Björndjurets hämnd
ROMAN
Björndjurets hämnd
Dan Gyllbäck
Tidigare utgivning:
Skabelons dagbok: Den sista pusselbiten (2024), Skabelon förlag
Denna bok är en fiktiv berättelse. Alla likheter med verkliga personer eller händelser är en ren tillfällighet.
© Dan Gyllbäck
Utgiven av Skabelon förlag www.skabelon.se
Porträttfoto omslag: Emma Oldin Lazaroff Grafisk form och produktion: Anders Nyman, Whip Media
ISBN 978-91-989385-2-4
Människa utan samvete – du kommer aldrig förstå att det handlar om dig.
Broder,
Det är med stolthet jag kan bekräfta ditt medlemskap. Du har tagit det avgörande steget och är nu en av oss. Resan du påbörjat innebär möjligheter till upplevelser ytterst få vidrör under sin livstid. Jag garanterar dig intryck som är berikande, hisnande och utvecklande.
Här finns bandbredd för det oförutsedda och struktur för det planerade.
Låt oss guida dig!
I bilagan finner du praktiska detaljer om flöden och rutiner, läs noga men minns främst att vi är till för dig. Du är vår viktigaste uppdragsgivare och dina önskemål styr vårt arbete. Tveka inte att påtala om vi inte når upp till förväntad nivå.
Meddela oss om du har förbättringsförslag och kom gärna med önskemål på alternativa resmål. Det enda jag ber om är din absoluta diskretion.
Jag har noterat att du valt att prenumerera på samtliga tjänster. Du kommer inom kort att bli kontaktad och presenterad uppslag. Jag påminner på nytt om den begränsade svarstiden.
Återigen varmt välkommen.
Prokrastinering är döden!
Din vän, Mill Klümann
För Lynx Rufus
LYNX RUFUS INTRODUKTION
ETT
Operation Hovedbanegård, Köpenhamn, Danmark, juni 2008
Mill stod stilla. Stolds skyndade närmare, ett irriterande surr malde inom honom. Signalen betydde att något var fel, det kände han igen. Men vad? Skulle Mill börja tjafsa om pengarna igen? Det var knappast hans fel att investeringen sket sig, så var det i varenda upplägg. Ju högre risk, desto större avkastning. Om det gick vägen såklart. Vilket det inte gjort just den här gången. Men beslutet var Mills eget, han hade bara förmedlat kontakten.
”Nej men se goddag. Och din kamrat har du med dig också.”
”Det är …”
”… din vän Tobias, du berättade om honom ja. Jag är Mill.”
Mill sträckte fram handen och hälsade. Ansiktet avslöjade inga reaktioner.
”Tobias.”
Mill vände sig mot honom.
”Den här skulden …” Surret ökade i styrka, han ville lägga handen mot örat men höll emot.
”Alltså…jag var helt säker på att det var en juste kille … hade ingen aning att han skulle dra med pengarna … det är ju inte vad man tror …”
”Släpp det!” Rösten var vass. ”Såhär är det Stolds. Du och din vän
här genomför det här idag och så drar vi ett streck över det hela. Men det är av yttersta vikt att ni gör precis som jag säger.”
Stolds sneglade på Tobias som nickade. Tobias hade ingen aning om Stolds pågående bråk med Mill, det fanns ingen anledning att dra in honom i samma skitstorm. Men så snart det här med Mill var överstökat skulle han berätta om turerna med det försvunna kapitalet och Mills ilska. Tömma ur sig historien över en kall fräsande pilsner. Till Tobias som gick att snacka med. Som förstod. Faktiskt den enda.
”Men vad ska vi göra?” Tobias såg road ut, förväntansfull. Log på samma sätt som han ofta gjorde när de beställde in den första ölen.
”Lyssna. Innanför entrén till stationen kommer det snart att stå nio vuxna människor och vänta på er.” Mill höjde armen. ”Om en timma precis. Ni presenterar er som representanter från Lynx Rufus och …”
”Lynx vadå?”
”Säg åt ekot där att hålla käft en stund.”
”Va?” Han fattade inte heller vad som var på gång. Bäst att bli av med det här underliga så fort som möjligt.
”Sen delar ni ut kepsar. Det är noga, in i helvete noga, att alla har var sin. Och på huvudet. Sen går ni lugnt och fint in och ställer er vid Dollar Donut.”
”Vad kommer hända där?”
”Sa jag inte åt dig att be din vän hålla snattran?”
”Jo men ...”
”Tre saker att komma ihåg. Berätta att ni kommer från Lynx Rufus, dela ut kepsarna, gå till Dollar Donut. Inte svårare än så. Har ni förstått?”
Stolds nickade.
Det surrande ljudet i skallen tilltog.
Mill hade gett honom en tunn genomskinlig påse. Han grävde med den fria handen och fick fram knippet med kepsar. En blå, resten röda.
”Sätt på er de här.” Stolds tog för givet att alla förstod engelska.
De tog lydigt emot, inget krångel där i alla fall.
”Min passar inte.” Vilka menlösa stolpskott.
”Det går att justera i nacken, såhär.” En idiot i brun kavaj lämnade tillbaka kepsen till en figur med asiatiskt utseende.
Gruppen lyste röd, borde väl göra Mill mer än nöjd? Han suckade och tryckte fast sin egen blå huvudbonad som Mill instruerat. Först nu insåg han felet.
”Tobias, det verkar saknas en till dig.”
”Det är lugnt, jag skulle ju egentligen inte vara här. Det var ju du som drog mig hit. På gott och ont.”
