9789186593254

Diane Williams ROMANTIKUS ERECTOR

diane williams

romantikus erector

orosdi-back Orosdi-Back

romantikus erector © Diane Williams 2001 Originalets titel: Romancer Erector Översättning: Niclas Nilsson Orosdi-Back, Stockholm www.orosdi-back.com Tryckt i Slovenien via Printpool, april 2012 Miljöcertifierat enligt ISO 14001 Klimatkompenserad via Zeromission ISBN 978-91-86593-25-4

5

INNEHÅLL

Nancy svag Mycket, mycket röd Rak pärla Extas eller passion Hennes hår är rött Krapprött Nu var de högst upp D. Beech och J. Beech Verkliga människor vars beteende jag kunde iaktta Att räkna Den blekare legenden Svans Auktoritetens källa Så många smarta människor går omkring Det kan ta åratal att förbli Beslut Sked En sedelärande berättelse Det är möjligt att föreställa sig något perfektare Pik Kära öron, mun, ögon och bakdel Femtio år av kvalitet Beskrivningen av världarna Bill Röd ros Min kappa Tony Inventarium

9 17 25 27 29 31 33 35 37 39 41 43 45 47 49 51 53 55 57 59 61 63 65 67 69 71 73 75

Jag plötsligt köttsligt Stor gärning Terrin Fel helvete Underkläderna Penisen hade varit riktigt hygglig Briljanterna Gulare Stor organisation Tårta Arm Rad av oss omgivna av sju något mindre En kvinnas öde romantikus erector

77 79 81 83 85 87 89 91 93 95 97 99 101 103

Nu vill jag äta middag.

– william shakespeare

9

Nancy svag

1 Kan man inte vara mindre bedrövad? ”Men vadå! hon stör mig”, sa Aborn. ”Vi måste väl kunna ha trevligt utan att oroa oss för henne på ena eller andra viset.”

Hon klev över en sten, en sten, inte precis. Men det som började som kringdrivande på den gröna bakgården lugnade henne i alla fall inte.

Hon hade på sig solklänningen som inte var tillräckligt trist, och för varje steg hon tog stöttes hennes hår till av hatten.

2 Hon klev in i en gammaldags butik på en berömd gata där mer än ett flertal skadade föremål förvaras. ”Vad kan jag stå till tjänst med?” sa en gammaldags kvinna. ”Å, du har den här!” sa Nancy. ”Den är inte bekväm. Den gör ont. Den är tung.” ”Ja. Den plockar upp allt ljus på kvällen.” ”Jag har aldrig sett något liknande!” sa Nancy.

Och som en husfluga oartigt skulle kunna göra skyndade Nancy ut ur butiken.

10

3 Samma år stövlade Aborn mot Nancy.

Han hade för avsikt att vara till nytta för henne, att inte verka oläglig eller oresonlig. Om han gav hennes hand en vänskaplig skakning kanske hon skulle bli rädd.

Men ändå greps hon hårt bakifrån.

Utan att veta vem som höll henne försökte hon ta sig loss.

Hon tänkte: Jag kanske är i fara!

Hon kämpade för att ta sig loss, vände sig inte, talade inte.

Angriparens doft omgav henne.

Sedan släpptes hon. ”Mr Aborn!” sa Nancy. ”Nancy!” sa han, ”jag önskar att jag kom ihåg ditt efternamn.”

4 ”Å, herregud! Jag heter Nancy! Du såg mig.”

Nej, nej, nej då, säkert såg Aborn hela hennes obehag, hur otrygg hon var. ”Min kära!” sa han, ”jag tycker om din hatt!” ”Tack”, sa hon. ”Jag gick direkt i säng och somnade när du hade gått.” ”Då måste du ha mått bra.” ”Jag förstår inte”, är vad hon sa.

Förbi de vettskrämda buskarna gjorde de sig omaket att gå, och sedan fortsatte de mot en gammaldags butik där Nancy ringde på. När dörrklockan reagerade som den brukade fortsatte de in.

