9789172993273

Cornelia Funke

OPAL

Bl채ckhj채rta

CORNELIA FUNKE

Bläckhjärta Illustrerad av författaren Översättare: Gunilla Borén

OPAL

Bläckhjärta är den första delen i en trilogi.

De följande delarna är: Bläckmagi Bläckdöd

www.opal.se

Originalets titel: Tintenherz Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co © Cornelia Funke, 2003 Illustrationer: Cornelia Funke Översättare: Gunilla Borén Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2009 ISBN: 978-91-7299-349-5

Till Anna, som till och med lade Sagan om ringen åt sidan för att läsa den här boken. (Kan man önska sig mer av en dotter?)

Och till Elinor, som lånade mig sitt namn, fastän jag inte använde det till någon älvdrottning.

En främling i natten  Månen lyste i ögonen på gunghästen, och på musen också när Tolly drog fram den under huvudkudden för att den skulle få se. Klockan tickade och i stillheten tyckte han att han hörde små bara fötter springa tvärs över golvet, och så skratt och viskningar och ett ljud som om någon höll på att vända bladen i en stor bok.

Lucy M. Boston: Tolly och de andra. 

Det regnade den där natten, ett fint, susande regn. Många år

senare behövde Meggie bara blunda för att höra det, det lät som små fingrar som knackade på rutan. Någonstans i mörkret skällde en hund och Meggie kunde inte sova, hur ofta hon än vände sig från den ena sidan till den andra.

Under kudden låg boken som hon hade läst i. Pärmen tryckte mot örat på henne som om den ville locka in henne mellan de tryckta sidorna igen. ”Kan det vara nåt vidare bekvämt att ha en så kantig och hård sak under huvudet?” hade hennes pappa frågat första gången han upptäckte en bok under hennes kudde. ”Erkänn att den viskar sin berättelse i ditt öra under natten.” ”Ibland!” hade Meggie svarat. ”Men det funkar bara för barn.”

Då hade Mo nypt henne i näsan. Mo. Meggie hade aldrig kallat sin pappa för något annat.

Den där natten – då så mycket började och då så mycket förändrades för alltid – låg en av Meggies älsklingsböcker under hennes kudde och då hon inte kunde sova för regnet, satte hon sig upp, gnuggade tröttheten ur ögonen, och drog fram boken 7

under kudden. Bladen prasslade löftesrikt när hon öppnade den.

Meggie tyckte att den där första viskningen från varje bok lät annorlunda varje gång, även om hon redan visste vad den skulle berätta eller inte berätta för henne. Men först måste hon ha ljus.

I lådan på sängbordet hade hon gömt en ask tändstickor. Mo hade förbjudit henne att tända stearinljus på natten. Han tyckte inte om eld. ”Eld äter böcker”, sa han alltid, men hon var ju ändå tolv år och kunde passa ett par ljuslågor. Meggie älskade att läsa vid levande ljus. Tre lyktor och tre ljusstakar hade hon stående på fönsterbrädan. Hon höll den brinnande tändstickan tätt intill en av de svarta vekarna när hon hörde steg utanför. Förskräckt blåste hon ut tändstickan – så tydligt hon kom ihåg det även många år senare! – lade sig på knä vid det regnvåta fönstret och tittade ut.

Och då såg hon honom.

Mörkret var gråaktigt av regn och främlingen var knappt mer än en skugga. Bara hans ansikte lyste mot Meggie. Håret låg klistrat mot den våta pannan. Regnet dröp från honom, men han brydde sig inte om det. Orörlig stod han där med armarna korsade över bröstet som om han på det viset åtminstone kunde värma sig lite.

Han stirrade mot hennes hus.

Jag måste väcka Mo! tänkte Meggie. Men hon blev sittande med bultande hjärta och fortsatte att stirra ut i natten som om främlingen hade smittat henne med sin orörlighet. Plötsligt vred han på huvudet och Meggie tyckte att han såg henne rakt i ögonen.

