Brott & straff ~ del
Fjodor Dostojevskij
Brott & straff 2 Översättning av Ellen Rydelius
FJÄ R DE DELEN
341
342
I – Ä r detta en fortsättning på drömmen? undrade Raskolnikov ännu en gång. Försiktigt och misstroget fixerade han den oväntade gästen. – Svidrigajlov? Sådana dumheter! Det är inte möjligt! yttrade han slutligen högt med tvekan. Gästen tycktes inte alls bli förvånad över detta utrop. – Det är av två skäl som jag har tittat in till er. Först och främst ville jag göra er personliga bekantskap, eftersom jag länge har hört så mycket talas om er från en ytterst intressant och för er fördelaktig synpunkt. För det andra hoppas jag att ni kanske inte ska avböja att hjälpa mig i ett företag som direkt rör er systers, Avdotja Romanovnas intressen. Mig ensam släpper hon kanske inte in till sig numera utan rekommendation, på grund av en förutfattad mening, men med er hjälp räknar jag rentav på att… – Då har ni räknat fel, avbröt Raskolnikov. – Hon kom ju hit först i går, om jag får lov att fråga? Raskolnikov svarade inte. – Det var i går, jag vet det. Och själv kom jag inte hit förrän i förrgår. Ja, nu ska jag säga er en sak apropå detta, Rodion Romanovitj. Jag anser det överflödigt att urskulda mig, men tillåt också mig att förklara en sak: vad är det egentligen i hela den här affären som är så särskilt brottsligt å min sida, jag menar då man ser sunt och utan fördomar på saken? Raskolnikov fortsatte att betrakta honom under tystnad. – Kanske det att jag i mitt hus förföljde en ung, värnlös flicka och kränkte henne med mina gemena förslag, menar ni? (Jag går själv händelserna i förväg!) Men betänk bara, att även jag är en människa, et nihil humanum… med ett ord, att också 343
jag är i stånd att bli intagen och förälskad (vilket naturligtvis inte sker på vår egen befallning), och då kan allt förklaras på det naturligaste sätt. Nu är hela frågan denna: är jag ett odjur eller är jag själv ett offer? Nå, men om jag är ett offer? När jag föreslog föremålet för min böjelse att rymma med mig till Amerika eller Schweiz, hyste jag kanske själv de vördsammaste känslor, ja jag tänkte till och med skapa bådas vår lycka! Förnuftet tjänar ju passionen, och betänk, jag störtade mig själv ännu mer i fördärvet!… – Det är inte det frågan gäller, avbröt Raskolnikov med avsky. Ni är helt enkelt motbjudande, antingen ni har rätt eller ej, man vill inte ha att göra med er utan man kör ut er. Gå nu er väg! Svidrigajlov brast plötsligt i gapskratt. – Men ni… er kan man inte lura! sade han och skrattade på det mest öppenhjärtiga sätt. Jag ville föra er bakom ljuset, men nej, ni intog genast den rätta positionen. – Ni fortsätter att använda list även i detta ögonblick. – Än sen? Än sen? upprepade Svidrigajlov och skrattade med full hals. Detta är ju bonne guerre, som det heter, och list är absolut tillåten!… Men ni avbröt mig i alla fall: hur det än är, så bedyrar jag återigen: det skulle inte ha blivit några tråkigheter, om inte den där händelsen i trädgården hade varit. Marfa Petrovna… – Marfa Petrovna har ni också gett respass, sägs det, avbröt Raskolnikov brutalt. – Jaså, ni har hört talas om det? Hur vore det förresten möjligt annat. Nå ja, i fråga om den saken vet jag verkligen inte vad jag ska säga, fast mitt samvete är synnerligen lugnt i det fallet. Det vill säga, ni ska inte tro att jag riskerade något i den vägen. Allt detta försiggick i fullkomlig ordning och med stor noggrannhet: den medicinska undersökningen konstaterade slaganfall, orsakat av ett bad strax efter en bastant middag, varvid hon hade druckit nästan en butelj vin, och något annat kunde den ej konstatera… Ja, jag tänkte just en tid för mig själv, och särskilt på vägen hit då jag satt på tåget: kanske jag 344
har bidragit till hela den här… olyckan på något sätt, moraliskt genom att irritera henne eller något i den stilen? Men jag kom till det resultatet att det inte heller kunde vara möjligt. Raskolnikov började skratta. – Det var en besynnerlig lust ni har att oroa er. – Vad skrattar ni åt? Tänk er: jag slog bara till henne två gånger med ridpiskan, det syntes inte ens några märken… Var god och betrakta mig som en cyniker, jag vet precis hur gement det var av mig, och så vidare. Men jag vet också mycket väl att Marfa Petrovna för sin del var glad över denna, om jag så får säga, överilning från min sida. Historien med er syster hade uttömts till sista droppen. Marfa Petrovna hade varit tvungen att sitta hemma i tre dagar. Hon hade ingen anledning att fara till staden, och hon hade tråkat ut alla människor med det där brevet (ni har väl hört att hon brukade läsa upp brevet?). Och så föll plötsligt dessa båda piskrapp som från skyn! Det första hon gjorde var att säga till om skjuts!