Page 1

RÖSTER OM 14 ÅR TILL SALU

caroline engvall född 1978, har jobbat som journalist sedan 14 års ålder och brunnit för utsatta unga ända sedan hon var chefredaktör för tjejtidningen Frida i början av 2000-talet. Där fick hon kontakt med Tessan, huvudpersonen i storsäljaren 14 år till salu, som berättade sin chockerande historia om hur hon efter en våldtäkt började skada sig med hjälp av sex. Tessans berättelse utlöste en explosionsartad debatt om hur våra unga mår. Idag är Caroline flitigt anlitad föreläsare om ämnet sex som ångestdämpning för poliser, åklagare och skolor. Caroline bor med man och barn i Stockholm och Thailand.

Sandra är tjejen som har växt upp på en av Sveriges finaste gator. Perfekt yta. Ingen kunde ana att hon lät äldre män våldta henne medan hon låtsades sova över hos sin kompis. När Nadja var 15 år spreds nakenbilder på henne i skolan. Kroppen tappade betydelse. Hon kunde lika gärna använda den till det enda hon var riktigt bra på – sex. Jocke är 17-åringen som låter sig utnyttjas av våldsamma sexköpare. För pengarna försörjer han sig själv och sin pappa. Sandra, Nadja och Jocke är en bild av ett nytt Sverige, något vi gärna vill blunda för. Alla var barn när de började sälja- och ha sex för att försöka låta ångesten i själen pysa ut. Tyvärr finns Sandra, Nadja och Jocke på riktigt. Berättelser som deras finns överallt runtomkring oss. I alla svenska städer och byar. I alla samhällsklasser. Med hjälp av ord, våld och hot står våra barn ut med allt sexköparna gör med dem – samtidigt som de kämpar för att bevara sin största hemlighet.

”Drabbande, gripande och skakande.” aaaa Maria Küchen, Amelia ”Läs den!” Camilla Läckberg, deckarförfattare ”Boken har fått mig att tänka.” Maria Ernestam, författare ”Gripande, sorglig och riktigt skakande! Det här är en viktig bok som jag tycker alla borde läsa!” Charlotte Perrelli, artist ”En stark läsupplevelse.” Helene Tursten, deckarförfattare ”En oerhört stark och tragisk bok (…) som väcker många tankar till liv och man får upp ögonen för ett problem som man inte riktigt trodde fanns.” Pernilla Wahlgren, artist ”Fantastisk men hemsk historia.” Jasmine Kara, artist ”Ämnet är minst sagt viktigt och jag är väldigt glad över att du lyft fram Tessans erfarenheter.” Beatrice Ask, justitieminister ”Årets mest skrämmande bok.” Bokmamman, bloggare

www.intetillsalu.se

”Grym, och u Änn grymt bra. 14 år n starkare ä ” till salu

www.intetillsalu.se

Caroline Engvall A WE N N

KATAR IN

Porträttbild: Tobias Fischer, www.fotografiskbild.se.

www.kallakulor.com

STAM

”Så viktig på så många områden att det är svårt att ens räkna upp dem alla. Den här boken borde vara obligatorisk läsning i svenska högstadieskolor och gymnasium.” Bokhora, bokrecensenter ”En nia i sorglighet.” Boksidan, bokblogg ”Man kunde verkligen inte slita sig från den när man väl börjat läsa, längesen man hittade en bok som hade den effekten.” Emooma, bloggare


SKAMFLÄCK – svenska barns verkliga helvete Av Caroline Engvall


Omslagsdesign: Magnus Petersson Omslagsbild: Tobias Fischer, www.fotografiskbild.se Författarbild: Johan Almblad Hår- och make up: Mia Högfeldt Inlagedesign: Olof Nauclér, www.navigare.nu © Kalla Kulor Förlag ISBN: 978-91-85535-78-1 Tryckt av Scandbook, Falun, juni 2011 Caroline Engvall har tidigare skrivit: 14 år till salu (Kalla kulor 2008) Tatuering – handbok för nybörjare och inspiration för redan gaddade (Kalla kulor 2009) www.intetillsalu.se www.kallakulor.com