Hon rutschade så snabbt ur sängen att den uppslagna boken föll i golvet. Barfota sprang hon ut i den mörka hallen. I det gamla huset var det kallt, fastän det var i slutet av maj.

I Mos rum lyste det ännu. Han låg ofta vaken och läste långt in på natten. Kärleken till böcker hade Meggie ärvt efter honom.

8

När hon sprang in till honom efter någon mardröm, somnade hon alltid lätt när Mo andades lugnt bredvid henne och bläddrade i en bok. Ingenting jagade bort mardrömmar lättare än prasslet från tryckt papper.

Men gestalten framför huset var ingen dröm.

Boken som Mo läste den här natten hade en pärm i blekblått linne. Även det kom Meggie senare ihåg. Sådana oviktiga saker det är som fastnar i minnet! ”Mo, det står nån på gården!”

Hennes pappa lyfte på huvudet och såg frånvarande på henne som han brukade göra när hon avbröt honom när han läste. Det dröjde alltid ett par ögonblick innan han kom tillbaka från den andra världen, ut ur bokstävernas labyrint. ”Står där nån? Är du säker på det?” ”Ja. Han stirrar på vårt hus.”

Mo lade undan boken. ”Vad läste du innan du somnade?

Doktor Jekyll och Mr Hyde?”

Meggie rynkade pannan. ”Mo, snälla! Kom!” Han trodde henne inte, men han följde med. Meggie drog honom med sig så otåligt att hon stötte tårna i en trave böcker i hallen. I vad annars? Överallt i deras hus låg boktravar. De stod inte bara i hyllor som hos andra människor, nej, de låg travade under bord, på stolar, i hörnen på rummen. De fanns i köket och på toan, på teven och i garderoben, små travar, höga travar, tjocka, tunna, gamla, nya … böcker. De hälsade Meggie med inbjudande uppslagna sidor på frukostbordet, fördrev långtråkigheten under grå dagar – och ibland snubblade man över dem.

9

”Han bara står där!” viskade Meggie medan hon drog med sig Mo in i sitt rum. ”Är han luden i ansiktet? Då kan det vara en varulv.” ”Sluta!” Meggie såg strängt på honom, fastän hans skämt fick hennes rädsla att försvinna. Nu trodde hon knappt själv på den där gestalten i regnet … tills hon lade sig på knä vid fönstret igen. ”Där! Ser du honom?” viskade hon.

Mo tittade ut genom regndropparna som fortfarande rann.

Han sa ingenting. ”Har du inte svurit på att det aldrig skulle komma någon inbrottstjuv till oss, för här finns ingenting att stjäla?” viskade Meggie. ”Det är ingen inbrottstjuv”, svarade Mo, men han såg så allvarlig ut när han tog ett steg tillbaka från fönstret, att Meggies hjärta slog ännu fortare. ”Gå och lägg dig, Meggie”, sa han. ”Besöket är till mig.”

Och sedan var han ute ur rummet innan Meggie kunde fråga honom vad det i all världen kunde vara för ett besök som dök upp mitt i natten. Orolig sprang hon efter honom och ute i hallen hörde hon hur han lossade kedjan för dörren och när hon kom ut i farstun, såg hon sin pappa stå i dörröppningen.

Natten trängde in, mörk och fuktig, och ljudet från regnet lät hotfullt högt. ”Sotfinger!” ropade Mo ut i mörkret. ”Är det du?”

Sotfinger? Vad var det för ett namn? Meggie kunde inte minnas att hon någonsin hört det och ändå lät det bekant, som ett avlägset minne som inte riktigt ville bli tydligt.

