Page 1


Atiq Rahimi

Satans Dostojevskij Översättning

Kristina Ekelund

Leopard förlag Stockholm 2013

3


Citat ur Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, Bokförlaget Aldus/Bonniers (Delfinserien), 1973, reviderad översättning av Ellen Rydelius

Atiq Rahimi Satans Dostojevskij Leopard förlag S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © 2011 Editions P.O.L. For the Swedish translation © 2013 by Leopard Publishing This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Originalets titel: Maudit soit Dostoïevski Översättning: Kristina Ekelund Omslag: Rasmus Kellerman Omslagsbilder: © iStockphoto Sättning, tryck och bind: ScandBook Falun, 2013 ISBN 978-91-7343-376-1

4


Rassul hinner knappt lyfta yxan för att hugga den i huvudet på den gamla damen förrän historien i Brott och straff far genom huvudet på honom. Den träffar honom som en blixt. Armarna darrar, benen blir ostadiga. Och yxan glider honom ur händerna. Den klyver skallen på henne och sjunker in i den. Utan ett skrik faller den gamla damen omkull på den rödsvarta mattan. Hennes slöja med äppelblomsmotiv fladdrar i luften och faller sedan över den kraftiga och slappa kroppen. Hon skakas av spasmer. Ytterligare ett andetag, kanske två. Hennes uppspärrade ögon stirrar på Rassul som mer gråblek än ett lik står mitt i rummet och håller andan. Han skakar, hans patou faller ner från de breda axlarna. Hans skräckslagna blick fastnar i det flödande blodet, som strömmar ur den gamla damens skalle, det blandas med det röda i mattan och täcker de svarta inslagen, sedan rinner det långsamt mot hennes feta hand som håller hårt om en sedelbunt. Pengarna kommer att fläckas av blod. Rör på dig, Rassul, rör på dig! Han rör sig inte en tum. Rassul? Vad tar det åt honom? Vad tänker han på? På Brott och straff. Just det, på Raskolnikov, på hans öde. 7


Men innan han begick detta brott, när han planerade det, hade han aldrig tänkt på det då? Uppenbarligen inte. Eller kanske drev historien honom till att mörda, där den låg försjunken i hans innersta djup. Eller kanske ... Eller kanske ... Vad då? Är det verkligen rätt ögonblick att grubbla över gärningen? Nu när han har dödat den gamla damen återstår det bara att ta hennes pengar, smycken ... och försvinna. Försvinn! Han rör sig inte. Han står kvar. Som ett visset träd. Ett dött träd rotat under husets stenplattor. Blicken följer fortfarande rännilen av blod som nästan når fram till den gamla damens hand. Strunta i pengarna! Stick genast därifrån, innan den gamla damens syster kommer! Den gamla damens syster? Den där kvinnan har ingen syster. Hon har en dotter. Det spelar ingen roll, vare sig det är hennes syster eller dotter så förändrar det ingenting. Vem det än är som kommer in i huset blir Rassul just nu tvungen att döda även den personen. Innan blodet når fram till den gamla damens hand har det tagit en annan väg. Det rinner nu mot en lappad del av mattan där det bildar en pöl inte långt från en liten trälåda som är överfull av kedjor, halsband, guldarmband, klockor ... Varför bryr du dig om alla de där detaljerna? Plocka upp lådan och pengarna! Han sätter sig på huk. Tvekande sträcker sig hans hand mot 8


