9789127140837

TQLAMZCL_150210_OMSLAG_FRAM_BAK.indd 1

Tequila Mezcal &

9 789127 140837

MEXIKANSKT BRÄNNVIN

ISBN 978-91-27-14083-7

Josephine Sondlo Madeleine Rapp

Josephine Sondlo och Madeleine Rapp började jobba tillsammans på Kåken och öppnade sedan baren på Svartengrens som de drev ihop i två år. Madeleine blev utsedd till Årets Bartender 2013. De reser, äter, dricker och inspireras tillsammans nästan varje dag.

Tequila & Mezcal

Vi har jobbat ihop länge. Bland otaliga spritflaskor, i respekterade cocktailbarer, bland diskbackar och på divebars har vi blivit väldigt goda vänner, skakat drinkar och tagit ett par rejäla fyllor. Och någonstans mitt i allt hittade vi det som skulle leda till att vi reste till Mexiko. Vi åkte för att stilla en nyfikenhet och förväntade oss ett av världens farligaste länder, men hittade en plats vi aldrig kunnat föreställa oss.

Tequila & mezcal tar upp spritens bakgrund, några olika tequila- och mezcalsorter och grundläggande saker att tänka på i hemmabaren och inte minst ett 60-tal riktigt bra cocktailrecept.

Vi vill förmedla och dela med oss av det som ligger oss varmast om hjärtat. Och som vi brukar säga: At the end of the day, så är det bara passion, känsla och skinn på näsan som räknas.

”You don’t find mezcal, mezcal finds you”

Josephine Sondlo Madeleine Rapp 2015-02-19 15:48

Innehåll Förord 9 Agaven & Mexiko 12

En liten historielektion 15 Tequila 19 Mezcal 24 Sprit i teorin 29

Reseberättelser 34

Los Tres Toños 34

Tequila Fortaleza 38 Bruxo 42 Casa Cortés 47

Hemmabaren 50

Is 53

Juice och frukt 56 Sockerlag & syrups 57 Utrustning 60 Glas 62 Teknik 62 Ordlista 64 Att prova sprit 67 Flaskorna på vår hylla och i vår bar 68

Drinkar 72 Efterordet 137 Receptregister 138

TEQUILA & MEZCAL

Förord

Det var i New York allt började. Som bartender reser man relativt ofta: på utbildningsresor, för att tävla eller i jakt på inspiration. Och är man ute efter inspiration är New York ett bra ställe att börja på. USA i stort är speciellt intressant för bartenders, cocktailen kommer ju trots allt därifrån. Manhattan är inte bara en av New Yorks ”five boroughs” utan också en av världens mest kända drinkar (och i vår mening den godaste).

När vår resa in i agavens värld börjar har vi redan varit i New York tillsammans en gång och någorlunda sonderat terrängen. Vi har ett hum om vart vi ska gå, har knutit några kontakter, vet ungefär när den där snygga bartendern jobbar och känner oss som proffs.

Vi har precis öppnat baren på Svartengrens i Stockholm. Vi står för första gången på egna darriga bartenderben. Vi ska bli inspirerade.

Vi ska gå på Manhattan Cocktail Classic. Vi kommer bli så jävla fulla.

Manhattan Cocktail Classic är ett fem dagar långt event som går av stapeln i maj varje år. Under veckan har du möjlighet att gå på seminarier där allt mellan himmel och jord avhandlas, från färgen blå i drinkar till rommens historia. Du har också möjlighet att besöka omskrivna barer dagtid för att få insikt i hur andra barteam arbetar, hur drinklistor tas fram och hur man ser på service. Kvällstid hålls ett antal fester på olika platser i New York. Självklart bjuds det på sprit, överallt och hela tiden – under föreläsningar eller utanför föreläsningssalarna, i barerna och ur brandade food trucks. Under dagarna rör vi oss mellan föreläsningar och barer, ofta bakfulla och på tom mage.

Antal borttappade iphones: 1. Mängd stödjärn för att stävja bakfyllor: 1 695 782.

Potentiella killar och tjejer att ligga med: 68.

Faktiska ligg: 0. Och det är alltså i denna

9

TEQUILA & MEZCAL

Förord

Det var i New York allt började. Som bartender reser man relativt ofta: på utbildningsresor, för att tävla eller i jakt på inspiration. Och är man ute efter inspiration är New York ett bra ställe att börja på. USA i stort är speciellt intressant för bartenders, cocktailen kommer ju trots allt därifrån. Manhattan är inte bara en av New Yorks ”five boroughs” utan också en av världens mest kända drinkar (och i vår mening den godaste).

När vår resa in i agavens värld börjar har vi redan varit i New York tillsammans en gång och någorlunda sonderat terrängen. Vi har ett hum om vart vi ska gå, har knutit några kontakter, vet ungefär när den där snygga bartendern jobbar och känner oss som proffs.

Vi har precis öppnat baren på Svartengrens i Stockholm. Vi står för första gången på egna darriga bartenderben. Vi ska bli inspirerade.

Vi ska gå på Manhattan Cocktail Classic. Vi kommer bli så jävla fulla.

Manhattan Cocktail Classic är ett fem dagar långt event som går av stapeln i maj varje år. Under veckan har du möjlighet att gå på seminarier där allt mellan himmel och jord avhandlas, från färgen blå i drinkar till rommens historia. Du har också möjlighet att besöka omskrivna barer dagtid för att få insikt i hur andra barteam arbetar, hur drinklistor tas fram och hur man ser på service. Kvällstid hålls ett antal fester på olika platser i New York. Självklart bjuds det på sprit, överallt och hela tiden – under föreläsningar eller utanför föreläsningssalarna, i barerna och ur brandade food trucks. Under dagarna rör vi oss mellan föreläsningar och barer, ofta bakfulla och på tom mage.

Antal borttappade iphones: 1. Mängd stödjärn för att stävja bakfyllor: 1 695 782.

Potentiella killar och tjejer att ligga med: 68.

Faktiska ligg: 0. Och det är alltså i denna

9

TEQUILA & MEZCAL

dimma av hunger och trötthet, dagen efter-fylla och fest vi stöter på mezcal.

Det tål att nämnas att vi inte var HELT vilse i agavens värld. Försiktigt hade vi båda börjat nosa på framförallt tequila, läst om mezcal och smugglat med oss några flaskor från utlandet. Men marknaden för lite annorlunda sprit är som ni säkert vet ganska liten i Sverige och mezcalen var vid denna tidpunkt nästintill omöjlig att få tag på inom vårt lands gränser.

