9789175250519

Kendare blake

Anna klädd i blod Översättning Hanna Svensson

I_blake_anna klädd i blod_s1-4.indd 3

2012-09-26 09:19:05

www.fenixbok.se Originalets titel Anna Dressed in Blood Copyright © 2011 by Kendare Blake Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB. Originally published in the United States of America­

by Tom Doherty Associates, LLC. Omslagsfoto © Nekro Omslagsdesign Malin Westman Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-051-9

I_blake_anna klädd i blod_s1-4.indd 4

2012-09-26 09:19:05

KAPITEL ETT Det flottiga, bakåtstrukna håret är dödsavslöjande – och då skojar jag inte.

Det är den löst sittande, blekta skinnjackan också, fast inte lika mycket som polisongerna. Och sättet han nickar på samtidigt som han öppnar och stänger sin Zippotändare med tummen i samma rytm som huvudet rör sig. Han är som hämtad ur en audition för Sharks- och Jetsdansare.

Fast å andra sidan har jag öga för sådant. Jag vet vad jag ska titta efter, för jag har sett varenda typ av spöke och ande ni kan föreställa er.

Liftaren hemsöker en slingrande vägsträcka i North Carolina som kantas av omålade staket och absolut inget mer.

Intet ont anande bilförare plockar antagligen upp honom för att de är uttråkade, och tror att han bara är en collegeyngling som förläst sig på Kerouac. ”Min pingla, hon väntar på mig”, säger han nu upphetsat, som om han kommer att se henne så fort vi når krönet på nästa backe. Han knackar hårt i instrumentbrädan med tändaren två gånger, och jag sneglar ditåt för att försäkra mig om att han inte har gjort ett märke i panelen.

Det här är inte min bil. Jag har genomlidit åtta veckor av trädgårdsarbete åt mr Dean, den pensionerade översten som bor lite längre bort i kvarteret, bara för att få låna den. För att vara en sjuttioårig man har han den rakaste rygg jag någonsin sett. Om jag haft mer tid på mig kunde jag ha ägnat en hel sommar åt att lyssna på intressanta historier om Vietnam.

Istället röjde jag bort buskar och gjorde en rabatt på två och en halv gånger tre meter åt nya rosenbuskar medan han 5

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 5

2012-09-13 16:33:03

övervakade mig med vresig blick, och försäkrade sig om att hans älskling skulle vara trygg i händerna på den här sjutton­ åringen i gammal t-shirt med Rolling Stones-tryck och sin mammas trädgårdshandskar. Ärligt talat kände jag mig lite skamsen när jag tänkte på vad jag skulle använda bilen till. Det är en mörkblå Camaro Rally Sport från 1969, i perfekt skick. Den spinner som en katt och morrar i kurvorna. Jag kan bara inte fatta att han låter mig ta den, oavsett om jag har gjort något trädgårdsarbete åt honom eller inte. Men tack och lov att han gjorde det, för utan den skulle jag ha varit körd. Det här var något som liftaren skulle gå igång på – något som gjorde det mödan värt att kravla upp ur jorden. ”Hon måste vara fin”, säger jag utan större intresse. ”Jodå, killen, jodå”, svarar han, och för hundrade gången sedan jag plockade upp honom undrar jag hur i hela världen någon skulle kunna missa att han är död.

Han låter som en James Dean-film. Sedan är det lukten.

Inte precis rutten men definitivt mossig, och den hänger runt honom som en dimma. Hur kan någon ha trott att han var levande? Hur har någon kunnat ha honom i bilen de sexton kilometrarna till Lowren’s Bridge, där han alltid tar tag i ratten och styr både bil och förare ner i floden? Antagligen blev de skrämda av hans kläder och hans röst, och av lukten av ben – den där lukten som de verkar känna igen trots att de troligtvis aldrig känt den. Men vid det laget är det alltid för sent. De hade fattat beslutet att plocka upp liftaren, och de tänkte inte låta sig skrämmas till att ändra sig. De rationaliserade bort sin rädsla. Folk borde inte göra det.

