9789176455685

Rick Riordan Eldtronen

Kanekr繹nikan ~ 覺覺 ~

Rick Riordan

ELD TRONEN kanekrönikan 2

Översättning av Torun Lidfeldt Bager

Modernista stockholm

Innehåll

VARNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 1. Skoj med självantändning . . . . . . . . . . . . . . . 11 2. Vi tämjer en trehundra kilo tung kolibri . . . . . . . 27 3. Glassgubben planerar vår död . . . . . . . . . . . . . 42 4. En födelsedagsinbjudan till Harmagedon . . . . . . 60 5. Jag lär mig att verkligen hata dyngbaggar . . . . . . 83 6. Jag blir nästan dödad av ett fågelbad . . . . . . . . 101 7. En present från killen med hundhuvudet . . . . . .116 8. Stora förseningar på Waterloo Station (vi ber om ursäkt för den jättestora babianen) . . . . . . . 133 9. Vi får en vertikalt handikappad rundresa i Ryssland . . . . . . . . . . . . . . . . . .163 10. En röd gammal vän kommer på besök . . . . . . .181 11. Carter gör något otroligt dumt (och ingen blir förvånad) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .203 12. Jag lär mig bemästra den ädla konsten att ge utskällningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .221 13. Jag får en demon i näsan . . . . . . . . . . . . . . .252 14. Vid Zia Rashids grav . . . . . . . . . . . . . . . . .271 15. Kameler är onda… . . . . . . . . . . . . . . . . . .285 16. …men inte lika onda som romare . . . . . . . . . 300 17. Menshikov anlitar en glad dödspatrull . . . . . . 333

18. Vi spelar spel da’n före domeda’n . . . . . . . . . 355 19. Älgguden Bullwinkle får sin hämnd . . . . . . . . 375 20. Vi besöker den hjälpsamma flodhästens hus . . . .397 21. Vi köper lite tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 420 22. Vänner på de egendomligaste platser . . . . . . . .450 23. Vi har en vild fest . . . . . . . . . . . . . . . . . . .471 24. Jag avger ett omöjligt löfte . . . . . . . . . . . . . 483 Författarens kommentar . . . . . . . . . . . . . . . . . .503 Ordlista . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .504 Egyptiska gudar & gudinnor som omnämns i Eldtronen . . . . . . . . . . . . . . . . . . .506

VARNING Följande text är en utskrift från en ljudinspelning. Carter och Sadie Kane gjorde sig först kända genom en inspelning jag fick förra året, som jag nedtecknade som Den röda pyramiden. Den här andra inspelningen levererades till mitt hem ganska snart efter att boken publicerats, så jag kan bara anta att syskonen Kane litar tillräckligt mycket på mig för att låta mig fortsätta återge deras berättelse.

Om den här andra inspelningen är en sann historia kan händelseutvecklingen endast beskrivas som alarmerande.

För syskonen Kanes och hela världens skull hoppas jag att det bara är en saga. Annars svävar vi alla i stor fara…

9

1. Skoj med självantändning carter C a r t e r här.

Vi har inte tid med någon lång inledning. Jag måste skynda mig att berätta, annars kommer vi alla att dö.

Om ni inte lyssnade på vår första inspelning vill jag hälsa er välkomna. De egyptiska gudarna springer lösa i den moderna världen, ett gäng magiker som kallas Livets hus försöker stoppa dem, alla hatar Sadie och mig, och en stor orm tänker svälja solen och få världen att gå under.

(Aj! Vad var det där bra för?)

Sadie klippte precis till mig. Hon säger att jag skrämmer er för mycket. Jag borde lugna ner mig och börja från början.

Visst. Men jag tycker nog att ni borde vara rädda.

Poängen med den här inspelningen är att ni ska få veta vad som egentligen händer och hur allting gick på tok. Ni kommer få höra många människor snacka skit om oss, men de där dödsfallen berodde inte på oss. Det där med ormen var inte heller vårt fel. Inte direkt, i alla fall. Och alla magiker i världen måste förenas. Det är vår enda chans.

