9789186297961

PROFETIAN

Profetian.indd 1

2012-02-09 16.14

Profetian.indd 2

2012-02-09 16.14

PROFETIAN SIMON SCARROW

ÖVERSÄTTNING ANNA WALL

historiska media

Profetian.indd 3

2012-02-09 16.14

Tidigare utgivna böcker i Silverörnserien: Sveket 2011 Upproret 2011 Jakten 2010 Erövringen 2010 Legionären 2009 Centurion 2009

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© 2005 Simon Scarrow The right of Simon Scarrow to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

First Published in 2005

by HEADLINE PUBLISHING GROUP Originalets titel: The Eagle’s Prophecy © Svensk utgåva Historiska Media 2012 Översättning: Anna Wall Omslag: Tim Byrne Omslagsbild: © Stephen Mulcahey Sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: ScandBook, Falun 2012 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-86297-96-1

Profetian.indd 4

2012-02-09 16.14

Boken tillägnas min vän och granne Lawrence Coulton, som omkom i en olycka när han flög för RAF, Royal Air Force, under slutfasen av arbetet med den här romanen.

Lawrence var en av dessa ovanliga individer med en livslust som var fullkomligt omöjlig att motstå. Hans sällskap var till sann glädje för alla som hade privilegiet att känna honom.

Profetian.indd 5

2012-02-09 16.14

EN KORT INTRODUKTION AV DEN ROMERSKA FLOTTAN

Romarna ägnade sig motvilligt åt krigföring till sjöss och det var inte förrän under Augustus (27 f.Kr.–14 e.Kr.) som de etablerade ett permanent sjöförsvar. Huvudstyrkan var uppdelad i två flottor baserade i Misenum och Ravenna (där en stor del av romanen utspelar sig).

Varje flotta hade en prefekt som chef. Tidigare erfarenhet från krigsflottan var inget krav och tjänsten var främst administrativ.

Den grekiska flottans starka influens på kejsardömets flotta blir tydlig i graderna under prefekten. Divisionernas chefer kallades navarker och förde befäl över tio skepp. Navarkerna var, liksom legionernas centurioner, högre officerare med permanenta befattningar.

Om de så önskade kunde de ansöka om förflyttning till en legion och tjänstgöra som centurion. Den högsta navarken i flottan kallades navarchus princeps. Han hade samma funktion som den högste centurionen i en legion och gav tekniska råd till prefekten när det behövdes.

På skeppen var trierarkerna fartygschefer. Precis som navarkerna befordrades de ur leden och tilldelades ansvar över enskilda skepp.

Deras roll kan emellertid inte jämföras med dagens fartygschefer. De hade hand om själva seglingen, men under strid var det centurionen, med befäl över marinsoldaterna, som var den högste chefen. Av den anledningen har jag valt att använda de grekiska gradbeteckningarna hellre än att ge en vilseledande motsvarighet på modernt språk.

Bland fartygen var triremerna flottans arbetshästar. En trirem var 6

Profetian.indd 6

2012-02-09 16.14

ungefär trettiofem meter lång och sex meter bred och hade ett manskap på etthundrafemtio roddare och matroser, samt en centuria med marinsoldater. Det fanns andra varianter av fartyg som större (quinqueremer) och mindre (biremer och liburner), men alla hade samma typ av utseende och var i första hand gjorda för snabba manövrar under strid. Följaktligen var de lätta, inte särskilt sjödugliga och hemskt obekväma för resor som varade längre än ett par dagar.