… Jag vill inte tala om att det finns tillfällen, då kvinnorna tycker det är mycket behagligt att vara förorättade, trots all skenbar indignation. Det finns sådana tillfällen för alla, människan tycker i regel mycket om att visa sig förorättad, har ni märkt det? Men kvinnorna framför allt. Man kan rentav säga att det är deras enda förströelse. En stund tänkte Raskolnikov stiga upp och gå ut och därmed avbryta samtalet. Men en viss nyfikenhet och nästan ett slags beräkning höll honom kvar för ett ögonblick. – Tycker ni om att slåss? frågade han tankspritt. – Nej, inte särskilt, svarade Svidrigajlov lugnt. Och med Marfa Petrovna slogs jag nästan aldrig. Vi levde mycket fridsamt, och hon trivdes alltid med mig. Under alla de sju år vi levde samman använde jag bara piskan två gånger (om man inte ska räkna ett tredje tillfälle, som för övrigt var mycket tvetydigt). Första gången var två månader efter vårt bröllop, strax efter det att vi hade flyttat till landet, och så nu den sista gången. Men ni trodde förstås att jag var ett riktigt odjur, en reaktionär, en slavdrivare! Hähä… Apropå, kommer ni inte 3 45
ihåg, Rodion Romanovitj, hur en adelsman – jag har glömt hans namn – blev offentligt och officiellt vanärad för några år sedan, på den välgörande publicitetens tid, därför att han hade piskat upp en tyska på tåget, minns ni det? Just då, samma år tror jag att tidskriften V jeks »Fula handling« inträffade (ni vet De egyptiska nätterna, den offentliga uppläsningen, minns ni? Vilka svarta ögon! O, var är du, min ungdoms gyllene tid!) Nå, min mening är den: jag kan inte hysa någon djup sympati för en herre som piskar upp en tyska, för det är i själva verket… vad är det att sympatisera med? Men samtidigt kan jag inte annat än säga att det ibland finns så stryktäcka tyskor, att jag tror inte det finns en enda radikal som kunde lita fullständigt på sig själv i det fallet. Ingen såg saken från den synpunkten på den tiden, men likväl är den synpunkten den verkligt humana, det är faktiskt så! När Svidrigajlov hade sagt detta brast han plötsligt i skratt igen. Raskolnikov insåg tydligt att detta var en man som hade fattat ett bestämt beslut och som var på sin vakt. – Ni måtte inte ha talat med någon människa på flera dagar? frågade han. – Det är nästan riktigt. Men säg: ni är säkert förvånad över att jag är en så foglig människa? – Nej, jag är förvånad över att ni är alldeles för foglig. – Därför att jag inte blir sårad av ohövligheten i era frågor? Är det inte så? Ja… men varför skulle jag bli sårad? När ni frågade mig så svarade jag, tillade han med ett egendomligt uttryck av godmodighet. Jag intresserar mig ju nästan inte för något, det försäkrar jag, fortsatte han liksom tankfullt. I synnerhet nu har jag ju ingen sysselsättning… För övrigt var det tillåtet för er att tro att jag ville ställa mig in, allra helst som jag har ärende till er syster, det förklarade jag själv. Men jag vill säga er uppriktigt: jag har haft mycket tråkigt! Särskilt de här tre dagarna, och därför blev jag glad över att träffa er… Bli inte ond, Rodion Romanovitj, men jag tycker, att ni själv verkar förfärligt besynnerlig. Som ni vill, men ni har några 346
funderingar, och just nu, jag menar inte precis i detta ögonblick, utan nu för tiden i allmänhet… Seså, jag ska inte säga mera, se inte så mulen ut! Jag är inte en sådan björn som ni tror. Raskolnikov betraktade honom dystert. – Ni är kanske inte alls någon björn, sade han. Jag tror till och med att ni har ett mycket fint umgängessätt, eller åtminstone kan ni vid behov vara en hygglig människa. – Jag intresserar mig inte särskilt för någons åsikt, svarade Svidrigajlov kärvt och med en anstrykning av högmod, och varför inte vara en gemen människa, när denna kostym är så bekväm att bära i vårt klimat och… och särskilt när man har en naturlig böjelse för den, tillade han åter med ett hånfullt skratt. – Jag har emellertid hört att ni har många bekanta här. Ni är som det heter »inte utan förbindelser«. Och varför skulle jag i så fall sakna betydelse för er? – Det var riktigt anmärkt att jag har bekanta, inföll Svidrigajlov utan att svara på den egentliga frågan. Jag har redan träffat flera. Jag har drivit omkring i tre dagar. Själv känner jag igen dem och de tycks känna igen mig. Man är ju hyggligt klädd och anses inte för någon fattiglapp, bondereformen gick oss ju förbi, våra skogar och ängar ligger vid havet, och inkomsterna har inte