Page 1


Marita Conlon-McKenna

Kockskola för ensamma hjärtan Översättning av Eva Haskå

nORSTEDTS


Av Marita Conlon-McKenna har tidigare utgivits: En liten hattaffär på hörnet, 2008 Bröllopsfixaren, 2011 Sommarbruden, 2012

ISBN 978-91-1-304118-6 ©Marita Conlon-McKenna, 2011 Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: A Taste for Love Översättning: Eva Haskå Omslag: Helena Hammarström Omslagsbild: Getty Images/ Helena H. Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823


K apitel et t

Alice Kinsella tittade i ugnen. Köket fylldes av den mustiga doften av kryddor och aprikoser från den långsamt puttrande lammgrytan. Bordet var dukat, det vita vinet låg på kylning i kylskåpet och rödvinet stod på bänken. Allt såg perfekt ut och hon skyndade sig upp på andra våningen. Hon hade bara en halvtimme på sig för att göra sig i ordning och byta till något lite elegantare innan gästerna kom. Det var en lördagskväll i november och det kändes konstigt att ställa till med middagsbjudning ensam, men det fick hon vänja sig vid. Hon var trött på att lördag efter lördag sitta hemma och titta på dvd-filmer och teveshower och längtade efter att ha lite trevligt vuxensällskap med alla sittande kring hennes bord med god mat och några flaskor gott vin. Hon hade alltid tyckt om att bjuda hem vänner på helgerna eller äta ute på någon av Dublins många restauranger. Det var något av det hon saknade mest nu när Liam hade flyttat. Det var nästan ett och ett halvt år sedan deras äktenskap hade tagit slut och hon försökte fortfarande vänja sig vid ensamheten och anpassa sig till en tillvaro utan Liam. I början hade vänner och släktingar varit jättebussiga – kommit ihåg att räkna med henne och bjudit henne med på allt möjligt – men de senaste 7


månaderna hade hon märkt att antalet inbjudningar till middagar och fester hade minskat. Det var svårt nog att förlora sin man, sitt äktenskap och sin ekonomiska trygghet, men att mista de människor hon hade betraktat som vänner var nog det som smärtade henne mest. Medan hon drog på sig den ljusgrå tunikan över sina svarta tights och stack fötterna i de svarta mockaskorna försökte hon tränga undan alla negativa tankar på sin exmake och inrikta sig på den förestående kvällen. Hon tänkte ha trevligt och roa sig, med eller utan Liam. ”Mamma, är det något du vill att jag ska göra?” frågade hennes tjugotvååriga dotter Jenny som var hemma ett par dagar från Galway, där hon läste vid universitetet. ”Vill du vara snäll och kolla så att jag har hängt in rena handdukar i badrummet där nere?” Alice kastade en blick på sminkningen, diskret men ändå tillräcklig för att göra skillnad. Hennes ögon såg annorlunda ut med en aning eyeliner, den rökgrå och beige ögonskuggan som Jenny hade föreslagit att hon skulle prova, och den nya mascaran hon kostat på sig. Hennes ljusbruna hår, längre och med nya slingor, ramade luftigt in hennes ansikte. Hon satte på läppstift i en varmt persikofärgad nyans och avslutade med en smula läppglans innan hon duttade på lite av sin favoritparfym. Hon såg mycket bättre ut än hon hade gjort vid samma tid förra året, när det kändes som om världen hade fallit i bitar och hon bokstavligen varit däckad av ilska och vrede över hur orättvist allt var, över att Liam hade flyttat ut från deras hem i Monkstown och in hos Elaine Power, den trettioåttaåriga äktenskapsförstörerska som han nu kallade sin nya partner. Han och Elaine hade knappt känt varandra och likväl hade hennes man sedan nästan trettio år utan vidare lämnat sitt äktenskap 8