7

Profetian.indd 7

2012-02-09 16.14

ILLYRICUM

Se detaljerad karta Ravenna

A D R IA T IS K A H AV ET

Rom

ITALIEN OCH ADRIATISKA HAVET UNDER CLAUDIUS TID

Profetian.indd 8

2012-02-09 16.14

Citadellet

Stenporten

Utkikspost

Profetian.indd 9

2012-02-09 16.14

Profetian.indd 10

2012-02-09 16.14

I

De tre skeppen lyftes när den mjuka vågen passerade under deras kölar. Från handelsfartygets höga akterkastell syntes Ravennas hamn en kort stund innan fartygen sjönk ner i vågdalen igen. Handelsfartyget hade fångats mellan två smidiga liburniska skepp och hölls fast med flera änterhakar som var surrade runt kraftiga stolpar på de omgivande skeppen. Piraterna ombord på liburnerna hade tagit in årorna och snabbt firat ner storseglen innan de strömmade ombord på handelsfartyget. Stormningen hade varit blodig och brutal.

Bevisen på anfallarnas våldsamhet låg utspridda över däck: matrosernas sönderslagna kroppar i mörka blodpölar på de släta, nötta däcksplankorna. Bland dem låg liken av över tjugo pirater, och kaptenen på den större liburnern rynkade pannan när han betraktade skådeplatsen från akterkastellet. De hade förlorat alldeles för många i striden om skeppet. I de flesta fall brukade de vrålande, beväpnade piraterna som kom vällande över relingen paralysera offren så pass att de släppte sina vapen och kapitulerade direkt. Men inte denna gång.

Handelsfartygets besättning och några av passagerarna hade mött piraterna alldeles intill relingen och hållit dem tillbaka med en målmedvetenhet som piratkaptenen inte mindes att han sett tidigare – i alla fall inte bland de handelsskepp som han och hans mannar plundrat under de senaste månaderna. Beväpnade med pikar, båtshakar, koffernaglar och några svärd hade försvararna hållit stånd så länge de 11

Profetian.indd 11

2012-02-09 16.14

kunde innan de tvingades tillbaka av fienderna, som var både fler och bättre beväpnade.

Särskilt fyra av dem hade fångat kaptenens uppmärksamhet: stora, bastanta karlar i enkla bruna tunikor, beväpnade med kortsvärd.

De hade kämpat in i det sista, rygg mot rygg runt masten, och dödat ett dussintal pirater innan de övermannats och huggits ner. Kaptenen hade själv dödat den siste av dem, men först efter att mannen skurit upp hans lår. Köttsåret var nu hårt lindat men den dunkande smärtan var fortfarande intensiv.

Piratkaptenen gick ner till huvuddäck. Han stannade vid masten och sparkade till en av de fyra männen med kängan så att kroppen rullade över på rygg. Mannen hade en soldats kroppsbyggnad och flera ärr. Liksom de andra. Kanske var det förklaringen till deras skicklighet med svärden. Han reste sig upp, fortfarande med blicken på den döde romaren. En legionär alltså, precis som hans kamrater.

Kaptenen rynkade pannan. Vad gjorde legionärer på ett handelsfartyg? Och inte vilka legionärer som helst. Det här var handplockade män – de allra bästa, knappast vanliga passagerare som återvände från semester i östern. Utan tvekan var det de som organiserat och lett försvaret på skeppet och de hade kämpat till sista blodsdroppen, utan tanke på att ge upp. Det var synd och skam, tänkte kaptenen.

Han hade velat ge dem en chans att ansluta sig till hans besättning.

Några brukade göra det. Resten såldes till slavhandlare som inte ställde frågor om deras ursprung och som var smarta nog att se till att de såldes i andra änden av kejsardömet. Legionärerna skulle ha varit värdefulla både som rekryter och slavar, bara deras tungor skars av; det skulle vara svårt att klaga på den orättvisa förslavningen utan röst… Men nu var soldaterna döda. Deras död hade varit meningslös, avgjorde kaptenen. Om det inte var så att de lovat att beskydda något, eller någon …

Vad gjorde de egentligen på skeppet?

Piratkaptenen gnuggade bandaget runt låret och såg sig om på däck. Hans mannar hade kastat upp luckorna till lastrummet och langade upp de lådor och kistor som såg mest dyrbara ut. Deras kamrater på däck slet upp dem och rotade igenom innehållet på jakt efter 12

Profetian.indd 12

2012-02-09 16.14

värdesaker. Andra män gick igenom passagerarnas tillhörigheter och tunga dunsar och krossljud hördes under golvplankorna.