minskats, men… jag går inte dit. Umgänget där tråkade ut mig förr också. Nu är det tredje dagen jag är här, och jag har inte givit mig till känna för någon… Och en sådan stad sedan! Jag menar, hur har den blivit sådan, var snäll och säg det! En stad av kanslister och omöjliga präst-seminarister! Sannerligen, det var mycket som jag inte lade märke till här sist, för åtta år sedan, när jag spankulerade här… Nu hoppas jag vid Gud bara på anatomin! – Vilken anatomi? – Och vad de här klubbarna angår, så är de kanske ett framsteg. Nå ja, men det må komma efter vår tid, fortsatte han återigen utan att lägga märke till frågan. Det är då också ett nöje att vara falskspelare. – Och ni har varit falskspelare? 347
– Hur vore det möjligt annat? Vi var en hel liga, mycket hygglig, för åtta år sedan, vi fördrev tiden så gott vi kunde, och vet ni, alla var folk med fint sätt, det fanns både poeter och kapitalister. I regel är det så i det ryska samhället att de som fått stryk, har det finaste sättet, har ni märkt det? Det är nu på landet som det har gått utför med mig. Och ändå tänkte de sätta mig i fängelse för skuld den gången, det var en odåga till grek från Njesjur som gjorde det. Då dök Marfa Petrovna upp, hon prutade litet och löste ut mig för trettiotusen silverrubel (allt som allt var jag skyldig sjuttiotusen silverrubel). Jag ingick lagligt äktenskap med henne, och hon tog mig genast med sig till landet som en annan skatt. Hon var ju fem år äldre än jag. Hon älskade mig mycket. På sju år lämnade jag inte godset. Och märk väl, hela livet igenom hade hon dokument emot mig, med andras namn på, så att om jag hade haft en tanke på att på något sätt göra uppror, så bums i rävsaxen! Och hon skulle ha använt dem! Allt sådant hör ju ihop med kvinnorna. – Men om inte dokumentet hade funnits, hade ni då skuddat stoftet av era fötter? – Jag vet inte hur jag ska säga. Det där dokumentet generade mig nästan inte alls. Jag hade ingen lust att fara någonstans, och när Marfa Petrovna såg att jag hade tråkigt, bjöd hon mig självmant utomlands två, gånger. Och förresten! I utlandet hade jag varit förut, och där kände jag mig alltid olustig. Jag vet inte varför, men plötsligt stiger morgonrodnaden upp, där ligger Neapolitanska bukten och havet, man ser på det och det känns sorgligt. Det vidrigaste av allt är att man verkligen sörjer över något! Nej, då är det bättre i fosterlandet: här skjuter man åtminstone all skuld på andra och urskuldar sig själv. Jag kanske borde resa på en expedition till nordpolen nu, ty j’ai le vin mauvais, och det äcklar mig att dricka, men utom spriten har jag ingenting kvar. Jag har försökt allt. Man säger, att Berg skall stiga upp i en väldig ballong i Jusupovska trädgården om söndag, är det sant? – Nå, skulle ni vilja flyga? 348
– Jag? Nej… jag bara tänkte… mumlade Svidrigajlov som mycket riktigt försjönk i tankar. Vart vill han egentligen komma? tänkte Raskolnikov. – Nej, dokumentet generade mig inte, fortsatte Svidrigajlov tankfullt, jag hade själv ingen lust att lämna landet. Och det är nu ett år sedan Marfa Petrovna på min namnsdag lämnade igen det där dokumentet och till på köpet skänkte mig en betydande summa. Hon hade ju förmögenhet. »Du ser vilket förtroende jag har för dig, Arkadij Ivanovitj.« Ja, hon uttryckte sig verkligen så! Ni tror inte, att hon sade det. Men vet ni, jag blev faktiskt husbonde på godset, de känner mig i grannskapet. Jag brukade också skriva efter böcker. Marfa Petrovna gillade det först, men sedan blev hon rädd att jag skulle läsa för mycket. – Ni tycks sörja Marfa Petrovna mycket? – Jag? Kanske det. Det kanske verkligen är så. Apropå det, tror ni på spöken? – Vad för slags spöken? – Vanliga spöken, vad skulle jag annars mena? – Tror ni på dem? – Jag kan säga både ja och nej, pour vous plaire… Jag menar inte nej… – Brukar ni då se spöken? Svidrigajlov såg på honom med en besynnerlig blick. – Marfa Petrovna behagar besöka mig, sade han och han förvred munnen till ett underligt leende. – Besöka er? Vad menar ni? – Hon har varit hos mig tre gånger. Första gången såg jag henne på själva begravningsdagen, en timme efter det hon hade sänkts i graven. Det var dagen innan jag reste hit. Andra gången var i förrgår, på resan, i daggryningen på stationen Malaja Visjera, och tredje gången för två timmar sedan på stället där jag tagit in, inne i rummet. Jag var ensam. – Och ni var i vaket tillstånd? – Ja, fullkomligt. Jag var vaken alla tre gångerna. Hon kommer in, talar med mig en stund och går ut genom dörren. Hon 349
