Också av Fredrik Backman:
Saker min son behöver veta om världen (2012)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Fredrik Backman 2012 Omslag Nils Olsson/Katslosa Design Tryckt 2012 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-13811-4
Till Neda. Det är alltid för att få dig att skratta. Alltid.
1 En man som heter Ove köper en data som inte är en data
Ove är 59 år gammal. Han kör Saab. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. Han står framför disken i den sortens butik som folk med japanska bilar beger sig till för att köpa vita sladdar. Ove iakttar expediten en lång stund, innan han viftar med en medelstor vit kartong mot honom. – Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta. Expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI, ser obekväm ut. Kämpar helt uppenbart mot impulsen att genast ta kartongen ifrån Ove. – Ja, precis. En iPad. Men det hade verkligen varit toppen om du inte viftade runt med den sådär … Ove betraktar kartongen som om den var en ytterst opålitlig sorts kartong. Som om kartongen körde vespa och hade gymnastikbyxor på sig och precis hade kallat Ove ”kompis” och sedan försökt sälja en klocka till honom. 7
– Jaha! Och det här är en data alltså? Expediten nickar. Men blir sedan tveksam och skakar istället snabbt på huvudet. – Ja … eller, ja, alltså, det är en iPad. En del kallar den ”tablet” och andra kallar den ”surfplatta”. Det finns olika sätt att se på det där … Ove tittar på expediten som om expediten precis tilltalat honom baklänges. – Jaha! Expediten nickar villrådigt. – Jaaa … Ove skakar på kartongen igen. – Är den bra då, den här? Expediten kliar sig i hårbotten. – Ja. Eller … hur menar du? Ove suckar och börjar prata långsamt. Artikulerar orden som om det enda problemet med den här diskussionen vore att expediten lider av nedsatt hörsel. – Är. Den. Braaa? Är det en bra data? Expediten kliar sig på hakan. – Alltså … ja … den är jättebra … men det beror ju på vad för slags dator du vill ha. Ove blänger tillbaka. – Jag vill ha en data! En vanlig data! Det är tyst mellan de båda männen en kort stund. Expediten harklar sig. – Ja, alltså, det här är ju egentligen ingen vanlig dator. Du kanske hellre vill ha en … Expediten tystnar och letar helt uppenbart efter ett ord som mannen framför honom kan tänkas ha någon form av relation till. Så harklar han sig igen och säger: – … en laptop? 8
Ove skakar frenetiskt på huvudet och lutar sig hotfullt fram över disken. – Nej, det vill jag för fa-AN inte. Jag vill ha en data! Expediten nickar förstående. – En laptop är en dator. Ove stirrar förnärmat på honom och trycker sitt ficklampepekfinger demonstrativt i disken. – Det vet jag väl! Expediten nickar. – Okej … Ny tystnad. Inte helt olik den som kanske hade uppstått mellan två revolvermän som plötsligt insett att de glömt ta med sig revolvrarna. Ove betraktar kartongen en lång stund, lite som om han väntar på att den ska erkänna något. – Var fäller man ut tangentbordet? muttrar han sedan. Expediten kliar sina handflator på kanten av butiksdisken och väger lite nervöst från fot till fot, så som butiksanställda unga män gör när de börjar inse att det här kommer ta väsentligt mycket längre tid än de inledningsvis hade hoppats. – Ja, alltså, den har ju inget tangentbord. Ove höjer på ögonbrynen. – Jaha! För det måste man säkert köpa separat va? För en JÄVLA massa pengar! Expediten kliar handflatorna igen. – Nej … eller … men alltså: Den här datorn har inget tan gentbord. Du styr allt direkt på skärmen. Ove skakar trött på huvudet som om han just bevittnat expediten slicka på utsidan av glaset till en glassdisk. – Men jag måste ju ha ett tangentbord. Det fattar du väl? Expediten suckar djupt på det där sättet som man gör när man räknar till minst tio. – Okej. Jag förstår. Men då tycker jag inte att du ska ha den 9
