9789186527112

av Charlotta Lindell

3

Lustspelet © 2013 Charlotta Lindell Omslagdesign: Niklas Lindblad Omslagsfoto: Phillip Ritchie Tryck: Scandbook, Sverige 2013 ISBN: 978-91-86527-11-2 FÖRSTA UPPLAGAN

Lindqvist Publishing Box 6038 102 31 Stockholm www.lindqvistpub.se

4

MĂ…NDAGEN DEN 9 DECEMBER

PÅ  MÅNDAGSMORGONEN  STUDSADE  JAG  ur  sängen.  Vanligtvis  var  jag  av  den  sega,  morgontrÜtta  sorten,  men  i  dag  hade  jag  bara  en  sak  i  tankarna:  Carl.  Som  en  robot  gick  jag  de  fyra  stegen  bort  till  garderoben,  Üppnade  dÜrrarna  och  tog  sedan  ett  kliv  tillbaka.  Med  rÜntgen-­ blick  synade  jag  rÜran  som  hängde  tätt  packad  pü  klädstüngen.  Inte  ens  Stülmannens  genomträngande  syn  skulle  kunna  ta  sig  igenom  de  plagg  som  hängde  dubbelt  och  ibland  trippelt  pü  galgarna,  sü  jag  bÜrjade  riva  och  slita  där  jag  trodde  mig  ha  en  kort  kjol  gÜmd.  En  brun  A-­formad  mockakjol  à  la  1998  –  nej.  En  vid,  knälüng  kjol  med  broderade  pärlor  nedtill  (som  jag  kÜpt  till  fÜrra  julen  i  ett  infall  att  känna  mig  lite  vuxen)  –  nope.  En  superkort  jeans-­ NMRO PHG QLWDU Sn EDN¿FNRUQD IUnQ )RUQDULQD ¹ QMD L YlUVWD IDOO �Vad  letar  du  efter?�  Robert  hade  vaknat  och  undrade  nu  varfÜr  sängen  bÜrjade  se  ut  som  om  en  vulkan  hade  fütt  ett  utbrott  i  den  –  där  lavan  var  plagg  efter  plagg  som  jag  kastade  av  galgarna.

41

”Jag ska ha möte på banken och tänkte se lite anständig ut. Är säker på att jag haft en svart kjol här nånstans”, sa jag nervöst och hoppades att han inte skulle ställa följdfrågor på det. ”Som jag alltid sagt. Du kanske ska kasta ut alla billiga skit-­ kläder som du aldrig använder och satsa på några få klassiska plagg i stället? Se på min garderob! Allting matchar, allting används. Inga konstiga färger eller mönster”, suckade han förnöjt. Självgod som vanligt.

Jag visste mycket väl hur det såg ut i hans garderob. Där låg alla kläder perfekt vikta och gick i de balanserade nyanserna grått, svart och marinblått. ”Ja, men nu jobbar jag med mode och då måste man hålla sig uppdaterad med det senaste. Jag kan ju inte gå omkring och se ut som en stel advokat i butiken. Som säljare måste jag inspirera mina kunder och vara en skyltdocka för de nya tren-­ derna”, proklamerade jag som om vore det en paragraf ur en regelbok för modeslavar. ”Om du säger det så. Lycka till med att hitta den där kjolen”, sa han överlägset. Sedan drog han täcket om sig och slumrade en stund till, som han alltid gjorde i väntan på att jag skulle stöka klart och komma i väg till jobbet.

Den svarta kjolen hittade jag på mitt andra gömställe, i hall-­ garderoben, där den hängde bland allehanda festutstyrslar VRP ¿FN NRPPD IUDP QnJRQ JnQJ SHU nU Upptill bestämde jag mig för en lila blus med krås från Miss Sixty och under blev det en svart push up-­bh och matchande string i spets (eftersom jag antog att äldre män troligen före-­ drog klassiskt svart framför grälla färger). Till det, mina äl-­ skade svarta stilettstövlar från Jimmy Choo.

Jag synade mig själv i hallspegeln. Nu var jag väl proper nog för att komma undan med bankmöteslögnen, men ändå

42

tillräckligt  uppklädd  fĂśr  en  lunch  med  min  ‌  blivande  vän?  Kikade  in  mot  sängen  där  Robert  lĂĽg  och  slumrade  sĂĽ  sĂśtt.  Kunde  jag  verkligen  gĂśra  det  här  mot  honom,  min  livskamrat  sedan  tio  ür?  Men  ü  andra  sidan  var  ju  Carl  den  där  mannen  jag  alltid  GU|PW RP VWLOLJ lOGUH VRÂżVWLNHUDG EHVWlPG %DUD WDQNHQ Sn att  han  enbart  gick  med  pĂĽ  en  dejt  om  jag  hade  kjol  och  stay-­ ups  gjorde  mig  alldeles  uppspelt.  Jag  slog  undan  tanken.  MĂĽste  sluta  dagdrĂśmma  och  kon-­ centrera  mig  pĂĽ  verkligheten!  Det  var  vad  min  gamla  frĂśken  brukat  säga  till  mig  när  blicken  och  tankarna  farit  i  väg  ut  genom  fĂśnstret.  Det  här  behĂśvde  inte  vara  nĂĽgot  mer  än  en  trevlig  lunch.  Visst  kunde  man  väl  vara  sexig  under  även  om  man  bara  üt  lunch?  Han  kanske  helt  enkelt  var  en  sĂĽdan  där  typ  som  gillade  att  veta  vad  tjejen  hade  pĂĽ  sig  under  och  nĂśjde  sig  med  det.  Jo,  sĂĽ  var  det  nog.  Och  jag  hade  väl  ändĂĽ  inte  gĂĽtt  pĂĽ  lunch  med  honom  i  urtvättade  bomullstrosor?  De  svarta  stringtrosorna  hade  ju  ükt  pĂĽ  oavsett,  och  stay-­ups  ‌  Tja,  varfĂśr  inte? +HOD VPLQNQHFHVVlUHQ ÂżFN I|OMD PHG L YlVNDQ SOXV GHR RFK parfym,  ifall  jag  hann  bĂśrja  lukta  svett  eller  sminket  behĂśvde  fĂśrbättras  efter  de  tvĂĽ  timmarna  jag  skulle  hinna  jobba  fĂśre  OXQFK 7MRFND VYDUWD VWUXPSE\[RU ÂżFN GXJD WLOOV MDJ NRP WLOO underklädesbutiken. ´+HM Gn lOVNOLQJ ´ URSDGH MDJ IUnQ KDOOHQ RFK ÂżFN HQ JU\PW-­ ning  till  svar  nĂĽgonstans  frĂĽn  kuddregionen. * Tunnelbanan  var  ütta  minuter  fĂśrsenad  och  jag  räknade  i  hu-­ vudet  om  jag  skulle  hinna  i  tid  till  klockan  tio,  dĂĽ  man  enligt Â

43

kontrakt  med  hyresvärden  müste  Üppna  sin  butik.  Det  skulle  kanske  gü  pü  minuten.

När  jag  ändü  stod  och  väntade,  passade  jag  pü  att  skicka  ett  sms  till  Carl.

God  morgon.  Ser  fram  emot  lunchen!;-­�)  /Lisa  Skicka.

-DJ KDQQ LQWH HQV OlJJD WHOHIRQHQ L ¿FNDQ I|UUlQ VYDUHW NRP Jag  med.  Längtar  efter  att  se  ditt  vackra  ansikte  framfÜr  mig  igen.  /C. Min  rodnadsgrad  steg  upp  till  tomatrÜd  när  jag  läste  medde-­ landet.  Stiliga  Carl  längtade  efter  en  lunch  med  mig!  Det  hela  JMRUGH PLJ DOOGHOHV VDOLJ 0HQ VHQ À|J WDQNDUQD |YHU WLOO 5RE-­ ert  som  troligen  fortfarande  lüg  hemma  och  sov  i  sängen,  lyck-­ OLJW RYHWDQGH RP YDG KDQV ÀLFNYlQ VQDUW VNXOOH J|UD Det  kändes  som  en  evighet  att  färdas  de  fyra  stationerna  frün  %HUJVKDPUD WLOO gVWHUPDOPVWRUJ RFK KHOD YlJHQ IXQGHUDGH MDJ pü  om  det  skulle  vara  värt  det.  Var  det  värt  det  om  jag  efterüt  inte  skulle  kunna  se  Robert  i  Ügonen  utan  att  känna  mig  som  HQ PLVVO\FNDG KHPVN ÀLFNYlQ" 9DU GHW YlUW GHW RP GHW EHW\G de  att  jag  satte  hela  vürt  fÜrhüllande  pü  spel?  Och  när  hade  vi  slutat  bry  oss  om  varandra  sü  pass  att  jag  bÜrjat  titta  üt  andra  män?  Robert  hade  varit  helt  ointresserad  av  mig  och  mitt  liv  sedan  jag  startade  butiken  och  jag  hade  fÜr  den  delen  varken  ork  eller  vilja  att  visa  honom  nügra  känslor  heller.  Var  det  mÜjligen  sü  att  vürt  fÜrhüllande  redan  var  pü  upphällningen? Än  hade  inget  hänt  mellan  mig  och  Carl,  sü  jag  hade  fortfar-­

44

ande chansen att backa ur … om jag ville. ”Nästa – Universitetet”, ropade den förinspelade kvin-­ norösten ur högtalaren och jag tittade på klockan för hundrade gången. Nio minuter i tio. De viktiga herrarna från hyresgäst-­ föreningen hade varit väldigt noga med att poängtera vikten av att öppna sin butik i tid, att försenad öppning innebar femton tusen kronor i böter, och jag var säker på att de hade extra koll på mig den första tiden. Costa skulle inte komma in förrän vid elva, så jag hade bara mig själv att skylla om det blev böter.

1lU WnJHW lQWOLJHQ UXOODGH LQ Sn gVWHUPDOPVWRUJ YDU MDJ den första att tränga mig ut genom dörrarna och kastade mig sedan upp för rulltrappan. Väl uppe hann min dåliga kondis ikapp mig och jag blev tvungen att stanna för att hämta andan innan jag hastade vidare ut i vinterkylan. Det var rena isgatan XWH Vn MDJ ¿FN OLNVRP WULSSD Sn WnUQD KHOD *UHY 7XUHJDWDQ XSS Någon meter från entrén gjorde jag halt och började famla i väskan efter nycklarna till min lilla älskade butik..

Klockan var en minut i tio och alla andra tjusiga butiksan-­ ställda som jag passerat höll redan på att öppna. De stod nu XWDQI|U RFK VN\IÀDGH XQGDQ VQ|GULYRUQD VRP SORJELODUQD vällt upp likt ogenomträngliga vallar längs sidorna på shop-­ pingstråket. Jag hade inget annat val än att kliva i drivorna för att nå dörren och sjönk ned så djupt att det kröp in snö i stövlarna. Jag skrek högt av fasa. ”Jävla, helvetes skitsnö!” frustade jag för mig själv och vred om nyckeln till paradiset, väl medveten om att 7-­Eleven-­killen skrattade högt åt mig på andra sidan gatan.

