Silverkällan är en fortsättning på: Silverkniven Silverboken
Hemsida: www.opal.se Webshop: www.berghsopal.se © Gull Åkerblom, 2013 Omslag: Mattias Olsson Bokförlaget Opal AB Tryckt hos Bookwell, Finland, 2013 ISBN: 978-91-7299-578-9
Gull Åkerblom
SILVERKÄLLAN
Opal
1. Tidig morgon i november I samma ögonblick som Edit vaknade, innan hon ens hade
öppnat ögonen, sträckte hon ut sin högra arm – hon ville vara absolut säker på att det inte hade varit en dröm. Jo, han fanns där verkligen. Hans huvud låg på kudden tätt intill hennes, hans ansikte vänt mot hennes. Hon iakttog honom noga, bit för bit. En svindelkänsla bakom pannbenet, av nytt och ännu oupptäckt. Nästipp mot nästipp. Andetag mot andetag. Hans slutna ögon, de mörka ögonfransarna, den långa, raka luggen. Några ljusa små fräknar över näsryggen, som en sadel. Munnen var halvöppen, tungan skymtade mellan de lite ojämna framtänderna. Han andades lätt. Andetagen träffade hennes hud i mjuka puffar. Sedan kom rädslan. Han hade väl inte lurats? Låtsats? Hon låg helt stilla, orolig att väcka den fiende han en gång varit. Som hon hoppades att han inte längre var. Hon måste kolla, för att få veta om han var verklig. Hon lyfte handen och med pekfingret strök hon lätt över hans kind, hans mun. Huden var len och mjuk. Hon svalde, blundade och vågade – hon lät sina läppar nudda vid hans.
7
– Hej du, mumlade han, Erik. – God morgon, viskade hon, Edit. – Ja, sa han och gäspade. En god morgon. Han var densamme som kvällen före, någon att tycka om. Tycka väldigt mycket om. Och där var de igen, hans händer, hennes händer. Deras munnar, tungor, andetag … Det som förut varit avsky och till och med äckel var nu förvandlat till dess motsats, kanske mot deras vilja och förstånd. Ingen av dem försökte förstå det som hänt. Med häpnad i rösterna hade de någon gång under natten frågat: – Hur kunde jag inte sakna dig? hade han viskat mot hennes öra. – Hur kunde jag inte veta? hade hon svarat med munnen mot hans. De fick nöja sig med frågorna. Svindeln fanns där, och glädjen. Men inga svar.
8
2. Nytt I Ching gav till ett gläfs utanför dörren, och Sibylla hung-
erskrek. Hon hade blivit lat – det var sällan hon nu smög på ett byte, lekte dödslekar och knäckte benen för att till sist äta upp villebrådet. Hon brukade lämna huvudet kvar utanför dörren, som en gåva. Edit var glad över att hon slutat med den givmildheten. Det var en måndagsmorgon i gråaste, dimmigaste november med skola och allt det som var hans, och det var hästarna och vedhuggning och eld i kaminer och spis och allt det som var hennes. De klädde på sig med ryggarna mot varandra, plötsligt generade – så nära kaminens sista nattvärme de kunde komma, och skyndade sedan nerför trappan. Han ville inte ha frukost, hann inte – tog ett äpple i farten, drog på sig jackan och klev ut i morgonens halvdager. Han vände sig om i dörröppningen, la händerna runt Edits kinder, såg in i hennes ögon. Hans ögon höll henne fast, gjorde det omöjligt att se åt sidan eller på annat sätt komma undan. Hans ögon var kamouflagefärgade, gröna, bruna, grå. Färgfälten rörde sig, gled in i och ut ur varandra.
9
Han strök över silverhalsbandet med tummarna, vid hästtatueringen i nacken med lillfingrarna. – Hur kunde jag vara så rädd? sa han, mer som en fråga till sig själv än till henne att svara på. Hon försökte hålla honom kvar. Höll om honom, tryckte sig intill. Han gjorde sig varsamt fri. – Jag längtar redan efter dig, sa han, och hon trodde honom. Han störtade nerför backen på cykeln, den med många växlar. Hans hand med äpplet lyft till avsked, hjälmen nertryckt över hjässan, de långa benen trampade snabbt. – Vi ses i kväll! ropade han – och så åt dimman upp honom och han var borta, på väg till det andra livet, dit hon inte vågade följa med. Hon var fast här med djuren, som en skogshäxa. En utanförvarelse. Runt omkring henne och inuti fanns den nya saknaden. Det nya allting. Från den gamla apeln tittade de två vaktråkorna ner på henne. Hon la handflatorna mot varandra och bugade innan hon återvände in i det kalla rummet. Hon stod stilla, huttrande, och samlade sedan ihop det som var hon i den förändrade verkligheten. Till och med rummet såg annorlunda ut. Hon tänkte på hur han hade rört sig över golvet, hur hon smugit intill honom och hur de hade dansat fast hon inte kunde. – Kom! sa hon och tog hans hand, drog honom med sig tvärsöver golvet, uppför vindstrappan. Hon hörde hans ljudliga andetag bakom sig. Han protesterade inte. När hon öppnade dörren till ateljén slog den råa luften emot dem. 10