här datorn. Då tycker jag att du till exempel ska köpa en MacBook istället. Oves ansiktsuttryck skvallrar om att han möjligen inte är helt övertygad. – En Mack-bok? Expediten nickar förhoppningsfullt, som om han precis upplevt ett definitivt genombrott i förhandlingarna. – Ja. Ove rynkar misstänksamt pannan. – Är det en sån där förbaskad ”läsplatta” som alla snackar om? Expediten suckar med djupet av en episk dikt. – Nej. En MacBook är en … det är en … laptop. Med tan gentbord. – Jaha! fräser Ove genast. Expediten nickar. Kliar handflatorna. – Ja. Ove ser sig omkring i butiken. Skakar kartongen i handen lite igen. – Är de nåt bra då? Expediten slår ner blicken i disken på ett sätt som avslöjar att han aktivt bekämpar impulsen att börja klösa sig själv i ansiktet. Sedan skiner han upp i ett plötsligt energiskt leende. – Vet du vad? Låt mig se om min kollega är klar med sin kund, så kan han komma bort och visa dig! Ove tittar på sitt armbandsur. Skakar på huvudet. – Somliga av oss har andra saker att göra än att stå här hela dagen och vänta, vet du! Expediten nickar snabbt. Sedan försvinner han bakom disken. Efter några ögonblick återkommer han med en kollega. Kollegan ser mycket glad ut. Så som folk gör som inte har jobbat med butiksförsäljning tillräckligt länge. 10
– Hej! Hur kan jag hjälpa dig? Ove planterar uppfordrande sitt ficklampepekfinger i disken. – Jag vill ha en data! Kollegan ser inte riktigt lika glad ut längre. Sedan tittar han på den första expediten med en blick som insinuerar att den första expediten ska få igen för det här. – Oookej. En ”data”, ja. Då kan vi väl gå bort här till vår avdelning för bärbara till att börja med, säger kollegan inte helt och hållet entusiastiskt och vänder sig mot Ove. Ove blänger på honom. – Duh! Jag vet väl för fan vad en ”lapptåpp” är för nåt! Du behöver inte säga ”bärbar”! Kollegan nickar hjälpsamt. Bakom honom muttrar den förs ta expediten under tiden ”jag orkar inte, nu tar jag lunch”. – Lunch ja, det är det enda folk tänker på nuförtiden, fnyser Ove. – Va? säger kollegan och vänder sig om. – L-u-n-c-h! artikulerar Ove.
11
2 (Tre veckor tidigare) En man som heter Ove går en inspektionsrunda i kvarteret
Klockan var fem minuter i sex på morgonen när Ove och katten möttes första gången. Katten tyckte genast mycket illa om Ove. Känslan var i allra högsta grad ömsesidig. Ove hade som vanligt stigit upp tio minuter tidigare. Han begrep sig inte på folk som försov sig och skyllde på att ”klockan inte ringde”. Ove hade aldrig ägt en väckarklocka i hela sitt liv. Kvart i sex vaknade han, och då gick han upp. Han hade satt på kaffebryggaren, med exakt samma mängd kaffe som han och hans fru tillsammans hade druckit varje morgon under de nästan fyra årtionden de bott här i radhuskvarteret. Ett mått per kopp, och ett extra för kannan. Varken mer eller mindre. Sånt kunde inte folk längre, brygga ordentligt kaffe. Precis som att ingen kunde skriva för hand nuförtiden. För nu skulle allt bara vara data och espressomaskiner. Och vart är ett samhälle på väg när folk inte ens kan skriva och koka kaffe längre? Va? Det undrade Ove. Medan den ordentliga koppen kaffe kokade hade han klätt på sig de blå byxorna och den blå jackan, stigit i träskorna, kört 12
