MÜrkrets änglar Benjamin Laustiola
Kriminalroman
Benjamin Laustiola
Boken har utgivits med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande Utgiven av Förlagsaktiebolaget Scriptum, Vasa www.scriptum.fi © Benjamin Laustiola ISBN 978-952-7005-12-5 Omslag och grafisk form: Ann-Sofie Hammarström / Lilla blå tornet www.lillablatornet.se Tryck: Bookwell, Borgå 2014
Till LinnĂŠa
PROLOG
Helsingfors, januari 2004 Hon tryckte till med handen mot magen. Mera förvånad än förtvivlad tittade hon ner på sin blodiga hand. Blodet pumpade ut ur hennes mage. Hon kände sig frånvarande. Som om hon inte var där. Hon tyckte att hon lösgjordes från sin kropp och betraktade sig själv utifrån. Huvudet lutade mot soffan och resten av kroppen låg slappt utsträckt på golvet. Det var hennes egen dödsbild. Bilden av henne när hon dog. Det rosslade till i lungorna. Hon var inne i sin kropp igen. Det blev svårt att andas. Färggranna fläckar uppkom i synfältet. Hon reflekterade över att det borde göra fruktansvärt ont. Smärtan borde vara obeskrivlig. Men hon kände ingenting. Livet höll på att rinna ur henne. Det enda hon hade. Det enda som fanns. Livet. Varför hade hon öppnat dörren? Vilka andra misstag hade hon begått? Tankarna snurrade i huvudet utan att hon kunde få tag i dem. Det var inte bara tankarna som snurrade. Rummet snurrade också. Som i dimma försökte hon registrera sin mördare som stod lutad över henne. Hon kände hans andedräkt. Ett efter ett svek hennes sinnen henne. Hon var inte rädd. Men hon ville komma bort. Ett försök att stiga upp. Trodde hon. Det var bara en förnimmelse av en tanke. Hon kunde inte röra sig. Hur mycket tid hade hon kvar? Några minuter? En minut? En halv? Sekunder? Det påstods att man i dödens ögonblick ser sitt liv flimra förbi. Det 7
enda hon såg var flimmer. Samma flimmer som kommer upp på en tv när den är felkopplad. Hon skrek. Men det var inte ett skrik. Hennes mun hade fyllts med blod. Det blev bara ett gurglande. Mördaren rätade på sig och höjde den ljuddämparförsedda pistolen.
8
ETT
Helsingfors, fyra månader tidigare, september 2003 Tom »Hööken» Höök satt i omklädningsrummet på Töölö Gym invirad i en handduk och drack energidricka. Han hade precis duschat efter ett intensivt träningspass och spände sig för det förestående mötet med sin gamla kompanjon från tiden i främlingslegionen. Oleg Samsonov hade ringt honom några dagar tidigare från S:t Petersburg och föreslagit samarbete. Det var allt Hööken visste. Men han lyssnade gärna på vad Oleg hade att berätta eftersom han för tillfället var fullständigt sysslolös. Det senaste året hade han jobbat för en afrikansk liga, driven av Ernst Embabwa, före detta general i Zaires armé, alltså Mobutu Sese Sekos privata armé. Nuvarande Demokratiska republiken Kongo. Hööken log snett åt ordet demokratisk. Embabwa hade drivit en spelklubb i Berghäll där även prostitution ingick. Det hade varit en lukrativ business, isynnerhet som Embabwas högra hand Thomas N’Kono, före detta Interahamwe-soldat från Rwanda, fungerat som skuldindrivare med Hööken som sin högra hand. Hööken hade gillat att jobba med afrikanerna. Det hade varit ett lätt jobb och bra betalt. Kvinnor hade det också funnits. En enda gång hade Hööken fått order att utföra en likvidering. En av killarna som jobbade för dem hade dumt nog avslöjat sig för en utomstående, en flickvän till en skuldsatt spelare, Rasmus Virvik. Hööken hade tagit livet av mannen i dennes eget
9
badkar, medan N’Kono hade tagit hand om Virvik som slutat sina dagar i Gräsvikskanalen. Hela businessen hade möjliggjorts av den korrumperade biträdande polischefen, Tapani Suomalainen, som fungerat som deras beskyddare och hjälpt in afrikanerna i landet. Men saker och ting hade gått snett. Polisen hade fått upp spåret och Embabwa och Suomalainen hade blivit arresterade medan N’Kono hade skjutits ner av ett flertal poliser under ett uppseendeväckande skottdrama utanför spelklubben. Hööken hade varit på väg att träffa N’Kono när han hört hur skjutandet börjat. Så diskret som möjligt hade han vänt på klacken och promenerat bort från skådeplatsen utan att någon lagt märke till honom. Hööken var ganska säker på att polisen inte hade något signalement på honom. Han trodde inte ens att han var misstänkt för något. Såvitt han visste hade polisen ingenting på honom och mordet på mannen i badkaret var ouppklarat. Så skulle det också förbli om Hööken fick bestämma. Den senaste tiden hade han mest drivit omkring och frekventerat barerna och nattklubbarna