9789174990584

JAMES ELLROY

MINA MÖRKA VRÅR

JAMES ELLROY

MINA MÖRKA VRÅR Översättning: Thomas Preis

Modernista stockholm

I Den rรถdh รฅ r iga

En tarvlig lördag gjorde slut på dig. Du dog meningslöst och brutalt och utan möjlighet att hålla ditt eget liv kärt.

Din flykt till trygghet blev en kort respit. Du förde mig i skydd såsom din turbringare. Jag svek dig som talisman – därför står jag nu som ditt vittne.

Din död formar mitt liv. Jag vill finna den kärlek vi aldrig hade och lägga fram den i ditt namn.

Jag vill göra dina hemligheter offentliga. Jag vill bränna ner avståndet mellan oss.

Jag vill andas liv i dig.

15

1

N å g r a grabbar hittade henne.

De var spelare i ett pojklag som var ute för att slå några träningsbollar.

Tre vuxna tränare gick bakom dem.

Pojkarna fick se en kropp i remsan med murgröna alldeles innanför trottoaren. Männen fick se lösa pärlor på trottoaren. En liten telepatisk stöt for genom allihop.

Clyde Warner och Dick Ginnold sjasade pojkarna bakåt en bit för att hindra dem från att se för mycket. Kendall Nungesser sprang över Tyler Avenue och hittade en telefonkiosk vid mjölkaffären.

Han ringde till sheriffstationen i Temple City och meddelade vakthavande att han hade upptäckt ett lik. Det låg precis intill vägen längs Arroyoskolans idrottsplan. Vakthavande sa åt honom att stanna där och inte röra något.

Radioanropet gick ut : klockan 10:10 på förmiddagen, söndagen den 22 juni 1958. Ett lik påträffat vid King’s Row och Tyler Avenue i El Monte.

En sheriffbil var där på mindre än fem minuter. En bil från polisen i El Monte kom några sekunder senare.

Sheriffassistent Vic Cavallero samlade ihop tränarna och grabbarna.

Polisassistent Dave Wire undersökte liket.

Det var en vit kvinna. Hon hade ljus hy och rött hår. Hon var cirka fyrtio år gammal. Hon låg på rygg i ett murgrönsbuskage en dryg halvmeter från trottoarkanten på King’s Row. Hennes högra arm var uppåtböjd. Högra handen vilade någon decimeter ovanför huvudet. Vänstra armen var krökt i armbågen och lagd över hennes mellangärde. Vänstra handen var knuten. Benen var utsträckta.

Hon hade en djupt urringad ärmlös klänning mönstrad i ljust och 17

mörkt blått. En mörkblå kappa med foder av samma tyg som klänningen var bredd över underkroppen.

Fötterna och vristerna var synliga. Högra foten var bar. En nylonstrumpa satt nerhasad runt vänstra vristen.

Klänningen var i oordning. Armarna var översållade av insektsbett.

Hon hade blåmärken i ansiktet och tungan stack ut. Behån var uppknäppt och uppdragen över brösten. En nylonstrumpa och ett bomullssnöre var åtdragna om hennes hals. Båda strypsnarorna var hårt knutna.

Dave Wire anropade expeditören hos El Montepolisen på radion. Vic Cavallero anropade Templestationen. Liklarmet gick ut : Kalla på en coroner från Los Angeles länsmyndighet. Kalla på sheriff­ myndighetens kriminaltekniker och fotobil. Varsko sheriffmyndighetens våldsrotel och be dem skicka ut en grupp.

Cavallero stod vid liket. Dave Wire sprang bort till mjölkaffären och rekvirerade ett rep. Cavallero hjälpte honom spänna upp det till en brotts­platsavspärrning.

De diskuterade kroppens underliga placering. Den verkade både slumpartad och arrangerad.

Nyfikna slog sina lovar. Cavallero sjasade dem tillbaka till trottoaren på Tyler Avenue. Wire upptäckte några pärlor på gatan och ringade in var och en av dem med krita.

Målade och civila polisbilar körde fram till avspärrningen. Uniformerade och civilklädda poliser böjde sig och steg in under repet.

Från El Montepolisen : Polismästare Orval Davis, överkommissarie Jim Bruton, inspektör Virg Ervin. Från sheriffmyndigheten i Temple City kom överkommissarie Dick Brooks, kommissarie Don Mead och inspektör Don Clapp. Folk från Temple utkallade för att hålla ordning på åskådarna och rätt och slätt nyfikna poliser som var i tjänst eller lediga.

Dave Wire mätte upp kroppens exakta placering : Tjugoen meter väster om den första låsta grinden till skolans område/sex deci­meter söder om King’s Rows trottoarkant. Fototeknikern anlände och tog perspektivbilder av King’s Row och Arroyoskolans ­idrottsplan.

