9789174630022

Bilden av Anders Lindeberg på omslagets framsida är foto av en litografi av Wilh. Holm från Nordiska Museets arkiv.

H

ans stora idé var att få driva en i verklig mening svensk teater och avskaffa det kungliga teatermonopolet. Han lyckades så småningom men dömdes till döden på vägen. Med bilan hängande över sig utvecklade han en sällsynt produktivitet. Efter märkliga turer, som inte saknar sina dramatiska poänger, undgick han schavotten.

N

är Anders Lindeberg den 1 november 1842, åtta år efter dödsdomen, invigde sin Nya Teater med plats för över 800 personer blev det årets stora kulturbegivenhet i huvudstaden. Det blev, kanske för första gången i huvudstadens teaterliv, en renodlad svensk föreställning med svensk pjäs, svensk regissör och svensk musik. Allt vad Sverige hade av notabiliteter fanns på plats utom kungahuset och Svenska Akademiens ledamöter. Efter många turer blev Lindebergs teater Kungliga Dramatiska Teatern.

ISBN: 978-91-7463-002-2

www.bod.se

Anders Lindeberg

Baksidans foto visar Anders Lindebergs porträtt i olja, som hängde ovanför ridån på Kungliga Dramatiska Teaterns ända fram till 1908 när teatern revs och gav plats åt Stockholms Enskilda Banks huvudkontor på Kungsträdgårdsgatan .

Fotot finns på Stockholms Stadsmuseum.

Ami Lönnroth & Per Eric Mattsson

Ami Lönnroth & Per Eric Mattsson

”Gjuter man mitt blod på schavotten, så skall det stänka kring Sveriges gränser, dess droppar skola brännande träffa varje svenskt öga, fjällen skola falla därifrån, och i samma stund skall varje svensk man vara fri. Konung och folk skola föras närmare tillsammans, skola förstå varandra och min dödsdag bli födelsedagen för bättre tider åt fäderneslandet.”

Anders Lindeberg

”Ami Lönnroth (född 1940) är journalist och författare. Hon har bland annat skrivit Jag har inte sanningen, jag söker den tillsammans med KG Hammar (Ordfront 2004), Förbannad är jag ganska ofta – samtal med Berit Ås (Ordfront 2008) och romanen Linda och Louise (W&W 2003).

Per Eric Mattsson (född 1936) är före detta bankdirektör och ordförande i den litterära föreningen Wendelas Vänner (Wendela Hebbe) i Södertälje (http://wendelasvanner.se)

Tillsammans har författarna också skrivit Tidningskungen Lars Johan Hierta – den förste moderne svensken (W&W 1996)”

Mannen som höll på att mista huvudet för sin kärlek till teatern

Anders Lindeberg

Mannen som höll på att mista huvudet för sin kärlek till teatern

Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson /

1/

År 1842, åtta år efter dödsdomen för majestätsbrott, trotsade Anders Lindeberg det kungliga teaterförbudet och byggde sin egen teater i Stockholm vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan. År 1863 köptes teatern av staten och blev Kungliga Dramatiska Teatern. Teaterbyggnaden revs 1908 och lämnade plats för Wallenbergarnas Stockholms Enskilda Bank. Teckningen ovan är ett träsnitt i kalendern Svea 1850.

/2/

Teckningen visar den Lindebergska teatersalongens utformning 1842. Den hade plats fĂśr 867 ĂĽskĂĽdare och en orkester med 27 medlemmar.

/

3/

Av Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson har tidigare utgivits:

Tidningskungen Lars Johan Hierta - den förste moderne svensken, Wahlström & Widstrand 1996

Av Ami Lönnroth har tidigare utgivits:

Maskrosbarn – barnen som klarar sig mot alla odds, Glacio 1990 Nära döden, nära livet – en bok om mod och livsvilja, Wahlström & Widstrand 1999 (tillsammans med Kati Falk) Linda och Louise (roman), Wahlström & Widstrand 2003 Jag har inte sanningen, jag söker den, Ordfront 2004 (tillsammans med KG Hammar), 2006 Förbannad är jag ganska ofta – samtal med Berit Ås, Ordfront 2008 Empati och engagemang – en kvinnolinje i svensk journalistik. (Tusculum 2008). En antologi med 19 medverkande kvinnliga journalister till minne av Wendela Hebbes 200-årsdag den 8 september. Redaktör Ami Lönnroth.