med Alice. Deras äldste son Conor pratade fortfarande inte med honom och Sean, deras tjugoåring, försökte undvika sin far. Stackars Jenny, deras enda dotter, gjorde sitt bästa för att hålla sig neutral. ”Jag har lagt fram en av de tjusiga amerikanska handdukarna där nere”, sa Jenny och log när hon kom tillbaka in i rummet och satte sig på sängen. ”Åh, du ser fantastisk ut, mamma! Den där klänningen är jättesnygg på dig. Du har gått ner i vikt.” ”Tycker du det?” Alice drog med händerna över sina fastare höfter och plattare mage. ”Syns det?” Det enda positiva med hennes livs svåraste tid var att hon för första gången på flera år, och utan att ta till någon Atkinseller Viktväktardiet, hade gått ner tio kilo. Det hade gjort henne gott. Hon rörde sig mycket mer och åt mindre eftersom hon inte längre lagade det slags mat som Liam gillade. Ett kylskåp fullt med rött kött, griskött och korvar hade ersatts med ett som innehöll sunda livsmedel som kyckling, fisk och grönsaker. ”Alla kommer att se det”, sa hennes dotter. Det var så härligt att ha Jenny i huset även om det bara var för ett par dagar. Hon skulle ta tåget tillbaka till studierna på onsdag kväll och Alice skulle verkligen sakna henne. Sean var en bra grabb men han var sällan hemma och tycktes alltid ha fullt upp med det ena eller det andra på college. Alice misstänkte att han fortfarande hade svårt att acceptera situationen och försökte undvika den och hemmet så mycket som möjligt. Alice hoppade till när det ringde på dörren. ”Ska jag öppna för dem?” frågade Jenny. ”Tack, vännen. Jag kommer om en minut. Det är nog Joy.” Alice tittade på sin hals och bestämde sig för att ta av sig det klassiska pärlhalsbandet som Liam hade gett henne för tio år sedan och lägga det i asken. Istället tog hon fram John Rocha9


smycket i silver som Conor och hans flickvän Lisa hade gett henne förra julen och satte på sig det. ”Bättre”, sa hon. ”Mycket bättre.” Joy hälsade på henne med en stor kram. Hennes gamla skolkamrat kom alltid först till allting och hade redan gjort sig hemmastadd i köket. Med ett glas rödvin i handen höll hon nu förhör med sin guddotter Jenny om hennes kärleksliv i Galway. ”Mamma, gör så att hon slutar”, bönföll Jenny förnärmad. ”Du bor långt hemifrån utan någon mamma eller pappa”, sa Joy och log illmarigt. ”Jag kan bara föreställa mig vad Alice och jag skulle ha haft för oss på vår tid. Det måste finnas någon Galway-snygging i krokarna.” ”I så fall … och jag säger inte att det är så … skulle du och mamma vara de sista två som jag berättade det för.” Alice noterade att Joy som vanligt var klädd i svart – den här gången i kjol och en omlottöverdel i bolerostil – och hon hade verkligen ansträngt sig med sitt ostyriga blonda hår. Det var prydligt uppsatt. Tio minuter senare dök Sally och Hugh Ryan upp och Hugh hade med sig tre flaskor dyrt franskt vin som han bar ut i köket och ställde ifrån sig på köksön. ”Riktigt gott vin till riktigt god mat, att döma av de dofter som frestar mina smaklökar.” ”Tack, Hugh!” De var hennes käraste vänner och han och Sally hade ställt upp för henne när Liam hade gett sig iväg med ”häxan” Elaine och lämnat Alice praktiskt taget utfattig. Sally hade varit en klippa under året som gått och även lyssnat på hennes nattliga tirader om Liam och ”hans slampa”. Hugh, praktisk som alltid, hade lyckats skaffa henne ett tillfälligt jobb på revisionsbyrån där han var en av delägarna. 10