Efter att ha skakat av mig snön innanför dörren, larmade jag av och såg mig om bland hyllorna. Det glipade lite här och var så det verkade ha sålts en del i går. Provstrumpor låg slängda Sn JROYHW RFK ÀHUD VW|YODU KDGH YlOWV RPNXOO -DJ JU\PWDGH DY

45

PLVVQ|MH %HK|YGH WD HWW VQDFN PHG &RVWD RP DWW KRQ VNXOOH snygga  till  i  butiken  innan  hon  gick  fÜr  dagen.  Det  här  dÜg  inte!  Jag  stegade  in  pü  lagret  och  hämtade  snÜskyffeln.  Sedan  gick  jag  motvilligt  ut  i  kylan  igen  och  skottade  av  det  värsta  fÜr  att  gÜra  entrÊn  duglig  fÜr  kunderna.  Golvet  inne  i  butiken  var  täckt  av  ett  lager  grus,  sü  när  skottningen  var  ÜverstÜkad  var  det  bara  till  att  plocka  fram  dammsugaren.  Pü  väg  mot  städskrubben  tryckte  jag  pü  stereon  och  Kylie  Minogue  bÜrjade  skvala  ur  hÜgtalarna  om  hur  hon  ville  ha  Mer,  Mer,  Mer.  Skulle  precis  sätta  pü  dammsugaren  när  jag  omedvetet  stan-­ nade  upp  och  bÜrjade  lyssna  pü  texten. ´+HUH DP , ZLWK P\ GHVLUH )HHO LW EXUQLQJ MXVW IRU \RX 0\ oh  my,  this  love  divine  is  taking  me  to  somewhere  new.� cK QHM MDJ KDGH O\FNDWV XWHVOXWD &DUO XU PLQD WDQNDU L ÀHUD minuter,  men  nu  var  han  tillbaka  igen.

Lütlistan  fortsatte  vartefter  jag  dammsÜg  mig  igenom  loka-­ len.  Det  kändes  som  om  Kylie  stod  där  i  butiken  och  sjÜng  di-­ rekt  till  mig.  Varenda  lüt  träffade  som  en  spjutspets  i  magen  och  spred  en  obekväm  känsla  inombords  som  jag  egentligen  inte  hade  varken  tid  eller  mÜjlighet  att  gÜra  nügot  üt.  När  hon  betat  av  nästan  alla  lütar  och  var  framme  vid  �Love  DIIDLU´ ¿FN MDJ QRJ RFK WU\FNWH Sn VNLS GLVF Vn DWW VWHUHRQ PDWD-­ de  fram  nästa  skiva.  Vid  det  laget  var  jag  alldeles  svag  i  knäna  av  nervositet  infÜr  lunchdejten  och  var  pü  vippen  att  ställa  in.

När  Nina  Simones  trygga,  lugna  rÜst  fyllde  butiken  kunde  jag  koncentrera  mig  igen  och  gick  till  kassan  fÜr  att  räkna  växel-­ kassan.  Där  pü  disken  lüg  en  post-­it-­lapp  med  ett  hastigt  skriv-­ et  meddelande  frün  Costa.

Mamma  ringde.  Är  dülig.  Müste  üka  dit  sü  hann  inte  städa.  Sorry!  /Costa

46

Shit! Skammen steg inombords när jag tänkte på hur sur jag varit tidigare. Costas mamma hade precis opererats för bröst-­ cancer och genomgick nu en strålbehandling för att de skulle kunna försäkra sig om att allt var helt borta. Jag lyfte direkt luren och knappade vant in Costas nummer. ”Hallå”, svarade en nyvaken röst i andra ändan av linan. ”Hej, det är jag. Jag såg din lapp nu. Hur mår din mamma?” ”Jo då, hon kände sig bara lite trött och yr i går, så jag sov över här i natt. Men jag kommer till jobbet snart. Hon mår bättre nu.” ”Åh, vad skönt”, sa jag och en egoistisk tanke om att jag an-­ nars skulle bli tvungen att ställa in mötet med Carl for genom huvudet, men jag viftade snabbt bort den. ”Är du säker på att hon inte behöver dig mer i dag? I så fall får du självklart stanna där. Jag klarar mig alltid.” ”Nej då, ingen fara. Vi ses snart”, svarade Costa tappert. ”Okej, kram så länge”, avslutade jag och la på.

Sådan var hon, Costa. Alltid lojal, alltid trofast. Som stora-­ syster åt tre yngre halvsyskon såg hon det som sin uppgift att vara sin mammas högra hand. När hon inte jobbade med mig hade hon fullt upp med dagishämtningar och läxläsningar med de yngre. Men på helgerna tog hon igen det med råge och ett magiskt trollspö förvandlade henne till en cool rockprinsessa som kände alla de rätta människorna (så att vi andra kunde gå före i köerna till stans nattklubbar).

Det roliga med vårt tjejgäng var att vi alla var så olika var-­ andra. Costa var halvlatino med långt, svart hår och en tvär lugg som ramade in de skarpa ansiktsdragen. Hon älskade hårdrocksmusik och leriga festivaler, och hade ett av-­och-­till-­ förhållande med en skivbolagssnubbe som tog med henne på varenda konsert i stan.

47

Nikki  ü  andra  sidan  var  en  vild  hiphoptjej.  Hennes  mo-­ rotsrÜda,  afrolockiga  hür  kunde  man  se  frün  lüngt  hüll  och  hon  var  liksom  lillasystern  i  gänget.  Envis  och  en  smula  egocen-­ trisk,  men  oerhÜrt  charmig  och  rolig  att  hänga  med.  Det  hände  alltid  galna  saker  runt  henne.  Nikki  hade  sedan  barnsben  drÜmt  om  en  karriär  som  popstjärna,  men  nÜjde  sig  numera  med  att  hoppa  in  som  kÜrsüngerska  ibland.  Vanligtvis  arbetade  hon  som  dagisfrÜken  (barnen  älskade  henne!),  men  dü  och  dü  jobbade  hon  även  ex-­ tra  hos  mig  i  butiken.

Anna  var  hennes  raka  motsats  –  hon  var  lüng  och  elegant  som  de  tidiga  hollywoodstjärnorna  och  liksom  skred  fram  när  KRQ JLFN YDU NDUULlULVW XW L ¿QJHUVSHWVDUQD RFK VOHW KnUW Sn HQ DY KXYXGVWDGHQV WUHQGLJDVWH SU ¿UPRU $QQD ERGGH L HQ O\[LJW inredd  tvüa  pü  Artillerigatan  (som  var  vürt  allmänna  fÜrfest-­ tillhüll)  och  älskade  champagne  och  dyra  kläder.

6HGDQ KDGH YL 9HUD 9DFNUD YLOMHVWDUND 9HUD VRP À\WWDW WLOO Paris  fÜr  att  satsa  pü  konstnärslivet  och  troligen  inte  skulle  komma  tillbaka  pü  länge  eftersom  hon  mÜtt  kärleken  i  den  heta  fransosen  Nino.

Ja,  och  sĂĽ  jag  dĂĽ.  Tanken  hade  varit  att  jag  skulle  ta  Üver  mina  fĂśräldrars  mĂśbelfĂśretag  Casperssons  mĂśbler  sĂĽ  smĂĽning-­ om,  men  när  pappa  hastigt  gick  bort  fĂśr  tre  ür  sedan  valde  mamma  att  sälja  hela  rasket  och  lĂĽta  oss  syskon  dela  pĂĽ  vin-­ sten  i  stället.  Jag,  mina  tvĂĽ  äldre  brĂśder  och  mamma  hade  alla  varit  helt  fĂśrkrossade  efter  bilolyckan  som  kostat  vĂĽr  älskade  far  hans  liv,  sĂĽ  ingen  av  oss  hade  haft  ork  att  fortsätta  jobba  PHG ÂżUPDQ )|U PLQ GHO KDGH DUYHW UlFNW WLOO IHPWLR NYDGUDWPHWHU ER\WD L %HUJVKDPUD RFK WLOO DWW I|UYHUNOLJD PLQ GU|P VHGDQ OlQJH Âą DWW fĂĽ  starta  egen  skobutik!  Äntligen  hade  jag  kunnat  sluta  som Â

48

butiksbiträde  pü  NK:s  damskoavdelning  (där  jag  tagit  tillfälligt  jobb  efter  hemkomsten  frün  modedesignstudierna  i  Milano,  men  blivit  kvar  alldeles  fÜr  länge)  och  ta  tag  i  mitt  liv.  Och  nu  stod  jag  här  och  insÜp  doften  av  nytt  läder  och  nymülade  väggar.  Vägen  hit  hade  varit  lüng  –  arton  münader  OnQJ QlUPDUH EHVWlPW )|UVW KDGH GHW WDJLW HQ VPlUUH HYLJKHW att  hitta  Lokalen  som  jag  sett  framfÜr  mig  i  mina  drÜmmar.  Det  var  när  Anna  var  ute  och  rastade  sin  lilla  chihuahua  Gunnar  som  hon  sett  en  liten  skylt  i  hÜrnet  pü  fÜnstret  till  det  som  dü  var  en  tv-­  och  radiobutik:  Lokalen  Üverlütes!  Vänligen  kontakta  hyresvärden  fÜr  mer  information,  stod  det.  Anna  visste  att  jag  letade  i  de  där  kvarteren,  sü  hon  ringde  mig  direkt  och  nästan  skrek  att  hon  hittat  det  perfekta  stället.  När  jag  väl  lokaliserat  den  trÜtta  hyresvärden  och  bokat  tid  fÜr  att  inspektera  lokalen  behÜvde  jag  egentligen  inte  ens  gü  in  i  den  fÜr  att  veta  att  det  var  stället  som  jag  skulle  ha.  Dessvärre  var  hyran  skyhÜg,  men  jag  räknade  och  räknade  om.  Drog  ned  pü  min  lÜn,  pü  antalet  anställda,  pü  skoinkÜp,  SUXWDGH KRV K\UHVYlUGHQ Vn YL ¿FN WUH PnQDGHUV K\UHVIULWW PRW att  vi  renoverade  själva,  och  till  slut  skulle  det  gü  runt  –  med  enbart  mig  pü  heltid,  Costa  som  deltidsanställd  och  Nikki  som  extra  personal.  , EXGJHWHQ OnJ HQ SRVW DYVHGG I|U LQYLJQLQJHQ )HVW¿[DUHQ 0LFKHO (QJVIHOGW RUGQDGH Vn DWW HQ PDVVD $ RFK % NlQG isar  dÜk  upp  och  varenda  skvallertidning  rapporterade  om  händelsen.  Det  var  den  enda  slant  jag  planerade  att  lägga  pü  marknadsfÜring  det  fÜrsta  üret.  Min  fÜrhoppning  var  att  mun-­ mot-­mun-­metoden  skulle  skÜta  resten.  Och  vilken  invigning  det  blev!  Hela  tjejligan  ställde  upp  (utom  Vera  dü,  som  var  i  Paris)  och  jobbade  den  kvällen.  *lVWHUQD ¿FN YDUVLQ JRRGLHEDJ HQ FHULVHURVD EODQN NDVVH VRP

49

det  stod  Scarpe  Diem  pü  i  snirklig,  svart  stil)  med  sig  hem,  in-­ nehüllande  sÜta,  designade  strumpor,  ett  stilfullt  skohorn,  im-­ pregneringsspray  samt  en  katalog  med  alla  de  skor  och  väskor  jag  sü  omsorgsfullt  valt  ut  pü  skomässorna  i  KÜpenhamn  och  Milano  under  vüren.

