Kapitel 1
Som innehåller ett makabert fynd och lik på rad.
För dem som inte är rädda för mörker och hemska händelser kan det vara intressant att ta en titt på en stor, gammal stad som inte ligger så långt här ifrån. En sak var de omkringstrykande vargarna, som förföljde de av stadens hemlösa som var oförsiktiga nog att vistas ute ensamma om natten. En helt annan och mer skräckinjagande sak var vampyrerna. ”Nattens barn” var det någon som kallade dem, med tanke på att dessa bleka varelser fick liv efter mörkrets inbrott då de begick sina bestialiska gärningar. Andra menade att beteckningen ”levande döda” var mer passande för dessa vedervärdiga varelser, som tog det ena livet efter det andra bara för att släcka sin våldsamma törst efter blod. I utkanten av denna stad bodde syskonen Edvard och Agnes med sin mor. 12
Edvard tog trappan i två långa kliv och ett hopp. Så var han nere på nästa avsats. Här sprang han hastigt runt och fortsatte sedan vidare neråt. Han hade bråttom. När han var klar skulle han skynda sig upp igen efter skolväskan så att han kom i tid till skolan. ”Våga inte spilla så mycket som en droppe”, hördes en röst bakom honom. ”För då ger jag dig på skallen!” Det var grannen under dem. Han var på väg till sitt arbete, och nu stod han på trappavsatsen och blängde efter Edvard som for fram med en stinkande stålhink i var hand. Edvard saktade ner en aning. Men bara tills han var längst ner i trappan, då tog han ett stadigt tag om hinkarnas handtag och sprang vidare. Den tidiga morgonsolen kunde anas i fönstren högst upp. Det var bara mitt på dagen som solens strålar nådde ända ner till bakgården. Edvard sprang mot porten in till gården. För sent fick han syn på det mörka byltet som hängde i en tvärbjälke över porten. Sekunden efter låg han på marken så lång han var. De två hinkarna hade flugit ur händerna på honom och det illaluktande innehållet spilldes ut på kullerstenarna. Edvard reste sig med ett jämrande. Han borstade av kläderna och såg på förödelsen. Resultatet från nattens toalettbesök låg nu utspritt framför honom 13
över hela gården. Kiss och bajs. Det var hans uppgift att tömma avträdena den här veckan och bära ner hinkarnas innehåll till tunnan på gården. Det fanns inget annat att göra än att städa upp. Det kanske kunde sköljas bort med vatten. Så vände han sig om för att se efter vad det var han hade sprungit in i. Han hade inte märkt något konstigt. Men nu upptäckte han något mörkt i ett hörn av porten. Det hängde i en krok från den yttersta tvärbjälken och såg ut som en stor säck. Edvard gick lite närmare för att se bättre. Så skrek han med sina lungors fulla kraft. Ljudet av träskoklamp över kullerstenarna hördes bakom honom. Snart var flera män, som ännu inte gått till sitt arbete, samlade nere på gården. Kvinnor och barn hängde ut genom fönstren och glodde ner på den upprörda skaran. ”Vad har hänt?” frågade en av männen. ”Kalla hit Mörkrets brigad!” skrek Edvard bara. ”Kalla hit Mörkrets brigad!” Han pekade in i portöppningen mot den makabra gestalten som han hade sprungit in i. De framskyndande männen stirrade skräckslagna åt ett och samma håll. I kroken hängde en pojke. Han var bunden om händer och fötter och dinglade upp och ner. 14
”Leta rätt på vicevärden”, vrålade en annan av männen. ”Det är hans son Charles som hänger där!” Pojken var bara några år äldre än Edvard. Han visste mycket väl vem Charles var, men de hade aldrig lärt känna varandra närmare. Och nu var det för sent. Det rådde ingen tvekan om att Charles var död. Kroppen var helt blek och förtorkad, som om den inte hade en droppe blod kvar. Man såg det inte direkt, men Edvard var övertygad om att det fanns stickmärken på halsen. En av männen tänkte skära av repet och lyfta ner kroppen. ”Pojken förtjänar bättre än att dingla där som en annan slaktgris som tömts på blod”, sa han. ”Du rör inte liket”, sa en av de andra. ”Mörkrets brigad kastar folk i fängelse för mindre om något förstörs på en brottsplats innan de har kommit dit.” ”Varför är det ingen som har hört något?” ropade en tredje man förtvivlat. Edvard försökte vända bort blicken. Men han kunde inte låta bli att titta på marken under kroppen. Om man såg efter noga kunde man ana de mörkbruna fläckarna. Det var blod som hade runnit ut. En hand på hans axel förde bort honom från den obehagliga synen. ”Du ska nog hellre gå upp till din mor”, sa en man. 15
”Det här är inget för barn.” Det var för sent. Edvard hade redan sett för mycket. Han gjorde ändå som mannen sa. Men den här gången tog han den smala kökstrappan för att slippa gå förbi den döda kroppen en gång till. Uppe i den lilla familjens lägenhet stod hans mor i köksfönstret och kikade ut, precis som alla andra kvinnor i trappuppgången. Agnes stod bredvid henne. Hon lyssnade ivrigt. ”Vad händer nere på gård en?” frågade Agnes när hon hörde sin bror komma in i lägenheten. ”Jag kan inte se något för alla människor”, sa modern. Agnes hörde att Edvard störtade in i vardagsrummet där han hastigt samlade ihop sina skolsaker. Hon undrade 16
