Issuu on Google+


Ngugi wa ThioNg’o EN blomma av blod öv er sät tn ing: Jan Ristarp


ISBN 978-91-1-303748-6 © Ngũgĩ wa Thiong’o 1977 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Petals of blood Översättning: Jan Ristarp Förord: Lennart Hagerfors Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Förord

Av LeNNArt hAgerForS

Åren kring 1960 blev många länder i Afrika självständiga. Samtidigt debuterade en rad afrikanska författare. Med kraft och övertygelse gestaltade de övergången från ett traditionellt samhälle under kolonialt styre till ett modernare liv under egna ledare. Från de västra och centrala delarna av kontinenten skildrade poeter och romanförfattare som Léopold Sédar Senghor, Wole Soyinka, Chinua Achebe, Camara Lay och Okot p’Bitek den nya tiden och hoppet om en framtid i frihet och välstånd – men också vemodet över en förlorad värld. I Östafrika började den moderna litteraturen med kenyanen Ngũgĩ wa Thiong’o. Han debuterade 1964 med romanen Upp genom mörkret (på svenska 1981) året efter att Kenya blivit självständigt. Romanen var den första som någonsin skrivits av en afrikan från Östafrika. Men Ngũgĩ var inte bara först, i sin generation är han också den som med hetast ideologiskt engagemang och djupast moralisk vrede skildrat förtrycket först från kolonialherrarna och sedan från de inhemska korrumperade ledarna. Ngũgĩ wa Thiong’o hette under skoltiden James Ngugi innan han tog tillbaka sitt ursprungliga namn. Han föddes 1938 i trakten av Limuru, inte långt från huvudstaden Nairobi, och tillhör kikuyufolket, den dominerande folkgruppen i Kenya. Hans far födde upp boskap, hade fyra hustrur och tjugofyra barn, och Ngũgĩ var det femte barnet i sin moders hushåll. Under många år levde de som storfamilj med faderns hus i mitten och hustrurnas runt omkring. Men när boskapen dog i en sjukdom och fadern kom på obestånd flyttade modern hem till sina föräldrar. Ngũgĩ själv blev bortdriven av sin far. En dag, den kanske viktigaste dagen i Ngũgĩs liv, kallade modern honom till sig och sa att hon sparat tillräckligt med pengar 5


för att han skulle kunna börja skolan. Men det fanns ett villkor. Han måste lova henne att alltid göra sitt bästa. Han lovade, och löftet blev en pakt mellan honom och modern som kom att få stor betydelse. Varje gång han kom hem med ett betyg, oavsett om han var bäst i klassen eller bara näst bäst, frågade hon honom om han gjort sitt bästa. I sin nyutkomna självbiografi, som inom kort utkommer på svenska med titeln Drömmar i krigets skugga, berättar Ngũgĩ om hur han och en lillebror en gång fick välja mellan att åka tåg för att hälsa på en släkting (ett svindlande äventyr för dem) eller stanna hemma för att inte missa en dag i skolan. Lillebrodern valde naturligtvis tågresan. Ngũgĩ valde att stanna hemma. Pakten med modern var viktigare. Ngũgĩs tonår kom att präglas av tiden på elitgymnasiet Alliance, med studier i brittisk kultur, där framför allt Shakespeare lästes, analyserades och spelades. Men lika mycket påverkades han av kampen mot den engelska kolonialmakten. En viljestark och idealistisk halvbror, som Ngũgĩ beundrade, gick med i Mau-Mau, den gren av motståndsrörelsen som valt väpnad kamp. Andra i familjen tog tjänst under engelsmännen, vilket fick till följd att de politiska motsättningarna skar rakt genom släkten. Det väpnade upproret skrämde engelsmännen så pass att deras motaktioner blev ovanligt hänsynslösa. I jakten på brodern blev Ngũgĩs mor fängslad och torterad. Brodern överlevde visserligen upproret men fick sitta många år i fängelse. Själv hade Ngũgĩ oturen att, på väg hem till sin mor med avgångsbetyget från Alliance i fickan, bli fängslad i en razzia och anklagad för att inte ha betalt skatt och för att ha angripit poliserna. Under rättegången upptäckte han sin retoriska förmåga, avslöjade polisernas lögner och blev frisläppt. Själv menade Ngũgĩ att det var en övning i vad som komma skulle. Många år senare, 1977, fängslades han nämligen på order av presidenten Daniel Arap Moi efter att på kikuyu ha skrivit en samhällskritisk pjäs som väckt stor uppmärksamhet, Ngaahika Ndeenda (»Jag gifter mig när jag vill«, på svenska 1984). Under det 6