går alltid genom dörren. Det är rentav som om det hördes. – Varför trodde jag att det absolut hände er något i den vägen, sade Raskolnikov plötsligt, och i samma ögonblick förvånade han sig över att han sagt så. Han var häftigt upprörd. – Jaså, trodde ni det? frågade Svidrigajlov förvånad. Verkligen? Sade jag inte, att det fanns något gemensamt mellan oss? – Det har ni aldrig sagt! svarade Raskolnikov skarpt och med hetta. – Har jag inte det? – Nej! – Jag tyckte att jag sade det. När jag nyss kom in och fick se att ni låg där med slutna ögon och låtsades sova, då sade jag till mig själv: »Det är just en sådan!« – Vad menar ni med det? Vad talar ni om? utropade Raskolnikov. – Vad jag talar om? Det vet jag sannerligen inte, mumlade Svidrigajlov naivt, liksom om han trasslat in sig. De satt tysta en stund. Båda betraktade varandra uppmärksamt. – Det där är ju dumheter! utropade Raskolnikov förargad. Vad säger hon till er när hon kommer? – Hon? Kan ni tänka er, hon talar om de obetydligaste småsaker, det kan verkligen göra en förvånad, mig retar det där. När hon kom första gången (ni förstår, jag var trött: det hade varit begravningsmässan med »Sov i ro, heliga skara«, sedan litanian och gravölet, och slutligen satt jag ensam i mitt arbetsrum och rökte en cigarr och funderade). Då kom hon in genom dörren. »Arkadij Ivanovitj«, sade hon, »i dag under alla bestyren har du glömt bort att dra upp matsalsklockan.« Och den där klockan har jag verkligen dragit upp varenda vecka under alla sju åren, och glömde jag det brukade hon alltid påminna mig. Dagen därpå reste jag hit. När jag i daggryningen kom till en station beställde jag kaffe, jag var dåsig efter natten, rådbråkad, med sömnen ännu i ögonen, och då får jag se att Marfa Petrovna plötsligt sätter sig bredvid mig med en kortlek 35 0
i handen: »Skall jag inte spå dig om resan, Arkadij Ivanovitj?« Hon var en mästare i att spå, och jag kan inte förlåta mig själv att jag inte lät henne spå mig. Jag sprang förskräckt därifrån, och just då ringde klockan att tåget skulle gå. I dag sitter jag med tung mage efter en genomusel middag från matserveringen – jag sitter och röker – plötsligt kommer Marfa Petrovna åter in, helt elegant utstyrd i en ny grön sidenklänning med långt släp: »God dag, Arkadij Ivanovitj, vad tycker du om min klänning? Anisia syr inte så här bra.« (Anisia är den bästa sömmerskan i vår by, hon var förr livegen och har lärt sig sy i Moskva – en söt flickunge.) Hon står där och vänder sig runt framför mig. Jag betraktade klänningen, sedan såg jag uppmärksamt på hennes ansikte: »Det är en besynnerlig idé du har, Marfa Petrovna«, sade jag, »att komma och störa mig för sådana småsaker.« – »Ack, herregud, lille far, går det nu inte an att störa dig litet!« Då säger jag för att reta henne: »Jag tänker gifta mig Marfa Petrovna.« – »Det kan man vänta av dig, Arkadij Ivanovitj, men det hedrar dig just inte, att du knappt hinner begrava din hustru förrän du far bort för att gifta dig. Om du åtminstone gjorde ett gott val, men jag vet ju att det varken blir bra för dig eller henne, hyggligt folk kommer bara att skratta åt dig.« Och så gick hon sin väg och det var som om släpet frasat. Tänk sådana dumheter, inte sant? – Men ni kanske ljuger ihop alltsammans? genmälde Raskolnikov. – Jag ljuger sällan, svarade Svidrigajlov tankfullt liksom om han inte hade märkt det brutala i frågan. – Och ni har aldrig sett spöken förut, innan det där hände? – Neej, jag har bara sett spöken en gång i mitt liv, för sex år sedan. Jag hade en livegen som hette Filka. Han hade nyss blivit begraven och då glömde jag mig och skrek: »Filka, min pipa!« – Då kom han in och gick direkt fram till hyllan där mina pipor stod. Jag sitter och tänker: Nu vill han hämnas på mig, för strax före hans död hade vi blivit häftigt oense. »Hur vågar du komma in till mig med trasiga armbågar«, sade jag, 35 1
»ge dig i väg, din odåga!« Han vände sig om, gick ut och kom aldrig mer igen. Den gången sade jag ingenting till Marfa Petrovna. Jag tänkte läsa en själamässa över honom och freda mitt samvete. – Gå till en läkare. – Nog begriper jag er förutan att jag inte är frisk, men jag vet verkligen inte vad det är för fel. För min del tror jag absolut att jag är fem gånger friskare än ni. Jag frågade inte: tror ni att man kan se spöken eller ej? Jag frågade er: tror ni att det finns spöken? – Nej, det tror jag inte på några villkor, utropade Raskolnikov nästan med vrede. – Vet ni vad de vanligen säger? mumlade Svidrigajlov liksom för sig själv, medan han såg åt sidan och lutade huvudet något på sned. De säger: »Du är sjuk, alltså är det som du föreställer dig bara en yrselfantasi, som inte existerar.