I passagerarsätet pratar liftaren fortfarande med sin röst långt bortifrån om sin tjej därhemma, någon som heter Lisa och som har det mest glänsande blonda hår och det vackraste röda leende, och att de ska rymma hemifrån och gifta sig så 6

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 6

2012-09-13 16:33:03

fort han kommer tillbaka efter att ha liftat från Florida. Han jobbade där ett tag under sommaren åt sin farbror som är bilhandlare; det var den bästa chansen att spara ihop pengar till deras bröllop, även om det betydde att de inte fick träffa varandra på flera månader. ”Det måste vara tufft att jobba hemifrån så länge”, säger jag, och det finns faktiskt lite medlidande i min röst. ”Men jag är säker på att hon kommer att bli glad över att få träffa dig.” ”Jodå, killen. Det är det jag menar. Jag har allt vi behöver i min jackficka. Vi ska gifta oss och flytta till kusten. Jag har en polare där, Robby. Vi kan bo hos honom tills jag får jobb med att fixa bilar.” ”Visst”, svarar jag.

Liftaren har det där sorgligt optimistiska ansiktsuttrycket, upplyst av månen och lamporna i instrumentbrädan. Han träffade såklart aldrig Robby. Han träffade aldrig sin flickvän Lisa heller. För tre kilometer längre fram, sommaren 1970, klev han in i en bil som förmodligen såg ut precis som den här. Och han berättade för vem det nu var som körde att han hade grundstenen till ett helt nytt liv i sin jackficka.

Ortsborna säger att de misshandlade honom rätt rejält vid bron och sedan släpade in honom bland träden, där de knivhögg honom ett par gånger och sedan skar av honom halsen. De knuffade ner hans kropp från vägbanken och ner i en av bifloderna. Det var där en lantbrukare hittade den nästan ett halvår senare, insnärjd i vinrankor med överraskat gapande käkar, som om han fortfarande inte kunde tro att han hade fastnat här.

Han verkar inte veta om att han är fast här. Ingen av dem tycks någonsin veta det. Just nu sitter liftaren och visslar med i och nickar till takten av en musik som inte finns. Han hör väl fortfarande vad de nu spelade natten de dödade honom.

7

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 7

2012-09-13 16:33:03

Han är hur trevlig som helst. En schyst kille att åka med.

Men när vi kommer till den där bron, kommer han att vara argare och fulare än något ni någonsin sett. Det sägs att hans spöke, som ooriginellt nog har döpts till County 12-liftaren, har dödat minst ett dussin människor och skadat ytterligare åtta stycken. Men jag kan egentligen inte klandra honom.

Han fick aldrig komma hem och träffa sin tjej, och nu vill han inte att någon annan ska komma hem heller.

Vi kör förbi milstolpe tjugotre – bron är mindre än två minuter bort. Jag har kört den här vägen nästan varenda kväll sedan vi flyttade hit och hoppats att få se hans tumme i mitt strålkastarljus, men jag har inte haft turen med mig. Inte förrän jag satte mig bakom ratten i Rally Sporten. Innan dess var det bara en halv sommar på samma förbannade väg, med samma förbannade kniv instoppad under benet. Jag avskyr när det blir sådär, som ett slags fruktansvärt utdragen fisketur. Men jag ger inte upp hoppet om dem. De dyker alltid upp till slut.

Jag lättar på gasen. ”Är det något fel, kompis?” frågar han.

Jag skakar på huvudet. ”Det är bara det att det här inte är min bil, och jag har inte stålar att fixa den om du bestämmer dig för att försöka få ner mig från bron.”

Liftaren skrattar, bara aningen för högt för att det ska vara normalt. ”Jag tror att du har druckit ikväll eller något, polarn. Du kanske bara borde släppa av mig här.”

