9789176993187

BRYGGAN Andra boken om Annika Vester

www.cherstinjuhlin.se

Av Cherstin Juhlin har ocksĂĽ utgivits: Anagram (2011) Collage (2015)

CHERSTIN JUHLIN

BRYGGAN Kriminalroman

Bryggan Andra upplagan 2016 Copyright © Cherstin Juhlin 2013 Omslagfoto © L-G Nilsson, J-E Boo Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-318-7

5 PROLOG Kränkning – det värsta ord han visste, och överlägsenhet. När någon försökte vara den han inte var, och förnedra andra. Själv armbågade han sig inte fram eller ansåg sig förmer, men hade blivit förfördelad och kränkt vid olika tillfällen. Han var inte en osocial person, fast om någon försökte pressa honom mot mitten såg han till att hamna i utkanten. Han underordnade sig inte heller allt, var ingen så kallad lagspelare.

Han tyckte om havet. Det var både avskräckande och inbjudande och han kunde sitta i timmar och tänka på allt och ingenting. Ibland slumrade han till i solstolen, intill bryggan vid vattenbrynet, men bara korta stunder. Oftast kom han till stranden mot kvällningen för att slippa allt folk och för att tankarna skulle få fritt spelrum utan att störas av barn, och föräldrar som tjafsade och förmanade. Ensamheten hade blivit något av hans livselixir.

Han hade sett när kommungubbarna monterade bort de murknade brädorna. Nio år hade de klarat sig – man trodde nog inte när bryggan var färdigbyggd 1998 att den skulle förstöras så snabbt av vatten, sand och vind. De nya brädorna var av kraftigt och rustikt virke, och det hade älts och diskuterats i det oändliga om hur man skulle göra med infräsningen av namn.

Bryggan byggdes av sponsorernas pengar, och sponsorer var allmänheten. Han visste inte hur mycket man fick betala för att få sitt namn, eller hela familjens namn, infräst i sin bräda.

Inför nyläggningen av brädorna hade de som fått sin bräda bortplockad skrikit sig hesa och krävt att deras namn skulle fräsas in i de nya brädorna – vilket inte var tänkt eftersom det skulle kosta en hel del. Till sist hade folket vunnit namnstriden, men arbetet blev därför fördröjt. I vilket fall som helst skulle man ändå vänta tills beachhandbollen var över. Detta årliga spektakel som förstörde stranden mer och mer för varje sommar som gick.

Stella Morrison kom som utbytesstudent till universitet. En intelligent men något konservativ student från London. Hon hade en svensk mamma i England och ville lära sig svenska språket fullt ut, och svensk

6 historia. Hennes kopparröda, lockiga hår var vackert, och det osäkra leendet fick honom att känna sig avslappnad. Kanske kände hon sig trygg av hans vänliga blick, och i lunchrestaurangen frågade hon om det var ledigt vid hans bord, där han satt ensam.

När hon höjde hakan och drack av mineralvattnet fick han en snabb impuls att smeka ådrorna på den långa, svanliknande halsen, men lät naturligtvis bli.

Stella och han var aldrig ett kärlekspar. Även om känslorna var djupgående passerades inte spärren som gjorde två till ett. Fritiden var begränsad och snäv – skolan krävde mycket – men de cyklade, satt på caféer och diskuterade, gick på konserter eller såg en film som de båda tyckte om. Hon brukade säga att de var syskonsjälar. Vad hon nu menade med det. Det fanns också något annat – en kärleksrelation skulle obevekligen störa studierna.

De var aldrig hemma hos varandra. Kanske en outtalad överenskommelse. Han visste att hon för en billig peng hyrde ett rum med pentry och toalett hos en svensk släkting i en äldre villa i centrala Lund. Mer kände han inte till, och det var okej. Det var bra som det var, intalade han sig själv. Han värdesatte hennes vänskap mer än något annat. Hon var alltid glad när de träffades och han hjälpte henne inför tentorna, oftast i universitetets bibliotek. Han kände att han betydde något för någon. En gång hade han kollat upp var villan fanns – det kändes tryggt och veta var hon bodde.

Jul, påsk och sommar åkte Stella hem till London, och när hon kom tillbaka till universitetet var allting som vanligt igen. Men det fanns ändå någonting som slagit rot och grodde i hans hjärta. Han var en vuxen man på tjugofyra och hon en lika vuxen kvinna, ett par år äldre.