händerna i fickorna på det där sättet som en medelålders man som ständigt förväntar sig att en alltigenom oduglig omvärld ska göra honom besviken gör, och sedan hade han begett sig ut på sin inspektionsrunda i kvarteret. Som han gjorde varje morgon. De andra radhusen hade legat tysta och släckta när han steg ut genom dörren. Kunde man ha räknat ut. I det här kvarteret var det minsann ingen som bemödade sig om att stiga upp tidigare än de behövde, det visste Ove. Här bodde ju bara egenföretagare och annat löst folk nuförtiden. Katten satt med nonchalant uppsyn mitt på gångvägen mellan husen. Eller katt och katt förresten. Den hade en halv svans, och bara ett öra. Och här och där saknade den fläckar av päls, som om någon hade slitit knytnävsstora tussar ur den. Man kunde knappt referera till det där som ett helt kattskrälle faktiskt, tyckte Ove. Han tog ett par klampande steg mot den. Katten reste sig. Ove stannade. De stod där och värderade varandra några ögonblick, som två potentiella slagskämpar en sen kväll på en landsbygdsbar. Ove funderade på att kasta en av sina träskor på den. Katten såg ut som om den förbannade det faktum att den inte hade några träskor att kasta tillbaka. – Schas! gormade Ove så plötsligt att katten ryckte till. Den backade ett steg. Mätte den 59-årige mannen och hans träskor med blicken. Sedan vände den sig om med ett lätt ryck och lunkade därifrån. Hade inte Ove vetat bättre hade han kunnat svära på att den himlade med ögonen först. ”Kreatur”, tänkte han och slängde en blick på sitt armbandsur. Två minuter i sex. Dags att sätta fart om inte kattskrället skulle få försena hela inspektionsrundan. Det hade ju just varit snyggt. Så marscherade han längs gångvägen mellan husen upp mot 13
parkeringen, som han gjorde varje morgon. Stannade vid skylten som deklarerade att biltrafik var förbjuden inne i bostadsområdet. Sparkade lite uppfordrande på stolpen den var fäst i. Inte för att den satt snett eller så, men för att det alltid är bäst att kontrollera. Och Ove är den sortens man som kontrollerar sakers tillstånd genom att sparka på dem. Så gick han ut på parkeringen och promenerade fram och tillbaka längs alla garage för att kontrollera att inget av dem fått inbrott under natten, eller att något gäng med vandaler satt eld på dem. Inte för att det nu någonsin hade hänt i det här bostadsområdet. Men så hade ju Ove å andra sidan aldrig missat en inspektionsrunda heller. Han kontrollryckte i handtaget till sitt eget garage, där hans Saab stod parkerad, tre gånger. Precis som varje morgon. Efter det gick han en sväng längs gästparkeringen där man fick parkera i max tjugofyra timmar och noterade noggrant alla registreringsnummer i ett litet block som han hade i jackfickan. Jämförde dem med registreringsnumren han antecknat på samma platser dagen innan. Vid de tillfällen då samma registreringsnummer dök upp dagarna efter varandra i Oves anteckningsblock gick Ove rutinmässigt hem och ringde Transportstyrelsen och begärde ut ägaruppgifterna på fordonet, och ringde på det upp vederbörande och informerade vederbörande om att vederbörande var en oduglig jädrans fähund som inte kunde läsa svenska skyltar. Inte för att Ove nu egentligen brydde sig om vem som stod på gästparkeringen. Självklart inte. Men för att det var en principsak. Stod det tjugofyra timmar på skylten så var det faktiskt bara att acceptera. För hur skulle det se ut om alla bara parkerade var de ville hela dagarna? Det hade blivit kaos, det begrep ju Ove. Hade stått bilar överallt. Men idag stod inga obehöriga fordon på gästparkeringen, så Ove följde istället upp blockantecknandet med sin dagliga 14
