TONI NO GUERR A
S T O F T V IND EN
TONINO GUERR A Stoftvinden Översättning Ida Andersen Inledning Andreas Kassel Carl Henrik Svenstedt
Atrium
Utgivningen av denna bok har möjliggjorts med stöd från
www.atriumforlag.se www.3xtonino.com Originalets titel: Il Polverone Boken utgavs för första gången 1978 Text © Maggioli editore, 1992 Översättning © Ida Andersen Omslagsfotografi © Anna Kassel Omslagsformgivning © Camilla Iliefski Inledning © Andreas Kassel respektive Carl Henrik Svenstedt Atrium Förlag, Umeå 2013 Tryckt hos Printon Trükikoda AS, Estland 2013 isbn 978-91-86095-32-1
Innehåll Pennan var ett ögonblick av Andreas Kassel I fablernas värld av Carl Henrik Svenstedt
9 31
Dedikation 1. Dino 2. Den blommande vintern 3. Det svarta trädet 4. Stoftvinden 5. De två bröderna 6. Flugan 7. Det femte fönstret uppifrån 8. En kärlekshistoria mellan två kinesiska eunucker 9. Det blommande körsbärsträdet 10. Den ryska dansösen 11. Väckarklockan 12. Stegen som leder till himlen 13. De tomma stolarna 14. Fången 15. Bidana 16. Vattnet i munnen
37 39 40 43 46 47 48 49 50 52 53 54 55 61 62 63 65
17. De svarta ballongerna 18. Svartsjuka 19. Två märkliga individer med ljusa ögon 20. Snuskhummern 21. Skorpionen 22. En muslim på Sicilien 23. Vänster hand 24. Den kvadratiska skuggan 25. En fågel som kommer från blå floden 26. Särskilt om söndagarna 27. Det arabiska hotellet med den döda trädgården 28. Orörligheten 29. Med fjädern på 30. Den veckraste dikten 31. Gitarren 32. Treenighet 33. Golvet av snö 34. En knappt läs- och skrivkunnig kvinna 35. Aldrig rakt på sak 36. Dimman 37. Den spelande trädgården 38. Väntan 39. En kapten på långa trader
65 69 70 72 74 76 79 80 81 83 84 86 87 88 89 91 92 93 95 96 97 99 90
40. Spegeln 41. Fjärilen 42. Sikuni 43. Hon hade älskat mycket 44. Kim 45. Tyrannens sista skrik 46. Nära elden 47. Vakten med den blå uniformsjackan 48. De tre tallrikarna 49. Vita och blå ränder 50. Fotografiet 51. Ett veckat golv 52. Banvakten vid järnvägen i öknen 53. Dörren som stängs 54. Vart ska du? 55. Mysteriet 56. Mannen som betraktar en bit mark 57. Den hemliga förföraren 58. Under Samarkands arabiska himmel 59. Sparvens fladder 60. De öppna grindarna 61. Zigenska klagosånger 62. Tidens färg
101 102 103 108 109 111 112 113 115 116 117 119 120 122 125 126 128 129 130 131 135 136 137
63. Det heliga schackspelet 64. Mötet 65. Prästkragarna 66. En from bordell 67. Den blå hunden 68. Schackspelet
138 139 141 143 149 154
Noter 157 Bildförteckning 158
Dedikation Jag tackar mina vänner för deras uppslag, jag tackar Ryssland med dess lysande snö och Uzbekistan där bomullsplockerskornas händer vitnar av bomullen i september, jag tackar mina barn Costanza och Andrea, vilka dessa berättelser är tillägnade, jag tackar min hemtrakt dit jag ofta återvänder för att stjäla något som tillhör den, jag tackar fantasin som har hjälpt mig mycket under detta arbete och som kommer att fortsätta hjälpa mig så länge jag inte överger den. Faktum är att när jag lämnade Santarcangelo för en tid sedan efter att jag hade avslutat den sista granskningen av manuskriptet fantiserade jag om att jag var en person som rymde till Nicaragua och lämnade fru och barn. Alltså åker jag till flygplatsen, köper biljetter och förbereder mig helt och fullt för denna definitiva flykt. Men istället ångrar jag mig plötsligt, hämtar tillbaka mitt bagage och återvänder hem. En månad senare hittar jag ett vykort från Brasilien i brevhögen, adresserat till min fru. Det löd så här: ”Käraste, förlåt mig för att jag har rymt för att avsluta mina dagar
37
i detta gudsförgätna land i Amazonas. Men äntligen mår jag bra. Kramar till alla.” Handstilen var min, liksom underskriften.