-DJ KDGH O\FNDWV À|UWD WLOO PLJ OnQJD NUHGLWHU KRV OHYHUDQW|U-­ erna  sü  att  jag,  trots  min  tajta  budget,  kunde  fylla  butiken  med  lyxiga,  vackra,  sexiga  skor  i  alla  dess  former  till  invigningen.  Där  fanns  allt  frün  de  ßbertrendiga,  varma,  skÜna  Uggsen  (som  sült  slut  fÜrsta  veckan  sü  att  jag  fütt  tjata  mig  blü  fÜr  att  fü  en  ny  leverans  fÜre  jul)  till  glamourÜsa  pumps,  stÜvlar  och  stÜvletter  med  skyhÜga  klackar.  0LQ DPELWLRQ YDU DWW In LQ 0DQROR %ODKQLN VRP YDU Sn DOODV läppar  sedan  Sarah  Jessica  Parker  bÜrjat  bära  dem  i  Sex  and  the  city.  Men  trots  att  jag  nästan  gütt  ned  pü  mina  bara  knän  pü  mässan  i  Milano  hade  den  snorkiga  säljaren  fÜrklarat  att  GHW EDUD YDU ´YLVVD In XWYDOGD´ VRP ¿FN N|SD LQ GHP 1nYlO MDJ hade  urval  ur  Pradas,  Guccis,  Jimmy  Choos  och  Christian  Lou-­ boutins  senaste  kollektioner,  plus  en  hel  vägg  med  ursnygga  väskor,  och  det  var  sannerligen  inte  fy  skam  det  heller!

MÜjligen  var  det  minnena  av  hur  jag  lekt  bland  skinnsof-­ IRUQD L PLQD I|UlOGUDUV P|EHOEXWLN QlU MDJ YDU OLWHQ VRP ¿FN mig  att  gü  igüng  pü  doften  av  läder.  Om  det  inte  varit  fÜr  att  VNRU YDU Vn KnUGD RFK NDQWLJD VNXOOH MDJ GH¿QLWLYW VRYD PHG ett  par  under  huvudkudden  varje  natt  fÜr  att  kunna  ligga  och  sniffa  pü  dem  när  andan  fÜll  pü.

InfĂśr  Üppnandet  av  butiken  hade  jag  besĂśkt  bĂĽde  skomak-­ are  och  fabriker  fĂśr  att  ta  reda  pĂĽ  sĂĽ  mycket  det  gick  om  alla  olika  lädersorter,  klackar,  läster  och  hur  man  ska  skĂśta  dem  pĂĽ  bästa  sätt.  Det  var  inte  bara  lädret  som  triggade  mig,  utan  även  skornas  utformning  och  design. Â

50

Skor  med  nitar,  med  blixtlüs,  med  spännen  och  med  knap-­ par  ...  Süg  jag  ett  par  snygga  skor  var  jag  helt  enkelt  tvungen  att  ha  dem  och  det  hade  blivit  en  anmärkningsvärd  samling  genom  üren.  Även  om  jag  var  duktig  pü  att  sälja  av  och  ge  bort  fanns  det  säkert  bortüt  hundra  par  i  garderober  ‌  och  i  källar-­ I|UUnGHW  RFK KRV PDPPD -D DOOD ¿FN MX LQWH SODWV L YnU OLOOD tvüa  (tyckte  Robert  i  alla  fall)  –  särskilt  inte  när  de  fÜrvarades  i  sina  originalkartonger. * Jag  fÜrdrev  fÜrsta  halvtimmen  med  att  städa,  ställa  skorna  i  ordning,  fylla  pü  med  storlekar  och  putsa  speglar  innan  de  fÜrsta  kunderna  bÜrjade  komma. )|UVW LQ YDU VRP YDQOLJW (OVD GHQ OLOOD UDUD gVWHUPDOPV damen  som  fortfarande  trodde  att  det  var  en  tv-­  och  radiobu-­ tik  i  lokalen.  Hon  kom  varje  dag  exakt  klockan  halv  elva  med  sin  trasiga  fjärrkontroll. �Ursäkta�,  hÜrde  jag  hennes  späda  stämma  säga  vid  dÜrr-­ Üppningen.  �Skulle  nügon  kunna  hjälpa  mig  med  att  laga  denna?�  Elsa  hÜjde  sin  taniga,  handskbeklädda  hand  och  visade  upp  den  lilla  manicken  frün  sjuttiotalet,  omsorgsfullt  lindad  med  oräkneliga  lager  av  tejp. �God  fÜrmiddag,  Elsa!  Nej,  det  säljs  ju  inte  tv-­apparater  i  den  här  butiken  längre,  sü  jag  kan  tyvärr  inte  hjälpa  dig.� �Åh,  säger  du  det.  Vad  säljer  ni  dü?�  undrade  hon  fÜrvünat. �Skor�,  svarade  jag  och  slog  ut  med  handen  mot  hyllorna. �Oj,  där  ser  man.  Men  du  kanske  kan  hjälpa  mig  att  linda  lite  tejp  runt  den  i  alla  fall,  sü  att  den  inte  trillar  isär?� �Ja  dü,  Elsa.  Det  kan  jag  gÜra.�

Likt  alla  andra  dagar  tog  jag  apparaten,  gick  till  kassan  och Â

51

lindade  ännu  ett  lager  tejp  runt  den. �Tusen  tack,  frÜken.  Nu  kanske  den  fungerar  igen.� �Det  für  vi  hoppas,  Elsa�,  sa  jag  muntert  och  Üppnade  dÜr-­ ren  üt  henne.

Vid  halv  tolv  kom  virvelvinden  Costa  in  genom  dÜrren  och  som  den  rediga  tÜs  hon  var,  tog  hon  direkt  borsten  som  stod  intill  dÜrren  och  gick  ut  igen  fÜr  att  borsta  bort  det  nya  lager  VQ| VRP VDPODWV Sn WUDSSDQ )|UVW QlU KRQ NRP LQ HQ DQGUD güng  gick  hon  med  raska  steg  bort  till  mig  vid  kassan  och  av-­ fyrade  ett  gnistrande  leende  (jag  hade  alltid  avundats  hennes  naturligt  kritvita  tänder).  �Hej  frÜken!  Har  det  lindats  nün  tejp  ännu?� ´+HM GDUOLQJ -R Gn (OVD ¿FN HWW WLOO ODJHU Sn IMlUUNRQWURO-­ len.  Snart  är  det  nog  mer  tejp  än  stül  pü  den  där  stackars  manicken.�

Vi  skrattade  gott  üt  den  lilla  sÜta,  senila  damens  elektronik-­ bekymmer,  innan  vi  bÜrjade  gü  igenom  helgens  fÜrsäljning  och  vilka  skor  det  behÜvde  beställas  mer  av. �Men  jag  har  ett  lunchmÜte  pü  banken  nu  och  müste  kila  ganska  omgüende.  Kan  du  ringa  leverantÜrerna  och  beställa  mer  av  de  storlekar  som  fattas,  tror  du?�  frügade  jag  och  skäm-­ des  som  en  hund  fÜr  att  jag  ljÜg  fÜr  min  bästa  vän. �Självklart  chefen,  stick  du  bara�,  log  Costa  och  gjorde  honnÜr. �Skärp  dig�,  fnissade  jag  tillbaka.

Samtidigt  som  jag  slängde  i  väg  bankmÜteslÜgnen  kom  ett  GXVVLQ IMlULODU LQÀ\JDQGH L PDJWUDNWHQ RFK E|UMDGH VXUUD UXQW frenetiskt.  Okej,  fÜrst  kÜpa  stay-­ups,  sedan  i  väg  därifrün  till  restaurang  Capri  senast  tio  i.  Jag  rotade  fram  necessären  ur  väskan  och  gick  in  pü  toan  fÜr  att  fräscha  upp  mig.  Visserligen  var  det  knappt  tvü  timmar  se-­ dan  jag  kom  ur  duschen,  men  bättre  att  vara  pü  den  säkra  sidan.

52

�Skärpning  nu,  Lisa.  Ta  ett  djupt  andetag�,  viskade  jag  till  min  spegelbild.  �Det  här  kommer  att  gü  bra.  Ni  har  ju  redan  pratat  lite,  det  är  ju  ingen  blinddejt!�  Men  i  nyktert  tillstünd,  mitt  pü  dagen?  Det  var  en  helt  annan  sak.

Efter  att  ha  rättat  till  kjolen  fjorton  günger  och  sniffat  under  armarna  tolv  günger  i  jakt  pü  svettlukt,  insüg  jag  till  slut  att  mitt  yttre  inte  gick  att  fÜrbättra  mer.  Det  var  dags. �Okej,  dü  sticker  jag  nu.  Jag  stänger  av  ljudet  pü  mobilen,  sü  du  für  skicka  ett  mess  om  det  dyker  upp  nügot  akut.  Vi  ses  sen  dü.� �Ja  ja,  stick  nu  bara�,  manade  Costa.  �Och  lycka  till!� �Med  vadü?�  undrade  jag  nervÜst,  som  om  hon  genomskü-­ dat  mig. �Med  banken  süklart,  vad  det  nu  är  du  ska  gÜra  där.� �Jaha  ‌  Eh  ‌  jag  ska  bara  ‌  fÜrsÜka  ‌  Üka  pü  checkkrediten.  Tror  inte  det  gür.  Men  ‌  det  är  värt  ett  fÜrsÜk.�  -D GHW YRUH LQWH Vn GXPW LQVnJ MDJ QlU RUGHQ ÀXJLW VW|WYLV XU munnen  likt  vilsna  sparvar.  Kanske  skulle  ta  ett  mÜte  pü  riktigt  och  se  om  det  gick.  Jag  skulle  nog  behÜva  utÜka  krediten  fÜr  att  NODUD K\URU RFK O|QHU IUDP|YHU RP YL LQWH ¿FN ÀHU NXQGHU VQDUW Med  vingliga  steg  hastade  jag  ned  mot  Sturegallerian  och  in  pü  underklädesbutiken.  Jag  betalade  motvilligt  de  svindyra  strumporna  och  strumpebandshüllarna  som  de  sülde  till  pa-­ ketpris,  och  bad  att  fü  byta  om  i  deras  provrum.  �Det  har  nämligen  gütt  en  maska  i  mina  strumpor  och  jag  ska  i  väg  pü  ett  viktigt  mÜte�,  ljÜg  jag  fÜr  jag  vet  inte  vilken  güng  i  ordningen  den  dagen,  och  fÜrsÜkte  närma  mig  draperiet  i  hÜrnet  av  butiken  utan  att  tjejen  i  kassan  skulle  märka  att  strumpbyxorna  jag  bar  faktiskt  var  intakta.