inne i centrum. Men han drack inte, det låg inte för honom. Han tränade varje dag, men insåg att han var rastlös. Kanske skulle det bli ändring på det nu? Han steg upp och klädde på sig. Tio minuter senare styrde han stegen tvärs över Hesperiaparken mot restaurang Elite, en känd konstnärskrog som funnits på samma ställe så länge han kunde minnas. När han kom in i lokalen kunde han genast konstatera att mannen han skulle träffa redan var på plats. »Oleg Romanovitj», hälsade Hööken när han kom fram till bardisken. »Hööken», hälsade Oleg Romanovitj Samsonov samtidigt som han gav Hööken en björnkram. Under sin gemensamma tid i främlingslegionen hade de varit stationerade i norra Afrika och båda var maréchal des logis, gruppchefer, till sin militära grad. 10
Samsonov beställde in vodka. Hööken hade inte väntat sig något annat. Han hade som princip att hålla sitt spritintag på ett minimum, men i detta fall kunde han inte tacka nej. De höjde vodkaglasen. »Za zdorovje. Skål.» Samsonov log brett. De svepte innehållet i ett drag och Samsonov beställde genast en ny runda. När även den var urdrucken och ryssen gjorde min av att beställa ytterligare en lade Hööken sin hand på hans arm. »Oleg. Vi talar affärer först, eller va?» De gick till ett av hörnborden inne i restaurangen. »Oleg min vän», inledde Hööken. »Du hade ett affärsförslag. Det passar bra eftersom jag inte har något speciellt för mej just nu.» »Jag vet. Du är tomhänt efter vad som hände med dina afrikanska vänner.» Hööken höjde på ögonbrynen. Han hade ingen aning om hur Oleg kunde känna till att han varit involverad i afrikanernas verksamhet, men insåg snabbt att han inte borde vara förvånad. Han struntade i att fråga, nöjde sig med att nicka. »Embabwa är i fängelse och N’Kono är död. Du behöver nya vindar, min vän», sa Samsonov förtroligt. Hööken slog ut med handen i en gest åt Samsonov att börja berätta. »Stora förändringar är på gång i Ryssland. Ända sedan den socialistiska republikens fall försöker var och en få sin bit av det goda här i livet. Mina landsmän vill till väst, de vill leva som västerlänningar. I synnerhet unga kvinnor är desperata efter en högre levnadsstandard. Vi kan erbjuda dem det, samtidigt som vi själva gör stora pengar.» »Vilka är vi?» »Det finns flera mellanhänder. Jag sköter transporten till och från S:t Petersburg. Min kontaktperson finns i Moskva.» »Vem är chef för organisationen?» »Jag vet inte», löd det förvånande svaret. »Du vet inte?» Hööken stirrade dumt på sin gamla vän. Samsonov skakade på huvudet. 11
»Han vill inte att vi ska veta hans identitet. Han har ett kodnamn: Mäklaren.» »Du har alltså ingen aning om vem den här Mäklaren är?» »Nej. Det enda jag vet är att han finns i Moskvatrakten och att han har inflytande. Han har leverantörer i de flesta europeiska länder.» »Mäklaren levererar prostituerade från Ryssland ut i Europa?» »Ungefär så. Han sköter varken leveranserna eller headhuntingen själv, men alla leverantörer jobbar för honom och garanteras fritt spelrum. Han finansierar verksamheten och tar naturligtvis en rejäl procent av intäkterna. Ingen behöver oroa sig för att myndigheterna ska syna oss i sömmarna eftersom han har vänner i Kreml. Ryktet säger att han är vän med självaste Vladimir Vladimirovitj.» »Putin?» »Da.» Hööken vinkade efter en servitris och beställde varsin öl åt dem. När ölen var på bordet tittade han på Samsonov. »Exakt vilket är ditt förslag?» Samsonov torkade sig om munnen med utsidan av handen. »Jag levererar flickor från S:t Petersburg. Du hämtar dem där och för dem till Kotka. Där har jag en kontakt som ordnar pass åt dem. Sedan sprider du ut flickorna här i Helsingfors.» Hööken lät orden sjunka in några sekunder. »Jag är ensam, som du vet.» Samsonov nickade. »Du behöver bygga upp en organisation. Du blir chef för Finland. Du tar femtio procent av flickornas inkomster. Hälften behåller du själv, resten ger du åt mej. Jag fördelar det vidare i hierarkin. Flickorna får själva behålla femtio procent av det de förtjänar.» »Jag behöver startkapital.» »Det ordnar sig. Du får allt du behöver för att komma igång.» »Okej. Hur sker betalningarna?» »Allt sköts kontant.» Samsonov tog fram en nyckel med ett nummer på och lade den på bordet. 12
»Det här är en nyckel till en förvaringsbox på järnvägsstationen. Jag har en likadan. Om en vecka hittar du instruktioner i boxen.» Hööken tog en stor klunk. »Jag antar att det i instruktionerna finns allt jag behöver?» Samsonov log brett. De gamla vännerna skålade.