« Men detta är ju ingen sträng logik. Jag medger att spöken bara visar sig för sjuka personer, men detta bevisar bara att spöken inte kan visa sig för andra än sjuka, men det bevisar inte att de inte existerar i och för sig. – Det finns inga! envisades Raskolnikov retligt. – Tror ni det? fortsatte Svidrigajlov och såg dröjande på honom. Men om man skulle resonera så (hjälp nu till): Spöken är så att säga bitar och fragment av andra världar, deras grundval. En frisk människa har naturligtvis ingen anledning att se dem, eftersom en frisk människa mest av allt är en jordisk människa och således endast måste leva livet här nere, för fullständighetens och ordningens skull. Men knappt blir hon sjuk, knappt störs den normala jordiska ordningen i organismen, förrän det genast börjar visa sig en möjlighet att leva i en annan värld, och ju sjukare hon är, desto livligare är beröringen med den andra världen, och när därför människan dör helt och hållet, så övergår hon direkt till den andra världen. Jag har funderat ut detta för länge sedan. Om ni tror på ett liv efter detta, så kan ni också tro på denna princip. 35 2
– Jag tror inte på ett liv efter detta, sade Raskolnikov. Svidrigajlov satt tankfull. – Men tänk om det bara finns spindlar där eller någonting i den vägen, sade han plötsligt. Han är tokig, tänkte Raskolnikov. – Vi föreställer oss alltid evigheten som en idé som är omöjlig att fatta, som något väldigt, kolossalt! Men varför måste det absolut vara något kolossalt? Och plötsligt, tänk er det, finns det i stället för allt detta bara en liten skrubb, något i stil med en bastu på landet som är inrökt och där det kryper spindlar i alla hörn, och det är hela evigheten. Vet ni, ibland fantiserar jag i den stilen. – Och kan ni verkligen inte föreställa er något uppbyggligare och rättvisare än detta? utropade Raskolnikov med en känsla av obehag. – Rättvisare? Det är inte gott att veta, kanske är detta rättvist, och vet ni, jag skulle absolut med avsikt ha ställt till så! svarade Svidrigajlov och log obestämt. En rysning genomfor plötsligt Raskolnikov vid detta ohyggliga svar. Svidrigajlov lyfte på huvudet, betraktade honom uppmärksamt och brast plötsligt ut i högljutt skratt. – Nej, tänk bara, utropade han. För en halvtimme sedan hade vi ännu inte sett varandra, vi betraktade varandra som fiender, vi hade en ouppgjord affär oss emellan. Och nu har vi gått ifrån ämnet och givit oss in på sådana här konstigheter! Nå, hade jag inte rätt, då jag sade att vi är av samma skrot och korn? – Gör mig den tjänsten att förklara er raskt, fortsatte Raskolnikov förargad. Säg mig varför ni gjorde mig äran av ert besök… och… jag har bråttom, jag har inte tid, jag ska gå bort… – Å, för all del. Er syster, Avdotja Romanovna, tänker ju gifta sig med herr Lusjin, med Pjotr Petrovitj? – Går det inte att lämna min syster ur räkningen och låta bli att nämna hennes namn? Jag förstår inte hur ni vågar uttala hennes namn i min närvaro, såvida ni verkligen är Svidrigajlov? 35 3
– Men jag har ju kommit hit för att tala om henne, hur kan jag då låta bli att nämna hennes namn? – Nå, så tala då, men fort! – Jag är övertygad om att ni redan har bildat er en mening om denne herr Lusjin, min hustrus släkting, såvida ni bara har sett honom en halvtimme eller hört någonting sant och riktigt om honom. Han är ingen man för Avdotja Romanovna. Jag anser att Avdotja Romanovna i detta fallet offrar sig mycket ädelmodigt och obetänksamt för… sin familj. På grund av allt vad jag hört om er trodde jag att ni å er sida skulle bli mycket belåten, om detta äktenskap kunde omintetgöras utan att störa vissa intressen. Och nu, när jag gjort er personliga bekantskap, är jag övertygad om detta. – Allt detta är mycket naivt av er. Ursäkta, jag menade fräckt, sade Raskolnikov. – Det vill säga, ni menar att jag fiskar för egen räkning. Var inte orolig, Rodion Romanovitj. Om jag arbetade för min egen fördel, så hade jag inte uttalat mig så öppet, jag är ju ingen fullständig idiot. I detta fall ska jag avslöja en psykologisk egendomlighet för er. Nyss, när jag sökte urskulda min kärlek till Avdotja Romanovna, sade jag, att jag själv var offret. Men nu ska ni veta att jag inte hyser någon kärlek till henne längre, inte alls, jag finner det själv besynnerligt, ty jag kände verkligen något särskilt… – Av sysslolöshet och sedefördärv, avbröt Raskolnikov. – Ja, jag är verkligen en sysslolös och fördärvad människa, men förresten har er syster så många företräden att jag inte kunde undgå att bli intagen i henne. Men allt detta var dumheter, som jag nu själv inser. – Är det längesedan ni insåg det? – Jag började märka det redan förut, och slutgiltigt övertygad blev jag i förrgår, nästan i samma ögonblick som jag kom fram till Petersburg. Förresten inbillade jag mig ännu i Moskva att jag for hit för att anhålla om Avdotja Romanovnas hand och rivalisera med herr Lusjin. 35 4