Pip  pip.

53

Sitter  i  taxin,  pü  väg  till  restaurangen  nu.  /C. Bra.  Jag  är  strax  där  ocksü!

Ok,  ses  snart!

Helvetes  jäkla  skit!  )MlULODUQD KDGH QX I|U|NDW VLJ WLOO HWW KXQ-­ GUDWDO RFK À|J UXQW VRP EHVDWWD LQRPERUGV RFK MDJ E|UMDGH känna  mig  illamüende.  )UDPPH YLG UHVWDXUDQJHQ IXQGHUDGH MDJ Sn RP MDJ VNXOOH vänta  utanfÜr  pü  Carl,  eller  gü  in  och  se  om  han  kommit.  Vi  hade  inte  bestämt  exakt  var  vi  skulle  ses,  men  jag  hade  ingen  lust  att  stü  ute  och  frysa  ifall  han  redan  var  där  inne,  sü  jag  drog  lüngsamt  upp  den  tunga  dÜrren  och  gick  in  i  den  mÜrka  tamburen.  Restaurangens  inredning  fÜrde  tankarna  till  en  liten  pit-­ toresk  trattoria  i  nügon  toskansk  by.  Väldigt  romantiskt  pü  ett  rustikt  vis,  med  rutiga  dukar  och  levande  ljus  i  gamla  vin-­ ÀDVNRU XQGHU VWRUD VWHQEHNOlGGD YDOY 'HVVXWRP YLVVWH MDJ VH-­ dan  tidigare  att  de  äldre  herrarna  som  drev  stället  gärna  prat-­ ade  italienska  med  gästerna,  vilket  gav  mig  tillfälle  att  glänsa!

Jag  süg  mig  omkring  bland  virrvarret  av  tillsynes  slumpvis  utställda  bord,  men  kunde  inte  se  honom  nügonstans.  Tänk  om  Carl  hade  en  annan  jacka  i  dag?  Dü  skulle  jag  kanske  inte  känna  igen  honom.

Jag  fÜrsÜkte  erinra  mig  hur  han  süg  ut,  när  jag  kände  att  det  stod  nügon  tätt  bakom  mig.  Konstigt,  jag  hade  inte  märkt  att  dÜrren  Üppnats.  Sedan  lutade  sig  denne  nügon  fram  mot  mitt  Üra  och  viskade:  �Hej,  du  vackra,  lilla  ängel.�

54

Jag  hoppade  till.  Nackfjunen  ställde  sig  i  givakt  av  hans  var-­ ma  andedräkt  och  den  mÜrka,  dova  rÜsten  liksom  vibrerade  in  genom  hÜrselgüngarna.  Jag  vände  mig  om  och  häpnade  Üver  hur  extremt  stilig  han  var  med  sitt  mÜrka,  bakütstrukna  hür,  sin  nu  nyrakade,  solbrända  hy  och  sina  markanta  ansiktsdrag.  Slagen  var  uppdragna  pü  den  svarta  ullrocken  till  skydd  fÜr  snÜn  som  fÜll  tätt  utanfÜr,  och  hela  han  var  täckt  av  ett  lager  VWRUD YLWD VQ|ÀLQJRU +HOD &DUOV SHUVRQ XWVWUnODGH VR¿VWLNHUDG HOHJDQV VMlOYVlN-­ erhet  och  Üverklass.  Hans  indigoblü  Ügon  borrade  sig  in  i  mina  sü  att  jag  blev  alldeles  knäsvag. �Oj,  du  skrämde  mig�,  lyckades  jag  klämma  fram. ´)|UOnW GHW YDU LQWH PHQLQJHQ´ VD KDQ PHG HWW OHHQGH VRP sa  att  det  visst  var  meningen,  och  gav  mig  en  hürd  kram.  Jag  passade  pü  att  borra  mig  in  i  Carls  rÜda  halsduk  fÜr  att  insupa  hans  doft  ordentligt.  Aah!  En  ljuvlig  blandning  av  myskigt  rakvatten  och  inpyrd  rÜk  spred  sig  upp  genom  näsan  och  berusade  min  hjärna. �Det  var  ett  bra  val  av  restaurang.  MÜrk  och  intim�,  sa  han  skämtsamt.  Vad  menar  han  med  det?

Carls  händer  lämnade  min  rygg  och  kanade  sakta  nedĂĽt  svanskotan,  Üver  skinkorna  och  smekte  slutligen  lĂĽren  fĂśr  att  känna  efter  om  jag  lytt  hans  order.  Han  log  nĂśjt  üt  resultatet,  med-­ an  jag  backade  ett  steg  –  Üverraskad  av  det  plĂśtsliga  närmandet.  Det  gick  fortfarande  att  dra  sig  ur  det  här.  Vi  kunde  hĂĽlla  det  till  en  enkel  lunch  och  sedan  säga  tack  och  hej.  DĂĽ  kunde  jag  gĂĽ  vidare  med  gott  samvete,  men  ändĂĽ  känna  mig  nĂśjd  Üver  att  ha  fĂĽtt  träffa  honom  igen.  Men  det  var  nĂĽgonting  hos  Carl  jag  drogs  till,  nĂĽgot  som  JMRUGH KRQRP RHPRWVWnQGOLJ 'HW YDU VYnUW DWW VlWWD ÂżQJUHW Sn vad  det  var.  I  andra  kvinnors  Ügon  var  han  kanske  inte  den Â

55

Cary  Grant-­hunk  som  jag  tyckte  mig  se.  Men  sedan  fÜrsta  gün-­ gen  jag  süg  honom  hade  det  känts  som  om  vi  hade  en  slags  gnistrande  kemi  mellan  oss  som  gjorde  mig  alldeles  knäsvag  i  hans  närhet. �Hmm,  man  bÜrjar  väl  inte  med  efterrätten?�  sa  jag  med  spelad  självsäkerhet,  samtidigt  som  jag  vinkade  in  kyparen  när  han  gick  fÜrbi.  �Signore!  Uno  tavolo  per  due  per  favore�,  fortsatte  jag  pü  knagglig  skolitalienska  när  han  kom  fram  till  oss. ´&HUWR VLJQRULQD 9LFLQR OD ¿QHVWUD"´ �No,  grazie.  Ma  forse  laggiú?�  sa  jag  och  pekade  inüt  res-­ taurangens  mÜrkaste  hÜrn,  där  det  stod  ett  litet  bord  fÜr  tvü  uppdukat. �Assolutamente,  signorina!  Komma  efta  mig?�  sa  kyparen  sedan  pü  lika  knagglig  svenska  och  log  vänligt  mot  Carl  när  han  insüg  att  Carl  inte  fÜrstod  alls  vad  vi  pratade  om.

Vi  sicksackade  oss  fram  mellan  borden  i  den  halvtomma  salen  och  jag  sneglade  ängsligt  pü  de  andra  lunchgästerna  fÜr  att  se  om  det  var  nügon  jag  kände  som  satt  där.  Sedan  slog  det  PLJ DWW GH ÀHVWD VlNHUW WURGGH DWW &DUO YDU PLQ SDSSD HIWHUVRP üldersskillnaden  var  tydlig  mellan  oss  büde  när  det  kom  till  utseende  och  klädsel.  Jag  visste  att  folk  i  allmänhet  tyckte  att  jag  hade  ett  väldigt  ÀLFNDNWLJW XWVHHQGH Vn WURWV PLQD DQVWUlQJ QLQJDU DWW NOl XSS mig  till  lunchen  gick  det  troligen  inte  att  ta  miste  pü  att  det  skiljde  minst  tjugo  ür  mellan  oss.

Till  slut  hamnade  vi  vid  det  bord  jag  pekat  ut.  Perfekt  av-­ sides  placerat,  bortom  de  andra  restaurangbesĂśkarnas  syn  och  hĂśrsel.  Ett  dovt  sorl  hĂśrdes  i  lokalen  och  oset  av  italienska  aromer  lĂĽg  som  en  heltäckande  matta  Üver  borden. â€?Kanse  litte  grissini  atta  borja  med?â€?  undrade  kyparen  när Â

56

vi  slagit  oss  ned,  och  pekade  pü  krukan  med  de  plastinslagna  brÜdpinnarna. �Grazie  mille,  signore�,  nickade  jag  artigt  och  slog  upp  me-­ nyn  fÜr  att  fü  honom  därifrün.  Carl  tittade  beundrande  och  en  smula  fÜrvünat  pü  mig  frün  andra  sidan  bordet. �Ja,  alltsü  ‌  Jag  bodde  i  Italien  i  ett  ür  och  lärde  mig  nügra  fü  meningar  där.  Men  min  italienska  är  nog  pü  samma  nivü  som  hans  svenska�,  fnissade  jag  fÜr  att  inte  verka  fÜr  skrytig. �Men  ändü  ‌  imponerande!�  insisterade  Carl  och  sträckte  sina  händer  Üver  bordet  mot  mina.

-DJ JUDQVNDGH GH OnQJD VROEUlQGD ¿QJUDUQD PHG GH YlO-­ manikyrerade  naglarna  en  smärre  evighet  innan  jag  lüngsamt  À\WWDGH PLQD ¿QJUDU PRW GHP När  vüra  händer  mÜttes  blev  jag  fÜrvünad  Üver  hur  varma  och  sträva  hans  var.  De  süg  ut  att  tillhÜra  en  pianist,  utan  minsta  skavank  eller  fÜrhürdnad,  men  kändes  som  en  trädgürdsmäs-­ tares  –  de  kändes  som  Roberts  händer.  Jag  drog  snabbt  till-­ baka  mina  händer  som  om  jag  fütt  en  stÜt.  Det  düliga  samvetet  gjorde  sig  pümint  igen.  I  stället  bÜrjade  jag  fumla  med  grissi-­ nifÜrpackningen. �Hur  är  det?  Du  ser  bekymrad  ut�,  sa  Carl  och  log  sitt  oemot-­ stündliga  leende,  nu  adderat  med  ett  hÜjt  Ügonbryn.  Åh,  jag  smälter!  �Lisa,  innerst  inne  vet  du  att  du  aldrig  skulle  ha  fÜreslagit  den  här  lunchen  om  du  inte  redan  gjort  valet.  Precis  som  jag  ville  du  ses  igen,  eller  hur?� �Ja,  jag  vet.  Jag  ville  ju  verkligen  träffa  dig  igen.  Jag  har  bara  lite  düligt  samvete  mot  Robert�,  sa  jag  med  en  djup  suck  medan  jag  tog  ett  bett  pü  grissinin. �Är  det  sü  han  heter,  din  pojkvän?�

57

�Min  sambo,  ja.� �Jag  antar  att  allt  inte  är  sü  bra  mellan  er,  eftersom  du  sitter  här  nu?�  fyllde  han  i  och  lutade  huvudet  i  handen.