Klockan var tolv på dagen – och det var nästan trettiotvå grader i skuggan.

18

Fototeknikern plåtade liket rakt ovanifrån och ur sidovinklar. Vic Cavallero försäkrade honom att killarna som hittade det inte hade rört det. Inspektörerna Ward Hallinen och Jack Lawton anlände och gick direkt till polismästare Davis.

Davis beordrade dem att ta befälet, enligt avtalet att alla mordfall i El Monte skulle överlämnas till våldsroteln vid Los Angeles sheriffmyndighet.

Hallinen gick bort till liket. Lawton ritade av platsen i sin anteckningsbok.

Tyler Avenue löpte i nordsydlig riktning. King’s Row korsade den vid södra änden av skolområdet. King’s Row löpte österut cirka etthundrasjuttiofem meter. Den slutade vid Cedar Avenue – östra änden av skolområdet. Den var inte mer än en asfalterad tillfartsväg.

En grind hindrade tillträdet från Cedar Avenue. En inre grind spärrade vägen från några småhus nära skolans huvudbyggnader. Den enda möjligheten att komma in på King’s Row var från Tyler Avenue.

King’s Row var tre meter bred. Idrottsplanen sträckte sig utmed norra kanten. Ett buskövervuxet nätstängsel sträckte sig bakom södra gatkanten och ett en meter brett snår av murgröna. Liket låg sjuttiofem meter öster om korsningen Tyler–King’s Row. Offrets vänstra fot befann sig fem centimeter från gatkanten. Hennes tyngd hade tryckt ner murgrönan överallt runt henne.

Lawton och Hallinen studerade den döda. Likstelheten hade börjat inträda – offrets knutna hand hade styvnat.

Hallinen observerade en ring med en imiterad pärla på långfingret.

Lawton sa att den kunde hjälpa dem att identifiera henne.

Hennes ansikte hade blivit en smula lilafärgat. Hon såg ut som ett klassiskt fall av nattlig likdumpning.

Vic Cavallero sa åt tränarna och pojkarna att bege sig hem. Dave Wire och Virg Ervin blandade sig med åskådarna. Inspektör Harry Andre från sheriffmyndighetens våldsrotel dök upp – ledig men ivrig att ge ett handtag.

Pressen infann sig. Några mannar från Temple Citys sheriff­station kryssade förbi – döda vita kvinnor var lite av ett dragplåster.

19

Coronerassistenten infann sig. Fototeknikern sa att han fick undersöka offret.

Hallinen och Lawton trängde sig fram för att titta på. Coronerassistenten lyfte bort kappan från offrets underkropp.

Hon hade varken underkjol, gördel eller trosor. Klänningen var uppdragen ovanför höfterna. Inga skor. Ena strumpan nerhasad runt ­vänstra vristen. Blåmärken och små rivsår på lårens insidor. Ett skrapmärke av asfalt på vänstra höften. Coronerassistenten vände på kroppen, fototeknikern knäppte några bilder av offrets baksida. Offrets rygg var daggvåt och visade upp början till svartblå likmärken.

Coronerassistenten sa att hon troligen hade varit död mellan åtta och tolv timmar. Hon lämpades av före soluppgången – daggen på ryggen var ett tydligt tecken på det.

Fototeknikern tog fler bilder. Coronerassistenten och hans medhjälpare lyfte upp kroppen. Den var slapp – fortfarande inte riktigt likstel.

De bar den döda till sin skåpbil och lade henne på en bår.

Hallinen och Lawton sökte igenom murgrönssnåret och den ­närmaste omgivningen.

De hittade en avbruten bit av en bilradioantenn på gatan. De hittade en bit av ett trasigt pärlhalsband i den tillplattade murgrönan i närheten av stället där liket hade legat.

De plockade upp pärlorna som var inringade med krita och trädde dem på halsbandstråden. De såg att de hade fått ihop ett komplett halsband.

Låset var helt. Tråden var avsliten på mitten. De lade båda bitarna av halsbandet i en bevispåse.

De hittade inte offrets trosor, skor eller handväska. De fann inga däckavtryck i gruset nära gatkanten. Det fanns inga släpspår på någon yta utmed King’s Row. Murgrönan som omgav dumpningsstället såg inte nertrampad ut.

Klockan var 13:20. Temperaturen var uppe i trettiofem grader.

Coronerassistenten klippte av prov på offrets huvudhår och könshår.

Han putsade offrets fingernaglar och lade de avklippta bitarna i ett litet kuvert.

20

Han fick liket avklätt och lagt på rygg på båren.