år han satt fängslad beslöt han att återta sitt afrikanska namn och att i fortsättningen bara skriva på sitt eget modersmål. På toalettpapper skrev han 1981 den uppmärksammade romanen Caitaani mutharaba-ini (»Djävulen på korset«, på svenska 1982). Efter frigivningen levde han många år i USA där han var verksam vid flera universitet. En blomma av blod (på svenska 1981), som kom ut samma år som han fängslades, blev därför den sista romanen han skrev direkt på engelska. Vid den här tiden var Ngũgĩ redan en etablerad författare. Han hade studerat vid Makerereuniversitetet i Uganda, debuterat medan han var verksam vid universitetet i Leeds och därefter gett ut flera verk. Mot bakgrund av Ngũgĩs plågsamma erfarenhet av kolonialismen och uppbrottet från den är det inte överraskande att han blivit den kanske mest politiske författaren i sin generation. I allt han skrivit finns ett starkt socialt engagemang och hans verk har alltid syftat till att lyfta fram samhällsfrågor som är under debatt. Få författare har gjort det med så allvarligt och ärligt uppsåt som Ngũgĩ. Med pedagogisk omsorg har han gestaltat situationer där samhällsintressen korsar varandra, där fattiga ställs mot rika, stad mot land, tradition mot modernitet, där de som står upp för solidaritet och jämlikhet möter svikare som skor sig på sina medbröder och medsystrar. Att läsa Ngũgĩ i dag är att bättre förstå kolonialism, rasism och neokolonialism, men det är också att förflyttas tillbaka till en tid, 1960–70-talen, då litteraturen sågs som en självklar del i en internationell politisk rörelse. En blomma av blod innehåller allt som är viktigt i Ngũgĩs författarskap. I centrum står en lärare, Munira, som kommer till en gudsförgäten plats, Ilmorog, långt ut på landsbygden. Med stor tilltro till utbildningens välsignelser tar denne sig an de få barn som finns i byn. Till byn kommer också en barflicka, Wanja, som börjar jobba i byns lilla bar som drivs av en före detta gerillakrigare, Abdulla. Tillsammans med en ung man, Karega, som också är lärare, försöker de väcka liv i den bortglömda byn. När torkan slår hårt mot grödorna och en hungersnöd hotar beslutar de sig för att sända en delegation till storstaden för att 7


kräva hjälp och stöd av den riksdagsman som är representant för deras trakt. De möter tomma ord och en korrumperad politiker. Hjältarna i romanen försöker alla förverkliga sina drömmar om ett bättre liv, men skuggor ur det förflutna och en rovgirig omgivning försvårar frigörelsen. Munira är utstött ur sin förmögna familj, Wanja har ett förflutet som prostituerad, Abdulla rids av minnen från frihetskampen. De lär sig alla den princip som styr det moderna samhället: att äta eller ätas! Någon plats för solidaritet finns inte. Men i det moderna, efterkoloniala och urbana Afrika, som på några få år har ersatt den traditionella afrikanska bygemenskapen, finns en verklig god kraft som också är närvarande i alla Ngũgĩs böcker: utbildning. Kunskap ger makt, kunskap ger en förmåga att se längre än till individens egna kortsiktiga behov. Mot denna goda kraft står de människor som hos Ngũgĩ bär det största ansvaret för ojämlikhet och orättvisor: de inhemska kollaboratörerna, politikerna och affärsmännen som tagit över kolonialisternas roll. Ngũgĩs starka patos driver honom ibland nära det propagandistiska och förutsägbara. Hans berättarkonst räddas av att han aldrig förlorar sina huvudpersoners komplexitet ur sikte. Han ser både deras tappra kamp och deras tillkortakommanden. En blomma av blod slutar i en optimism som också är typisk för 1960- och 70-talens politiska utopier. I kampen för rättvisa står ingen ensam. Utvecklingen i Afrika har inte gått den väg som Ngũgĩ hoppats på. Utopier förverkligas sällan. Men litteraturens kanske viktigaste uppgift är att ge liv och gestalt åt människornas längtan efter ett bättre liv. Den längtan har Ngũgĩ wa Thiong’o skildrat med stor passion och inlevelse.