Under de tjugofem år som de hade umgåtts hade Hugh aldrig kommit hem till dem utan att ha med sig en flaska fint vin som bidrag till festligheterna. Han var en riktig vinentusiast och Liam och han brukade prata i det oändliga om olika årgångar. Det gladde henne att han, trots Liams frånvaro, hade upprätthållit traditionen ikväll. ”Och jag har några foton av lilla Ava, vårt tio dagar gamla barnbarn, att visa för dig”, sa Sally stolt. Alice var så glad för deras skull, när de nu hade fått sitt första barnbarn. Det var en sådan milstolpe. ”Champagne för att fira?” sa hon leende och hämtade Bollingerflaskan ur kylskåpet. Hugh tog ridderligt på sig värdskapet och öppnade flaskan åt henne. ”Skål för lilla Ava”, sa de och höjde glasen just som Nina Brennan och hennes man David också sällade sig till sällskapet. ”Jag håller mig till rödvinet”, sa Joy. ”Champagne stiger mig direkt åt huvudet.” Det var förvisso något som Alice kunde intyga. De flyttade sig till vardagsrummet där brasan flammade i öppna spisen, då Alices grannar, herr och fru Cassidy, dök upp. Molly Cassidy hade varit Alices goda vän i alla år och fastän hon och hennes man Jack var ganska mycket äldre än Alice var de väldigt trevliga att umgås med. Jack som var pensionerad polis tycktes fortfarande vara insatt i allt som försiggick i landet. De sista som kom var Alices bror Tim, hans fru Patsy och deras dotter Erin – som var sex månader yngre än Jenny. Erin var enda barnet och som liten flicka hade hon varit väldigt mycket hemma hos Kinsellas. Hon och Jenny var bästa vänner förutom att de också var kusiner. Jenny gick för att hämta fler champagneglas medan alla kopplade av under lättsamt småprat. 11


”Så underbart det är här”, förklarade Molly. ”Jack blir alltid glad när Alice bjuder hem oss. Vi vet ingen som lagar så god mat som hon.” ”Härligt att få riktig mat jämfört med allt hemskt vi fick på semestern”, sa Jack. ”Var har ni varit?” frågade Joy. ”Vi kom tillbaka från Egypten i tisdags”, förklarade Molly. ”Vi åkte på en kryssning på Nilen, besökte Kairo och museet och pyramiderna förstås. Vi bodde på en del underbara platser.” ”Kostade skjortan men det hindrade inte att vi fick problem med magen”, sa Jack och stönade. ”Vi vidtog alla försiktighetsåtgärder men det hjälpte inte …” ”Nåja, nu är ni i varje fall hemma igen”, tröstade Joy. Alice slank tillbaka ut i köket. Allt gick utmärkt. Hon smakade av lammgrytan: den var fyllig och värmande, perfekt en kylig kväll. Hon skulle servera den tillsammans med couscous och en krämig potatispuré som hon visste att Jack och hennes bror Tim var mycket förtjusta i. De gröna bönorna var perfekta och den obligatoriska salladen fanns också, för hon visste att Erin och Jenny ville ha mycket grönsaker. Hon satte in förrätten – getost – på värmning i den övre ugnen. När alla hade satt sig till bords skulle hon strö på lite skorpmjöl och örtkryddor och snabbgrilla den innan hon serverade den på en bädd av ruccolasallad tillsammans med kokta rödbetor, som passade så ypperligt till. Hon tände några ljus och bjöd alla till bords. När alla sedan åt, småpratade, skrattade och berättade historier kunde Alice slappna av. 12