Det fanns en liten fläck torkat blod på offrets högra handflata. Det fanns ett litet skrapsår nästan mitt i offrets panna.

Offrets högra bröstvårta saknades. Den omgivande vårtgården var rynkig av vit ärrvävnad. Det såg ut att vara en gammal kirurgisk amputation.

Hallinen tog av offrets ring. Coronerassistenten mätte liket till en och sextiosex och uppskattade vikten till sextio kilo. Lawton gick till radion och skickade uppgifterna till polisens sambandscentral och sheriffmyndighetens spaningsrotel.

Coronerassistenten tog en skalpell och gjorde ett djupt, en och en halv decimeter långt snitt i offrets buk. Han drog isär snittflikarna med fingrarna, körde in en köttermometer i levern och fick temperaturen trettiotvå grader. Han fastställde tiden för dödens inträffande till mellan 03:00 och 05:00.

Hallinen granskade strypsnarorna. Strumpan och bomullssnöret var åtdragna var för sig om offrets hals. Snöret påminde om ett klädstreck eller en fönsterlina.

Snöret var knutet i offrets nacke. Mördaren hade knutit det så hårt att ena änden brustit – den upptrasade tampen och de olika längderna på tamparna visade det utan något tvivel.

Strumpan om offrets hals var maken till den som satt nerhasad runt hennes vänstra vrist.

Coronerassistenten stängde sin bil och körde liket till Los Angeles läns bårhus. Jack Lawton sände ut ett meddelande i polisradion till alla enheter i San Gabrieldalen : spaning efter misstänkta män med färska skråmor och rivsår.

Ward Hallinen samlade ihop några radioreportrar. Han bad dem sända i lokalradion : Död vit kvinna påträffad. Fyrtio år/rödhårig/nötbruna ögon/en och sextiosex lång/vikt sextio kilo. Eventuella upplysningar lämnas till polisen i El Monte och sheriffmyndigheten i Temple City …

Polismästare Davis och överkommissarie Bruton åkte till polisstationen 21

i El Monte. Tre högre befäl från sheriffmyndighetens våldsrotel anslöt sig till dem : intendent R. J. Parsonson, överkommissarie Al Etzel, kommissarie Charles McGowan.

De gjorde en taktikgenomgång. Bruton ringde till polisstationerna i Baldwin Park och Pasadena, sheriffstationerna i San Dimas och Covina och polisstationen i West Covina. Han drog uppgifterna om offret för dem och fick samma svar av allihop : hon stämmer inte med någon av våra senaste anmälningar om försvunna kvinnor.

Sheriffer och poliser sökte igenom Arroyoskolans mark i ett rutmönster. Hallinen, Lawton och Andre knackade dörr i det närmaste grannskapet.

De pratade med folk som var ute och promenerade och folk som ­solade sig i sina trädgårdar. De pratade med en lång rad kunder i mjölkaffären. De beskrev offret och fick genomgående svaret : Jag vet inte vem ni pratar om.

Det var ett ganska lantligt bostadsområde – småhus omväxlande med obebyggda tomter och outnyttjad ranchmark. Hallinen, Lawton och Andre ansåg det meningslöst att fråga sig runt där.

De åkte söderut till El Montes stora genomfartsvägar : Ramona, ­Garvey, Valley Boulevard. De betade av en rad småkrogar och några cocktailbarer. De pratade om den rödhåriga kvinnan och fick negativa svar på raken.

Den första rundfrågningen avslutades.

Genomsökningen av skolområdet avslutades.

Inga patruller rapporterade misstänkta män med skråmor och rivsår.

Det kom ett telefonsamtal till polisstationen i El Monte. Den uppringande sa att hon precis hade hört meddelandet i radion. Kvinnan de hade hittat vid skolan var förmodligen hennes hyresgäst.

Mottagaren på stationen skickade radiomeddelande till Virg Ervin : Åk och prata med en kvinna på Bryant Road 700.

Adressen låg i El Monte, en och en halv kilometer sydöst om Arroyoskolan. Ervin körde dit och knackade på.

En kvinna öppnade. Hon presenterade sig som Anna May Krycki och uppgav att beskrivningen av den döda stämde in på hennes hyresgäst 22

Jean Ellroy. Jean hade lämnat sitt lilla hus på Kryckis egendom kvällen innan vid åttatiden. Hon hade inte kommit hem ännu.

Ervin beskrev offrets kappa och klänning. Anna May Krycki sa att det var precis så Jeans älsklingskläder såg ut. Ervin beskrev ärrbildningen efter offrets saknade högra bröstvårta. Anna May Krycki sa att Jean hade visat henne det ärret.