Många var kvällarna när han naken, i sin ensamhet och frustration, lutade sig över handfatet och stirrade på sin vattniga och sorgsna blick i spegeln, och släppte på spänningarna. Ingen annan kvinna attraherade honom som Stella. Varken då eller nu.

Han öppnade ölburken. Tankarna lämnade honom inte, även om han hade förmågan att koppla bort och slappna av stundvis. Det var en nödvändighet för att inte gå under. Han slickade sig om munnen och

7 sältan från havet – som vinden förde med sig – sved till på ett skönt sätt.

En gång hade hans läppar nuddat vid Stellas smala, vita hals.

Det var den där gången när de en ljummig vårkväll, innan tredje sommarlovet, cyklade runt hela Lund och landade med fikakorgen i en park. När hon bredde ut filten fastnade ena skon i ett veck och hon föll raklång på magen. Hon låg stilla, mer förvånad än skadad, och han knäböjde bredvid henne. Det kopparröda håret hade delat sig i nacken.

Han kunde inte motstå frestelsen utan böjde sig fram och nuddade den smala halsen med sina skälvande läppar. Samtidigt kastade hon huvudet bakåt så häftigt att han bet sig i tungan. Han skrattade tillsammans med henne för att situationen inte skulle kännas obekväm eller avslöjande.

Den sjätte och sista terminen behärskade Stella svenska språket fullt ut, och hade för länge sen kommit över den klädsamma blygheten. Han hade själv helt naturligt fått en del vänner och levde ett traditionellt universitetsliv. För att få vara i Stellas närhet följde han alltid med ut på någon pub eller bar när hon frågade. Visst, de tog sig alla ett glas och hade trevligt, men han kände ett sting i bröstkorgen när Stella satte sig i knäet på en manlig studiekamrat. Han såg aldrig att hon vänslades med någon, utan pratade och fnittrade kamratligt med alla. Hon sökte inte kärlek, utan såg på ett naivt sätt vänskapen med många som en gåva och ynnest. Minnen hon skulle ta med hem till det smolkiga London.

Minnen som hon varje kväll präntade ner i sin dagbok. Ett worddokument på datorn var helt ointressant för henne – totalt opersonligt.

En gång hade han helt spontant köpt henne ett vackert brevpapperset i beige, linneliknande pappersstruktur, i en snidad trälåda. Han visste att hon skrev många brev hem. Hon blev överlycklig för gåvan.

På torsdagskvällen, dagen före avslutningen på den tre år långa utbildningen, begav han sig på en cykeltur i staden. De senaste veckorna hade han tänkt mycket på Stella och att de snart skulle skiljas åt. Nu fick det bära eller brista – han ville veta hennes ståndpunkt, vad deras vänskap betydde för henne, vad som skulle ske mellan dem efter morgondagen. Skulle de ses igen? Vilka planer hade hon? Kunde hon tänka sig att söka arbete och bo i Sverige? Varför hade han inte pratat med henne om detta tidigare? Redan på måndagen skulle hon tillbaka

8 till London, men det var inget avstånd att tala om – en och halv timme med flyg.

Han ställde cykeln en bit ifrån den murgrönklädda 30-talsvillan, promenerade tjugo meter och rundade husgaveln. Där fanns en lummig, gammeldags trädgård med mossangripen plattsättning, utemöbler, blommor och bärbuskar. Vid en högväxt berså stannade han och tog fram mobilen. Just som han rullat fram Stellas namn på displayen hördes ett svagt läte till vänster om honom, från andra sidan häcken.

Han lyssnade och hörde det igen. Som om någon gnydde. Han stoppade ner telefonen i fickan, böjde sig närmare, lirkade in händerna och särade försiktigt på det täta grenverket. Hans blick naglades fast, hjärnan sorterade och förankrade vad han såg. Det kopparröda håret, den smala halsen. Tröjan som glidit ner och blottade ena skuldran. Stående hårt tryckta mot varandra, och med läpparna hungrigt sökande, förstod han att Stella aldrig skulle bli hans. Svenskläraren hade vunnit. Det var inte enbart svenska språket, utan även kärlekens språk, som den dubbelt så gamla Birgitta Swanberg just nu utövade på sin engelska elev, i bersån.

