9789172995871

Malin Stehn Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner

opal

Till Elvira

© Malin Stehn, 2013 © Låttext ”Vackert väder”: Jakob Hellman Omslag: Lisa Zachrisson, 2013 Omslagsfoto: Karin Smeds/Folio Images, Getty Images Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden 2013 ISBN: 978-91-7299-587-1

Malin Stehn

Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner

Opal

Ett Pang!

Smällen från gästrumsdörren ekade som ett pistolskott.

Det blev knäpptyst.

Sen hörde jag mammas välbekanta snyftningar. Som vanligt övergick de nästan omedelbart i hulkanden och därefter vidtog ett slags ylande läte.

Jag väntade på att pappa skulle glänta försiktigt på dörren till gästrummet och säga: ”Mia? Mia, förlåt. Snälla …”

Men den här gången gick han bara.

Jag hörde fotstegen i trappan. Och eftersom en galge for i golvet förstod jag att han hade slitit till sig jackan. Ytterdörren slog igen, hela huset skälvde.

Mamma fortsatte yla inne i gästrummet.

Du skulle kanske bli rädd om din mamma ylade som en varg i månsken klockan åtta en torsdagsmorgon? Jag kan villigt erkänna att jag blev livrädd första gången det hände.

Jag kallsvettades och det liksom ringde i öronen. Men man vänjer sig faktiskt. Det kan låta konstigt, men så är det.

En gång läste jag att människan är den mest anpassningsbara av alla arter och det stämmer nog. Vi kan överleva i såväl tropisk hetta som arktisk kyla. Jag skulle dock vilja tillägga att bara för att man överlever så behöver det inte vara lätt. Att leva, alltså.

Ett par minuter senare gick jag rakt in i Simon Hermansson. Han bor granne med oss och passerade vår uppfart exakt samtidigt som jag klev ut på trottoaren. ”Oj, förlåt.” Jag tog ett par steg åt sidan.

5

Simon log. ”Det gör inget.”

Det grämde mig att jag inte hade sett mig för. Simon var på väg åt samma håll och nu skulle jag vara tvungen att dras med honom ända fram till skolan.

Jag hade egentligen ingenting emot Simon Hermansson. Eller rättare sagt: jag kände honom inte alls. Men håll med om att det är jobbigt att behöva gå bredvid en person – som du vet kommer att gå där i minst femton minuter – och samtidigt vara medveten om att personen vid din sida lider av samma tunghäfta som du själv. En kvart är aldrig så lång som då och tystnaden sällan så påtaglig.

Jag visste allt det där eftersom det hade hänt förut. Simon och jag hade bott grannar i sju år och vi hade gått i samma skola fram till för två år sen, när Simon började gymnasiet.

Alla klasser på min skola hade så länge jag kunde minnas börjat första lektionen kvart över åtta på morgonen. Följaktligen hade det inte hört till ovanligheterna att Simon kom ut genom dörren ungefär samtidigt som jag. Och han verkade ha fått ett snarlikt schema även på gymnasiet.

I vanliga fall brukade jag hålla koll på vilken fas Simon befann sig i. Om han låste dörren när jag kom ut tog jag alltid extra långa kliv för att få lite försprång. Gick han förbi min uppfart låtsades jag ofta att jag hade glömt något och vände tillbaka för att Simon skulle hinna före mig.

Jag föredrog nämligen att gå till skolan med min mobil och mina hörlurar som enda sällskap.

Men nu var det alltså försent. Jag hade krockat med Simon och det var helt uppenbart att jag var på väg till skolan.

Det skulle verka väldigt konstigt om jag plötsligt stannade mitt på trottoaren eller vände tvärt och sprang hem igen. ”Många prov nu?”

6

Det var Simon som – helt otippat – hade öppnat munnen på eget initiativ. Jag tolkade de tre orden som en mening. En fråga. ”Så där”, svarade jag.

I själva verket kändes det som om jag höll på att drunkna i skolarbete. Det var början av mars och alla verkade ha drabbats av mitten-på-terminen-panik. Ja, i alla fall så var samtliga lärare och större delen av mina klasskompisar väldigt fokuserade på allt som hade med läxor och prov att göra.

Det fanns ju ett par stycken som aldrig hade brytt sig om att öppna en skolbok i hela sitt liv – och de hade inte förändrats. Men de som hittills hade varit halvintresserade av skolan satt numera uppe halva nätterna för att banka in formler och glosor. De som alltid hade pluggat körde väl på i samma takt.