Väl i New York beger vi oss till Astor Wines & Spirits, som närmast kan liknas vid Willy Wonkas chokladfabrik för bartenders – i alla fall om man är van vid Systembolaget. Vi har precis varit på ett agaveseminarium och bakfulla som örnar bestämmer vi oss för att köpa sprit: rye, amaro, tequila, mezcal. För att komma till spritavdelningen går man först förbi kassorna, vinet, champagnen, likörerna, lite mer vin och till sist möts man av en vägg fylld med sprit. Längst bort på den väggen, i ett hörn, hittar vi det vi letar efter. Men trots att Astor har ett stort spritutbud är agavedestillaten, som på de flesta andra ställen vid den tidpunkten, sorgligt underrepresenterade.

Glada i hågen närmar vi oss sprithyllorna – förbi vodkan, ginen, whiskyn, ryen, rommen – mot agaven, mot tequilan, mot mezcalen. Dollarna brinner i våra fickor.

Och så STÅR det två personer där, precis framför vår sprit och blir intervjuade.

MEN allvarligt talat! Nåja, det kan väl inte ta hela dagen, tänker vi, och hämtar lite sprit från de andra hyllorna. Fem minuter går, tio minuter, en kvart. Otåligt börjar vi närma oss agavehyllan igen, ställer oss med vår kundvagn vid piscosektionen (som ligger precis bredvid tequilan), vrider och vänder på flaskor vi egentligen är helt oin-

tresserade av, för att på vårt svenska sätt signalera: Hallå, vi tänkte faktiskt köpa sprit här, tänker ni stå här länge, eller? Att gå fram och fråga, det går inte. Tjugo minuter har gått, kanske en halvtimme, och vi börjar överväga att köra vår överfyllda kundvagn rakt in i paret som blir intervjuade. De pratar om tequila och mezcal, och vi inser att mellan oss och spriten står två av föreläsarna från seminariet vi just lämnat. Det som handlade om agavesprit.

Det här kommer ta HUR lång tid som helst.

Och det gör det, men till sist är intervjun slut och vi tränger oss något hetsigt fram till de efterlängtade flaskorna. Paret som blivit intervjuade har såklart noterat vårt smått ängsliga runtsmygande och frågar oss om vi letar efter något speciellt. Vi förklarar att vi letar efter mezcal och erkänner sedan motvilligt (Jossan) att vi kanske inte har superkoll. Vi får hjälp att hitta några flaskor att ta med oss hem som vi sedan exalterat släpar med oss till lägenheten på Rutger St. Och där börjar det. Under veckan som går ränner vi runt hela Manhattan och tillbringar större delen av tiden på barer. Många gånger är vi för trötta för att veta vad vi ska beställa, många gånger är beslutsångesten för stor. Det finns ju betydligt fler flaskor här än hemma, en fantasiljon drinkar som vi inte har provat, så många bartenders som är så mycket bättre än vi är. Många gånger skjuter vi från höften och ber bartendern göra något – den där beställningen som kan gå så fel, som är jobbig att göra och kan vara jobbig att få – och lika många gånger blir det nästan precis rätt: mezcal, tequila.

Josephine & Madeleine

10

TEQUILA & MEZCAL

dimma av hunger och trötthet, dagen efter-fylla och fest vi stöter på mezcal.

Det tål att nämnas att vi inte var HELT vilse i agavens värld. Försiktigt hade vi båda börjat nosa på framförallt tequila, läst om mezcal och smugglat med oss några flaskor från utlandet. Men marknaden för lite annorlunda sprit är som ni säkert vet ganska liten i Sverige och mezcalen var vid denna tidpunkt nästintill omöjlig att få tag på inom vårt lands gränser.

Väl i New York beger vi oss till Astor Wines & Spirits, som närmast kan liknas vid Willy Wonkas chokladfabrik för bartenders – i alla fall om man är van vid Systembolaget. Vi har precis varit på ett agaveseminarium och bakfulla som örnar bestämmer vi oss för att köpa sprit: rye, amaro, tequila, mezcal. För att komma till spritavdelningen går man först förbi kassorna, vinet, champagnen, likörerna, lite mer vin och till sist möts man av en vägg fylld med sprit. Längst bort på den väggen, i ett hörn, hittar vi det vi letar efter. Men trots att Astor har ett stort spritutbud är agavedestillaten, som på de flesta andra ställen vid den tidpunkten, sorgligt underrepresenterade.

Glada i hågen närmar vi oss sprithyllorna – förbi vodkan, ginen, whiskyn, ryen, rommen – mot agaven, mot tequilan, mot mezcalen. Dollarna brinner i våra fickor.

Och så STÅR det två personer där, precis framför vår sprit och blir intervjuade.

MEN allvarligt talat! Nåja, det kan väl inte ta hela dagen, tänker vi, och hämtar lite sprit från de andra hyllorna. Fem minuter går, tio minuter, en kvart. Otåligt börjar vi närma oss agavehyllan igen, ställer oss med vår kundvagn vid piscosektionen (som ligger precis bredvid tequilan), vrider och vänder på flaskor vi egentligen är helt oin-

tresserade av, för att på vårt svenska sätt signalera: Hallå, vi tänkte faktiskt köpa sprit här, tänker ni stå här länge, eller? Att gå fram och fråga, det går inte. Tjugo minuter har gått, kanske en halvtimme, och vi börjar överväga att köra vår överfyllda kundvagn rakt in i paret som blir intervjuade. De pratar om tequila och mezcal, och vi inser att mellan oss och spriten står två av föreläsarna från seminariet vi just lämnat. Det som handlade om agavesprit.

Det här kommer ta HUR lång tid som helst.

Och det gör det, men till sist är intervjun slut och vi tränger oss något hetsigt fram till de efterlängtade flaskorna. Paret som blivit intervjuade har såklart noterat vårt smått ängsliga runtsmygande och frågar oss om vi letar efter något speciellt. Vi förklarar att vi letar efter mezcal och erkänner sedan motvilligt (Jossan) att vi kanske inte har superkoll. Vi får hjälp att hitta några flaskor att ta med oss hem som vi sedan exalterat släpar med oss till lägenheten på Rutger St. Och där börjar det. Under veckan som går ränner vi runt hela Manhattan och tillbringar större delen av tiden på barer. Många gånger är vi för trötta för att veta vad vi ska beställa, många gånger är beslutsångesten för stor. Det finns ju betydligt fler flaskor här än hemma, en fantasiljon drinkar som vi inte har provat, så många bartenders som är så mycket bättre än vi är. Många gånger skjuter vi från höften och ber bartendern göra något – den där beställningen som kan gå så fel, som är jobbig att göra och kan vara jobbig att få – och lika många gånger blir det nästan precis rätt: mezcal, tequila.