Det stämde. Mill hade ringt honom tidigt samma morgon och nära nog väckt honom, det var ändå hans lediga dag. Mill hade varit forcerad och hotfull och flåsat i luren när han beskrivit uppgiften, att han genast måste gå in som någon förbannad reseledare i Mills ställe. På en tågstation?
Ta hand om ditt eget skitgöra, hade han velat säga men istället frågat vad det hela handlade om. Mill hade fräst tillbaka och gett honom en order.
Stolds hade sagt nej, han var redan uppbokad. Tyvärr. Men Mill hade inte svalt den förklaringen och lirkat med honom tills han berättade skälet, att han skulle ägna sin semesterdag åt att supa med sin vän Tobias. Mill hade genast bytt tonläge, låtit närmast munter och föreslagit att Tobias kunde få följa med. Som en hjälpreda hade Mill sagt. Hjälpreda till vad? Det handlade bara om nå-
gon timmas jobb, inte mer, och sedan kunde han fortsätta med sin ledighet och göra vad fan han ville. Stolds hade absolut inte lust att reta Mill i onödan, särskilt inte nu med tanke på pengaförlusten. Bättre då att spela med så att Mill fick tid att lugna sig och komma på bättre tankar.
”Jag klarar mig ändå. Det är inte särskilt kallt härinne.” Tobias skrattade.
Stolds log tillbaka och summerade läget för sig själv – de här jepparna var samlade på den utpekade platsen precis utanför
Dollar Donuts töntiga gatpratare. Kepsarna var på. En riktigt finfin gathering. Vad väntade nu? Och varför var de här människorna så märkligt tysta? Inte en enda fråga.
Tobias lutade sig närmare. Viskade.
”Du, vad händer?”
”Ingen aning.”
”Okej.”
”Men hur länge ska vi stå här?” Stolds såg sig omkring. Han hörde gnissel av gymnastikskor mot rödrutiga klinkerplattor.
Sorl. Folk överallt. Han spanade upp mot taket och upptäckte en ensam duva på ett mörkt rör. I tanken var han redan förbi. Den viktigare frågan var om de skulle grunda med öl här inne på stationen eller gå någon annanstans? Kanske var det bättre att byta miljö och eliminera risken att träffa på någon av de här förlorarna i sina töntiga kepsar på nytt? Han skulle föreslå att de borde inleda med Jägermeister, minst två var, som de gjorde ibland när de ville komma i stämning fort. Suga in kryddigheten och lakritsen och sedan direkt skölja bort den söta smaken med frisk bitter öl.
”Jag vet inte.”
Det kom ett skrik. Ett dämpat kort läte som omedelbart försvann. Hade han hört fel? Han såg sig omkring men kunde inte
upptäcka något ovanligt, fortfarande samma tröga människoflöde. Ett nytt rop, närmare den här gången. Högre och mer ihållande. Tillhörde rösten en kvinna? Han upptäckte en liggande kropp mot klinkergolvet framför biljettautomaten. Någon på huk bredvid. Var det en gumma som ramlat?
En rörelse mot hans axel. En försynt klapp. Han vände runt. Tobias. Ögonen var stora, uppspärrade. Vädjande. Han följde fascinerat hur Tobias hand släpade utmed hans egen överarm medan kroppen sjönk mot golvet. Ett ställ med vykort blev synligt alldeles bakom Tobias, blicken fastnade på en bild av en målad segelbåt med uppspända segel. Storsegel och fock. Blått hav. Ljusa moln.
Skriket var kvar. Varför fick ingen stopp på oljudet!
En duva passerade alldeles nära, flög rakt över den liggande Tobias och kryssade mellan två röda kepsar och vek sedan ljudlöst uppåt. Något var alldeles fel med Tobias. Ansiktet var vitt och nu syntes ett illrött streck från ena mungipan utmed kinden. Stolds gick ner på knä. Såg hur Tobias öppnade munnen men det kom inget ljud. Bara det förbannade skriket. Tobias doftade pepparmint och järn. Pannan var täckt av en vaxhinna och huden blänkte av fuktdroppar som pärlor. Stolds vinklade örat mot Tobias mun.
”Gll…”
Det kom inget mer.
Han lutade sig bakåt och upptäckte att en skjortknapp gått upp.
Han lirkade knappen genom tyget. Drog varsamt med handen över Tobias bröstkorg. Tyget var lent och varmt. Utan rörelse. Tobias slöt ögonen. Stolds sneglade mot taket. Upptäckte röret igen.
Ingen duva.
Såg tillbaka ner på sin vän som såg ut att ha somnat. Något svart rann ut ur Tobias kropp.
Telefonen plingade. I en automatisk rörelse fick han fram luren
från bakfickan och upptäckte att den gröna ikonen fått en etta.
Ett nytt sms.
”Bra jobbat. Vi är kvitt för den här gången. Gör som jag säger i fortsättningen. /Mill”
Dånet i huvudet exploderade.
Björndjurets hämnd är en samtidsskildring om de individer som passerat skiljelinjen mellan kapital och moral.
Bolaget Lynx Rufus saluför exklusiva besök till brottsplatser, olyckor och katastrofer, där platschefen
Kozak navigerar i en alltmer penningstinn omgivning.
Efter att ha hamnat i ett eldöverfall i Afghanistan bringas tillvaron i gungning och Kozak börjar omvärdera sitt yrkesval på allvar. Men när utvägen skymtar runt hörnet dras han obönhörligen tillbaka. ***
Dan Gyllbäck är född 1971. När han inte skriver romaner arbetar han som strategisk inköpare.
Med sitt intresse för nyheter och omvärldsanalys hämtar han ofta inspiration från de stora och små skeenden som formar vår tid.
Dan debuterade 2024 med kortromanen Skabelons dagbok.