den gamla damen för att slita loss pengarna. Hon har redan blivit styv i näven, den är hård som om hon fortfarande var vid liv och med kraft höll tag i sedelbunten. Han envisas. Förgäves. Hans oroliga blick faller på kvinnans själlösa ögon. Där får han syn på spegelbilden av sitt eget ansikte. De uppspärrade ögonen påminner honom om att den sista syn som ett offer får av sin mördare etsar sig fast i pupillerna. Rädslan tar överhanden. Han ryggar tillbaka. Bilden av honom i den gamla damens iris försvinner sakta bakom ögonlocken. »Nana Alia?« en kvinnoröst genljuder i huset. Det är kört, nu är hon som inte skulle komma här. Rassul, allt är slut! »Nana Alia?« Vem är det? Hennes dotter. Nej, det är ingen ung röst. Spelar ingen roll. Ingen får komma in i det här rummet. »Nana Alia!« Rösten närmar sig, »nana Alia?«, går uppför trappan. Stick, Rassul! Som ett agn virvlar han iväg, störtar mot fönstret, öppnar det och hoppar ut på taket till grannhuset och struntar i sin patou, pengar, smycken, yxa ... allt. När han kommer fram till takkanten tvekar han att hoppa ner i gränden. Men det hemska skrik som genljuder från nana Alias rum får hans ben, hustaket, berget att skaka ... Han kastar sig handlöst ut och landar hårt. En kraftig smärta genomborrar vristen. Strunt i det. Han måste resa sig. Gränden är tom. Han måste fly. Han springer. Han springer utan att veta vart han ska ta vägen. Och stannar först mitt i en hög med sopor, i en återvändsgränd där stanken sticker i näsborrarna. 9


Men han känner ingenting längre. Eller så struntar han i det. Han står kvar där. Lutar sig mot väggen. Han kan fortfarande höra kvinnans gälla röst. Han vet inte om det är hon som fortsätter att vråla eller om det är han som hemsöks av vrålandet. Han håller andan. Gränden eller hans huvud blir plötsligt tomt. Han tar ett steg från väggen för att ge sig av igen. Smärtan i vristen paralyserar honom. Ansiktet förvrids. Han stödjer sig återigen mot väggen, kryper ihop för att massera foten. Men något börjar bubbla upp inombords. Han känner sig illamående, lutar sig fram lite och spyr upp en gulaktig vätska. Gränden med alla sina sopor snurrar runt honom. Han håller i huvudet med båda händerna, lutar sig med ryggen mot väggen och glider ner på marken. Med slutna ögon sitter han stilla en lång stund, håller andan som för att lyssna efter ett skrik, ett stön, som kunde komma från nana Alias hem. Ingenting. Ingenting förutom blodet som pulserar i tinningarna. Kanske svimmade kvinnan när hon upptäckte liket. Nej, hoppas han. Vem var den där kvinnan, denna satans kärring som förstörde allt? Var det verkligen hon ... eller Dostojevskij? Dostojevskij, ja, det är han! Med Brott och straff träffade han mig som en blixt, paralyserade mig. Han förbjöd mig att följa hjälten, Raskolnikovs öde, att döda ytterligare en kvinna – som är oskyldig – att ta med mig pengarna och smyckena som skulle ha påmint mig om mitt brott ... att falla offer för mina samvetskval, sjunka ner i en avgrund av skuld, sluta i fängelse ... 10


Än sen då? Det skulle vara bättre än att fly som en stackars dum jävel, en idiotisk brottsling. Blod på händerna, men ingenting i fickorna. Så absurt! Satans Dostojevskij! Han trycker nervöst med händerna över ansiktet, drar dem genom det lockiga håret och knäpper dem sedan i den genomsvettiga nacken. Så plötsligt far en plågsam tanke genom huvudet på honom: om kvinnan inte är nana Alias dotter kan hon sno allt och lugnt gå sin väg igen. Och jag då? Min mor, min syster Donia och min fästmö Suphia, vad ska det bli av dem? Det var verkligen för deras skull som jag begick det här mordet. Den där kvinnan får inte utnyttja det. Jag måste gå tillbaka. Åt helvete med vristen! Han reser sig. Går tillbaka.


