9789186391133

Som om jag vore n책got mycket

dyrbart Terri-Lynne Waldvik

Terri-Lynne Waldvik

som om jag vore n책got mycket

dyrbart

Som om jag vore något mycket dyrbart ISBN 978–91–86391–13–3 © Terri-Lynne Waldvik och Alvina förlag 2012 Omslagsillustration: Malin Koort Layout, omslag: Katarina Nyberg Layout, inlaga: Eva Englund Tryckt på 100 g Munken premium cream 13 i Malmö av Exaktaprinting AB 2012 Bokbinderi: Kristianstads Boktryckeri AB 2012

Alla barn- och ungdomsböcker från Alvina förlag är miljömärkta, och till många finns gratis handledningar för pedagoger.

Läs mer på www.alvinaforlag.se

1

Mindre värd än oss

Jag önskar att det här var en saga. En som börjar med ”Det var en gång …” Men det här är ingen saga. Det här är nåt verkligt och hemskt som jag önskar aldrig hade hänt.

Jag ska ta det från början.

Det började som en lek, bara.

Vi gick på Grågatan och härmade honom, Tokgubben, han som bor där. Grågatan har en jättelång backe, och ­ungefär i mitten stannade vi till och lekte honom. Fast mycket värre. Vi gick vingligt, som om vi var fulla. Vi ­spottade omkring oss, som han. Och vi var grå, som han.

Ja, lika äckligt grå som råttorna som springer omkring i lekparken om sommarkvällarna.

Mitt i leken dök han plötsligt upp. Han bara stod där, allra högst upp i backen. Som en främmande hemsk fågel!

Hans grå kostym såg helt svart ut mot den ljusa himlen bakom honom, och hans öppna regnrock flaxade som vingar i vinden.

Nu såg han oss, vi som kom emot honom. Vi som var som vita änglar, medan han var svart som sot och mycket mindre värd än oss.

5

Klara Öst fick syn på honom och stannade till. ”Men titta! Där kommer han ju, i egen hög person! Nu kan vi leka på riktigt. Låt mej presentera: Tokgubben! ­Gråast och tråkigast i hela stan!” sa hon med en röst som jag aldrig hade hört förut. Som en rostig men ändå vass kniv var den, rösten. ”Nu ska han få se hur ful och dum han är. ATTACK! ATTACK MED VÅRA KVASTAR!” skrek Klara högt och med rösten ännu vassare än förut.

Att hon skrek så där, ”Attack! Attack med våra kvastar!”, det var för att vi var utklädda till påskkärringar. Det var skärtorsdag och vi gick runt i kvarteren, knackade på ­dörrarna och delade ut färgglada påskkort som vi hade gjort. Det var jag och några från Gröngatan, Klara Öst och hennes kusiner som hälsade på under påsken, och så några till. När vi gav bort påskkort fick vi nästan alltid pengar ­eller godis tillbaka i våra korgar. Man kunde få ihop ­ganska mycket om man gick runt länge och knackade. Och jag behövde pengar, för jag sparar till en hund!

När Klara befallde oss, var det bara att lyda. Så kändes det i alla fall.

Vi sprang emot honom, viftade med kvastarna, skramlade med kopparpannorna och skrek ”Glad påsk!” på ett väldigt elakt sätt. Som om det var ett slag i ansiktet vi ville ge honom istället för fina påskkort.

Det var som om vi spelade teater. Eller var med i en ­dålig

6

tecknad film, där alla bara skriker. Och jag, jag tänkte att han var min dumma svarta katt som hade ramlat ner från kvasten på väg till Blåkulla, så tänkte jag, och därför var jag så arg på honom att jag nästan sprack, för nu fick vi vända tillbaka till vår vanliga gamla stad och hämta upp honom, istället för att flyga rakt mot mångubbens stora, ­leende mun. En sån där månmun som man ser på påsk­ korten nära kassan nere på ICA. Ja, så tänkte jag, när jag sprang emot honom med min kvast.

Och var fanns chefen då? Han i hjärnan, han som ­bestämmer över allting i kroppen? Ja, för min fröken har berättat att allt styrs från hjärnan. Precis allt.

Jag är arg på honom, den där dumma chefen. Han som inte gjorde sitt jobb, den där gången. Han borde ha känt igen mej, fast jag var utklädd och målad i ansiktet. Han skulle ha stoppat mej.

Tokgubben stannade till när han såg oss komma springande. Tänkte han vända och gå hem igen?

Det borde han ha gjort.

För nu var vi framme. ”Glad påsk!” sa Klara med knivrösten.”Glad påsk din äckliga gamla gubbe. Nu ska du få se på kvastar!”

Han försökte skydda sig, det kommer jag ihåg.

Det gör så ont att komma ihåg det här. Magen knyter ihop sig som en sten. Men jag vill ändå berätta. Jag vill verkligen berätta allt för dej.