Josephine & Madeleine

10

Agaven och Mexiko

EN LITEN HISTORIELEKTION Agave är det som tequila, mezcal, racilla, sotol och många andra destillat från Mexiko har gemensamt. Agave är hjärtat i dessa destillat och den beståndsdel som ger dem den speciella karaktären. Historiskt har den även spelat en viktig roll i byggandet av flertalet mesoamerikanska civilisationer och har därför en särställning inom många kulturer i Sydamerika.

Från de tåliga och fiberrika agaveplantorna kunde man utvinna allt från kläder, borstar och nät till rep och papper. Agavehjärtat, eller piña, var tillräckligt starkt för att användas som byggmaterial till hus, medan de svärdlika, taggiga bladen blev till tak, men också till bränsle, nål och tråd, eller till och med pilar.

Agaven gav också människorna föda; den söta juicen kallades för aguamiel (honungsvatten) och om man fermenterade juicen blev den till en lågalkoholhaltig dryck som kallades för pulque. Eftersom pulquen hade vissa hallucinogena egenskaper fick endast präster, döende, äldre och gravida kvinnor dricka den. Man menade att pulquen gjorde det möjligt att tala med gudarna. Prästerna fick för att, well, de var präster. Döende och dödsdömda fick för att man ville underlätta dödsögonblicket. Och äldre och gravida för att drycken hade ett högt näringsvärde. Fick man som vanlig människa för sig att gå loss på pulque och blev upptäckt kunde detta straffas med döden.

Myten om Mayahuel och Quetzalcoatl I många mesoamerikanska kulturer var den unga och mycket vackra Mayahuel gudinnan av maguey (ett annat ord för agave) och fertilitet. Eftersom hon var så vacker (hon hade 400 bröst, bara en sådan sak) vaktades hon avundsjukt av sin farmor Tzitzimitl, en ond gudinna som bebott himlen sedan jorden skapades. Det sas att Tzitzimitl gillade människohjärtan så mycket att hon trädde dem på sitt halsband, och många fruktade att hon en dag skulle komma ner från skyarna och sluka alla människors hjärtan. Tzitzimitl höll även jorden insvept i mörker eftersom hon förtärde ljuset. Människorna kunde bara få uppleva korta ljusglimtar genom människooffer gjorda i Tzitzimitls namn.

En dag tröttnade guden Quetzalcoatl på Tzitzimitls skräckvälde och gav sig av för att leta rätt på den ondskefulla gudinnan. Men istället hittade han hennes barnbarn Mayahuel och förälskade sig i henne. Quetzalcoatl tog med sig Mayahuel till jorden och gifte sig med henne. Istället för att glädjas åt sitt barnbarn bestämde Tzitzimitl sig för att döda det förälskade paret. Mayahuel och Quetzalcoatl fick reda på Tzitzimitls planer och förvandlade sig själva till en vacker pil och en liten buske.

Men stjärnorna hade sett paret förvandla sig och berättade för Tzitzimitl

15

Agaven och Mexiko

EN LITEN HISTORIELEKTION Agave är det som tequila, mezcal, racilla, sotol och många andra destillat från Mexiko har gemensamt. Agave är hjärtat i dessa destillat och den beståndsdel som ger dem den speciella karaktären. Historiskt har den även spelat en viktig roll i byggandet av flertalet mesoamerikanska civilisationer och har därför en särställning inom många kulturer i Sydamerika.

Från de tåliga och fiberrika agaveplantorna kunde man utvinna allt från kläder, borstar och nät till rep och papper. Agavehjärtat, eller piña, var tillräckligt starkt för att användas som byggmaterial till hus, medan de svärdlika, taggiga bladen blev till tak, men också till bränsle, nål och tråd, eller till och med pilar.

Agaven gav också människorna föda; den söta juicen kallades för aguamiel (honungsvatten) och om man fermenterade juicen blev den till en lågalkoholhaltig dryck som kallades för pulque. Eftersom pulquen hade vissa hallucinogena egenskaper fick endast präster, döende, äldre och gravida kvinnor dricka den. Man menade att pulquen gjorde det möjligt att tala med gudarna. Prästerna fick för att, well, de var präster. Döende och dödsdömda fick för att man ville underlätta dödsögonblicket. Och äldre och gravida för att drycken hade ett högt näringsvärde. Fick man som vanlig människa för sig att gå loss på pulque och blev upptäckt kunde detta straffas med döden.

Myten om Mayahuel och Quetzalcoatl I många mesoamerikanska kulturer var den unga och mycket vackra Mayahuel gudinnan av maguey (ett annat ord för agave) och fertilitet. Eftersom hon var så vacker (hon hade 400 bröst, bara en sådan sak) vaktades hon avundsjukt av sin farmor Tzitzimitl, en ond gudinna som bebott himlen sedan jorden skapades. Det sas att Tzitzimitl gillade människohjärtan så mycket att hon trädde dem på sitt halsband, och många fruktade att hon en dag skulle komma ner från skyarna och sluka alla människors hjärtan. Tzitzimitl höll även jorden insvept i mörker eftersom hon förtärde ljuset. Människorna kunde bara få uppleva korta ljusglimtar genom människooffer gjorda i Tzitzimitls namn.

En dag tröttnade guden Quetzalcoatl på Tzitzimitls skräckvälde och gav sig av för att leta rätt på den ondskefulla gudinnan. Men istället hittade han hennes barnbarn Mayahuel och förälskade sig i henne. Quetzalcoatl tog med sig Mayahuel till jorden och gifte sig med henne. Istället för att glädjas åt sitt barnbarn bestämde Tzitzimitl sig för att döda det förälskade paret. Mayahuel och Quetzalcoatl fick reda på Tzitzimitls planer och förvandlade sig själva till en vacker pil och en liten buske.