Ervin gick tillbaka till sin bil och meddelade upplysningarna till ledningscentralen. Expeditören skickade ut en bil för att leta rätt på Jack Lawton och Ward Hallinen.

Bilen hittade dem inom tio minuter. De åkte direkt hem till kvinnan Krycki.

Hallinen tog genast fram offrets ring. Anna May Krycki identifierade den som Jean Ellroys.

Lawton och Hallinen lät henne sätta sig och frågade ut henne. Anna May Krycki sa att hon var fru Krycki. Hennes man hette George, och från ett tidigare äktenskap hade hon en tolvårig son som hette Gaylord.

Jean Ellroy var formellt också fru, men hon hade varit skild i flera år.

Jeans förnamn var egentligen Geneva. Hennes mellannamn var Odelia, och hennes flicknamn var Hilliker. Jean var legitimerad sjuksköterska.

Hon arbetade på en fabrik i centrala Los Angeles som tillverkade flygplansdelar. Hon och hennes tioårige son bodde i det lilla envåningshuset av sten bakom familjen Kryckis hus. Jean hade en röd och vit Buick av årsmodell 1957. Hennes pojke var hos sin pappa i Los Angeles över helgen och borde komma hem om ett par timmar.

Fru Krycki visade dem ett foto av Jean Ellroy. Ansiktet stämde med offrets.

Fru Krycki sa att hon såg Jean ge sig i väg från sitt hus kvällen innan vid åttatiden. Hon var ensam. Hon körde i väg i sin bil och kom inte tillbaka. Bilen stod inte på hennes infart eller i hennes garage.

Fru Krycki uppgav att den döda och hennes son hade flyttat in i det lilla huset för fyra månader sedan. Hon uppgav att pojken tillbringade veckorna hos sin mamma och helgerna hos pappan. Jean kom ursprungligen från en småstad i Wisconsin. Hon var arbetsam och stillsam och höll sig för sig själv. Hon var trettiosju år.

23

Pojkens pappa hämtade honom med taxi i går morse. Hon såg Jean arbeta ute på gården i går eftermiddag. De bytte några ord som hastigast, men Jean nämnde inget om sina planer för lördagskvällen.

Virg Ervin tog fasta på den dödas bil. Var fick hon den servad ?

Fru Krycki tyckte att han skulle höra efter på Union 76-stationen i närheten.

Ervin skaffade numret från upplysningen, ringde till stationen och talade med innehavaren. Mannen tittade efter i sitt register och lämnade ett bilnummer : Kalifornien KFE 7 78.

Ervin meddelade numret till El Montepolisens ledningscentral. Ledningscentralen sände ut det till alla sheriff- och polisbilar i distriktet.

Förhöret fortsatte. Hallinen och Lawton sökte framför allt uppgifter om offrets förhållanden med män.

Fru Krycki sa att Jean hade ett begränsat umgänge. Hon verkade inte träffa några män. Hon gick ut ensam ibland och brukade komma hem tidigt. Hon drack inte mycket. Hon sa ofta att hon ville vara ett gott föredöme för sonen.

George Krycki kom in. Hallinen och Lawton frågade vad han hade haft för sig på lördagskvällen.

Han berättade att Anna May gick på bio vid niotiden. Han stannade hemma och tittade på ett boxningsprogram i teve. Han såg offret köra i väg mellan åtta och halv nio, och han varken såg eller hörde henne komma hem.

Ervin bad herr och fru Krycki följa med honom till bårhuset i Los Angeles. De måste registrera en säker identifiering av kroppen.

Hallinen kontaktade sheriffmyndighetens kriminaltekniska laboratorium och bad dem skicka ut en tekniker till Bryant Road 700 i El Monte, det lilla huset innanför det stora.

Virg Ervin körde herr och fru Krycki till tingshuset i Los A ­ ngeles, en tjugo kilometers åktur på San Bernardinomotorvägen. Coronerbyrån och bårhuset låg där i källarvåningen under sheriffmyndighetens våldsrotel.

Offret förvarades på en platta i ett kylfack. Paret Krycki tittade på henne var för sig. Båda identifierade henne som Jean Ellroy.

24

Ervin registrerade deras vittnesmål och körde dem hem till El Monte.

Kriminalteknikern träffade Hallinen och Lawton utanför Ellroys hus.

Klockan var halv fem på eftermiddagen och det var fortfarande hett och fuktigt.

Huset var litet och byggt av rödbrunt trävirke och mörk flodsten. Det låg innanför Kryckis hus, i bortre änden av en gemensam bakre trädgård.

Trädgården bjöd på skuggande palmer och höga bananplantor, med en damm av murade stenar som mittpunkt. De båda husen var belägna i sydöstra hörnet av Maple Avenue och Bryant Road. Ellroyhuset hade Maple Avenue som adress.