Först var det tyst därute. Bara regnet föll, susande och viskande, som om natten plötsligt hade fått en röst. Men sedan närmade sig 10

fotsteg huset och mannen som hade stått på gården dök upp ur mörkret. Den långa rocken, som han hade på sig, var våt av regn och klibbade mot benen. Och när främlingen steg fram i ljuset som föll från huset, tyckte Meggie för bråkdelen av en sekund, att hon såg ett lurvigt huvud vid hans axel. Det stack upp ur hans ryggsäck, vädrade, och försvann sedan snabbt igen.

Sotfinger torkade av sitt våta ansikte mot rockärmen och sträckte fram handen mot Mo. ”Hur har du det, Trolltunga?” frågade han. ”Det var längesen.”

Mo tog tvekande den utsträckta handen. ”Väldigt längesen”, sa han och såg förbi besökaren som om han väntade sig att se en annan gestalt dyka upp i natten bakom honom. ”Kom in, så du inte blir förkyld. Meggie säger att du har stått en lång stund därute.” ”Meggie? Ja visst, naturligtvis.” Sotfinger lät Mo dra honom med sig in i huset. Han granskade Meggie så ingående att hon blev förlägen och inte visste vart hon skulle titta. Till slut stirrade hon bara tillbaka. ”Hon har blivit stor.” ”Du kommer ihåg henne?” ”Javisst.”

Meggie märkte att Mo svalde två gånger. ”Hur gammal är hon nu?” Sotfinger log mot henne. Det var ett egendomligt leende. Meggie kunde inte bestämma sig för om det var retsamt, nedlåtande eller bara förläget. Hon log inte tillbaka. ”Tolv”, svarade Mo. ”Tolv? Du store tid.” Sotfinger strök det våta håret ur pannan.

11

Det räckte honom nästan till axlarna. Meggie undrade vilken färg det egentligen hade när det var torrt. Skäggstråna runt den smala munnen vara rödaktiga som pälsen på strykarkatten, som Meggie ibland satte ut en skål mjölk till utanför dörren. Även på kinderna växte de, glest som skäggväxten på en ung pojke. Ärren kunde de inte dölja, tre långa, bleka ärr. De fick Sotfingers ansikte att se ut som om det en gång i tiden spruckit isär och åter sammanfogats. ”Tolv år gammal”, upprepade han. ”Naturligtvis. Den gången var hon … tre, eller hur?”

Mo nickade. ”Kom, jag ska ge dig nåt att ta på dig.” Han drog med sig sin besökare med en plötslig otålighet, som om han ville gömma undan honom för Meggie. ”Och du”, sa han över axeln till henne, ”du går och lägger dig, Meggie.” Utan att säga något mer drog han igen dörren till verkstan bakom sig.

Meggie stod och gnuggade sina kalla fötter mot varandra.

Du går och lägger dig. Ibland slängde Mo henne i sängen som en säck potatis när klockan återigen blivit långt över läggdags.

Ibland jagade han henne efter kvällsmaten genom huset medan hon skrattade så hon kiknade innan hon nådde sitt rum. Och ibland var han så trött, att han sträckte ut sig på soffan, och då lagade hon kaffe till honom innan hon gick till sängs. Men aldrig tidigare hade han skickat henne i säng på det här sättet.

En ångestladdad misstanke smög sig över henne: att med den här främlingen, med ett namn som lät både konstigt och välbekant, var det något hotfullt som trängt in i hennes liv. Och hon önskade – så häftigt att hon blev förskräckt själv – att hon inte hade hämtat Mo och att Sotfinger stannat utanför tills regnet hade spolat bort honom.

12

När dörren till verkstan öppnades igen, ryckte hon till. ”Du står ju här fortfarande!” sa Mo. ”Gå och lägg dig, Meggie. Genast.” Han hade den där lilla rynkan över näsan som han bara hade när han var riktigt bekymrad och han såg rakt igenom henne, som om han i tankarna var någon annanstans. Misstanken i Meggies bröst växte och flaxade som en svart fågel. ”Skicka iväg honom igen, Mo!” sa hon medan han föste henne mot hennes rum. ”Snälla! Skicka iväg honom. Jag tycker inte om honom.”