Jag  tittade  Ümt  pü  Carl  där  han  satt  framütlutad  pü  stolen.  'H PDQGHOIRUPDGH |JRQHQ VNLPUDGH DY UHÀHNWLRQHUQD IUnQ stearinljuset  och  iakttog  mig  i  väntan  pü  bekräftelse.  Hans  kritvita  skjorta  var  ledigt  uppknäppt  i  halsen  och  stod  i  skarp  kontrast  mot  den  bruna  hyn.  �Nej,  antar  det�,  svarade  jag  sedan.  �Vi  är  lite  av  high  school  sweethearts,  men  har  väl  egentligen  vuxit  ifrün  varandra  nu.  Vi  är  mer  som  tvü  vänner  som  delar  lägenhet  och  ‌  Äsch,  det  här  blev  ett  alldeles  fÜr  deppigt  samtalsämne.  Nu  är  jag  här  och  vi  ska  äta  lunch.  Har  du  hunnit  titta  pü  menyn  än?�  sa  jag  i  en  nu  klämkäck  ton  fÜr  att  muntra  upp  stämningen. �Nej,  jag  har  fortfarande  tankarna  pü  efterrätten�,  sa  han  tyst  och  lät  den  lediga  handen  falla  ned  under  bordet.  PlÜtsligt  kände  jag  hur  den  landade  pü  mitt  knä  och  fortsatte  sin  resa  lüngsamt  upp  Üver  lüret.  Där  blev  det  tvärstopp  när  min  hand  resolut  plockade  bort  den.  Inombords  var  jag  glÜdande  het  och  det  kokade  och  bubblade  i  blodomloppet,  men  jag  behÜll  lug-­ net  utanpü. �Aj,  aj,  aj!  Har  inte  din  mamma  lärt  dig  att  man  ska  hülla  händerna  pü  bordet  när  man  äter�,  smackade  jag  fÜrmanande. �Jo,  men  jag  kan  bara  inte  lüta  bli�,  viskade  han.  �Ända  sen  jag  süg  dig  komma  in  pü  baren  härom  kvällen,  sü  har  jag  vetat  DWW GHW ¿QQV QnW VSHFLHOOW PHOODQ RVV´ IRUWVDWWH KDQ RFK VnJ rakt  pü  mig. �Ja,  jag  vet�,  sa  jag  och  tystnade.  Jag  chockades  varje  güng  han  var  sü  rakt  pü  sak  och  satte  ord  pü  det  jag  kände.  �Sü,  var-­ fÜr  ville  du  att  jag  skulle  ha  pü  mig  kort  kjol  och  stay-­ups?�  XQGUDGH MDJ Q\¿NHW

58

Carl  log  okynnigt.  �Jag  gillar  tanken  pü  att  veta  vad  du  kom-­ mer  ha  pü  dig  när  vi  ses.  Tycker  du  att  det  är  jobbigt?� �Kommer  att  ha  pü  mig  när  vi  ses?  Du  tar  sannerligen  myc-­ ket  fÜr  givet�,  sa  jag  och  skrattade. �Ja,  det  gÜr  jag�,  svarade  Carl  allvarligt.  �Du  vet  precis  som  MDJ DWW YL NRPPHU DWW VHV ÀHU JnQJHU ´ Jag  stelnade  mitt  i  ett  leende.  Visste  jag  verkligen  det? �Men  du  svarade  inte  pü  min  früga.  Tycker  du  att  det  känns  jobbigt?� ´1HM GHW J|U MDJ IDNWLVNW LQWH %OHY OLWH I|UYnQDG DWW GX YDU Vn rak  pü  sak  bara�,  sa  jag  uppriktigt.  Sanningen  var  den  att  det  känts  lite  spännande  att  sätta  pü  sig  kläder  som  han  bestämt  üt  mig  och  att  han  ställt  det  som  krav.  Men  det  avslÜjade  jag  inte  fÜr  honom. ´%DUD GHW DWW GX JMRUGH VRP MDJ VD W\GHU Sn DWW YL NRPPHU att  trivas  bra  ihop.�  Nu  lutade  Carl  sig  framüt,  som  om  han  VNXOOH VlJD QnJRW I|UWUROLJW ´-DJ VHU DWW GHW ¿QQV HQ YlOGLJW äventyrlig  kvinna  inom  dig.  Du  har  bara  blivit  hämmad  av  ditt  fÜrhüllande.�  Vad  vet  han  om  det?  tänkte  jag,  aningen  irriterad  Üver  att  han  tog  sig  friheten  att  berätta  fÜr  mig  hur  min  relation  med  Robert  var.  Eller  var  jag  sü  lättläst? �HÜrrudu,  Carl.  Det  där  vet  jag  inte  om  du  har  med  att  gÜra�,  sa  jag  med  ett  stramt  leende  och  kände  att  det  var  dags  att  byta  riktning  pü  samtalet.  �Jag  tänkte  ta  en  spaghetti  alle  vongole.  Den  är  alltid  bra  här.  Vad  ska  du  äta?� �Det  für  nog  bli  en  risotto  med  scampi�,  sa  han  och  smällde  ihop  menyn.

Nu  fÜrsvann  irritationen  och  jag  fÜrsÜkte  dÜlja  ett  nÜjt  OHHQGH +DQ nW VNDOGMXU %DUD GHW YDU HWW WHFNHQ Sn DWW KDQ YDU OnQJW PHU VR¿VWLNHUDG L VLQ VPDN lQ 5REHUW VRP I|UHGURJ HQ

59

kladdig,  inbakad  vesuvio  om  vi  fÜr  en  güngs  skull  gick  ut  och  nW ¹ DOWHUQDWLYW ELII PHG SRPPHV IULWHV RP QnJRW VNXOOH ¿UDV Efter  att  ha  beställt  vür  lunch  bÜrjade  jag  fÜrhÜra  Carl  om  vem  han  var  och  vad  han  jobbade  med.  Med  fÜrhoppning  om  att  jag  skulle  fü  ur  honom  mer  nu  när  vi  var  ensamma  än  jag  ¿FN YLG YnUW I|UVWD P|WH �Jag  är  sküdespelare�,  sa  han  kort.

Aha,  det  var  därfÜr  jag  kände  igen  honom!  Och  det  var  därifrün  han  fütt  sin  självsäkerhet.  Han  hade  säkert  massor  av  beundrarinnor  som  gärna  skulle  vilja  skryta  med  att  ha  lägrat  en  sküdis.  Nu  gällde  det  att  spela  oberÜrd  sü  han  inte  trodde  att  jag  var  en  av  dem. ´-DVn" 6MlOY WLWWDU MDJ LQWH Vn RIWD Sn VYHQVN ¿OP $OOD lU MX lika  urbota  düliga,  sü  jag  bojkottar  dom  helt  enkelt.�  Carl  skrattade  hjärtligt  üt  min  naiva  ärlighet. �Vad  har  du  gjort  fÜr  roller  fÜrresten?  Nüt  man  känner  igen?�  frügade  jag  nonchalant  och  sippade  lite  pü  vattnet.

Min  dejt  berättade  att  han  mest  jobbade  inom  teatern  och  LQWH KDGH PHGYHUNDW L Vn PnQJD ÂżOPHU ´0HQ MDJ KDU IDNWLVNW HQ JDQVND VWRU ELUROO L HQ ÂżOP VRP JnU Sn ELR QX ´ ´-DVn YDG KHWHU GHQ Gn"´ XQGUDGH MDJ Q\ÂżNHW â€?Lustspelet.  Det  är  ett  relationsdrama  där  jag  spelar  älska-­ ren.  Inget  fĂśr  dig  med  andra  ord.  Du  kommer  säkert  att  tycka  den  är  urbota  dĂĽligâ€?,  sa  Carl  ironiskt  och  gjorde  en  grimas.  â€?Men  nog  pratat  om  mig.  Vad  jobbar  du  med?â€?  â€?Jag  har  faktiskt  precis  Üppnat  en  skobutik.  Scarpe  Diem  heter  den  ‌  Scarpe  betyder  ju  skor  pĂĽ  italienska.â€? ´)\QGLJW /LVD ´ VD KDQ RFK OXWDGH VLJ WLOOEDND PRW U\JJVW|-­ det  fĂśr  att  ge  plats  üt  servitĂśren  som  just  serverade  honom  den  rykande  risotton. â€?Ja,  jag  tyckte  detâ€?,  fnissade  jag  och  makade  pĂĽ  mig  när  min Â

60

pasta  kom.  Jäkligt  smart  med  pasta  pü  fÜrsta  dejten.  Hur  äter  man  det  här  utan  att  tappa  all  värdighet? �Det  var  modigt  att  Üppna  egen  butik.  Hur  gür  det  dü?� �Jo,  tack.  Jag  hade  invigning  fÜr  en  münad  sen,  men  det  ska  nog  gü  bra�,  sa  jag  och  bÜrjade  lirka  loss  musslorna  ur  skalen. &DUO KDGH EHVWlOOW LQ HQ ÀDVND YLWW YLQ Vn YL VNnODGH I|U YnU framtida  vänskap  och  tog  varsin  djup  klunk  ur  glasen  ‌  eller  jag  tog  nog  minst  tre  fÜr  att  dämpa  nervositeten. �Smakade  scampin  bra?�  undrade  jag  när  han  fyllde  pü  mitt  glas. �Mycket  bra.  Här,  smaka!�  beordrade  Carl  och  hÜjde  en  rü-­ gad  gaffel  med  risotto  mot  mig.

Jag  kunde  inte  gärna  neka,  sĂĽ  jag  lutade  mig  framĂĽt  och  ga-­ pade  varpĂĽ  han  varsamt  fĂśrde  in  gaffeln  i  munnen.  Mina  läp-­ par  omslĂśt  den  hĂĽrda  metallen  när  Carl  drog  ut  den  och  han  sĂĽg  fĂśrnĂśjt  pĂĽ  när  jag  tuggade  i  mig  innehĂĽllet. â€?Mmm,  det  var  ju  jättegottâ€?,  sa  jag  när  jag  svalt  och  Ünskade  nästan  att  jag  tagit  samma  rätt.  â€?Nästa  gĂĽng  vi  ses  ska  jag  laga  mat  üt  digâ€?,  svarade  han  och  tog  en  klunk  av  sitt  vin. â€?JasĂĽ,  är  du  duktig  pĂĽ  att  laga  mat?â€?  ´)RON VlJHU GHW´ VD KDQ VMlOYVlNHUW ´)RON HOOHU NYLQQRU"´ XQGUDGH MDJ UHWVDPW â€?Kvinnor  är  väl  ocksĂĽ  folk?â€?  Carl  drog  handen  genom  hĂĽret  och  log  ett  snett  leende  som  jag  fĂśrstod  hade  fĂĽtt  mĂĽnga  tjejer  pĂĽ  fall  genom  üren. â€?Oavsett  vilket  är  jag  fortfarande  inte  säker  pĂĽ  att  det  kom-­ mer  att  bli  nĂĽn  mer  gĂĽng.  Just  fĂśr  att  du  är  sĂĽ  in  i  helskot-­ ta  trevlig  och  charmerande  anar  jag  att  det  kommer  att  vara  farligt  att  ses  igen.  Jag  vet  inte  vad  du  tror  om  mig,  men  jag  brukar  faktiskt  inte  gĂĽ  pĂĽ  hemliga  dejter  med  främmande  män. Â

61

9DQOLJWYLV lU MDJ HQ WURJHQ ÀLFNYlQ RFK MDJ WURU LQWH DWW 5REHUW skulle  uppskatta  att  jag  skaffar  nya  manliga  vänner.  Särskilt  inte  när  dom  är  sü  stiliga  som  du  är.�  Jag  märkte  själv  att  jag  babblade  pü  alldeles  fÜr  mycket  och  fÜrbannade  det  tredje  glaset  vin  som  slagit  an  pü  nügon  san-­ ningsnerv.  Ett  brett,  självsäkert  leende  spreds  Üver  Carls  vackra  ansikte  när  jag  avslutat  monologen  och  jag  kände  att  slaget  var  fÜr-­ lorat.  Just  de  anledningar  jag  nämnt  var  skälen  till  att  vi  de-­ ¿QLWLYW VNXOOH VHV LJHQ )|UXWRP GHQ OLOOD SDUHQWHVHQ DWW 5REHUW skulle  bli  vansinnig  om  det  kom  fram.  Men  jag  var  fast  i  Carls  nät  och  allt  mitt  sunda  fÜrnuft  hade  jag  lämnat  kvar  hemma  pü  hatthyllan.  * Efter  maten,  som  vi  büda  (tack  och  lov)  slukade  lika  glupskt,  var  vi  ofrünkomligt  framme  vid  desserten.