Med ena handen tryckte han långsamt ihop den tomma ölburken. När aluminiumet veckade sig med ett jämrande, metalliskt ljud drog ett snett leende över hans nollställda ansikte. Han tittade en stund på burken, tryckte ihop den ytterligare, pressade ner den i kylbagen och tog upp en ny.

Stranden var folktom och havet hade stillnat. Han reste sig från solstolen, passerade långsamt över brädorna med infrästa namn, och gick ut på bryggan. Träräcket var inte så högt och han tittade dröjande på svanparet i vattnet nedanför. Två vita, vackra svanar låg alldeles stilla intill varandra, bröst mot bröst. Deras långa halsar sträcktes bakåt medan huvud och näbbar strävade i en halvcirkel mot varandra. Hela formationen liknade ett hjärta, och var så svidande vacker.

Han fortsatte längst ut på bryggan. Där fanns kommunens materiellåda av hårdplast, förankrad med bultar i golvbrädorna. Den innehöll bland annat diverse redskap som kunde användas i olika, akuta situationer. På en stolpe hängde en frälsarkrans, och vid sidan om en båtshake. Han bräckte bort sprinten på lådan, lyfte på locket och

9 plockade upp en plastpåse. Efter att ha fått isär det kraftiga blixtlåset drog han ur innehållet, tittade sig diskret omkring och gick tillbaka till svanparet. Välriktat, och med perfekt precision, kastade han nätet över den ena svanen.

10

1

”Vad gör du där? Letar efter en tjugofemöring?” ”Vad ser det ut som?” Annika Vester skrattade till torrt. ”Du verkar ha snott in dig rejält.” Peter satte sig på huk. ”Dessa jäkla sladdar. Finns det ingen patentlösning på en sladd till alla maskinerna?” ”Det finns det säkert, men inte i detta polishus”, flinade kollegan.

Annika stånkade och frustade där hon satt nästan dubbelvikt under skrivbordet. ”Skannern krånglade och med mitt briljanta intellekt lyckades jag hitta kontakten här under. Men den funkar ju inte, hur mycket jag än lirkar.” ”Från det ena till det andra så är det telefon till dig på ditt rum.” ”Kan inte Jeppe ta det? Han sitter ju där. Jag måste få ordning på detta när jag nu lyckats trycka ihop mig som en fällkniv.” ”Det är din telefon som jag svarade i, Jeppe håller på att skriva ut bandförhör.” ”Gode Gud, ta numret så ringer jag upp!” väste Annika. ”Om jag nu kommer ut härifrån.” ”En äldre … kanske din mor”, tipsade Peter och återtog upprätt ställning.

Annika lät skannersladden glida ur handen och luften ur lungorna.

Hon stirrade in i väggen framför sig. Jaha, nu har det säkert hänt fadern något. Igen. Hukande backade hon ut. Det knakade i knäna när hon reste sig och satte händerna i ryggslutet. Peter tog ett steg ut i korridoren och småskrattade. ”Det är spinningpass i eftermiddag”, informerade han när hon passerade honom lätt haltande.

11 ”Retsticka”, svarade hon och satte upp ett finger. Peter visste att hon hatade spinning. För övrigt hade hon aldrig testat det. ”Annika Vester, kriminaljouren…” Hon drog med handen genom sitt korta, ljusbruna hår, noterade sexton och tio på ett A5-block, samt tryckte till glasögonen på näsroten. En vana, eller ovana, när hon svarade i telefonen. ”Det är bara jag.” Det var mycket riktigt modern. ”Nu har han cyklat och ramlat … han är på Akuten, kan du köra dit?”

Nej, det kan jag inte, tänkte Annika. Jag arbetar. ”Ja, det får jag ju göra. Var har han ramlat?” ”Här utanför”, svarade modern. ”Han skulle ställa ner cykeln i källaren och vinglade till.” ”Men varför…?” hon avbröt sig själv för hon visste att svaret på frågan, om varför han befattade sig med cykeln, skulle bli lika med noll.