För sent inser jag att jag inte borde ha sagt det där. Jag kan inte släppa ut honom. Det skulle vara typiskt om han klev ur och försvann. Jag kommer bli tvungen att döda honom medan bilen är i rörelse, annars kommer jag att få göra om alltihop igen, och jag tvivlar på att mr Dean har lust att släppa ifrån sig bilen fler kvällar. Dessutom ska jag flytta till Thunder Bay om tre dagar.

8

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 8

2012-09-13 16:33:03

Sedan finns också tanken på att jag ska göra det här en gång till mot den stackaren. Men den tanken är flyktig. Han är redan död.

Jag försöker hålla hastigheten över åttio – för fort för att han verkligen ska överväga att hoppa ut, fast man kan aldrig vara säker med spöken. Jag måste jobba snabbt.

Det är när jag böjer mig ner för att ta fram kniven från sin plats under mitt jeansklädda ben som jag ser brons silhuett i månskenet. Som på beställning tar liftaren tag i ratten och vrider den åt vänster. Jag försöker rycka tillbaka den åt höger och trampar på bromsen. Jag hör ljudet av tjutande gummi mot asfalten och i ögonvrån kan jag se att liftarens ansikte är borta. Ingen mer polaren Pär, inget bakåtslickat hår och ivrigt leende. Han är bara en mask av rutten hud och nakna, svarta hål med tänder som trubbiga stenar. Det ser ut som om han ler, men det kan också bero på att hans läppar håller på att falla av.

Inte ens när bilen sladdar och försöker stanna, ser jag mitt liv passera revy framför ögonen. Hur skulle det ens se ut?

Bara en upplyst virvel av mördade spöken. Istället ser jag en serie av snabba, organiserade bilder av min döda kropp: en där ratten sticker ut ur mitt bröst, en annan där mitt huvud är borta medan resten av mig hänger ut genom det försvunna fönstret.

Ett träd dyker upp ur ingenstans, på väg rakt mot dörren på förarsidan. Jag har inte tid att svära, bara att vrida på ratten och gasa, och så är trädet bakom mig. Det jag inte vill, är att komma fram till bron. Bilen är ända ute i vägrenen och bron har ingen vägren. Den är smal och byggd av trä och urmodig. ”Det är inte så illa att vara död”, säger liftaren medan han klöser min arm och försöker få loss mina händer från ratten. ”Men lukten då?” väser jag.

Under hela den här tiden har jag inte förlorat greppet om 9

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 9

2012-09-13 16:33:03

mitt knivskaft. Fråga mig inte hur det har gått till; min handled känns som om benen kommer att splittras när som helst, och jag har dragits ur sätet så att jag hänger över växelspaken.

Jag lägger bilen i friläge med höften (det borde jag ha gjort tidigare) och drar snabbt kniven.

Det som händer härnäst är lite av en överraskning: hudfärgen kommer tillbaka i liftarens ansikte och det gröna återvänder i hans ögon. Han är bara en yngling som stirrar på min kniv. Jag lyckas få bilen under kontroll igen och bromsar.

Rycket när vi stannar till får honom att blinka. Han ser på mig. ”Jag jobbade hela sommaren för de här pengarna”, säger han mjukt. ”Min tjej kommer att slå ihjäl mig om jag blir av med dem.”

Mitt hjärta rusar efter ansträngningen att få kontroll över den krängande bilen. Jag vill inte säga något, jag vill bara få det överstökat. Men istället hör jag min röst: ”Din tjej kommer att förlåta dig. Jag lovar.” Kniven, min fars athame, vilar lätt i min hand. ”Jag vill inte göra det här igen”, viskar liftaren. ”Det här är sista gången”, säger jag, och sedan skär jag, drar kniven tvärsöver hans hals och öppnar en gapande svart strimma.

Liftarens fingrar far upp till hans hals. De försöker pressa samman huden igen, men något mörkt och tjockt, som olja, forsar ut ur såret och täcker honom. Det blöder inte bara ner hans jacka från en svunnen tid, utan också upp i hans ansikte och ögon, i hans hår. Liftaren skriker inte när han skrumpnar ihop, men han kanske inte kan – hans hals är avskuren och den svarta vätskan har tagit sig in i hans mun.