När  servitÜren  dukat  undan  tallrikarna  och  tagit  vüra  beställningar  pü  varsin  cappuccino,  spred  sig  ett  leende  Üver  hela  Carls  ansikte.  Han  lutade  sig  framüt  igen  och  jag  kunde  se  pü  de  vidgade  pupillerna  att  nu  fanns  det  inget  som  kunde  stoppa  honom.

Carls  händer  letade  sig  üterigen  lüngsamt  upp  längs  knäna  och  stannade  till  lite  vid  strumpkanten.  Där  lirkade  sig  ena  SHN¿QJUHW LQ XQGHU VSHWVHQ IRUWVDWWH VHGDQ QHGnW PRW LQVLGDQ av  lüret  och  lämnade  efter  sig  en  vüg  av  güshud.  Nu  var  han  bara  centimeter  frün  mitt  innersta  och  jag  slÜt  Ügonen  och  lät  honom  hüllas.  Gode  gud,  lüter  jag  honom  verkligen  gÜra  det  här?

Kanske  borde  jag  inte  gĂĽtt  med  pĂĽ  det,  men  nĂĽgonting Â

62

i  vürt  samspel  kändes  sü  ‌  bekant.  Som  om  vi  redan  var  ett  NlUOHNVSDU VRP YDULW nWVNLOMGD ÀHUD nU PHQ QX lQWOLJHQ KDGH funnit  varandra  igen.  Det  kändes  besynnerligt,  men  ändü  sü  QDWXUOLJW 6n QDWXUOLJW DWW DOOD RUG NlQGHV |YHUÀ|GLJD ¹ DWW MDJ och  Carl  redan  visste  var  vi  hade  varandra  och  att  detta  bara  var  fortsättningen  pü  nügot  vi  aldrig  fütt  chansen  att  avsluta.

Jag  satt  med  ryggen  mot  restaurangen  och  hade  ingen  aning  om  nügon  av  de  Üvriga  gästerna  süg  vad  vi  hÜll  pü  med.  Carl  verkade  inte  bry  sig  till  en  bÜrjan,  men  sedan  drog  han  hastigt  bort  handen  och  rätade  pü  ryggen.  Det  var  servitÜren  som  kom  med  vürt  kaffe.  Jag  log  generat  mot  honom  och  sa  �grazie  mille�  säkert  hun-­ dra  günger  medan  han  omsorgsfullt  ställde  i  ordning  kopparna  Sn ERUGHW &DUO EDUD VDWW GlU PHG HWW VWRUW ÀLQ Sn OlSSDUQD RFK iakttog  min  allt  rÜdare  hudfärg.

Vi  drack  vür  cappuccino  under  tystnad.  Carl  tittade  hemlig-­ hetsfullt  pü  mig,  precis  som  om  han  visste  nügot  som  inte  jag  visste.  Efter  en  stund  la  jag  huvudet  pü  sned  och  frügade  vad  han  tänkte  pü. �Pü  dig�,  sa  han,  �och  vad  jag  ska  gÜra  med  dig.�  �Vad  menar  du  med  det?  Vad  är  det  du  vill  gÜra?�  undrade  jag  och  visste  inte  riktigt  om  jag  var  beredd  att  hÜra  svaret.  �Det  har  jag  inte  kommit  fram  till  ännu�,  sa  han  och  la  sin  hand  pü  mitt  knä  igen.  Det  hettade  där  vür  hud  mÜttes  och  jag  tappade  nästan  andan  av  berÜringen.  Jag  samlade  ihop  det  lilla  fÜrnuft  jag  hade  kvar  i  kroppen  och  la  min  hand  resolut  pü  hans  fÜr  att  visa  att  vägen  tog  slut  där.

Carl  verkade  ha  fÜrstütt  vinken  fÜr  han  drog  tillbaka  handen,  strÜk  den  genom  hüret  och  sa:  �Vad  säger  du,  det  kanske  är  dags  att  bryta  upp  nu?�

Jag  log  och  nickade  besviket  fĂśr  att  han  redan  ville  gĂĽ.  Var Â

63

det för att jag verkat tråkig och nekat honom när han ville fortsätta smeka mig? Eller hade han kanske andra tider att passa efteråt? Själv skulle jag ha kunnat sitta där hela dagen för att bara titta på Carl, höra honom prata och memorera var-­ je grandios gest han gjorde.

Nu när han avslöjat sitt yrke kunde jag se honom stå på en scen och hålla monolog: den raka hållningen, det tydliga arti-­ kulerandet när han pratade, den självsäkra blicken. Det var verkligen trollbindande att lyssna på Carl.

Han vinkade till sig kyparen som genast kom med vår nota.

Jag började rota i väskan efter min plånbok, men Carl skakade på huvudet, sa: ”Jag bjuder på lunchen”, och la några hun-­ dralappar under kvittot. Sedan reste han sig hastigt upp och vek rocken över armen. Jag försökte läsa av hans minspel, om han var nöjd med dejten eller om jag gjort honom besviken, men munnen förblev ett smalt streck och blicken sökte av lokalen medan han väntade på mig.

Jag rättade till kjolen, tog min kappa och väska och följde efter honom. Vi nickade artigt mot kyparen på vägen mot yt-­ terdörren, men precis vid utgången vände Carl kvickt om och smet in på gästtoaletten med mig i ett hårt grepp efter sig.

'HQ DEUXSWD WYlUYlQGQLQJHQ ¿FN PLJ DWW VOlSSD DOOD KlPQ-­ ingar och vi möttes i en intensiv kyss. Carls strama läppar omslöt mina som om de fortfararande var hungriga efter lunchen. Tungorna möttes i en passionerad vals där han bestämde takten och sedan fortsatte hans läppar nedåt med lätta steg: hakan, käken, halsen, nyckelbenet. När han landade med sin tungspets i min halsgrop böjde jag huvudet bakåt och ville aldrig att han skulle sluta.

Han drog upp min kjol och tog ett fast grepp om min rumpa.

Jag kunde känna att Carl var hård när han tryckte sig mot

64

mig  och  jag  slog  ena  benet  runt  hans  lür  fÜr  att  komma  ännu  närmre  honom.  ´cK &DUO´ YDU GHW HQGD MDJ ¿FN IUDP IDVW MDJ HJHQWOLJHQ YLOOH säga  mycket  mer.  Hans  händer  gled  självsäkert  upp  under  min  blus  och  om-­ famnade  mina  brÜst.  Jag  knäppte  snabbt  upp  blusen,  eftersom  jag  var  rädd  att  han  annars  skulle  slita  upp  den  av  ren  upp-­ hetsning.  Carl  suckade  djupt  när  jag  drog  isär  tygstyckena  och  blottade  mina  smü  fasta  brÜst  i  den  närmast  genomskinliga,  svarta  spetsbehün.  Han  skÜt  spetsen  üt  sidan  och  bÜrjade  suga  och  slicka  pü  mina  brÜstvürtor  sü  att  det  gick  ilningar  ned  till  mitt  under-­ liv.  Jag  hÜll  ett  stadigt  tag  om  hans  hür  och  fÜr  varje  güng  han  EHW WLOO NQ|W MDJ UHÀH[PlVVLJW LKRS KDQGHQ RFK GURJ L GHW 'HW verkade  trigga  honom  fÜr  snart  bet  han  hürdare  och  hürdare,  och  jag  kunde  inte  lüta  bli  att  stÜna  hÜgt.  Nu  stod  jag  upptryckt  mot  väggen  och  kunde  känna  det  kal-­ la  kaklet  mot  skinkorna.  Jag  ville  dra  upp  Carls  skjorta  fÜr  att  EHU|UD KDQV YDUPD KXG PHG PLQD ¿QJHUVSHWVDU PHQ YLG YDUMH fÜrsÜk  att  komma  üt  honom  tog  han  undan  mina  händer  som  om  det  var  fÜrbjuden  mark.   �Vänd  pü  dig!�  frustade  han.  %HO\VQLQJHQ YDU GRY LQQH Sn WRDOHWWHQ Vn MDJ WRJ PRG WLOO PLJ och  gjorde  som  han  sa,  ställde  mig  med  ansiktet  mot  väggen  och  händerna  utsträckta  mot  kaklet  som  stÜd.  �Puta  med  rumpan!�  beordrade  han  med  en  hetsigare  ton.

Jag  lĂśd,  tog  ett  kliv  bakĂĽt  fĂśr  att  kunna  puta  ordentligt  och  undrade  nervĂśst  vad  Carl  tänkte  gĂśra.  I  ÜgonvrĂĽn  sĂĽg  jag  hur  han  iakttog  mina  bleka,  exponerade  skinkor.  Sedan  gick  han  fram  och  ställde  sig  tätt  bakom  mig.  Jag  kunde  känna  byx-­ ornas  tyg  mot  min  bara  hud  och  hur  han  lät  sina  händer  glida Â

65

ned  längs  min  rygg,  Üver  skinkorna  och  ned  i  springan.  �Sära  pü  benen�,  viskade  han.  )LQJHUWRSSDUQD VPHNWH LQVLGDQ DY PLQD OnU IUnQ NQlQD RFK uppüt,  gled  lüngsamt  vidare  till  grenen  pü  min  trosa  där  han  VlNHUW NXQGH PlUND KXU IXNWLJ MDJ EOLYLW 1X ÀnVDGH MDJ Vn DY upphetsning  att  det  blev  alldeles  immigt  pü  kaklet  framfÜr  mig.  Carl  borrade  in  sitt  ansikte  i  mitt  hür  medan  han  undersÜkte  PLJ /LNW HQ IRUVNDUH Sn XSSWlFNWVIlUG OlW KDQ ¿QJUDUQD NDQD fram  längs  varje  veck  och  kulle  Üver  hela  kroppen  sü  att  jag  tillslut  hade  güshud  precis  Üverallt.  Nu  ville  jag  bara  ha  mer.  Ville  vända  mig  om,  slita  av  honom  kläderna  och  ta  fÜr  mig  av  hans  kropp.  Vad  var  det  han  gjorde  med  mig?

