9789137147086

HELA KAKAN

Till Kikki och Britt-Marie

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Kakan Hermansson 2016 Grafisk form: Sepidar Hosseini Illustration: Beata Boucht Typsnitt: Athelas och Bodytype revised Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-37-14708-6

.

INNEHALL

Hej! Kära Karin Hermansson, fjorton år Syster Kikki (jag möter avgrunden) JAG SA JU ATT DU INTE FICK TVÄTTA MIN FLEECE, MAMMA! Pappa och jag SATC, männen och lyckan?

En. Dag. I. Taget.

Har du hört om min neuropsykiatriska funktionsvariation?

Konsten genom Trollhättans finest ”Sluta fnittra – agera!”

Fatshaming och min hårda kamp mot att vara drömkvinnan Hur vi blev hårdhudade (ja, det handlar om hat) Silverräven, fotbollsflatan och grillen Kan vi få vara normala nån gång?

När blir verkligheten vår?

Vem bryr sig om sexismen?

Min lilla tro Utan er, ingen Kakan

7 11 19 25 41 49 59 69 81 85 95 105 115 121 125 129 133 141

HEJ!

Jag har skrivit en bok till er, som jag hoppas kan bli ett ljus i det patriarkala, totala mörker vi lever i. Jag vill att ni ska känna er sedda, och att förståelsen för och känslan av att vi faktiskt är en stor familj ska bli tydligare. Vi är så många som inte pallar med den här världsordningen. Från början hette boken Tröttsamt, tjatigt och fruktansvärt, för det är så en känner när en måste tjata och påminna alla hela tiden om att världen är en rasistisk, transhatande, homofobisk och sexistisk plats. Till mina systrar, hens och bröder, till alla er som offrar liv och kämpar: Tack för att ni finns.

För knappt två år sen blev jag intervjuad av en av landets största dagstidningar. Jag jobbade extremt intensivt den tiden, men lyckades klämma in journalisten på en lunch och var peppad. Jag tänkte att detta skulle bli en uppriktig intervju med möjlighet till stor spridning och att jag skulle få prata om mina hjärtefrågor. För mycket fokus hade legat på min utsatthet efter allt hat och jag ville prata om vad som finns bakom det där, speciellt varför feminister möter sånt motstånd. Jag har aldrig varit ute efter nån ytlig fame,

7

jag vill att människor förstår innebörden av ett krisande världsläge.

Journalisten och jag satte oss i ett enskilt och tyst rum och hen började intervjua, anteckna och spela in vårt snack. Ganska snabbt in i vårt samtal förstod jag att det här var nån som inte riktigt hade koll på mig. Gud så skönt, tänkte jag. Hens frågor var ärliga och på allvar, jag märkte att det fanns en stor nyfikenhet, om än ganska lite tålamod och stora frågetecken. När hen frågade mig om min feminism och hur den såg ut, inledde jag med att prata om våld och om hur stort problem det är med våld som en del i mäns könsroll. Men hen avbröt mig snabbt med handen i vädret och tittade oförstående på mig. ”Nej, jag frågar om din feminism!” sa journalisten och såg lite chockad ut. Som om det var jag som missuppfattat nåt. ”Ja, jag vet, min feminism handlar mycket om att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor och ett samhälle byggt på våld…” ”Men”, avbröt journalisten, ”är du för jämställdhet, är du för jämlikhet mellan könen?”

Really? Nu landade läget på Genus A för nybörjare på låg­stadiet och där har jag inte befunnit mig sen, ja, lågstadiet. Jag fick en klump i magen och tänkte att om detta är nivån vi ska ligga på kommer jag aldrig att kunna nå fram till en enda person, och dessutom kommer jag missförstås tusen gånger om. Om jag är för jämlikhet mellan könen? Jag vet inte vad hen trodde att jag skulle svara, att jag hoppades på en armé likt den Valerie Solanas sökte för att mörda alla som inte är på min sida? Att ställa den här sortens frågor om och om igen är ett tydligt och beprövat sätt att trycka ner feminister och andra aktivister med. Vi får liksom aldrig gå vidare, vi får ligga på den här nivån hela tiden och aldrig utveckla våra svar. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan ”Varför behövs feminismen?” av journalister. Hur kan en person som ställer den frågan få jobb som journalist?

8

Vi vet varför feminismen behövs, varför antirasismen är ett måste för vårt samhälles överlevnad. Jag kommer fortsätta att tjata, vi kommer göra det tillsammans så länge vi lever. Hur jag ältar om könsmaktsordningen eller andra förtryck, är ett redskap jag fått med mig hemifrån. Kerstin, Janne och Kikki, vilken jävla familj vi är. Tack för att ni har skapat hela Kakan.