2


FÖRFATTARENS TACK Till Johan och Teddie. De finaste. Tack till alla som lagt varsin pusselbit. Åsa Landberg och Olof Risberg på Rädda barnen, ni som kan så mycket om unga tjejer (Åsa) och killar (Olof) som far illa. Jonas Trolle, tf. sektionschef/spaningsledare vid Citypolisens spaningsrotel, för det arbete du orkar utföra varje dag för att göra världen lite bättre. Anneli Svensson, psykoterapeut och expert på HBT-frågor och en mycket mjuk person som kan få vem som helst att våga berätta. Mina Gäredal, ansvarig för sex- och hälsofrågor på RFSL Ungdom, för din stora kunskap om pojkar som har destruktivt sex och insikten om att sex mot ersättning inte bara behöver vara dåligt. Cecilia Kjellgren, socionom på avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet, för allt du kan om unga förövare. Paulina Bengtsson, som själv genomlidit hemska övergrepp men nu är grundare av Novahuset, en ideell förening för att hjälpa andra som har varit utsatta. Tack Therese Axelsson och Madeleine Sköld på Maria Ungdom för ert fantastiska arbete med de sköra unga som söker hjälp hos er. Lisen Lindström, psykolog och psykoterapeut vid Prostitutionsenheten i Stockholm för alla år du orkat kämpa för de svaga. Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet, för att du delar med dig av din mångåriga kunskap inom ämnet. Tack Ulrika Rogland, åklagare vid Malmö tingsrätt, för ditt mod. Tack alla på ECPAT Sverige för allt ni gör för världen. Tack justitieminister Beatrice Ask för ditt engagemang. Speciellt tack till Linda Jonsson, doktorand vid Linköpings universitet och socionom på BUP Elefanten i Linköping, för din ovär3


derliga kunskap och hjälp. Tack också till Tessan, min fantastiska huvudperson i min första bok 14 år till salu, för att du väckte debatten. Utan dig hade inte den här boken blivit till. Men mest? Sandra, Nadja och Jocke som så öppenhjärtigt låtit mig fråga om era liv. Jag träffade Sandra och Nadja för två år sedan, när de berättade om sina liv i mejl till mig. Vi har följts åt sedan dess. Jocke är en ny bekantskap, men minst lika viktig. Vi behöver pojkarnas historier, de tysta killarna som vi aldrig hör något om. Alla tre har helt olika vardag, alla med helt olika känslor – men alla med lika framtidsdrömmar: att leva ett liv där sex inte är jämställt med kniven mot armen eller fingrarna i halsen, där sex inte är ett sätt att pysa ut sin ångest. Där sex inte är ett måste för att överleva.

4


FÖRORD Att gå från att vara barn till att bli vuxen är en känslig tid i en ung människas liv. För de flesta går det ganska smärtfritt, för andra är det en motigare tid. Barns kroppar utvecklas ofta snabbare än erfarenheter och känsloliv. I dessa situationer möter vi ofta barn i en vuxen människas kropp. Under den här perioden handlar ungdomar ibland irrationellt. Så ska det få vara. Alla måste få skaffa sig egna erfarenheter och begå egna misstag. Just då har vuxenvärlden ett särskilt stort ansvar. Det kan låta självklart. Men verkligheten ser annorlunda ut. Internet har skapat fantastiska möjligheter att knyta kontakter, också över stora avstånd. Men där riskerar också unga att mötas av vuxna som försöker dra fördel av deras utsatta situation. Under falska förespeglingar söker dessa ofta sexuella kontakter. Trevandet in i vuxenvärlden förenat med ett självdestruktivt beteende kan dessvärre leda unga in i skadliga miljöer. Emellanåt är det till och med den unge som tar kontakt med vuxna. Det finns aldrig något försvar för att en vuxen utnyttjar en ung människas utsatthet. Riksdag och regering har ett ansvar för att vi har en lagstiftning som skyddar ungdomar mot skrupelfria vuxna. Polis, skola och socialtjänst har ett stort ansvar för att reagera när de möter en ungdom som visar tecken på att fara illa. Många föräldrar, syskon och vänner är beredda att ställa upp för den unge. Vi måste också bli bättre på att se de tecken som den unge visar om att något inte står rätt till. 14 år till salu satte fingret på detta och öppnade ögonen för många. Uppföljningen i denna bok med Sandra, Nadja och Jockes berättelser kan bidra till att fler får sig en tankeställare. Förhoppningsvis kan den bidra till att många barn i fortsättningen slipper skaffa sig dessa förskräckliga erfarenheter av hur grymt och hänsynslöst vuxna kan bete sig. Beatrice Ask Justitieminister 5