ISBN 978-91-7463-002-2 Förlag: Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige.

Tryck: Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland.

Layout av manus och bilder: Per Eric Mattsson.

/4/

Innehåll Kalendarium..............................................................6 Förord......................................................................... 8 Rida, rida ranka, hästen heter Blanka................ 10 Stockholms Posten................................................. 19 Den stora teaterfejden............................................ 27 Prologen ................................................................... 27 Första akten – dödsdomen......................................... 37 Andra akten - triumfen............................................. 53 Tredje akten - Kungliga Dramatiska Teatern............ 62 Epilogen..................................................................... 70 Slutord......................................................................74 Texter av Lindeberg................................................ 75 Den lyriska dikten Mina drömmar........................75 En avrättning........................................................ 77 Försvarsskrifter...................................................... 80 Ett självporträtt..................................................... 85 Utrikesresan 1840.................................................. 89 Anders Lindeberg och Emilie Flygare-Carlén.....94 Några skildringar av Lindebergs teater..............96 Redovisning........................................................... 100 Personregister........................................................ 101

/

5/

Anders Lindebergs kalendarium 1789. 8 november. Föds i Stockholm.

1806. Student i Uppsala. Därefter universitetsstudier.

1810-13. Olika militära befattningar.

1810. Gift med Christina Ramstedt från Köping. Får 2 barn.

Skild 1820 Litterär debut i Svenska Akademiens tävling om bästa tragedi.

1816. Skriver ”Några tankar om en svensk tronföljares uppfostran. Accepterar kunglig pension mot att avstå utgivning.

1817. Får Akademiens mindre pris för poemet ”Blanka”.

1819. Får Akademiens stora pris för poemet ”Mina drömmar”.

1821. Köper Stockholm Posten.

1823. Gift med skådespelerskan Christina Wilhelmina Enbom.

Får 3 barn. Skild 1833. Gör flera framställningar om att få ta över teatern.

1828. Får avslag på ansökan om rätt att få öppna teater i Stockholm.

1832. Skriver i Stockholms Posten ”Sverige 1809 och 1832”, som också blir bok. Inbjuder till aktieteckning i nytt teaterbolag.

Uppkallad till polisen. Får avslag.

1833. Väcker tryckfrihetsåtal mot nidskriften ”Flugsmällan”, som är riktad mot honom. Stockholms Posten läggs ner. Ger in anbud om att få arrendera teatern på 10 år.

/6/

1834 13 mars. Instämmer regeringen till JO:s domstol för kränkning av grundlagen.

11 april. Anklagas för lasteligt tal mot konungen av Advokatfiskalen Pfeffer i Svea Hovrätt.

23 april. Förs till Stadshushäktet.

29 maj. Pfeffer yrkar dödsstraff.

19 juni. Döms till dödsstraff genom halshuggning.

3 augusti. Avslutar skådespelet ”Demosthenes”.

14 augusti Högsta domstolen fastställer dödsdomen men beslutar i nåder omvandla straffet till tre års fängelse i Vaxholm.

10 september Avvisar nåden.

6 oktober. Anmäler subskription på sina samlade skrifter.

20 oktober. Konungen firar 24-årsdagen av sin landstigning i Sverige genom att ge amnesti åt alla politiska fångar. Anders Lindeberg är den ende i Sverige boende politiske fången. Avvisas från fängelset.

1835-1841. Diverse litterära och politiska skriverier. Resor.

1842. 29 januari. Undertecknar köpekontrakt om tomt för ny teaterbyggnad. 21 mars. Grundläggning. 1 november. Storståtlig invigning av Nya teatern i närvaro av alla honoratories utom de kungliga och Svenska Akademiens medlemmar.

1843. Sätter upp Blanches ”Positivhataren” på Nya Teatern.

1844. Lämnar teatern till borgenärerna.

1845-49. Div. litterära och politiska skriverier, bl a den historiska romanen ”Junker Karl”.