Nu berättar vi. Bestäm själva. Det började med att vi satte eld på Brooklyn.

11

O O O

Det skulle vara ett lätt jobb: att smyga in på Brooklyn Museum, låna ett visst egyptiskt konstföremål och ta sig ut igen utan att bli upptäckta.

Nej, det var inte stöld. Vi skulle ha lämnat tillbaka det förr eller senare. Men jag antar att vi såg skumma ut: fyra ungdomar i svarta ninjakläder på museets tak. Och en babian, också klädd som ninja. Minst sagt skumma.

Först skickade vi i väg våra lärlingar Jaz och Walt för att öppna sidofönstret medan Khufu, Sadie och jag undersökte den stora glaskupolen mitt på taket. Det var där vi tänkte ta oss ut.

Nu kändes den strategin inte lika bra.

Det var långt efter mörkrets inbrott och museet borde vara stängt. I stället strålade glaskupolen av ljus.

Tio meter under oss festade hundratals människor i smoking och aftonklänning, och dansade i en balsal stor som en flygplanshangar. En orkester spelade, men jag kunde inte höra musiken eftersom vinden tjöt i mina öron och jag hackade tänder. Jag frös i min linnepyjamas.

Magiker ska vara klädda i linnetyg eftersom det inte stör magin, och det är förmodligen en jättebra tradition i den egyptiska öknen, där det nästan aldrig är kallt eller regnigt. I Brooklyn i mars – inte direkt.

Min syster Sadie verkade inte besväras av kylan.

Hon lirkade upp låsen till kupolen medan hon nynna­ de med i någonting på sin iPod. Allvarligt talat, vem 12

tar med sig egen musik när de ska göra inbrott på ett museum?

Hon var klädd i likadana kläder som jag, förutom att hon hade militärkängor på fötterna. Det blonda håret hade röda slingor – mycket diskret på en hemlig expedition. Med sina blå ögon och sin ljusa hy var hon inte det minsta lik mig, och det tyckte vi båda var bra.

Det är alltid trevligt att kunna förneka att den tokiga tjejen bredvid mig är min syster. »Du sa att museet skulle vara tomt«, klagade jag.

Sadie hörde mig inte förrän jag drog ut hörlurarna ur öronen på henne och upprepade det jag sagt. »Alltså, det skulle ha varit tomt.« Hon kommer aldrig erkänna det, men efter att ha bott i USA i tre månader började hon tappa sin brittiska accent. »Enligt hemsidan stänger de klockan fem. Jag kunde väl inte veta att det skulle vara bröllop?« Ett bröllop? Jag tittade ner och såg att Sadie hade rätt. En del av damerna bar persikofärgade brudtärne­ klänningar. På ett av borden stod en jättelik tårta i flera våningar. Två olika grupper med gäster hade lyft upp bruden, brudgummen och deras stolar och bar runt dem i rummet medan deras vänner virvlade runt dem och dansade och klappade i händer. Det var bara en tidsfråga innan en möbelfrontalkrock skulle inträffa.

Khufu knackade på glasrutan. Till och med när han var svartklädd hade han svårt att smälta in i skuggorna med sin gyllene päls, för att inte tala om att både nosen och rumpan gick i regnbågens alla färger. »Agh!« grymtade han.

13

Eftersom han var babian kunde det betyda vad som helst från: Titta, det finns mat där nere till Det här fönstret är smutsigt eller Hör ni, de där människorna gör fåniga saker med stolarna. »Khufu har rätt«, tolkade Sadie. »Det blir svårt att smita ut här när de har fest. Om vi låtsas vara fastig­ hetsskötare, så kanske…« »Säkert. Ursäkta, här kommer fyra ungdomar med en staty på tre ton. Vi ska bara låta den sväva ut genom taket. Låt inte oss störa.« Sadie himlade med ögonen. Hon tog fram sin trollstav – ett stycke svängd elfenben med bilder av monster – och pekade på kupolens fundament. En gyllene hieroglyf flammade upp och det sista hänglåset öppnades. »Jaha, om vi inte ska använda kupolen som utgång«, sa hon, »varför öppnar jag den då? Kan vi inte bara ta oss ut samma väg som vi tog oss in? Genom sidofönst­ ret?« »Det sa jag ju. Statyn är jättestor. Den går inte ut genom fönstret. Sedan är det fällorna…« »Ska vi inte försöka igen i morgon kväll?« Jag skakade på huvudet. »I morgon packar de ihop hela utställningen och skickar i väg den på turné.« Hon höjde på ögonbrynen på sitt vanliga irriterande sätt. »Kanske om nån hade berättat lite tidigare att vi måste stjäla den här statyn…« »Glöm det.« Jag förstod vart det här samtalet var på väg, och det var ingen mening med att Sadie och jag grälade på taket hela natten. Hon hade rätt, så klart.