6


INLEDNING Aldrig. Aldrig hade jag trott att effekten skulle bli så stor. När jag lyfte på locket till popcornkastrullen ville det aldrig sluta poppa. Pop. Pop pop. Pop pop pop. Och plötsligt var frågan överallt. Unga, sex och internet är givetvis läskigt. Vi vill läsa om det, men samtidigt hålla för ögonen med en hand, bara kika fram lite genom fingergliporna. Det är just den där handen jag vill ta bort, den hand som gör att vi inte vågar se hela bilden. Den som gör att det är mest bekvämt att blunda. 14 år. Det är konstigt, men det allra mesta verkar hända när vi är 14 år. Det var då Tessan i min bok 14 år till salu började sälja sex, i början helt omedvetet för att skada sig själv. Ta kontrollen själv för en liten stund. Det är också i 14-årsåldern de allra flesta som jag får mejl från, börjar trasa sönder sig själva med skadligt sex. Börjar ta risker på nätet, börjar ta risker i verkliga livet. Den yngsta tjejen jag har fått brev av är nio år, men hon är ett undantag. Det är i de tidiga tonåren vi börjar ta tag i våra liv på egen hand – och ibland blir det så fel att vi kan få men för livet. Varför berättar man bara inte, om det nu är så läskigt? Raderna från 17-åriga Camilla är talande. Man känner skuld för att man är den som initierat något, man bad om det. Att se att man var ett barn och att den vuxne alltid har ansvaret i den relationen är det svåra. Därför bär man alltid på skammen för att man är 7


något som samhället tycker illa om. Det finns medlidande och på ytan en offersyn men i själva verket blir man äcklig och något som är smutsigt. Man blir ju en del av själva handlingen. Sandra, Nadja och Jocke finns på riktigt. Deras namn och vissa detaljer i deras berättelser är ändrade för att skydda dem. Alla deras mejl är äkta. Jag har valt att låta dem berätta i sin egen takt, med sina egna ord. Att skriva är ofta lättare än att prata. Länge och grundligt har vi bollat med varandra. Kommit varandra närmare. Haft utbyte av varandras liv och erfarenheter. Något de tre har gemensamt är att de aldrig har blivit sedda. De kommer från på ytan välfungerande familjer som ingen ”har haft ögonen på”. – Kanske hade det varit lättare att upptäcka mig om mamma hade slagit mig eller min pappa haft sex med mig, säger Sandra uppgivet. De har alla blivit duktiga på att spela teater för sin omgivning och de är rädda för vad konsekvenserna ska bli om de berättar och polisanmäler. Därför har alla valt att vara tysta – för att skydda sig själva. Det här är första gången de berättar sin historia. Sandra, Nadja och Jocke har erbjudits professionell hjälp. Ordens kraft har också varit läkande och alla har haft förvånansvärt lätt att uttrycka sina känslor. Att skriva av sig, sätta det hemska i ett sammanhang. Alla har överlevt med nöd och näppe – men på olika sätt. Och en sak har de gemensamt. De vill alla visa att du inte är ensam. Att det går att komma vidare från det som gör så ont att man måste ta ut smärtan på sin egen kropp. Vare sig det är med matens makt, med en kniv eller med hjälp av sex. Varför titeln Skamfläck? Dels för att de unga känner sig som sådana. Dels för att det här fenomenet är en illaluktande skamfläck för hela samhället. Många av oss vill inte tro att sådant här händer innanför våra gränser, i det vackra föregångslandet Sverige. Jag har valt att byta ut namn och platser, för att skydda de unga. Alla kursiva avsnitt är identiska med mejl jag har fått. Alla vill med sina berättelser hjälpa andra, visa att de inte är ensamma. 8