1849. Dör i Stockholm 1863. Lindebergs teater blir kunglig och får namnet Kungliga Dramatiska Teatern”. /

7/

Förord Hans stora idé var att få driva en i verklig mening svensk teater och avskaffa det kungliga teatermonopolet. Han lyckades så småningom men dömdes till döden på vägen. Med bilan hängande över sig utvecklade han en sällsynt produktivitet. Efter märkliga turer, som inte saknar sina dramatiska poänger, undgick han schavotten När Anders Lindeberg den 1 november 1842, åtta år efter dödsdomen, invigde sin Nya Teater med plats för över 800 personer blev det årets stora kulturbegivenhet i huvudstaden.

Det blev, kanske för första gången i huvudstadens teaterliv, en renodlad svensk föreställning med svensk pjäs, svensk regissör och svensk musik. Allt vad Sverige hade av notabiliteter fanns på plats utom kungahuset och Svenska Akademiens ledamöter.

Efter många turer blev Lindebergs teater Kungliga Dramatiska Teatern. Vid 50-årsjubileet i kunglig närvaro upplästes en prolog, vars första vers löd: Ett storverk var det dock som genomfördes För femtio år se´n här utav en man, Vars röst i tidens strider ofta hördes Och som sitt drömda mål till slut ock vann Anders Lindeberg var en mångsidig och oerhört produktiv man under första hälften av 1800-talet. Förutom teaterengagemanget var han publicist, tidningsägare, dramatiker och författare. I dag är han bortglömd även av en bildad allmänhet och i stort sett försvunnen ur vår litteraturhistoria, teaterhistoria, presshistoria och rättshistoria. På sin höjd är han ett pikant och ofta lite löjeväckande inslag i galleriet av 1800-talspersoner. Sanningen är nog närmast att han är ett offer för den kategorisering, som kännetecknar så mycket av vår humanistiska forskning.

/8/

När Lindeberg dog 1849 skrev Aftonbladet att vårt land sällan kunnat uppvisa ”en karaktär av sådan ihärdighet i föresatser och deras utförande som hans”. Sannolikt var det Aftonbladets grundare, den liberale Lars Johan Hierta, som skrev dessa rader.

Lindeberg och Hierta var vänner och kolleger, ibland konkurrenter.

Produktiviteten och mångsidigheten hade de gemensamt, i övrigt var de olika.De verkade under den period i vår presshistoria, som brukar kallas pressens slyngelålder. Av det etablerade samhället kallades de rabulister. Vägröjare är nog en bättre beteckning.

När vi arbetade med vår biografi om Lars Johan Hierta (Tidningskungen Lars Johan Hierta – den förste moderne svensken W& W 1996) stötte vi då och då på namnet Anders Lindeberg.

Han var intill då nästan okänd för oss. Så småningom växte bilden fram av en sällsynt helgjuten och spännande person med gedigna och välgrundade idéer om livet och samhället. Den raljanta ton som nästan alla, som skrivit om honom, använt, menar vi är förståelig men orättvis. Visst hade han, som de flesta av oss, sina brister. En viss humorlöshet inför livets absurditeter, tycker vi oss ha observerat. Och kanske har vi en känsla av att han tog sig själv på lite för stort allvar. Men vem av oss gör inte detsamma fast vi inte utsätter oss för offentlighetens ljus på det sätt som Lindeberg gjorde.

Materialet till denna bok har samlats in sporadiskt under flera år och sammanställts till en bok under några sköna veckor på Axel Munthes San Michele på Anacapri. Inte långt därifrån ligger den lilla staden Pompeji, som förstördes vid Vesuvius utbrott år 79.

Dess 20.000 invånare kunde glädja sig åt två stora teatrar med plats för 5.000 resp 1.500 åskådare. Man kan förvisso fundera över varför det kunde bli så stort väsen kring en enda liten teater i en huvudstad med fyra gånger så stor folkmängd 1750 år senare.

Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson

/

9/

Rida, rida ranka, hästen heter Blanka Anders Lindeberg föddes den 8 november 1789. Det var ett datum som han raljerade med 45 år senare när dödsdomen över honom hade kungjorts. Den 8 november var också dagen för Stockholms blodbad och det fanns alltså dubbla skäl för honom att tycka att dagen var lämplig för hans egen avrättning. Nu undgick han bilan och kom att leva dryga 15 år ytterligare.