Men stjärnorna hade sett paret förvandla sig och berättade för Tzitzimitl

15

Agaven och Mexiko

som skickade ner en kraftfull blixt för att förgöra Quetzalcoatl. Fast den lilla busken som träffades av blixten var inte Quetzalcoatl utan Mayahuel. Förkrossad tvingades Quetzalcoatl begrava sin älskade och han gav sig sedan av för att hämnas – han steg upp i skyarna och dödade Tzitzimitl.

Ljuset återvände till jorden men Quetzalcoatl sörjde fortfarande. Varje dag återvände han till platsen där Mayahuel hade dött. Dag ut och dag in satt Quetzalcoatl på samma plats tills de andra gudarna inte kunde ignorera hans sorg längre. På platsen där Mayahuel hade dött lät de så en magisk agaveplanta. Det var en planta som hade mycket speciella egenskaper, en planta ur vilken Quetzalcoatl kunde utvinna ett elixir som skulle dämpa sorgen i hans själ. Quetzalcoatl delade drycken med människan och kallade den för pulque.

Pulque, eller octli som den också kallas, är en vit mjölkaktig dryck med en syrlig, fermenterad smak som fortfarande serveras på speciella pulquerias runt om i Mexiko. Många gillar det men vi tycker inte att det är särskilt gott.

Coa – det speciella verktyget som jimadorerna använder för att skörda agave.

18

Vad är skillnaden mellan tequila och mezcal?

Man brukar säga att all tequila är mezcal, men att all mezcal inte är tequila. Det är dock lite missvisande. Förenklat kan man säga att tequila och mezcal är två olika spritsorter som produceras på olika sätt, på olika platser, från olika typer av agave och med hänsyn till olika regelverk. Skillnaderna är många och stora men det finns också en hel del likheter.

TEQUILA Tequila är ursprungsskyddad och får bara tillverkas inom vissa områden i Mexiko.

Den måste göras på agavesorten tequilana weber azul, också kallad blå agave. Namnet kommer av den karakteristiska blå färgen som finns i en vaxhinna som skyddar agaveplantan mot kyla.

Staden Tequila som ligger i delstaten Jalisco i västra Mexiko är omgärdad av agavefält som lyser turkosa mot den röda lerjorden när man åker förbi. Den lilla staden tros ha fått sitt namn år 1656 och kort därefter tog exporten fart eftersom Tequila låg på vägen till en viktig hamn.

Det skulle sedan dröja ungefär 100 år innan den första licensen för att producera tequila skulle utfärdas av den spanska kungen. José Antonio Cuervo fick 1758 godkännande att producera tequila i kommersiellt syfte. Idag är José Cuervo den största producenten av tequila och säljer årligen runt 3,5 miljoner lådor.

Ett annat namn som är värt att lägga på

19

Agaven och Mexiko

som skickade ner en kraftfull blixt för att förgöra Quetzalcoatl. Fast den lilla busken som träffades av blixten var inte Quetzalcoatl utan Mayahuel. Förkrossad tvingades Quetzalcoatl begrava sin älskade och han gav sig sedan av för att hämnas – han steg upp i skyarna och dödade Tzitzimitl.

Ljuset återvände till jorden men Quetzalcoatl sörjde fortfarande. Varje dag återvände han till platsen där Mayahuel hade dött. Dag ut och dag in satt Quetzalcoatl på samma plats tills de andra gudarna inte kunde ignorera hans sorg längre. På platsen där Mayahuel hade dött lät de så en magisk agaveplanta. Det var en planta som hade mycket speciella egenskaper, en planta ur vilken Quetzalcoatl kunde utvinna ett elixir som skulle dämpa sorgen i hans själ. Quetzalcoatl delade drycken med människan och kallade den för pulque.

Pulque, eller octli som den också kallas, är en vit mjölkaktig dryck med en syrlig, fermenterad smak som fortfarande serveras på speciella pulquerias runt om i Mexiko. Många gillar det men vi tycker inte att det är särskilt gott.

Coa – det speciella verktyget som jimadorerna använder för att skörda agave.

18

Vad är skillnaden mellan tequila och mezcal?

Man brukar säga att all tequila är mezcal, men att all mezcal inte är tequila. Det är dock lite missvisande. Förenklat kan man säga att tequila och mezcal är två olika spritsorter som produceras på olika sätt, på olika platser, från olika typer av agave och med hänsyn till olika regelverk. Skillnaderna är många och stora men det finns också en hel del likheter.

TEQUILA Tequila är ursprungsskyddad och får bara tillverkas inom vissa områden i Mexiko.

Den måste göras på agavesorten tequilana weber azul, också kallad blå agave. Namnet kommer av den karakteristiska blå färgen som finns i en vaxhinna som skyddar agaveplantan mot kyla.

Staden Tequila som ligger i delstaten Jalisco i västra Mexiko är omgärdad av agavefält som lyser turkosa mot den röda lerjorden när man åker förbi. Den lilla staden tros ha fått sitt namn år 1656 och kort därefter tog exporten fart eftersom Tequila låg på vägen till en viktig hamn.

Det skulle sedan dröja ungefär 100 år innan den första licensen för att producera tequila skulle utfärdas av den spanska kungen. José Antonio Cuervo fick 1758 godkännande att producera tequila i kommersiellt syfte. Idag är José Cuervo den största producenten av tequila och säljer årligen runt 3,5 miljoner lådor.

Ett annat namn som är värt att lägga på

19

Agaven och Mexico

27

Agaven och Mexico

27

Agaven och Mexiko

SPRIT I TEORIN Sprit i teorin – det vill säga destillation – är för de flesta ganska rättframt och enkelt att förstå sig på. Vi tänker inte djupdyka i destillationskonsten, för det är inte det den här boken handlar om.

Men en sak som är viktig, och som gör att vi håller det mexikanska brännvinet så kärt, är det faktum att skillnaderna mellan de olika sprittyperna är väldigt stora, men också att skillnaderna inom de olika typerna är påtagliga.

Det beror på olika saker. Jimadorerna som skördar agaven går ut på fältet varje dag och väljer vilken agave som är redo att skördas. Den magiska växten är lite okynnig och det finns egentligen ingen regel som säger när den är mogen. Man liknar varje planta vid en individ som behöver en viss tid på sig för att mogna.

Det krävs alltså stor kunskap och erfarenhet för att kunna avgöra vilka plantor som ska skördas när – många familjer av tequileros och mezcaleros har arbetat med att producera sin sprit i flera generationer. Vi har vänner som långt efter sin pensionsålder vägrar låta sina söner ta över produktionen helt och fortfarande går ut på agavefälten och väljer ut de plantor som ska skördas.