*** Exakt en vecka senare promenerade Hööken in på järnvägsstationen. Han styrde stegen mot box nummer 62 och öppnade den. Där inne låg ett tjockt brunt kuvert. Hööken låste boxen och gick tvärs över gatan till restaurang Vltava. En ölkrog som specialiserat sig på tjeckisk öl. Han beställde en caffè latte och gick och satte sig vid ett hörnbord där han hade uppsikt över ingången. I kuvertet fanns några hoprullade sedelbuntar. Hööken kunde inte låta bli att räkna pengarna. Hundratusen euro. Så drog han fram ett brev från Samsonov. Min vän Pengarna hjälper dej att komma igång. Du ska fixa sju möblerade hyreslägenheter i centrum. Enrummare. Betala hyran kontant för sex månader i förskott. Skaffa fram pålitligt folk och ett par paketbilar. Längst ner hittar du en adress i S:t Petersburg där flickorna avhämtas samt datum och klockslag. Första leveransen sker om en dryg månad, den första november klockan 12.00, lokal tid. En gång i veckan levererar du inkomsterna genom boxen. Nya instruktioner hittar du sedan där. Vi kommer inte att talas vid. Ifall något oförutsett händer, ifall av nödsituation, ska du med vit krita rita en hammare på baksidan av Mannerheimstatyn vid Kiasma. Då hittar du ett telefonnummer i boxen senast följande dag. Var försiktig och lycka till. Oleg
13
*** Det kändes tungt. Hööken lyckades inte göra sina serier som han hade tänkt sig, för han hade svårt att koncentrera sig. Det fanns helt enkelt för mycket att fundera på. Han gav upp och gick och duschade. När han steg ut från Töölö Gym med en proteindricka i handen kom han inte på något bättre än att ta sig till Vasagatan och pröva sig fram. Han hade inte haft något socialt liv utanför den afrikanska klubben, så när Embabwa åkte in och N’Kono blev skjuten var han ensam. De enda han kände var killarna på gymmet. Där fanns ett par potentiella som han kunde ha nytta av, men de var inte den typen som han ville blanda in i det här skedet. Han måste ha något konkret först. Spårvagnen stannade på Helsingegatan och Hööken steg av. Han promenerade i maklig takt längs Fleminggatan innan han vände höger in på Vasagatan. Den var kort, bara några kvarter. Men antalet thaimassagesalonger, porrbutiker, stripteasehålor och små sjaskiga barer var stort. Hööken blev stående medan han funderade på hur han skulle gå till väga. Han steg åt sidan för ett par som vinglade fram längs trottoaren. När han vände blicken in mot en portgång såg han två män som stod inne i skuggorna och samtalade med varandra. Så överräckte den ena ett litet paket. Mottagaren stack diskret över en sedelbunt. Hööken tog ett steg tillbaka och väntade. Mannen som tagit emot paketet skyndade ut på gatan och passerade Hööken. När den andra mannen ett par minuter senare sakta släntrade ut från portgången hejdade Hööken honom. »Du säljer, va?» Mannen snurrade runt och tittade misstänksamt på Hööken. »Är du polis?» Hööken skakade på huvudet. »Tvärtom. Jag är intresserad.» »Vadå intresserad? Intresserad av vadå?» Hööken tänkte efter. De kunde inte stå mitt på gatan och dividera. »Får jag bjuda på en öl? Vi kan gå till krogen där borta och prata.» 14
Hööken pekade på ingången till en skamfilad liten krog på andra sidan gatan. »Prata du, jag lyssnar», sa mannen. Hööken gick före. Krogen inrymde en kort bardisk och sex tvåpersonersbord. Han beställde två öl och de satte sig vid bordet längst in i lokalen. Enda gästen förutom dem var en äldre kvinna som satt och pimplade vid fönsterbordet. Mannen tittade surt på Hööken som insåg att han inte alls visste hur han skulle börja. Han tog en klunk. »Jag håller på att sätta igång lite affärer och jag behöver hjälp.» »Vadå för affärer?» Mannen försökte verka ointresserad. »Innan jag går in på det, vill jag veta om du är den mannen. Den som kan hjälpa mej.» Mannen tog en djup klunk medan han betraktade Hööken. »Kanske. Kanske inte. Berätta mera. Jag lyssnar.» »Innan jag berättar mera vill jag veta att jag kan lita på dej.» »Det kan du inte veta. Berätta eller så går jag.» Hööken visste att han måste ta risken om han