På mindre än en minut är han borta utan att lämna ett spår efter sig.

10

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 10

2012-09-13 16:33:03

Jag drar med handen över sätet. Det är torrt. Sedan kliver jag ur bilen och går runt den i mörkret så gott det går för att kolla efter repor. Bromsspåren är fortfarande rykande varma. Jag kan höra mr Dean skära tänder. Jag ska lämna stan om tre dagar och nu kommer jag att tillbringa minst en av dem med att sätta på nya Good Year-däck. Vid närmare eftertanke borde jag kanske inte lämna tillbaka bilen förrän de nya däcken sitter på.

11

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 11

2012-09-13 16:33:03

KAPITEL TVÅ När jag parkerar Rally Sporten på vår uppfart är det efter midnatt. Mr Dean är säkert fortfarande uppe, seg och full av svart kaffe, och ser mig komma körande försiktigt längsmed gatan. Men han förväntar sig inte att få tillbaka bilen förrän imorgon. Om jag stiger upp tillräckligt tidigt kan jag köra ner med den till verkstaden och byta däcken innan han hinner märka något.

När strålkastarna skär genom trädgården och slår upp över framsidan på huset ser jag två gröna punkter: ögonen på min mammas katt. När jag går fram till dörren är den borta ur fönstret. Den ska gå och berätta för henne att jag är hemma. Tybalt heter katten. Den är en vild sak, och den gillar inte mig särskilt mycket. Jag gillar inte den heller precis. Den har en skum vana att dra av allt hår på svansen och lämna små svarta tussar överallt i huset. Men min mamma gillar att ha en katt i närheten. Precis som de flesta barn kan de se och höra saker som redan är döda. Ett användbart trick om man bor med oss.

Jag går in, tar av mig skorna och tar trappan två steg i taget. Jag längtar efter en dusch – jag vill få bort den där mossiga, ruttna känslan från min handled och axel. Och jag vill kolla min pappas athame och skölja av den svarta gegga som eventuellt har fastnat på eggen.

På trappavsatsen snubblar jag över en låda och säger: ”Skit också!” lite väl högt. Jag borde veta bättre. Mitt liv har framlevts i en labyrint av flyttlådor. Min mamma och jag är professionella packare; vi använder oss inte av överblivna kartonger från affären eller spritbutiken. Vi har högkvali12

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 12

2012-09-13 16:33:03

tativa, industrianpassade, förstärkta lådor med permanenta etiketter. Till och med i mörkret kan jag se att jag precis har snubblat över Köksgeråd (2).

Jag smyger in i badrummet på tå och drar fram kniven ur min läderryggsäck. Efter att ha tagit itu med liftaren slog jag in den i ett stycke svart sammet, men inte särskilt prydligt.

Jag hade bråttom. Jag ville inte befinna mig på vägen längre, inte någonstans i närheten av bron. Att se liftaren lösas upp skrämde mig inte, jag har sett värre saker. Men man vänjer sig aldrig. ”Cas?” Jag tittar upp i spegeln och ser min mammas sömniga spegelbild med katten i famnen. Jag lägger athamen på bänken. ”Hej, mamma. Ledsen om jag väckte dig.” ”Du vet att jag ändå gillar att vara uppe när du kommer hem. Du borde alltid väcka mig, så att jag kan sova.”

Jag säger inget om hur dumt det låter; jag vrider bara på kranen och börjar skölja kniven under det kalla vattnet. ”Jag gör det”, säger hon och rör vid min arm. Sedan griper hon såklart tag om min handled, för hon kan se blåmärkena som börjar skifta i lila längs hela min underarm.

Jag väntar mig att hon ska säga något moderligt; jag väntar mig att hon ska börja kvacka som en bekymrad anka i ett par minuter och sedan gå ut i köket efter is och en våt handduk, även om blåmärkena inte på något vis är de värsta skador jag fått. Men den här gången gör hon inte det. Det kanske beror på att det är sent och hon är trött. Eller kanske har hon, efter tre år, börjat inse att jag inte kommer att sluta. ”Ge den till mig”, säger hon, och det gör jag, eftersom jag redan har fått av den värsta svarta geggan. Hon tar den och går.