Temperaturen gör också sitt: Vissa delar av Mexiko är varmare än andra.

Ett bra exempel på det är vad vi i Sverige, något missvisande, kallar för låglands- och höglandstequila. I Los Altos i Jalisco ligger fälten högre upp än de i dalen nedanför den stora vulkanen som gett staden Tequila sitt namn. Dagtid blir

det väldigt varmt, men nattetid sjunker temperaturen mer i Los Altos än i dalen, vilket innebär att agaven har lite olika förutsättningar beroende på var den växer. Man brukar säga att agaven från området kring Los Altos generellt sett har en högre sockerhalt, eller brixvärde som det så fint heter.

Jordmånen, eller terroiren, påverkar också dryckens karaktär. Runt staden Tequila är jorden vulkanisk och mineralrik – well duh, det ligger precis vid en vulkan – medan andra områden har en mer leraktig, kompakt jordmån.

För mezcal har vi ännu fler faktorer som spelar in. Eftersom produktionen av mezcal inte är begränsad till en specifik agavesort, som blå agave, ger varje sort sin egen karaktär. Agaven espadin, tobala, cuixe, tepeztate är namnen på några av de vanligaste agavesorterna man använder vid mezcalproduktion, totalt använder man runt 30 olika. Vanligast är agaven espadin.

Man kan också göra sin sprit på en blandning av olika agavesorter, något som på senare tid blivit populärt och en ”selling point” för vissa mezcalproducenter, till exempel Bruxo.

Olika agavesorter har också olika sockerhalt och mognadstid; vissa är svårare än andra att destillera och beroende på var agaven växer, vem som skördar den och regionens traditioner varierar också slutresultatet.

I Puebla använder man sig av sorten papalometl som man jäser i tjurhudar.

Olika producenter jäser juicen olika länge

29

Agaven och Mexiko

SPRIT I TEORIN Sprit i teorin – det vill säga destillation – är för de flesta ganska rättframt och enkelt att förstå sig på. Vi tänker inte djupdyka i destillationskonsten, för det är inte det den här boken handlar om.

Men en sak som är viktig, och som gör att vi håller det mexikanska brännvinet så kärt, är det faktum att skillnaderna mellan de olika sprittyperna är väldigt stora, men också att skillnaderna inom de olika typerna är påtagliga.

Det beror på olika saker. Jimadorerna som skördar agaven går ut på fältet varje dag och väljer vilken agave som är redo att skördas. Den magiska växten är lite okynnig och det finns egentligen ingen regel som säger när den är mogen. Man liknar varje planta vid en individ som behöver en viss tid på sig för att mogna.

Det krävs alltså stor kunskap och erfarenhet för att kunna avgöra vilka plantor som ska skördas när – många familjer av tequileros och mezcaleros har arbetat med att producera sin sprit i flera generationer. Vi har vänner som långt efter sin pensionsålder vägrar låta sina söner ta över produktionen helt och fortfarande går ut på agavefälten och väljer ut de plantor som ska skördas.

Temperaturen gör också sitt: Vissa delar av Mexiko är varmare än andra.

Ett bra exempel på det är vad vi i Sverige, något missvisande, kallar för låglands- och höglandstequila. I Los Altos i Jalisco ligger fälten högre upp än de i dalen nedanför den stora vulkanen som gett staden Tequila sitt namn. Dagtid blir

det väldigt varmt, men nattetid sjunker temperaturen mer i Los Altos än i dalen, vilket innebär att agaven har lite olika förutsättningar beroende på var den växer. Man brukar säga att agaven från området kring Los Altos generellt sett har en högre sockerhalt, eller brixvärde som det så fint heter.

Jordmånen, eller terroiren, påverkar också dryckens karaktär. Runt staden Tequila är jorden vulkanisk och mineralrik – well duh, det ligger precis vid en vulkan – medan andra områden har en mer leraktig, kompakt jordmån.

För mezcal har vi ännu fler faktorer som spelar in. Eftersom produktionen av mezcal inte är begränsad till en specifik agavesort, som blå agave, ger varje sort sin egen karaktär. Agaven espadin, tobala, cuixe, tepeztate är namnen på några av de vanligaste agavesorterna man använder vid mezcalproduktion, totalt använder man runt 30 olika. Vanligast är agaven espadin.

Man kan också göra sin sprit på en blandning av olika agavesorter, något som på senare tid blivit populärt och en ”selling point” för vissa mezcalproducenter, till exempel Bruxo.

Olika agavesorter har också olika sockerhalt och mognadstid; vissa är svårare än andra att destillera och beroende på var agaven växer, vem som skördar den och regionens traditioner varierar också slutresultatet.

I Puebla använder man sig av sorten papalometl som man jäser i tjurhudar.

Olika producenter jäser juicen olika länge

29

TEQUILA & MEZCAL

RESEBERÄTTELSER LOS TRES TOÑOS Landsvägen kantas av agavefält och cantinas. Färger, damm och människor rör sig mellan husen. Ingen tycks ha särskilt bråttom. Klippor reser sig om båda sidorna av vägen. Nerför en grusig backe, in i en viadukt. Vidare längs en väg och förbi det grågröna skimret av fler agavefält. Taggtråden ser ut som rostiga artärer som skär igenom landskapet. Vägen blir allt skumpigare. Till slut stannar bilen och vi möts av en stor orange port i ett landskap som annars inte ser ut att innehålla någonting annat än berg och fält.

Bakom porten ligger en gårdsplan som slutar i ett litet agavefält, plantorna är små och ynkliga och vi får veta att de är ettåriga kloner från tidigare plantor, eller hijuelos som de kallas. Till höger står

stora silos i rostig, matt metall och destilleribyggnaden. De tar oss först till fältet, och bortanför det vid en stenmur skymtar ett stall. Under ett träd står en fuxfärgad häst och tittar på oss. Vi inspekterar ugnarna, autoklaveringsugnarna och den mer traditionella stenugnen, ett tegelhus med svarta metalldörrar som skulle få vilken stockholmsk inredningsdesigner som helst att gå upp i brygga. De förklarar att agaven först kokas 11 timmar i autoklaveringsugnarna med ånga och sedan ytterligare 30 timmar i hornon, ugnen som när jag sist besökte destilleriet bara var en grop i marken.