38
1. Dino Min bror som hade en tunn mustasch och dansade tango bor nu med fyratusen ankor som plaskar bland vassen i floden. Om jag ber honom komma till Rom kommer han med två salladsblad som om jag vore en kanariefågel i bur. Och varje gång vi ses även om det gått ett år emellan skakar vi hand och det är allt.
39
2. Den blommande vintern Man talade om det i hela Marecchiadalen. Det vill säga från San Leon till Gradara, från Verucchio till Montebello och i hela området som vissa kallar för medeltidstriangeln. De gamla sa att en så komplett och fullkomlig vinterblomning inte hade inträffat sedan förra seklet. Det var bara i mitten av januari men solen smulade redan jorden. Körsbärsträd, äppelträd och alla fruktträd var översållade av blommor och glupska bin. I byn såg man blommande träd i slutet av varje gata och folk pratade om affärer men då och då nämnde de denna för tidiga vår. Bönderna var rädda för en köldknäpp. På kaféerna diskuterade man sport och blommor. Ibland reste man sig ur stolarna i solen och gick längst bort på gatan för att se på landsbygden. Alberto hade kommit till sin by från staden där han hade bott i tjugo år nu, eftersom han och hans fru hade bestämt sig för att skiljas. De hade i själva verket separerat för fjorton år sedan. Nu måste de ordna upp sin belägenhet inför domaren i den närliggande lilla staden. Alberto kom på lördagen och på måndagen skulle de möta domaren. Det stora huset som de hade inrett tillsammans hade en trädgård full av blommor. Han och hustrun växlade
40
då och då några ord medan de promenerade under äppeloch körsbärsträden som stod i blom, även dessa träd hade de planterat tillsammans. Dagen därpå som var en söndag gick de till fots ända till flodstranden som var full av blommande träd. De återvände tysta till huset. Hon går och vilar. Alberto blir sittande i fåtöljen, lyssnar på en skiva. Barnen, som numera är stora, åker ner till samhället. Hustrun stiger upp vid fem. De kokar en kopp te. De blir sittande tillsammans ända tills det blir natt. Den yngste sonen kommer tillbaka hem, tänder lampan och upptäcker att de sitter framför den slocknade kaminen. Klockan tio på måndagen sitter de tillsammans med sin advokat framför domarens skrivbord. Rättssalen är full av folk på grund av den långa rättsprocess mot några köttkorvsförfalskare som håller staden i upprorsstämning sedan tio dagar. Domaren skriver och upprepar med hög röst det han skriver. Hustrun säger inget. Alberto tillägger något som rör kläderna och medicinerna. De återvänder hem. Äter middag. Tar ännu en promenad för att titta på de blommande träden. Även i domstolen hade man pratat om denna märkliga för tidiga vår. Alberto reser tidigt morgonen därpå. Hans fru har stängt in sig i sitt rum. När han redan är på väg upptäcker han att alla blommor har fallit ner till marken. Under natten hade de också hört att det regnade och blåste. Det
41
var kallt i luften. Han ringer sin fru för att berätta att blommorna har fallit av. Hon tittar ut genom fönstret och ser att hela landskapet ända fram till havet är vitt som om det hade snöat. Hon går ner. I morgonrocken går hon runt i trädgården för att med förtvivlad uppsyn gå på blombladen som täcker gräset. Hundarna springer bredvid henne utan att vifta på svansen eller skälla. Hon är mer förtvivlad över träden än över det som skett mellan dem. Eller var det kanske allt på en gång. Trevlig resa, säger hon hastigt och det gällde för resten av livet.