åter på brottsplatsen. Vilken fälla! Liksom alla andra vet du mycket väl att det är ett ödesdigert misstag att återvända till brottsplatsen. Ett misstag som gjort att man förlorat så många mycket skickliga brottslingar. Har du inte hört de här orden från gamla visa män: pengar är som vatten, när de försvinner kommer de aldrig tillbaka. Allt är över. Och glöm aldrig att en förbrytare bara får en chans när han begår ett brott. Om han missar den är allt kört, att försöka rädda det hela blir oundvikligen ödesdigert. Han stannar, kastar en blick runt omkring sig. Allt är tyst och lugnt. Efter att han masserat vristen går han tillbaka. Är inte övertygad om de visa männens ord. Med beslutsamma och snabba steg kommer han fram till en gatukorsning. Han stannar återigen till en kort stund och hämtar andan innan han slår in på den gata som leder till brottsplatsen. Vi får hoppas att kvinnan verkligen har svimmat bredvid liket av den gamla damen. Där står han nu på offrets gata. Han är överraskad över den tystnad som råder kring huset och saktar därför in stegen. En slö hund som ligger i skuggan av en husvägg reser sig tungt när den får syn på honom och morrar mödosamt. Rassul stelnar till. 12


Tvekar. Låter lite tid rinna iväg för att motvilligt övertyga sig om det idiotiska i att vara så nyfiken. När han är på väg att gå hör han brådskande steg inne på gården till nana Alias hus. Han grips av panik och trycker sig mot husväggen. En kvinna i en himmelsblå tchadari kommer ut från huset och utan att stänga dörren efter sig skyndar hon från platsen. Är det hon? Säkert. Hon har gömt pengarna och smyckena och flyr nu. Å, nej! Vart ska du gå så där, din hedning? Du får inte röra de där pengarna och smyckena. De tillhör Rassul. Stopp ett tag! Kvinnan går snabbare, försvinner in i en gränd. Trots att Rassul har ont i vristen störtar han efter henne. Han får syn på henne igen i en mörk portgång. Ljudet av steg följt av skriken från några ungdomar som går nerför gränden hejdar honom i farten. Han trycker sig mot husväggen för att gömma sig. Trots att kvinnan har bråttom håller hon sig undan så att de kan gå förbi. Hennes blick genom tchadarins galler möter Rassuls blick. Han tar tillfället i akt och masserar sin värkande vrist igen. Hon går sin väg efter ungdomarna och har mer bråttom och är mer oroad än innan. Linkande och andfådd rusar han återigen efter henne. Vid en gatukorsning tar hon in på en annan, större gata med mer folk. När Rassul kommer fram till gatukorsningen stannar han tvärt och blir mållös när han ser ett tiotal kvinnor i himmelsblå tchadari som trippar fram. Vem ska han följa efter? Förtvivlad går han framåt, irrar omkring i detta hav av beslöjade ansikten. Spanar efter minsta tecken – en blodfläck i kanten på en tchadari, en låda gömd under en arm, ett misstänksamt ivrigt sätt ... Han lägger inte märke till någonting. Han plågas av yrsel, 13


behärskar sig för att inte svimma. Återigen blir han illamående. Han svettas och drar sig undan i skuggan av en husvägg, viker sig dubbel och spyr återigen upp en gulaktig vätska. Inför hans slöa blick strömmar människornas fötter förbi. Han är utmattad och uppfattar allt mindre av ljuden. Allt sjunker in i tystnad: människornas rännande och prat, gatuförsäljarnas oväsen, tutandena och trafikljuden ... Kvinnan är försvunnen. Borta mitt ibland de andra utan ansikte. Men hur kunde hon fly och lämna nana Alia – säkert en av hennes släktingar – i ett sådant tillstånd? Hon vrålade, det var allt. Hon ropade inte ens på hjälp. Hur skickligt måste hon inte ha förberett det här, bestämt sig och dolt allt. Och detta utan att begå något brott. Den satmaran! Utan att begå något brott förvisso, men hon har förrått. Hon har förrått de sina. Förräderi är värre än brott. Ögonblicket är illa valt för att fundera ut en teori, Rassul. Titta, någon ger dig pengar, femtio afghani. Vad tror han att jag är, den där mannen? En tiggare. Eländig och stående på knä på trottoaren med smutsiga och slitna kläder, slarvigt rakat skägg, insjunkna ögon och lortigt hår liknar du mer en tiggare än en brottsling. Men en tiggare som inte kastar sig över pengar. Mannen är skeptisk och insisterar genom att skaka sedeln framför Rassuls stirrande blick. Finns inget att göra åt det. Han trycker ner pengarna i Rassuls beniga näve och går sin väg. Rassul sänker blicken mot sedeln. Där har du priset för ditt brott! Ett bittert leende får hans blodfattiga läppar att darra. Han 14