Ytterdörren var vänd mot dammen och mot Kryckis bakre dörr. Den bestod av snedställda glaslameller fästade i en träram. En lamell var trasig vid nyckelhålet. Dörren kunde inte låsas vare sig inifrån eller utifrån.

Hallinen, Lawton och kriminalteknikern gick in i huset. Där inne var det trångt : två mycket små sovrum vid sidan av ett smalt vardagsrum ; ett kök utan plats att sitta, en matvrå och ett badrum.

Det var städat och prydligt. Inget verkade rubbat. Varken offrets eller hennes sons säng var rörd.

I köket hittade de ett glas med lite vin i. De tittade i lådorna i offrets sovrum och hittade en del privata papper. De fick veta att offret arbetade på Airtek Dynamics, adress South Figueroa 2222, Los Angeles.

De fick veta att offrets före detta man hette Armand Ellroy. Han ­bodde på Beverly Boulevard 4980 i Los Angeles. Hans telefonnummer var Hollywood 3-8700.

De såg att den döda själv inte hade telefon.

Teknikern pulvrade vinglaset och flera andra ytor där det brukade ­finnas avtryck, men han fick inte fram några som var användbara.

Hallinen gick över till Kryckis hus och slog den före detta mannens nummer. Han lät flera signaler gå fram men fick inget svar.

Virg Ervin kom in. Han meddelade att Dave Wire hade hittat offrets bil parkerad bakom en restaurang på Valley Boulevard.

Restaurangen hette Desert Inn. Den låg på Valley Boulevard 11721, tre kilometer från stället där liket hade dumpats och en och en halv kilome25

ter från offrets hem. Den var inrymd i ett envåningshus med platt rött skiffertak och markiser över fönstren på framsidan.

På baksidan sträckte sig tomten till en rad enkla envåningshus med stuckfasader. En gräsremsa med sykomorer skilde fyra rader med parkeringsplatser. Låga nätstaket avgränsade tomten på sidorna.

En röd och vit Buick var parkerad vid staketet på västra sidan. Dave Wire stod bredvid den. Jim Bruton och Harry Andre stod vid en sheriff­ bil.

Al Etzel var där. Blackie McGowan var där.

Hallinen och Lawton svängde in på parkeringen. Virg Ervin och sheriffteknikern kom åkande i var sin bil.

Dave Wire kom fram och satte dem in i saken.

Han hade hört meddelandet om bilnumret i radion och börjat undersöka sidogator och parkeringsplatser. Han hittade offrets bil klockan 15:35. Den var olåst och verkade inte rörd av tjuvar. Han kontrollerade framsätet och baksätet utan att hitta bilnycklar eller offrets handväska, underkläder och skor. Däremot hittade han sex tomma ölburkar. De låg i en brun papperspåse hopknuten med ett snöre.

Hallinen och Lawton undersökte bilen. Den verkade välskött både inuti och på utsidan. Teknikern fotograferade interiören och exteriören och pulvrade dörrarna och instrumentbrädan. Han fick inte fram några användbara fingeravtryck.

En sheriff från Temple Citystationen kom. Han tog Buicken i beslag och körde den till en Fordhandlare i närheten för förvaring.

Några civila stod och hängde på gräsremsan. Wire pekade ut Roy Dunn och Al Mangianello, båda bartendrar på Desert Inn. Andre och Hallinen pratade med dem. Dunn sa att han hade arbetat kvällen innan ; Mangianello sa att han bara arbetade dagtid. Hallinen visade dem fru Kryckis fotografi av offret. Båda männen sa att de aldrig hade sett kvinnan.

De hade aldrig sett den röda och vita Buicken. Dunn var i tjänst kvällen innan, men han var strängt upptagen innanför serveringsluckan och såg inga av gästerna. Båda trodde att Buicken hade stått parkerad på baksidan hela dagen – kanske rentav under natten också.

26

Andre frågade vilka andra som hade arbetat kvällen innan. Dunn svarade att han skulle höra med Ellis Outlaw, föreståndaren.

Hallinen och Andre gick in. Etzel och McGowan följde med.

Desert Inn var smal och L-formad. Bås klädda med konstläder kantade väggarna. En bardisk med barstolar vette mot tre rader med bord och entrén. Serveringsluckan och köket låg rakt bakom den. Ett dansgolv och en upphöjd orkesterestrad bildade L:ets korta stapel.

Andre och Hallinen fick fatt i Ellis Outlaw och visade sitt foto av o ­ ffret.

Outlaw sa att han aldrig hade sett henne, och inte heller Buicken på baksidan. Han hade inte arbetat kvällen innan, men han visste vilka som hade gjort det.