David och Tim var inne på sin andra portion lammgryta och Jack hade satt i sig ett berg av krämig potatispuré. Vinet flödade och Hugh var fenomenal på att se till att nya flaskor öppnades när så behövdes. Alla var fantastiska vänner och hon visste inte hur hon skulle ha klarat sig genom de senaste arton månaderna utan dem. De hade gjort sitt yttersta för att stötta henne och uppmuntra henne att klara sig på egen hand igen. Varenda en vid bordet hade lyssnat på henne, gett henne goda råd och uppmuntrat henne. ”Alice, hur bär du dig åt: du lagar så läcker mat och ändå lyckas du gå ner i vikt?” Sally suckade. Med sin kurviga figur testade hon ständigt nya dieter, gympagrupper och bantningsklubbar. ”Hjärtesorg, Sally, men du vet mycket väl att det inte är något jag vill rekommendera.” ”Jag gick upp nästan trettio kilo när Malcolm och jag separerade”, sa Joy. ”Jag var så ledsen och tröståt nog en del. Det var först när jag upptäckte att stackars Beth oroade sig för mig som jag lyckades ta mig samman och bestämde mig för att det måste finnas ett liv efter Malcolm. Det förtjänade både Beth och jag. Jag insåg att den enda människa som kunde göra mig tillfreds med mitt liv var jag själv!” ”Och sedan dess har du haft roligt hela tiden”, sa Jenny. ”Javisst!” sa Joy och höjde glaset. ”Det är så det ska vara.” Alice log. Joy hade vägrat att låta henne sitta hemma och grubbla efter brytningen. Hon hade dragit henne med på middagar och luncher, promenader, teaterpremiärer och vernissager, helger i Barcelona och Prag – och därtill ett par vändor till Joys sommarstuga nere i Wexford. Alice skulle vara förlorad utan sin bästa väninna och de tycktes alltid ha roligt tillsammans. Samtalet vid bordet övergick till att handla om politik, och Jack och Tim rök nästan ihop om det ekonomiska läget och vad 13


man borde göra åt det medan revisorn Hugh försökte dämpa ner det hela. Vid sin bordsända berättade Molly att hon och Jack hade planer på att åka till Kina nästa år för att se Peking och Hongkong och promenera på kinesiska muren. ”Ni bägge vågar er ut på så spännande resor, så där ligger alla vi andra i lä”, sa Nina Brennan avundsamt. ”Ja, det är ju bra mycket roligare än att, som Jack säger, bara sitta och vänta på att vi ska bli gamla.” Jenny hjälpte Alice att servera den varma mandeläppelpajen med vaniljglass och vispgrädde och gjorde kaffe till alla. Alice var glad att allt hade blivit så bra. ”Alice, lammgrytan smakade underbart! Hur bär du dig åt?” frågade Sally. ”Hemligheten är att marinera den över natten med en massa kryddor och sedan låta den puttra länge på svag värme”, förklarade Alice. ”Och du måste ge mig receptet på den här”, sa hennes svägerska Patsy när hon åt upp de sista smulorna av pajen. ”Jag kan mejla det till dig”, sa Alice. ”Jag försöker alltid laga Alices recept men av någon anledning tycks det aldrig bli riktigt lika gott när jag gör det hemma”, sa Patsy med ett skratt. ”Det beror på att hon är en naturbegåvning”, sa Jack. ”Molly har gröna fingrar; hon kan få vad som helst att växa. Och Alice är likadan när det gäller mat.” ”Jag blir glad av att laga mat”, sa Alice. ”Det är väl därför jag gillar att bjuda hit er underbara människor och göra det åt er.” ”Och vi gillar att komma hit och njuta av din utsökta mat”, svarade Hugh och skålade med henne. 14


Vid midnatt hade Jack och Molly tagit farväl och Jenny och Erin hade försvunnit in till de mysiga skinnsofforna i teverummet. Alice plockade fram Liams årgångsportvin och en flaska Baileys och alla kopplade av. ”Beklagar, Alice, men vi måste också bryta upp nu”, sa Hugh ursäktande medan han läppjade på den gräddiga likören. ”Vi ska köra ner till Waterford imorgon och hälsa på Sallys föräldrar. Hennes pappa fyller åttio och det ska bli en stor släktlunch. Vi måste komma iväg senast klockan tio på förmiddagen.” ”Nästa gång är det vår tur”, lovade Sally när deras taxi kom och de sa adjö i hallen. ”Ryans är verkligen trevliga”, sa Tim. ”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dem”, sa Alice. ”Hugh har varit så bussig och gett mig alla möjliga råd om skatter och ekonomi och han har till och med ordnat arbete åt mig på sitt kontor.” ”Hur går det med det?” frågade Joy. ”Hur är det att arbeta för Hugh?” ”Bra. Hugh är toppen och alla har varit väldigt snälla. Men uppriktigt sagt är det inte riktigt min typ av arbete. Det är idel stora kalkylprogram och debet och kredit. Halva tiden vet jag inte vad jag gör. Men det är åtminstone ett jobb tills vidare.” ”Ett jobb är ett jobb”, framhöll Nina. ”De är guld värda just nu. Stackars Lucy har sökt jobb hur länge som helst utan framgång.” ”Det är besvärliga tider”, tillade Tim. ”Tänker du stanna kvar på Hughs firma?” frågade Joy. ”Jag vet inte.” Alice tvekade. Hon hade börjat på revisionsbyrån med ett tillfälligt sexmånaderskontrakt, hoppat in för nå15