Det var inte första gången Annika körde till sjukhuset för faderns skull. För ett par år sedan fick han tarmvred. Då hade han ont, rejält ont, och hon satt åtta timmar hos honom innan han togs om hand och förbereddes för operation. Läkaren sa till Annika att det var i sista momangen han kommit in. Jaha, hade hon svarat, och så har han fått vänta åtta timmar. På uppvaket skällde fadern ut en sköterska och frågade varför de placerat honom på ett hem. Klart han var förvirrad efter sövningen, men det usla humöret fanns kvar. ”Jag kör dit”, sa Annika till modern, ”och så ringer jag dig sen.”

Hon lade på luren och gick bort till fönstret. Med händerna nerkörda i jeansens bakfickor stod hon en stund och tittade på ingenting. Hon funderade på om hon skulle gå tillbaka och reda ut sladdhärvan, men beslutade sig för att köra till sjukhuset. Även denna gång slapp Kristina undan. Systern, åtta år yngre, bodde i Höllviken så det var ju klart, lotten föll alltid på Annika. Men det gjorde henne inget, Kristina ställde upp med annat. Hon var också den som hade mest tålamod med föräldrarna.

12

2

Flickan är åtta år. Hon sitter under köksbordet, på trasmattan som mormodern vävt. Knäna är uppdragna mot hakan och armarna korsade framför skenbenen. Hjärtat bultar vilt i bröstkorgen, resignationen i ögonen går inte att ta miste på. Hon tittar på de två, grå kostymklädda benen som närmar sig. De stannar bakom ryggen på en av stolarna som står inskjuten under bordet. ”Slå mig inte”, kvider hon med gråten i halsen. ”Kom fram!” mullrar faderns röst. ”Inte om du slår mig…!” ”Hörde du vad jag sa … kom fram!” ”Lovar du att inte slå…?” ”Jag ska inte röra dig!” Rösten är allt annat än vänlig eller trovärdig. ”Nu har du lovat…”

Hon släpper greppet om sina ben, sätter handflatorna i mattan och kasar på ändan framåt. Lirkar sig emellan två stolar och håller samtidigt ena armen i vinkel över huvudet. ”Slå mig inte då…”

Men innan hon förmår resa sig tar fadern tag i armen som skyddar hennes huvud. Han sliter upp henne på fötterna och utdelar en örfil på barnakinden. Hon skriker till, sliter åt sig armen och snubblar framåt. ”Du sa att du inte skulle slå!” vrålar hon och rusar genom hallen, in på sitt rum.

Fadern kommer efter och ställer sig på tröskeln i dörröppningen.

Han är rödflammig i ansiktet och knogarna vitnar på de knutna händerna som hänger längs sidorna. ”Reta inte upp mig då!” väser han med nästan stängd mun.

13 Hon kryper ihop i fosterställning på sängen. Tårarna tränger fram, pulsen bultar i halsgropen och näsan rinner. ”Jag har … jag har inte gjort något”, hulkar hon. ”Är du nosig också!” Fadern tar ett steg in i rummet.

Hon rullar snabbt nerför sängkanten och ställer sig på golvet. Hon sätter upp händerna framför sig och hoppar jämfota. ”Jag ska inte … jag ska inte…!”

I samma stund kommer modern fram till dem. Hon tar fadern bryskt i armen. ”Låt nu bli henne!” säger hon bestämt.

Han drar åt sig armen med ett ryck och står kvar några sekunder. ”Jag blir så förbannad”, mumlar han, spänner ögonen i flickan och lämnar rummet.

Modern vänder sig mot henne och skakar sakta på huvudet. ”Reta inte upp honom”, viskar hon. ”Du vet han inte tål att du säger emot.”

Modern drar inte flickan intill sig. Hon stryker inte henne över håret, eller torkar tårarna. ”Han ska alltid slås-slåss”, hulkar hon och drar utsidan av handen över ögonen. Kinden är varm och röd efter slaget.

Modern suckar, som så många gånger förut. ”Du vet ju hur han är.”

Flickans underläpp darrar och hon tittar trotsigt mot hallen. ”När jag blir stor ska jag bli polis, och då ska jag slå han.”

Fadern står plötsligt i dörren igen, som om han lyssnat utanför. ”Polis, det tycker jag du ska bli”, säger han och ger till ett glädjelöst, ironiskt skratt. Ett sådant skratt som nervärderar ett barn.

Flickan säger inget men söker moderns blick. Hon lägger sin hand på magen, tittar på sin flicka och suckar igen, som om hon inte kan annat. Eller vågar. Flickan är åtta år. Snart ska hon få ett syskon.