14

Jag hade inte gett henne någon förvarning att tala om.

Men vad då, mina källor var inte direkt pålitliga. Efter att ha bett om hjälp i flera veckor hade jag äntligen fått ett tips från min kompis Horus, krigsguden med falkhuvud, som talade i mina drömmar: Apropå det, du vet det där konstföremålet du ville ha? Det där som kan vara nyckeln till att rädda planeten? Det har funnits på Brooklyn Museum de senaste trettio åren, men i morgon skeppas det i väg till Europa, så det är bäst att ni skyndar er! Ni har fem dagar på er att räkna ut hur ni ska använda det, annars är vi dödsdömda allihop. Lycka till!

Jag kunde ha skrikit åt honom för att han inte sagt någonting tidigare, men det skulle inte ha gjort någon skillnad. Gudar talar bara när de är redo, och de har ingen vidare uppfattning om de dödligas tideräkning.

Det visste jag eftersom Horus bott inuti mitt huvud några månader tidigare. Jag hade fortfarande en del av hans antisociala beteende kvar, som en plötslig lust att jaga små pälsklädda gnagare eller utmana folk på liv och död. »Nu håller vi oss till planen«, sa Sadie. »Tar oss in via sidofönstret, hittar statyn och svävar ut med den genom balsalen. Vi får räkna ut hur vi ska göra med bröllopsfesten när vi kommit så långt. Kanske en avle­ dande manöver.« Jag rynkade pannan. »En avledande manöver?« »Carter, du oroar dig för mycket. Det kommer att bli lysande. Om du inte har nån annan idé?« Det hade jag inte. Det var det som var problemet.

Man skulle kunna tro att allting blev enklare med 15

magi, men för det mesta blev faktiskt allting mer kom­ plicerat. Det fanns alltid en miljon skäl till att den ena eller andra trollformeln inte fungerade i vissa situatio­ ner. Eller så var det någon annan magi som hindrade en, som skyddsformlerna på det här museet.

Vi var inte säkra på vem som hade uttalat dem. Kan­ ske någon i museipersonalen var magiker i hemlighet.

Det var ingen omöjlighet, vår egen pappa hade använt sin doktorsexamen i egyptologi för att få tillgång till konstföremål. Dessutom hade Brooklyn Museum värl­ dens största samling av egyptiska magiska skriftrullar.

Det var därför vår farbror Amos förlagt sitt högkvarter till Brooklyn. Det fanns många magiker som kunde ha sina skäl att bevaka museets värdeföremål, eller sätta ut fällor.

Hur det än var med den saken så låg det en del rik­ tigt otäcka förbannelser på dörrarna och fönstren. Vi kunde inte öppna en magisk portal in till utställ­ningen, och inte låta våra hämtnings-shabtis – de magiska ler­ statyetterna som var tjänare i vårt bibliotek – hämta de konstföremål vi behövde.

Vi måste ta oss in och ut på det svåra sättet, och om vi gjorde ett misstag var det omöjligt att säga vilken sorts förbannelse vi skulle släppa lös: monstervakter, pest, eldsvådor, exploderande åsnor (skratta inte, det är allvarliga saker).

Kupolen i balsalens tak var den enda utgången som inte var försedd med fällor. Museets vakter oroade sig tydligen inte för tjuvar som kunde få föremål att levi­ tera ut genom en öppning tio meter upp i luften. Eller 16

så var kupolen försedd med fällor, och de var bara för skickligt dolda för att vi skulle se dem.