Hej alla, nu bara kör vi.

9

..

KARA KARIN HERMANSSON, .

FJORTON AR Hej, det är Karin Hermansson, trettiofyra år. Det är inte helt lätt att vara tonåring, att gå i åttan och vara den enda feministen i världen.

Jag förstår att du står handfallen just nu och undrar en massa saker.

Det är skitjobbigt och du kommer aldrig att glömma dom här åren.

Men jag ska säga dig ett och annat.

Först av allt, du KOMMER att få bröst, oroa dig inte. Jag vet att det är ett stort bekymmer, dom är inte alls lika stora som du önskar och dom växer inte i den takt du vill. Men ha tålamod. Dom kommer dessutom bli ganska stora. Din byst kommer att kräva ­seriöst omhänder­tagande i form av dyra bh-köp, och du kommer även engagera dina andra storbystade vänner att gå så kallade bh-­ promenader och tvinga dom att bära stadiga bysthållare. Ständigt ska du ropa: ”Ingen med bröst ska ha dåliga bh:ar!”

Du kommer att hata dom och du kommer att älska dom. Jag vet att du helst inte sover på mage just nu för att du tror att det stoppar tillväxten. Det gör det inte. Ja, du kommer säkerligen att ligga nätter igen­om och klämma och undra om dom är fyllda med tumörer. Dom kommer bli älskade och utstirrade, kanske får du en gratis öl eller en shot just på grund av dom. Kanske tvingar du

11

nån att shotta från dom. Nån kommer med all säkerhet också få en eller flera ­lavetter för att dom kommenterar eller tafsar på dom, med all rätt. Du kommer att klämma in dom i tighta sporttoppar på handbollsmatcher och du kommer slarva med en topp från H&M som du köpte för 9,90 på rean på Oden i Trollhättan när vi var och hälsade på mormor och morfar. Du hade den toppen i tre år. Det är en skam, Karin. Du kommer att pusha upp dom i oändlighet och bära dom med stolthet. Vänj dig bara, dom är en del av dig. Du kommer dock aldrig att få större än din lillasyster, hur sjukt det än låter eftersom hon bara är tio år just nu.

En asviktig grej: Du är inte dum. Sen lågstadiet har lärare och andra elever fått dig att tro att du inte är smart, att du är störd och speciell på det dåliga sättet. Jag vet att du har svårt att sitta still, att vara tyst och koncentrera dig på lektionerna och att din impulskontroll är obefintlig. Du tänker på en sak och sen plötsligt på en annan, sen på en tredje sak. Periodiska systemet är en omöjlighet och det enda du lär dig på naturkunskapen är HISÅN: Hornhinnan, Iris, Senhinnan, Åderhinnan, Näthinnan. En av pappas många ramsor för att underlätta pluggandet. Den sitter som en smäck än idag. En gång blir du helt knäckt för att du får tvåa i naturkunskap och du låser in dig på en toalett och gråter. Hjärtat, du kommer ALDRIG att behöva kunna nåt om kemi och sånt. Det du ändå kan kommer du att lära dig från etiketter på hudvårdsförpackningar: vad som är nyttigt i serum, exfolieringar och ansiktsmasker.

Du kommer att ha samma problematik om tjugo år, men nu vet du varför: Du har ADHD och det är asjobbigt. Men det är också en välsignelse. Dina hjärna är skitsnabb, du har en associations­ förmåga som få och du ser saker som inte andra gör. Bäst med detta är att du inte är intresserad av att göra tråkiga saker. Ja, det kommer att ligga dig i fatet resten av din obligatoriska skoltid. Du kommer

12

dessutom att få IG på det sista provet du gör på gymnasiet, men det är ett geografiprov som du gör två dagar innan din student och vem fan bryr sig? Det handlade dessutom om stenar. I framtiden kommer du att kunna välja vad du vill göra, du kommer att gå en väg som du tycker är givande och utvecklande, där folk ser dig och där du uppskattar dig själv. Det kommer även att bidra till flera utmattningsdepressioner, men dom lär du dig också att ta hand om, efter cirka fem stycken. Du måste sova ordentligt, äta bra mat, träna lite och inte ha destruktiva relationer.

Det bästa med att ha ADHD och att sticka ut i klassrummet, det är att du redan har fattat det här med könsmaktsstrukturer. Nej, du har ingen aning om att det ordet finns, men just nu kallar du dig feminist. I klassrummet händer det saker när du beter dig som dom stökiga killarna. När du tar plats och pratar blir du utkörd eller utskälld, medan dom jämnåriga pojkarna istället bara får en tillsägelse. Du har förstått att du blir behandlad så för att du är tjej.