ville komma vidare. »Har du hört talas om Sir Embabwa och Thomas N’Kono?» »Det har väl alla här. Polisen sköt N’Kono och Embabwa sitter i fängelse.» »Det stämmer. Jag jobbade för dem.» Mannen visslade till. »Jag är Hööken. Jag kommer att sätta igång affärer som koncentrerar sig på flickor och narkotika. Flickorna tar jag in från Ryssland. Jag behöver några killar som jag kan lita på och som kan hjälpa mej att ordna allting.» »Har du någon kontakt i Ryssland?» »Ja, det har jag. Men jag behöver arbetskraft här i Finland.» »Narkotika?» »Det har jag inte kommit igång med ännu. Om du har kontakter eller idéer så lyssnar jag gärna.» Mannen tog igen en klunk medan han funderade. Om den här kil15
len verkligen hade jobbat för Embabwa och N’Kono lönade det sig att ta honom på allvar. »Jag heter Barat Asifi.» »Varifrån kommer du, Barat?» »Turkiet.» Barat Asifi var drygt fyrtio år gammal, kort och kraftig. Det svarta håret lockade sig i nacken. »Så, vad säger du, Barat?» »Jag säger ja. Jag kan hjälpa dej.» »Vad exakt kan du hjälpa mej med?» »Om vi börjar med narkotikan. Det lönar sig att vända sig till thaikillarna. De tar in heroin från Thailand. Dessutom har de hand om massagesalongerna.» Hööken tänkte efter. »Vi gör så här. Samla ihop de thaikillar som bestämmer. Så kan du ta med ett par av dina kompisar. Vi håller ett möte där vi går igenom hur vi ska bygga upp det hela.» »Finns det pengar?» »Ja, det finns startkapital.» Barat Asifi såg nöjd ut och tömde sin öl. Hööken bestämde att mötet skulle ske på ett hotellrum som han skulle boka. De kom överens om tidpunkt och utväxlade telefonnummer. Barat Asifi lämnade krogen. Hööken satt kvar och funderade.
*** Hööken tittade ut över församlingen. Han hade bokat en svit på hotell Presidentti. Den hade nu fyllts med en brokig skara. Runt ett bord satt tre thailändska män och åt thailändsk snabbmat. Doften från maten spred sig i rummet. I soffan satt förutom Barat Asifi två andra turkiska män som hade presenterat sig som Emre och Mehmet. Hööken tog till orda. »Om ni har ätit färdigt kanske vi kan börja?» Thaikillarna lade under högljutt kacklande sina tomma snabbmats askar åt sidan och tystnade. 16
»Ni vet alla varför ni är här. Jag tänker starta två separata affärsverksamheter. Det ena är att ta in flickor från Ryssland. Jag har kontakter på den ryska sidan så den delen behöver ni inte bry er om. Men jag kommer att behöva lägenheter för flickorna. Även transporten är något som vi måste fundera på. Där tänkte jag att Barat och hans vänner får hjälpa till.» Ingen sa något men Hööken kände att han hade allas uppmärksamhet. Han fortsatte. »Ni thailändare tycks ta in heroin. Och kvinnor. Ni får sätta upp en separat verksamhet för thaikvinnorna och heroinet.» En av thaikillarna skakade på huvudet. »Jag, Thuanthong, inte nöjd. Vi redan ha affär. Varför vi dela med till dej? Vad du kan göra för oss?» »Thuanthong, var det så?» »Ja. Thuanthong. Betyda Gyllene spiran.» Det gick inte att ta miste på stoltheten i mannens röst. »Gyllene spiran? Naturligtvis. Okej, Gyllene spiran, du har en poäng. Min poäng är att vi utvidgar. Jag blir chef över hela grejen och alla får en del av allt.» »Thuanthong inte gilla. Vi redan ha bra affär. Vi ha heroin, vi ha thaiflickor, vi ha pengar. Vi inte behöva ryska horor.» Hööken skrapade sig i huvudet och försökte låta bli att bli irriterad. Han satte sig i en fåtölj mittemot Tuanthong och hans män. »Barat och hans killar hjälper mej med S:t Petersburg-linjen och allt som har med den att göra. Låter det bra, Barat?» Han vände sig mot Barat Asifi. Denne nickade instämmande. »Du, Gyllene spiran, handlar i väldigt små partier, inte sant? Ni har för all del er business, men med mitt kapital kan ni tiodubbla er inkomst. Jag tänker personligen åka till Thailand. Det är nämligen så att jag själv har lite kontakter i den ändan som jag tänker kolla upp samtidigt. Jag försöker fixa betydligt större partier att ta in än vad ni gör för tillfället. Tio gånger större. Sedan får du och dina kompisar lägga upp en försäljningsstrategi här i Finland. Det blir på ert ansvar att sköta försäljningen. Vi, ni, expanderar alltså. Med mitt kapital och mina kontak17
