9789129691658

patRik lundBeRg

onanisteRna

I_Onanisterna.indd 3

2014-06-23 15:03

Läs mer om Patrik Lundberg på: rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Patrik Lundberg 2014 Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-29-69165-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Onanisterna.indd 4

2014-06-23 15:03

1 . Fj a bb a d a l e n Jag minns Simons ord från studenten. ”Fattar du varför folk gråter? Vi ses ändå på komvux i augusti.”

Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.

Ett hundratal personer trängs i hörsalen. En kvinna har med sig två barn som inte slutar skrika. En medelålders man vaggar in med sin bautamage vilande på en rollator. Döv-Anders från Lions sitter på första raden med sin teckentolk mitt emot. Runt omkring honom sitter en grupp kvinnor med slöjor.

Simon och jag är de enda som inte har fyllt 25, eller ens 20.

Han vänder sig mot mig. ”Jag fattade att vi skulle vara yngst, men det här är ju sjukt.” ”Sjukt?” ”En miljon vuxna och inte en enda milf. Öppna ögonen. Vi har hamnat på Samhall.”

Rektorn tar ton. Hon hälsar oss välkomna till skolan och merparten i salen fäster blicken vid teckentolkens rörelser.

Dörren öppnas. Rektorn kommer av sig och teckentolken stannar upp. In slinker Robin Alm. Han bär sotarmössa och är klädd i svart.

7

I_Onanisterna.indd 7

2014-06-23 15:03

”Vad gör den jäveln här? Flyttade han inte till Kristianstad och blev göb?” säger Simon. ”Jag känner inte dig”, säger jag och vänder honom ryggen.

Simon knackar mig på axeln. ”Okej, jag fattar. Du har också blivit korvjockey. 1,15 på Unibet.”

2 . Buf f é r e g l e r n a Efter uppropet kör vi hem till Sölvesborg i min vita Opel Corsa från medeltiden. Jag släpper av Simon, hämtar upp Dino och bränner raka vägen till Stadshotellets nyöppnade lunchbuffé.

Jag går mot salladsbordet, men Dino ställer sig i vägen. Han skakar på huvudet. ”Amatör.” ”Vadå?” ”Det finns regler och du är redan på väg att bryta mot den första”, säger han och höjer sitt högra pekfinger. ”Nummer ett. Du ska skippa det kalla, det är bara tomma kalorier. Gå på det varma direkt.”

Jag nickar. ”Två. Du ska inte äta dig mätt på ris och potatis. Du ska äta kött.”

Jag nickar igen. ”Tre. När du kroknar tar du mellanlandningsskiten för att orka en tallrik till. Detta hänger ihop med regel nummer fyra. När du är mätt ska du fortsätta äta av den enkla anledningen att mat är gott.” ”Var det allt?”

8

I_Onanisterna.indd 8

2014-06-23 15:03

”Svar nej. Det finns en bonusregel. Tryck allt vad du orkar, men aldrig så mycket att du inte fixar att dricka på kvällen.”

Dino vet hur en buffé ska inmundigas. Det var delvis det som blev hans fall. För tre år sedan värvades han till Malmö FF. Kvällsposten beskrev honom som ”Den nye Stefan Schwarz”, en mittfältsterrier med ADHD i benen och en krypskytts precision i passningarna. Efter en månad i Malmö slet Dino av ett ledband i knät. Samma vecka upptäckte han Rådhuskällarens filéfrossa.

Nu väger han 0,1 ton, bor hos sina föräldrar och spelar nätpoker och managerspel. ”Ska du ha mat eller bantar du?” säger Dino och ger mig en blinkning.

Vi fyller våra tallrikar och sätter oss. Dino lindar två baconstrimlor kring sin gaffel och lassar in dem. ”Åh, vad det knullar i munnen”, säger han och knycklar ihop ansiktet.

3 . K l ubb s t ug a n Jag har fastnat i b-laget och vet att jag aldrig kommer att bli proffs, eller ens få debutera i division 3. Fotbollen i sig har jag tröttnat på, bortsett från de dygn jag tillbringar hemma hos Dino framför Football Manager.