Tankarna snurrar i ditt huvud när du gör klippböcker om Afrika och marmorerar framsidorna i femman. En av dina lärare föreslår för mamma och pappa, på ett av dom vidriga kvartsamtalen, att du ska gå i sommarskola. Pappa kontrar med att fråga: ”Varför, hon har ju alla rätt på alla prov?” Du går naturligtvis inte i sommarskola.

Du bär mammas feministhalsband från 70-talet runt din hals och påpekar orättvisor både i klassrummet och på rasterna. Du försöker få tjejerna att fatta vad det handlar om, men det är inte så många som bryr sig. Du är mån om att vara kvinnlig och fortfarande bli godkänd av killarna, men dom har aldrig godkänt dig. Du är tjock och högljudd (och har fortfarande små bröst).

Killarna är ungefär sex år efter i utvecklingen, nästan ingen av dom kommer nånsin att förstå vad könsmaktsordningen ställer till med. En dag ber din lärare, Maud, dig att skriva en stor uppsats

13

om suffragetterna (tack, Maud, jag kan inte nog hylla dig för allt arbete du lade ner på mig). Du skriker rakt ut inom­bords och fattar att det finns fler än du som är intresserade av detta. Ganska snart upptäcker du tidningen Bang, och känslan är overklig: det finns vuxna feminister i dagens Sverige. Du kommer att se upp till dom och om tjugo år kommer du att både skriva för och bli intervjuad av den tidningen. Du känner dig lite mindre ensam. Vuxenvärlden ser kanske lite ljusare ut.

Men just nu är det fruktansvärt jobbigt. Och som om det inte vore jobbigt nog, måste jag ändå säga att det kommer att bli värre. Du är skitdålig på handboll och kommer alltid vara det, vilket är lite problematiskt eftersom allt i hela ditt liv kretsar kring det. Du värmer oftast bänken, men gör ändå en någorlunda bra insats i damernas B-lag. Kanske till och med ett eller två mål ibland. Framför allt är ditt lag din andra familj, ni håller varandra så kära utan att faktiskt fatta hur viktiga ni är för varandra. Ni har sett alla Skånes idrottshallar, även Göteborgs. Ni vinner nästan allt. Ni kommer till sista nivån i ert första SM, men andra året åker ni ut innan ni ens nått final. Nej, jag ljuger inte, det är helt ofattbart, men det var Skuru som krossade oss. Sen går du som i en dvala i skolan i en vecka och är helt knäckt, som om världen gått under. Alla gråter och du älskar dina lagkamrater.

Gymnasiet är spännande, din bästis Emma blir ihop med en skejtare som går på samma skola som du. Du gillar honom inte i början, han har färgat håret svart och hans töntiga polare har blonderat sig.

Sakta men säkert börjar du ända gilla honom och hans kompisar.

Olof kommer att bli som en familjemedlem, och tur är väl det för dom har två underbara barn ihop nu. Lycke blir riktigt nördig och går natur på Spyken, hon kommer att träffa en annan skejtare från

14

Veberöd, av alla ställen, och de får så småningom två bedårande barn dom också. Emma och Lycke står alltid vid din sida, även när du är vuxen. Få förstår dig som dom, det räcker med en blick och allt är sagt. Dina betyg är inte bra men inte heller dåliga. Du skolkar och tillbringar mycket tid hos skolsköterskan och har fina samtal med henne och får till slut en egen nyckel till hennes rum. Till exempel är du hos henne alla gånger i veckan som du har spanska (tre dubbeltimmar: så skönt att inte gå på dom). Du är, som alla andra gymnasister, missförstådd.

När du var tretton började du umgås med Putte, som du egentligen alltid känt, ni har gått i samma klass sen ettan. Alla tjejer i världen har varit kära i honom. På alla raster i sjuan promenerar ni hem till honom och går ut med hans hund, Snobben. Det är din första riktiga killkompis och det är faktiskt riktigt coolt. Ni är inte ens kära utan vänner på riktigt. Efter nians skolavslutning skiljs ni åt, du går på Katte och han på Vipan. Men på ert första sportlov på gymnasiet, i februari 1998, dör Putte. Det är en overklig känsla att förlora en vän som alltid varit närvarande i ditt hjärta. Du ringer och berättar för dina vänner, några tror att du skämtar, du måste skämta, hur kan det vara sant? Alla gråter, mamma och pappa, alla vänner, era gamla lärare. Du och Emma och Lycke går varv efter varv med Olofs hund Oscar i snöslask, också han är på väg att dö. Han går hemskt sakta och vi går efter, kalla och utmattade. Ni sjunger Aaliyahs ”4 Page Letter” och ni gråter och skrattar och gråter. Ingen person kan ha påverkat så många människor i Lund nånsin, tänker du och på en av minnesstunderna spelas ”Everything’s Gonna Be A ­ lright”. På begravningen har du en lila kjol och Emmas ­Kookaï-tröja, du gråter så mycket att du inte kan andas och kramar Puttes mamma. Eric Claptons ”Tears in Heaven” spelas och det tar dig femton år innan du kan lyssna på den låten igen. När den spelas på radio stänger