Kaptenen klev över kropparna runt masten och tog sig försiktigt fram till de överlevande som stod hopträngda i förskeppet; några matroser, de flesta skadade, och ett stort antal passagerare. De tittade vaksamt på honom när han närmade sig. Kaptenen var nära att le när han såg hur en av matroserna skakade medan han försökte dra sig undan och han fick anstränga sig för att bevara sin neutrala min.

Under hans mörka, toviga lockar syntes ett par genomträngande svarta ögon och ett par kraftiga ögonbryn. Näsan var bruten och sned och ett utbuktande, vitt ärr löpte från hakan, över munnen och upp på kinden. Hans uppenbarelse hade en fantastisk effekt på dem som såg honom, men skadorna var inte en följd av livet som pirat. De hade funnits med honom sedan barnsben. Hans föräldrar hade dumpat honom som spädbarn i Piraeus slumkvarter och han hade för längesedan glömt orsaken till sitt otäcka ärr. Passagerarna och besättningen försökte göra sig så små som möjligt när han stannade på svärdslångt avstånd och svepte över dem med sin svarta blick. ”Mitt namn är Telemachus och jag är ledare för piraterna”, sa han på grekiska till de skräckslagna sjömännen. ”Vem är chef?”

De svarade inte, allt som hördes var männens oroliga andning där de stod inför ett grymt och oundvikligt öde. Piratkaptenen släppte dem inte med blicken när han långsamt förde ner handen och drog fram sin falcata. ”Jag frågade efter …” ”Snälla vänta!” avbröt någon. Piraten flyttade blicken till mannen som nyss varit så ivrig att dra sig undan. Nu pekade han med ett darrande finger över däck. ”Chefen är där borta … Han är död … Jag såg dig döda honom, kapten.” ”Gjorde du?” Piratens tjocka läppar kröktes i ett leende. ”Vilken av dem?” ”Där, kapten. Vid akterluckan. Den fete.”

Piratkaptenen vände sig om och upptäckte en kort, rundhyllt man som låg utsträckt på däck. Han var ett huvud kortare nu. Huvudet syntes ingenstans och Telemachus rynkade pannan innan han min13

Profetian.indd 13

2012-02-09 16.14

des ögonblicket strax efter att han tagit sig ner på däck. Framför honom hade en man, handelsfartygets kapten, skrikit och vänt om för att fly. Falcatans glittrande egg hade flugit genom luften, rakt genom hans fläskiga hals nästan helt utan att stanna till, och kaptenens huvud hade hoppat upp och rullat i väg åt sidan. ”Ja … det minns jag.” Piratens leende förvandlades till ett nöjt flin. ”Vem är förste styrman, då?”

Matrosen, som hittills fört talan, vände sig en aning och nickade försiktigt mot en stor nubier bredvid. ”Du?” Piraten pekade på honom med svärdsspetsen.

Nubiern kastade en föraktfull blick på sin skeppskamrat innan han nickade. ”Kliv fram!”

Förste styrman klev motvilligt fram och såg vaksamt på piraten.

Det gladde Telemachus att nubiern vågade möta hans blick. Då fanns det åtminstone en riktig man bland de överlevande. Piraten riktade svärdsspetsen mot kropparna runt masten. ”De där männen – de där seglivade asen som dödade så många av mina män – vilka var de?” ”Livvakter, kapten.” ”Livvakter?”

Nubiern nickade. ”De klev ombord på Rhodos.” ”Vem skyddade de?” ”En romare, kapten.”

Telemachus såg över axeln på nubiern mot de andra fångarna. ”Var är han?”