Det du nu kommer att läsa kan hända alla. Man måste inte ha en synligt trasig och sårig bakgrund. Ett känslohål i själen kan räcka för att söka bekräftelse på annat håll. Det kan hända din dotter. Din kompis. Din syster. Din bror. Men det kan också finnas sätt att ta sig ur sitt eget helvete, det man tror att man är allra ensammast om i hela världen. Så. Låt locket till popcornkastrullen vara av. Låt frågan flyga ut och iväg. Bara på det sättet förstår vi hur viktigt det är att våga se. Caroline Engvall Stockholm mars 2011

9


KAPITEL 1. SANDRA. Det ekade i mig. Att försöka bli ett med sin kropp igen var en märklig känsla. Skalet av hud var det enda som fanns kvar, som en knastrig brödskorpa. Resten? En klump gelé, svår att forma tillbaka till sin plats igen. Så låg jag och andades efteråt. Hade de varit tre eller fler? Det var svårt att minnas. Jag kopplade bort mig själv, tryckte escape och hoppades att skärmen skulle bli blank. Det hände aldrig. Pendeltåget skakade norrut, hemåt, söndag morgon. Solen eldade upp himlen borta vid horisonten. Några var som jag, använde morgontåget som hemfärd, sömnfärd, vi såg varandra men ändå inte. Tomma ögon. En hostning, en snarkning som snabbt klipptes av. Bara fyra i min vagn, alla med tjocka jackor över uppdragna axlar som skydd mot världen utanför. Trötta ögonkast avslöjade att ingen av oss hade sovit inatt, jag hoppades att de hade andra anledningar än jag. Frosten hade penslat grässtråna taggigt vita, rälsen ormade sig genom hästhagar och sömniga villaområden. Det var en alldeles för vacker morgon för att dö, men dö gjorde jag varje gång jag åkte från honom. Dem. Männen. De jag lever för och vill dö av. Det luktade piss, det är det sista jag minns från hans lägenhet. Piss med alkohol. Hade det smakat alkohol? Jag mindes inte. Bara att de tvingade mig. Öppna munnen. 10


En grov hand om min käke. – Sådärja, hora, vi vet att du vill. På knä. Någon drog mina händer uppåt. Skulle axlarna knäckas? Det kändes så. – Stå, hora. Sedan kom första slaget. Jag hade planerat väl för detta utdragna döende. Packat ner en halsduk för att dölja blåmärkeskragen runt halsen. Jag visste att den skulle komma. Från: Petta P Datum: Thu, 11 Nov 2009 17:29:21 +0100 Till: Lindisen A lindisen_agne@hotmail.com Ämne: Ses? Long time no see. Det är dags igen. Kom på lördag, 18:00, same place som sist. Samma behandling väntar. Gör dig redo. Kappa över. String under. Inget annat. Jag tar med några polare den här gången. /P. Från: Lindisen A Datum: Thu, 11 Nov 2009 20:12:01 +0100 Till: Petta P pettapett@gmail.com Ämne: RE: SV: Ses? OK. Ses. /Linda Linda? Ja, det kunde han gott tro. Nytt namn var mitt enda maktmedel, mitt sätt att ta kontrollen över det som väntade. 11