Eld! tänkte hon och släppte hans hand. Han stod kvar i dörröppningen. Hon slängde ner några vedträn i kaminen och vände sig om. – Lampan! befallde hon och pekade. Det ligger tändstickor bredvid … Han lydde. Hon såg hur han lyfte upp lampglaset, satte tändstickan mot veken och satte tillbaka glaset igen. Han såg på henne och hon såg hans fråga: Och nu då? – Madrassen, sa hon. Täcket, kuddarna. Där borta … Hur vågade hon? De hjälptes åt. De bäddade som om det varit en säng på höga ben, lakan med breda spetsar och mjuka dunbolstrar att sjunka ner i. Sedan blev de stående och bara såg på varandra. De lyssnade på eldens knastrande och vinden utanför fönstret. De såg att oljelampan riktade sin ljuskägla rakt ner på madrassen och samtidigt ut mot mörkret. Nu fanns det inget mer att göra. Nu var det bara de två. Ingen annan. Inget annat. De tog samtidigt ett steg upp på madrassen och rakt i varandras famn. Nu drog hon in hans kvardröjande doft djupt ner i lungorna. Hon tänkte inte städa, inte diska. Spåren efter honom skulle få vara kvar. Men hon la in ved i kaminen och i spisen, hörde elden ta fart, lyssnade på ljudet när lågorna gnagde sig in i vedklamparna. Hon drog undan de röda gardinerna och såg att fönstret hade frostrosor på insidan. De gav ett silverskim11
mer åt världen utanför. Hon skrev hans namn i det vita, kalla. ERIK skrev hon med sitt varma pekfinger. Och bredvid hans namn, hennes eget: EDIT. Hon fick lust att skriva + mellan namnen, och = SANT efter dem. För så var det. Det var sant. Erik, den hatade och avskydde, hade blivit den älskade. Men hon gjorde det inte. Det kändes så barnsligt efter natten som varit. Och farligt. Hon borde ha haft något att skriva i. Något nytt för en ny tid. Nattboken dög inte. Hon hade lagt den i nedersta skrivbordslådan. Eleonors silverbok hade hon knutit ett silverband om och lagt in i skåpet i ateljén. Båda två var avslutade. Hon skulle inte skriva en enda rad i sin egen. Den gamla blå hade hon för länge sedan eldat upp. Hon måste skaffa en ny. Den skulle få ta emot de nya känslorna. Kanske göra dem begripliga. Djuren krävde hennes uppmärksamhet. De var förolämpade. Hon hade haft ateljédörren stängd. Hela natten. Hon hällde upp pellets och vatten i deras skålar. Det gjorde dem vänligare stämda. Hon gick tillbaka upp till ateljén, stannade på tröskeln. Där var madrassen och täcket. Hon tyckte att hon såg avtrycken efter deras nakna kroppar, och minnena från natten fick hennes hud att hetta. Hon bäddade inte, lät det vara som det blivit. Hon strök med handen över kudden där Erik hade vilat sitt huvud, la ansiktet mot den och andades in honom i djupa andetag. Hon kände sig inte ens löjlig. Bara så väldigt glad. Hon måste berätta för Sofia! tänkte hon medan hon gick nerför trappan. Hon måste berätta om Erik! Sofia måste få veta …
12
Men – hon skulle inte kunna berätta något för Sofia. Hennes vän ville inte längre veta av henne. Det gjorde ont att tänka på Sofia. Edit ville inte ha ont. Inte nu när hon bara ville vara glad. Nu när Erik fanns i hennes liv. Hon försökte tänka på hur natten hade varit, försökte framkalla honom framför sig. hans leende, hans varma händer, hans … För en kort sekund raderades sorgen ut. Sedan var den tillbaka med full styrka. Hon flämtade efter luft. Nu när Sofia inte ville, inte kunde – vem skulle då kunna hjälpa henne med de förvildade, vita hästarna? Hon reste sig, snubblade till över mattan på väg mot hallen, slog axeln i dörrkarmen men föll inte. Hon vräkte upp dörren mot den frostiga luften. Hon kände hur lungorna vidgades, och kunde dra ett ynkligt andetag, och så ett till. Hon skymtade råkorna i apeln. De höll henne som vanligt under uppsikt. Hon vinkade lugnande till dem. – Det är okej, väste hon. Jag fick bara nåt i halsen. Sorgen var det som hade satt sig i halsen. Sorgen över det som hade hänt Sofia. Skammen över att hon inte kunde göra det bra igen. Smärtan över att ha förlorat sin första och enda riktiga människovän. Alltihop var hennes fel. Då var det också hennes ansvar att göra det bra igen. Men hon visste inte hur man gjorde för att hela en trasig vänskap. Det där ordet. Hela. Det var så drottninghästen Lulu hade uttryckt det sista gången de träffades. Edit hade upprepat orden många gånger sedan dess utan att bli klokare. 13
Det hör till livet att sargas. Det som betyder något är hur du handskas med såren. Du har förmågan att hela, både dig och andra. – Vad betyder det? hade hon frågat. Det, min finaste vän, är en del av ditt uppdrag att ta reda på. Hon hade inte förstått då, och hon förstod inte nu. Skulle hon vara en helare? Hon? Knappast. Det var samma, gamla vanliga visa: hon själv skulle ta reda på vad det handlade om och sedan agera. Det gillades inte om hon fick hjälp. Och det där med ett nytt uppdrag var samma tjatande som morfar höll på med. Men det var slut med uppdrag nu! Hon hade gjort sitt. För all framtid. I evighet amen. Nu fanns Lulu inte kvar att fråga. Hon hade flyttat till ett annat stall, till någon som behövde henne bättre. Men OM det var så att Edit hade förmågan att hela – då borde hon ju kunna hjälpa Sofia. Men hur då? Det värkte i axeln. Hon skulle få ett rejält blåmärke. Hon skulle kanske kunna börja öva på det? Lägga sin hand på sin egen axel och mumla någon trollformel och vips så skulle det onda var borta! Sällan! Hon gick tillbaka in i värmen. Sibylla och I Ching såg på henne med den där ärligheten i blickarna som bara djur har, det som handlade om att uppleva livet som det är. Utan förskönande omskrivningar. Det såg ut som om de utmanade henne. Edit antog utmaningen. Hon öppnade sig för det allra svåraste. Hon började tänka på Sofia.
14