Nubiern ryckte på axlarna. ”Jag vet inte, kapten. Jag har inte sett honom sedan ni bordade oss. Han kanske är död. Han kanske har hoppat överbord.” ”Nubier …” Kaptenen tog ett steg närmare och fortsatte i en iskall, hotfull ton: ”Jag föddes inte i går. Visa mig romaren genast, annars visar jag dig hur ditt hjärta ser ut … Var är han?” ”Här”, ropade någon längst bak. En man knuffade sig fram, en lång, smal man med kännetecken som avslöjade hans ursprung: mörkt hår, olivfärgad hy och en lång näsa som romarna hade för vana 14

Profetian.indd 14

2012-02-09 16.14

att sätta i vädret för att kunna se ner på resten av världen. Han bar en enkel tunika och det var uppenbart att han hoppades på att smälta in bland de enklaste passagerarna som tillbringade hela överfarten på däck. Men mannens fåfänga gick inte att dölja och en dyrbar guldring prydde fortfarande högra handens pekfinger. Den stora rubinen i mitten fångade omedelbart kaptenens blick. ”Bäst för dig att den där är lätt att ta av …”

Romaren tittade ner. ”Den här? Den har tillhört min familj i generationer. Min far hade den före mig och min son ska ha den efter mig.” ”Det ska du inte vara alltför säker på.” Det ryckte roat i kaptenens ärrade ansikte. ”Vem är du egentligen? En man som reser med fyra jättar som sällskap måste vara någon med makt … och tillgångar.”

Nu var det romarens tur att le. ”Mer än du kan tänka dig.” ”Det tvivlar jag på. Jag har ganska livlig fantasi när det gäller pengar. Hur gärna jag än skulle vilja samtala en stund med en kultiverad man som du, är jag rädd att tiden inte räcker till. Det finns risk för att någon utkik i Ravenna bevittnat vår lilla marina aktion och har informerat den lokala befälhavaren. Mina skepp är visserligen bra, men jag tvivlar på att de skulle kunna besegra en av kejsardömets flottiljer. Vem är du då, romare? Jag frågar för sista gången.” ”Som du vill. Caius Caelius Secundus, till din tjänst.” Han bugade sig. ”Det var ju ett vackert, ädelt klingande namn. Jag antar att din familj skulle kunna hosta upp en rejäl lösensumma?” ”Naturligtvis. Nämn ett pris – ett rimligt sådant. Det kommer att betalas, sedan kan ni landsätta mig och mitt bagage.” ”Bara så där?” Kaptenen log. ”Jag måste ta med i beräkningen att …” ”Kapten! Kapten!”

En pirat kom störtande upp ur akterluckan som ledde ner till passagerarnas avdelning. Han bar på något inlindat i ett enkelt bomullsskynke och höll upp det medan han skyndade fram. ”Kapten! Titta på det här!”

Allas ansikten vändes mot mannen när han sprang fram till för15

Profetian.indd 15

2012-02-09 16.14

stäven och föll på knä innan han försiktigt lade ner knytet och förde tyget åt sidan. Ett litet skrin i mörkt, blankt trä, nästan svart. De blänkte som glas, vilket avslöjade dess höga ålder och att många händer smekt ytan. Träet var förstärkt av guldbårder och i dessa hade man fäst små kaméer av onyx som föreställde de mäktigaste av de grekiska gudarna. På den lilla silverskylten på locket stod inskriptionen: ”M. Antonius hic fecit”. ”Marcus Antonius?” För ett ögonblick var piratkaptenen betagen av föremålets skönhet, sedan började hans professionella hjärna kalkylera värdet och han såg upp på romaren. ”Är det din?”

Caius Caelius Secundus ansikte var uttryckslöst. ”Nåväl, inte din … men i din besittning. En praktfull klenod.

Den måste vara värd en förmögenhet.” ”Det är den”, medgav romaren. ”Och du kan få den.” ”Jaså … menar du det?” svarade Telemachus ironiskt. ”Det var verkligen snällt. Det vill jag gärna.”

Romaren bugade sig ödmjukt. ”Bara jag får behålla innehållet.”