Hur som helst var vi tvungna att försöka. Vi hade bara den här natten på oss att stjäla – förlåt, låna – konstföremålet. Sedan hade vi fem dagar på oss att räkna ut hur det skulle användas. Jag bara älskar att ha en deadline. »Då kör vi vidare och improviserar?« frågade Sadie.

Jag tittade ner på bröllopsfesten och hoppades att vi inte skulle förstöra deras stora kväll. »Jag antar det.« »Härligt«, sa Sadie. »Khufu, stanna kvar här och håll vakt. Visst öppnar du kupolen när du ser att vi är på väg uppåt?« »Agh!« sa babianen.

Det pirrade i nacken. Jag hade en känsla av att den här kuppen skulle bli allt annat än härlig. »Kom nu«, sa jag till Sadie. »Vi tar reda på hur det går för Jaz och Walt.« Vi hoppade ner till den utskjutande fönsterlisten på tredje våningen, där den egyptiska samlingen fanns.

Jaz och Walt hade skött sitt jobb perfekt. De hade fäst fyra statyer av Horus söner runt fönsterkarmarna med silvertejp och målat hieroglyfer på glaset för att neutralisera förbannelserna och de dödligas larm­ system.

När Sadie och jag landade bredvid dem verkade de vara mitt uppe i ett allvarligt samtal. Jaz höll Walts händer. Det förvånade mig, men Sadie blev ännu mer förvånad. Hon pep som en mus någon trampar på.

(Det gjorde du visst. Jag var faktiskt där.)

17

Varför skulle Sadie bry sig? Så här var det – efter nyår, när Sadie och jag hade skickat ut vår djed-­amulett­signal för att locka ungdomar med magisk förmåga till vårt högkvarter, så var Jaz och Walt de första som svarade.

De hade gått i skola hos oss i sju veckor, längre än några av de andra, så vi hade lärt känna dem rätt väl vid det här laget.

Jaz var cheerleader från Nashville. Hon hette egent­ ligen Jasmine, men kalla henne aldrig för det om du inte vill bli förvandlad till en buske. Hon var söt så där som en blond cheerleader ska vara – inte riktigt min typ – men man kunde inte låta bli att tycka om henne, för hon var snäll mot alla och alltid beredd att hjälpa till. Dessutom hade hon en fallenhet för helande magi, så hon var perfekt att ha med om någonting gick på tok, och det gjorde det ungefär nittionio procent av gångerna för Sadie och mig.

I natt hade hon täckt håret med en svart scarf och magikerväskan, som var märkt med symbolen för lejongudinnan Sekhmet, var slängd över axeln.

När Sadie och jag landade bredvid dem sa hon precis: »Vi kommer nog på någonting«.

Walt såg generad ut.

Han var… ja, hur ska jag beskriva Walt?

(Nej tack, Sadie. Jag tänker inte beskriva honom som sexig. Vänta tills det blir din tur.)

Walt var fjorton år, precis som jag, men tillräckligt lång för att kunna spela forward i skolans amerikanska fotbollslag. Han hade den rätta kroppsbyggnaden – smidig och vältränad – och killens fötter var enorma.

18

Hans hud var brun som rostade kaffebönor, lite mörka­ re än min, och håret var snaggat så att det bara var en skugga på hans huvud. Trots kylan var han klädd i en svart ärmlös T-shirt och träningsshorts – inte den vanligaste klädseln för en magiker – men ingen våga­ de säga emot Walt. Han var den förste lärlingen som anlände – hela vägen från Seattle – och killen var en naturbegåvning som sau – amulettmakare. Runt halsen bar han en massa guldkedjor med magiska amuletter som han gjort själv.

Hur som helst var jag ganska säker på att Sadie var svartsjuk på Jaz och gillade Walt, men det skulle hon aldrig erkänna eftersom hon ägnat de senaste månaderna åt att deppa över en annan kille – en gud, faktiskt – som hon var kär i.

(Ja, ja, Sadie. Jag ska inte säga mer just nu. Men du förnekar det åtminstone inte.)