Träningen är mest en väntan på omklädningsrummet. På doften av liniment och deo. På ljudet av gliringar som far mellan väggarna.

Simon håller alltid låda, men i kväll har vi gillrat en fälla för honom.

Förra veckan var han borta. Då hade vi en spelare på provträning.

9

I_Onanisterna.indd 9

2014-06-23 15:03

Han hette Mads och hade nyligen flyttat hit från Bornholm. Det var en yttermittfältare med klipp i steget som säkert skulle kunna konkurrera om en plats i startelvan. Men det fotbollsmässiga var kuriosa. Efter första träningen halade Mads fram ett könsorgan stort som en flaska Carlsberg.

Simon vet allt om våra juveler. Han kan rabbla dem i storleksordning utifrån bredd, längd och omkrets. Han hade säkert kunnat peka ut varenda spelare i seniortruppen, enbart genom att se deras kön. Vi vet att danskens monster kommer att göra succé. Därför har vi mörkat grejen tills i kväll.

Planen är att lura kvar Simon efter träningen för att få honom sist in i duschen. Dino och jag lyckas genom att arrangera en frisparksduell oss tre emellan. Simon drar sin boll i nättaket, Dino och jag skjuter över med vilje och ber om kvitt eller dubbelt.

Snart har vi förlorat varsin hundralapp, men vi vet vad vi har att vinna.

Simon studsar in i duschen. Mads är där.

Det tar inte fem sekunder förrän Simon stapplar ut. Han stammar. ”K-k-k…”

Vi viker oss dubbla av skratt. ”Era jävlar”, säger Simon. ”Jag höll på att få hjärtattack. Fattar ni? Vi snackar världsklass.”

Han rantar på hela vägen till Lasses Kiosk. ”Jag svär, han borde ge sig in i branschen.” ”Branschen?” säger jag. ”Porren, fattar du väl? I Sverige finns det inte många som når de 10

I_Onanisterna.indd 10

2014-06-23 15:03

här längderna. Och då är det ändå inte det som imponerar mest.

Grovheten är unik. Betänk att han är två äpplen hög och tunn som en lutfisk. Betsson hade gett tusen gånger pengarna.”

Dino bryter in. ”Beställ eller flytta på dig.” ”Jag vill inte ha någon hamburgare. Jag vill ha pälsburgare”, säger Simon. ”Nu flyttar du på dig, pojk”, säger Dino och föser undan honom.

Lasses Kiosks hamburgermeny består av sex alternativ: Texas – dressing, ost

Florida – dressing, rostad lök Alaska – räksallad

Boston – bostongurka, dressing New York – bacon, ägg

Hawaii – ananas, dressing

Dino har varvat menyn så många gånger att han har tröttnat. Sedan en tid tillbaka har han kört en egen variant. ”Tjena kompis! En 150-grammare med allt.”

Vi äter framför teven i klubbstugans svarta skinnsoffa. Dino tittar på Simon och kliar sig i håret. ”Du har fuskmage.” ”Vad yrar du om?” säger Simon. ”Du är inte tjock på riktigt. Du har byggt din kista på chips, läsk, godis och sprit. Känn här.”

Dino greppar Simons hand, för den mot sin mage och daskar tre gånger.

11

I_Onanisterna.indd 11

2014-06-23 15:03

”Detta är en riktig mage med hög densitet. Jag är fet på mat.”

Han tar tag i Simons understa valk. ”Du är bara fläskig. Ser du hur det dallrar?” säger Dino och rafsar runt med handen.

Frallan kommer in genom dörren. Han har redan ätit. ”Där kommer ju smalisen också”, säger Dino. ”När blev smal ett skällsord?” säger Frallan. ”Hade du haft lika mycket pengar som jag skulle du varit lika fet.”

Så här har vi det. Kväll in och kväll ut. Vi har hängt i klubbstugan och flippat med varandra sedan vi kom upp i seniortruppen och vi varken kan eller vill sluta.

Kanske var det därför det gick utför på gymnasiet. Jag menar, vem vill plugga när man kan sitta i stugan och mata en säsong av MasterChef? Det skulle vara Frallan i så fall. Han brukar dra efter ett avsnitt. Så gick han också ut med toppbetyg.