PlÜtsligt  kände  jag  hur  smekandet  upphÜrde.  Han  viskade:  ´'X lU Vn YDFNHU /LVD 7DFN I|U DWW MDJ ¿FN VH Sn GLJ 1X NDQ GX klä  pü  dig  igen.� )|UYnQDW YlQGH MDJ PLJ RP RFK WLWWDGH Sn &DUO +DQ YDU GH-­ ¿QLWLYW NnW GHW NXQGH MDJ VH EnGH L GH JODQVLJD |JRQHQ RFK Sn hur  det  buktade  under  gylfen.  Sü  varfÜr  ville  han  inte  fortsät-­ ta?  Hade  han  velat  gü  längre  sü  hade  jag  inte  tvekat  en  sekund.  När  jag  gütt  sü  här  lüngt  med  honom  var  det  ju  redan  kÜrt,  sü  varfÜr  inte  gü  hela  vägen  när  vi  ändü  var  här? �Vad  menar  du?  Vill  du  inte  fortsätta?�  frügade  jag  med  ett  leende  som  jag  hoppades  skulle  fü  honom  pü  andra  tankar. �Nej,  vi  ska  inte  fortsätta  mer  i  dag�,  svarade  Carl  och  skakade  pü  huvudet  samtidigt  som  han  bÜrjade  dra  ned  min  kjol  i  ett  fÜrsÜk  att  gÜra  mig  respektabel  igen.  �Hur  ska  jag  an-­ nars  kunna  fÜrsäkra  mig  om  att  du  kommer  att  vilja  ses  igen?�

Han  sĂĽg  mig  djupt  i  Ügonen  och  innan  jag  kunde  hejda  mig  själv  gav  jag  honom  en  desperat  kyss.  NĂĽgonting  inom  mig  ville  Üvertala  honom  att  avsluta  det  vi  pĂĽbĂśrjat,  men  som  om  han Â

66

kunde läsa mina tankar avbröt han mig och tog ett kliv tillbaka. ”Vi kan väl fortsätta nu och ändå ses igen?” vädjade jag barnsligt.

Han skakade bara bryskt på huvudet så att en hårslinga föll ned i pannan. ”Jag vet inte om jag kan lita på det”, sa han allvarligt.

Nu stod Carl direkt under badrumslampan. Det brunsvarta håret glänste likt olja och de mörkblå ögonen glittrade i skenet.

Hur skulle jag inte kunna träffa honom igen? Det vore omöjligt! Kanske borde jag känt mig förolämpad av att han inte ville gå längre, men det enda jag kunde tänka på var att han faktiskt ville ses igen. ”Okej, jag ger mig”, sa jag trumpet och började knäppa blusen.

Carl hjälpte mig att rätta till frisyren innan vi smög ut var för sig från toaletten. ”Jag hör av mig”, var det sista han sa innan vi skildes åt vid gVWHUPDOPVWRUJ -DJ EDUD ORJ InQLJW RFK QLFNDGH WLOO VYDU * På vägen tillbaka till butiken kändes det som om jag just klivit av en bergochdalbana. Yr och darrig gick jag med svajiga steg gatan fram. Vad hade jag just gjort? Hur kunde det här hända?

Om möjligt var jag ännu mer tagen av Carl nu. Det var som om jag inte hade makt att ifrågasätta hans vilja, utan stod helt underordnad honom. När han hörde av sig igen skulle jag stå i givakt – och om han inte gjorde det så skulle jag nog lägga mig Sn JROYHW RFK E|UMD OLSD VRP HQ NlUOHNVNUDQN VNROÀLFND -DJ ¿FN V\Q Sn PLQ VSHJHOELOG L HWW VN\OWI|QVWHU RFK SO|WVOLJW var skammen tillbaka. Det här fungerar ju inte! Om jag gick och trånade efter andra män var det väl hög tid att ta upp dis-­

67

kussionen hemma med Robert? Det som innan hade varit ett lyckligt surr i magen förvandlades nu till ett lätt illamående och illamåendet ökade gradvis ju mer jag tänkte på vad jag gjort mot min stackars pojkvän.

I ett försök att styra om mina tankar och döva skuldkänslor-­ na började jag, medan jag sakta promenerade den sista biten ned för backen, fokusera på jobbet och vad som behövde göras där: Kolla att Costa beställt de varor vi kommit överens om, gå till skomakaren med trasiga skor och skylta om i fönstren med de nyinkomna, urläckra Louboutinskorna.

Väl inne i butiken var jag tvungen att stanna upp och mas-­ sera benen som vid det här laget förvandlats till två ispinnar av den tio minusgrader kalla vind som blåst kring dem längs YlJHQ )|U DWW LQWH WDOD RP PLQ EDUD UXPSD XQGHU GHQ NRUWD kjolen, som knappt fått något skydd alls mot kylan.

Jag satte mig på elementet i det minimala köket för att få upp kroppstemperaturen någon grad, så att det åtminstone blev möjligt att böja benen för att ta av stay-­upsen och byta till-­ baka till de något varmare strumpbyxorna. Värmen mot baken ¿FN PLJ DWW PLQQDV &DUOV KlQGHU -DJ OXWDGH PLJ PRW YlJJHQ och längtade tillbaka till hans beröringar. ”Vad. Gör. Du?” Jag öppnade ögonen igen och såg Costa stå i dörröppningen med en stilettstövel i ena handen, vars klack såg ut att nyss ha återvänt från en vända i Afghanistan. Hon stirrade på mig som om jag vore den galnaste chef hon någonsin haft – och det var jag kanske också. ”Jag var tvungen att tina upp mina djupfrysta skinkor en stund. Vad är det där? Inte ännu en klack som inte klarade av att ägarinnan halkat på fyllan?” ”Nej då, hon halkade faktiskt inte. Hon bara gick rakt fram

68

och helt plötsligt, utan förklarlig anledning, bröts klacken av.

Och självklart var det första gången hon använde dom”, förkla-­ rade Costa med en smula sarkasm i rösten. ”Aha! Det förklarar ju skrapmärkena i skinnet och den nedgångna sulan”, sa jag och himlade med ögonen.

Vi tittade på varandra och drog en gemensam suck åt alla kunder som fortfarande inte lärt sig att gå i stiletter. ”Jag kommer snart ut och hjälper dig”, sa jag sedan.

När jag krängt av mig stay-­upsen rotade jag fram mina strumpbyxor ur väskan och tog på mig dem. Sedan tog jag ett djupt andetag och förberedde mig för en batalj med den miss-­ nöjda kunden som misstagit sina svindyra, handsydda stövlar för ett par snökängor.

Rösterna började bli alltmer uppeldade ute vid kassan, så jag förstod att Costa inte kom någon vart med henne. Men kunden lät bekant på något vis. Tänk om det var någon jag NlQGH" %lVW DWW EHJH PLJ XW GLW När svängdörren slagit igen bakom mig och jag såg vem kunden var ångrade jag mig genast och ville instinktivt vända om till det trygga lagret igen.

Där vid kassan stod nämligen den där långa, yppiga schlager-­ drottningen Jennie Adolfsson som vunnit årets upplaga av Melodifestivalen och som ansågs, enligt varenda skvallertid-­ ning jag läst, vara enormt snorkig och krävande. Precis vad jag behövde för att komma ned på jorden igen! ”Jaså, är det du som är chef här?” väste hon när jag närmade mig dem.

Jag såg på Costas blick att hon gjort sitt bästa för att blidka schlagerstjärnan. ”Ja, det stämmer”, svarade jag och klistrade på ett brett leende. ”Vad är det som har hänt?”

69

”MINA SKOR har hänt! Jag var ute och gick på stan och helt SO|WVOLJW OnJ MDJ L UlQQVWHQHQ PHG HQ 75$6,* ./$&. )|UVWnU GX KXU I|U QHG UDQ GH GHW NlQGHV" )RON 6.5$77$'( nW PLJ ´ Hon var högröd i ansiktet och talade långsamt och övertydligt för att poängtera hur illa ställt det var. ”Vi förstår givetvis att det måste ha varit en beklaglig situ-­ ation”, sa jag sansat och försökte hålla kvar både skratt och irritation inombords. Jag var van vid sådana här jag-­tror-­jag-­ är-­något-­för-­att-­jag-­synts-­i-­tv-­kunder sedan tiden på NK och visste att det enda som fungerade var att stryka dem medhårs, men med en viss bestämdhet. ”Dessvärre kan vi inte reklamera dom, då Gucci har sina bestämmelser för vad som godkänns och inte. Men vi kanske kan se efter om dom kan skicka över en ny klack så att vi kan laga den? Vanligtvis gör vi inte det eftersom skorna har en väl-­ digt ömtålig klack som inte tål Sveriges vinterväglag, men vi kan göra ett undantag för dig som kompensation för den … eh, förödmjukande situation du hamnade i när klacken gick av.”

Jag la fram min förklaring likt en försvarsadvokat som ville få över juryn på sin sida – och det fungerade! Precis i slutet av min plädering, innan superstjärnan Jennie hann komma till tals, slängde jag in mitt trumfkort. ”Och som kompensation för detta missöde kan vi erbjuda ett presentkort på två tusen kronor så att du kan hitta nåt nytt till nyårsfesten, eller kanske fynda på mellandagsrean!”

Detta erbjudande gick givetvis inte att motstå. Både få skor-­ na lagade och ytterligare två tusen kronor att handla för? $WW GH ÀHVWD VNRUQD L EXWLNHQ VHGDQ NRVWDGH OnQJW |YHU WYn tusen kronor, så att hon ändå skulle bli tvungen att punga ut med mer pengar, var inget som Jennie tänkte på i detta läge. )|U DWW ORFND HQ NYLQQD PHG HWW SUHVHQWNRUW L HQ VNREXWLN

70

– i det här fallet en butik fylld med all världens glittrande, glänsande, gyllene märkesskor – var som att locka barn med smågodis. Det gick helt enkelt inte att stå emot! ”Åh, i så fall kan jag väl gå med på en lagning. Det var ju väldigt generöst av er”, sa fröken Adolfsson och de välfyllda läpparna formade något som liknade ett leende. ”Tja, det är ju snart jul, så då får vi ju passa på att vara lite extra generösa”, sa jag och log med en blinkning. Jepp, jag hade juryn som en liten fågel i min hand. ´« RFK GHW ¿QD PHG GHWWD lU DWW KRQ QX NRPPHU DWW Jn UXQW till alla sina kändisväninnor och tala om hur charmerande per-­ sonalen är på Scarpe Diem och vilka snygga skor dom säljer.