sväng in i soprummet. Inte för att det var hans sak egentligen, han hade ju redan från början varit högljutt emot det här tramset som de nyinflyttade jepparna här i föreningen hade drivit igenom om att allt skulle källsorteras till förbannelse. Men om det nu var bestämt att det skulle källsorteras, då ville det ju faktiskt till att någon kontrollerade att det blev gjort. Inte för att någon nu hade gett Ove det uppdraget, men om män som Ove inte tog egna initiativ i sådana här ärenden skulle allt ha blivit anarki. Det visste Ove. Hade legat sopor överallt. Han sparkade lite på sopkärlen. Svor och fiskade upp en glasburk ur glasåtervinningen, mumlade något om ”oduglingar” och skruvade av metallocket på den. Släppte tillbaka glasburken i glasåtervinningen och släppte ner metallocket i metallåtervinningen. När Ove var ordförande i bostadsrättsföreningen hade han hårdfört drivit linjen att de skulle kameraövervaka soprummen för att se till att ingen slängde ”obehörigt skräp”. Förslaget hade till Oves stora förtret röstats ner, eftersom övriga grannar tyckte att det kändes ”lite obehagligt”, och dessutom krångligt att arkivera alla videoband. Detta trots att Ove gång på gång upprört konstaterat att den som hade ”rent mjöl i påsen” inte hade något att frukta av ”sanningen”. Två år senare, när Ove blivit avsatt som ordförande i föreningen (i det som Ove själv i efterhand bara refererade till som ”statskuppen”), hade frågan lyfts upp på nytt. Det fanns tydligen någon nymodighetskamera, som aktiverades av rörelsesensorer och sände direkt till internet, förklarade den nya styrelsen i ett käckt brev till alla i området. Och med den kunde man övervaka inte bara soprummet utan även parkeringen, för att undvika vandalisering och inbrott. Och dessutom raderade videomaterialet sig självt automatiskt efter tjugofyra timmar, för att inte ”kränka de boendes integritet”. Det krävdes ett 15
enhälligt beslut i föreningen för att få sätta upp kamerorna. En enda av medlemmarna röstade nej. Ove litade nämligen inte på Internet. Han stavade det med stort I och betonade -net trots att hans fru alltid tjatade om att det var -inter som skulle betonas. Och det där Internettet skulle få titta på Ove när Ove slängde sina sopor över Oves döda kropp, det blev styrelsen snart varse. Och så blev det inga kameror. Lika bra, tyckte Ove. Det var ändå bättre med dagliga inspektionsrundor. Så att man visste vem som gjorde vad och hade lite koll. Det fattade ju vem som helst. Så när han var klar med sin soprumsinspektion låste han, precis som varje morgon, dörren och kontrollryckte i den tre gånger. Sedan vände han sig om och fick syn på en cykel som stod lutad mot väggen utanför cykelförrådet. Trots att det klart och tydligt satt en stor skylt med texten ”Cykelparkering förbjuden” precis ovanför den. Bredvid cykeln hade någon av de andra grannarna satt upp en arg handskriven lapp där det stod: ”Det här är ingen cykelparkering! Lär dig läsa skyltar!” Ove muttrade något om ”idioter”, öppnade cykelförrådet och lyfte in cykeln prydligt i raden därinne. Låste förrådet och kontrollryckte i dörren tre gånger. Sedan rev han ner den arga lappen från väggen. Han hade god lust att lägga in en motion till styrelsen och kräva att det sattes upp en ordentlig ”Affischering förbjuden”-skylt på den här väggen. Folk trodde tydligen att man kunde valsa runt och sätta upp sina arga lappar precis var som helst nuförtiden. Den här väggen var för fan ingen anslagstavla. Sedan gick Ove längs den lilla gångvägen mellan husen. Stannade utanför sitt eget, lutade sig ner mot plattgången och sniffade häftigt mot skarvarna. Piss. Det luktade piss. Och med den iakttagelsen gick han in i sitt hus, låste sin dörr, drack sitt kaffe. 16