ter. Därför går du med på det här och därför är det jag som är chefen.» Thuanthong satt tyst. Så vände han sig mot sina vänner, Channarong och Piyabutr. Thuanthong var den äldsta av de tre. Han hade varit längst i Finland och ansvarade för införseln av flickor från Bangkok. Channarong och Piyabutr hade haft till uppgift att ta in små partier heroin. »Vad ni tycka?» Channarong sträckte på sig. »Jag, Channarong, Erfaren krigare, tycka idé bra. Vad du tycka, Piyabutr, Fars son?» Piyabutr slog lamt ut med händerna i en gest som kunde betyda vad som helst. Hööken väntade tålmodigt på att thailändarna skulle bli klara med sina inbördes artighetsfraser. Han kunde för sitt liv inte förstå varför de måste säga vad deras namn betydde. Han blev avbruten i sina tankar av Thuanthong. »Vi vara med på villkor. Jag styra handel från Bangkok. Vi sköta flickor i framtid också. Vår procent sjuttio.» Thuanthong log och lutade sig tillbaka. Han kände att han hade övertaget. Mannen som kallade sig Hööken hade ingenting att komma med. Utan ett ord steg Hööken upp från fåtöljen och gick fram till ett skåp som stod längre bort i det rymliga rummet, öppnade en låda och tog fram en sylvass överlevnadskniv. En sådan som han alltid burit under åren i främlingslegionen. Han drog sakta ut den ur slidan. Så tog han några snabba kliv och var framme vid Thuanthong. Med sin lediga hand rev han upp thailändaren från soffan och tryckte upp honom mot väggen. Kniven placerade han under hans öga. Hööken pressade kniven mot huden. Thuanthong svalde. Det var knäpptyst i rummet. »Du ställer inga villkor. Jag gör dej och dina vänner rika. Med mina kontakter får vi in tio gånger så mycket heroin. Är det förstått?» Thuanthong blev torr i munnen. »Ja», fick han fram. Hööken sänkte långsamt kniven. »Då så. Var blev vi?» Thuanthong sjönk kallsvettig ner igen. 18
Barat Asifi sa: »Jag tycker att vi delar på det här. Vi sköter Ryssland och får våra intäkter därifrån. Vi hjälper även till med försäljningen av narkotika och får en del från det. Men hortrafiken från Thailand tycker jag att Thuanthong och hans gäng ansvarar för. Det är onödigt att alla gör allt så att säga.» »Låter fiffigt», instämde Hööken. »Vi delar på oss. Gå ni och ät, kom tillbaka om en timme så går jag under tiden igenom detaljerna med Gyllene spiran, Erfarna krigaren och Fars son.» Hööken blinkade åt thailändarna som såg väldigt oförstående ut. När turkarna lämnat rummet satte Hööken sig ner i fåtöljen igen mittemot thailändarna. Kniven låg i slidan på bordet mellan dem som en påminnelse. »Så här gör vi. Jag förhandlar direkt med Thailand gällande heroinet. Angående thaiflickorna sköter ni införseln helt som förut, den lägger jag mej inte i. Men jag står för kostnaderna, vilket betyder att jag tar tjugofem procent av intäkterna. Ni får tjugofem och flickorna får behålla femtio procent. Vi lägger upp ett schema för hur och när jag samlar ihop intäkterna. Samma gäller försäljningen av heroinet, men tvärtom. Jag sköter införseln, ni distributionen. Vi delar fiftyfifty. Vad gäller lokaler och annat som behövs står jag för kostnaderna. Frågor?» De skakade på huvudet. »Är vi överens?» »Ja, överens» sa Thuanthong snabbt. »Bra. Jag vill ändå påminna om att ifall någon försöker lura mej på ett sätt eller annat, belönas han med döden. Direkt. Har jag uttryckt mej klart?» Thuanthong svalde. Han hade inte förstått vilken farlig man denna Hööken var förrän han varit nära att mista sitt öga. »Ja. Dealen klar.» »Utmärkt. Jag kommer förbi imorgon så går vi igenom detaljerna.» »Du komma till salongen i hörnet Vasagatan och Gustavsgatan», sa Thuanthong. 19
»Klockan tolv imorgon», avslutade Hööken. Två timmar senare hade han i detalj gått igenom hur kvinnotrafiken från S:t Petersburg skulle skötas med Barat Asifi och hans vänner. När de lämnat rummet tog Hööken fram en burk grynost och en proteindricka. Han kände sig upphetsad.