Mo lutade sig mot dörrkarmen till hennes rum. ”När du stiger upp i morgon är han borta. På hedersord.” ”På hedersord? Inga fingrar i kors?” Meggie såg honom fast i ögonen. Hon såg alltid när Mo ljög – och när han ansträngde sig att dölja något för henne också. ”Inga fingrar i kors”, sa han och höll upp båda händerna till bevis.

Sedan stängde han dörren efter sig, fastän han visste att hon inte tyckte om det. Meggie tryckte örat mot den för att lyssna. Hon hörde porslin skramla. Aha, det där rävskägget fick te att värma sig med. Jag hoppas han får lunginflammation, tänkte Meggie.

Han behövde ju inte precis dö av det, som mamman till hennes engelsklärare. Meggie hörde att tekitteln visslade och att Mo gick tillbaka till verkstan med en bricka full med slamrande porslin.

När han hade stängt dörren väntade hon för säkerhets skull ett par sekunder, fastän det var svårt för henne. Sedan smög hon ut i hallen igen.

På dörren till Mos verkstad hängde en skylt, en smal plåtskylt.

Meggie kunde orden utantill. På de gammalmodigt spetsiga bokstäverna hade hon övat sig att läsa när hon var fem år: 13

Många böcker måste smakas på, många slukar man, men bara några tuggar man och smälter helt och hållet.

På den tiden, då hon måste klättra upp på en låda för att tyda bokstäverna, hade hon trott att tuggandet var bokstavligt menat och full av avsky undrat varför Mo velat hänga en bokförstörares ord på sin dörr.

Så småningom förstod hon vad som menades, men idag, den här natten, var det inte de skrivna orden som intresserade henne.

De talade orden ville hon förstå, de viskade, tysta, nästan ohörbara orden som de båda männen växlade bakom dörren. ”Underskatta honom inte!” hörde hon Sotfinger säga. Hans röst lät så annorlunda mot Mos röst. Ingen röst lät som hennes pappas. Mo kunde måla bilder i tomma luften med den. ”Han skulle göra vad som helst för att få den!” Det var Sotfinger igen. ”Och vad som helst betyder vad som helst, tro mig.” ”Jag skulle aldrig ge honom den.” Det var Mo. ”Men han kommer på ett eller annat sätt att få den! Jag säger det återigen: De har spårat upp dig.” ”Det vore inte första gången. Än så länge har jag alltid lyckats skaka dem av mig.” ”Jaså? Och hur länge tror du att det ska lyckas? Och hur är det med din dotter? Vill du påstå att hon gillar att ständigt flytta från ort till ort? Tro mig, jag vet vad jag talar om.”

Bakom dörren blev det så tyst att Meggie knappt vågade andas, de båda männen kunde ju höra det.

14

Sedan talade hennes pappa igen, tveksamt, som om hans tunga hade svårt att forma orden. ”Och vad … tycker du att jag ska göra?” ”Följ med mig. Jag tar dig till honom!” En kopp skramlade.

En sked slog mot porslin. Så höga små ljud blir i tystnaden. ”Du vet att Capricorn har höga tankar om din talang, han skulle säkert bli glad om du själv tar med den till honom! Den nye, som han skaffat som ersättare för dig, är en riktig klåpare.”

Capricorn. Ett konstigt namn till. Sotfinger hade stött fram det som om ljudet av namnet kunde bita tungan av honom. Meggie rörde på sina kalla tår. Kylan ilade genom hela kroppen och hon förstod inte mycket av det som de båda männen talade om, men hon försökte lägga vartenda ord på minnet.

I verkstan hade det blivit tyst igen. ”Jag vet inte …”, sa Mo till slut. Hans röst lät så trött att hjärtat drogs samman på Meggie. ”Jag måste tänka på saken. Hur länge … när, tror du, hans män kan vara här?” ”Snart!”

