Issuu on Google+

Någon har beskrivit att artrikedomen i växtoch djurlivet är som störst just i gränsland. Där hav möter strand, och äng möter skog. Om det är så även i våra medmänskliga möten, behöver vi våga närma oss gränslandet till den andre, upptäcka det tredje rummet, kammaren där jag kan bli berikad av den andre och dela med mig av mitt. Och ändå är det ofta här i våra möten som det blir fel.

Hans Stiglund  Gränslandet

ÄRKEBISKOPENS FASTEBOK 2013

Hans Stiglund Gränslandet

Hans Stiglund, biskop i Luleå stift, tar oss med in i berättelser om tro och liv och möten, in i de rum där gränsen mellan det vardagliga och det heliga suddas ut. Insiktsfullt och ödmjukt visar författaren hur vi kan ana Guds verk och närvaro i vardagen.

789152

635612

2013

tebo

k

as

f

9

verbum

VERBUM

i s kop

verbum

isbn978-91-526-3561-2

eb

en s

ärk

Ärkebiskopens fastebok Gränslandet är den första i en serie böcker rekommenderade av Anders Wejryd för enskild eller gemensam reflektion under fastetiden.


der fastetiden. Böckerna kommer att ingå i en planerad serie kallad Ärkebiskopens fastebok och ges ut årligen. År 2013 heter fasteboken Gränslandet och är skriven av Hans Stiglund. På ett djupt personligt sätt låter biskopen i Luleå stift oss följa med in i berättelser om när livet stör tron och när tron kan beröra livet på riktigt. Med denna bok vill jag bjuda in till efter­tanke och fördjupning, lyssnande och berättande. + Anders Wejryd, ärkebiskop

8

1. Jag är född vid en gräns

Jag är född vid en gräns. Uppvuxen i ett gränsland. Det har påverkat mitt liv och min kristna identitet. Att få växa upp vid den svenska sidan av Torneälvens strand har för mig inneburit att jag redan som liten fick göra mina upptäcktsfärder in i ett annat land. Som barn fick jag lyssna till ett annat språk hemma i köket där mina föräldrar talade meänkieli och finska med varandra och med släkt och vänner. När jag förflyttade mig över landsgränsen mötte jag en kultur som var min samtidigt som den var främmande och annorlunda. Och det var inte särskilt svårt att bege sig in i detta andra land eftersom jag bodde 300 meter från den finska gränsen. Det var endast älven som skilde länderna åt. På vintrarna fick jag ibland ta min spark och bege mig över den frusna älven med den tomma mjölkhinken hängande på sparkhand9


taget och några finska mark i fickan för att köpa mjölk och finsk korv i den lilla affären i Kirkonmäki på finska sidan. Flera gånger om dagen passerade gods- och passagerartåg fram och åter över järnvägsbron intill hemmet. Den bro som band samman två världar. Denna bro var även min lekplats. På somrarna klättrade jag och kamraterna på stålbalkarna och vintertid fick den uppbyggda påfarten vara starten för kälk- och backhoppartävlingar. Jag använde bron som min egen övergång till landet på andra sidan älven, både som gång- och cykelbana. Att använda bron var naturligtvis förbjudet och farligt, men också ett oproblematiskt sätt att röra sig över gränsen. De gånger som jag som barn fick möjlighet att cykla över till den finska sidan och passera den officiella gränsövergången mellan de båda tullstationerna kom jag till den ovanliga rondellen som såg ut som en liggande åtta och som innebar att man vid gränsen växlade från vänstertrafik till högertrafik. Jag fick en insikt om att det utan större problem gick att byta sida och färdas i en ny miljö. Att byta från det naturliga och väl inlärda beteendet till den onaturliga högertrafiken på finsk sida, för att

sedan återvända tillbaka till den trygga vänstertrafiken igen. Vem avgör egentligen var gränserna dras? Gränslinjerna är ofta resultat av maktutövande, konsekvenser och kompromisser utformade efter krigsslut och ritade vid fina generalstabsbord långt från människors liv. Sällan har människors vardagsliv eller relationer fått vara bärande perspektiv när gränser har ritats på världens kartor. Min gode vän, författaren Bengt Pohjanen, har formulerat och beskrivit gränsen i Torne­ dalen, inte som en linje utan som ett tredje rum. Ett rum där människor möts och livet delas och relationer skapas. Streck och linjer som ritas av maktens människor kan aldrig stänga detta rum. Så kan jag tänka om varje mänskligt möte. Vi möter varandra med möjlighet att kunna dela ett tredje rum med varandra. Det gäller oss som enskilda människor, men också mötet mellan kyrkor, traditioner och nationer. Någon har beskrivit att artrikedomen i växt- och djurlivet är som störst just i gränsland. Där hav möter strand, och äng möter skog. Om det är så även i våra medmänskliga möten, behöver vi våga närma oss gränslandet