*** »Du tala om kapital. Hur mycket du köpa heroin?» inledde Thuanthong följande dags palaver. De hundratusen Hööken hade fått av Oleg skulle täcka alla utgifter som hade med prostitutionsstråket att göra. Han kunde inte röra de pengarna i annat syfte. Men han hade en reserv som ingen visste om. Innan han började i främlingslegionen hade han arbetat för en kinesisk triad. Hans period i Kina hade fått ett abrupt slut på grund av en kort men intensiv historia med dottern till en triadledare. Denne hade blivit rasande och skickat sina torpeder efter Hööken, som varit tvungen att fly hals över huvud. Lösningen hade blivit främlingslegionen. Men innan han lämnade Kina, hade kvinnan, Mai Li, gett honom en avskedsgåva. En gåva som hon stulit från triadens förråd. En miljon euro. Hööken hade tacksamt tagit emot pengarna och gömt dem på ett konto i Liechtenstein innan han tagit värvning. Åtta år i främlingslegionen hade det sedan blivit. Tillsammans med några av sina kompisar i legionen hade han tagit vad han kommit över under olika suspekta operationer, plus att så gott som hela lönen fanns kvar. Den totala summan på hans konto i Liechtenstein var två och en halv miljon euro. När han återvänt till Finland hade han börjat jobba för Sir Embabwa och inte haft något behov av pengarna. Nu beslöt Hööken efter noggrant övervägande att satsa allt han hade på heroinet. Försäljningen i Finland skulle ge en flerfaldig vinst, räknade han med. »Två och en halv miljon euro», svarade Hööken. Thuanthong gapade. 20
Hööken förtydligade sig. »Jag köper heroin för hela summan och räknar med att ni säljer det på gatan för minst tre gånger så mycket.» Thuanthong kippade efter andan. »Hur mycket heroin vi tala om?» »Om vi räknar med att priset är 200 euro per gram så skulle vi få 12,5 kilo för våra pengar. Men jag tänkte att vi skulle förhandla oss uppåt lite och försöka få tjugo kilo för den summan.» Thuanthong tyckte att det lät bra. Hööken fortsatte. »Du får börja sondera terrängen här. Vi behöver köpare. Kolla vilka resurser era vanliga köpare har. »Ska bli nöje», sa Thuanthong leende.
*** Hööken stod i sitt vardagsrum i lägenheten i Kånala som han hyrt möblerad. Han hade färdiga kontrakt på ytterligare två lägenheter. Han kunde inte tillåta sig att bo på samma ställe särskilt länge. Den lilla väskan han skulle ha med sig stod packad. Ur ett brunt kuvert drog han fram två pass. Oleg Samsonov hade hjälpt honom med dem. Det enda han behövt göra var att lägga in några passfoton av sig själv i förvaringsboxen samt en önskan om snabb respons och nästa gång han tittat efter, bara två dagar senare, hittade han kuvertet han nu hade i handen. Det ena passet var utfärdat på Erkki Tenhunen, Finland och det andra på Dominic Parroult, Frankrike. Hööken talade flytande franska efter sina år i legionen så han skulle lätt kunna utge sig för att vara fransman. Han lade Dominic Parroult bakom några böcker i bokhyllan och Erkki Tenhunen i fickan. Sitt eget pass behövde han också ha med sig för att få ut sina pengar från banken i Liechtenstein. Han plockade upp telefonen, tog ut SIM-kortet och lade in ett annat kort. Så tittade han på klockan och knappade in ett nummer han kunde utantill. En bekant röst svarade. Han hade inte hört rösten på många år. »Det är jag», sa han kort. 21
Kvinnan i andra ändan flämtade förvånat till. »Min Gud. Jag ... trodde inte att jag någonsin skulle få höra din röst igen.» »Hej Mai Li. Hur mår du?» Efter ömsesidiga ömhetsbetygelser och viss ansträngning att lägga band på sina känslor övergick de till att tala om affärer. Hööken hade ingen tid att förlora. Precis som han gissat hade triaden heroinförråd i Bangkok. Mycket bra. Bangkok var på alla sätt bättre än Shanghai för hans del. De avslutade snabbt samtalet. Hööken blev stående med telefonen i handen och tittade ut genom fönstret. Han såg sin egen spegelbild. Mai Li. En av två kvinnor han någonsin älskat. Den andra, eller den första, var Ulrika. De hade varit klasskompisar i gymnasiet och sällskapat. Men efter studenten åkte hon utomlands som au pair och han tog värvning i armén. Hööken hade inget minne av sin far, men hans mor hade varit olycklig när han bestämt sig för att göra karriär inom det militära. Exakt varför han valt armén mindes han inte riktigt. Kanske han inte visste vad han ville? Kanske han behövde en strikt tillvaro? Hans militära karriär förde honom så småningom utomlands. Efter en misslyckad operation på Balkan beslöt han sig plötsligt för att det fick vara nog. Han tog farväl av det militära och utan någon som helst plan åkte han omkring i Asien. På ett hotell i Manila på Filippinerna nåddes han av dödsbudet. Hans mor hade tagit sitt liv. Han fick aldrig veta varför. Han hade svårt att handskas med sina känslor, det hade han alltid haft, så han söp och rökte opium i flera månader innan han tog sig i kragen och lämnade Manila. Så småningom hamnade han i Shanghai. Hos Mai Li. Hur skulle det kännas att se henne igen efter alla dessa år? Han vände ryggen mot fönstret och bytte på nytt SIM-kort i telefonen. Så såg han sig omkring i lägenheten för att försäkra sig om att han inte glömt något innan han ringde en taxi. Hööken såg verkligen fram emot att träffa Mai Li.