För egen del hade jag fastnat i ett slags läxlimbo. Jag öppnade alltid böckerna. Och jag var superstressad över alla uppgifter som skulle lösas och lämnas in. Men sen, när jag väl satt där och stirrade ner i böckerna, var det precis som om jag inte kom längre. Min hjärna hade slutat fungera.

Det hade börjat direkt efter jullovet. Jag, som alltid pluggat och haft bra resultat på proven, fick panik när jag insåg att jag hade suttit och glott på två sidor i historieboken en hel kväll. Två sidor av fjorton! Och ändå hade jag ingen aning om vad det stod på dem.

Det hade varit en fasansfull upplevelse att för första gången i livet försöka skriva ett prov utan att ha läst en rad.

Jag lämnade in ett nästan blankt papper till min mentor och skyndade mig ut ur klassrummet utan att möta hans blick.

Andra gången det hände var när vi skulle ha prov i engelska några veckor senare. Istället för att läsa det som stod 7

i engelskboken hade jag lyssnat på Rickys nya album och pluggat in varenda textrad. Texterna var visserligen på engelska, men det hade inte hjälpt mig ett dugg när jag nästa förmiddag satt i skolbänken med ett tre sidor långt prov framför mig.

Nu hade det hänt så många gånger att jag slutat bry mig. Jag hade med andra ord vant mig vid det också.

Det enda som var lite jobbigt var att min mentor numera alltid hade en rynka mellan ögonbrynen när han såg på mig. Och att en del lärare ville prata med mig efter lektionstid. ”Jag är lite orolig för dig, Lovisa”, sa min engelsklärare i slutet av januari. ”Är allt som det ska?” ”Absolut!” svarade jag. ”Varför skulle det inte vara det?”

My (hon heter så, min engelsklärare) la huvudet på sned. Hon såg allvarligt på mig och sa: ”Du verkar inte riktigt följa med på lektionerna längre … Och ditt resultat på senaste provet var verkligen inte vad jag hade hoppats på.”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag ryckte på axlarna. ”Du var på god väg att närma dig ett högre betyg, men nu vet jag inte längre …” My tystnade som om hon förväntade sig att jag skulle säga något om att det var en engångsföreteelse och att jag skulle bättra mig. ”Och det är så olikt dig, Lovisa”, fortsatte hon. ”Är allt okej?”

Jag nickade och skyndade mig därifrån.

Efteråt hade jag nästan ångrat mig och tänkt att jag kanske borde ha stannat kvar. Jag hade ju faktiskt haft chansen att berätta om min strejkande hjärna – att jag försökte plugga men att det var omöjligt.

Några veckor senare ville Olle, min mentor, prata med 8

mig. Han inledde med att ställa frågor om min ”hemsituation”, som han kallade det. ”Har det hänt nåt?” frågade han. ”Nä, inget särskilt”, svarade jag. För jag hade ingen lust att berätta för Olle att min mamma låg i gästrummet med rullgardinen nerdragen och ylade. ”Vi har skitmycket nu”, sa Simon. ”Lärarna verkar redan börja tänka på slutbetyg och sånt. Fast att det är ett helt år kvar.”

Jag nickade. Jo, det hade man ju hört. Att tvåan på gymnasiet var tuff. Precis som åttan räknades som den tuffaste årskursen på högstadiet.

Ibland undrar jag om det inte bara handlar om att åttan och tvåan befinner sig i mitten. I sjuan och ettan är ju allting nytt, men i början av åttan och tvåan finns inte längre nyhetens behag och man har dessutom dubbelt så lång tid kvar som man har avverkat. Därför kanske åttan och tvåan känns tyngre även om det inte nödvändigtvis är så det ligger till.

Jag var glad att jag snart hade klarat av åttan och hoppades att min hjärna skulle vara i bättre skick när det var min tur att ta mig igenom tvåan på gymnasiet. Fast först och främst handlade det förstås om att börja bädda för det kommande höstterminsbetyget.

Det var snart dags att söka till gymnasiet.

Den plötsliga insikten fick mig att svälja hårt. Jag var trots allt mycket medveten om att det inte skulle bli särskilt lätt att ta igen det som jag just för tillfället höll på att förlora.

Vi gick vidare under tystnad och jag kände att jag började bli riktigt irriterad på Simon. För det första hade han 9

påmint mig om att jag fortfarande levde i verkligheten och borde ta tag i vissa saker innan det var försent.

Och för det andra hade han förstört min morgonandakt med Ricky.