gon som var mammaledig, och hon visste faktiskt inte om hon skulle få förlängt kontrakt eller om hon ens ville vara kvar. ”Jag får vänta och se.” När hon reste sig för att sätta på en ny kanna kaffe tänkte hon att det inte var någon idé att oroa sig i onödan för framtiden. Om det var något hon hade lärt sig på senare tid, så var det att man hade väldigt små möjligheter att styra över ödet. En timme senare hade alla så när som på Joy gått hem. Hon tackade ja när Alice erbjöd henne att sova över i gästrummet istället för att lägga ut en förmögenhet på taxi. ”Var är den där vinflaskan som Hugh öppnade innan han gick?” frågade Joy. Hon fyllde på deras glas medan hon berättade för Alice om mannen hon hade varit ute och ätit med tre gånger. ”Tre gånger! Varför tog du inte med honom hit ikväll?” sa Alice medan hon kelade med sin terrier Lexy. ”Är du galen? Jag känner knappt Fergus och jag tänker inte utsätta någon för honom förrän jag är säker på att inte han också är en sådan där dåre som jag har en benägenhet att dra till mig.” Alice försökte att inte skratta när hon tänkte på några av Joys tidigare herrbekanta som sannerligen hade varit en smula annorlunda. ”Ta med honom nästa gång”, manade hon. ”Ja, om han överlever till dess”, sa Joy. Alice var tvungen att beundra sin bästa väninna: när Joys man, Malcolm, var otrogen och flyttade till London med sin nya kvinna – som väntade hans barn – hade Joy klarat av att fostra deras tolvåriga dotter med väldigt lite stöd från Malcolm och så småningom återhämta sig och gå vidare. Hon hade ska16


pat sig ett nytt liv som kretsade kring dottern Beth, vänner och släktingar och sitt arbete som lärare. Alice visste att det var något som även hon behövde lära sig.

17


K apitel t vå

Lucy Brennan tittade på det hövliga standardbrevet med avslag. De senaste tio dagarna hade hon skickat iväg tjugotvå brev med sitt CV till ett antal butiker och företag. Bara två hade gjort sig besvär med att svara. Det här var det tredje, och de skrev att det för tillfället inte fanns några lediga platser men att de skulle spara hennes uppgifter. Det var så deprimerande! Lucy slängde ner brevet i en skrivbordslåda. Hon hade varit arbetslös i tolv månader och att döma av det här brevet såg det verkligen inte ut att bli någon ljusning. Hon var pank, singel och inneboende hos sina föräldrar igen! Hennes liv var en Tragedi med stort T. Vid den här tiden förra året hade hon haft ett prima jobb, en jättebra pojkvän och delat ett hus i Ranelagh med Anna och Megan, två gamla skolkompisar. De hade kallat det för ”partyhuset” för det var alltid fullt av vänner. Så många roliga kvällar hade börjat och slutat i det lilla röda tegelradhuset på Warwick Road. Sedan, innan man hann säga global lågkonjunktur och ekonomisk kris, hade allt – banker, byggfirmor och statens hela jävla krispaket NAMA – kollapsat runt omkring dem. Plötsligt var alla panka och arbetssökande eller försökte klamra sig fast vid sina jobb. Varje gång hon slog på nyheterna eller läste tidningen hade läget för18