När vi avbröt deras samtal släppte Walt omedelbart Jaz hand och tog ett steg bakåt. Sadie såg från den ena till den andra och försökte räkna ut vad det var som pågick.

Walt harklade sig. »Fönstret är klart.« »Lysande.« Sadie såg på Jaz. »Vad menade du med ›Vi kommer nog på någonting‹?« Jaz öppnade och stängde munnen som en fisk som försöker andas.

Walt svarade i hennes ställe: »Du vet. Ras bok. Vi kommer nog på någonting.« »Ja!« sa Jaz. »Ras bok.« Det märktes att de ljög, men om de tyckte om var­ 19

andra var det ingenting jag tänkte lägga mig i. Vi hade inte tid med någon dramatik. »Okej«, sa jag, innan Sadie hann kräva en bättre förklaring. »Då börjar vi med det roliga.« Fönstret var lätt att öppna. Inga magiska explosioner.

Inga larm. Jag drog en lättnadens suck och klev in i det egyptiska skulpturgalleriet, och undrade om vi kanske hade en chans att lyckas i alla fall.

De egyptiska konstföremålen väckte alla möjliga minnen till liv. Fram till förra året hade jag tillbringat större delen av mitt liv med att resa jorden runt med vår pappa. Han åkte från museum till museum och höll föreläsningar om det gamla Egypten. Det var innan jag visste att han var magiker, innan han släppte lös en massa gudar och vårt liv blev komplicerat.

Nu kunde jag inte titta på egyptisk konst utan att känna ett personligt band. Jag rös när vi passerade en staty av Horus, krigsguden med falkhuvud som hade bott i min kropp i julas. Vi gick förbi en sarkofag, och jag kom ihåg när den ondskefulla guden Set fängslade vår pappa i en gyllene kista på British Museum. Överallt fanns bilder på Osiris, dödsguden med den blå huden, och jag tänkte på hur pappa offrat sig för att bli ny värd åt Osiris. Just nu, någonstans i Duats magiska rike, var vår pappa kung av Underjorden. Det går inte att beskriva hur konstigt det kändes att se en femtusen år gammal målning av en blå egyptisk gud och tänka: »Jaha, det där är min pappa.« Alla konstföremål kändes som släktklenoder: En 20

troll­stav som var likadan som Sadies. En bild på orm­­­leoparderna som anföll oss en gång. En sida ur Döds­boken som visade bilder på demoner vi träffat på riktigt. Och sedan fanns det shabtis, magiska statyetter som kom till liv när man kallade på dem. Några måna­ der tidigare hade jag blivit kär i en tjej som hette Zia Rashid, som sedan visat sig vara en shabti.

Att bli kär för första gången hade varit jobbigt nog.

Men när det visar sig att tjejen du gillar är gjord av keramik och går i bitar framför ögonen på dig, då får uttrycket »krossat hjärta« en ny innebörd.

Vi tog oss igenom den första salen, med en stor takmålning som föreställde zodiaken i egyptisk stil.

Jag kunde höra festen som pågick i den stora balsalen längst bort i korridoren till höger om oss. Musik och skratt ekade genom byggnaden.

I den andra egyptiska salen stannade vi framför en stenfris som stod på golvet. Den var stor som en garagedörr och hade en uthuggen bild av ett monster som trampade ner några människor. »Är det där en grip?« frågade Jaz. Jag nickade. »Ja, den egyptiska versionen.« Djuret hade lejonkropp och falkhuvud, men vingar­ na såg inte ut som på de bilder av gripar man är van vid att se. I stället för fågelvingar hade monstret vingar som var fästade längs med ryggen – långa, horisontella och borstiga som ett par upp- och nervända stålborstar.