När han var klar med det ringde han och sa upp sitt telefon abonnemang och prenumerationen på morgontidningen. Lagade blandaren i lilla badrummet. Drog i nya skruvar i handtaget på altandörren i köket. Oljade in bänkskivan i köket. Omorganiserade lådorna på vinden. Sorterade verktygen i förrådet och bytte plats på vinterdäcken till Saaben. Och nu står han där. Och det var inte meningen att livet skulle bli så här. Det är allt Ove känner. Det är tisdag eftermiddag i november, klockan är fyra, och han har släckt alla lampor. Stängt av elementen och kaffe bryggaren. Oljat in bänkskivan i köket, trots att åsnorna på Ikea säger att de där skivorna inte behöver oljas in. I det här huset oljas bänkskivorna in en gång i halvåret, vare sig det behövs eller inte. Oavsett vad någon cirkussminkad jäntunge med gul pikétröja på ta-själv-lagret säger. Han står i vardagsrummet i tvåvåningsradhuset med halv vind och stirrar ut genom fönstret. Den där 40-årige sprätten med skäggstubb från huset snett över gatan kommer joggande förbi. Anders, heter han visst. Nyinflyttad, vet Ove, har säkert inte bott här mer än max fyra–fem år. Och har redan lyckats nästla sig in i bostadsrättsföreningens styrelse. Den ormen. Tror att han äger gatan nu. Flyttade in här efter sin skilsmässa tydligen och betalade ett hutlöst överpris. Typiskt sådana där jävlar, komma hit och driva upp taxeringsvärdet för hederligt folk. Som om det här var någon sorts överklasskvarter. Kör Audi, gör han också, det har Ove sett. Och det kunde man ju räkna ut. Egenföretagare och andra idioter, de kör Audi. De begriper ju inte bättre. Ove sticker händerna i fickorna på sina mörkblå byxor. Sparkar lite uppfordrande på golvlisten. Radhuset är lite för stort för bara Ove och Oves fru egentligen, han kan möjligen medge 17
det. Men det är betalt. Inte en krona i lån finns det kvar. Det är garanterat mer än man kan säga om den där sprätten. Det är bara lån nuförtiden, det vet man ju hur folk håller på. Men Ove har amorterat. Gjort rätt för sig. Gått till jobbet. Aldrig varit sjuk en dag i sitt liv. Dragit sitt strå till stacken. Tagit lite ansvar. Det är det ingen som gör längre, tar ansvar. Nu är det bara data och konsulter och kommunpampar som går på porrklubb och säljer svarta lägenhetskontrakt. Skatteparadis och aktieportföljer. Ingen som vill jobba. Ett helt land fullt av folk som bara vill äta lunch hela dagarna. ”Det blir väl skönt att få ta det lite lugnt?” Så sa de till Ove på jobbet igår. När de förklarade att det var ”arbetsbrist” och att de skulle ”fasa ut den äldre generationen”. En tredjedels sekel på samma arbetsplats, och det är vad de kallar Ove. En jävla ”generation”. För nu är alla 31 och har för trånga byxor och har slutat dricka vanligt kaffe. Och ingen vill ta ansvar. En massa män med figuransade skägg överallt som byter jobb och byter fruar och byter bilmärken. Hur som helst bara. Så fort det passar. Ove blänger ut genom rutan. Sprätten joggar. Och det är inte det att joggning provocerar Ove, inte alls. Ove skiter väl i om folk joggar. Det är bara det att han inte begriper varför man måste göra en så stor affär av det. Ha de där självgoda leendena som om de var ute och botade lungemfysem. De går fort, eller springer långsamt, det är vad joggare gör. Det är en 40-årig mans sätt att tala om för världen att han för fasen inte kan göra någonting rätt. Och att dessutom behöva klä ut sig till en 12-årig rumänsk gymnast för att kunna göra det, ska det verkligen vara nödvändigt? Måste man se ut som OSlandslaget i rodel bara för att man ska ut och lufsa runt helt planlöst i trekvart? Och flickvän har han, sprätten. Tio år yngre. Det blonda mähät, kallar Ove henne. Går runt här i området och vinglar 18
