiska skillnaden i den ordningen var det väl bara myndigheterna som förstod.

1999 avskaffades hondjurskvoteringen och 2005 ersattes förbudet att skjuta djur ur familjegrupper med en rekommendation att man helst skulle undvika detta.

2001 förbjöds åteljakten. Hur skall då jakt på björn gå till praktiskt? Åteljakten som praktiseras i Ryssland och i Kanada och Alaska, är den säkraste jakten då den möjliggör säkra förstaskott i de flesta fall. Åteljakten är ju förbjuden i Sverige, men

Jakt på björn

Jakt på björn

rörelser, även på stora avstånd, och det gäller att vara konsekvent med att hålla sig i skydd även om man måste ta stora omvägar.

Den ideala väderleken för jaktformen är relativt hård vind som döljer ljuden nödtorftigt samtidigt som vittringen man avger snabbt avklingar. Jag brukar själv använda mig av jaktformen när det blåser kraftigt och möjligheten att höra hundskall är starkt begränsade. En annan utmärkt väderlek är när det duggregnar och är allmänt vått i markerna. Löv, ljung och kvistar prasslar inte så mycket som när det är torrt i markerna. Nysnö som lagt sig över den frusna backen dämpar också ljuden samtidigt som det är utmärkta spårförhållanden.

26 Jakt på älg

Ledhundsjakt

Ledhundsjakt är en jaktform som ökar nu när vargpopulationen växer i Sverige.

Ledhundsjakt är en jaktform som ställer ytterst hårda krav på samarbetet mellan hund och förare. I Sverige är jaktformen inte så utbredd, den används mer i Norge, samt av samerna i deras älgjakt. Hunden skall spåra älg och reda ut betestraj men skall i rätt tid lämna spåret och gå på vindvittring, en nog så svår uppgift. Den kan också söka enbart i vind och använda terrängen för att därigenom utnyttja sina sinnen som lukt, hörsel och syn. Hunden skall arbeta lugnt och metodiskt utan att dra i linan och den skall vara absolut tyst. Vilken hundras som är mest lämpad

27 Jakt på älg

för ledhundsjakt är en smaksak, men de traditionella älghundsraserna är nog bäst.

Många gånger är det så att en hund som inte fungerar som löshund kan vara utmärkt som ledhund. Karl Henry Lundin, numera avliden, men en av de mest kända och respekterade älghundsmännen i Sverige, pläderade mycket för jakten med ledhund som även kan kombineras med utsatta passare.

Löshundsjakt Löshundsjakt är tillsammans med utsatta passkyttar den vanligaste jaktformen på älg i Sverige. Löshundsjakten bedrivs i olika former, kortdrivande och stötande hundar som i sak fungerar som en drevkedja. De som jagar med dem jagar i de flesta fall fler viltarter än älg vid samma tillfälle. Vildsvin, rådjur, kronhjort samt då älg, brukar vara vanligaste villebråden. För passkyttarna är det en mycket intressant upplevelse då chansen till många skottillfällen kan ges. Samma regler som vid drevjakt gäller – sträng disciplin och noggrant utsatta pass.

Ställande älghund, som är den i stort sett allenarådande hundjakten i norr, är dock för mig personligen den klart intressantaste. I den jakten förenas glädjen över samarbetet mellan hunden, föraren och de utsatta passarna som sitter på välkända och många gånger mycket gamla pass.

Löshundsjakt är en spännande och givande jaktform.

30

31

Vildsvinet är efter två hundra års frånvaro åter tillbaka i de svenska skogarna.

Arten har en lång historia i Sverige, som började för mer än 8 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen, men återinfördes i hägn. Efter rymningar under 1970- och 1980-talet har de på nytt fått fäste i vårt land. Stammen har ökat snabbt i sydöstra och södra delen av Sverige. Vildsvinsjakten börjar nu allt mer konkurrera ut älgjakten när det gäller jägarkårens intresse och i ekonomiskt hänseende.

Vildsvin är skygga och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar.

Ett fullvuxet vildsvin blir i Sverige omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan väger då vanligtvis 90–120 kg, medan galten är tyngre och kan väga uppemot 200 kg.

Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern, och har då en krullig, isolerande underull. Hårstråna är mörka vid basen och ljusare mot spetsarna, som ofta är kluvna. (Det gör att man kan skilja losslitna hårstrån från grävlingars, som är ljusa med mörk spets och inte kluvna).

I Sverige får vildsvinet sedan den 1 juli 2001 jagas från den 16 april till den 15 februari (årsunge får jagas året runt). Den enda restriktionen är att kultingförande sugga är fredad. Regeln har införts för att årskultingar inte klarar sig utan sin mor. Likaså är det olämpligt att skjuta bort ledarsuggan i en grupp, eftersom det kan slå sönder gruppens sociala struktur och synkronisering av gyltor och suggors brunst. Avskjutningen för vildsvin har ökat dramatiskt i Sverige under 1990- och 2000-talet.