Vi kollar på det maskindrivna bandet i destilleriet där den bakade agaven läggs, strimlas och blöts ner med vatten. Just

34

idag är det inget som produceras och allt är märkligt tyst. Vi klättrar upp för en trappa och passerar stora jäskar i metall.

30 000 liter rymmer de. I några jäskar ligger det fortfarande moston och jäser.

Allt är skinande rent men också ödsligt.

Vi går vidare ut på gårdsplanen, förbi den haciendainspirerade terrassen i terracottafärgat tegel och in i en tillbyggnad som gjordes efter att man fått in en fot på det svenska Systembolaget. Vi lägger av oss våra saker och går vidare mot lagerbyggnaden som rymmer 2 000 fat tequila.

Först passerar vi den lilla buteljeringsstationen där tre kvinnor står vid ett löpande band och sätter etiketter på flaskorna som rullar förbi. I Tequila är det enbart kvinnorna som buteljerar och paketerar den färdiga produkten. Det sticker i ögonen på oss jämställda kvinnliga bartenders, men likväl vet vi ju att det är så här det ser ut på många andra ställen. Inte bara i Mexiko.

Francisco säger någonting på spanska och jag hinner uppfatta att det har med mig att göra. Vår tolk Saul översätter: ”Du har ett fat här, från sist du besökte oss. Remember?” Jag nickar, ler och tittar ner på mina fötter. Jag har ett vagt minne av mitt förra besök, då jag något

överförfriskad klättrade runt bland faten och härjade. Vi kliver in i ett dunkel och det känns som att tiden saktar ner och allt ljud försvinner – i den oansenliga byggnaden står staplar av fat och från taket hänger tjocka sjok av vit spindelväv. Francisco visar oss ett fat som tidigare innehållit Jack Daniels. En vit etikett sitter fastklistrad över fatets kork: CRT:s förslutning med ett id-nummer, datum och underskrift som sattes dit dagen då fatet fylldes. För att sedan få öppna det igen måste man få tillstånd från CRT, som skickar en representant som är med när förseglingen bryts. Vill man alltså smaka på sin tequila för att kontrollera hur mycket fatkaraktär den tagit till sig måste man först kontakta CRT. Det finns inga säkerhetsbälten i baksätet; jag tänker på antalet trafikolyckor i Mexiko per år för en kort sekund innan bilen skakar till. Det är mörkt, finns knappt några ljus alls och vi susar fram tillsammans med människor som ska någonstans: till jobbet, till skolan, till fälten.

Francisco kör fort, alldeles för fort, och utanför vilar landskapet i mörker. I bilen är det kolsvart men jag försöker ändå få

35

TEQUILA & MEZCAL

RESEBERÄTTELSER LOS TRES TOÑOS Landsvägen kantas av agavefält och cantinas. Färger, damm och människor rör sig mellan husen. Ingen tycks ha särskilt bråttom. Klippor reser sig om båda sidorna av vägen. Nerför en grusig backe, in i en viadukt. Vidare längs en väg och förbi det grågröna skimret av fler agavefält. Taggtråden ser ut som rostiga artärer som skär igenom landskapet. Vägen blir allt skumpigare. Till slut stannar bilen och vi möts av en stor orange port i ett landskap som annars inte ser ut att innehålla någonting annat än berg och fält.

Bakom porten ligger en gårdsplan som slutar i ett litet agavefält, plantorna är små och ynkliga och vi får veta att de är ettåriga kloner från tidigare plantor, eller hijuelos som de kallas. Till höger står

stora silos i rostig, matt metall och destilleribyggnaden. De tar oss först till fältet, och bortanför det vid en stenmur skymtar ett stall. Under ett träd står en fuxfärgad häst och tittar på oss. Vi inspekterar ugnarna, autoklaveringsugnarna och den mer traditionella stenugnen, ett tegelhus med svarta metalldörrar som skulle få vilken stockholmsk inredningsdesigner som helst att gå upp i brygga. De förklarar att agaven först kokas 11 timmar i autoklaveringsugnarna med ånga och sedan ytterligare 30 timmar i hornon, ugnen som när jag sist besökte destilleriet bara var en grop i marken.

Vi kollar på det maskindrivna bandet i destilleriet där den bakade agaven läggs, strimlas och blöts ner med vatten. Just

34

idag är det inget som produceras och allt är märkligt tyst. Vi klättrar upp för en trappa och passerar stora jäskar i metall.

30 000 liter rymmer de. I några jäskar ligger det fortfarande moston och jäser.

Allt är skinande rent men också ödsligt.

Vi går vidare ut på gårdsplanen, förbi den haciendainspirerade terrassen i terracottafärgat tegel och in i en tillbyggnad som gjordes efter att man fått in en fot på det svenska Systembolaget. Vi lägger av oss våra saker och går vidare mot lagerbyggnaden som rymmer 2 000 fat tequila.

Först passerar vi den lilla buteljeringsstationen där tre kvinnor står vid ett löpande band och sätter etiketter på flaskorna som rullar förbi. I Tequila är det enbart kvinnorna som buteljerar och paketerar den färdiga produkten. Det sticker i ögonen på oss jämställda kvinnliga bartenders, men likväl vet vi ju att det är så här det ser ut på många andra ställen. Inte bara i Mexiko.

Francisco säger någonting på spanska och jag hinner uppfatta att det har med mig att göra. Vår tolk Saul översätter: ”Du har ett fat här, från sist du besökte oss. Remember?” Jag nickar, ler och tittar ner på mina fötter. Jag har ett vagt minne av mitt förra besök, då jag något

överförfriskad klättrade runt bland faten och härjade. Vi kliver in i ett dunkel och det känns som att tiden saktar ner och allt ljud försvinner – i den oansenliga byggnaden står staplar av fat och från taket hänger tjocka sjok av vit spindelväv. Francisco visar oss ett fat som tidigare innehållit Jack Daniels. En vit etikett sitter fastklistrad över fatets kork: CRT:s förslutning med ett id-nummer, datum och underskrift som sattes dit dagen då fatet fylldes. För att sedan få öppna det igen måste man få tillstånd från CRT, som skickar en representant som är med när förseglingen bryts. Vill man alltså smaka på sin tequila för att kontrollera hur mycket fatkaraktär den tagit till sig måste man först kontakta CRT. Det finns inga säkerhetsbälten i baksätet; jag tänker på antalet trafikolyckor i Mexiko per år för en kort sekund innan bilen skakar till. Det är mörkt, finns knappt några ljus alls och vi susar fram tillsammans med människor som ska någonstans: till jobbet, till skolan, till fälten.