sämrats. Det var så deprimerande. Hon var tjugofem år och det skulle ju vara hennes bästa tid – inte den mardröm som det hade blivit. Först miste hon jobbet. Phoenix Records, den lilla musikaffären på en tvärgata till Clarendon Street där hon arbetade, lades ner. Hon tyckte synd om ägarna Jeremy och Charlie när de vecka efter vecka såg försäljningen minska eftersom alla laddar ner sin musik till iPods och iPhones Det blev så gott som omöjligt att sälja cd-skivor. Hon tyckte synd om killarna i de ungdomsband som Jeremy marknadsfört. Han satte upp deras affischer i fönstret och puffade för dem genom att spela deras musik i affären och göra reklam för deras spelningar. Jeremy tvingades lämna tillbaka högar av deras osålda cd-skivor och säga till dem att inte ge upp hoppet … saker och ting måste förändras … det finns alltid plats för bra musik i ett civiliserat samhälle. Först skar Jeremy ner på hennes lön, sedan hennes timmar, och till slut förklarade han förtvivlad att han inte längre hade råd med hyran och att han och Charlie skulle stänga och lämna tillbaka nyckeln till hyresvärden. Phoenix Records tvingades slå igen tills vidare. ”Men jag lovar dig, Lucy, att om vi, likt vårt namns fågel Fenix, reser oss ur askan efter den här ekonomiska soppan, så kommer du att bli den första vi återanställer.” ”Tack”, hade hon sagt och kramat om honom. Hon visste hur mycket pengar han och Charlie hade förlorat i det sviktande företaget de senaste två åren. Musik var deras liv och hon visste att de var nästan barskrapade. Hon kunde inte föreställa sig livet utan den lilla affären med det stora hjärtat som kunde sälja ut en konsert eller en spelning och genom åren till och med hade hjälpt fram två tre stycken av de stora irländska banden och sångarna. Vad skulle hon göra utan affären, musiken och alla kunderna? Det hade inte känts som arbete att gå till ett 19


ställe där hon trivdes så bra. Hon försökte genast få ett annat jobb och Jeremy gav henne strålande referenser, men ingen ville ha en tjej utan ordentliga kvalifikationer som bara var duktig på musikgrupper och band och hur saker och ting fungerade i musikvärlden. Hon hade åtminstone, tänkte hon då, fortfarande kvar sin pojkvän sedan fjorton månader, Josh Casey. De var tokiga i varandra och skämtade om att få mer tid tillsammans nu när hon var pank och fågelfri. I början hade det verkat jättebra men efterhand som månaderna gick tärde det på dem. Josh, som hade utbildning, koncentrerade sig på sitt jobb på den stora advokatfirman vid hamnen. Han tvingades arbeta längre på kvällarna och tycktes ha allt mindre tid att vara tillsammans med henne. Han tröttnade på de nya banden och deras spelningar på ställen som Whelans och Tripod och Slatterys. Tröttnade på Lucys vänner, tröttnade på att sitta inne och se på dvd, tröttnade på att hon aldrig hade pengar till att åka någonstans eller göra något annat. ”Josh, jag har inte råd att åka till Paris för att se Irland spela någon fånig rugbymatch. Och jag tänker inte gå på någon restaurang som tar halva veckans a-kassa för mat och några glas vin.” ”Jag kan betala för dig”, sa han. ”Jag tjänar pengar.” ”Josh, jag vill inte ha dina pengar! Jag kan betala för mig själv”, sa hon bestämt. Att vara pank och försöka leva på en minimal budget var inget kul och hon blev egentligen inte förvånad när han några månader senare sa: ”Lucy, vi behöver kanske ta en paus från varandra … inte vara så intensiva utan lugna ner oss ett tag.” ”Visst … du har kanske rätt, Josh”, sa hon och försökte att inte börja gråta eller låta honom se hur mycket han sårade henne. Från att ha haft roligt och varit tokiga i varandra hade de 20


