9789152310977 by Smakprov Media AB

Svartskogen

Allt börjar med att Teo och Bianca går

Helena Bross & Johan Egerkrans

vilse på friluftsdagen. Plötsligt befinner de sig i Svartskogen, men de är inte ensamma där. Vem lämnar stora fotspår på stigen? Vad vill korpen tala om för dem – och finns det verkligen genvägar i underjorden? Svartskogen är en berättelse på gränsen mellan saga och verklighet. Det här är den första boken i serien om Svartskogens hemligheter.

ISBN 978-91-523-1097-7

(523-1097-7)

Svartskogen Som ett öga i skogen

Vårt hemliga ställe

Två märkliga händelser

En sensation

Flickan i mossan

En underbar blå matta

Cityleden

Naturens hemligheter

Vem bor i ödetorpet?

Ett träd faller

Skaffa hjälp!

Älvskrift

Bortkörda

Storm i aulan

Vidvinga gör en loop

Signes hemlighet

Tidig morgon

Grauer

Poliser i skogen

Fotavtryck på stigen

Dimman t채tnar

Ner i underjorden

En h책rig hand

Grauer vaknar p책 fel sida

101

Hemma igen

106

Efter책t

112

Flickan i mossan Snart kom ett tillfälle att åka till sjön på kvällen. Biancas mamma jobbar på sjukhemmet och den här kvällen slutade hon sent. Mina föräldrar var bortbjudna. Jag föreslog att Bianca skulle äta middag hemma hos mig och sedan kunde vi titta på tv. De vuxna tyckte att det var en bra idé. Vi åt faktiskt både middag och tittade på tv. Men när solen började sjunka drog vi på oss varma tröjor och stack ut. När vi kom fram till sjön hade skuggorna blivit långa. Sjön såg annorlunda ut på kvällen. Vattnet var svart och en lätt dimma svävade över ytan. Skogen stod tät runt stränderna. Var skulle vi börja leta efter blomman? Vi följde stigen längs stranden. Bianca gick först. Snart kom vi till ett område där marken var mjuk och fuktig. En liten bäck porlade genom skogen och rann ut i sjön. Vi följde bäcken och kom till en glänta där kvällens sista solstrålar nådde ner till mossan. – Titta där! sa Bianca. Först trodde jag att hon hittat blomman, men jag såg bara en lätt dimma som svävade över mossan. Dimman virvlade runt och blev tätare och tätare.

Plötsligt formade den sig till en flicka. En flicka med vit klänning och gul tröja satt där i mossan, som framtrollad ur skogen. Vi stod som förstenade och bara stirrade. Flickan hade alldeles vitt hår och blekt blå ögon. Jag kände igen den gula tröjan, det var den som Bianca blivit av med vid sjön. Flickan tittade på oss och såg lite generad ut. – Är du mycket arg? frågade hon Bianca. – Varför tog du min tröja? frågade Bianca. Och var är mina shorts? – Shortsen kunde jag inte ha, sa flickan. För vi

måste alltid ha klänning. Men tröjan kunde jag sätta över klänningen. Visst är det fint? Hennes klänning var tunn och vit och liknade mest ett nattlinne. Jag visste inte om det passade så bra med gul tröja till, men flickan verkade nöjd. – Brukar du smyga på oss? frågade Bianca. – Bara lite, sa flickan. Vidvinga berättade att hon sett er här. Medan ni badade den där kvällen, lånade jag dina kläder. – Lånade? sa Bianca. Du tog dem ju! – Vem är Vidvinga? sa jag. – Korpen, sa flickan. Hon som gav er blomman. – Kan du prata med en korp? undrade Bianca. – Självklart, sa flickan. Det är lika lätt som att prata med er.

En underbar blå matta Jag tittade på den konstiga flickan. – Vem är du? frågade jag. – Jag heter Millevi och jag är en av skymningsälvorna. Vi bor här i skogen. Det finns massor med varelser här, fast människorna fattar ingenting. De tror att skogen bara är en massa träd, men det finns en hel värld här. – Älvor finns inte, sa jag. Bara i sagorna. – Och varför finns vi i sagorna, tror du? frågade Millevi. Tror du att någon bara har hittat på oss? – Ja, sa jag. – Vi finns i sagorna för att vi visar oss ibland, sa Millevi. Men det är bara vissa som får se oss. – Då finns det väl troll också? sa jag och skrattade. – Tyst! Om du pratar om dem så kan det hända att de kommer, väste Millevi och såg sig oroligt om åt alla håll. – Jag ska visa er en sak, fortsatte hon. Kom, det är bråttom. Vi följde efter henne längs bäcken. Det fanns en gammal stig där. Den var nästan övervuxen och vi hade nog aldrig hittat den själva. Den ledde längre och längre in i skogen. Plötsligt pekade Millevi.

– Här växer de, sa hon. Just där bäcken krökte sig skimrade det blått på marken. En underbar blå matta av blommor lyste i skymningen. Vi satte oss på huk och bara tittade. – Det är de vackraste blommor jag sett! sa Bianca. – Det är viktigt att ni vet var de finns, sa Millevi. Vi behöver hjälp. Vi är hotade. Hela skogen är hotad, blommorna, träden, sjön, alltihop. – Varför då? undrade jag. – Människorna har hittat på något. De har fått för sig att bilarna måste fram här. Just här där blommorna växer. Allt kommer att försvinna. – En väg? undrade Bianca. – Just det, sa Millevi. De vill bygga en väg rakt genom skogen. Ni måste hjälpa oss! – Men vad ska vi göra? undrade jag. – Ni kommer säkert på något, sa Millevi. Jag känner inte människornas värld, men det gör ju ni. Vi litar på er. – Vilka vi? undrade Bianca. – Jag hinner inte berätta mer nu, sa Millevi. Nu måste jag gå, för vi ska börja snart. – Vad ska ni börja med? undrade jag. – Dansen, sa hon. Vi ville fråga mer, men Millevi hade bråttom.