Han gav dem några namn : Hans fru, Alberta »Bert« Outlaw. Hans syster, Myrtle ­Mawby. De var båda hemma hos honom nu. Pröva med Royal Palms Apartments, West Mildred Avenue 321 i West Covina. Och prata med Margie Trawick, telefon Gilbert 8-1136. Hon serverade på Desert Inn då och då, och han hade hört att hon gjorde det kvällen innan.

Hallinen antecknade upplysningarna och följde efter de andra poliserna ut. Parkeringen var full av El Montepoliser som höll sig underrättade om det som hände. En annan samling kolleger fanns på post vid Bryant och Maple, där de väntade på att offrets före detta man och hennes grabb skulle dyka upp.

Klockan var halv sju på kvällen och det började svalna lite grann. Det var en lång dag i början av sommaren och långt kvar till ­mörkret.

En rad radioapparater i bilar knastrade till samtidigt.

Grabben och före detta mannen var tillbaka. De kördes i var sin polisbil till El Montestationen.

Offrets före detta man var sextio år sånär som på en vecka. Han var lång och atletiskt byggd. Han tycktes ha känslorna under kontroll.

Offrets son var knubbig, och han var lång för att vara tio år. Han var nervös men verkade inte alls ledsen.

Pojken kom hem med taxi, ensam. Han blev upplyst om mammans död och tog nyheten lugnt. Han berättade för en sheriff att hans pappa 27

var på El Montes busstation och väntade på en ­Freeway Flyer för att åka tillbaka till Los Angeles.

En polisbil skickades för att hämta Armand Ellroy. Far och son hade inte haft någon kontakt med varandra sedan de skildes åt på busstationen. Nu förvarades de i olika rum.

Hallinen och Lawton förhörde pappan först. Ellroy uppgav att han var skild från offret sedan 1954 och den här helgen utnyttjade sin rätt till umgänge med sitt barn. Han hade hämtat pojken med taxi klockan tio på lördag förmiddag utan att träffa sin före detta fru. Han och sonen tog en buss till hans lägenhet i Los Angeles. De åt lunch och gick på biografen Fox-Wilshire och såg en film som hette Vikingarna. Föreställningen slutade klockan halv fem på eftermiddagen. De handlade lite matvaror och gick hem igen. De åt middag, tittade på teve och gick och lade sig mellan tio och elva.

De hade sovit länge i morse. De tog en buss in till centrum och åt lunch på Clifton’s Cafeteria. De ägnade flera timmar åt att f­ önstershoppa och tog en buss tillbaka till El Monte. Han skickade hem sonen med en taxi från busstationen och satte sig och väntade på en buss som gick till Los Angeles. En polis kom fram och berättade för honom vad som hade hänt.

Hallinen och Lawton frågade Ellroy hur han kom överens med sin före detta fru. Han berättade att de hade träffats 1939 och gift sig 1940.

De skildes 1954 – det gick på sned mellan dem och de började hata varandra. Skilsmässoförhandlingarna var bittra och fientliga.

Hallinen och Lawton frågade ut Ellroy om före detta fruns umgänges­ liv. Han berättade att Jean var hemlighetsfull av sig och höll saker och ting för sig själv. Hon ljög när det passade henne, och hon var i själva verket fyrtiotre år, inte trettiosju som hon påstod. Hon var lösaktig och alkoholiserad. Sonen hade vid flera tillfällen hittat henne i säng med främmande män. Hennes flyttning för inte så länge sedan till El Monte kunde bara förklaras som en flykt från eller till något kräk som hon hade ihop det med. Jean var hemlighetsfull om sitt privatliv därför att hon ­visste att han ville bevisa att hon var olämplig som mor – och därigenom få ensam vårdnad av sonen.

28

Hallinen och Lawton bad Ellroy namnge bestämda män som hon umgicks med. Han sa att han bara kände till ett namn : Hank Hart, en fet jobbartyp som saknade ena tummen.

Hallinen och Lawton tackade Ellroy för hans samarbete och gick till ett förhörsrum längre bort i hallen. Några tjänstlediga poliser höll offrets pojke sällskap där.

Pojken var en riktig tuffing. Han höll masken över hela linjen.

Hallinen och Lawton hanterade honom varsamt. Han bekräftade in i minsta detalj pappans redogörelse för helgen. Han sa att han bara visste namnen på två av männen som hans mamma hade haft sällskap med : Hank Hart och en lärare på hans skola som hette Peter Tubiolo.

Klockan var nio på kvällen. Ward Hallinen gav pojken en chokladkaka och tog honom med genom korridoren till pappan.

Armand Ellroy kramade sonen. Pojken kramade honom till svar.

Båda verkade lättade och egendomligt glada.