11

5 ”Den där vill jag ha”, sa Nancy. ”Har du tittat på allt de har?” sa Aborn. ”Vi måste titta på allt.” ”Den här är arton år gammal”, sa hon. ”Det är gammaldags. Är det gammaldags nog för dig?” ”Vilken vill du ha?” sa Aborn. ”Är den här gammal nog? Den här”, sa Nancy, ”den är söt.”

6 Hon valde broschen med emblemet.

Ja, ja, sedan satt de sida vid sida i en taxi. De hade enats i en särskild stilistisk elegans när Nancy pressade samman läpparna och nöp fast sin filt.

Världen var hög, stor, lång, trång.

På restaurangen är det inte så illa.

Det finns pannkaka bland efterrätterna.

Servitrisens ansikte – hennes hoppfulla pälskantade ögon – tilltalar Nancy.

Nancy vill charma den här flickan. Hon kan inte låta bli, så servitrisen säger skälmskt: ”Jag kommer att glömma dig” när avskedsögonblicket blir tydligt.

7 Det var en luftig lätthet de släntrade in i. Många saker blev utnyttjade. En stor blommig buske saknade självkontroll.

Nancys kronblad buktade lite. Hon hade köpt sig några rosor. Hon var inte så hemskt sömnig, och drömblommorna, de opretentiösa rucklen och platserna överallt var särskilt till åren komna.

12

8 Aborn fortsatte, riktigt glatt, helt på egen hand, på jakt efter några finfina själar som han inte träffat förut.

Var är du nu? Nancy måste tänka på sin bostads inre när hon plockade upp sina knoppar och skar av deras pyttestjälkar med urbeningskniven.

Rosorna var alldeles för trötta och rasade samman.

Men hon uppmuntrade dem så att de inte tappade modet i sitt krus, och de var heller aldrig särskilt lika det levande.

9 Sin omogna nya brosch nålade hon fast vid sig själv, och hon hängde sin hatt på en stols genitalier.

Rosorna var okej. De var parfymerade med nässprej.

10 De där Floradorarosorna. ”Hej”, sa flickan till sin gamla mor som hade filttofflor och säckiga kläder. ”God eftermiddag”, sa kvinnan, ”kära du.”

13

11 Nancys far skulle bli tvungen att knulla den gamla kvinnan när han kom hem, så den gamle karln knullade henne.

Schh! – de gick uppför trappan för att göra det i ett rum lika blekt som detta, där bland annat borden kröns av lampor och prydnaderna är bronsfärgade.

Välkommen till eftermiddagen.

Med viss förundran förstår både modern och fadern att de är lyckliga. ”Jag kan, naturligtvis, jag kan, om du vill, göra det igen”, sa den gamle mannen. ”Nej, kära du, vila dig du”, sa hans gamla hustru.

12 Nancys gamla mor är så gammal. Hon är så omodern, till och med ringen på fingret är alldeles förbi.

Den bör sitta på hennes kropp för bästa resultat.

13 Nancys far är i vanliga fall svag. ”Minns du?” säger hans hustru till honom, ”något bra med mig? Kan du påminna mig?”

Och när hon kvicknar till igen kryper hennes benägenhet att bli arg ofta över ett fat och fäller ihop vingarna.

Hennes make samlar tankarna, några prydnader och sina skor. ”Sitt hos mig”, säger denna ett antal oansenliga människors mor.

Hon sitter i den väntande stolen. Hennes ena fot ligger hopdragen på sidan, helt flytande på golvet.

Hennes mun värker. Hennes strålande ögon är okej.

I vissa kretsar betraktas hon som en dagdrivare.

14

14 ”Golven ser inte bra ut”, säger den gamle mannen. ”Blek dem eller använd ett starkare rengöringsmedel nästa gång.” ”Nej”, säger hon, ”jag bleker dem.”

15 Makens älsklingssak är ännu finare än jag.

16 När modern avbryts av en av sina önskningar mosar hon den.

Hon säger: ”Berätta en gång till, hur dog Len?”