sluter näven, gör sig beredd att resa sig, men plötsligt ekar ett fasansfullt oljud och naglar fast honom på plats. En missil exploderar. Marken skakar. Några kastar sig på marken. Andra springer och skriker. Ytterligare en missil, närmare, mer fasansfull. Rassul kastar sig också ner på marken. Runt omkring honom utbryter kaos, oväsen, överallt. Från en gigantisk eld stiger det upp svart rök som lägger sig över hela kvarteret vid foten av berget Asmai i Kabuls centrum. Efter några minuter dyker så småningom några huvuden upp, likt dammiga svampar, under tryckande tystnad. Det tränger fram rop och skrik: »De träffade bensinstationen!« »Nej, det är utbildningsministeriet« »Nej, bensinstationen ...« Inte långt från Rassul på hans högra sida söker en gammal gubbe, som ligger på magen, med förtvivlad blick efter något på marken samtidigt som han muttrar i skägget: »Jag skiter i er jävla bensinpump, ert ministerium ... Var är mina tänder? Gud, var har du fått den där armén med Yâdjûdj och Madjûdj ifrån? Mina tänder ...« Han gräver i marken under magen. »Du har inte sett mina löständer?« frågar han Rassul som stirrar på honom ur ögonvrån som för att fråga sig om den gamle gubben inte blivit träffad. »De föll ur munnen på mig. Jag har tappat bort dem ...« »Hör du, bâba, har du verkligen användning för en lösgom under sådana här tider av svält och krig?« frågar en skäggig man, som ligger mitt emot honom, och hånskrattar. 15


»Varför inte?« svarar den gamle gubben stolt och bestämt eftersom han blir upprörd över en sådan fråga. »Vilken turgubbe!« säger den skäggige mannen när han reser sig och borstar av sig dammet. Med händerna i fickorna går han sin väg medan den gamle gubben tittar misstänksamt efter honom och mumlar: »Koss-mâdar, den där jäveln har stulit mina löständer ... det var säkert han som stal dem.« Sedan vänder han sig mot Rassul: »Jag hade satt in fem guldtänder. Fem tänder!« Efter en snabb blick mot den skäggige mannen fortsätter han med klagande stämma: »Min fru tvingade mig att sälja dem på grund av hushållskostnaderna. Flera gånger satte jag mina löständer i pant. Så fort min son skickade lite pengar från utlandet hämtade jag ut dem. I dag vid tolvtiden var jag hos pantlånaren. Vilken fördömd dag!« Han reser sig och slinker in i folkmassan, kanske på jakt efter mannen. Rassul uppskattar den skäggige mannens ironiska kommentar, inte så mycket av cyniska skäl utan för att han avskyr tandproteser av guld, ett yttre tecken på snålhet i all sin fulhet. Även nana Alia hade två stycken. Om han hade haft tid hade han gärna ryckt ut dem! Tid hade han haft, men han hade inte varit slug. Annars skulle han inte stå där så ynklig med en sedel på femtio afghani i näven. Han reser sig bland människorna som rör på sig igen, springer åt alla håll och så gott det går försöker ta sig hem, samtidigt som de täcker för näsa och mun för att inte kvävas av röken och dammet. De flesta går iväg i riktning mot branden. Lågorna och röken stiger allt högre. Även Rassul går närmare. De brinnande liken får honom att rygga tillbaka, men en man som går genom röken 16