8


kApIteL ett 1 De kom för att hämta honom den söndagen. Han hade just kommit tillbaka från en natts vaka på berget. Han vilade på sängen, med Bibeln uppslagen på Uppenbarelseboken, när två poliser, en lång, den andre kort, knackade på dörren. – Är ni mr Munira? frågade den korte. Han hade ett stjärnformat ärr ovanför vänstra ögonbrynet. – Ja. – Ni undervisar i Nya Ilmorogs grundskola? – Och var tror ni att ni är nu då? – Jo jo, vi vill bara vara riktigt säkra. Mord är faktiskt inte bara vanlig majsgröt. – Vad pratar ni om? – De vill prata med er på Nya Ilmorogs polisstation. – Om vad då? – Mord, så klart – mord i Ilmorog. Den långe som ännu inte hade sagt någonting skyndade sig att tillfoga: – Det är inget särskilt, mr Munira. Bara rutinfrågor. – Förklara inte. Ni gör bara er plikt i den här världen. Men låt mig ta på mig rocken. De såg på varandra, förvånade över hans kyliga mottagande av nyheten. Han kom tillbaka bärande Den heliga skrift i ena handen. – Ni har alltid Bibeln med er, mr Munira, sa den korte imponerad och lite skrämd av Bibelns makt. – Vi måste alltid vara beredda på att så vårt frö i dessa yttersta dagar före Hans återkomst. Alla tecknen – striderna, dödandet, krigen, blodet – är förutsagda här. 12


– Hur länge har ni varit i Ilmorog? frågade den långe för att skifta ämne från detta tal om världens ände och Kristi återkomst. Han var en regelbunden kyrkobesökare och ville inte bli påkommen på fel sida. – Ni har visst redan börjat med rutinfrågorna? – Nej, nej, det här hör inte dit, mr Munira. Det är bara småprat. Vi beskyller inte er för någonting. – Tolv år, sa han. – Tolv år? upprepade båda två. – Ja, tolv år i denna obygd. – Det var som … ni måste ju ha varit här innan Nya Ilmorog byggdes …

2 Abdulla satt på en stol utanför sin koja i den del av Nya Ilmorog som kallades Nya Jerusalem. Han såg på sin bandagerade vänstra hand. Han hade inte fått stanna kvar så länge på sjukhuset. Han kände sig egendomligt lugn efter nattens eldprov. Men han kunde fortfarande inte förstå vad som verkligen hade hänt. Kanske i sinom tid, tänkte han – men skulle han någonsin kunna förklara denna fullbordan av något som bara hade varit en önskan, en avsikt? Hur mycket berodde på ren vilja? Han lyfte huvudet och såg en polis stå och titta på honom. – Abdulla? – Ja. – Jag är polis i tjänst. Du ska ner till stationen. – Nu? – Ja. – Tar det lång tid? – Det vet jag inte. De vill att du ska lämna en redogörelse och svara på några frågor. – Det går väl bra. Låt mig sätta tillbaka den här stolen i huset. Men på polisstationen låste de in honom i en cell. Abdulla protesterade mot detta bedrägeri. En polis slog honom i ansiktet. En 13


dag, en dag, försökte han säga i en plötsligt återuppväckt gammal vrede och en ny bitterhet mot den senaste provokationen.

