9789172993037

Lena Arro H채xbergets hemlighet

Opal

Lena Arro

HÄXBERGETS HEMLIGHET

Opal

Boken är en fristående fortsättning på: Blommor på Höökens grav (2006) Änglamakerskans hus (2007)

www.opal.se © Lena Arro, 2008 Omslag: Katarina Strömgård Bokförlaget Opal AB Printed in Estonia, 2008 ISBN: 978-91-7299-303-7

Kapitel ett

Tvillingarna Pålsson går i sjuan.

De heter Mikael och Gabriel och är nästan precis lika. Men inte riktigt lika ändå. Mikael har lite längre hår och ett födelsemärke på höger hand.

Gabriel är en halv centimeter längre ungefär och har ett litet, vitt ärr alldeles under ena ögonbrynet. Dessutom är han sju minuter äldre än Mikael, eftersom han föddes först, men det syns förstås inte.

Karin, läraren i sjuan, kallar tvillingarna för ”Ärkeänglarna” ibland. Det är efter några änglar i bibeln. Jag har sett en målning av ärkeängeln Gabriel en gång, och han hade jättestora vingar som såg väldigt tunga och obekväma ut. (Min kompis Mirja har läst någonstans att han faktiskt hade ettusensexhundra vingar, hur han nu fick plats för dem!, och dessutom hår av saffran. Det låter inte riktigt klokt.)

Som tur är så är tvillingarna Pålsson inga änglar, utan helt vanliga killar utan vingar och utan saffranshår.

5

Tvillingarna Pålsson går alltså i sjuan. Mirja och jag går i femman och vi har varit kompisar sen vi gick i ettan. Det Mirja gillar allra mest i hela världen är spöken. Hon har en anteckningsbok där hon skriver upp allt som har med spöken att göra.

Den är snart full nu, den där anteckningsboken.

Efter spöken så är det Mikael Pålsson hon gillar mest. Han gillar nog inte henne, för han vet knappt att hon finns. De i sjuan tycker för det mesta att de är för gamla för att umgås med oss i femman. Så Mirja får gå där och tråna. Det är hon som har tagit reda på allt vi vet om tvillingarna, genom att snoka och fråga folk. Mikael själv skulle hon aldrig våga fråga någonting. Hon är egentligen inte alls blyg utan tvärtom. Utom när hon träffar Mikael Pålsson. Då blir hon alldeles tyst och röd.

Jag gillar Gabriel Pålsson litegrann. Det är egentligen mest för Mirjas skull. Det är så praktiskt att vi gillar varsin tvilling. Då kan man prata om dem hur mycket som helst utan att det blir tråkigt för den andra.

En dag när vi träffades utanför skolan alldeles innan vi skulle gå in, högg Mirja tag i mig och drog mig åt sidan. Hon såg väldigt ivrig ut.

– Du Marie! sa hon. Har du märkt hur kallt det är?

– Ja, det är klart!

Det var en ganska konstig fråga, eftersom det 6

hade varit kallt i flera veckor, och det borde väl Mirja också ha märkt. Jag hade köpt nya fingervantar och en randig mössa för att slippa frysa.

– Snart blir det nog snö, sa Mirja. Och vad brukar man göra med snö?

– Göra? Ja, man kan väl till exempel skotta bort den, eller rulla snöbollar och kasta på nån …

– Nej, nej! Man åker slalom så klart!

– Men jag kan inte åka slalom, sa jag.

– Inte jag heller, sa Mirja, men vi kan väl lära oss? Sen jag slutade i dansskolan så har min mamma tjatat om att jag ska hålla på med nån nyttig aktivitet. Och slalom är väl nyttigt?

– Man måste ha skidor och pjäxor och alla möjliga saker, sa jag. Det blir nog väldigt dyrt.

– Vi kan låna sånt av nån, sa Mirja tvärsäkert.

– Av vem då? Och var ska vi åka nånstans? frågade jag.

– Jo, nu ska du få höra, sa Mirja och såg belåten ut. Gissa vem som har köpt den där gamla slalomanläggningen på Björnberget?

– Ingen aning. Vem då?

– Tvillingarna Pålssons föräldrar! Backen ska öppna före jul. Dom ska ha kurser för nybörjare.

Alltså dig och mig! Och det bästa av allt är att Mikael och Gabriel ska vara där och hjälpa till på helgerna! Dom kanske blir våra skidlärare!

– Hur kan du veta allt det där? undrade jag.

– Det har jag hört av en som mina föräldrar känner.

7

Just då ringde det in.

– Vi kommer att bli så bra på slalom! sa Mirja medan vi gick genom korridoren.

– Det är nog ganska svårt, sa jag.