Promenaden till skolan hade nämligen blivit något mycket mer än bara en promenad för mig. Den hade blivit som en sorts religiös rit eller kanske ett reningsbad. Rickys låtar kunde skölja bort det mesta. Om jag inte lyssnade på hans musik när jag gick till skolan brukade repliker från mina föräldrars senaste gräl eller mammas ylande gråt eka i mitt huvud. En låt med Ricky – vilken som helst – fick mig alltid på bättre humör.

Jag vet att det kan låta löjligt, men ibland låtsades jag att Ricky gick där bredvid mig. Jag låtsades att han var min kille och att han följde mig till skolan innan han gick vidare till sin inspelningsstudio – eller till någon flashig tidning där han skulle bli intervjuad och fotograferad. Jag brukade tänka att han höll ena armen runt min midja och att han då och då vände sig mot mig och pussade mig på kinden.

Ibland fantiserade jag till och med om att Ricky hade sovit över hos mig. Då brukade jag tänka att vi gick där på trottoaren och var så där lite fnissiga som jag inbillade mig att man var när man hade delat säng med någon.

Det senare var en högst ovetenskaplig teori som grundade sig på djupgående studier av 1. tjejtidningar 2. diverse såpor på teve samt 3. böcker. Det var för övrigt där jag hämtade all min kunskap om kärlek och relationen mellan killar och tjejer.

Möjligen hörde jag också ett och annat från kompisarna i klassen, men när det gällde kärlek litade jag mer på tidningar och teve än på mina tjejkompisar. De hade en för10

måga att överdriva det mesta eftersom de alltid försökte överträffa varandra med sina historier.

Till och med Klara, som varit min bästis sen lågstadiet, hade börjat skryta om kyssar och gnällde om hur jobbigt det var att ha så många beundrare som hon, enligt egen utsago, hade. Eftersom jag mer eller mindre hade slutat umgås med Klara visste jag inte hur hög sanningshalten i hennes uttalanden var. Men jag kände på mig att man skulle få fram ganska rättvisande siffror över såväl kyssar som beundrare om man tog bort ungefär hälften.

Vi närmade oss skolan och jag beslöt mig för att strunta i Simon. Jag behövde verkligen en stund tillsammans med Ricky och började rota efter min mobil i jackfickan. Det tog ett bra tag innan jag hade trasslat ut sladdarna till lurarna, men det gjorde inte så mycket eftersom själva uttrasslandet höll mig sysselsatt. Vilket i sin tur innebar att jag hade ett legitimt skäl till att slippa säga någonting.

Precis innan jag skulle stoppa in lurarna i öronen sa Simon: ”Vad lyssnar du på?”

Jag hade inte väntat mig att han skulle fråga och när nu frågan dök upp insåg jag plötsligt att jag skämdes för min musiksmak. Det retade mig att jag inte vågade försvara Ricky, men någonting sa mig att Simon skulle hånskratta om jag avslöjade vilka låtar som fanns på min spellista.

Kanske var det hans glasögon som fick mig att tveka. De tjocka svarta bågarna sände ut signaler som jag inte riktigt kunde tyda. Eller så var det hans muppiga frisyr som gjorde mig osäker. ”Allt möjligt”, svarade jag. ”Du då?” ”Jag är också allätare”, sa Simon. ”Det finns mycket som är bra, både gammalt och nytt. Fast det finns förstås sånt som jag aldrig skulle lyssna på.”

11

”Vadå, till exempel?” Jag kände mig tvungen att fråga för det såg ut som om han gärna ville berätta och det hade dessutom verkat väldigt oartigt att bara stoppa in lurarna i öronen mitt under vår konversation. ”Tja …” Simon verkade fundera lite. ”Jag har inte särskilt mycket till övers för alla de där fjantarna som har kommit fram genom talangtävlingar på teve. Ja, du vet …

Ricky och den typen av artister.”

Min reaktion var fysisk. Hjärtat slog snabbare. Ansiktet hettade. Jag ville slåss och skrika. Hur kunde han kalla Ricky för fjant?!

Men naturligtvis sa jag ingenting till Rickys försvar. Jag bara nickade och bet ihop. ”Jag tycker liksom inte att de där Idol-människorna känns äkta”, fortsatte Simon. ”Folk som är med i talangtävlingar på teve får inte vara sig själva. De kanske har nåt eget från början. Men sen blir de produkter skapade av tevebolagen och skivbolagen. De tappar bort sin själ på vägen.”