Anders var yngst i en syskonskara på sju, varav tre systrar nådde mogen ålder. Av dessa gjorde Maria sig känd som översättare och författare till en reseberättelse från Paris. Hon var också alltid lillebrors stöd i hans livs olika skiften, tog hans diktamen, renskrev texter och var värdinna i deras gemensamma hem.

Fadern var bokhållare vid järnvägen och relativt välbärgad med eget hus i hörnet av Riddar- och Skeppargatorna i Stockholm. I det huset såväl föddes som dog Anders. Om modern vet vi inget.

Anders tycks ha varit en flitig ung man. Han fick premium i Stockholms trivialskola och tog som 17-åring studenten i Uppsala och började universitetsstudier. Särskilt intresserade honom den klassiska litteraturen och han började tidigt att skriva. Det är väl sannolikt att han redan nu fick sitt livslånga intresse för teater och dramatik. Redan 1808 vid 19 års ålder fick han ett hedersomnämnande av Svenska Akademien för sitt poem ”Friskytten”.

Vid denna tid pågick Gustav IV Adolfs olycksaliga krig som ledde till förlusten av Finland och senare till revolution och kungens avsättning. Anders Lindeberg blev en av de första som begagnade sig av möjligheten för studenter att få officersfullmakt i det nyuppsatta lantvärnet. Till det yttre var han dock inte ett särskilt lämpligt officersämne. Han var liten till växten och oansenlig. Hans tal var hela livet något stammande och synen var nedsatt.

Lindeberg kommenderades till skärgårdsflottan och deltog vid flera misslyckade landstigningar och andra aktioner. Lindebergs

/ 10 /

egen vitsordade tapperhet hjälpte föga i sammanhanget. Efter krigets slut 1809 blev han som officer stationerad i Köping under ett års tid. Där hittade han sin första hustru i rådmansdottern Edla Christina Ramstedt. Två söner föddes i äktenskapet, som emellertid ledde till skilsmässa 1820. Den äktenskapliga livsformen tycks inte ha passat honom särskilt väl. ”Mina båda äktenskap och deras upplösning hör för övrigt till mitt livs mörkaste sidor” skrev han senare i livet i ett brev till Emilie Flygare-Carlén.

I Köping utformade Lindeberg utkastet till sin senare så förlöjligade tragedi ”Blanka”. Bakgrunden var att någon skänkt Svenska Akademien 100 dukater som pris till den som lämnade in den bästa tragedien med motiv hämtat ur den svenska historien.

Som lämpligt ämne hade man föreslagit Torkel Knutsson och Drottning Blanka. Lindeberg skickade in sitt utkast och den utarbetade första akten till akademien, som visserligen hade många invändningar, men som ändå ansåg att det fanns förutsättningar för en hedrande uppmärksamhet om arbetet fullföljdes i samma stil, som det börjat.

Lindeberg fick emellertid nu annat att tänka på. Sveriges nye kronprins Jean Baptiste Bernadotte började sin svenska bana med krig. Lindeberg kommenderades som fänrik först till Gotlands nationalbeväring där han vistades något år. Senare i samband med arméns överflyttning till Tyskland hamnade han i Pommerska lantvärnet och i Skaraborgs regemente. Han deltog i Karl Johans triumf vid Leipzig mot Napoleons trupper. 27 år senare besökte han platsen för slaget under sin utländska resa vilket resulterade i några nostalgiska rader i den utgivna reseberättelsen. Lindeberg avslutade sin militära karriär genom att delta i Karl XIII:s fälttåg mot Norge. Som övertalig fänrik kom han sedan hem till Stockholm där pennan för alltid fick överta svärdets roll.

Senare fick han dock först löjtnants sedan kaptens namn, heder och värdighet. Det blev kaptenstiteln som följde honom genom livet. Som så många officerare vid den tiden beundrade han marskalk Bernadotte. Det var en beundran som han höll fast vid

/

11 /

och ständigt upprepade inte minst under den tid då rättegången mot honom som majestätsförbrytare pågick som bäst. Mycket gott och nyttigt har skett i landet tack vare kungens personliga egenskaper, menade Lindeberg. Alla misstag och försummelser däremot måste man lasta regeringen för och inte minst hovkamarillan, som han ärvt från sina föregångare.