ropar på honom för att få hjälp. Han försöker bära en skadad flicka på ryggen. »Jag är alldeles ensam. Den här stackars flickan lever fortfarande.« Rassul rusar till undsättning, tar flickan i sina armar och går en bit bort, sedan räcker han över henne till mannen igen. »Vi måste härifrån! Reservoaren kommer att explodera!« skriker mannen och sprider en våg av panik bland alla dem som försöker släcka lågorna. Rassul fortsätter på vägen som leder till berget Asmai. Hans trötta blick förlorar sig i de smala och mörka gränderna som slingrar sig fram över bergssluttningen. De bildar en riktig labyrint, ett vidsträckt område med tusen ihopbyggda hus, alla av jord, på terrasser upp till bergets topp som delar staden Kabul geografiskt, politiskt och moraliskt i dess drömmar och mardrömmar. Man skulle kunna tro att den var en mage på väg att explodera. Där nere kan man urskilja taket på nana Alias hus. Ett stort hus med grön fasad och vita fönster. Nu när kvinnan har gått kan han gå tillbaka dit och bara kasta en blick. Med mycket möda går han uppför gatans branta backe tills han kommer fram till en portgång. Då dyker tre beväpnade, rasande män upp ur en gränd. Rassul tittar ner för att dölja ansiktet och hör bara hur de öser ur sig: »De jävlarna, nu bombar de vår bensinstation ...« »Två raketer! Vi ska minsann skicka åtta stycken mot dem så att deras bensinstation förstörs. Deras stadsdel kommer att ligga i ruiner, flöda av blod!« De försvinner. 17


Rassul fortsätter på sin väg. Innan han kommer fram till sitt offers gata tar han en paus. Benen skakar. Han andas tungt. Lukten av förruttnelse blandas med lukten av bensin och krut. Luften är ännu tyngre och svårare att andas. Det finns också en annan lukt, lukten av kött, bränt kött. Skrämmande. Rassul håller för näsan. Han tar ett steg fram. Nästa steg är tvekande, det hejdas av bilden av nana Alias lik som framträder i Rassuls utmattade sinne. Han kan inte se det där liket igen, kvinnan som mördats med hans egna händer, dessa händer som darrar, rör sig oroligt, svettas. Han måste strunta i allt, allt. Han vänder på klacken. Men en morbid, nästan sjuklig nyfikenhet får honom att stanna upp igen. Polisen är säkert där, släktingarna, grannarna, man gråter och skriker ... Eftersom han är säker på vad han kommer att få se går han tillbaka. Går framåt. Fortfarande ingenting. Går försiktigt genom den rökfyllda tystnaden på gatan ända fram till huset. Inte en levande själ. Förutom den där slöa hunden som inte ens reser sig för att skälla. Förvirrad kommer Rassul fram till husets dörr igen. Låst. Han trycker handen mot den. Den öppnar sig inte. Någon har alltså låst den inifrån. Men varför så tyst, så dött? Det bådar inte gott. Gå hem!


han går inte hem. Han irrar omkring i staden. Nu har han gått runt i nästan tre timmar. Utan brådska. Utan att bry sig om sin skadade vrist. Den har han redan glömt. Han stannar först när han kommer fram till floden Kabuls strand. Det är lukten av gyttja som får honom att kvickna till, den vämjeliga stanken som stiger upp från flodbädden i slutet av sommaren. När han står stilla kommer smärtan tillbaka och hindrar honom från att fortsätta irra omkring. Han håller sig i räcket och masserar vristen. Det blir allt svårare att andas. Rassul hostar. En besvärlig, tyst hosta. Strupen är sträv. Tungan är torr. Inte en gnutta hopp, vare sig som en droppe i munnen, i floden eller på himlen. Den gamla solen, som blivit mattare av ett dis av damm och rök, kommer sorgligt nog gå ner bakom bergen ... Solen gå ner? Vilken fånig metafor! Nej, solen går aldrig ner. Den faller till andra sidan av jorden, har bråttom att lysa över inte lika dystra trakter. Ta mig med dig! hör Rassul sig själv skrika inombords. Han kisar, stirrar mot solen och tar några steg framåt, stannar sedan. Med handen skuggar han sina ögon och kastar en flyktig blick runt omkring sig för att på ett diskret sätt förvissa sig om att 19