Jag vet att hon går iväg för att göra det hon gör varje gång, det vill säga koka kniven och sedan sätta ner den i en stor 13

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 13

2012-09-13 16:33:03

burk salt, där den får stå under månens ljus i tre dagar. När hon tar upp den kommer hon att torka av den med kanelolja och säga att den är så gott som ny.

Hon brukade göra samma sak åt min pappa. Han visste vad han gav sig in på när han träffade och gifte sig med henne, en vacker wiccantjej med kastanjebrunt hår och en flätad slinga av vita blommor kring halsen. På den tiden hade han ljugit och kallat sig för wiccan han också, i brist på ett bättre ord. Men pappa var faktiskt varken det ena eller det andra.

Han älskade bara legenderna. Han älskade en bra historia, sagor om världen som fick den att verka coolare än den egentligen var. Han blev tokig i grekisk mytologi, och det är därifrån jag har fått mitt namn.

De gjorde en kompromiss eftersom min mamma älskade Shakespeare, och det slutade med att jag döptes till Theseus Cassio. Theseus efter han som dräpte Minotaurus, och Cassio efter Othellos olyckliga fänrik. Jag tycker att det låter direkt korkat. Theseus Cassio Lowood. Alla kallar mig bara för Cas. Jag antar att jag borde vara glad – min pappa älskade nordisk mytologi också, så jag kunde ha fått heta Thor, något som skulle ha varit praktiskt taget outhärdligt.

Jag andas ut och ser mig i spegeln. Det finns inga märken i mitt ansikte eller på min grå skjorta, precis som det inte finns några märken på Rally Sportens klädsel (tack och lov). Jag ser urfånig ut. Jag är klädd i skjorta och finbyxor som om jag har varit på en viktig dejt, för det var vad jag sa åt mr Dean att jag behövde bilen till. När jag lämnade huset ikväll var mitt hår tillbakakammat och jag hade lite gelé i det, men efter det jävla ståhejet hänger det över pannan som mörka streck. ”Du borde skynda dig att komma i säng, hjärtat. Det är sent och vi har mer att packa.”

Min mamma är klar med kniven. Hon har glidit tillbaka upp mot dörrposten och hennes svarta katt snor sig kring 14

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 14

2012-09-13 16:33:03

benen på henne som en uttråkad akvariefisk kring ett plastslott. ”Jag vill bara hoppa i duschen”, säger jag.

Hon suckar och vänder sig om. ”Du fick väl honom?” säger hon över axeln, nästan eftertänksamt. ”Ja. Jag fick honom.”

Hon ler mot mig. Hennes mun ser ledsen och grubblande ut. ”Det var nära den här gången. Du trodde att du skulle vara klar med honom före slutet av juli. Nu är det augusti.” ”Det var en svårare jakt”, svarar jag och tar ner en handduk från hyllan. Jag tror inte att hon ska säga något mer, men hon hejdar sig och vänder sig om. ”Skulle du ha stannat här om du inte hade lyckats ta honom? Skulle du ha låtit henne vänta?”

Jag tänker efter i bara ett par sekunder, som en naturlig paus i konversationen, för jag vet svaret innan hon har avslutat sin fråga. ”Nej.” Jag släpper bomben när min mamma vänder sig om för att gå. ”Du, kan jag få låna lite pengar till nya däck?” ”Theseus Cassio”, stönar hon och jag gör en grimas, men hennes utmattade suck säger mig att jag kommer att klara morgondagen.

Thunder Bay i Ontario är vårt mål. Jag ska dit för att döda henne. Anna. Anna Korlov. Anna klädd i blod. ”Den här gången är du orolig, eller hur, Cas”, säger min mamma som sitter bakom ratten på den hyrda skåpbilen.