Sist hade han slängt tre hundralappar efter mig när jag klädde på mig i hallen. – Och så inte ett ord om det här till nån. Han satt kvar i sovrummet och torkade sig med en rutig kökshandduk och sög samtidigt i sig röken från en nytänd cigarett utan att hämta frisk luft mellan blossen. De annars så svarta ögonen blev till liggande streck när han blåste röken upp i det gulnade taket. Plötsligt riktades blicken mot mig, som mörka strålkastare av magnetiskt ljus. – Jonna skulle bra gärna vilja ha reda på vad du sysslar med, eller hur? Skräcken åkte rutschkana genom mig, fick mina gröna att hastigt möta hans asfaltsvarta. Hela han utsöndrade hat, en frän doft som av urin som badat för länge i toalettstolen. Mörkgult. Han tog ut ciggen med tummen och pekfingret och blåste ut molnet rakt upp mot Gud. – Just det. Inte ett ord. Jonna. Älskade Jonna. Systrami. Jonna med den grovstickade ljusrosa mössan med en bucklig vit ros längst fram. Jonna med det blonda vågiga håret som alltid la sig mjukt på hennes vänstra axel. Jonna med de lagom stora brösten och de lagom breda höfterna. Jonna som doftade mandarin och kanel. Jonna med ögonfransar långa som korpfjädrar. Jonna som alltid skrapade av sig skorna innanför dörren. Jonna som alltid åt upp maten på tallriken. Jonna som alltid ställde in disken i diskmaskinen. Jonna som alltid bäddade med överkast och mormors broderade prydnadskudde. Jag hade slutat med allt sådant för länge sedan. – Är det för att mamma blev galen? Är det så, Sandra? Så frågade Jonna. I hennes ögon dolde sig ett djup av fyra års extra vishet. Jag drömde mig bort till plöjda skumfåror och dunkande motorer på en båt på väg till evigheten och så var stunden borta. Hon lämnade mig med ett frågetecken om mamma som jag så gärna ville prata om. 12


– Dagdrömmare där, busflickan min. Ett rufs med handen i allt mitt svarta och sedan var hon borta igen. Jonna. Älskade Jonna. Systrami. Så nära, men jag saknade henne så. Under det senaste året hade våra samtal blivit allt kortare, ihåligare. Fler blickar, mer granskning, färre ord. Det fanns något nytt i hennes röst. Något obekant, frågande. Vad visste hon om mitt helvete, det som gröpte ur mig inifrån och som skulle komma att lämna mig med ett papperssprött skal? Visste hon? Hade någon skvallrat? Hade hon sett bilderna? Rosa. Uppfläkt. Herregud. Bilderna. Jag blundade. – Sandra, kom, snälla. Älskling. Hon klappade bredvid sig på den vita soffan. Mamma var inte hemma, annars hade vi aldrig fått sitta i den. Smutsigt kunde det bli. Äcklig smuts. En förgylld ängel vakade över oss, fastspikad på väggen. Den tittade ner med tomma ögon och pekade lite diffust med ett finger bortåt vitrinskåpet. Mammas älsklingsängel. Alltid tyst. Bekvämast så. En timme sedan skolan slutade. Två timmar sedan sista avsugningen på toaletten. Jag torkade mig snabbt om munnen med baksidan av handen, fick med lite klibbigt läppglans. Såg hon? Nej. Det kunde hon väl inte göra. – Älskling, kom. Jag fick bråttom från hallen. Ena hälen mot andra fotens baksida och tryckte till. Kängan gled av och hamnade med leran uppåt bredvid skostället. Jag satte mig nära Jonna i soffan, men flyttade mig snabbt några centimeter åt sidan. Integriteten, hon var noga med den. Avståndet till andra, även till mig. Hennes blonda mot mitt svarta. Schack matt. – Vi måste prata. Hennes axlar slokade, de axlar som jag var så van att se tillbakadragna och stolta. Jonna var familjens etta. I allt. Pallplats i uppförande, betyg och utseende. Jag? Jag vet inte ens. Sjua kanske, av tre? Tre och en ängel. Jag, Jonna och mamma. Pappa i alkishimlen. 13