Kaptenen såg skarpt på honom. ”Innehållet?” ”Några böcker. Bara så att jag har något att göra medan lösensumman fastställs.” ”Böcker? Vad är det för böcker som förvaras i ett skrin som det här?” ”Historieböcker”, förklarade romaren snabbt. ”Inget som skulle intressera dig.” ”Låt mig avgöra den saken”, svarade kaptenen och böjde sig fram för att noggrannare undersöka skrinet.

Det fanns ett litet nyckelhål på framsidan och skrinet var så konstfullt konstruerat att bara den allra svagaste linje avslöjade var locket mötte underdelen. Kaptenen såg upp. ”Ge mig nyckeln.” ”J-jag har den inte.” ”Försök inte, romare. Jag vill ha nyckeln, nu. Annars får fiskarna äta upp dig, bit för bit.”

Romaren var tyst och orörlig en liten stund. Sedan glimmade det 16

Profetian.indd 16

2012-02-09 16.14

till när kaptenens arm for upp och svärdsspetsen stannade en fingerbredd från romarens hals, blickstilla, som om den aldrig hade rört sig.

Romaren ryckte till och avslöjade för första gången hur rädd han var. ”Nyckeln …” sa Telemachus mjukt.

Secundus tog tag om ringen med andra handens fingrar och försökte vrida av den. Den satt hårt och hans välmanikyrerade naglar rev upp huden när han slet och drog i den. Till sist lossnade ringen, nu nersmetad med blod, och han stönade av ansträngning och smärta.

Han tvekade ett ögonblick, sedan höll han fram handen mot piratkaptenen, sträckte ut fingrarna och blottade guldringen som låg i handflatan. Men det var inte bara en ring. På undersidan, parallellt med fingret, stack ett litet, elegant skaft fram med ett mejslat stycke längst ut. ”Här har du.” Romarens axlar sjönk uppgivet när piratkaptenen tog ringen och satte nyckeln i låset. Den var utformad för att bara passa från en viss vinkel och han fick kämpa en stund innan han hittade rätt. Under tiden närmade sig resten av manskapet för att se vad som var på gång. Nyckeln var på plats och han vred runt. Ett mjukt klickljud hördes och locket öppnades en aning. Med ivriga fingrar öppnade Telemachus locket helt och blottade innehållet.

Han rynkade pannan. ”Bokrullar?”

I skrinet låg tre stora bokrullar med handtag av elfenben, täckta med mjuka läderomslag. Omslagen var så blekta och fläckade att kaptenen antog att böckerna måste vara antika. Han blängde besviket på dem. En låda som den här borde ha innehållit en förmögenhet i juveler eller mynt. Inte böcker. Varför i helvete reste man runt med en så fantastisk låda bara för att frakta ett par slitna bokrullar? ”Som jag sa …” Romaren tvingade fram ett leende. ”Bara bokrullar.”

Piraten såg knipslugt på honom. ”Bara rullar? Det tror jag inte.”

Han reste sig upp och vände sig till sin besättning. ”Bär över skrinet och resten av bytet till vårt skepp! Sätt fart!”

Piraterna satte i gång och lastade raskt över det mest värdefulla bagaget till de två liburnerna som var bundna invid skeppets sida.

Lasten utgjordes av marmor, värdefull men för tung för att bära över 17

Profetian.indd 17

2012-02-09 16.14

till piratskeppen. Men den skulle snart komma till användning, tänkte kaptenen med ett leende. När tiden var inne skulle den snabbt sänka skeppet till botten. ”Vad tänker ni göra med oss?” frågade Secundus.

Piratkaptenen vände sig bort från sina mannar och upptäckte att sjömännen tittade spänt på honom utan att längre försöka dölja sin rädsla.

Telemachus kliade skäggstubben på hakan. ”Jag har förlorat ett par bra mannar i dag. För många. Jag får nöja mig med några av er.”