17 ”Han var en självständig pojke”, sa hans far. ”Hur dog han?” frågar modern. ”Han blev dödad”, sa Nancy. ”Inte helt”, sa fadern.

Den gamla kvinnan sa: ”Han blev inte dödad.” ”Nej”, sa fadern, ”som jag sa tidigare så blev hans huvud, hans huvud blev avhugget med en låsbar fällkniv.” Vad nu det är.

18 Far, o människors far! ”Jag gjorde illa huvudet”, sa han och gned en knöl i ansiktet nära sitt udda öra.

Hans gamla hustru är inte lika omtyckt längre.

15

19 Och den gamle mannen, som för ett ögonblick verkar högst intellektuell, visar hustrun scrotum.

Hon säger: ”Se där.”

20 Han såg de vassa små håren på den gamla hustruns arm och ovanför hennes mun.

21 Under pausen dyker Aborn upp. ”Visa bara vart”, sa Nancy. ”Tack.”

Aborn hade klivit fram någonstans ifrån.

22 Den gamla kvinnan slaktar bröd fulländat.

På övervåningen vill inte överlakanen sträcka sig för mycket. Nancy sätter ner handen på någon intelligent naturlig yta när hon inte har på sig sitt lösa ytterplagg eller galoscherna med de tjocka träsulorna. Hon ligger ner och hennes lättnads ursprungliga omfattning pekar utan tvekan uppåt.

17

Mycket, mycket röd

Jag har alltför stark självkänsla som man för att vara vårdslös.

Jag säger till mig själv: ”Bara gör det!” Robert och Buster har erbjudit sig att hjälpa mig, men jag är ingen invalid, Mary.

Jag har ställt mig följande fråga: ”Vad behöver hon?”

Mary, jag skäms inte för att hon ligger naken i sängen och väntar på mig. Jag sa till henne att jag visste hur man uppför sig. Men den här gången, när jag blev uttråkad, hade jag ett mycket, mycket, mycket, mycket långt samtal med Diane, Mary.

Hon säger: ”Kom ihåg vem du är. Kom ihåg vad du gör.”

Hon lovar att jag kommer att bli glatt överraskad. Hon lovar.

Ibland, efteråt, hatar jag henne. Hon tycker synd om mig.

Stackars dig är vad hon säger.

Jag kommer att gäspa avsevärt efter middagen. ”Diane”, kommer jag att säga, ”är det inte dags att vi går upp och lägger oss?” Mary, du säger att jag ska be Diane ge mig ett av sina fina handjobb. Är du hemma på lördag?

Jag tackade Diane för att hon smekte mig.

Nuförtiden är Dianes hud vaxartad, kall. Hon ramlade ur chesterfieldsoffan. Hon var trött efter simningen. Jag försökte inte hjälpa henne. Jag var rädd, så det är sorgligt. Jag knäppte upp hennes skärp. Min hand var stark nog, fingerfärdig nog.

Jag minns. Jag minns hur jag njöt av vårt lyckliga hem.

Vi gick ut i matsalen och Gretch kom bort till oss och Gretch sa: ”Ni får ta vad ni vill!”

Gretch är en annan. Jag ska ligga med Diane och jag ska ligga med Bills fru.

Buster sa att han inte tyckte om Diane lika mycket som han tyckte om vår andra flickvän. ”Bäst att äta upp de där persikorna”, sa Buster.

Jag sa: ”Buster, visst.”

18

Buster, Buster, Buster.

Kanske, Mary, vill jag bara se vad som ska hända med Buster.

Man skulle inte veta hur något av det här kommer sig, om det är ett skådespel eller om det är en skönhetstävling.

Mary? – kan du vara med mig här, Mary? Det skulle inte underlätta för mig. Jag ville bara att någon som du skulle ändra sig.

Jag behöver inte säga allt jag kunde säga om Diane.

Doktorn bad Buster bära in Diane. Hennes kjol var kort.

Hon hade bobbat håret.

Hon tog emot en cigarett av Buster när hon kommit upp i soffan igen. Hon tog även emot ett askfat av Buster och hon harklade sig livligt. Doktorn behandlade henne som en vän. ”Har du ont i halsen?” frågade doktorn.