Francisco kör fort, alldeles för fort, och utanför vilar landskapet i mörker. I bilen är det kolsvart men jag försöker ändå få

35

DR INK A R Drinkar är berättelser, anekdoter och historier. Det kan vara något så simpelt som en svalkande Margarita på den mexikanska västkusten eller en välgjord och genomtänkt kreation på Eleven Madison Park i New York.

Eleven Madison Park är även en av de barer som fick oss att verkligen inse hur mycket agave i drinkar skulle betyda för oss. Det var där som ”You don’t find mezcal, mezcal finds you” verkligen fick en innebörd. Efter en lärorik och stökig vecka i New Orleans under Tales of the Cocktail hade vi några timmar att döda i New York. Vi begav oss till Eleven Madison Park för några sista cocktails innan avgång till Sverige. Leo Robitschek gjorde sin drink Eclipse till oss och det var nog den som fick oss att boka om vår resa. Vi stannade tre dagar till. Det blev dyrt, men det var värt det.

Redwood

DR INK A R Drinkar är berättelser, anekdoter och historier. Det kan vara något så simpelt som en svalkande Margarita på den mexikanska västkusten eller en välgjord och genomtänkt kreation på Eleven Madison Park i New York.

Eleven Madison Park är även en av de barer som fick oss att verkligen inse hur mycket agave i drinkar skulle betyda för oss. Det var där som ”You don’t find mezcal, mezcal finds you” verkligen fick en innebörd. Efter en lärorik och stökig vecka i New Orleans under Tales of the Cocktail hade vi några timmar att döda i New York. Vi begav oss till Eleven Madison Park för några sista cocktails innan avgång till Sverige. Leo Robitschek gjorde sin drink Eclipse till oss och det var nog den som fick oss att boka om vår resa. Vi stannade tre dagar till. Det blev dyrt, men det var värt det.

Redwood

Drinkar

La Alteña Sour

Burning Tires

Shannon Ponche är en begåvad bartender från New York som också brinner för agave. Denna drink påminner om klassikern New York Sour, men med agavesprit såklart.

Det här drinknamnet kanske inte är helt kosher när man vet historien bakom, men det finns värre. I och utanför Mexiko finns det någonting som heter ”narcocorridos”, direktöversatt till drogballader. Texterna i dessa sånger handlar om droghandeln i Mexiko och vanliga teman är mord och tortyr. Sångerna är ofta baserade på verkliga händelser, som ”burning tire necklace”, där man helt sonika trär ett bensinfyllt bildäck över en persons bål och armar och tänder på.

Makabert är något av en underdrift, men vi valde det här namnet ändå. Inte för att förhärliga, utan för att påminna om att det pågår saker i delar av Mexiko som vi måste sluta blunda för.

60 ml reposado tequila 25 ml färskpressad citronjuice 25 ml sockerlag 1 skvätt rödvin Mät upp alla ingredienser i en shaker, tillsätt is, skaka snabbt och sila upp i ett rocksglas över en stor isbit. Floata försiktigt lite rödvin över.

30 ml añejo tequila 30 ml calvados 10 ml gul chartreuse 30 ml färskpressad limejuice 20 ml sockerlag Mät upp alla ingredienser i en shaker, tillsätt is och skaka. Sila upp i ett glas på fot.

La Alteña Sour

77

Drinkar

La Alteña Sour

Burning Tires

Shannon Ponche är en begåvad bartender från New York som också brinner för agave. Denna drink påminner om klassikern New York Sour, men med agavesprit såklart.

Det här drinknamnet kanske inte är helt kosher när man vet historien bakom, men det finns värre. I och utanför Mexiko finns det någonting som heter ”narcocorridos”, direktöversatt till drogballader. Texterna i dessa sånger handlar om droghandeln i Mexiko och vanliga teman är mord och tortyr. Sångerna är ofta baserade på verkliga händelser, som ”burning tire necklace”, där man helt sonika trär ett bensinfyllt bildäck över en persons bål och armar och tänder på.

Makabert är något av en underdrift, men vi valde det här namnet ändå. Inte för att förhärliga, utan för att påminna om att det pågår saker i delar av Mexiko som vi måste sluta blunda för.

60 ml reposado tequila 25 ml färskpressad citronjuice 25 ml sockerlag 1 skvätt rödvin Mät upp alla ingredienser i en shaker, tillsätt is, skaka snabbt och sila upp i ett rocksglas över en stor isbit. Floata försiktigt lite rödvin över.

30 ml añejo tequila 30 ml calvados 10 ml gul chartreuse 30 ml färskpressad limejuice 20 ml sockerlag Mät upp alla ingredienser i en shaker, tillsätt is och skaka. Sila upp i ett glas på fot.

La Alteña Sour

77

Drinkar

May The 4th Be With You Om man känner Jossan och Madeleine vet man att de är mycket förtjusta i Star Wars och anser sig även vara Jedis när det kommer till att blanda grogg.

20 ml blanco tequila 20 ml mezcal 10 ml campari 20 ml färskpressad ananasjuice 10 ml färskpressad limejuice 10 ml sockerlag Mät upp alla ingredienser i en shaker och skaka snabbt på en isbit. Sila upp allt i ett rocksglas och fyll upp med krossad is. Garnera med mynta.

Terra Linda En av de bästa barerna i Sverige när det kommer till agavesprit heter Puta Madre och ligger i Göteborg.

Madeleine hade dem på besök och gjorde spontant denna drink på deras begäran.

50 ml mezcal 20 ml dubonnet 10 ml amaro montenegro 1 stänk angostura bitters Mät upp alla ingredienser i ett rörglas, tillsätt is och rör. Sila upp drinken i ett glas på fot.

Drinkar

May The 4th Be With You Om man känner Jossan och Madeleine vet man att de är mycket förtjusta i Star Wars och anser sig även vara Jedis när det kommer till att blanda grogg.

20 ml blanco tequila 20 ml mezcal 10 ml campari 20 ml färskpressad ananasjuice 10 ml färskpressad limejuice 10 ml sockerlag Mät upp alla ingredienser i en shaker och skaka snabbt på en isbit. Sila upp allt i ett rocksglas och fyll upp med krossad is. Garnera med mynta.

Terra Linda En av de bästa barerna i Sverige när det kommer till agavesprit heter Puta Madre och ligger i Göteborg.

Madeleine hade dem på besök och gjorde spontant denna drink på deras begäran.