ingen lagt märke till hans tysta fantasier. Nej då, min lille Rassul, världen har andra bekymmer än att iaktta en stackars galenpanna! Gå hem. Och sov! Sova? Går det? Givetvis går det. Du ska göra som Raskolnikov som efter att han mördat pantlånerskan går hem och sjunker ihop i feber på divanen. Nåja, även om du inte har någon divan har du i alla fall en smutsig madrass på golvet, som medlidsamt väntar på dig. Och sedan? Inget mer. Du sover. Nej, jag svimmar. Okej, du svimmar om du vill, det spelar ingen roll, och ända fram till morgonen. På morgonen när du vaknar upptäcker du att allt bara var en mardröm. Å nej, jag kan inte glömma allt så lätt. Jomen visst. Hör här, du har ingenting på dig som får dig att tänka på mordet. Varken pengar, smycken, yxa eller ... Blod! Plötsligt stannar han. I panik granskar han sina händer, ingenting, ärmarna, ingenting, västen, ingenting, men längst ner på skjortan är det en stor fläck! Varför just där? Nej, det är inte blod från nana Alia. Det är från flickan som du räddade. Han blir förvirrad. Han undersöker sig själv en gång till. Inte en blodsdroppe till. Inte ett enda spår av mordet. Hur är det möjligt? Det är troligt att du inte har begått det. Det var bara din stackars inbillningsförmåga. Att du så naivt identifierat dig med en romanfigur. Något så banalt och inget annat! Nu kan du i lugn och ro gå hem till dig själv. Du kan till och med glömma att du 20


i går lovade din fästmö Suphia att du skulle bo över hos henne i natt. Med tanke på hur du mår, träffa inte någon. Ja, jag går inte dit. Men jag är hungrig. Nu när du har femtio afghani kan du köpa lite bröd och frukt. Du har inte ätit något på flera dagar. Så styr hans tomma mage honom mot Joyshirtorget. Bageriet är stängt. I andra änden av torget håller en gammal torgförsäljare på att packa ihop sitt stånd. Rassul står och velar en stund innan han långsamt går fram mot ståndet. Han hinner knappt ta tre steg förrän han står som fastnaglad för att någon skriker. »Nej, nej, ta ingenting!« En beslöjad kvinna kommer springande från en av gränderna och skriker samtidigt som en galning.« Det är kött ... kött från ...« Hon stannar upp mitt på torget, överraskad av att platsen är så tom och tyst. Hon faller ihop på marken och jämrar sig: »Kött från flickor ... i förrgår delade de ut det framför mausoleet ...« Hon ser bara Rassul som hon kan utgjuta sina tårar för: »Jag svär, bror, jag ljuger inte. Jag såg ...«, sträcker sig mot honom, »offergåvan som de gav mig«, sänker rösten, »det var brösten från en flicka!« tar fram ena handen ur tchadarin, »jag svär, bror ... samma män som gav offergåvan var ... här för en stund sedan«, tar av slöjan, »samma ... häromdagen ... framför mausoleet ...« och blir till sist tyst. Medan hon sedan torkar sig med fliken på tchadarin ber hon svagt: »Bror, har du pengar? Jag har tre barn att försörja.« Utan att säga ett ord tar Rassul fram sedeln på femtio afghani och ger den till kvinnan som kastar sig för hans fötter. »Tack, min bror ... må Allah beskydda dig!« Han blir trött på kvinnans klagan, men blir stolt i själen och går sin väg. 21


Vilken gest! Som om det var så lätt för dig att köpa dig fri. Nej. Jag vill absolut inte köpa mig fri. Men varför då denna välgörenhetshandling? Säg inte att det var på grund av medlidande?! Ingen kommer någonsin att tro dig. Det är bara för att övertyga dig själv om att du trots allt är god i grund och botten. Även om du är i stånd att döda en skadlig varelse, kan du förhindra att en stackars familj dör av svält. Det som räknas är din avsikt, att ... Ja! Och det är det som räknas för mig: min ... Han snubblar över en stor sten. Smärtan i vristen får honom att grina illa. Han stannar upp en liten stund. Han slutar inte bara att gå utan även att tugga om Raskolnikovs prat. Gud(eller stenen)skelov! Det är ingen lång väg han måste gå för att komma till huset där han bor. Han kan gå försiktigt, långsamt. När han kommer fram till dörren väntar han en stund och kollar en sista gång – så gott det går i skymningsljuset – om han har ytterligare spår av blod någonstans. Fortfarande samma fläck där han inte riktigt kan urskilja om det är spåret efter hans brott eller tecknet på hans redbarhet. Han tar ett djupt andetag innan han går in på gården, som ekar av glädjetjuten från hyresvärdens båda döttrar, där de gungar på ett rep som är upphängt i en gren på det enda döda trädet. Rassul smyger uppför trappan till sitt lilla rum, som ligger i andra änden av gården. När han kommer upp till sista trappsteget hörs småflickornas skrik ännu högre: »Salam kâkâ Rassul!« Medan han öppnar dörren hörs en annan hes och hotfull röst, vilket hindrar honom från att slinka in på rummet. »Hallå 22