Men Mirja såg ut som om hon redan var världsmästare på slalom. Hon som knappt har åkt skidor sen vi var pyttesmå! Då ramlade hon hela tiden, och fastnade i granar, men det hade hon visst glömt nu.

– Fast slalom är väl bättre än att jaga spöken i alla fall, sa jag, bara på skämt, eftersom Mirja är så förtjust i spöken.

– Man kanske kunde åka slalom och jaga spöken samtidigt, sa Mirja förhoppningsfullt.

– Det finns väl inga spöken i slalombacken? sa jag, men just då kom vi fram till vårt klassrum och fick se att det låg skrivpapper på alla bänkar.

– Ånej! sa Mirja. Engelskprovet! Det hade jag glömt!

– Jag med! sa jag. Jag kommer att få noll poäng!

Vi satte oss och tog fram våra pennor och sudd och jag glömde helt bort allt som hade med slalom och snö och tvillingarna Pålsson att göra. Till och med spökena glömde jag bort. Och det är väl klart att det inte finns några spöken i en slalombacke.

8

Kapitel två

Efter skolan gick vi hemåt, Mirja och jag, och

pratade om engelskprovet.

– Det gick nog inte så dåligt som vi tror, sa Mirja optimistiskt.

– Nej, det gick nog ännu sämre, sa jag.

Sen struntade vi i provet eftersom vi fick syn på Mikael och Gabriel på andra sidan ån. Mirja glodde så att ögonen höll på att trilla ur skallen.

Tvillingarna stod vid en busshållplats och väntade. Efter en minut ungefär kom bussen och de klev på.

– Dom ska nog till Björnberget, sa Mirja.

– Hur kan du veta det? undrade jag.

– För det är ju dit den där bussen går.

– Inte bara dit, den stannar på en massa andra ställen också, sa jag.

– Jag känner på mig att dom ska till Björnberget, envisades Mirja. Ska vi åka dit och kolla?

– Är du inte klok? Vad skulle vi göra där?

– Spana, svarade Mirja. Nästa buss kommer om tio minuter. Mina föräldrar är på klassträff med 9

Anders, så det gör inget om jag kommer hem sent.

Anders är Mirjas lillebror som går i ettan.

– Min mamma kommer också hem sent ikväll, sa jag lite tveksamt.

– Dåså!

Mirja klampade iväg mot busshållplatsen innan jag hunnit protestera. Så det var bara att följa efter.

När bussen kom satte vi oss bakom ett äldre par med en massa kassar och påsar. De hade visst varit och storhandlat. De satt och pratade och först tänkte jag inte så mycket på vad de sa. Men när vi hade åkt en bit, hörde jag plötsligt tanten säga: – Tänk att det ska bli skidåkning på Björnberget igen! Efter alla dessa år!

Både Mirja och jag spetsade öronen när farbrorn svarade: – Ja, stackars familjen Pålsson! Dom vet nog inte vad dom har gett sig in på. Det kommer aldrig att gå bra. Du kommer väl ihåg hur det gick för dom förra ägarna?

– Jamen, det var så längesen, sa tanten. Det kanske går bättre nu.

– Det tror jag inte! Det finns dom som säger att det vilar en förbannelse över Björnberget. Inte för att jag tror på sånt där, men nåt konstigt är det med det där stället!

Sen kunde vi inte lyssna mer för vi var framme 10

vid Björnberget. Vi klev av och bussen körde vidare. Det gamla paret stirrade på oss genom fönstret som om de väntade sig att den där förbannelsen skulle drabba oss också.

– Hörde du, va? sa Mirja. En förbannelse!

Hon lät på rösten ungefär som andra gör när de pratar om rulltårta eller sommarlov, men det är klart, hon gillar ju allt som är övernaturligt.

Jag vände mig om och tittade mot Björnberget där det reste sig, mörkt och skogklätt, på den andra sidan vägen. Lövträden hade tappat sina löv för längesen och den enda färgen som fanns kvar var granarnas och tallarnas mörkgröna. Allt annat var bara grått och murrigt och fruset.

– Jag antar att han bara skojade, sa jag.

Och så började vi gå längs den branta grusvägen som ledde upp på berget.

11

N

är tvillingarna Pålssons familj tar över den gamla slalomanläggningen, visar det sig att det spökar där. En svart gestalt smyger omkring, saker ramlar ner från hyllorna, eldar tänds av sig själva – något måste göras.

Och inga passar bättre för ett sånt uppdrag än Marie och Mirja. De lovar att försöka sätta stopp för spökerierna, och får oväntad hjälp av Knut, som är expert på allt utom skosnören.

Marie och Mirja får mycket att bita i innan de lyckas avslöja Häxbergets hemlighet.

Omslag av Katarina Strömgård

ISBN: 978-91-7299-303-7

Opal