42
3. Det svarta trädet Där borta där de där bergen ligger i Uzbekistan, de med de röda och vita klipporna som höjer sig över en dal med fruktodlingar som gränsar till öknen, där ber folk om mirakel genom att hänga små tygremsor på grenarna i de heliga träden eller i tamariskbuskarna vid randen av den lilla sjön i öknen utanför Samarkand. Det finns kvinnor som utför denna offerrit för att få barn och de vandrar i dagar över dessa marker fulla av skorpioner och hukar sig då och då i skuggan av avskilda stenar eller högar med dammiga kvistar. Och det finns också män som kommer till de heliga träden på grund av att någon familjemedlem är sjuk eller för någon annan hemlig nåd. Det räcker att hänga en remsa av något personligt tyg på en av de många grenarna och sedan sträcka ut sig ett tag i närheten. Det finns dagar när dessa träd är så fulla av tygbitar att de verkar stå i blom, särskilt under krigsåren och under pestutbrotten. Det mest älskade trädet är en stor karagak.1 Helt utan löv, eftersom de ryckts bort av händer som trängtar efter att bli bönhörda, för att ge plats åt tygbitar, reser sig trädet i en klyfta på ett par meter mittemellan två berg som
43
skiljer öknen från aprikoslundarna. Det ena berget är rött, det andra vitt. Varje kväll uppstår en vind utanför klyftan från de ännu varma löven på aprikosträden och från de solvarma frukterna. Pilgrimerna som anländer för att bli bönhörda, skriver sina önskningar på en liten tygbit som de hänger i grenarna på det stora karagakträdet. Under natten när vinden skakar remsorna, förvandlas de skrivna orden magiskt till ljud som hörs kilometervis omkring: om också de som har skrivit dem hör det betyder det att deras önskningar har uppfyllts. Hatam-aka som hade kommit till det heliga trädet tillsammans med en grupp pilgrimer skrev också på en tygbit om miraklet som han önskade sig. Det var obegripliga krumelurer eftersom den gamle mannen var analfabet. Och eftersom kvinnorna och ungdomarna som var där rådfrågade varandra, såg de att Hatam-aka hade skrivit helt oläsliga tecken och de frågade om han ville ha hjälp. Men han avböjde och slog sig ner på mattan som han hade brett ut i närheten. Några av de gamla kvinnorna kom och frågade honom vad han hade skrivit. Han svarade aldrig och förblev länge sittande och stirrade på trädet. Sedan plockade han upp de få tillhörigheter han ägde, lade dem i säcken och gav sig av insvept i sin vitaktiga tjapan, 2 hopfäst om livet med en uramabilbak.3
44
Under två nätter blåste bara en svag bris och dalen nåddes av några enstaka ord som spritts i luften. Det var ord som lösts upp och var en del av alla de som hade skrivits. Alltså ett virrvarr av sammanblandade tankar. Men en natt steg en kraftig vind som skakade grenarna våldsamt på karagakträdet och ruskade om i tygremsorna så att de snärtade som piskor utsträckta mot trädgårdarna. Orden föll genom luften som vore de nötter. De kom ner till dalen tydligt urskiljbara och alla sträckte sig ut genom fönstren för att höra de andras önskningar, men framförallt sina egna, som förvandlats till ord av vinden. Denna natt hörde kamelförarna och herdarna hur alla dessa mirakel som de önskat sig på tygbitarna, passerade genom deras huvuden inuti den höga och blåsiga luften. Varje ord bar dess röst som hade skrivit det. Och man hörde också den gamles ord, förstärkta av vinden. Han sa att han var trött på att leva och ville dö. Det var alltså detta han hade önskat sig med sina kråkfötter. Då gick många människor ut ur sina lerhus och ut från sina gårdsplaner där de befann sig, hopkrupna på sina sovbänkar, och gick för att leta efter den gamle. När de fann honom var han död. Och han log.
45
S T O F T V IND EN
Lycklig, riktigt lycklig har jag varit många gånger i mitt liv men aldrig som när jag blev befriad i Tyskland och kunde titta på en fjäril utan att vilja äta upp den. Den italienske poeten och filmmanusförfattaren Tonino Guerra (1 9 20 – 2012) – internationellt känd för sina många samarbeten med regissörer som Fellini, Antonioni och Tarkovskij – inledde sin författarbana under andra världskriget genom att som krigsfånge recitera dikter i ett tyskt koncentrationsläger. Det muntliga berättandet, med rötter i hans hembygd, kom att bli en outtömlig källa till ett särdeles rikt författarskap. Stoftvinden är den första av Guerras böcker som utkommer på svenska, en karakteristisk samling med noveller och dikter, varav flera på olika sätt letat sig in i hans filmmanus. Berättelserna utkommer i översättning av Ida Andersen och med inledning av Andreas Kassel och Carl Henrik Svenstedt.