Lindebergs kritik mot majestätet riktade sig främst mot dennes ovilja att lära sig svenska språket. Detta var emellertid illa nog menade han. Det bäddade för kamarillamakt, skvaller, förtal och misstänksamhet.

Från omkring 1815 började Lindeberg sin egentliga skrivargärning. Självförtroendet var det inget fel på. Ett ”prospektus” (annons) meddelade: ”Med början af nästkommande julii månad utgifwes en weckoskrift kallad Memnon”. Tidskriften upplevde dock endast några få nummer men det är värt att nämna att i ett av numren lanseras ett förslag, som först 160 år senare blev verklighet – ett kvalitetsstöd för utgivning av böcker. Det gick ut på att en kommitté av framstående vetenskaps- och vitterhetsidkare skulle avgöra skrifters kvalitet och föreslå arvoden, som skulle utgå ur ett statligt anslag.

I ”Memnon” tog också Lindeberg ställning i den tidens litterära strid mellan den gamla skolan och de framstormande Uppsalaromantikerna med Atterbom i spetsen. Lindeberg hyllade i ”Memnon” den gamla franskklassicismens program, som krävde förnuft och klarhet. Lindeberg skrev detta år också en liten parodi på Atterboms kända skapelse ”Fågel Blå”. Lindebergs pastisch, som utgavs anonymt, hade titeln ”Fågel Blå, dramatiserad folksaga i fem akter. Julklapp till vederbörande.” Den väckte ett visst uppseende. Vem är ”Blå Fågel-fängaren”, frågade man sig.

1816 fick Lindeberg anställning i Allmänna Journalen, som ägdes av P A Wallmark. När tryckfriheten lättade efter Gustav IV Adolfs fall 1809 blev Wallmark först med att agera på pressens

/ 12 /

Anders Lindeberg föddes och dog i det hus som han ärvt efter sin far i hörnet av Riddar- och Skeppargatorna. Det var ett oansenligt gulmålat tvåvånings trähus. Här hade Lindeberg sina välkända litterära och politiska måltider med systern Maria som värdinna. Lindeberg bodde i huset under större delen av sitt liv men under några år omkring 1830 bodde han i det s k Dubbska huset i Stadsgården söder om nuvarande Slussen. I samma hus med samma ingång bodde för övrigt då också Lars Johan Hierta och Andreas Möller. Det var Andreas Möller som raljerade friskt med Lindeberg i Aftonbladet under teaterstriderna i början av 1830-talet.

/

13 /

nya arena. Wallmark var lojal mot kungamakten och de gamla idéerna. Han stod på barrikaden mot romantikernas anstormning.

Mot romantikerna agerade också de båda överlevarna Leopold och Rosenstein från Gustav III:s tid. Båda behöll en framskjuten och inflytelserik ställning under den nya regimen. Rosenstein blev ecklesiastikminister och skalden och akademiledamoten Leopold blev de nya makthavarnas förtrogne och rådgivare.

Romantikerna å sin sida var inte särdeles förtjusta i maktskiftet.

Den fromme Gustav IV Adolf var mera en kung i deras smak än den franske marskalken från flärdens och fördärvets högsäte.

Det dröjde dock inte så länge innan Karl Johan i romantikerna vann trogna anhängare. Romantikerna vid den här tiden kallades ofta fosforister efter tidningen Phosphoros, som hade brandröda omslag. Enligt Leopold ”rodnade de över sitt innehåll”.

Anders Lindeberg fick i den 33 år äldre Leopold en förebild och Leopold uppskattade sin adept. Av några brev från Leopold framgår att deras bekantskap började redan 1816 och pågick ända till Leopolds död 1829. Lindeberg var ivrig gäst på Leopolds berömda veckosamkväm. När Lindeberg senare köpte Stockholms Posten kallade Leopold honom för ”Kellgrens värdige efterträdare på dennes domstol i Stockholms Posten”.