Hon tog fram något som hon gav till Bianca. – Du ska ha det här, sa hon. Var rädd om det! Och så var hon borta. Bianca och jag stirrade rätt ut i luften på den plats där Millevi nyss funnits. Vi trodde nästan vi drömt alltihop. Men i Biancas hand låg ett halsband, en tunn kedja och på den hängde en rund platt glasbit. Glasbiten lyste svagt i skymningen. Vi såg att det fanns några konstiga tecken på den. – Så vacker! sa Bianca. Jag undrar vad tecknen betyder? Hon hängde kedjan om halsen och vi gick tysta tillbaka till cyklarna. När vi kom ut på den lilla grusvägen låg dimman tät över ängarna. – Tyst! sa Bianca. Hör du? Jag tyckte att jag hörde några som fnissade. Det rörde sig i dimman och vi såg att det var några flickor som dansade. Alla var helt vitklädda, utom en som hade en gul tröja. När vi kom hem stod vi länge vid cykelstället och pratade. – Drömmer vi? sa Bianca. – I så fall drömmer vi likadant båda två, sa jag. Tror du att det sant det där om vägen? – Vet inte, sa Bianca. Vi får försöka ta reda på det.

Cityleden En kväll några dagar senare satt jag framför tv:n när pappa och mamma kom in i vardagsrummet. – Vi ska bara se på nyheterna, sa pappa och tog fjärrkontrollen.

Först blev jag sur över att han bytte kanal. Jag reste mig för att gå in i mitt rum, men när jag hörde vad de pratade om på nyheterna satte jag mig igen. – Flera stora vägbyggen planeras i landet ..., sa nyhetstjejen.

Man såg flygbilder över en skog som delats mitt itu av ett enormt kalhygge. Bergknallar stack upp och jättelika grävmaskiner arbetade. Sedan såg man gubbar i hjälmar och gula västar. De förberedde sprängning genom att stoppa ner dynamit i borrhål. Jag rös och tänkte på Svartskogen och det där som Millevi sagt. – Pappa, vet du om det ska bli någon ny väg här? undrade jag. Pappa jobbar på kommunen och han brukar veta vad som händer. Nu såg han lite fundersam ut. – Jag tror att det kan vara så, sa han. Det ska visst bli en ny led som ska gå tvärs igenom kommunen. – Men varför? undrade jag. – För att biltrafiken bara ökar och köerna växer, sa pappa. – Är du intresserad av vägbyggen, Teo? undrade mamma förvånat. – Vi pratade om det i skolan, ljög jag. – Man kan alltid kolla på nätet, sa pappa. Han gick och satte sig vid datorn och fick snart upp en sida från Vägstyrelsen. – Här, sa han. En väg som heter Cityleden. Den ska gå rakt igenom Svartskogen. Det ska bli en bro

över sjön och sedan en tunnel genom Trollberga och vidare till Odensborg. – Men det är ju så fin skog där, sa jag. De kommer att förstöra en massa ... – Det verkar redan bestämt, sa pappa. Det blir en väg om ingen överklagar. Men Naturvännerna kanske protesterar. – Vilka är det? undrade jag. – Det är en förening för naturintresserade människor. De försöker bevara områden med sällsynta växter och djur. Jag tänkte på de blå blommorna som lyst så vackert i skymningen. – Jag tror jag sticker ner till Bianca en stund, sa jag. Bianca nickade allvarligt när jag berättade. – Då hade Millevi rätt, sa hon. Visst är det konstigt att en älva i skogen har hört en nyhet före oss! – Vi går till Torbjörn i morgon, sa jag.

Carmen såg undrande ut, men jag förstod vem Bianca tänkte på. Det finns en no-lärare som har sjuor, åttor och nior. Han håller till i ett klassrum högst upp i skolan. Där har han massor av uppstoppade fåglar, burar med möss och till och med en orm i ett terrarium. De säger att han är snäll och att han vet allt om naturen. Han ser lite rolig ut med vitt skägg och långt hår och han brukar gå omkring i en stor tröja och grova kängor. Bianca satte blomman i ett glas vatten. – Jag tar med den i morgon, sa hon. Vi kan väl gå lite tidigare. Jag tror att han brukar vara där först av alla. Visst heter han Torbjörn? – Tror det, sa jag. Skolan var alldeles tom och tyst morgonen därpå. Våra steg ekade när vi gick uppför stentrapporna. På översta våningen såg vi att en dörr stod på glänt. Någon pratade där inne. – Hallå! sa jag och knackade lite på dörren. Får vi komma in? – Stig på, stig på! sa Torbjörn. Han stod och matade sina möss och det var nog dem han pratat med. Bianca och jag stod en lång stund och bara såg oss omkring i rummet. Där fanns massor med uppstoppade fåglar.

Sanoma Utbildning Postadress: Box 3159, 103 63 Stockholm Besöksadress: Sveavägen 56, Stockholm Hemsida: www.sanomautbildning.se E-post: info@sanomautbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon 08-696 86 00 Telefax 08-696 86 10 Redaktör: Maria Renck Grafisk form: AB Typoform Omslag: Johan Egerkrans/AB Typoform Illustrationer: Johan Egerkrans Svartskogen ISBN 978-91-523-1097-7 © 2011 Helena Bross och Sanoma Utbildning AB, Stockholm Första upplagan Första tryckningen Kopieringsförbud! Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnares huvudman eller Bonus-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Tryck: Livonia Print, Lettland, 2011