– Älskade, vad är det som är fel? Vad kan jag göra för dig? Hela min själ krumbuktade i ett försök att ta sig ut och lägga sig i hennes famn, bli vaggad till trygghet och aldrig behöva vara rädd mer, men munnen som jag målat svart och kletat läppglans på förblev stängd. Skulle jag berätta för henne att jag sålde sex? Skulle jag berätta att jag raserade hela min fina familjs ära genom att ge min kropp till håriga gubbar med stora kukar och dregliga munnar? Självklart inte. Hennes vita hand med pastellgröna naglar strök bort en svart hårtest. Jag ryckte till. Min röst orkade knappt ljuga. Den lät som en av de desperata måsar som flyger över släta stränder fyllda av småsten och snäckor. Hes. Var det verkligen jag? – Det är inget. Jag är lite trött bara. Hon blåste upp kinderna och släppte luften mellan hjärtformade läppar, hade förberett sig på en lögn och redan gett upp. Andedräkten luktade plommon. – Hur är det? – Bra. Det kom automatiskt. Vad skulle jag annars säga? Som det var? Aldrig. Jonna såg ännu mer ledsen ut. – Sandra. Du har ju blivit så smal. Och så ser du alltid så trött ut. Paus. Högre röst. – Jag blir orolig för dig, fattar du väl. Ja, inte bara jag förresten, mamma också. Kan du inte berätta för mig? Jag klippte av hennes mjuka ord med min vassaste sax. – Vi pratar om det en annan gång. Jonnas sorgsna blick dröjde sig kvar. Nej gå inte. Gå inte. Snälla Jonna gå inte. Men hon hörde inte allt jag skrek inuti. Desperata bedjanden studsade mot blodiga innerväggar. Så hon gick. Jag såg hennes ljusa kashmirkofta och de sänkta axlarna gå ut genom dörren och stänga den. Jag ville skrika åt den där kashmirryggen. Kom tillbaka. Kom till14


baka och fråga igen. Kom tillbaka och fråga igen och igen och igen så kanske inte munnen längre orkar hålla tillbaka allt som vill ut. Snälla, bara en gång till. Men Jonna frågade inte igen. Hon höll sig på sin kant, i sitt rum, och vi fortsatte att gå om varandra som skuggor. Vi pratade om skolan, om vädret, om tv och om allt annat som inte var viktigt. Men vi rörde oss aldrig närmare den bubblande, brännande magman i livets mitt. Älskade Jonna. Hon föddes som ett efterlängtat barn när mamma var 35 år. Det var gammalt då. Jonna var det snälla barnet som sov bra på nätterna och sällan ställde till med liv. Hon var den perfekta östermalmsflickan med hårspännen som satt kvar hela dagen. Fyra år senare kom jag. – Du skrek redan innan du hade kommit ut ur din mamma, hade pappa berättat när jag var liten, en av de få gånger han var klar nog att minnas saker som låg längre tillbaka än några månader. Mamma log utan att det nådde ögonen. – Ja, barnmorskan sa att den där bebisen, hon blir en självständig unge. Jonna älskade mig från första stund, men för mamma var jag ett nederlag. I hennes värld födde man barn med två års mellanrum och sedan var allt klart – men mamma och pappa hade svårt att bli gravida. – Nu kommer de inte att ha nytta av varandra, sa mammas väninnor som alltid hade fött barn enligt regelboken. Mamma sa ingenting, aldrig något om missfallen däremellan. Yta framför allt. – Jonna kommer aldrig att vilja ha med Sandra när de leker. Synd. Så sa mammas väninnor, men jag fick alltid vara med. Jag fick vara med när hon lekte sminkös och målade färgglada regnbågar på sina kompisars ögonlock. Jag fick vara med när hon hade låtsasrestaurang och matade mig med jord, sand och kottar. Jag fick vara med när hon och bästisen Lisa åkte och badade. Jag fick vara med och plaska bredvid dem utan flytväst. Mamma blev väldigt arg när hon fick veta det, men jag lärde mig simma den sommaren. 15


Älskade Jonna. Bara du skulle kunna dra ner min dragkedja som fastnat och stängt in mig i mitt tjocka skal.