– Ursäkta att jag avbryter er. Gör mig en tjänst: kan ni inte uttrycka er kortare och övergå direkt till ändamålet med ert besök. Jag har bråttom, jag måste gå bort… – Med största nöje. När jag kommit hit och beslutat mig för att företaga en viss… tripp, så ville jag vidta en del nödvändiga förberedande åtgärder. Mina barn är kvar hos sin moster, de är rika och personligen betyder jag ingenting för dem. Och vad är jag egentligen för en far! Jag tog bara med mig det som Marfa Petrovna gav mig för ett år sedan. Det räcker för mig. Ursäkta, jag ska genast övergå till själva saken. Före den här trippen, som kanske blir av, vill jag göra upp räkningen med herr Lusjin. Inte för att jag tycker så illa om honom, men det var dock för hans skull som jag kom i tvist med Marfa Petrovna, när jag fick veta att hon arbetade för det här giftermålet. Jag vill nu genom er förmedling träffa Avdotja Romanovna och, om så behövs, i er närvaro förklara för henne först och främst, att hon inte har den ringaste fördel av att gifta sig med herr Lusjin, utan till och med en tydlig olägenhet. När jag sedan bett om ursäkt för alla dessa tråkigheter nyligen, vill jag be om tillåtelse att få överlämna till henne tiotusen rubel och på så sätt underlätta brytningen med herr Lusjin, en brytning som jag är övertygad om att hon inte vore obenägen för, om det bara fanns en möjlighet att åstadkomma den. – Men ni är visst vansinnig! utropade Raskolnikov, inte så mycket förargad som förvånad. Hur vågar ni tala på det sättet? – Jag visste väl att ni skulle börja bråka. Men betänk för det första, jag är visserligen inte rik, men jag kan disponera de här tiotusen rublerna, jag menar jag behöver dem inte alls. Om inte Avdotja Romanovna tar dem, så kommer jag kanske att använda dem på ett ännu dummare sätt. Det var den saken. Och för det andra: mitt samvete är fullkomligt rent, jag föreslår det utan några beräkningar. Ni må tro mig eller ej, men efteråt ska både ni och Avdotja Romanovna få se det. Hela saken är den att jag verkligen berett er högt ärade syster en del besvär och obehag. Då jag känner en uppriktig ånger, önskar jag alltså 35 5
av hjärtat – inte köpa mig fri, inte betala för obehagen, utan rätt och slätt göra något som var bra för henne, av den orsaken att jag är inte den som bara har velat göra henne ont. Om det fanns en miljondels beräkning i mitt förslag, så skulle jag inte ha framlagt det så öppet, och jag skulle inte ha erbjudit henne bara tiotusen, då jag för endast fem veckor sedan erbjöd henne mera. Dessutom kommer jag kanske mycket snart att gifta mig med en ung flicka, och följaktligen behöver ni inte hysa några misstankar att jag skulle vilja begå något attentat mot Avdotja Romanovna. Till sist vill jag säga, att om Avdotja Romanovna gifter sig med herr Lusjin, så tar hon emot samma pengar, fast från ett annat håll… Ni får inte bli ond, Rodion Romanovitj, utan ni ska resonera lugnt och kallblodigt. När Svidrigajlov sade detta, var han själv mycket kallblodig och lugn. – Jag får be er sluta, sade Raskolnikov. Detta är i själva verket oförlåtligt fräckt. – Visst inte! Om man får tro er, kan en människa i denna världen endast få göra en annan människa ont, och hon har till på köpet inte rätt att göra en smula gott på grund av tomma vedertagna formella skäl. Detta är absurt. Om jag till exempel dog och i mitt testamente efterlämnade denna summa åt er syster, skulle hon då neka att mottaga den? – Det är mycket möjligt. – Det är det inte! Förresten, det må så vara. Men tiotusen är i alla fall en nätt summa för tillfället, i alla händelser ber jag att ni nämner för Avdotja Romanovna vad jag här sagt. – Nej, det vill jag inte. – I så fall, Rodion Romanovitj, blir jag tvungen att tilltvinga mig ett personligt sammanträffande och alltså besvära er syster. – Men om jag framför det, tänker ni då inte skaffa er ett personligt sammanträffande? – Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag ville mycket gärna se henne en gång. – Hoppas inte på det! 35 6