övergått till att göra varandra olyckliga. Hon hoppades att de i varje fall skulle kunna fortsätta att vara vänner. ”Ni kommer att bli tillsammans igen, du och Josh, vänta bara”, sa Megan tröstande. ”Vem som helst kan ju se att ni är som gjorda för varandra.” ”Ja, Josh kommer att vara tillbaka i ditt liv igen”, hävdade Anna bestämt. ”Han är alldeles för bra för att vara en före detta.” Tjejerna tröstade henne med roliga tjejkvällar och mycket vin, pasta och prat tills hon, efter ungefär tre veckor, insåg att Josh hade slutat skicka sms och ringa och inte längre var en del av hennes liv. Två månader senare hörde hon att han var ihop med en tjej från sitt jobb. Sedan förlorade Megan sitt jobb på en av de stora bankerna. Med två arbetslösa tjejer som inte kunde betala hyra för huset i Ranelagh fungerade det inte längre och de pratade om att flytta tillsammans till en lägenhet, en liten trea. Sedan som en blixt från klar himmel meddelade Megan att hon tänkte sticka till Kanada. Hon hade kusiner i Vancouver och de hoppades kunna hjälpa henne till ett jobb som kreditanalytiker där. ”Man har ingenting att förlora, Lucy. Ska du inte hänga med?” sa hon. Lucy hade funderat på det men visste att det skulle kunna bli väldigt svårt att få arbete i Kanada. Megan hade utbildning och ett rejält avgångsvederlag från banken som höll henne flytande, medan hon själv skulle tvingas låna pengar av sina föräldrar. ”Jag lovar att höra av mig så snart jag hittar ett jobb åt dig. Sedan bokar du bara en flygbiljett och kommer över”, sa Megan ivrigt. ”Du har inget som håller dig kvar här.” I augusti tog de tre tjejerna ett sorgset farväl av ”partyhuset” och Anna bestämde sig för att flytta in hos sin pojkvän Ted. 21


”Han har bett mig göra det i evigheter, så nu är väl ett bra tillfälle att se hur det går att leva tillsammans … förhoppningsvis kommer vi inte att mörda varandra!” Lucy gillade Ted. Hon var glad för hans och Annas skull även om det innebar att hon var tillfälligt hemlös och fick flytta hem till sin mamma och pappa. ”Ditt rum står här och väntar på dig”, sa hennes mamma välkomnande. ”Det är roligt att ha dig hemma, Lucy.” Det var skönt att vara hemma men hon tyckte det var genant att vara beroende av sina föräldrar igen när hon var tjugofem år. Hon visste att de var förbryllade och inte förstod vad som hände med henne. Hennes bröder Niall och Kevin hade bra jobb båda två; den ene arbetade på ett stort försäkringsbolag och den andre på ett lovande bolag inom grön energi, där han hade börjat när han var klar med sin ingenjörsexamen. Emma, hennes storasyster, var inte bara gift och hade en liten pojke som hette Harry utan hade också ett toppenjobb på Googles Dublinkontor. Lucy visste att hennes föräldrar undrade vad de hade gjort för fel. Varför var hon en sådan katastrof i jämförelse med sina syskon? Hon tog bort piercingarna i öronen och näsan, färgade håret ljusare och rensade till och med bort jeans och Doc Martenskängor från sin garderob, men det hjälpte inte … det fanns bara inga jobb. Hennes pappa brukade sätta sig ner med block och penna och skriva utkast efter utkast till hennes cv och personliga brev när han kom hem från sitt jobb på banken. ”Lucy, du måste ha någon uppfattning om vad du egentligen vill syssla med! Vilken sorts yrke du skulle trivas med, vilket slags arbete du vill ha.” ”Jag älskade Phoenix Records”, sa hon. ”Det var jätteroligt att jobba där.” ”I dagens läge kommer ingen att öppna en ny skivbutik i 22