Pojken överlämnades i Armand Ellroys vård. En polis körde dem till busstationen i El Monte. Klockan 21:30 tog de en Freeway Flyer tillbaka till Los Angeles.

Virg Ervin körde Hallinen och Lawton till Royal Arms Apartments.

De visade sitt foto för Bert Outlaw och Myrtle Mawby och drog igenom sitt batteri av frågor.

Båda kvinnorna kände igen kvinnan på bilden. Båda uppgav att hon inte var stamgäst på Desert Inn, men hon hade varit där kvällen innan.

Hon satt tillsammans med en spensligt byggd man med rakt svart hår och magert ansikte. De var de två sista gästerna som gick vid stängningsdags klockan två på morgonen.

Båda kvinnorna uppgav att de aldrig hade sett den spenslige mannen förut.

Myrtle Mawby tyckte att de skulle prata med Margie Trawick. Hon hade suttit i baren tidigare på kvällen och hade kanske något mer att berätta. Jack Lawton ringde numret som Ellis Outlaw hade gett dem.

Margie Trawick svarade.

Lawton ställde några inledande frågor till henne. Hon sa bestämt att 29

hon hade sett en snygg rödhårig kvinna som satt i sällskap med några andra kvällen innan. Lawton bad henne komma och prata med honom på polisstationen i El Monte om en halvtimme.

Ervin körde Lawton och Hallinen tillbaka till stationen. Margie Trawick väntade på dem. Hon verkade spänd och angelägen om att hjälpa till.

Hallinen visade henne fotot av Jean Ellroy. Hon identifierade det di­rekt.

Ervin åkte i väg till Desert Inn för att visa runt fotot. Hallinen och Lawton fick Margie Trawick att slappna av och lät henne tala utan att bli avbruten.

Hon sa att hon inte var anställd på Desert Inn, men hon hade serverat där av och till under de senaste nio åren. Hon hade nyligen genomgått en större operation och brukade gå dit bara för skojs skull.

Hon kom vid tiotiden i går kväll. Hon satte sig vid ett bord i närheten av bardisken och drack ett par drinkar. Den rödhåriga kom in genom dörren mellan kvart i elva och elva. Hon hade sällskap med en kraftigt byggd blaskblek blondin med håret i hästsvans. Blondinen var kring fyrtio, i samma ålder som den röd­håriga.

Den rödhåriga och blondinen satte sig vid ett bord. En man med mexikanskt utseende kom genast fram och hjälpte den rödhåriga av med kappan. De gick till dansgolvet och började dansa. Mannen var mellan trettiofem och fyrtio, ungefär en och åttio lång. Han hade smärt kroppsbyggnad och mörkt hår bakåtslickat från en änkesnibb. Han hade svartmuskig hy. Han var klädd i en mörk kostym med vit skjorta som var öppen i halsen.

Mannen verkade känna de båda kvinnorna.

En annan man bjöd upp Margie. Han var i tjugofemårsåldern, ljus­ hårig, av medellängd och normalt byggd. Han var sjaskigt klädd och hade tennisskor. Han var berusad.

Margie tackade nej till att dansa med honom. Han slängde åt henne en snorkig kommentar och gick sin väg. En liten stund senare såg hon honom dansa med den blonda.

Andra saker fångade hennes uppmärksamhet. Hon träffade en vän och bestämde sig för att ta en åktur med honom. De gav sig i väg halv 30

tolv. Då satt den berusade mannen hos den rödhåriga, den blonda och mexikanen.

Hon hade aldrig sett den rödhåriga eller blondinen förut. Hon hade aldrig sett mexikanen. Hon hade kanske sett den berusade – han verkade lite bekant.

Lawton och Hallinen tackade Margie Trawick och körde henne hem.

Hon gick med på att komma tillbaka för ett kompletterande samtal någon gång under de närmaste dagarna. Klockan närmade sig midnatt – en lämplig tid att tackla folk på en bar.

De åkte runt till Desert Inn. Jim Bruton var där och frågade ut gäster.

Lawton och Hallinen drog honom åt sidan och satte honom in i vad Margie Trawick hade berättat.

Nu hade de mer användbara upplysningar. De gick från bord till bord och spred ut upplysningarna i hela restaurangen. De fick genast napp.

Någon tyckte att den berusade lät som en tönt som hette Mike Whittaker. Han var byggjobbare och hade en kvart i South San Gabriel.

Bruton gick ut till sin bil och skickade per radio via sambandscentralen en förfrågan till Kaliforniens bilregister. Han fick snabbt svar : Michael John Whittaker, vit, född 1/1 -01, längd en och sjuttio­åtta, vikt åttiofyra kilo, hårfärg brun, ögonfärg blå. South Gladys Street 2759, South San Gabriel.