Romaren fnös. ”Och om vi inte vill gå med?” ”Vi?” Kaptenen log långsamt. ”Jag har ingen användning för en bortklemad romersk aristokrat. Du kommer att göra resten sällskap, de som inte följer med oss.” ”Jag förstår.” Romaren kisade mot horisonten och det avlägsna fyrtornet i Ravenna medan han beräknade avståndet.

Kaptenen skrattade till och skakade på huvudet. ”Nej, det gör du inte. Du kan inte vänta dig någon hjälp från din flotta. Du och de andra kommer att vara döda långt innan de hinner skicka hit ett skepp. För övrigt kommer de inte att hitta något när de kommer hit.

Du kommer att sjunka tillsammans med skeppet.”

Telemachus vände om utan att vänta på svar, gick raskt över däck och svingade sig med van lätthet ner till däcket på sitt eget skepp.

Kistan väntade redan på honom vid foten av masten, men han ägnade den bara en snabb, lysten blick då han stannade för att ge order. ”Hector!”

En kraftig jättes gråsprängda huvud dök upp ovanför relingen på handelsskeppet. ”Ja, chefen?” ”Förbered sänkningen av fartyget. Men plocka först ut de bästa fångarna. Ta ombord dem på ditt skepp. Resten kan du döda. Lämna den arrogante romaren till sist. Jag vill att han ska svettas lite innan det blir hans tur.”

Hector flinade och försvann ur sikte. Strax därefter hördes en rad hårda smällar då piraterna högg loss virke för att tända en eld i handelsfartygets lastrum. Kaptenen vände uppmärksamheten mot skrinet och satte sig på huk framför det igen. Vid en närmare anblick 18

Profetian.indd 18

2012-02-09 16.14

stod det klart för honom vilket fint stycke hantverk han hade framför sig. Han strök handen över den praktfulla, skimrande ytan och stötte lätt mot kaméerna av guld och onyx. Telemachus skakade på huvudet igen. ”Bokrullar …”

Han öppnade haspen med båda händerna och lyfte varsamt på locket. Han väntade ett ögonblick innan han sträckte in handen och tog ut en av rullarna. Den var mycket tyngre än vad han väntat sig och för ett ögonblick undrade han om det kunde finnas guld gömt inuti. Han fingrade efter snöret som band ihop den, lyfte upp den för att se bättre och blev medveten om en svag citrondoft som utsöndrades från boken. Med lite ansträngning fick han upp knuten och skakade snöret åt sidan. Han höll om pergamentets övre kant med ena handen samtidigt som han rullade upp de första sidorna med den andra.

Skriften var på grekiska. Den var gammeldags men inte svår att tyda och Telemachus började läsa. Till en början såg han förbryllad och frustrerad ut medan han noggrant följde varje rad.

Ett plötsligt skräckslaget skrik hördes från handelsfartyget, men det fick ett tvärt slut. En kort paus, sedan ytterligare ett skrik, följt av en gäll röst som hysteriskt bad om nåd innan även den tystades. Kaptenen log. Ingen nåd skulle visas. Han kände sin underordnade, Hector, tillräckligt väl för att veta att mannen var mycket förtjust i att döda. Tillfogandet av smärta var en konst han behärskade till fullo, till och med mer än att föra befäl över ett piratskepp bemannat med några av de mest blodtörstiga män Telemachus någonsin känt. Kaptenen återvände till rullen och fortsatte läsa medan skriken skar genom luften.

Ett ögonblick senare läste han en mening som förklarade alltihop.

Insikten om vad han höll i sin hand kom över honom som en iskall våg. Han visste var det hade skrivits, vem som hade skrivit det och, viktigast av allt, han visste hur mycket de här rullarna kunde vara värda. Sedan slog det honom: om han tog kontakt med rätt spekulanter skulle han inte behöva sätta något pris.

Han lade snabbt ner rullen i skrinet och reste sig upp. ”Hector! Hector!”

19

Profetian.indd 19

2012-02-09 16.14