Det vore inte alls olikt henne. Jag tror att Diane hade ont i halsen! Diane är naturtrogen. ”Jag tar en kopp te!” sa Diane.

Alla höll med henne om det. ”Hon kan alltid få mig att skratta”, sa mor. ”Hon är den klipskaste jag vet!”

Så här mycket kan jag säga – jag hade frossa och nacken värkte efter att jag suttit i min stol. ”Jag älskar dig av hela mitt hjärta”, sa jag till Diane. Jag tycker det är spännande att höra folk säga det.

Diane sa att hon inte skulle ha något emot om jag berättade för dig hur hon och jag gör det – jag ligger ovanpå henne, sedan lite bredvid henne.

Vilken natt! Jag tyckte jag såg dig och någon annan, högt upp på vår vägg, pyttesmå, hur ni gjorde er redo att knulla varandra, eller så höll ni på att bli klara. Här hade vi, tillsammans, fantastiska rivaler i ett hus.

Det finns många imitationer av Diane här, gjorda av ben och gummi och plast.

Jag bara klappade Harriet och hon brast.

Jag undrar vad det här är. Diane hade galna kläder. Hennes

19

hatt föll av chesterfieldsoffan där hon lagt den.

Hon hade rullat ihop sig igen. Vi tvättade flickan noga.

Man tänker i sitt stilla sinne: Jag låg med den där.

Vad Diane fortfarande behöver är vad jag behöver. Hon sa att efter festen hade hon snyftat och snyftat och snyftat. Jag har hört henne berätta den historien förut.

Jag klapp-klapp-klappade på Dianes vagina – där det syntes en ganska stor fläck – bläck – fortfarande våt. Jag trodde hon skulle gå omkring så här.

Det var så lätt när jag ledde Diane till sängen. ”Det här var väl ett trevligt tumult?” sa jag.

Jag kan upplysa dig om att jag sa: ”Vad gjorde de med dig Diane? Sydde de ihop dig? Se så liten du har gjort den!” Är jag inte en turgosse, säg?

Diane gav mig något som liknar Honorene. Diane ordnade så att jag kunde ha den på lillfingret. Den är lite kantstött. Den är lite obekväm. Den sitter hårt på mig.

Diane sa: ”Jag tror jag hittade den i Burma.”

När Diane bad mig om den kastade jag den genom rummet.

Bara skojade.

Jag hade väntat mig att jag skulle ha medkänsla med Diane.

Jag vaknade sexig och rädd, tänkte på flickorna som låg travade på varandra i fönstret och tänkte på dig, skrämmande människa.

Jag har väntat mig en trevlig komplimang från dig.

När Buster försökte skydda Diane kastade de Buster genom rummet.

De pekade på Diane och Buster försökte skydda Diane. De kastade Buster genom rummet.

Diane hade på sig hatten och Diane sa: ”Vart ska vi?” och jag sa: ”Vad menar du med vart ska vi?” och Diane sa: ”Jag följer med.”

Jag sa: ”Å, Diane! Diane, å, nej!”

En dag lämnade hon stan och begav sig västerut. Hon ringde mig, hon sa: ”Jag har vunnit på lotteri.”

Diane – flickan – hon var inte på flykt undan mig! Jag gjorde

20

en dum sak! Jag gjorde en hemskt dum sak! Håret sticker upp ur huvudet på mig, för jag gjorde en hemskt dum sak!

Buster återvände hit med Diane och sa att han inte haft särskilt roligt med henne. Han bar tillbaka Diane till gömstället där vi hade ätit middag med Betty.

Dianes vulva är lite bättre nu. Hon använder läppstift. Hon använder ett pärlhalsband. Hon torkade händerna.

Hon kan kliva i, hon kan kliva ur en bil. Hon kan köra en bil upp på, upp ovanpå en körbana. Hon gör ett gulligt litet trick.

Vi kommer att bli tvungna att röra hennes vulva.