Jag säger åt henne gång på gång att vi borde köpa en egen flyttbil istället för att hyra en. Gudarna vet att vi flyttar ofta när vi följer efter spökena. ”Varför säger du så?” frågar jag, och hon nickar mot min hand.

Jag hade inte insett att den trummar mot min läderväska, 15

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 15

2012-09-13 16:33:03

där min pappas athame ligger. Jag anstränger mig för att koncentrera mig och inte ta bort den. Jag fortsätter bara trumma som om det inte spelar någon roll, som om hon överanalyserar och läser in saker som inte finns. ”Jag dödade Peter Carver när jag var fjorton, mamma”, säger jag. ”Jag har hållit på med det här sedan dess. Jag blir inte precis överraskad av någonting längre.”

Hennes ansikte blir spänt. ”Du borde inte säga det på det sättet. Du ’dödade’ inte Peter Carver. Du blev anfallen av Peter Carver och han var redan död.”

Ibland blir jag förundrad över hur hon kan förändra en sak bara genom att använda de rätta orden. Om hennes ockulta butik någonsin går omkull har hon en lysande framtid inom varumärkesstrategi.

Hon säger att jag blev anfallen av Peter Carver. Jo, jag blev anfallen. Men inte förrän jag hade brutit mig in i familjen Carvers ödehus. Det var mitt första jobb. Jag gjorde det utan min mammas tillåtelse, något som faktiskt är en underdrift.

Jag gjorde det trots min mammas skrikande protester och dyrkade upp låset på mitt sovrumsfönster för att ta mig ut ur huset. Men jag gjorde det. Jag tog min fars kniv och bröt mig in. Jag väntade till klockan två på natten i det rum där Peter Carver sköt sin fru med en pistol i kaliber .44 och sedan hängde sig i garderoben med sitt eget skärp. Jag väntade i samma rum där han hade dödat en mäklare som försökte sälja huset två år senare, och sedan en besiktningsman året efter det.

Nu när jag tänker på det minns jag mina darrande händer och hur det vände sig i magen på mig. Jag kommer ihåg hur innerligt jag ville göra det, göra det som det var meningen att jag skulle göra, som min far hade gjort. När spökena äntligen visade sig (ja, spöken i plural – det visade sig att Peter och hans fru hade återförenats och funnit ett gemensamt intresse i 16

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 16

2012-09-13 16:33:04

mördande) tror jag att jag nästan svimmade. Den ene kom ut ur garderoben med halsen så lila och böjd att det såg ut som om den satt på sned, och den andra blödde upp ur golvet som en omvänd reklam för pappershanddukar. Jag är stolt över att kunna berätta att hon knappt hann upp ur golvbrädorna.

Instinkten tog över och jag naglade fast henne innan hon ens hann röra sig. Men Carver tacklade mig medan jag försökte dra ut kniven ur träet som var täckt av fläcken som varit hans fru. Han lyckades nästan kasta ut mig genom fönstret innan jag rusade tillbaka till athamen, gnällande som en kattunge.

Att jag högg honom var praktiskt taget en olyckshändelse.

Kniven liksom bara åkte in i honom när han lade ena änden av repet om min hals och vände mig om. Jag avslöjade aldrig den biten för mamma. ”Du vet bättre än så, mamma”, säger jag. ”Det är bara andra människor som tror att man inte kan döda det som redan är dött.”

Jag vill säga att pappa också visste det, men jag gör det inte.

Hon tycker inte om att prata om honom, och jag vet att hon inte har varit densamma sedan han dog. Hon är inte riktigt här längre; det är något som saknas i alla hennes leenden, som en suddig fläck eller en kameralins som inte är fokuserad. En del av henne följde efter honom, vart han nu tog vägen. Jag vet att det inte är det att hon inte älskar mig, men jag tror inte att hon någonsin tänkte att hon skulle behöva uppfostra en son på egen hand. Det var meningen att hennes familj skulle bilda en cirkel. Nu går vi omkring som ett foto där min pappa har blivit bortklippt. ”Jag kommer att sticka in och komma ut såhär snabbt”, säger jag och knäpper med fingrarna och byter ämne. ”Jag kanske inte ens kommer att tillbringa hela skolåret i Thunder Bay.” Hon lutar sig över ratten och skakar på huvudet. ”Du 17

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 17

2012-09-13 16:33:04

borde överväga att stanna längre. Jag har hört att det är en trevlig plats.”