I Allmänna journalen skrev Lindeberg under fem års tid mestadels de litterära månadsöversikterna. Där skräddes inte orden mot fosforisterna, som svarade med samma mynt. Så småningom mattades kampen mellan den gamla och nya skolan men så sent som 1831 kunde Lindeberg, efter ett anfall från Atterbom, beskriva denne som ”vitterhetens trånsjuka kokett, som i brist på skönhet, talanger och behag sökt göra sig intressant genom att spela sjuk, att rikta sin blick mot skyarna och svärma bland dem efter luftgestalter”.

Lindeberg deltog med liv och lust i Svenska Akademiens pristävlingar. Manuskriptet till ”Blanka” hade han tappat bort i tyska kriget men han utarbetade snabbt ett nytt. Han fick akademiens

/ 14 /

mindre pris 1817 men fick själv betala ett högt pris. Styckets titel fick, skrev han senare ”det sällsamma ödet, att begagnas som vapen i mina fienders händer”. Frågan är om någon svensk skald blivit så förlöjligad för ett verk som Lindeberg för sin tragedi Blanka. Såväl vänner som fiender raljerade med verket i nästan 20 års tid. Mest känd är spexaren och vännen Andreas Möllers kända dikt Farbror Mårtens ritt med omkvädet ”Rida rida ranka, hästen heter Blanka” Farbror Mårten var ett av Lindebergs öknamn. Han hade själv undertecknat några kåserier i sin tidning med denna pseudonym.

Så här lyder dikten som första gången stod i Aftonbladet i november 1831. Sedan dess har väl alla barn i detta land lärt sig omkvädet utan att få veta bakgrunden.

För att giva oss exempel På en genialisk kupp, ”Farbror Mårten” gav sig upp ridande mot ärans tempel; Storma ville han dess port – Hästen hade själv han gjort Rida, rida ranka hästen hette Blanka.

Då han skumpat halva vägen På sin Blanka, tärd av spatt – O, vad svårt och tragiskt spratt!

Störtar kräket, och förlägen, Han, då intet fanns till bots, Vände skamflat hem till fots, Rida, rida ranka hästen hette Blanka.

/

15 /

Innan kvällen efter sägen Kom en kritikus och tog Blankas päls samt åteln drog, Enligt lag, från stora vägen.

Om ej farbror flytt så brått Hade han fått samma lott.

Rida, rida ranka hästen hette Blanka.

Att mot ärans höjder fara, Men uti en landsvägsgrop Göra halt som misantrop – O, vad hårt det måtte vara!

Man kan dö av raseri Vid så ömklig tragedi!

Rida, rida ranka hästen hette Blanka. ”Blanka” uppfördes sex gånger på kungliga teatern 1822-24 med det senare kända paret Torsslow i titelrollerna som drottning Blanka och kung Erik. I våra litteraturhistorier nämns verket bara av Schück/Warburg, som kallar Blanka en typisk franskklassisk epigontragedi med ”en hatets furie som huvudperson i vars för övrigt ganska välklingande alexandriner man tycker sig höra genljud från Kellgren, Adlerbeth och Leopold”.

1819, två år efter priset för Blanka, fick Lindeberg Svenska Akademiens stora pris med en lyrisk dikt ”Mina drömmar”. Det var en sällsynt utmärkelse för en person utanför akademiens krets. Under akademiens första hundra år är det bara ett 20-tal, som hedrades med denna utmärkelse. Dikten, som senare både lovordats och förlöjligats, är en hyllning till fantasien och inbillningen i den tidens stil, som vi idag nog skulle kalla pekoralistisk.

Många såg säkert dikten som självbiografisk. Här hade Lindeberg ohöljt beskrivit sin bildningsgång och sin avsikt att frälsa världen, menade man. Se utdrag på sidan 75.

/ 16 /

Året därpå, 1820 fick Lindeberg akademiens mindre pris för ”Några idéer om förståndets och fantasiens förhållande till varandra”. Sista gången Lindeberg erhöll pris av akademien var år 1827 då han tävlade med en dikt ”Livet”, som belönades med andra pris.

Parallellt med Lindebergs vittra skriverier löpte hans politiska engagemang. 1815 fick han en rätt oförarglig liten skrift med synpunkter på dagens svenska politik indragen.