15

pappa av den utan att du behöver säga nåt, för han vet. Du minns dina sista ord till Putte på Botulfsplatsen innan han lufsade iväg, eller var det du som gick? Sen sågs ni aldrig mer, men du drömmer om honom och tänker att om det ska vara såhär verkligt som i drömmen gör det inget att han är död. Men du vaknar upp och allt är en sjuk, levande mardröm utan att du sover.

Du kommer att undra vad Putte skulle ha haft för profilbild på Facebook, hur hans barn skulle sett ut och om han skulle ha vuxit ikapp sina spetsiga alvöron. Skulle han bott kvar i Lund eller bott utomlands? Hade vi varit vänner? Skulle han ha fortsatt att bita så intensivt på naglarna?

Om arton år ska du tatuera in hans namn på ditt lår ihop med Luci, ni har samma kärlek till honom på huden. Du skickar bilden på tatueringen till Lina i Frankrike som får tårar i ögonen. Du mejlar med hans syster på Facebook och ni minns alltid honom. Hur ska ni glömma? Hoppas vi aldrig glömmer.

Det finns en känsla som förföljer dig livet igenom: Du är alltid orolig, Karin, för allting. Om nån inte dyker upp på avtalad tid, eller när nån inte svarar i telefon, då tror du alltid att det värsta har hänt. Dina referenser till verkligheten är såna. Du går i terapi i sex år. Den första terapeuten är en go norska som uppmanar dig att ­skolka från spanskan och inte göra saker du får ångest av. Den andra är sådär. Den tredje är en kvinna som är specialiserad på lesbiska kvinnor, hon är allt.

Föga förvånande kommer du inte direkt att chilla med dina politiska åsikter. Du kommer att få din beskärda del av häxjakt och terror. Fast är du egentligen förvånad? Tänk på personen du är nu, som fjortonåring. Tänk på att du prompt ville prata homokärlek på konfirmationen, tänk på brevet du skrev till Mona Sahlin och att du skickade med en ”gegen nazi”-pin och resonerade med henne

16

om nazismen, du var bara tolv då. Hemma pratar ni alltid politik, allt från skatter till feminism. Inte sällan slutar diskussionerna med att du skriker och lämnar köket och springer in på ditt rum. Ibland ­suckar pappa, reser sig och tar med sig sin tallrik in till vardagsrummet och äter sin middag där. Ännu sjukare saker kommer att hända. Du har varit kär i både Putte och Cristoff, men let’s face it, det är nåt som skaver. Kanske är det så att Johan inte är the only gay in the village. Om några år ska du ta mod till dig och erkänna för dig själv att du faktiskt attraheras av tjejer. Även om ditt hem är ytterst homovänligt så är det riktigt jävla jobbigt att erkänna det. Du är redan helt udda, du är tjock och konstig, du pratar hela tiden och bråkar med folk. Ska det verkligen behöva vara så att du också är lesbisk? Svar ja, Gud skapade dig till just detta, och du kommer att tacka hen senare. Ofta, ja, nästan dagligen. Du börjar hänga på Smålands Nation i Lund och ser massa coola punkflator besöka Feministcafé Ronja på tisdagar, du vill vara som dom, men vågar inte. En fruktansvärt cool tjej med rakad skalle lär dig spela skivor och du blir kär i henne. Hon blir din vän sen och är det än idag. Hon skriker ”ÄT MIN MENS!” från scenen på en Le Tigre-konsert och du svimmar av coolhet. Du har hockeyfrilla och rakat på sidorna. Såhär i efterhand: du såg inte klok ut, men kul att du körde.

Du tror att du aldrig kommer att träffa nån som älskar dig, men vem kan motstå världens gulligaste och störigaste feminist?

Du kommer att få din första flickvän, sen en till och en till. I den ­lesbiska skogen full med träd hittar du den perfekta pinnen. V ­ ärlden är din och det du hittar i den lesbiska familjen är större än du nånsin anat, den är allt. Du är en lesbisk feminist och det är helt underbart.

17