Vi kallar det för Lex Frallan. Att banga ur för att plikten kallar.

Både jobb och flickvän går före oss. ”När sviker du i kväll?” frågar jag honom. ”Vissa har ett jobb att gå upp till.” ”Vem fan har inte det?” säger Simon.

Frallan ler och nickar mot oss.

4 . C a she n m å s t e i n Frallan har rätt, men det är lätt för honom att säga. Hans föräldrar är revisorer och han har extrajobbat på deras firma sedan han började läsa ekonomi på gymnasiet. Nu har de anställt honom som assistent.

12

I_Onanisterna.indd 12

2014-06-23 15:03

Dino lever på pokern och Simon jobbade hela sommaren. Själv tuggade jag ner mina fonder. Nu måste jag få in pengar.

När jag träffade Arbetsförmedlingen i somras hade de inget här omkring att erbjuda. Handläggaren sa att hon hade ett jobb till mig i Norrland, underhållning av järnvägsspår på inlandsbanan.

Jag kunde inte förklara för henne att jag inte kan flytta, eftersom jag måste stötta min mamma.

För tillfället har Arbetsförmedlingen i Sölvesborg 16 jobb ute.

Hälften är för grundskollärare med högskoleexamen, två är för verksamhetschefer och resten är för personer med utbildning inom vården.

Vad kan jag? Jag kan skjutsa min lillasyster till stallet, dricka en white russian på fyra sekunder och skriva texter i smyg. Det är vad jag kan.

Så kommer jag att tänka på sommarens snackis. Efter studenten började Simons granne, Trulsson, att dela ut tidningar på natten.

På Killebomfestivalen övervärderade han sin förmåga. Han festade hela fredagen, sov inte en blund och drog direkt till jobbet. Folk hade sett honom cykla rundor kring torget och upp mot biblioteket. Tidningarna låg som en svans genom centrum. När Simons pappa gick ut för att hämta tidningen på morgonen låg Trulsson som en fällkniv över grinden. Bakom honom låg cykeln bredvid en hög av Blekinge Läns Tidning och Sydöstran.

Kan det vara något? Då menar jag inte att fyllna till, pudra gatorna med tidningar och somna på Timotejvägen.

Jag surfar in på Tidningsbärarnas sajt. Det sägs att de alltid behöver folk och just nu söker de distributörer i västra Blekinge.

13

I_Onanisterna.indd 13

2014-06-23 15:03

Det krävs att Du är morgonpigg, noggrann och servicemedveten.

Eftersom det är tidigt på morgonen måste Du ha fyllt 18 år. Vi ger Dig all nödvändig utbildning för att Du ska klara jobbet. I vissa områden krävs det att Du har körkort och tillgång till egen bil.

Check, check, check. Någon morgonmänniska är jag väl inte. Däremot går jag sällan och lägger mig före gryningen, så det löser sig nog. Jag fyller i deras webbformulär och skickar en intresseanmälan.

5 . N ya t i de r Nästa förmiddag får jag ett samtal. Jag uppfattar inte vad mannen heter, men han kallar mig till anställningsintervju hos Tidningsbärarna. ”Kan du i eftermiddag?” säger han. ”Det funkar.” ”Nygatan 27, klockan tre.”

Anställningsintervju. Jag har aldrig varit på en sådan. Förra året, för kommunens sommarjobb som vaktmästare på brandstationen, räckte det att skicka in mina personuppgifter. Och mina inhopp som fotbollsdomare för knattelagen gick det inte att undgå ens om jag ville.

Jag snabbskriver ett cv, kopierar mina betyg, söker på nätet efter intervjutips och hittar en sajt som listar vanliga frågor vid anställningsintervjuer.

1. Varför har du sökt detta jobb?

Tänk noga och tala om de positiva aspekter som har fått dig att söka dig 14

I_Onanisterna.indd 14

2014-06-23 15:03

till företaget. Berätta om dina relevanta meriter och de erfarenheter du har som passar för det sökta jobbet.

2. Ge en kort beskrivning av ditt cv.

Använd denna möjlighet att återge din yrkeserfarenhet i detalj. Ta

chansen att berätta om dina resultat, största talanger, utmärkelser osv.