10

11


till den andre, upptäcka det tredje rummet, kammaren där jag kan bli berikad av den andre och dela med mig av mitt. Och ändå är det ofta här i våra möten som det blir fel. Vi bär alla med oss kartor av olika slag. Kartor som vi medvetet eller omedvetet orienterar oss efter. De styr oss och formar våra liv. Vi behöver kartor. De kan hjälpa oss att hitta rätt. Vi lever i en tid där väldigt många självklara kartor har ritats om och vi har på många sätt blivit vilsna. En kringirrande generation. Men kartor kan också begränsa våra perspektiv och ge oss en förvanskad självbild och omvärldsbild. Jag vill ge ett konkret exempel på detta. Haparanda kommun gav på 1970-talet ut en turistkarta som skulle hjälpa besökande att orientera sig i kommunen. Det var en detaljerad karta i flerfärgstryck med alla intressanta turistobjekt inlagda. På kartan kunde man tydligt se den blå Torneälven med gränsbroarna. Men öster om älven var det alldeles tomt. En grå yta var allt som syntes. Kartan signalerade att utanför kommunens och landets gräns fanns ingenting. Ändå visste alla som bodde här, att femhundra meter från

stadshuset i Haparanda låg en stad som var dubbelt så stor. Men den låg på fel sida om gränsen. I Torneå hade man också tryckt upp en turistkarta. Och väster om älven fanns ingenting. Det var grått och tomt. Broarna som ritats över älven slutade i ett tomrum. Det finns inte många givna gränslinjer i människors liv. Vi kan däremot skapa dem eller ärva dem. Vi möter dem i kartböckerna, men de förändras med tiden och krigen. Jag tänker på rondellen vid gränsstationen. För mig utgjorde denna gräns inte ett hinder. Den är ett gott pedagogiskt exempel på när vi försöker bedöma hur vi ska färdas genom de kyrkliga landskapen och hur våra teologiska resor ska se ut. Den visar på att det är möjligt att för en kort tid sätta sig in i en annan människas sätt att färdas och tänka för att försöka förstå. Hur har vi det med våra kartor, våra andliga och ideologiska kartor? Vilka människor och traditioner har varit viktiga när kartorna formades och när vissa områden har hamnat utanför kartbilden? Kan det finnas något viktigt att upptäcka på andra sidan gränsen? Vi behöver hjälp att se på våra kartor. Vad

12

13


hjälper dessa kartor oss att se i livet? Vilka platser har du och jag satt ut som viktiga att besöka och vara på? Vem har bestämt gränserna? Finns det områden i våra liv och i vår tro som ligger utanför kartbilden? Som väcker vår nyfikenhet eller vår rädsla? Det finns ett möte mellan Jesus och farisén Simon som har hjälpt mig att korrigera min kartbild i mötet med andra människor. I Lukasevangeliets sjunde kapitel berättas om en måltid till vilken Jesus blir inbjuden av fariséen Simon. Vid den här måltiden dyker hon upp – synderskan – oinbjuden. Det står att hon hade hört talas om Jesus och gick dit med en flaska balsam och att hon smorde Jesu fötter. Simon var upprörd över det chockerande att en synderska, en prostituerad kvinna fick röra vid Jesus, och att Jesus inte reagerade över detta. När Jesus ser Simon och hans kraftiga reaktion, börjar han samtala med honom, och det finns en kort mening i det samtalet som jag berörs av. Han säger till Simon: ”Du ser den här kvinnan.” Det är som om Jesus vill säga till honom: Ser du människan bakom din färdiga kartbild av henne? Du ser henne som synderska. Du 14

har bestämt att det är bara det hon är. Men, Simon, ser du kvinnan? Ser du hennes längtan, hennes sorger, hennes gåvor? Ser du att hon en gång var ett litet barn med tankar och förhoppningar på livet? Precis som du. Ser du att hon är mycket mer än den bild som du har skapat av henne och som du orienterar dig efter? För att göra en människa till en fiende eller någon som är mindre värd, måste vi göra en negativ bild av henne. Det är först då vi kan förakta och hata vår med­ människa. Ser du kvinnan? Den meningen blir för mig en nyckelmening när jag ska pröva mina andliga kartor. Vad formar mina bilder av andra människor, som gör att de får olika värde? Som gör att vissa till och med hamnar utanför kartan? För egen reflektion Har du människor i din omgivning som du satt en etikett på, som Simon gjorde med ”synderskan”, vilken hindrar dig att se människan? Att samtala om i grupp Fundera en stund på vilka faktorer som format de kartor du bär med dig in i mötet med andra människor i ”gränslandets tredje rum”. Dela era tankar med varandra.

15


9789152635612