22
TVÅ
Helsingfors Regnet föll tungt. Gräset höll på att tappa sin färg och träden sina löv. Allt såg grått ut. Inte bara ute, utan även i samhället. Så kändes det åtminstone för statsminister Mauno Vehanen där han stod i sin tjänstebostad Villa Bjälbo och tittade ut genom fönstret rak i ryggen med händerna i sidorna. Han sköt upp glasögonen i pannan och vände sig mot församlingen. På inrådan av sin omsorgsminister Lisa Nyberg hade han kallat till ett extra, informellt möte denna oktobersöndag. »Ja, vad säger ni?» frågade han rakt ut i luften och satte sig vid bordet. Medan han väntade hällde han upp en kopp kaffe åt sig. Han visste inte hur många han druckit den här dagen. Lisa Nyberg rätade på ryggen och tog till orda. »Situationen är helt enkelt ohållbar. Det här kommer att glida oss ur händerna om vi inte gör något väldigt snart.» Utrikeshandelsministern, den endast drygt trettioåriga Paula Lehto, tyckte inte att det hela var något att hetsa upp sig för och var närmast sur över att ha blivit kallad till Villa Bjälbo en söndag för en sådan struntsak. Lehto tittade upp från sin kalender som hon frånvarande suttit och ritat streckgubbar i. »Men Lisa, om man jämför med andra huvudstäder i Europa så är ju prostitutionen ändå ett förhållandevis litet problem här hos oss.» »Det gör det inte mindre viktigt», envisades Nyberg. 23
»Nja ... men tror du att efterfrågan tar slut bara för att vi städar upp gatorna?» »Den kanske inte tar slut, men den minskar alldeles säkert när det inte finns några kvinnor att få längre.» Nyberg lät säker på sin sak. »Är det inte lite naivt att tro det?» undrade Lehto försynt. Hon visste att hon skulle kunna klämma till Nyberg när som helst, men hon ville därifrån så fort som möjligt. Ändå tillät inte hennes åsikter henne att ge sig iväg utan att först ha framfört klara motargument. Hon tyckte att hela grejen var löjlig. »Tänk på internet. Där finns allt.» »Men nu är det inte internet vi ska städa upp», utbrast Nyberg röd i ansiktet av irritation över Lehtos attityd. Hon var väl medveten om att Lehto var det nya stjärnskottet i deras gemensamma parti, centerpartiet, och att den kvinnan en dag mycket väl kunde vara statsminister. Det retade henne om möjligt ännu mer. »Nå hörni...», inledde Vehanen överslätande. »Vi är väl överens om att vi måste se över det här med prostitution, men nu är frågan närmast hur.» Paula Lehto lät sig inte överslätas. »Tänk på polisens resurser. De kommer att bli vansinniga när de får veta att de är tvungna att sätta sina få resurser på det här.» Inrikesminister Kai Rantamäki höjde pekfingret som tecken på att han bad om ordet. »Om vi ska råda bot på prostitutionen måste vi sätta resurser på det. Därom råder inget tvivel. Merparten av de prostituerade kommer ju från Ryssland och Estland. Man skulle eventuellt kunna sätta ihop en speciell enhet av både ryska och finska poliser, som under en period koncentrerar sig enbart på att spåra upp dem som ligger bakom prostitutionen här i Helsingfors.» Rantamäkis förslag möttes av tystnad. Lisa Nyberg lade handflatorna för ansiktet medan hon tänkte. »Det låter inte alls dumt», utbrast hon till slut och slog sig bestämt på låren. 24
»Polisen kommer att stråla av lycka», konstaterade Lehto ironiskt. Mauno Vehanen lade armarna i kors. För ögonblicket tänkte han låta sin unga utrikeshandelsminister stå ensam. »Om vi ger polisen i uppdrag att tillsammans med sina ryska kolleger sätta ihop en grupp som under ... ska vi säga en halvårsperiod koncentrerar alla sina krafter och resurser på att ta reda på vem eller vilka som ligger bakom prostitutionen.» Paula Lehto skakade på huvudet. »Personligen tycker jag att det är slöseri med polisens resurser. Jag vill också göra er uppmärksamma på att det finns kvinnor som av egen fri vilja säljer sig. Kvinnor som driver sin egen business.» »De kan verkligen inte vara många. Vem i herrans namn skulle frivilligt sälja sig?» Lisa Nyberg hade igen blivit röd i ansiktet. »Kanske sådana kvinnor som gillar att knulla?» Paula Lehto gav Nyberg en retfull blinkning. »Nå hörni, nu ska vi hålla oss till ämnet», sa Vehanen torrt.
