Issuu on Google+

Sommaren på ön förändrar allt. Omgivna av öns dramatiska naturlandskap utvecklar de två kvinnorna en djup vänskap, och tryggheten de känner i varandras sällskap ger dem modet att glänta på de inre dörrar som så länge varit låsta. Plötsligt blir den enas frågor den andras svar … Om du bara visste är en vacker och fängslande roman om två kvinnor som möts över generationsgränserna och deras kamp för att ta makten över sina öden.

Om du bara visste

Om du bara visste

CAROLINE SÄFSTRAND arbetar sedan tio år tillbaka som frilansskribent. Om du bara visste är hennes debutroman, men karaktärernas röster har funnits med henne länge. Boken handlar om att det aldrig är för sent att stuva om i livsbagaget så att det blir lättare att bära. Handlingen utspelar sig på Hallands Väderö och i Carolines hemstad Helsingborg.

CAROLINE SÄFSTRAND

N

är Elin en dag hittar en förlovningsring i pojkvännen Zachs ficka får hon panik. Hon packar en väska och beger sig hals över huvud till Hallands Väderö – en plats som hon svurit på att aldrig återvända till. Här får hon dela fyrvaktarbostad med Anja, en äldre dam som kommit till ön för att måla. Båda plågas av smärtsamma minnen från det förflutna och släpper inte gärna någon inpå livet, men efter en regnig kväll i en kohage rämnar några av de murar de ägnat så lång tid åt att bygga upp.

CAROLINE SÄFSTRAND

MASSOLIT FÖRLAG

”Elin vet inte om det är tidig morgon eller sen kväll. Fåglarna verkar sjunga samma melodi i skymning som gryning. Hon sträcker sig med darrande hand efter en cigarett när det plötsligt slår henne att Anja inte alls kan ha åkt hem. Inga båtar har tagit sig över detta stormiga vatten på flera dagar. Cigaretten åker snabbt ner i paketet igen, och hon reser sig upp. Världen snurrar till, hon håller sig i sänggaveln tills hon återfår balansen. Elin drar sin grovstickade cardigan tätare om sig och tassar nerför den knarriga trappan i de slitna fårskinnstofflorna som hon har fått låna av Anja. Försiktigt knackar hon på dörren och sätter örat intill. Inget svar. Tystnaden får oron att knottra sig på huden. Kroppen vet det huvudet inte förmår att tänka. Det är något som inte stämmer.”


60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 2

2014-03-12 12:23


CAROLINE SĂ„FSTRAND

Om du bara visste

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 3

2014-03-12 12:23


www.massolit.se © 2014 Caroline Säfstrand och Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsdesign: Anders Timrén Omslagsfoto: Shutterstock, Alamy, Anders Timrén Sättning: Linda Eriksson Tryckt i Falun av ScandBook, 2014 ISBN 978-91-87135-60-6

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 4

2014-03-12 12:23


prolog

Om man översätter jordens ålder till ett dygn varar ett människoliv endast bråkdelen av en sekund. Hur förvaltar du den? Med en kosmisk suck, en förvånad blinkning, ett skratt med bottenklang av jävlar anamma? Vad gör du med denna obegripligt korta tid? Elin kurar ihop sig på hallgolvet. Varenda muskel i hennes kropp spänns som en fjäder. Hon skakar av frossa utan att frysa och formar ord utan ljud. En knapp sekund – ett helt liv.