Säg aldrig något negativt om din nuvarande chef eller tidigare chefer.

Jag läser och memorerar samtliga 20 punkter. Av dem verkar den om klädseln spela en betydande roll.

Kom ihåg: Det är alltid bättre att vara lite mer uppklädd än nedklädd!

En banktjänsteman ska tydligen ha mörk kostym och ett butiksbiträde får gärna ha en välstruken skjorta. De nämner en uppsjö av yrken, men inte ett ord om hur en tidningsbärare ska klä sig inför en intervju.

Jag finner ingen anledning att chansa, utan tar en dusch och gnider in en gnutta rakvatten längs med kindbenen, trots att jag näst intill saknar skäggväxt. Plockar fram mina studentkläder, så när som på slipsen och mössan. Svart kostym med pressveck på byxorna, vit skjorta och svarta skinnskor. Det får duga.

Eftermiddagssolen steker över budcentralen. Jag går uppför en lasttrappa och in genom portarna. I salen ligger högar av inplastade tidningar blandat med tomma lastpallar. På en av väggarna sitter en plansch med Flamingokvintetten. Bredvid, en löpsedel från när Liverpool vann Champions League.

Klockan är fem i tre. Ingen är där, men det luktar gubbe.

Jag sätter mig på en trave med Dagens Nyheter och väntar.

15

I_Onanisterna.indd 15

2014-06-23 15:03

Efter en kvart kommer en man. Han har överkammad flint, ser ut att vara i övre medelåldern och bär en grå T-tröja med svettringar under armarna och en såsfläck strax under solar plexus.

Han kommer fram till mig och presenterar sig som BernstGunnar, områdesansvarig för Tidningsbärarna i västra Blekinge.

Jag har inte sett honom förut. Han måste komma från Karlshamn. ”Är det du som är Tim?” ”Kim. Kim Högman.”

Han kisar med ögonen och synar mig. ”Har du varit på begravning?” ”Nej.” ”Okej. Varför har du sökt det här jobbet?” ”Jag ser en framtid inom mediebranschen och vill gärna lära mig hela processen från idé till att tidningen når läsarna. Jag tror att jag kan tillföra lite ungdomlig entusiasm till den här arbetsplatsen och så är jag en tävlingsmänniska som vägrar att misslyckas. Mina meriter borde tala för sig själva. När jag …” ”Jaja. Har du körkort?” ”Ja.” ”Har du egen bil?” ”Ja. Eller rättare sagt lånar jag mammas.”

Bernst-Gunnar skiner upp en aning och torkar bort några svettpärlor i pannan med sin underarm. ”Rundan du ska köra inleds vid Hästtorget och går ut mot Falkvik.

Den brukar ta tre timmar.” ”Alltså. Har jag redan fått jobbet?” ”Vill du inte ha det?” ”Jo, men jag menar. Ja, det vill jag.”

16

I_Onanisterna.indd 16

2014-06-23 15:03

”Kan du börja i natt och gå bredvid i tre nätter? Då kan du köra rundan själv från och med måndag.”

Jag nickar.

Bernst-Gunnar tar fram ett kontrakt. Jag erbjuds en provanställning på sex månader som kan leda till en tillsvidareanställning.

Uppsägningstiden är på två veckor. Jag jobbar sex nätter i veckan, måndag till lördag, och tjänar runt 400 kronor per natt.

När Bernst-Gunnar ska räcka mig kontraktet faller en svettdroppe från hans näsa. Den landar mitt på linjen där jag ska sätta min underskrift. Han säger inget, rör inte en min. Jag tecknar mitt namn strax ovanför vätskan och låtsas som ingenting.

6 . 90 - pat t e n Jag messar till Simon och Dino att jag har något att fira. Plockar upp dem och tar sikte på McDonalds i Kristianstad. ”Vad är det som har hänt?” säger Dino. ”Jag har fått jobb.” ”Du skojar, som vad?” ”Jag har skrivit på för Tidningsbärarna.”