Vi hade inte fel som trodde att hon en gång varit en fullfjädrad flicka. Vi funderade på att röra vulvan.

Vi har lirkat isär henne, delat henne igen, kastat mittpartiet, blött ner henne ordentligt. Vi uppför oss, för vad det är värt, med utstickande kukar, som om vi var gentlemen.

Jag har arbetat rätt mycket med det här. Det här har tagit lång tid. Jag väntade mig att det skulle vara repigt eller kantstött vid det här laget. Det är det till min förvåning inte.

Diane rörde vid kragnålen du gav mig. Folk måste tycka det är syndigt av mig att använda den.

Hon sa: ”Vad är det här?”

Jag sa: ”Jag hittade den. Någon gav den till mig. Jag hittade den.”

Hon sa: ”Vilket är det? Hittade du den? Eller gav någon den till dig?”

Jag sa: ”Både och!”

Hör nu här, jag gör inget som är alltför ansträngande. Folk säger att jag inte lämnade trädgården. Det är inte sant. Det är en lögn.

Min klädsel blev beskriven. Bara vad en kvinna har på sig är så intressant.

Mary, jag talade lika uppriktigt med Diane som jag talar med dig. Jag trodde att Diane mådde bra. Det fladdrade till. Jag kände ett kliande. Jag blev biten.

Jag sa: ”Jag blev biten.” Jag sa: ”Kan du titta, Diane?” Jag sa: ”Diane, min kära, Olga har inget emot att du rotar i mina

21

byxor.” ”Diane, du har varit här hur länge som helst”, sa Olga, ”eller hur?” ”Nej”, sa Diane, ”bara två år.”

En kvinna frågade om vi hade sett Diane. Kvinnan sa: ”Det där var inte Diane.”

Jag sa: ”Inte?” ”Nej”, sa kvinnan.

Vi blev så förvånade. Janet sa: ”Det där var inte Big Gretch.” ”Inte?” sa jag.

Janet sa: ”Nej, nej, det där var inte Big Gretch.”

Jag sa: ”Vart i hela världen tar Big Gretch vägen?” ”Hit och dit”, sa Buster, ”däråt.”

Jag har en fruktansvärd skröna som jag skulle kunna berätta om det. Som det är. Å, min Mary! – jag kan berätta vad som helst för dig!

Jag uppför mig.

Jag använder enkla ord som du förstår – Dianes vagina, Marys barn. Det finns ingen gåta. Jag kunde ha fått syn på dig inser jag nu.

Det kändes som om de knullade åt en när jag såg vissa människor knulla.

Minns du exakt vad jag sa härute i det blå?

Du borde få mina instruktioner idag.

Förlåt, Mary, för att jag gjorde illa din vagina. Förlåt, Mary, för att jag var så klumpig med din vagina. Det som oroar mig är: mår Buster bra nu? Öh, doktorn talade med Buster. Doktorn sa: ”Bra gjort, Buster.”

Buster har inte varit särskilt försiktig och jag har varit tvungen att säga till Buster: ”Var försiktig är du snäll!”

Vad kommer Buster att göra för mig? är vad jag frågar mig.

Vad tror du att Buster kommer att göra för mig?

Kommer Buster att hjälpa till? Buster kan vara så smart. Mor är smart. Så det är väl inte särskilt förvånande att vi är smarta.

Jag talade lika uppriktigt med Buster som jag talar med dig, raring.

22

Jag tror inte att jag någonsin kommer att tala lika uppriktigt igen. Buster kan göra allt inom rimlighetens gränser med Diane och det håller Diane med mig om.

Jag kan inte beskriva hur underbart det känns när Diane säger till någon: ”Du har rätt.”

Mary, jag undrar vad du skulle ha gjort. En dag kommer du att berätta.

Vi har ännu en hård vecka nästa vecka. Det kommer att gå slag i slag.

Annorlunda uttryckt så är det inte särskilt svårt för oss att ta oss upp i ett rövhål, och ändå får det en del av oss att säga att det gör ont i knäna bara vi tänker på att ta oss upp där.