14

3

Mikael reste sig från Brassestolen när solen gick i moln. Han kisade uppåt, huttrade till och tog på t-shirten. Det började skya och längs stranden längre bort lyfte sanden i små, vita virvlar. Han tittade mot den sjuårige Erik och femåringen Emil en bit bort. De var fullt sysselsatta med att bygga en sandborg. Sensommaren var behaglig.

Mikael tyckte det var mäktigt och oroväckande hur havet åt upp stranden. Sedan han själv var pojke, och badade varje solig dag med föräldrarna, hade strandremsan blivit smalare och smalare. Någonstans hade han läst att på 80-talet skedde en tio meter bred stranderosion i Åhus. Tio meter, det var mycket. Hur skulle det se ut om ytterligare tjugo år? En jättestor sten, som förr låg nära vattenbrynet, fanns nu flera meter ut och bara några decimeter av den syntes ovanför ytan. Den enorma tallen, och strandrågen, verkade också ha flyttat sig närmare vattnet, likaså alla stugorna som fanns där, och de små badhytterna.

Havet ger och havet tar, tänkte Mikael.

Det var sent på eftermiddagen. Skrattande sprang Erik och Emil med sina hinkar mellan vattnet och borgen. De små kropparna spändes och revbenen syntes genom t-shirtsen. Tunna, smala kroppar, som på Mikael när han var liten. Men det skulle ändras i tonåren. Marika var noga med keps även om solen inte tog så mycket nu i slutet på augusti.

Det mesta av vattnet skvalpade ur innan de hann hälla det i vallgraven. Något fyrkantigt med torn hade vuxit upp i sanden av små, flinka och skapande händer. Sönerna hade det efter Marika. Mikael blev nyfiken och började gå ditåt. ”Pappa!” skrek Erik. ”Vi är snart färdiga … vi vill inte åka hem ännu!” Båda lintottarna studsade upp och ner. ”Nä, vi vill inte åka hem”, ekade Emil.

15 Mikael skrattade och ställde sig en bit ifrån tallen. ”Woow, vilket slott!” ”Det är inget slott, det är en riddarborg ser du väl”, rättade Erik.

Båda pojkarna satte sig på knä bredvid skapelsen. De pekade på, och förklarade, alla detaljer. Det var nog den store som med våt sand i handen hade lyckats spritsa små konformade torn på de bredare borgmurarna. ”Snyggt”, berömde Mikael och gjorde tummen upp. ”Perfekt.” ”Vattnet i vallgraven bara försvinner”, sa Emil och trutade med munnen. ”Men det är en snygg bro ni har gjort fram till vindbryggan. Precis som riktiga bräder.” ”Det är sådana där platta glasspinnar som vi har hittat överallt”, förklarade Erik. ”Som folk har haft i munnen?” Mikael gjorde en överdriven grimas. ”Berätta inte det för mamma när vi kommer hem!” ”Och de här två käpparna som vi har lagt pinnarna på hittade vi där”, fortsatte Erik och pekade mot den gamla tallen, ett par meter bakom Mikael. Han satte sig på huk och beundrade sönernas skapelseförmåga.

De platta glasspinnarna, kanske från Nogger eller Lakritspuck, låg kloss i kloss med varandra precis som bräderna ute på den långa bryggan, som Mikael varit med om att projektera. Femhundra kronor hade det kostat, att få en bräda med sitt namn infräst.

Käpparna, som pinnarna vilade på över pojkarnas vallgrav, var tjocka som ett finger och hade små knotor i ändarna. Vinden hade ökat.

Mikael reste sig. ”Var har ni hittat dessa?” frågade han lågt och pekade på käpparna. ”Det sa jag ju.” Erik nickade. ”Där, bredvid trädet … och där finns fler käppar.”

Mikael vände sig mot tallen. Pojkarna hade sprätt i sanden och grävt djupa fåror på olika ställen. ”Vi försökte gräva djupt ner”, fortsatte Erik, ”så att vi skulle få en riktig vallgrav med vatten. Men det gick inte. Och så hittade vi alla käpparna … fast jag tycker dom liknar skelett av djur. Tycker inte du det, pappa?”

16 Skelett av djur … om det vore så väl, for det genom Mikael.