50 ml mezcal 20 ml dubonnet 10 ml amaro montenegro 1 stänk angostura bitters Mät upp alla ingredienser i ett rörglas, tillsätt is och rör. Sila upp drinken i ett glas på fot.

Red Viper

Red Viper

Michelada

Manhattan kan vara världens mest kända drink och är en svårslagen klassiker. En grej som är bra med just Manhattan är att den är perfekt att beställa vid beslutsångest för det är ALLTID gott. Josephine har ofta beslutsångest när hon ska beställa drinkar och börjar nästan alltid med en Manhattan, oavsett bar. Under våra många barbesök har vi också upptäckt att Manhattan ger en bra indikation på hur skicklig din bartender är. En bartender värd sitt salt ska kunna blanda en Manhattan. Punkt. Här är en variant på den något tidlösa drinken.

Att blanda drinkar på öl är heller inget nytt och just drinken Michelada är väldigt vanlig. I Mexiko betyder ”chela” öl.

Kombinerat med ”mi” och ”helada” får man betydelsen ”min kalla öl” och den ursprungliga ”cheladan” innehåller bärs, lime, salt och is. I USA är både Michelada och Lagerita mycket populära till brunch och en trend som vi hoppas är på väg till Sverige. Det finns en mängd olika varianter och inga regler. Det är dock viktigt att inte använda en alltför stark hot sauce, det är bättre att ta en som är lite mildare och kanske sötare så att man kan ha i lite mer. Man kan även ha i tomatjuice men vi föredrar de klassiska enkla recepten.

20 ml mezcal 20 ml añejo tequila 20 ml söt vermouth 1 barsked cynar 2 barskedar grenadin Mät upp alla ingredienser i ett rörglas, tillsätt is och rör. Sila upp i ett glas på fot.

CYNAR

En italiensk bitter likör gjord på 13 olika örter och växter. Mest tydlig är kronärtskocka som även namnet kommer från, på latin heter nämligen kronärtskocka Cynara Scolymos.

10–20 ml färskpressad limejuice 1–2 barskedar agavesyrup salt sellerisalt nymald svartpeppar chilipulver paprikapulver limeklyfta valfri hot sauce lageröl Häll salt, sellerisalt, peppar och lite chilipulver på ett fat. Ta ett större glas och gnid in kanten med en limeklyfta och rimma den med kryddblandningen. Häll agavesyrup och hot sauce efter smak i glaset och smaka av med mer kryddor.

Häll på limejuice och fyll sedan upp med is och häll sist på ölen. Servera med resterande öl.

Red Viper

Red Viper

Michelada

Manhattan kan vara världens mest kända drink och är en svårslagen klassiker. En grej som är bra med just Manhattan är att den är perfekt att beställa vid beslutsångest för det är ALLTID gott. Josephine har ofta beslutsångest när hon ska beställa drinkar och börjar nästan alltid med en Manhattan, oavsett bar. Under våra många barbesök har vi också upptäckt att Manhattan ger en bra indikation på hur skicklig din bartender är. En bartender värd sitt salt ska kunna blanda en Manhattan. Punkt. Här är en variant på den något tidlösa drinken.

Att blanda drinkar på öl är heller inget nytt och just drinken Michelada är väldigt vanlig. I Mexiko betyder ”chela” öl.

Kombinerat med ”mi” och ”helada” får man betydelsen ”min kalla öl” och den ursprungliga ”cheladan” innehåller bärs, lime, salt och is. I USA är både Michelada och Lagerita mycket populära till brunch och en trend som vi hoppas är på väg till Sverige. Det finns en mängd olika varianter och inga regler. Det är dock viktigt att inte använda en alltför stark hot sauce, det är bättre att ta en som är lite mildare och kanske sötare så att man kan ha i lite mer. Man kan även ha i tomatjuice men vi föredrar de klassiska enkla recepten.

20 ml mezcal 20 ml añejo tequila 20 ml söt vermouth 1 barsked cynar 2 barskedar grenadin Mät upp alla ingredienser i ett rörglas, tillsätt is och rör. Sila upp i ett glas på fot.

CYNAR

En italiensk bitter likör gjord på 13 olika örter och växter. Mest tydlig är kronärtskocka som även namnet kommer från, på latin heter nämligen kronärtskocka Cynara Scolymos.

10–20 ml färskpressad limejuice 1–2 barskedar agavesyrup salt sellerisalt nymald svartpeppar chilipulver paprikapulver limeklyfta valfri hot sauce lageröl Häll salt, sellerisalt, peppar och lite chilipulver på ett fat. Ta ett större glas och gnid in kanten med en limeklyfta och rimma den med kryddblandningen. Häll agavesyrup och hot sauce efter smak i glaset och smaka av med mer kryddor.

Häll på limejuice och fyll sedan upp med is och häll sist på ölen. Servera med resterande öl.

TQLAMZCL_150210_OMSLAG_FRAM_BAK.indd 1

Tequila Mezcal &

9 789127 140837

MEXIKANSKT BRÄNNVIN

ISBN 978-91-27-14083-7

Josephine Sondlo Madeleine Rapp

Josephine Sondlo och Madeleine Rapp började jobba tillsammans på Kåken och öppnade sedan baren på Svartengrens som de drev ihop i två år. Madeleine blev utsedd till Årets Bartender 2013. De reser, äter, dricker och inspireras tillsammans nästan varje dag.

Tequila & Mezcal

Vi har jobbat ihop länge. Bland otaliga spritflaskor, i respekterade cocktailbarer, bland diskbackar och på divebars har vi blivit väldigt goda vänner, skakat drinkar och tagit ett par rejäla fyllor. Och någonstans mitt i allt hittade vi det som skulle leda till att vi reste till Mexiko. Vi åkte för att stilla en nyfikenhet och förväntade oss ett av världens farligaste länder, men hittade en plats vi aldrig kunnat föreställa oss.

Tequila & mezcal tar upp spritens bakgrund, några olika tequila- och mezcalsorter och grundläggande saker att tänka på i hemmabaren och inte minst ett 60-tal riktigt bra cocktailrecept.

Vi vill förmedla och dela med oss av det som ligger oss varmast om hjärtat. Och som vi brukar säga: At the end of the day, så är det bara passion, känsla och skinn på näsan som räknas.

”You don’t find mezcal, mezcal finds you”

Josephine Sondlo Madeleine Rapp 2015-02-19 15:48