Bullshit, tänkte jag och blängde på min granne. Vad visste han om Rickys själ?

Jag tänkte också att ämnet måste ligga Simon väldigt varmt om hjärtat – för jag hade aldrig tidigare hört honom säga så många ord i en följd.

När jag klev in på skolgården var jag på ett uselt humör.

Jag hade inte fått lyssna på Ricky. Istället hade jag tvingats lyssna på en besserwisser som förtalade honom. Samme besserwisser hade dessutom fått mig att bli nervös över det faktum att jag inte hade gjort spanskläxan kvällen innan.

Skolporten verkade tyngre än vanligt och jag fick en plötslig lust att bara springa därifrån.

Inte hem. Men bort.

12

Två Tjejerna i min klass hade samlats runt ett av borden närmast våra skåp. ”Hej, Lovisa!” Klara verkade konstigt nog fortfarande glad över att se mig. ”Hej.” Jag försökte smita förbi men hon fick tag i min jackärm. ”Ska du hänga med till Ellen imorgon kväll?” ”Ellen?” Jag försökte tänka ut en enda anledning till varför jag skulle följa med hem till klassens bimbo. Den enda jag kunde komma på var att jag i så fall skulle slippa tillbringa fredagskvällen tillsammans med två zombier.

Men inte ens det kändes som ett tillräckligt starkt argument för att behöva umgås med Ellen på fritiden. Vad Klara såg hos henne kunde jag bara inte förstå. ”Jag tror inte det …” ”Jo, kom igen! Det blir jättekul! Vi ska ha lite förfest där och sen sticker vi till Larrys.” Klara såg entusiastisk ut. ”Vi får se. Kanske.” Jag hade upptäckt att ordet ”kanske” var ett smart sätt att ta sig ur jobbiga situationer. Genom att säga ”kanske” stängde man inga dörrar – tog inte ställning – utan lät helt enkelt saker och ting rinna ut i sanden på ett smidigt sätt. ”Okej. Bra.” Klara såg nöjd ut. ”Du skulle behöva komma ut lite”, la hon till. ”Det är inte bra att sitta hemma och uggla för mycket.”

Jag valde att inte bemöta Klaras sista påstående trots att jag blev stött. Hur kunde hon veta vad som var bra för mig?

13

Hon hade i själva verket ingen aning om ifall jag ugglade eller inte.

Fast det var ju precis det jag gjorde.

På sätt och vis var Klaras uttalande lite skrattretande.

För om man gick tillbaka ett halvår i tiden så hade vi suttit hemma och ugglat tillsammans. Och trivts med det. Vi hade mer eller mindre föraktat dem som festade på Larrys eftersom vi ansåg att det som pågick där var köttmarknad.

Vi hade sagt till varandra att det var insidan som räknades och med varm hand överlåtit Larrys åt Ellen och hennes gäng.

Men på julavslutningspartyt hemma hos Mackan – som Klara och jag motvilligt hade följt med på – hade Klara plötsligt bestämt sig för att festa. Någon, jag minns inte vem, hade fått tag på sån där färgglad starkcider och de flesta hade stått i kö för att köpa. Klara hade inte precis druckit några mängder, men hon hade fått i sig lite grann och, enligt vad hon själv sagt efteråt, ”känt sig lite modigare”. Resultatet hade blivit en stunds hångel med en kille som hon länge varit småkär i. Och tydligen hade denna upplevelse varit alldeles extraordinär – för efter den festen hade Klara fortsatt att partaja på helgerna.

Själv hade jag tillbringat större delen av den där julavslutningsfesten med att sitta i ett hörn och iaktta hur mina klasskompisar sakta men säkert förändrades. Jag hade till exempel varit ögonvittne till hur Pontus, som i vanliga fall inte säger ett ljud i folksamlingar som är större än två personer, efter ett par cider började berätta dåliga vitsar och så småningom dansade på borden.

Du kanske tycker att det låter häftigt? ”Tänk ändå vad alkoholen kan göra underverk”, liksom.

Men jag tyckte mest att det var beklämmande. Särskilt 14

när Pontus, ett par timmar senare, kastade upp ovan nämnda cider på Mackans föräldrars äkta matta.

Jag visste ju hela tiden att Pontus förvandlingsnummer var tillfälligt. Han skulle vara precis lika tyst och tråkig som han alltid brukade vara när vi sågs igen efter jullovet – om jag minns rätt hade han varit nästan ännu tråkigare då.

Och inte hade han fått fler vänner på köpet. Snarare färre.