7

Vi var på honom, allihop. Han försökte försvara sig med gångkäppen, den som han alltid hade med sig när han var ute och gick. Han slängde iväg ett lågt slag med käppen mot Klaras ben. Det retade upp oss ännu mer och vi slog och slog mot honom med våra kvastar. Hans käpp åkte i gatan, en fot var genast där och sparkade bort den. Och nu, nu var vi inte påskkärringar längre, utan en vargflock som fått blodvittring. Nu när han tappade balansen, föll omkull och hamnade på marken.

Där låg han.

Ensam. Utan sin käpp. ”Haha!” sa Klara Öst. ”Haha!”

Han försökte skydda sitt huvud, han rullade ihop sig och vände ansiktet ner mot backen.

Klara Öst var den som ledde oss. Hon var härskaren och vi var hennes tjänare. Hon bestämde, men det var vi alla som högg och sårade.

Hur kunde vi? Hur gick det till att vi blev som vargar?

Hur? Vi sparkade och slog. Vi hämtade snöslask och lera från dikeskanten och smetade in i hans kläder. Klara Öst satte sig på ryggen på honom och höll hans armar så att han inte kunde komma loss. ”ATTACK, ATTACK, ERA PISSRÅTTOR!” skrek hon till oss andra. ”KOM IGEN NU!”

8

Vi glodde på varandra ett tag, som om vi inte kände igen vilka vi var bakom de skrikiga färgerna i våra ansikten. ”ATTACK!” befallde Klara igen. Och då fick jag fart. Jag ryckte till mej hans buckliga gamla hatt som låg bredvid honom. Jag stampade på den och den blev ännu buck­ligare än förut.

Det tyckte visst Klara var bra gjort, för hon skrattade. ”MERA!” skrek hon. ”MERA!” Och då gjorde jag mera hemska saker. Precis som Klara Öst befallde mej att göra. Och sen, och sen … kommer jag inte ihåg vad som hände. Mer än att jag plötsligt förvandlades igen, tillbaka till mej själv. Och blev Sunn. Bara Sunn.

Jag såg vad vi hade gjort. Jag såg Tokgubben ligga där vid diket. Regnkappans mörkgrå plast låg i stela veck omkring honom. Alldeles, alldeles stilla låg han, ihopkrupen som en kall, grå sten. Det kom blod från hans ansikte, det syntes fast han låg vänd mot marken. Blod som blev till en liten röd sjö, en sjö som aldrig hade funnits på Grågatan förut.

Var han död? ”MEN SLUTA!” hörde jag en röst som skrek. En vild röst, en röst man inte sa emot.

Det var min röst. ”MEN SLUTA, VI GÖR HONOM ILLA!” skrek jag. ”HAN HAR INTE GJORT OSS NÅT. SLUTA, SLUTA!” Klara tittade på mej med is i ögonen.

9

”Fegis”, väste hon. ”Pissråtta. Du är inte med oss längre, bara så du vet.”

Jag såg att Tokgubben rörde på sig. Och gnydde. Jag vände mej om och sprang därifrån. Jag sprang ända tills Grågatan tog slut, och då fick jag syn på – Joel! Åh!

Min klasskamrat, som alltid är så himla schysst! Han var ute och gick med sin älsklingshund Sanni, en ullig vit samojed.

Skulle Joel känna igen mej bakom de skrikiga färgerna?

Det hoppades jag att han inte skulle göra.

Men det gjorde han ändå, och nu vinkade han åt mej. ”Hej, hej!”, vinkade handen och jag såg hur Joel drog ­Sanni intill sig och försökte gå fortare för att snabbt ­komma fram till mej.

Jag ville stå kvar och vänta, jag ville få kasta mej runt halsen på Sanni, borra in mej i hennes mjuka, lejonliknande man och bara gråta, men jag vågade inte.

Jag sprang hem istället.

Och jag visste att när Joel svängde in på Grågatan med sin vita hund skulle han hitta en kall grå sten, en som ­badade i en sjö av rött blod.

10

terri-lynne waldvik är född i USA, men kom till Sverige när hon var fyra år och bor nu i Stockholm. Hon är fotograf, skådespelerska, dramatiker och har arbetat med teater, film, radio och TV. ”Som om jag vore något mycket dyrbart” är hennes första roman för barn. ”Jag har velat skriva en berättelse på liv och död, ett rela­­tions­ drama som inte väjer, som tar barns fulla potential i anspråk. En berättelse som träffar i magen, vidgar tanken och berör hjärtat.”

11

Om mamma visste vad jag har gjort, skulle hon inte kunna älska mej längre. Det vet jag.

Inte ens för mormor vågar jag berätta. Det är bara du som får veta…

ISBN 978–91–86391–13–3

Jag måste ta reda på varför Tokgubben är så ledsen!

Har han en hemlig sorg, precis som jag? Jag vill att han ska dra ifrån sina grå gardiner, så att jag får se in i hans hus. Jag önskar att sol kunde komma in genom hans fönster. Jag gör vad som helst för att det ska bli så!

Terri-Lynne Waldviks skönlitterära debut är en tätt vävd berättelse om drömmar, sorg och hopp. Om glädjen över orden, behovet av vänner och längtan efter en hund. Och mycket, mycket mer.

12