Simon vrider sig av skratt och skriker. ”Du ska bli paperboy! Det är det mest psykopatbetonade yrket i världen!” ”Vad är det psykopatiska i att dela ut tidningar?” säger jag. ”De åker runt och fluktar hela nätterna och träffar inte en levande människa. Jag lovar, inom några veckor kommer du att avsluta passen med att åka till kyrkogården och gnida din penis mot lik.”

17

I_Onanisterna.indd 17

2014-06-23 15:03

”Vi säger så.” ”Jaja, än är du ung och oförstörd. Säg inte att jag inte har varnat dig.”

Jag kör ut på motorvägen och höjer farten. Samtidigt vevar Simon ner rutan och sträcker ut sin högerarm. ”Åh, din jävel. En C-kupa”, säger han. ”Var?” säger jag. ”90-patten!” ”Va?” ”Kupa handen och kör ut den genom fönstret.”

Jag gör som han säger. ”När man är uppe i 90 känns luftmotståndet som ett bröst. Känn.” ”Simon, sök hjälp. Kim, kör fortare. Jag hungrar ihjäl”, säger Dino. ”Ja, jazza på gasen nu. Snart når vi D-kupa”, säger Simon.

Dino tränger sig framför oss och beställer en Big Mac. Simon och jag tittar på honom, på varandra och sedan på honom igen. ”Du ska väl alltid ha en McFeast?” säger jag.

Han bara skrattar och smeker sig över magen. ”Det också, grabben. Det också.”

Han sänker sin Big Mac på två minuter. Efter det går han och beställer en McFeast. ”Jag såg ett sjukt klipp”, säger jag. ”Det var en japan som tävlade mot en björn i korvätning. Du hade lekt med dem båda.” ”Kobayashi?” säger Dino. ”Ja, så hette han kanske. Jag såg också när han åt 64 tacos på en kvart.”

18

I_Onanisterna.indd 18

2014-06-23 15:03

”Han är en pajas. Det finns en regel som står över alla andra.

Man skämtar inte om och med mat. Kobayashi gillar inte ens det han äter. Han bara sväljer. Han känner ingen kärlek till maten.” ”Och det gör du?” säger Simon.

Dino vippar sina ögonbryn upp och ner. ”Mina höfter ljuger inte.”

7. Pa p e r bo y Klockan är halv tre på natten när jag drar på mig min träningsoverall och knyter mina löparskor. Jag går ut till garageuppfarten, låser upp bilen. På vägen till Tidningsbärarna halsar jag en energidryck. Det är ingen där och till skillnad från i eftermiddags är portarna låsta.

Jag slår mig ner på lastbryggan och dinglar med benen samtidigt som jag petar in en portion snus under överläppen.

Bernst-Gunnar dyker upp. Han har samma kläder som i eftermiddags, likadana svettringar under armarna och såsfläcken på tröjan sitter kvar.

Han hälsar och trycker en kod för att öppna portarna. ”Du går bredvid Janne i tre nätter. Han är en av våra mest rutinerade tidningsbärare”, säger Bernst-Gunnar och försvinner in på kontoret.

Snart kommer han tillbaka med ett par handskar och ett rakblad. ”Handskarna ger dig bättre grepp och du slipper trycksvärta på fingrarna. Plastskäraren packar du upp tidningarna med. Och där är ju Janne, han är alltid först på plats”, säger Bernst-Gunnar och pekar över min axel.

19

I_Onanisterna.indd 19

2014-06-23 15:03

Mot mig kommer en man i 40-årsåldern. Han bär blåjeans och en grå T-shirt med texten ”Skyll inte på mig – jag röstade nej” och en EU-flagga med ett rött streck över. Jag ger honom näven. ”Hej, Kim heter jag. Trevligt att träffas.” ”Janne”, säger Janne och frågar Bernst-Gunnar när leveranserna väntas komma. ”Om tio”, säger Bernst-Gunnar och hasar sig vidare.

Janne och jag går ut mot lastbryggan. Mot oss kommer ett tjugotal personer, nästan som ett lämmeltåg. Deras axlar hänger, de drar benen efter sig och de tittar ner i marken. Jag ser ingenting i deras blickar, men under ögonen vilar mörka ränder.