Ett år senare skrev han ännu en, i vårt tycke, oförarglig broschyr om en svensk tronföljares uppfostran. Lindeberg ovetande visade tryckaren upp skriften för hovkanslern Gustaf af Wetterstedt, som i sin tur vände sig till kronprinsen Karl Johan.

Denne lovade Lindeberg ersättning för tryckningskostnaden om han ville inhibera utgivandet. Lindeberg accepterade också, till en början motvilligt, att ta emot en årlig pension på 400 riksdaler banko från kronprinsens handkassa. Denna höjdes successivt till 1000 riksdaler banco och utgick sedan ända fram till 1832. Trots pensionen avstod Lindeberg inte från att kritisera Karl Johans regering i allehanda frågor. Kritiken ledde senare, som vi skall se, till fullständig brytning med regeringspolitiken och bäddade naturligtvis för den allt hårdare behandlingen av honom.

Exemplen visar med tydlighet det publicistiska klimatet före och efter Karl Johans trontillträde. Karl Johan med erfarenhet från Frankrike var ingen vän av tryckfrihet. Det relativt öppna klimatet omedelbart efter revolutionen 1809 stramades åt inte minst genom indragningsmakten, som infördes 1812. Kungen kunde i efterhand, genom sin handgångne man hovkanslern, dra in misshagliga tidningar och skrifter utan att ange skäl. Det var indragningsmakten som Lindebergs vän Lars Johan Hierta så småningom lyckades avskaffa sedan hans tidning Aftonbladet blivit indragen 14 gånger.

/

17 /

Bilden av Anders Lindeberg på omslagets framsida är foto av en litografi av Wilh. Holm från Nordiska Museets arkiv.

H

ans stora idé var att få driva en i verklig mening svensk teater och avskaffa det kungliga teatermonopolet. Han lyckades så småningom men dömdes till döden på vägen. Med bilan hängande över sig utvecklade han en sällsynt produktivitet. Efter märkliga turer, som inte saknar sina dramatiska poänger, undgick han schavotten.

N

är Anders Lindeberg den 1 november 1842, åtta år efter dödsdomen, invigde sin Nya Teater med plats för över 800 personer blev det årets stora kulturbegivenhet i huvudstaden. Det blev, kanske för första gången i huvudstadens teaterliv, en renodlad svensk föreställning med svensk pjäs, svensk regissör och svensk musik. Allt vad Sverige hade av notabiliteter fanns på plats utom kungahuset och Svenska Akademiens ledamöter. Efter många turer blev Lindebergs teater Kungliga Dramatiska Teatern.

ISBN: 978-91-7463-002-2

www.bod.se

Anders Lindeberg

Baksidans foto visar Anders Lindebergs porträtt i olja, som hängde ovanför ridån på Kungliga Dramatiska Teaterns ända fram till 1908 när teatern revs och gav plats åt Stockholms Enskilda Banks huvudkontor på Kungsträdgårdsgatan .

Fotot finns på Stockholms Stadsmuseum.

Ami Lönnroth & Per Eric Mattsson

Ami Lönnroth & Per Eric Mattsson

”Gjuter man mitt blod på schavotten, så skall det stänka kring Sveriges gränser, dess droppar skola brännande träffa varje svenskt öga, fjällen skola falla därifrån, och i samma stund skall varje svensk man vara fri. Konung och folk skola föras närmare tillsammans, skola förstå varandra och min dödsdag bli födelsedagen för bättre tider åt fäderneslandet.”

Anders Lindeberg

”Ami Lönnroth (född 1940) är journalist och författare. Hon har bland annat skrivit Jag har inte sanningen, jag söker den tillsammans med KG Hammar (Ordfront 2004), Förbannad är jag ganska ofta – samtal med Berit Ås (Ordfront 2008) och romanen Linda och Louise (W&W 2003).

Per Eric Mattsson (född 1936) är före detta bankdirektör och ordförande i den litterära föreningen Wendelas Vänner (Wendela Hebbe) i Södertälje (http://wendelasvanner.se)

Tillsammans har författarna också skrivit Tidningskungen Lars Johan Hierta – den förste moderne svensken (W&W 1996)”

Mannen som höll på att mista huvudet för sin kärlek till teatern