Adressen gick till ett sjabbigt pensionat. Ägaren var en mexikanska som hette Inez Rodriguez.

Hallinen, Lawton och Bruton visade upp polisbrickorna för henne i dörren. De sa att de sökte Mike Whittaker – som eventuellt misstänkt för mord.

Kvinnan sa att Mike inte hade kommit hem i går kväll. Han kunde ha kommit hem och gett sig i väg igen under dagen – det visste hon inte.

Han drack hårt. För det mesta höll han till på Melody Room, borta på Garvey Boulevard.

Deras »misstänkt för mord« skärrade upp Inez Rodriguez.

Hallinen, Lawton och Bruton åkte till Melody Room. En man som svarade mot Mike Whittakers signalement satt vid bardisken.

31

De omringade honom och visade upp brickorna. Mannen sa att han var Michael Whittaker.

Hallinen sa att de hade några frågor angående var han hade befunnit sig under kvällen och natten i går. Lawton och Bruton visiterade honom och ledde omilt ut honom till bilen.

Whittaker lät sig fogligt gripas.

De körde honom till El Montestationen. De skuffade honom till ett förhörsrum och började mangla honom på närhåll.

Whittaker luktade illa. Han var uppskrämd och halvfull.

Han erkände att han hade varit på Desert Inn kvällen innan. Han sa att han hade varit på jakt efter fitta. Han hade varit rätt så packad, så han kom nog inte ihåg särskilt bra.

Berätta vad du kommer ihåg, Michael.

Han kom ihåg att han hade gått till baren. Han kom ihåg att han hade bjudit upp en tjej och fått nobben. Han kom ihåg att han objuden hade slagit sig ner hos ett sällskap vid ett bord. Säll­skapet bestod av en rödhårig tjej, en annan tjej och en kille som såg italiensk ut. Han visste inte vad de hette och han hade aldrig sett dem förut.

Lawson upplyste honom om att den rödhåriga hade blivit mördad.

Whittaker såg uppriktigt skakad ut.

Han sa att han dansade med henne och den andra tjejen. Han frågade den rödhåriga om de kunde träffas på söndag kväll. Hon nobbade och sa något om att hennes grabb skulle komma hem efter en helg hos sin pappa. Den italienske typen dansade också med den rödhåriga. Han dansade bra. Han sa kanske att han hette Tommy – men Whittaker kom inte ihåg så bra.

Berätta vad du kommer ihåg, Michael.

Michael kom ihåg att han ramlade av stolen. Michael kom ihåg att han satt kvar längre än han var önskvärd vid bordet. Michael kom ihåg att de tre andra dunstade kvickt från stället för att slippa ifrån honom.

Han stannade i baren och blev ännu mer bombad. Han gick till Stan’s Drive-in för att få sig lite nattmat. En sheriffbil prejade honom ett par kvarter bortanför Valley Boulevard. De grep honom för fylleri och körde honom till Temple Citystationen.

32

Fyllecellen var fullpackad. Poliserna körde honom till tingshäktet och fick honom intagen där. Några mexare knyckte hans skor och strumpor medan han sov.

Fyllevakten släppte lös honom på morgonen. Han gick tillbaka till South San Gabriel barfota, så där tjugo kilometer. Det var en brännhet dag. Asfalten svedde fötterna så att han fick stora röda blåsor. Han tog vägen om sitt rum och hämtade pengar och skor och strumpor. Han gick till Melody Room och slog sig ner för att supa.

Bruton lämnade rummet och ringde till sheriffstationen i ­Temple City. En vakthavande bekräftade Whittakers uppgifter : mannen var omhändertagen från halv ett på natten och framåt. Han hade alibi för tidpunkten då Jean Ellroy sannolikt dödades.

Bruton gick tillbaka till förhörsrummet och meddelade vad han hade fått veta. Whittaker blev till sig. Han sa : Får jag gå hem nu ?

Bruton talade om för honom att han måste lämna en formell redogörelse inom fyrtioåtta timmar. Whittaker var med på det. Jack Lawton bad om ursäkt för att de hade kört hårt med honom och erbjöd honom skjuts till hans pensionat.

Whittaker tackade ja. Lawton körde honom hem och släppte av honom på trottoaren utanför.

Hans värdinna hade hivat ut hans tillhörigheter på gräsmattan framför huset. Ytterdörren var låst.

Hon ville sannerligen inte ha några mordmisstänkta under sitt tak.

Klockan var halv tre på natten, måndagen den 23 juni 1958. ­Fallet Jean Ellroy – sheriffmyndighetens akt nr Z-483-362 – var nu sexton timmar gammalt.