Bit för bit utför vi våra plikter gentemot Diane.

Vi har lovat att bära henne, att hämta henne, att sprida henne, att fullt ut avlägsna henne och hennes namn. Williams dotter, Williams andra dotter. Född 1946. Hjälpsam, finkänslig, vänlig – har hon inte ofta försökt ta sig tillbaka till bordet?

Hör nu, hon hade försvunnit ut i köket för att hämta efterrätten, för att bära in den till oss.Vi väntade på henne. Ingen var med henne i köket.

Vi kanske känner att en efterrätt är för sönderrepad eller för billig, att den är billig. Vi kan tycka att den är för tjock.

Diane måste kasta sig in i att hämta lite efterrätt åt oss. ”Vad blev det av henne?” sa vi. ”Kommer hon tillbaka?” Oj! Hon borde ta varje tillfälle att komma tillbaka.

Det var hon i fönstret. Det syntes på hur hon krökte ryggen.

Till slut tittade hon in.

Diane sa: ”Knulla mig. Smek mina bröst.”

Hon kommer fram. Hon hälsar på dig. Hon backar inte. Hon säger hej. Är det inte märkligt att hon inte backar när vi går framåt?

Vi anstränger oss för att inte bli arga på henne. Vi försöker att inte tilltala henne med hög röst. Vi försöker att inte avbryta henne. Vi försöker förstå en flicka när hon tilltalar oss. Vi säger: ”Skulle du kunna ta det där en gång till? Vill du vara så vänlig?”

23

Diane har inte ditt självförtroende eller ditt mod, men Mary, hon är en bra människa.

Och Mary, Thelma är ämnad som min nya vän.

Mr Cohen sa att jag aldrig skulle ta med mig Thelma till London eftersom de misshandlar människor som tar med sig Thelma till London. Om hon är i den kan de till och med bränna ner en butik i staden London. Jag kan ta med mig Thelma till Paris. Paris går bra. Mr Cohen vet ingenting om Prag. Wien går bra.

Jag sa att jag har varit så försiktig med Thelma. Jag sa att jag aldrig har tagit med henne någonstans. Jag har inte njutit av Thelma fullt ut under alla dessa år. Jag sa att jag verkligen ville ta med mig Thelma till Europa. Mr Cohen sa: ”Inte i snön! för huden spricker!”

Jag är medveten om riskerna.

Jag vill inte att folk ska skvallra om mig. Du sa: ”Jag har förstått att de ifrågasätter dig.”

Vi är inte ensamma här.

Mary, en del av oss hittade en sexuell vän, men vårt förstånd räcker inte för att ta hand om så många fullfjädrade flickor och deras vulvor. Att vi ändå älskar flickorna är en viss tröst.

En flicka ska vara underhållande och lärorik. Kommer det någonsin att förändras? Marjorie sa att hon inte trodde det.

Vi kan fira i den gamla stilen. I förväg förbereder vi oss.

Vi trycker in tungorna, en del av oss, i en del av dem, i deras anus. ”Ni är också söta!” sa de.

De var den största, den vackraste bunt människor vi någonsin sett!

Den äldsta av våra flickor var vildast. Det gör oss inget. Vi hoppas att hon kommer hit. Något bättre väntar.

Hon var guld värd, frun. Vi har alltid sagt att hon borde ha levt i ett sagorike, tryggt hopkurad i sagoriket.

Det tar så lång tid för oss att tro vad vi säger.

Romantikus erector är en kortprosasamling där berättelserna ständigt går runt skeva hörn. Texterna är konkreta och vardagliga men allt annat än vanliga; de visar på något man känner igen men inte väntade sig att få se. Diane Williams intar en särskild position i den amerikanska samtidslitteraturen.

Hennes prosa är aldrig tillrättalagd, alltid oefterhärmlig – hård, rolig och svindlande.

Diane Williams är bosatt och verksam i New York. Hon har givit ut ett flertal böcker, och är grundare av och chefredaktör för det litterära magasinet NOON. Boken är översatt av Niclas Nilsson.

Orosdi-Back