om det var en kvinnlig vampyr som hade varit i fart en. Hon förstod av ropen nere på gården att offret var en pojke. ”Jag kommer för sent”, ropade hennes bror ut till dem i köket och var redan halvvägs ute genom dörren igen. ”Men Mörkrets brigad kommer snart och tar hand om allt!” Senare på dagen stod Agnes och väntade utanför skolgården. Hon hade på sig sina mörka glasögon. I handen höll hon ett litet paket. Hon ropade på sin bror så snart hon kunde höra hans röst bland alla de andra barnen, som pratade och stojade för att skol dagen äntligen var slut. ”Vad gör du här?” frågade Edvard. ”Jag har varit ute och handlat med mor”, sa hon. ”Hon ville komma hem och arbeta vidare med lägenheten.” Lägenheten var moderns nya passion. Hon försökte inte längre komma i kontakt med Marie-Louise via spiritism. Hon hade accepterat att hennes äldsta dotter var död och inte skulle komma tillbaka som vampyr. I stället hade hon köpt grannlägenheten. Nu gick all hennes energi åt till att slå ihop de två lägenheterna så att de skulle få en stor våning, så som de hade haft tidigare. 17
”Jag övertalade mor att lämna mig här så att vi kunde följas åt hem”, sa Agnes. Hon kände att Edvard var skeptisk. Men han sa inget, så hon nöjde sig med att stoppa in sin arm under hans och dra honom med sig. ”Kom”, sa hon. ”Vi ska in till stan och köpa kläder åt dig!” ”Varför det?” protesterade Edvard. ”För att vi ska ut på en viktig upptäcktsfärd och då duger det inte att se ut som en liten skolgosse i kortbyxor. Vi ska se vuxna och allvarliga ut så att vi inte blir nekade inträde.” Hennes bror frågade vad hon nu hade hittat på för tokerier. Men Agnes struntade i hans invändningar och drog iväg med honom. Edvard var van vid att hans syster fick sin vilja igenom och att hon vägrade förklara vad hon var ute efter förrän det var för sent. Man kunde inte tro att det var hon som var den yngre av dem. Han försökte fråga vad som hade hänt där hemma efter att han gått till skolan, men hon svarade bara att Mörkrets brigad hade beordrat alla att hålla sig inomhus. Agnes släpade med sig sin bror till Magasin Whitby, ett varuhus i tre våningar. Här kunde man köpa 18
det allra senaste från utlandet, allt från kläder och parfym till peruker och kryddor. Efter att de gått vilse några gånger – Agnes hade svårt att orientera sig när det var alltför många ljud samtidigt – hittade de äntligen rätt avdelning. Agnes lämnade honom i händerna på den ena expediten efter den andra. Snart var han klädd i skjorta med krage och slips och kavaj och byxor i engelsk tweed, medan hans gamla pojkkläder blev ordentligt inslagna och hemskickade med bud. ”Varför ska jag ha alla dessa kläder?” frågade Edvard och tvingade ner ett finger innanför kragen för att få en smula luft. ”Och varför ska jag ha dem på mig nu med en gång?” ”De kommer snart till nytta”, sa Agnes bara. ”Men vi hinner titta in på en annan avdelning först. Det gör väl inget?” Han låtsades inte om hennes sockersöta stämma, men följde full av onda aningar ändå efter henne. Edvard märkte att avdelningens damer glodde efter honom, och det var då inte på grund av hans nya kläder. Visste hans syster överhuvudtaget var de var? Men hon avslöjade inte med en min vad hon tänkte. Edvard blev nervös av åsynen av de besynnerliga sakerna som hängde på ställningarna. Importerade 19
silkesstrumpor, korsetter med valfiskben och muffar i minkskinn. ”Kom nu”, sa Agnes och drog i honom. ”Jag behöver din hjälp.” Damerna bakom kassaapparaten tittade ännu mer ogillande på Edvard när Agnes fick honom att ställa sig framför ett av provrummen. ”Om du tycker att det är en snygg modell kommer jag att ta mått på klänningen”, sa Agnes. ”Den ska ju skräddarsys.” Edvard anade att något var fel, men i detsamma drog Agnes provrummets draperi åt sidan. Han spärrade upp ögonen. Framför honom stod en klädmodell i en djärvt skuren klänning. Rodnaden sköt upp i Edvards ansikte, men det var inget emot modellens reaktion. Först utstötte hon ett skri. Sedan försökte hon ge Edvard en örfil innan hon drog för draperiet igen. Ute på gatan skrattade Agnes så högt att de förbipasserande vände sig om. Åh, vad hon önskade att hon hade kunnat se modellens min när hon trodde att det var Edvard som hade slitit upp draperiet för att glo på henne! ”Tyckte du inte om modellen?” fick hon fram mellan skrattattackerna. ”Aldrig har väl någon haft så bråttom ut ur en affär!” 20
”Du gjorde det med flit”, sa han. ”Hur kan du tro det?” sa hon. ”Jag tyckte bara att det var lika bra att jag gjorde mina inköp när vi ändå var här. Men jag får ta mått till en klänning en annan dag.” Agnes log för sig själv, medan hennes bror för argade sig över att han alltid var så lättlurad. Så sa hon: ”Men var hon inte vacker?” Edvard slog efter henne på skoj, men hon slank undan och drog honom vidare längs trottoaren. ”Vart ska vi?” frågade han. ”Tålamod, käre bror. Var är vi nu?” Edvard upplyste henne om att de var på en av de gator som ledde ut ur staden. Efter ett tag närmade de sig Sabbatsbergs hospital, som var stadens äldsta och största sjukhus. 21