där, Rassul, hur länge tror du att du kan hålla dig undan?« Det är Yarmuhamad, hyresvärden. Rassul vänder sig mot honom, samtidigt som han tyst förbannar hans döttrar. Yarmuhamad har en bönemössa på huvudet och håller sig i fönsterkarmen: »Nå, var är hyran? Va?« Rassul går irriterad och med svårighet nerför trappan igen, ställer sig under fönstret och säger, som han hade lovat honom i går, att han i dag hade gått för att hämta sina pengar, men det fungerade inte. Damen som var skyldig honom pengar är bortrest. Han har letat efter henne hela dagen. Men ... Men han får en egendomlig känsla av tomhet i halsen. Det kommer inte ut ett enda ljud. Han hostar. Tomt. Torrt. Ljudlöst. Spottlöst. Han tar ett djupt andetag och hostar igen. Fortfarande ingenting. Han blir orolig och försöker stöta fram ett skrik, ett enda skrik, det gör det samma. Och fortfarande kommer det inte ut något förutom ett undertryckt, löjligt andetag. Vad är det med mig? »Nå?« säger Yarmuhamad otåligt. Han får väl vänta! Det är något allvarligt som håller på att hända. Rassul har tappat rösten. Han försöker andas djupt igen, samla sina krafter i bröstet, pressa fram orden mot läpparna. Förgäves. »Fick du tag på den där personen som var skyldig dig pengar?« utbrister Yarmuhamad sarkastiskt. »Säg mig vem det är, då! Så får du dina stålar i morgon. Kom igen, säg mig vem det är ...« Om du visste, Yarmuhamad, skulle du inte våga prata så där med Rassul. Han dödade henne. Och han kommer att döda dig också om du gör honom irriterad. Kolla så mycket blod han har på sig! 23


Rassul stryker med handen över sin blodfläckade skjorta och får då tyst på Yarmuhamad som räddhågad drar sig in i sitt rum samtidigt som han fortsätter muttra: »Skitsnack! Han bluffar som vanligt ...« Låt honom klaga, Rassul. Du vet hur han brukar fortsätta: han kommer att komma tillbaka till fönstret och upprepa att om han har stått ut med dig i två år är det bara för att visa din kusin Razmodin respekt, och att vore det inte för den vänskapen hade han kastat ut dig för länge sedan, att nu är det slut, ni betyder ingenting för honom, varken du, din kusin och så vidare. Slå dövörat till och gå upp till dig. Kolla inte om hans fru Rona är hemma eller inte. Hon är självklart hemma, trycker bakom ett annat fönster. Med bedrövad min tittar hon på Rassul som för att hitta en ursäkt. Hon älskar honom. Men Rassul litar inte på henne. Ändå har han ingenting emot henne. Han onanerar ofta medan han tänker på henne. Att han inte litar på henne beror på att han inte vet än vilket slags känsla – passion eller medlidande – som hon hyser för honom. Om det är medlidande, skulle han avsky henne. Och om det är passion, skulle det försämra hans relation till Yarmuhamad ännu mer. Så vad tjänar det då till att tänka på det? Det är bättre att han går upp på sitt rum. Det är bättre att han vilar sig för att få tillbaka andningen och rösten.


9789173433761  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you