16


KAPITEL 2. JOCKE. Sergels torg, Stockholm. Det var här vi skulle ses. Eftermiddag, femryckets grå eftermiddagsblyerts. Neonskyltarna agerade lampor i skymningslandet; Akademibokhandelns vita, Vings orange och H&M:s röda. Fyra våningar ner hukade folk under röda, blå och gröna paraplycirklar. Bilarna skvätte, folk riverdancesteppade inåt trottoaren för att undkomma den lilla flodvågen av smutsigt cityvatten. Människorna under paraplyerna trampade in redan platta tuggummifläckar och skyndade vidare mot sina liv. Skyskrapornas stora legoklossar, i vartannat fönster gult sken där någon tänkte för dyra pengar. Här väntade jag på ännu en man som skulle grensla mig och dela ut en tunn sedelbunt för besväret. Möt mig på våning fyra. Du känner igen mig. Jag visste precis hur jag skulle föra mig på nätet för att männen skulle falla, för att de skulle vilja ha min barnsligt spinkiga kropp, min mun och min trånga pojkstjärt. Du känner igen mig. Mina män var sällan så självsäkra, tvärtom. De hukade ofta under en sorts kuvad utstrålning, nedtryckta under år av lögner. En ständigt brusande server av minnen för att lyckas komma ihåg det fejkliv de försökt klistra ihop inför alla i deras närhet. En bit borta och hela deras liv raserades. Ibland var det tvärtom. Då hade de byggt en betongmur av självförtroende som övergick i ett extra yttre pansar av självförakt. De hatade sig själva så mycket att de var tvungna att avfyra alla sina vassaste pilar mot mig, horan, annars skulle de punktera sina egna själar. 17


Han kallade sig Kille 24 och gick rakt på sak. Klockan var nio och i vardagsrummet började Aktuellts signatur som en trumpetfanfar. Pappa hade pyst upp kvällsölen och ropat genom min stängda dörr att det fanns en bit köttfärslimpa kvar i kylskåpet. Han brydde sig sällan om att komma in numera. Efter tolv timmars arbetsdag som säljare för ett stort bageri var kvällsölen klockan nio det enda han hade att se fram emot, speciellt efter att mamma hade försvunnit. Tv-programmets sken fladdrade blått i hans ögonvitor och han knäppte på toppen till den kulspetspenna som han använde till att fylla i alla sina ändlösa sudokurutor med. Ettor. Sexor. Åttor. Nior. Till vilken nytta? Datorklockan längst ner i högra hörnet slog 21:05 och jag var lite sen. Det var nu de flockades. Gamarna. Väntade in sina kvällsvakna offer. Flickorna som naivt laddade upp avklädda bilder på sig själva på de olika ungdomssajterna. De som törstade efter uppmärksamhet och visade ännu lite mer naket i tre minuter på en webbshow för en hundralapp. Jag såg hur de försökte vara anonyma, men tids nog visade de alltid ansiktet. Orkade inte stå emot allt tjat. Jag såg dem och jag tyckte synd om dem. Själv kände jag mig mer raffinerad, mer van, mer rutinerad. Jag visste hur jag skulle få männen dit jag ville och jag skulle aldrig göra några misstag. Aldrig. Jag drog ur sladden ur väggkontakten och tog med mig datorn till sängen. Väggen blev ett ryggstöd. Mitt skrivbord vätte mot fönstret och om pappa skulle komma in utan att knacka skulle jag inte ha tillräckligt mycket tid att stänga ner chattrutan. Men pappa kom aldrig. Han hade fullt upp med sig och sitt. Jag la en kudde i knäet för att undersidan av datorn inte skulle sticka mig med sina små ettriga elstötar och loggade in. Sugen 17. Det var ett fantasilöst namn, men det fick duga. Funkade alltid. Och mannen som kallade sig Liferuiner skippade skitsnacket direkt. [Sugen 17 säger]: Varför har du ett så konstigt nick? [Liferuiner säger]: För att det är det jag gör. Förstör folks liv. [Sugen 17 säger]: Hur då? 18