Vildsvinet är liksom tamsvinet mellanvärd för trikiner, som är en slags rundmaskar (nematoder). Maskarna vållar inte vildsvinet någon större skada. De genomtränger muskulaturen och kapslar in sig i en säck. Om köttet förtärs utan att ha värmts upp tillräckligt frigörs unga stadier, som kan vålla människan svåra problem. Sjukdomen heter trikinos och kan vara dödlig. Vildsvinskött som skall säljas måste därför veterinärbesiktigas.

Vildsvinet räknas till högviltarterna, vilket innebär att om kulvapen används vid

Jakt på vildsvin

Jakt på vildsvin

50 Spårträning

Till viltspårningen behövs blod och en älgklöv.

med mera, behövs tre färgvarianter av snitselbanden. Förslagsvis kan du använda dig av följande färgschema:

Raksträcka – röda snitslar

Vinklar – vita snitslar

Bloduppehåll – lila snitslar Tillverka en käpp av lagom längd på 1,5–2 meter med en skumgummibit fastspikad i ena änden.

Du behöver blod samt en älgklöv. Älgklöven kan med fördel klyvas i två halvor.

Dessutom behöver du en snörstump att dra klöven eller klövhalvorna med. Slutligen bör du ha spårsele och spårlina.

Uppläggning av viltspår För att undvika att hunden följer husses eller mattes spår kan du ta hjälp av en god vän som spårläggare. När spårläggaren lägger ut viltspåret kan han/hon fästa klädnypor med snitselband på grenar. Detta gör det lättare att hålla koll på om hunden spårar korrekt. När hunden spårat fram till spårslutet och belöningen i form av en köttbit, leverbit eller dylikt, skall du berömma hunden. När den ätit upp belöningen avbryts spårträningen.

Viltspårprov

Spårträning på levande vilt

Spårträning

Om du vill anmäla din hund till viltspårprov och få den bedömd av domare är det bra att känna till hur proven går till. För närmare upplysning om hur viltspårproven går till hänvisar vi till ”Regler för viltspår”, utgiven av Svenska Kennelklubben.

51

Ett relativt enkelt sätt att spårträna på levande vilt är att med hjälp av bil lokalisera levande älg i markerna. När du lokaliserat älg försöker du noggrant inpränta dess flyktväg till exempel ett speciellt träd, ett stenblock, en rotvälta, en hyggeskant osv.

Du bör vänta minst en timme innan du påbörjar spårningen. Under väntetiden kan du fika ur medhavd matsäck. I syfte att efterlikna spårning efter skottskadat vilt, kan du under pågående jakt göra en skottplatsundersökning.

När väntetiden gått till ända börjar spårningen. Du fortsätter spårningen så länge du vet att hunden följer spåret intill det riktmärke du noterat.

Om älgen gått i terräng där du med lätthet kan följa spåret fortsätter du spårningen förutsatt att hunden spårar. När du inte längre kan urskilja spårstämplarna avbryter du spårningen. Tänk på att avbryta på ett naturligt sätt. Du kan använda dig av kommandoordet ”LIGG” alternativt ”SITT”. När hunden åtlytt kommandot kan du exempelvis bära den en bit vid sidan av spåret. Där uppmuntrar och berömmer du hunden samtidigt som du ger den en godbit som belöning. Under spårningen noterar du hur hunden spårar. Säkrast spårar den hund som har nosen mycket nära spårstämplarna.

I de fall du lokaliserat mer än en älg bör du välja att inte spåra. Anledningen till detta är att hunden måste präglas på den enskilda älgindividens vittring. Detta kan annars bli ödesdigert vid en framtida skadskjutning där mer än en älg observerats.

Hunden kan helt enkelt välja fel djur när det skottskadade djuret avviker från de övriga. Försök få hunden att spåra noggrant och i lagom takt utan hets. Skulle hunden verka ivrig stannar du helt enkelt och låter den lugna ner sig. Efterhand som hundens spårförmåga ökar stegras spårlängden.

Om du lokaliserat mer än en älg bör du välja att inte spårträna.

128 Referenslista

Jakt med älghund Att uppfostra och träna en hund till att bli en bra älghund är ett stort arbete. Det kräver mycket tid och engagemang från din sida.

Därför är det så viktigt att både tänka och göra rätt och att inte stressa fram resultat.

Den här boken ger dig mängder av råd och tips när det gäller köp av valp, uppfostran, träning och jakt. Boken beskriver även vad som krävs för jaktprov, hur det fungerar att ställa ut hunden och en översikt över lämpliga älghundsraser.

Boken innehåller dessutom en kort historisk översikt över jakt på älg och jämför­else med jakt på björn och vildsvin.

Bokförlaget

SETTERN