3 En polis gick till det sjukhus där Wanja hade blivit insläppt. – Ni kan tyvärr inte få träffa henne, sa doktorn. Hon är inte i ett sådant tillstånd att hon kan besvara frågor. Hon yrar fortfarande och ropar hela tiden: »Eld … eld … Min mors syster … min kära moster … släck elden … släck elden!« och sådana saker. – Skriv upp vad hon säger. Det kan kanske ge oss en ledtråd. – Nej, det är inget kritiskt … bara chock och hallucinationer. Om en tio dagar …

4 Karega sov djupt. Han hade kommit hem sent från ett nattmöte med arbetsutskottet i Theng’eta-bryggeriets fackförening. Han hörde en knackning på dörren. Han hoppade upp ur sängen iklädd pyjamas. Han fick se en tungt beväpnad polisstyrka stå utanför dörren. Ett befäl i kakiuniform klev in. – Vad är det frågan om? – Du ska ner till polisstationen. – Vad då för? – Rutinförhör. – Kan det inte vänta till i morgon? – Det går nog inte. – Låt mig bara byta om … Han gick tillbaka in och bytte om. Han undrade hur han skulle kontakta de andra. Han hade lyssnat på morgonnyheterna så han visste att strejken hade blivit förbjuden. Men han hoppades att även om han blev gripen, så skulle strejken fortsätta. Han kastades in i en väntande Landrover och kördes i väg. Akinyi, som förberedde sig för att gå till morgongudstjänsten i Ilmorogs kyrka, råkade kasta en blick i riktning mot Abdullas hus. 14


Det gjorde hon alltid, automatiskt, och hon hade lovat sig själv att lägga av med den ovanan. Hon såg Landrovern köra i väg. Hon rusade bort till hans hus – hon hade aldrig varit där – och fann dörren igenbommad med hänglås. På ett par timmar hade nyheten spritt sig. Arbetarna marscherade, fientligt inställda, till polisstationen och begärde hans frigivande. Ett polisbefäl kom ut och talade till dem på ett överraskande försonligt sätt. – Var snälla och skingra er lugnt och stilla. Karega är här för ett rutinförhör. Och det har inget att göra med ert beslut i går kväll att gå i strejk. Det rör sig om mord – mord i Ilmorog. – Mord på arbetarna! invände någon. – Mord på arbetarklassen! – Leve arbetarkampen! – Var snälla och skingra er …, vädjade polisen desperat. – Skingra er själva … skingra de utländska bolagens tyranni och deras lokala hejdukar! – Ut med utlandsstyret! Ut med deras polismakt av koloniserade svarta! Ut med exploateringen av arbetarnas svett! Folkmassan började komma i en uppretad och hotfull stämning. Polisen som hade befälet gav tecken till sina underlydande. De ropade på ännu fler som kom med gevär och jagade i väg de protesterande arbetarna in i centrum av Ilmorog. Ett par av arbetarna fick allvarliga skador och fördes till sjukhus. Arbetarna började inse sin egen styrka. En så utmanande konfrontation med överheten hade aldrig tidigare inträffat i Ilmorog.

5 En tidning, Daily Mouthpiece, kom ut med en extraupplaga med en rubrik över hela första sidan: mZIgo, chUI, kImerIA mördAde. En man, som tros vara fackföreningsagitator, har gripits efter det att en ledande industriman och två pedagoger, alla välkända som afrikanska direktörer i det internationellt berömda 15


Theng’eta Bryggeri AB, i går kväll innebrändes i Ilmorog, bara ett par timmar efter ett beslut om att inte höja lönerna. De tros ha lurats in i ett hus där de överfallits av lejda mördare. Deras död innebär en oersättlig förlust för Ilmorog. De byggde upp Ilmorog från en liten artonhundratalsby som påminde om Krapfs och Rebmans dagar till en modern industristad som även generationer födda efter Gagarin och Armstrong kommer att vara stolta över att besöka … etc … Kimeria och Chui ett par av de mest framstående grundarna av kko … etc … etc …

16


9789113037486