[Liferuiner säger]: Vill du verkligen veta? [Sugen 17 säger]: Kanske. [Liferuiner säger]: Jag är ganska hårdhänt och dominant i sängen. Jag tryckte på x i vårt chattfönster. Jag kände inte för dominans, inte idag. Nu ville jag bara ha ett helt vanligt knull. Inget avancerat, bara det enda jag verkligen kunde. Männen brukar säga att jag är snygg, att jag är deras lilla boytoy. Pojkleksak. Något av plast utan känslor som de kan kasta i första bästa papperskorg om kroppen skulle råka gå sönder. Jag gör det ibland. Måste ringa skolans telefonsvarare och säga att jag är sjuk, ligga hemma på sängen, på mage. Att gå på toaletten är helt omöjligt. Söndertrasad bakifrån. Så ligger jag en hel dag och försöker återerövra min kropp från dem som tagit den ifrån mig. Det går förvånansvärt bra. En natt bara, sedan är jag som vanligt igen. Samma gamle Jocke som kan prata World of Warcraft och hångla med tjejer på fritidsgården. Den Jocke blir jag en natt senare. Jag är stolt över mig själv för det. Stolt för att jag lyckas trycka ner allt någonstans långt ner i magen och lägga locket på. När jag öppnar det där locket för att lägga ner fler känslor händer det ibland att några gamla, unkna, seglar upp. De luktar lik. Sött och segt i munnen och en svart hinna framför ögonen. Då gäller det att snabbt trycka tillbaka dem. Jag är snabb. Männen har rätt, jag ser nog ganska bra ut. Jag är 17, men ser ut som 15. Högst. De gillar det så. Blont, tjockt hår som virvlar runt ovanpå huvudet, ett par centimeter långt. När jag var liten älskade mamma att sila mitt hår mellan fingrarna. Hon tog tag vid hårbotten och kammade uppåt med långa tag. Jag drog mig undan när mamma fastnade i någon tova, hon skrattade och sa förlåt. Jag kan fortfarande känna hennes händer om jag blundar, så mjuka mot min hårbotten. Mina ögon har färg av ett argt hav, gråblå. Jag ser rakt igenom dem, männen. Det är en av mina bästa sidor. Jag kan läsa folk precis som om de vore serietidningar, jag vet precis vad jag får. Bakom bokstäver är det svårare, men jag har lärt mig tyda deras intresse på 19


hur ivriga de är på chatten. De gillar mig och mina ganska höga kindben, lite som en kvinnlig supermodell. Min hy är slät utan finnknottror. Näsan är rak med en liten lagom stor potatisbulle längst ner och skäggstubben, så ljus att den nästan inte syns. – Men vad gör du, Joakim? Mamma hade öppnat toalettdörren för ett par år sedan. Jag hade glömt att vrida om låset, visste inte att hon hade kommit hem från jobbet. Jag var 14. Bara 14. Var på väg till en av Dem. Av ljudet från dörren ryckte jag till och rakbladet grävde sig en millimeter in i huden. – Aj fan… Jag tog mig om hakan, kinderna blev röda utan att jag kunde styra blodet som sipprade upp i ansiktssidornas skamkanaler. – Förlåt. Vänta. Här. Mamma mötte inte min blick, men var genast framme vid toa­ lettpappershållaren och ryckte av en kvadrat. Jag gav henne ett snabbt ögonkast och tryckte papperet mot såret. Det blev en röd prick som spred sig ut i papperets fibrer direkt. Jag såg att hon log. – Förlåt, Joakim, det var inte meningen att komma in sådär. Och förlåt att jag skrattar. Det är bara det att… – Vadå? Hon tittade upp på mig för första gången. Toalettpappersfyrkanten satt som ett plåster fastklistrat med blod på min haka. Hennes ögon gnistrade till igen. – Det är bara det att du har blivit så stor, så fort. Jag tror inte att varken jag eller pappa riktigt har hängt med. Tänk. Raka sig. Hon drog med pekfingrets fingertopp över min kind. Min kind hade blivit rödahundprickig av hårsäckar som protesterade mot min behandling. – Är det så viktigt för dig att bli vuxen, vännen? Hon hade satt sig tungt ner på toalettstolen och tittade upp på mig. Hennes hår var ihopdraget till en inbakad fläta av silvergrått hår, några hårslingor hade rymt efter en hel dag på jobbet. Kontoret. I stan. Hennes tillflyktsort från pappas livsrutschkana neråt. Jag hade inte sett det så tydligt förut, men hennes kropp hade börjat bli tunn, trots att hon inte ens var femtio. Hon suckade. 20

9789185535781  

”Grym, och grymt bra. Ännu starkare än 14 år till salu” KATARINA WENNSTAM – svenska barns verkliga helvete Av Caroline Engvall Caroline Engv...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you