Så egentligen kan man säga att jag investerat två tusen kronor i pr för bolaget”, förklarade jag efteråt för Costa när schlager-­ divan lämnat butiken. ”Aha, du tänkte så”, sa hon eftertänksamt. ”Smart drag!” * När jag kom hem den kvällen la jag mig i soffan med en duns och slängde upp fötterna på soffryggen. Efter att ha stått åtta timmar i trånga skor med höga klackar förtjänade de stackars fossingarna att få andas ut. )|UU EUXNDGH 5REHUW VOn VLJ QHG EUHGYLG PLJ RFK JH I|WWHUQD en varsam massage medan han frågade hur dagen varit. Då hade han velat veta varenda detalj om vad som hänt och vi hade kunnat skratta tillsammans åt knasiga saker som skett under arbetsdagen. När min sambo var i sitt esse var han så omtänksam och charmerande, som att jag var i centrum av hans universum och allt annat runt omkring oss var oviktigt.

Det var det jag fallit för när vi var unga.

71

Jag kom ofta på mig själv med att längta efter den Robert, men han kändes väldigt avlägsen nu – nästintill oåtkomlig fak-­ tiskt. Det var svårt att komma in under hans skal och den där generösa Robert med vänlig blick som jag blivit kär i hade jag inte sett skymten av på åratal. Älskade, lojala Robert. Om det var något man kunde lita på, var det att han aldrig skulle titta åt någon annan tjej. Han var trofast som en gammal hund och skulle aldrig förlåta mig om KDQ ¿FN UHGD Sn YDG MDJ JMRUW +DQ KDGH MX NQDSSW NRPPLW |YHU PLQ I|UlOVNHOVH L *LRYDQQL ± RFK GHW YDU MX lQGn ÀHUD nU sedan. Kunde jag verkligen göra så här mot honom?

På lunchen hade Carl sagt att jag inte kunde fortsätta förhål-­ landet för det som en gång varit, eller för att det var mysigt att äta söndagsmiddag hos mina svärföräldrar.

Jag hade frågat honom om han varit gift och det hade han.

Han var relativt nyskild från sin fru och de hade två tonårssöner som bodde hos sin mamma mesta tiden, eftersom hon bodde närmare deras skola. ”Jag förstår precis hur du känner. Men ett dåligt förhållande är ett dåligt förhållande, oavsett hur mycket man tycker om sina svärföräldrar. Du har bara ett liv och det ska du inte slösa bort på nån som inte gör dig lycklig. Men jag ska inte övertala dig, det här beslutet måste du fatta själv.”

Ja, så hade han sagt. Det här beslutet måste jag fatta själv.

Jag kanske bara skulle säga det rätt ut: Robert, det här funger-­ ar inte. Vi gör inte varandra lyckliga längre, så det är nog lika bra att vi går skilda vägar.

Men det förstås, Carl kände ju inte till lånet till Kerstin och Lasse. Svärmor skulle aldrig förlåta mig om jag ena månaden lånade tvåhundra tusen och nästa månad gick och gjorde slut med hennes älskade son. Det skulle förstöra de få nerver hon

72

KDGH NYDU HIWHU VNLOVPlVVDQ IUnQ 5REHUWV SDSSD )|U DWW LQWH WDOD RP 5REHUW VMlOY )|UVW EOHY KDQ VYLNHQ DY VLQ IDU RFK VHGDQ DY VLQ ÀLFNYlQ Nej,  det  gick  bara  inte.  Han  skulle  inte  klara  det.  Och  ta  se-­ dan  det  rent  praktiska.  Var  skulle  han  bo,  till  exempel?  Det  fanns  väl  ingen  bank  i  världen  som  lünade  ut  pengar  till  en  XQJ JUD¿VN IRUPJLYDUH YDUV I|UHWDJ JLFN Sn WRPJnQJ I|U DWW �han  var  sü  dülig  pü  att  sälja  in  sig  själv�  och  som  inte  hade  en  krona  pü  sparkontot.  Hyresrätter  och  andrahandslägen-­ heter  behÜvde  vi  inte  ens  nämna.  Hyresvärdar  ville  büde  ha  fast  inkomst  och  deposition,  och  nu  när  jag  hade  lünat  av  hans  mamma  och  styvfar  skulle  de  säkert  inte  ha  rüd  att  lüna  ut  mer  WLOO KRQRP 1HM GHW YDU QRJ ElWWUH DWW KDQ VWDQQDGH L %HUJV hamra  med  mig.  Åtminstone  tills  jag  hade  betalat  tillbaka  pengarna  jag  lünat.  Det  kanske  inte  blev  riktigt  som  jag  tänkt  mig,  men  vad  gjorde  det?  Vad  gjorde  väl  det  om  vi  inte  tyckte  lika  om  nügot:  att  han  trivdes  bäst  när  det  bara  var  vi  tvü  och  jag  alltid  ville  ha  PLQD YlQQHU UXQW PLJ DWW KDQ YDU À\JUlGG RFK MDJ lOVNDGH DWW UHVD DWW KDQ YLOOH KD VDNHU RFK WLQJ VRP GH DOOWLG YDULW RFK ¿FN nervÜsa  ryckningar  i  Ügat  när  jag  ibland  kastade  ur  mig  spon-­ tana  idÊer;͞  att  han  ville  jobba  hemifrün  eftersom  han  var  nügot  folkskygg  och  jag  startade  butik  fÜr  att  jag  ville  träffa  mer  folk.  Tja,  vad  gjorde  väl  det  ‌ Pip  pip.

Hej!  Tack  fÜr  en  otroligt  trevlig,  sexig  och  underbar  lunch.  /C. Åh,  denna  Carl!  Vad  hade  jag  gett  mig  in  i?  Jag  visste  att  detta  skulle  leda  till  nügot  som  inte  gick  att  ütervända  frün.  Inom-­

73

bords  brann  en  eld  som  bara  han  kunde  släcka.  Min  ütrü  fÜr  honom  var  nügot  helt  annat  än  de  trygga  känslor  jag  kände  fÜr  Robert.  Samvetet  ville  hindra  mig  frün  att  svara,  men  det  var  VRP DWW ¿QJUDUQD KDGH HQ HJHQ YLOMD Tack  själv!  Det  var  verkligen  hett  och  trevligt  om  vartannat.  :-­�)  /Lisa Ses  imorgon  igen  kanske?  Sü  snart  som  mÜjligt  iallafall!

Jisses,  vad  han  var  pü!  Vad  skulle  jag  svara  pü  det  här?  Nu  när  jag  hade  fütt  lite  distans  till  det  Üverhettade  toalettbesÜket  behÜvde  jag  fü  tid  att  fundera  pü  vad  jag  ville  –  eller  rättare  VDJW KDGH VDPYHWH DWW J|UD )|U MDJ YLOOH Vn P\FNHW YLVVWH jag.)  Sü  jag  gav  mig  själv  lite  betänketid: Det  kommer  nog  vara  jättemycket  att  gÜra  imorgon  och  alla  dagar  fram  till  jul.  Kan  inte  lämna  butiken.:-­�( Dü  kommer  jag  till  dig...  Adress? Åh,  shit  pommes  frites!  Carl?  Komma  till  butiken?  Nej,  det  gür  ju  inte.  Vad  tror  han  om  mig,  jag  har  ju  ett  jobb  att  skÜta!

Pip  pip.  Ett  nytt  meddelande  kom  direkt  efter.

Sätt  pü  dig  samma  kjol  som  idag.  Men  den  här  güngen  ska  du  inte  ha  nügra  trosor  under.

74

Jag lutade mig tillbaka mot de välmatchade prydnadskuddar-­ na i soffan med ett svagt leende på läpparna och såg framför mig hur Carl kom in i butiken med den röda halsduken non-­ chalant virad kring hans väldoftande hals. Just då råkade det vara fullt med kunder i butiken – bara kvinnor och gärna divan Jennie Adolfsson – och samtliga skulle kasta trånande blickar mot honom när han gled förbi mot kassan där jag stod, och han skulle inte ens lägga märke till dem eftersom hans blick var fäst på mig. Jag skulle då ursäkta mig till den kund jag just tagit betalt av (och som handlat för minst fem tusen kronor), sedan ta ett par resoluta steg runt disken och kasta mig i hans famn. Alla de andra kvinnorna skulle avundsjukt se på oss och önska att det var dem han kysste passionerat … ”Hallå! Lisa, är du hemma?” Robert markerade sin entré med ett högljutt harklande ljud som gav mig kväljningar, innan han dök upp bakom den cappuccinobruna vardagsrumsväggen (eller, enligt honom, diarrébruna).

Han hade varit och tränat småkillarna och kom nu in i var-­ dagsrummet efter att ha kastat av sig jympaskor, bandyklub-­ bor och träningsväska längs vägen från hallen.

Mobilen gömdes snabbt under kudden och jag satte mig upp L VRIIDQ L UHQ UHÀH[ ”Heej! Ja … jag kom hem för en stund sen”, stakade jag mig nervöst. ”Vad gör du? Du beter dig som du just gömt din älskare i byrålådan”, sa Robert misstroget. ”Ha ha! Nej, jag höll bara på att somna till lite och vaknade med ett ryck när du ropade.” En högst trovärdig lögn, eftersom det hände alltför ofta i paret Caspersson & Lindfors residens.

Robert kröp upp över mig där jag satt i soffan och gav mig en svettsmakande snuskyss. Jag knep ihop ögonen och bad en

75

kort bön att Carl inte skulle skicka något sms så att Robert hörde. ”Hur skulle jag klara mig om du träffade nån annan? Mitt liv skulle ju gå under. Du är allt jag har, Lisa”, sa han med sam-­ PHWVOHQ VWlPPD PHGDQ KDQ VWU|N PHG VLWW ¿QJHU PRW PLQ NLQG ”Nej, du skulle väl inte det, antar jag. Tur att det aldrig kom-­ mer att hända då”, ljög jag och ville helst sjunka genom soffan, QHG WLOO YnQLQJHQ XQGHU RFK VHGDQ VSULQJD GlULIUnQ I|U DWW À\ undan de skuldkänslor jag kände. ”Är det säkert det? Jag tycker att du varit lite som på en an-­ nan planet sen du var ute sist. Jag gillar inte när du är ute med dina tjejkompisar. Dom pratar bara om killar och fester, och jag tror att det påverkar dig mer än du tror. Sen dricker ni ju så förbannat mycket varje gång. Kan du inte bara ta det lugnt ett tag och vara hemma med mig i stället?” Han tittade nu väd-­ jande på mig.

Egentligen hade jag lust att skrika högt de gånger han tillta-­ lade mig som ett litet barn med den där faderliga rösten. Men i stället mumlade jag bara att han inte behövde oroa sig för det och tittade bort för att slippa möta hans gröna, ärliga ögon.

Det kändes som att jag kippade efter andan och var i des-­ SHUDW EHKRY DY V\UH I|U DWW |YHUOHYD -DJ EHK|YGH IULKHW )ULKHW för att kunna tänka klart, för att kunna fokusera på min butik, för att växa och hitta mig själv. Och jag var inte säker på att jag NXQGH ¿QQD GHQ PHG 5REHUW

76