Ingen hälsar, de bara passerar mig. Personerna är allt från 30 till 65 år och jag har inte sett någon av dem i stan förut. Pendlar de hit eller vad gör de om dagarna?

Sist av alla kommer en jag känner igen. Ulrika, hon som driver bokhandeln. Hennes tvillingsöner gick två klasser under mig och brukade också spela fotboll.

Först viker hon undan med blicken, men när jag hälsar får jag respons. ”Nämen Kim! Ska du börja här?” ”Ja, jo. Inte visste jag att du också delade ut tidningar”, säger jag.

Ulrikas leende går i moln. Hon berättar att böckerna inte säljer som förut och att hon knäcker extra för att få ihop det.

Så kommer två skåpbilar. Tidningarna lastas ur, upp på bryggan och in i lokalen. Jag tar rygg på Janne som travar upp några buntar på hög. Först BLT och Sydöstran. Sedan några lösa exemplar av Sydsvenskan, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Norra Skåne och Kristianstadsbladet.

20

I_Onanisterna.indd 20

2014-06-23 15:03

Vi bär tidningarna till hans bil, en vit Golf med ratten på höger sida. Jag undrar vad för slags bil jag ska köra framöver. Janne berättar att många distrikt egentligen är cykelrundor, men att man får köra om man vill. Golfen är hans privata bil. ”Är det inte jobbigt att köra en högerstyrd bil om dagarna?” ”Man vänjer sig”, säger Janne. ”Jag köpte den för företagets skull.”

Vi radar upp tidningarna i det främre passagerarsätet. Jag sätter mig i baksätet.

Janne kör ner mot city. ”Vad är viktigast att tänka på?” säger jag. ”Rätt produkt. Rätt plats. I rätt tid.”

Jag känner igen formuleringarna. Det är samma som stod på hemsidan.

Vi stannar till bakom Hästtorget. Janne visar mig ett A4-ark med frimärksstora klistermärken som berättar vilken tidning som ska delas ut var. Sydöstrans märke är gult, BLT:s är blåvitrandigt och så vidare. Han räcker mig en handskriven lista för hur många tidningar som ska upp till respektive trapphus, samt vilka koder de olika portarna har.

Så plockar han fram åtta BLT, tre Sydöstran och en DN. Uppför trappan, i med tidningarna och tillbaka nerför igen.

Janne ser inte ut att äta några grönsaker, men han är en trappmästare. När vi öppnar en port löper han som en greyhound i jakt på träkaninen. Jag har tränat fotboll i hela mitt liv och får ändå tänja på mina krafter för att hålla samma fart som han.

Första timmen tillbringar vi i centrum. Efter det kör vi ut mot Falkvik, samma stadsdel som jag bor i. Genom villaområdena och ut mot lägenheterna och radhusen. Janne går på autopilot. Nästan 21

I_Onanisterna.indd 21

2014-06-23 15:03

ljudlöst smeker han upp portarna och låter tidningarna kana ner genom brevinkasten.

Som om han aldrig gjort något annat.

Kanske har han inte det.

Jag förstår inte hur jag ska komma ihåg alla gränder och uppgångar. Allra minst hur jag ska hinna.

När vi anländer till Tidningsbärarna är vi först tillbaka. Janne släpper av mig och försvinner bort i gryningen. Jag tar en snus, sätter mig på lastbryggan och andas.

8 . K om v u x Svenska 2. Varför tramsade jag bort den kursen? Den var knappt en utmaning.

Nu får jag sona mina synder tillsammans med två lagerarbetare som nyss har blivit uppsagda, en kassörska som vill bli ekonom och Simon som pluggar för att få studiebidrag.

Vi ställer bänkarna i en halvmåne och småpratar. Simon smyger in en passning till Onkel Kånkel för att få mig ur balans. ”Kim, ska vi fira julen i Polen i år igen?”

Jag håller masken och de andra förstår som tur är ingenting.

Läraren kommer in. Eller är det en lärare? Hon är några år över 20 och ser snarare ut som en popstjärna från Balkan. Hon föser undan sin lugg och presenterar sig som Sandra Lukic, lärarkandidat från Malmö högskola. Sedan får vi introducera oss själva, en efter en.