Jag himlar med ögonen. Hon vet bättre än så. Vårt liv är inte lugnt och stilla. Det är inte som andras liv, där det finns rötter och rutiner. Vi är en kringresande cirkus. Och hon kan inte skylla det på det faktum att min pappa blev mördad, för vi reste tillsammans med honom också, om än inte lika mycket. Det är därför hon jobbar som hon gör, med att spå i tarotkort och rensa auror på telefon och med att sälja ockulta grejer på nätet. Hon får in förvånansvärt mycket pengar på det. Till och med utan pengarna som min pappa lämnade efter sig skulle vi antagligen klara oss fint.

Just nu kör vi norrut på en slingrande väg som följer Lake Superiors kustlinje. Jag var glad över att komma bort från North Carolina, bort från isteet och dialekterna och en gästfrihet som inte passade mig. Jag känner mig fri när jag befinner mig på vägen, när jag är på väg härifrån och dit, och jag kommer inte att känna att jag är tillbaka på jobbet förrän jag sätter fötterna på Thunder Bays trottoarer. För tillfället kan jag njuta av tallarna och lagren av sedimentära klippor längsmed vägkanten som gråter ut grundvatten som en evig sorg. Lake Superior är blåare än blå och grönare än grön, och det klara ljuset som strömmar in genom fönstren får mig att kisa bakom solglasögonen. ”Hur ska du göra med college?” ”Mamma”, stönar jag. Plötsligt blir jag frustrerad. Hon kör sin hälften-hälften-grej. Till hälften accepterar hon den jag är, till hälften insisterar hon på att jag ska vara en normal tonåring. Jag undrar om hon gjorde det mot min pappa också. Det tror jag inte. ”Cas”, stönar hon tillbaka. ”Superhjältar går också på college.” ”Jag är ingen superhjälte”, svarar jag.

18

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 18

2012-09-13 16:33:04

Det är en hemsk etikett. Den är inbilsk, och den stämmer inte. Jag paraderar inte omkring i spandex. Jag gör inte det jag gör och tar emot hyllningar och stadens nycklar. Jag jobbar i mörkret och dödar det som borde vara dött. Om folk visste vad jag sysslade med skulle de antagligen försöka hindra mig.

Idioterna skulle ställa sig på lilla spöket Labans sida, och sedan skulle jag behöva döda både Laban och dem efter att han bitit halsen av dem. Jag är ingen superhjälte. Om något, så är jag Rorschach i Väktarna. Jag är Grendel. Jag är han som överlevde i Silent Hill. ”Om du är så fast besluten att göra detta medan du går på college, finns det gott om städer som skulle kunna hålla dig sysselsatt i fyra år.” Hon styr in den hyrda skåpbilen på en mack, den sista på USA:s sida om gränsen. ”Vad sägs om Birmingham? Det stället är så hemskt att du skulle kunna ta två i månaden och ändå ha tillräckligt för att ta dig igenom en forskarutbildning.” ”Ja, men då skulle jag vara tvungen att gå på college i jävla Birmingham”, svarar jag, och hon ger mig en blick.

Jag muttrar fram en ursäkt. Hon må vara den mest fri­ sinnade av mödrar som låter sin son vara ute på natten för att söka upp spökena efter mördare, men hon gillar ändå inte att höra mig svära.

Hon stannar till invid bensinpumparna och tar ett djupt andetag. ”Du har hämnats honom fem gånger om, vet du.”

Innan jag hinner säga att jag inte har gjort det, kliver hon ur och stänger dörren.

19

I_Blake_Anna klädd i blod_s5-288.indd 19

2012-09-13 16:33:04