Om monstret över huvud taget skulle ha flugit med de där vingarna antar jag att de måste ha rört sig som fjärilsvingar. Frisen hade en gång varit målad. Jag kun­ 21

de urskilja fläckar av rött och guld på varelsens skinn, men även utan färg såg gripen kusligt levande ut. De små lysande ögonen verkade följa mig med blicken. »Gripar var beskyddare«, sa jag, och kom ihåg någonting som pappa berättat en gång. »De vaktade skatter och sånt.« »Fantastiskt«, sa Sadie. »Så du menar att de attacke­ rade… till exempel tjuvar som bröt sig in på museer och stal konstföremål?« »Det är bara en fris«, sa jag, men det fick nog inte någon av oss att känna sig bättre till mods. Egyptisk magi gick ut på att omvandla ord och bilder till verklighet. »Där.« Walt pekade tvärs över rummet. »Den är det, eller hur?« Vi gick i en vid båge runt gripen och fortsatte bort till statyn mitt i rummet.

Guden var två och en halv meter hög. Han var ut­ huggen ur svart sten och klädd i traditionell egyptisk stil: barbröstad med höftskynke och sandaler. Han hade bockansikte, och horn som delvis slipats ner under år­ hundradena. På huvudet bar han en krona formad som en frisbee – en solskiva, kantad med ormar. Framför honom stod en mycket mindre människofigur. Guden höll sina händer över den lille killens huvud, som om han välsignade honom.

Sadie kisade mot de inristade hieroglyferna. Ända sedan hon var värd åt Isis, magins gudinna, hade hon haft en häpnadsväckande förmåga att läsa hieroglyfer. »K NM«, läste hon. »Jag antar att det uttalas Khnum.

Rimmar med ka-boom?« 22

»Ja. Det är den här statyn vi behöver. Horus berät­ tade att den bär på hemligheten för att hitta Ras bok.« Tyvärr hade Horus inte förklarat sig närmare. Nu när vi hittat statyn hade jag absolut ingen aning om hur den skulle hjälpa oss. Jag lät blicken glida över hieroglyferna och hoppades på att hitta en ledtråd. »Vem är den lille killen framför?« frågade Walt. »Ett barn?« Jaz knäppte med fingrarna. »Nej, det här kommer jag ihåg! Khnum gjorde människor på en drejskiva. Jag slår vad om att det är det han gör – skapar en människa av lera.« Hon såg på mig för att få mitt godkännande. San­ ningen var att jag hade glömt bort den berättelsen. Det var Sadie och jag som skulle vara lärare, men Jaz kom ofta ihåg fler detaljer än vad jag gjorde. »Ja, bra«, sa jag. »Människa av lera. Precis.« Sadie tittade på Khnums bockhuvud med rynkad panna. »Det ser lite ut som den där gamla seriefigurs­ älgen… Bullwinkle? Skulle kunna vara älgguden.« »Det är inte älgguden.« »Men om vi letar efter Ras bok«, undrade Sadie, »och Ra är solens gud, varför står vi då och tittar på en älg?« Sadie kan vara irriterande ibland. Sa jag det? »Khnum var en sida av solguden«, svarade jag. »Ra hade tre olika personligheter: På morgonen var han Khepri, skarabéguden. På dagen var han Ra. När han steg ner i Underjorden vid solnedgången var han Kh­ num, guden med bockhuvudet.« 23

»Det är förvirrande«, sa Jaz. »Inte egentligen«, sa Sadie. »Carter har olika per­ sonligheter. Han går från zombie på morgonen till snigel på eftermiddagen till…« »Sadie«, sa jag, »håll klaffen.« Walt kliade sig på hakan. »Jag tror att Sadie har rätt.

Det är en älg.« »Tack«, sa Sadie.

Walt log motvilligt mot henne, men såg fortfarande ut att vara försjunken i tankar, som om någonting oroa­ de honom. Jag hann uppfatta att Jaz tittade bekymrat på honom, och undrade vad de hade pratat om förut. »Nog om älgen«, sa jag. »Vi måste få med oss den här statyn tillbaka till Brooklyn House. Den innehåller nån sorts ledtråd…« »Men hur ska vi hitta den?« frågade Walt. »Och du har fortfarande inte berättat varför Ras bok är så viktig.« Jag tvekade. Det var mycket vi inte hade berättat för våra lärlingar ännu, inte ens för Walt och Jaz – som att världen kanske skulle gå under om fem dagar. Sådant kan få en att tappa fokus på träningen. »Jag förklarar när vi kommer tillbaka«, lovade jag. »Nu måste vi räkna ut hur vi ska flytta statyn.« Jaz rynkade pannan. »Jag tror inte att den ryms i min väska.« »Vad ni krånglar till det«, sa Sadie. »Vi uttalar bara en leviteringsformel. Sedan ställer vi till med nån oreda som tömmer balsalen…« »Vänta.« Walt lutade sig fram och tittade närmare på den lilla människofiguren. Den lille killen log, som 24

