9789172992160

Emily äntligen Gull Åkerblom

Emily 3

1

2

Gull Åkerblom

Emily – äntligen Tredje boken om Emily och Blitzen Teckningar av Karin Södergren

Opal

3

Tidigare böcker i serien: Emily ensam Emily envis Till Emma

www.opal.se © Gull Åkerblom, 2006 Omslag och illustrationer av Karin Södergren Bokförlaget Opal AB Printed in Hungary, 2006 ISBN: 91-7299-216-6

4

1. Äntligen står Blitzen i trailern. Hans vackra huvud med den vita stjärnan i pannan skymtar genom bilens bakruta. Han är lugn och börjar genast äta av höet som Emily har hängt upp i ett nät.

Allting är overkligt. Emily nyper sig i armen för att kolla att hon inte drömmer. Det gör hon inte – det gör rejält ont.

Pappa och mamma pratar med varandra i framsätet, om allt möjligt. Allt är perfekt. Nästan perfekt.

Om Mimsi hade varit med i dag – den lilla tjejen med det svarta håret och de bruna, sorgsna ögonen – vad glad hon då skulle ha varit! Men Mimsi, hennes lillebror Måns och deras mamma Rosie har åkt tillbaka till Finland. Där kan pappan inte kan få tag i dem och fortsätta att göra dem illa.

Emily blir galen när hon tänker på det – att det är offren som måste fly. Hon knyter nävarna, skickar iväg en hälsning åt Finlandshållet: 5

Mimsi, vet att jag tänker på dig!

Men sedan tränger sig Blitzen in i hennes tankar och det är bara han som får plats där – Blitzen som står i trailern som sitter fast i en krok i deras bil. Han mumsar i sig hö. Han är en livs levande häst, inte bara en dröm om natten.

– Yiipii! ropar hon. Yiipii!

När de är framme vid stallet som nu ska bli hans nya hem backar Blitzen ur transporten hur lugnt som helst. Han lyfter bakbenen med benskydden högt och ser sig sedan nyfiket omkring. Han vrider öronen åt alla håll, pejlar in stallet, den öppna dörren, träden och buskarna. Hans näsborrar blir större, rundare – han blåser ut luft. Känner han kanske lukten av hästarna som går i hagarna på andra sidan?

Emily tar av honom benskydden.

– Kom nu, säger hon och tar ett stadigt tag i grimskaftet, leder in honom i hans nya hem.

Det är tomt i boxarna. Blitzens hovar klapprar i stengolvet. Han går fogligt in i boxen som Emily och pappa gjorde i ordning kvällen före.

De strödde ut ett tjockt lager halm – la in ett fång hö och några morötter i krubban.

– Jag städar transporten nu och sedan kör vi 6

och lämnar den, säger pappa. Du klarar dig väl själv den stunden?

– Ja, säger Emily.

Hon vill att de ska åka sin väg. Detta är en stund som kräver total koncentration och närvaro. Hon behöver vara ensam med sin häst. Kanske förstår pappa det?

– Vi är snart tillbaka, säger mamma.

Sedan är det bara Emily och Blitzen.

Blitzen trampar omkring i boxen, kastar med huvudet. Han nafsar till sig lite hö, och sedan en morot, tuggar eftertänksamt. Han kikar ut genom det gallerförsedda fönstret och öronen rör sig hela tiden. Där ute springer Chip omkring, Sussis lilla Jack Russelterrier – Blitzens öron klipper, han frustar – kan det vara något farligt, tro?

Han står länge och tittar in i boxen bredvid.

Tycker han om lukten som kommer därifrån?

Som avslutning på rekognoseringen lägger han en rykande varm hög mitt i det rena halmtäcket.

– Bra! säger Emily och skrattar. Detta är din box, nu förstår alla det!

Han sticker ut huvudet och ser ut över stallgången. Emily pussar hans mjuka mule. Han luktar på henne, och så andas han ut varm och

7

god hödoft på henne. Hon blåser mjukt tillbaka, in i hans näsborrar.

Då står han alldeles stilla, iakttar henne.

Mamma har rätt. Emily vill helst inte erkänna det, men Blitzen har sorgsna ögon. Men kanske är han bara trött?

Vad kan han ha varit med om i sitt liv? De har inte kollat upp det. Cecilia har bara haft honom ett par år och Blitzen blir nio till hösten. Kanske har han blivit flyttad många gånger, aldrig fått känna sig riktigt hemma?