Jag har för mig att till exempel Mackan var ganska avvisande i ett par månader. Han hade tydligen inte haft sina föräldrars välsignelse att fixa fest den där kvällen. Och spåren efter den hade ju inte riktigt gått att sopa under mattan … ”Okej”, sa min spansklärare och såg ut över klassen. ”Det blir skriftligt läxförhör idag.”

Spridda suckar hördes bland bänkraderna. Själv tittade jag ut genom fönstret och försökte komma på när min mamma hade varit helt normal senaste gången.

Normal och normal … Vad är normalt egentligen? Jag kunde ju bara jämföra med hur mamma hade varit förut.

Innan hon började yla. Och på den tiden tyckte jag inte heller att mamma var särskilt normal. Men nu – i jämförelse med hur hon betedde sig för tillfället – så hade hon nog trots allt varit ganska normal då, före jul.

Det läskiga är att jag långt innan mamma bröt ihop faktiskt hade önskat att hon skulle slappna av lite grann. Jag hade önskat att hon skulle sluta tjata, sluta oroa sig och sluta springa upp och ner för trapporna i huset som om hon hade ett gäng uppretade bålgetingar efter sig.

Och så slutade hon plötsligt med allt det där. Poff! I ett enda slag.

Men ingenting hade blivit bättre. Inte på något sätt.

Till mitt försvar vill jag säga att jag aldrig önskade att 15

mamma skulle bryta ihop. Jag ville bara att hon skulle lugna ner sig. Men man ska nog vara lite försiktig med vad man önskar. För det händer ju att önskningar slår in. Och det kanske kan vara svårt för Gud/Ödet att känna av nyanser.

Jag önskade att mamma skulle tagga ner – hon flippade ur totalt. ”Jaha, Lovisa …” En penna pekade på det orörda papperet som låg på min bänk. ”Hur går det här då?” Miguel, min spansklärare, tittade på papperet och sen på mig.

Jag flyttade blicken från den ljusblå himlen och såg min lärares bekymrade min. ”Eh … Va? Vad sa du?”

Miguel skakade på huvudet. ”Tiden går. Du har bara en halvtimme på dig nu.”

Jag böjde mig fram över bänken och låtsades kasta mig över läxförhöret med liv och lust samtidigt som mina tankar vandrade iväg till dagen då allting förändrades.

Redan vid frukosten hade jag känt på mig att någonting var på gång. Ja, okej, det var julafton och då är det ofta mycket på gång. Men det var ett par saker som inte bådade särskilt gott.

Mamma stod till exempel upp och åt frukost. Åt och åt, förresten, hon stod vid diskbänken och drack kaffe samtidigt som hon la in sill. Vitlökssill.

Pappa och jag satt vid köksbordet och drack te. Pappa hade brett ut tidningen över halva bordet och läste sportsidorna med stor noggrannhet. När han var klar med första uppslaget tog han en paus och bredde sig en macka. Vi pratade om vem som skulle vara tomte senare på kvällen – pappa eller hans bror. Jag hade tänt alla fyra ljusen i adventsljusstaken. Det doftade jul i huset.

Plötsligt smällde mamma ner kaffekoppen i diskhon 16

och vände sig om i en och samma rörelse. Hon spände blicken i min pappa och sa med samlad men sammanbiten röst. ”Tänker du sitta där länge till, eller?”

Pappa tittade upp från tidningen. ”Hur så?” Han såg frågande ut.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om pappa istället hade svarat ”Nej, jag är klar nu. Till er tjänst. Alltid redo.”

Eller något i den stilen.

Men nu var det ju inte så han sa.

Mammas ögon smalnade. Hon blev högröd i ansiktet.

Jag minns att det såg ut som om hennes hår reste sig från huvudet. Så som det brukar se ut i tecknade filmer när ­någon får en elektrisk stöt. Och jag förväntade mig nästan att det skulle spruta eld ur hennes mun när hon öppnade den och vrålade: ”’Hur så’?! Vadå ’hur så’?! Vi ska ha femton personer på julbord i eftermiddag men det kanske är nåt som inte har kommit till din kännedom!”

Pappa tittade på mamma. Han såg fortfarande mycket förvånad ut. ”Det är klart att jag vet att vi ska ha gäster”, svarade han lugnt. ”Men det är ju inte förrän klockan fem!”

Mamma verkade vara på väg att spricka av raseri och frustration. ”Fattar du inte hur mycket som ska göras innan dess? Sillen ska läggas in, toaletterna ska städas, gröten ska kokas, mandeln ska skållas …” ”Man måste inte skålla mandeln”, avbröt pappa. ”Den är god som den är.”