Som en sten föll ordet i tystnaden. ”Snart”, upprepade Mo. ”Jaha. Då ska jag bestämma mig tills i morgon. Har du nånstans att sova?” ”Å, det hittar jag alltid”, svarade Sotfinger. ”Jag klarar mig rätt bra nu för tiden, även om allt fortfarande går för fort.” Hans skratt lät inte muntert. ”Men jag vill gärna veta vad du bestämmer dig för. Går det bra om jag kommer tillbaka i morgon? Vid middagstid?” ”Javisst. Jag hämtar Meggie vid skolan halv två. Kom efter det.”

Meggie hörde hur en stol sköts tillbaka. Snabbt skyndade hon 15

tillbaka till sitt rum. När dörren till verkstan öppnades hade hon redan skjutit igen sin dörr bakom sig. Med täcket upp till hakan låg hon och lyssnade när hennes pappa sa adjö till Sotfinger. ”Ja, tack ska du ha för varningen!” hörde hon honom säga. Sedan avlägsnade sig Sotfingers steg långsamt och dröjande, som om han tvekade om han skulle fortsätta, som om han ännu inte hade sagt allt som han ville säga.

Men till slut var han borta och bara regnet trummade fortfarande med våta fingrar mot Meggies fönster.

När Mo öppnade dörren till hennes rum slöt hon snabbt ögonen och försökte andas så långsamt som man gör i den mest djupa, oskyldiga sömn.

Men Mo var inte dum. Ibland var han rentav förskräckligt klok. ”Meggie, stick ut en fot”, sa han.

Motvilligt stack hon den ännu kalla foten utanför täcket och lade den i Mos varma hand. ”Visste jag väl”, sa han. ”Du har spionerat. Kan du inte en endaste gång göra som jag säger?” Med en suck sköt han tillbaka hennes fot under det härligt varma täcket. Sedan satte han sig bredvid henne i sängen, for med händerna över sitt trötta ansikte och såg ut genom fönstret. Hans hår var mörkt som en mullvadspäls.

Meggies hår var blont som hennes mammas, modern som hon bara kände från några bleka foton. ”Var glad att du liknar henne mer än mig”, sa Mo alltid. ”Mitt huvud skulle inte göra sig bra på en flickhals.” Men Meggie hade gärna liknat honom mer. Det fanns inget ansikte i världen som hon älskade mer än hans. ”Jag förstod i alla fall inget av det ni pratade om”, mumlade hon. ”Bra.” 16

Mo stirrade ut genom fönstret som om Sotfinger fortfarande stod på gården. Sedan reste han sig och gick mot dörren. ”Försök nu att sova lite”, sa han.

Men Meggie ville inte sova. ”Sotfinger! Är det över huvud taget ett namn?” sa hon. ”Och varför kallar han dig Trolltunga?”

Mo svarade inte. ”Och sen den, den som letar efter dig … jag hörde att Sotfinger sa det … Capricorn. Vem är det?” ”Ingen som du kommer att träffa.” Hennes pappa vände sig inte om. ”Jag trodde att du inte hade förstått nåt? Vi ses i morgon, Meggie.”

Den här gången lät han dörren stå öppen. Ljuset i hallen föll in på hennes säng. Det blandade sig med det nattsvarta mörkret, som sipprade in genom fönstret, och Meggie låg där och väntade på att mörkret skulle försvinna till slut och ta med sig känslan av hotande olycka.

Inte förrän mycket senare förstod hon, att olyckan inte hade uppstått den här natten. Den hade bara krupit fram igen.

”Mörkret var gråaktigt av regn

och främlingen var knappt mer än en skugga. Bara hans ansikte lyste mot Meggie.”

Vem är Sotfinger, främlingen, egentligen? Vem är Capricorn och vem är Trolltunga? Meggie finner svaren i en undangömd bergsby – och i en bok.

OPAL ISBN: 978-91-7299-327-3