Det är inga solskenshistorier. Lagerarbetarna har inget annat val än att plugga, förutom att stämpla av sina A-kassedagar. Kassörs22

I_Onanisterna.indd 22

2014-06-23 15:03

kan är ensamstående med två barn och Simon är Simon. Sandra Lukic bara nickar och semisuckar.

Till sist är det min tur. Jag berättar vad jag heter, var jag bor och att white russian-scenerna i The Big Lebowski räddade mig från stora delar av sista året på gymnasiet. Annars hade jag aldrig fått chansen att läsa Svenska 2 på komvux i Fjabbadalen Bromölla.

Sandra Lukic släpper fram ett leende. ”White russian är livets vatten”, säger hon.

Simon smyger ner en lapp i min ficka. Jag sneglar och läser.

Kukhäxa.

När jag tittar upp igen står Sandra Lukic bredvid mig. Hon sträcker fram sin högra handflata. ”Vad gör du?” ”Inget”, säger jag och skakar på huvudet. ”Visa lappen.”

Jag tar upp lappen, placerar den i hennes hand och lägger min panna mot bänken. Förbereder mig på att dö. Funderar bara över hur jag ska kunna dräpa Simon innan Sandra Lukic stryper mig.

Ingenting händer.

Jag hör hur hon strosar tillbaka till katedern. Då vågar jag höja blicken igen. ”Kukhäxa”, säger hon. ”På högstadiet i Malmö, där jag hade min förra praktik, kallade de mig för Sandra. De var 14 år gamla.”

Dörren öppnas igen. Robin Alm kliver in i klassrummet. ”Är det här Svenska 2?”

Så ser han Sandra Lukic som i sin tur går fram och ger honom en kram. Jag förstår ingenting, men Robins entré har åtminstone avstyrt dödsstämningen i rummet.

23

I_Onanisterna.indd 23

2014-06-23 15:03

Lektionen består bara av presentation, kursplan och litteraturlista. Jag masar mig till bilen och Simon följer efter hack i häl. ”Fatta vad sjukt”, säger han. ”Jag har slutat prata med dig.” ”Det sa du när jag cockblockade dig på balen också, men det glömde du på några timmar.”

Jag svarar honom inte. Och nej, jag har inte glömt. Det var en tjej i parallellklassen som jag hade suktat efter hela högstadiet.

Förgäves. Under gymnasiet hade jag annat att tänka på, men på studentbalen kom hon fram och bjöd upp. Hon luktade cava och viskade i mitt öra att jag hade vuxit till mig.

Då kom Simon, ryckte mig ur hennes armar och vrålade. ”Dino spjutade grekiskan i ladan bredvid slottet. Fattar du? Hon sög till och med hans pung!”

Och ja. Det här är sista gången jag pratar med det nötet. Han ska inte få förstöra mer för mig.

I tystnad kör jag Simon hem, pekar med hela handen för att visa honom ut. ”Lipa på du bara. Innan du vet ordet av gnuggar vi kulor i klubbstugan igen”, säger han. ”Ut ur bilen”, säger jag. ”Jag förstår. Du vill hellre smeka Robin Alms förkrympta emokuk av stål. Ni blir ett fint par. Buttman och Robin.”

Jag kokar över. Hoppar ur bilen, springer runt och rycker ut honom. Trycker ner honom i asfalten. Stänger passagerardörren, tar mig runt bilen igen, hoppar in och gasar iväg.

24

I_Onanisterna.indd 24

2014-06-23 15:03

HÖSTEN EFTER STUDENTEN . Kim och Simon börjar på komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.

De var kungar i skolkorridoren. De som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta.

Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma är en nolla.

Då träffar Kim Robin. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn. Och att det finns en värld bortom fotboll, kebabpizza och dyngfylla på Altona.

Pressröster om Gul utanpå: »Jag hoppas på fler böcker av Patrik Lundberg.

Han har viktiga saker att berätta och han vet hur han ska berätta.« Ann Heberlein, DN »Tveklöst bland det mest hudlösa och berörande jag har läst.« Jönköpings-Posten »En unik pärla.« SvD

I S B N 978-91-29-69165-8

9

789129 691658