Mamma sträckte upp båda händerna i luften och skrek: ”Men det är ju din mamma som alltid tjatar om att mandeln till glöggen måste vara skållad! Din mamma! Inte min.”

Mormor var död sen tio år tillbaka så hon tjatade inte särskilt mycket om någonting.

17

”Strunt samma”, svarade pappa. ”Det spelar väl ingen roll vad min mamma tycker i det här fallet. Det är vi som ordnar julbordet. Hon kommer hit som gäst.”

Jag satt vid köksbordet och tittade på mina föräldrar. En i taget. På avstånd hade man kunnat tro att jag följde en tennismatch. Serve. Miss. Serve. Miss. ”Men kan inte du förklara det för henne då?” fortsatte mamma med gäll röst. ”För efter femton jular med din mor har jag inte upplevt en enda där hon har varit nöjd!”

Pappa suckade. ”Men Mia …” Han vek ihop tidningen. ”Det är ju inte för att behaga min mamma som vi ordnar julbord för hela släkten. Och vad jag vet så brukar de flesta vara väldigt nöjda.” Han log. ”Du känner ju min mor. Hon kan inte låta bli att gnälla lite, men hon menar det inte.

Det är hennes sätt.” ”Och vad är det för ett jävla sätt egentligen?!” Mammas fingrar verkade vara på väg att gräva sig in i diskbänken. ”Komma hit och ha en massa åsikter om allt. Jag är så trött på henne! Trött på allt! På alla!”

Jag blundade och önskade mig upp på mitt rum. Upp till min dator och till musiken. Jag behövde Ricky.

Det var visserligen inte första gången min mamma fick ett utbrott i samband med att vi skulle ha middagsgäster.

Egentligen hörde det till ritualen att hon skulle bryta ihop någon gång på förmiddagen för att ett antal timmar senare stå i dörren och ta emot folket med ett bländande leende.

(Däremellan brukade hon skälla på pappa för att han inte hjälpte till.)

Men det var någonting med hennes blick som sa mig att utbrottet inte skulle sluta som vanligt den här gången.

Och jag fick rätt.

I nästa stund snyftade mamma till och sjönk ner på 18

köksgolvet. Hon lutade ryggen mot ett av köksskåpen och såg på pappa med tom blick. ”Det blir inget julbord, Fredrik”, sa hon. ”Jag orkar inte.”

Pappa reste sig hastigt från stolen och föll ner på knä framför mamma. ”Men lilla Mia, det är klart att vi ska fira jul här i eftermiddag. Vi hjälps åt. Allihop. Du och jag och Lovisa.” Han nickade åt mitt håll. ”Lovisa är så stor nu.

Hon kan hjälpa till med det mesta.”

Jag nickade stumt. För jag visste inte vad jag skulle säga.

Det kändes som om det skulle bli fel oavsett vad jag sa.

Pappa drog upp mamma på fötter medan han pratade på. ”Gå och lägg dig och vila en stund, så tar Lovisa och jag hand om det här.” Han slog ut med ena armen mot köksbordet och la den andra runt mammas axlar. ”Jag sa ju till dig att du inte skulle stå och göra knäck mitt i natten …”

Mamma bara gnydde och pappa fortsatte: ”Du ska se att det känns bättre när du har vilat. Jag lovar.” ”Fem minuter kvar!” meddelade Miguel. Jag ryckte till och tittade på pappret som låg kvar framför mig på bänken.

Hastigt ögnade jag igenom de första uppgifterna och lyckades krafsa ner ett par verb i olika böjningsformer. Sen var tiden ute.

Miguel gav mig en forskande blick när jag gick förbi katedern och la mitt papper överst i högen. ”Gick det bra?” frågade han. ”Så där”, svarade jag.

19

Man ska nog vara lite försiktig med vad man önskar. För det händer ju att önskningar slår in. Och det kanske kan vara svårt för Gud/Ödet att känna av nyanser.

Lovisa önskar att hennes mamma ska tagga ner – istället fl ippar hon ur totalt.

Ovanpå detta är Lovisa förföljd av sin töntige granne, har en pappa som fått träningsmani och en hjärna som slutat fungera.

Därför är det en himla tur att Ricky fi nns, IdolRicky med den gudomliga rösten och de vackra bruna ögonen. Ja, utan honom hade det faktiskt inte funkat.

opal