– Det var synd. Förresten känner ni mig inte. Vi kommer kanske att bli närmare bekanta. – Tror ni det? – Varför inte? sade Svidrigajlov leende, reste sig och tog sin hatt. Inte för att jag var så ivrig att besvära er, och då jag gick hit, hade jag inte stora förhoppningar, fastän er fysionomi gjorde ett starkt intryck på mig i morse. – Var såg ni mig i morse? frågade Raskolnikov oroligt. – Alldeles händelsevis… Jag tycker hela tiden att det finns något hos er som liknar mig… Bli inte orolig, jag är inte så tråkig, jag har kommit överens med falskspelare, och furst Svirbej, en avlägsen släkting till mig och en stor pamp, tråkade jag inte ut, och jag har skrivit i fru Prilukovas album om Rafaels madonna, och jag har levat sju år på samma fläck med Marfa Petrovna, och förr i världen brukade jag övernatta hos Vjasemskis vid Siennaja och jag kanske kommer att fara i ballong med Berg. – Ja, det är bra. Tillåt mig fråga, tänker ni göra resan snart? – Vilken resa? – Jo den där »trippen«… Ni sade det ju själv. – Trippen! Ack, ja visst, mycket riktigt, jag talade med er om trippen. Ja, det är en vidlyftig fråga… Om ni bara visste vad ni frågar om! tillade han och brast plötsligt ut i ett kort och högljutt skratt. Jag kanske gifter mig i stället för att göra den där trippen. Det är en flicka som man vill gifta bort mig med. – Här? – Ja. – När hann ni med det? – Men jag vill mycket gärna träffa Avdotja Romanovna en gång. Jag ber er allvarligt. Nå, adjö så länge… Det var sant! Jag har ju glömt en sak. Vill ni hälsa er syster, Rodion Romanovitj, att Marfa Petrovna har kommit ihåg henne i sitt testamente med tretusen. Det är faktiskt sant. Marfa Petrovna ordnade med saken en vecka före sin död, och det skrevs i min närvaro. Om två eller tre veckor kan Avdotja Romanovna få pengarna. – Talar ni sanning? 35 7
– Ja. Framför det, och nu, mjuka tjänare. Jag bor inte alls långtifrån er. När Svidrigajlov var på väg ut stötte han i dörren ihop med Rasumichin.
35 8
II K l o c k a n var nästan åtta. De skyndade nu båda till Bakaljejevs för att komma före Lusjin. – Vem var det där? frågade Rasumichin så snart de kom ut på gatan. – Det var Svidrigajlov, den där godsägaren, i vars hus min syster blev så förorättad när hon hade plats hos dem som guvernant. Han förföljde henne med kärleksförklaringar så att hon blev bortkörd av hans hustru, Marfa Petrovna. Denna Marfa Petrovna bad sedan Dunja om förlåtelse, och nu har hon plötsligt dött. Det var om henne vi talade för en stund sedan. Jag vet inte varför, men jag är mycket rädd för den där mannen. Han kom hit strax efter hustruns begravning. Han är mycket besynnerlig och har fattat något beslut… Han tycks veta någonting… Vi måste skydda Dunja för honom… det var det jag ville säga dig, hör du det. – Skydda henne! Vad kan han väl göra Avdotja Romanovna? Nå ja, tack ska du ha, Rodja, för att du sade mig det… Ja, vi ska skydda henne!… Var bor han? – Det vet jag inte. – Varför frågade du inte det? Det var synd! Förresten ska jag nog ta reda på det! – Hann du se honom? frågade Raskolnikov efter en stunds tystnad. – Ja, jag lade noga märke till honom. – Såg du honom riktigt? Såg du honom tydligt? envisades Raskolnikov. – Ja, jag minns honom tydligt, jag känner igen honom bland tusen, jag har gott minne för ansikten. Båda gick tysta en stund. 35 9
– Hm… jo… mumlade Raskolnikov, vet du vad… jag kom att tänka på något… det är som om allt det här vore en fantasi. – Vad talar du om? Jag förstår dig inte riktigt. – Ni säger alla, fortsatte Raskolnikov och förvred sin mun till ett leende, att jag är vansinnig, och nu tyckte jag, att jag kanske verkligen är tokig och bara ser spöken. – Varför säger du så? – Vem vet! Kanske är jag verkligen vansinnig, och allt som hänt dessa dagar, alltsammans är kanske bara inbillning… – Ä, Rodja, har du blivit nervös igen!… Men vad sade han, vad hade han för ärende? Raskolnikov svarade inte. Rasumichin funderade en stund. – Nå, hör nu min rapport, började han. Jag tittade in till dig, men du sov. Sedan åt vi middag, och sedan gick jag till Porfirij. Samjotov var alltjämt hos honom. Jag ville börja tala, men det blev ingenting av. Jag kunde inte inleda samtalet på det rätta sättet. Det var som om de inte förstod mig, som om de inte kunde förstå mig, men de var inte alls förlägna. Jag tog Porfirij avsides vid fönstret och började tala med honom, men återigen fick jag ingenting sagt: han tittade bort, och jag likaså. Slutligen satte jag knytnäven mittför synen på honom och sade att jag skulle slå sönder skallen på honom i all vänskaplighet. Han bara såg på mig. Då spottade jag och gick min väg. Det var alltsammans. Det var mycket dumt. Med Samjotov växlade jag inte ett ord. Och ser du, jag tänkte att jag hade fördärvat saken, och när jag gick nerför trappan kom det för mig en tanke som riktigt gjorde mig glad. Varför bråkar vi, du och jag? Om det vore någon fara för dig eller något i den vägen, kunde det så vara. Men vad gör det dig? Det rör dig ju inte, du kan ju spotta åt dem. Vi kan skratta åt dem efteråt, och i ditt ställe skulle jag mystifiera dem till på köpet. Så de ska skämmas efteråt! Spotta du bara! Sedan kan vi klå upp dem, men nu ska vi skratta! – Ja visst, naturligtvis! svarade Raskolnikov. »Men vad ska du väl säga i morgon?« tänkte han för sig själv. Besynnerligt nog hade det ännu aldrig fallit honom in: Vad ska Rasumi360