om det var fantastiskt kul att precis ha blivit skapad av lera. »Han bär på en amulett. En skarabé.« »Det är en vanlig symbol«, sa jag. »Visst…« Walt fingrade på sin egen samling med amuletter. »Men skarabén är väl en symbol för Ras återfödelse? Och den här statyn visar Khnum som skapar nytt liv. Vi kanske inte behöver hela statyn. Led­ tråden är kanske…« »Ah!« Sadie drog fram sin trollstav. »Lysande.« Jag skulle precis säga: »Nej, Sadie!« men det hade ändå inte hjälpt. Sadie lyssnar aldrig på mig.

Hon knackade på den lille killens amulett. Khnums händer glödde. Den mindre statyns huvud öppnades som toppen av en robotsilo, och ur halsen stack en gulnad papyrusrulle upp. »Voilà«, sa Sadie stolt.

Hon stoppade ner trollstaven i väskan och högg tag i papyrusrullen, samtidigt som jag skrek: »Det kan vara en fälla!« Som jag sa, hon lyssnar aldrig.

Så fort hon tog papyrusrullen från statyn började hela rummet mullra. Glasmontrarna fick sprickor.

Sadie ropade till när skriftrullen började brinna i hennes hand. Lågorna verkade inte förstöra papyrusen eller skada Sadie, men när hon försökte släcka elden genom att skaka på handen hoppade spöklika vita flammor över till närmaste utställningsmonter och for runt i rummet som om de följde ett spår med bensin. Elden rörde vid fönstren, och vita hieroglyfer fattade eld på glaset. De aktiverade förmodligen massor 25

med skyddsmurar och förbannelser. Sedan spred sig spökelden över den stora frisen vid ingången till rum­ met. Stenplattan skakade våldsamt. Jag kunde inte se uthuggningarna på andra sidan, men jag hörde ett hest skrik, som från en riktigt stor och riktigt arg papegoja.

Walt smög ner sin käpp från ryggen. Sadie viftade med den brinnande papyrusrullen som om den satt fast vid hennes hand. »Ta bort den! Det här är så inte mitt fel!« Jaz drog sin trollstav. »Vad var det där för ljud?« Mitt mod sjönk. »Jag tror att Sadie precis har hittat sin oreda.«

26

2. Vi tämjer en trehundra kilo tung kolibri carter F ö r några månader sedan skulle allting ha varit annor­ lunda. Då hade Sadie kunnat orsaka en bombexplosion med ett enda ord. Jag hade kunnat omge mig med en magisk stridsavatar och nästan ingenting hade kunnat besegra mig.

Men det var när vi var ett med gudarna – Horus för min del, Isis för Sadies del. Vi hade lämnat ifrån oss de krafterna eftersom de helt enkelt är för farliga. Innan vi fått bättre kontroll över våra egna förmågor kunde vi bli vansinniga av att förkroppsliga egyptiska gudar, eller bokstavligt talat brinna upp.

Nu hade vi bara vår egen begränsade magi. Det gjorde det svårare att göra viktiga grejer, som att över­ leva när ett monster väcktes till liv och ville döda oss.

Nu klev gripen fram. Den var två gånger så stor som ett vanligt lejon, och den gyllenröda pälsen var täckt med kalkstensdamm. Svansen var översållad med spetsiga fjädrar som såg ut att vara hårda och vassa som dolkar. Med en enda snärt med svansen pulvri­ serade den stenskivan som den kommit från. Nu stod de borstiga vingarna rakt upp på ryggen. När gripen 27