som en full panda på klackar höga som hylsnycklar, med clownmålning i hela ansiktet och så stora solglasögon att det inte går att avgöra om det är glasögon eller en hjälm. Ett sådant där litet handväskedjur har hon dessutom, som springer runt och skäller okopplad och pissar på plattgången utanför Oves hus. Hon tror att Ove inte märker, men Ove märker. Och det var inte meningen att livet skulle bli så här. Det är allt. ”Det blir väl skönt att få ta det lite lugnt”, så sa de till honom igår på jobbet. Och nu står Ove här med sin inoljade bänkskiva. Det är inte meningen att man ska ha tid med det på en tisdag. Han tittar ut genom fönstret på det identiska huset mitt emot. Det har tydligen flyttat in en barnfamilj där. Utlänningar, har Ove förstått. Han vet inte vad de har för bil än. Man får väl hoppas att det inte är en Audi, i alla fall. Eller ännu värre: något japanskt. Ove nickar för sig själv, som om han precis sagt något han håller med sig själv särdeles mycket om. Tittar upp i taket i vardagsrummet. Han ska sätta upp en krok där idag. Och då menar han inte vilket slags krok som helst. Varenda IT-konsult med bokstavskombinationsdiagnos och en sån där könsambivalent stickad kofta som de har allihop nuförtiden kan sätta upp en vanlig skitkrok. Men Oves krok ska vara stadig som en klippa. Han tänker sätta upp den så hårt att när kåken rivs kommer kroken vara den sista komponenten som dukar under. Om några dagar kommer det stå någon mäklarsprätt här med slipsknut stor som ett babyhuvud och tjafsa om ”renoveringspotential” och ”yteffektivitet” och han ska kunna säga mycket om Ove, den jäveln, men inte ett ont ord om Oves krok. Det ska han ha klart för sig. På golvet i vardagsrummet står Oves lilla bra-att-ha-låda. Det är så huset är uppdelat. Alla saker som Oves fru har köpt 19
är ”fina” eller ”trevliga”. Alla saker som Ove har köpt är saker som är bra att ha. Saker som har en funktion. Han har dem i två olika lådor, den stora och den lilla bra-att-ha-lådan. Det här är den lilla. Med skruvar och spikar och hylsnycklar och dylikt. Folk har inga grejer som är bra att ha längre. Folk har bara skit nuförtiden. Tjugo par skor men vet aldrig var skohornet är. Hela husen fulla av mikrovågsugnar och platt-tv men skulle inte kunna gräva fram en lite ordentlig betongplugg om så någon hotade dem med en mattskärarkniv. Ove har ett helt fack i sin bra-att-ha-låda bara för betong pluggar. Han står där och betraktar dem som om de vore schackpjäser. Han gillar inte att stressa fram beslut som gäller betongplugg. Det måste få ta sin tid. Varje plugg är en process, var och en har sitt användningsområde. Folk har ingen respekt för vanlig hederlig funktionalitet längre, nuförtiden ska allt bara vara snyggt och på data, men Ove gör saker så som saker ska göras. ”Skönt att få ta det lugnt”, så sa de på jobbet. Kom in på hans kontor en måndag och sa att de inte hade velat ta det på fredagen eftersom de ”inte ville förstöra Oves helg”. ”Blir skönt för dig nu, att få ta det lite lugnt”, sa de. Vad vet de om att vakna upp en tisdag och inte ha någon funktion längre? Med sina Internetts och sina espressos, vad vet de om att ta lite ansvar för saker och ting? Ove tittar upp i taket. Kisar. Viktigt att kroken blir centrerad, beslutar han. Och han står där och är mitt i allt detta högst väsentliga när han avbryts helt hänsynslöst av ett långt skrapande ljud. Inte alls olikt det ljud som kanske skulle uppstå om en stor lufs skulle försöka backa en japansk bil med släp längs hela ytterväggen på Oves radhus.
20