chin tänka när han får veta det? Vid denna tanke betraktade Raskolnikov honom uppmärksamt. Rasumichins rapport om besöket hos Porfirij intresserade honom mycket litet, det hade blåst så många vindar sedan dess. I korridoren stötte de ihop med Lusjin. Han kom på slaget åtta och letade reda på rummet, så att alla tre kom in på en gång, men utan att se på varandra och utan att hälsa. De unga männen gick först in, men Pjotr Petrovitj dröjde för artighetens skull något i tamburen medan han tog av sig överrocken. Pulcheria Alexandrovna gick genast ut för att möta honom på tröskeln. Dunja hälsade på brodern. Pjotr Petrovitj gick in och bugade sig för damerna ganska älskvärt men med fördubblad värdighet. För övrigt såg han ut som om han tappat koncepterna en smula och ännu inte funnit sig till rätta. Pulcheria Alexandrovna, som också föreföll förlägen, skyndade att placera alla kring ett runt bord, på vilket samovaren stod och kokade. Dunja och Lusjin fick sina platser mitt emot varandra på ömse sidor om bordet. Rasumichin och Raskolnikov kom att sitta mitt emot Pulcheria Alexandrovna, Rasumichin närmare Lusjin och Raskolnikov bredvid systern. Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Lusjin tog makligt fram en batistnäsduk, som luktade parfym, och snöt sig med minen hos en dygdig, men i sin värdighet något sårad person, som därjämte är fast besluten att fordra en förklaring. Redan i tamburen hade han gripits av den tanken: om han skulle låta bli att ta av sig överrocken och gå sin väg och därmed straffa de båda damerna på ett strängt och imponerande sätt, så att de med ens skulle få känna hans makt. Men han kunde inte besluta sig för det. Dessutom tyckte denne man icke om ovisshet, och här måste en förklaring komma till stånd: eftersom man så öppet trotsat hans befallning, låg det något bakom, och alltså var det bättre att få veta det på förhand. Alltid blev det tid till straff, och straffet låg ju i hans händer. – Jag hoppas att resan har gått lyckligt? – Han vände sig officiellt till Pulcheria Alexandrovna. 3 61
– Ja, gud vare lov, Pjotr Petrovitj. – Mycket angenämt att höra. Och Avdotja Romanovna är inte heller trött? – Jag är ung och stark, jag blir inte så lätt trött, men för mamma var det mycket besvärligt, svarade Dunja. – Ja, vad ska man göra, statens järnvägar är mycket långa. Vår så kallade »moder Ryssland« är stor… Och jag kunde inte, hur gärna jag än ville, komma och möta er i går. Jag hoppas emellertid att allt gick utan särskilda obehag? – Ack nej, Pjotr Petrovitj, vi var mycket modfällda, skyndade Pulcheria Alexandrovna att förklara med ett egendomligt tonfall, och om inte Gud själv hade sänt Dmitrij Prokofitj i vår väg i går, så tror jag att vi helt enkelt hade varit förlorade. Får jag föreställa: Dmitrij Prokofitj Rasumichin, tillade hon och presenterade den senare för Lusjin. – Ja visst, jag hade nöjet… i går, mumlade Lusjin och sneglade ovänligt på Rasumichin, varefter han rynkade ögonbrynen och teg. På det hela taget hörde Lusjin till den kategori av människor, som skenbart är mycket älskvärda i sällskapslivet och uppställer särskilda anspråk på älskvärdhet, men som när inte allt går efter deras önskan genast förlorar alla sina talanger och snarare liknar mjölsäckar än förbindliga och livliga kavaljerer. Återigen tystnade alla. Raskolnikov teg envist, Avdotja Romanovna ville inte i förtid avbryta tystnaden, och Rasumichin hade ingenting att säga, så att Pulcheria Alexandrovna åter blev orolig. – Har ni hört att Marfa Petrovna är död? började hon och tog sin tillflykt till sitt beprövade samtalsämne. – Ja visst, jag har hört det. Jag fick höra nyheten med detsamma den kom, och jag kom nu för att meddela er, att Arkadij Ivanovitj Svidrigajlov omedelbart efter sin hustrus begravning i all hast begav sig till Petersburg. Så förhåller det sig åtminstone enligt de tillförlitliga underrättelser som jag erhållit. – Till Petersburg? Hit? frågade Dunja oroligt och växlade en blick med modern. 362