Dublin – och ingen annanstans heller för den delen”, sa hennes pappa irriterat. ”Jag vet.” ”Du behöver alltså inrikta dig på något annat, Lucy, försöka skaffa dig erfarenhet av att arbeta i en annan miljö.” Det var lättare sagt än gjort. De mängder av ansökningsbrev hon skickat men inte fått svar på vittnade om det. Hon hade varit barnvakt hos sin bror Kevin och hans fru Cassie åt deras baby Sophie och även hos sin syster Emma. Hon älskade att ta hand om sina små syskonbarn. Genom en av Jeremys kontakter fick hon ibland lite marknadsföringsjobb inför stora spelningar på Dublins musikscener. Det var att leva ur hand i mun och hon visste inte hur mycket längre hon skulle kunna fortsätta så, när vännerna vecka efter vecka gav sig iväg till London, Nya Zeeland, Australien och Kanada. ”Det dyker säkert upp någonting”, sa hennes mamma gång på gång för att trösta henne. Lucy visste att hon var ett hopplöst fall. Hon hade älskat skolan och trivts där men hennes resultat var ganska förfärliga. Hon var inget läshuvud och hade, till skillnad från sina syskon, fått kämpa för att klara ett avgångsbetyg. Med knapp nöd kom hon in på en av Dublins mindre högskolor och insåg efter första terminen med marknadsföring, företagsekonomi och franska att hon inte hade en susning om vad hon höll på med men att hon gillade studentlivet. Hon körde på tentorna första året och när hon läste om kurserna andra året kom hon efter halva tiden fram till att det var totalt meningslöst och hoppade av. Hon prövade på en massa annat: datorer, inredning, turism, massage, webbdesign … och avskydde alltihop. Hon hade lagt ut en förmögenhet i kursavgifter och hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle syssla med i livet. Visst, hon skulle vilja gifta sig och få barn men det räkna23


des inte riktigt som något yrkesval. Hennes syster Emma hade Harry, världens kramgoaste treochetthalvtåring, men var ändå tvungen att arbeta. Hon och hennes man hade stora lån på sitt lilla hus uppe i Sandyford. ”Lucy, du ska vara glad att du inte har bundit upp dig med dyra lån som vi.” Emma gjorde en min. Hon hade avstått från sin lilla Folka, sina fina kläder, brun-utan-sol-, nagel- och spabehandlingar med tjejkompisarna och romantiska utflykter med Gary för att kunna betala räkningarna. Harry kunde åtminstone gå på daghemmet i anslutning till hennes jobb och nästa år skulle han börja skolan. ”Något nytt?” frågade Lucys mamma hoppfullt när hon kom in i hennes rum med en hög tvätt som hon hade tagit in från linan. ”Bara ännu ett brev med ett stort nej”, suckade Lucy och tyckte synd om sig själv. ”Mamma, jag kan inte se att jag någonsin kommer att få ett jobb om jag inte emigrerar.” ”Jag är ledsen, gumman. Det är inte ditt fel. Allt har orsakats av de korkade politikerna och bankerna som styr det här landet. Vem kunde tro att gifta män och kvinnor med familjer och huslån skulle mista sina jobb, och att begåvade unga människor som du inte ens blir kallade till intervju? Ärligt talat, Lucy, får det mig att koka av vrede. På min tid gick det tretton jobb på dussinet. Om man inte gillade arbetet eller chefen så slutade man helt enkelt! Man bara reste sig och gick och för det mesta hittade man något bättre. Det fanns massor av jobb och möjligheter. Hur kunde det bli så här, jag bara undrar?” Lucy var så trött på det. Hon ville inte prata om sina problem och få sin mamma att gå igång med de vanliga kritiska tiraderna mot politiker och politiska partier. Sedan hennes mamma hade börjat studera igen på deltid, älskade hon att 24


prata politik – vilket var ett av hennes ämnen. ”Jag kanske anmäler mig till en ny kurs”, sa Lucy trevande. Nina Brennan såg skeptisk ut. ”Vad då för kurs?” ”Jag såg en om att lära sig tekniken för att måla glasfönster. Den börjar i nästa månad. Eller så skulle jag kunna lära mig att lägga mosaik!” ”Lucy, varför skulle du vilja måla glasfönster?” frågade hennes mamma försiktigt. ”Eller lägga mosaik?” ”Det är något att göra”, sa Lucy. ”Något lite annorlunda!” Nina Brennan harklade sig misstroget. Lucy stirrade envist på de rosablommiga åttiotalstapeterna i sitt rum. Det måste bli en ändring. Det måste verkligen bli en ändring!

25

9789113041186  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you