*** Mauno Vehanen satt i baksätet på sin tjänstebil och funderade på mötet han just hade haft. Han hade gett order åt Kai Rantamäki att förbereda allting. Trots att det hörde hemma på inrikesministerns bord hade Vehanen gjort klart för Rantamäki att han själv tänkte leda det hela. Spänningen mellan Nyberg och Lehto var inte bra. Han gillade inte Lehtos framfusighet men det gick inte att ignorera henne. Anledningen var enkel. Paula Lehto var ung och på uppgång medan Lisa Nybergs politiska karriär snart skulle vara över. Lehto var ett av partiets viktigaste ansikten utåt så det gällde att hålla sig på god fot med henne. Vehanen visste att han måste ta henne i beaktande hur mycket statsminister han än var. Beslutet hade varit ganska enkelt: i den här frågan skulle han ge efter för trycket och hålla de andra ministrarna nöjda. Att prostitutionen inte gick att städa undan helt var ju en självklarhet. Att tro 25
något annat var naivt. Lehto hade alltså helt rätt. Men ingen skulle i efterhand kunna anklaga honom för att inte ha gjort sitt bästa. Och Vehanen hade stora planer. Nu när centerpartiet hade makten skulle de behålla den. Han tänkte bli den längst sittande statsministern i Finlands historia. Att han överhuvudtaget blev statsminister var en ren lyckträff när den dåvarande statsministern Anne Järvenpää gjort bort sig så till den grad att hon blivit tvungen att avgå. »Jag talar så sant jag kan.» Vehanen fnissade plötsligt till när han tänkte på sin föregångares berömda oneliner. Chauffören tittade på honom i backspegeln och log. Bilen närmade sig avtaget till Klövskog drygt tjugo kilometer norr om Helsingfors. Nu skulle det inte ta mer än några minuter hem. Mauno Vehanen steg ut ur bilen på gården utanför det grönmålade huset. Regnet hade tilltagit och han skyndade in för att inte bli våt. Huset var tomt. Hans fru Maija, som var flygvärdinna, befann sig väl någonstans över Atlanten för tillfället och deras två barn var hos hans pappa över helgen. Han tittade på klockan. Tio före fem. Han hade en ledig kväll för sig själv. Kavajen hamnade på soffan och slipsen på köksbordet. Med en öl i handen gick han in i arbetsrummet. Ur en låda i skrivbordet tog han fram en mobiltelefon. Från en annan låda ett SIM-kort. Så kopplade han in kortet och tryckte koden. Han bläddrade mellan numren och valde sedan ett. En kvinnoröst med rysk brytning svarade. »Det är jag», nöjde han sig med som hälsningsfras. »Är du ledig i kväll?» Kvinnan fnissade. »För statsministern är jag alltid ledig.» Vehanen rynkade på näsan. »Använd varken titel eller namn i telefonen, är du snäll.» »Du ringer ju från prepaid.» »Ja, men man kan aldrig veta.» Mauno Vehanen lade telefonen på bordet. Nu skulle det bli dusch, mat och lite ledigare kläder. En dryg timme senare tog han ner sina bilnycklar från en krok i tamburen. Regnet höll på att avta när han 26
startade sin Peugeot. Då han parkerade på Viborgsgatan hade det redan klarnat upp. Vehanen drog på sig en keps och kragen på jackan slog han upp så långt det gick. Det var inte mer än tjugo meter till dörren. Ändå satt han några minuter och väntade på att ingen fotgängare var i närheten. Så skyndade han snabbt fram till dörren och tryckte på summern. Han såg sig nervöst omkring medan han väntade. Dörren öppnades och han slank in.
*** Statsminister Mauno Vehanen kom ut på gatan med kepsen som vanligt dragen djupt ner i pannan. Han småsprang till bilen. En stund måste han bara sitta och njuta av känslan. Kvinnan hade varit fantastisk. Igen. Han var i och för sig hundra euro fattigare men det hade han råd med. Statsminsterns lön var ju inte fy skam. Han kände med handen mellan benen. Lillebror hade verkligen fått sig en omgång. Han startade bilen, rundade spårvagnshållplatsen och körde nerför backen i samma riktning han hade kommit ifrån. Med tiden hade samvetskvalen avtagit. Maija hade inte på länge visat något större intresse för honom och han kände på sig att det inte var långt kvar av deras äktenskap. Kanske det var bäst så. Då kunde han ju öppet träffa vem som helst. Nja, kanske inte helt öppet. Han var ju ändå statsminister. Kanske kunde han öppna en anonym profil på någon dejtsajt. Men hur skulle kvinnorna reagera när det klarnade för dem att de var på dejt med statsministern? Nå, det fick bli en senare fråga. Han var trots allt gift ännu och så länge han var det, fick det duga med prostituerade. När allt kom omkring var ju hans livssituation egentligen rätt bra. Han var nummer ett i Finland, höjdarnas höjdare. Makthavarna i världen var hans vänner och kolleger. Han fick sex när han ville. Dessutom den typen av sex som han aldrig kunde få hemma. Under ett par av sina utlandsresor hade han prövat på lite s/m-grejer och märkt att han gillade att ha munkavle och bli piskad på stjärten. I synnerhet de 27
asiatiska kvinnorna tilltalade honom. De ryska med. Ja, alla kvinnor för att vara exakt. Vehanen skrattade högt åt sin egen spetsfundighet. Tammerfors motorväg öppnade sig framför honom och han tryckte på gasen.
28
30