– Jag har inte hunnit ta hand om honom på ett bra sätt, har Cecilia erkänt. Det är ju därför jag vill att han ska komma till någon som har tid …

Emily har den tiden.

– Jag ska göra dig glad och pigg igen, säger hon. Här ska du få stanna kvar. Du ska få hoppa, det lovar jag! Blitzen är en duktig hopphäst, men det har inte blivit så mycket av det på sista tiden. Han har stått still under alldeles för långa perioder.

Blitzen är en stor häst, 1,73. Det känns nästan som om han har vuxit på vägen hit. Kanske skulle de ha valt en D-ponny istället för ett halvblod?

Men om man en gång har träffat Blitzen finns

8

det inget val! Och pappa ska ju också rida, han behöver en stor häst.

Utan förvarning går glädjen över i rädsla. Hur ska de klara detta, hon och pappa? Han har nyss börjat rida och vet absolut ingenting om hur man sköter en häst! Hon själv har varit skötare på Raku i knappt ett halvår – vilka löjliga nybörjare de är!

Blitzen ser avvaktande på henne. Vad ska vi nu göra? verkar han tänka. Mat har han. Boxen är städad – till och med fönstret putsade hon i går, borstade ner all spindelväv.

Allt Emily kan om hästar är med ens utplånat.

Hon grips av panik, tankarna löper hej vilt.

Vi måste lämna tillbaka honom! tänker hon.

Nu genast! Vi klarar det inte! Jag måste ringa till pappa …

Blitzen frustar till och ger Emily en knuff, en vänlig med ändå bestämd knuff. Hon ser på honom. Kanske för allra första gången ser hon ordentligt på hästen som nu är nästan-hennes.

Han har åkt många mil, och kommit fram till ett helt nytt ställe. Han känner inte Emily.

Hästarna som snart kommer från hagarna har han aldrig förut träffat, bara känt lukten av – nu ska han in i en ny flock, med allt vad det innebär.

9

Han vet att han måste uppföra sig så att han inte blir utstött … Ändå står han där, lugn och trygg och litar på henne, en liten människa. Ett långt strå sticker ut ur mungipan – som om han hejdat sig mitt i tuggan.

Vi fixar det här! ser det ut som om han tänker.

Emily skäms. Paniken klingar bort.

Hon går in i boxen, låter Blitzen undersöka sig, vänja sig vid henne – hennes doft, hennes röst. Hon lägger händerna på hans mankam – upptäcker att han har mjäll. Det ser ut som om det har snöat på honom. Hennes hand följer rygglinjen, ner över flanken, och hon känner tydligt revbenen.

Han är alldeles för mager.

– Vi har mycket arbete framför oss, du och jag, säger hon.

Mjukheten, tyngden, styrkan – allt som är han blir en del av henne, och tvärtom.

Det finns inga ord för sådana känslor. De bara är där, alldeles självklara.

– Du och jag, Blitzen, säger hon.

Hon lägger över honom det nya, gröna fleecetäcket.

10

– Hallå! hör hon en röst. Är du här, Emily?

Det är Nanna!

– Här, längst in! ropar hon.

Där kommer hon, Emilys nya vän, med varma kinder och håret lockigt och rufsigt efter cykelturen från Arlöv.

– Vad fin han är, säger Nanna och låter Blitzen lukta på sina händer, lägger pannan mot hans mule. Så himla jättefin!

– Kul att du kom, säger Emily och menar det innerligt.

Hon är faktiskt inte ensam – Nanna vill dela detta med henne. Det kommer att ordna sig.

Allting kommer att bli bra. Hon tänker det om och om igen: det kommer att gå bra.

– Ja, visst är han! säger hon stolt.

11

I sin box i stallet står äntligen Blitzen.

Men – det är inte så enkelt att ha ansvar för en häst som Emily trott.

Det känns som om hon har glömt allting hon kunnat om hästar!

Blitzen är bråkig. Han lyder inte. Han vägrar hoppa. Han kastar av pappa.

Emily får hjälp av Nanna, hennes nya kompis, och av de andra i stallet.

Men misstanken växer: är det något fel på Blitzen?

Och varför svarar inte Mimsi på deras brev? Äntligen kommer sommarlovet och Blitzen ska på sommarbete hos kusinerna och deras islandshästar.

Det är precis vad både han och Emily behöver!

Emily äntligen är tredje boken om Emily.

Omslag och illustrationer av Karin Södergren

ISBN: 91-7299-216-6

Opal