5

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 5

2014-03-12 12:23


60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 6

2014-03-12 12:23


”Helvetes jävla skit.” Elin sliter och drar i kabinväskan vars ena hjul kilats fast mellan gatstenarna. Fiskargubben med gråsprängt, rufsigt skägg, som sitter och puffar på sin pipa utanför en av de röda bodarna, iakttar henne roat. Små skrattrynkor bildar fina fåror runt hans ögon. Det räcker med ett kort möte deras blickar emellan för att hon ska förstå att detta är en man som aldrig har sett världen, men ändå är klokare än de flesta. Hon suckar och tittar bort mot den mörkblåa skutan vid kajens slut. Turisterna har redan börjat kliva ombord och sätter sig tillrätta inför färden mot Hallands Väderö. Stresspulsen dunkar hårt och ekar ända upp i hörselgångarna. Med ett sista krafttag rycker Elin hårt i väskan och gatan släpper sitt grepp. Hon hänger den tunga bagen på sin ömma axel, tar tag om kabinväskan med den ena handen och kylväskan med den and­ ra och siktar in sig på den ringlande kön en bit bort. Den regnbågsfärgade batikkjolen trasslar in sig mellan hennes ben när hon med snabba steg skyndar förbi fiskebodarna längs med pir­armen. Dagens fångst, som ligger staplad i frigolitlådor, doftar fränt i juni­ solens ovanligt heta strålar och tvingar Elin att gång på gång s­ välja 7

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 7

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand kväljningar som tränger upp. Bara en liten bit kvar. En bod till, med randiga badbollar och långa håvar till försäljning, sedan är hon i mål. Väl framme har alla andra gått ombord och kaptenen tittar demonstrativt på klockan samtidigt som han sträcker fram en grov hand för att ta hennes biljett. ”Skit också, jag har glömt att köpa biljett”, viskar hon. Han nickar mot en röd liten bod längre bort på kajen. Biljett­ er står det med vita, tjocka penseldrag på en planka som rundats mjuk av havet och nu hänger på en rostig spik ovanför luckan. Flämtande småspringer hon bort och köper en. Under tiden har kaptenen burit ombord hennes packning. Hon samlar ihop kjoltyget, för att inte snubbla i vattnet mellan kaj och fiskebåt, och stirrar ner på sina skor i ett försök att ignorera blickarna från turisterna som sitter i rader med tjusiga stråhattar och välplanerade fikakorgar. På plats. Fingrarna trummar nervöst mot den slitna trä­ relingen. Om bara kaptenen kunde sluta att prata med alla så att de kommer iväg, hade han inte bråttom nyss? Efter några minuter kränger båten till och lämnar sakta Torekov bakom sig. ”Vilken tur att vi får åka med den här gamla fiskeskutan och inte med den där moderna katamaranen som kör vissa turer”, säger den äldre mannen mittemot henne, som ser ut att ha förberett sig för ett riktigt äventyr – både kikare och kamera vilar på den runda magen. Elin förstår till en början inte att det är henne han pratar med. ”Ursäkta”, viskar hon och lutar sig fram för att höra vad han säger. ”Jo, jag sa att det är den här gamla skutan man ska åka med. Jag frågade kaptenen hur gammal den är, och det visade sig att den är från 1919”, säger mannen med ett nöjt leende. 8

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 8

2014-03-12 12:23


Om du bara visste Elin klarar inte av att svara, utan nickar bara och hoppas att han ska välja någon annan att konversera med istället. Svetten rinner längs med hennes panna. Hon sluter ögonen och försöker följa med i vågornas runda rörelser utan att tänka några välformulerade tankar. Men doften av salt hav tillsammans med det mullrande motorljudet ger henne ingen ro. Igenkänning. Två motpoler i hennes allra innersta rum börjar slita och dra. Vänd tillbaka, viskar den ena, minnena hör hemma under de stenar som begravt dem. Åk vidare, uppmanar den andra, livet är för kort för rädslor. Oron arbetar sig igenom kroppen med nålvassa stickningar som får armarna att domna bort och lungorna att hyperventilera. Hon sitter blickstilla med böjt huvud och väntar på att panikattacken ska klinga av. Så som den alltid gör. När andhämtningen återgår till sin vanliga rytm, smärtan i bröstet avtar och känseln i armarna kommer tillbaka öppnar hon försiktigt ögonen och stryker handen över sin svettiga panna. ”Sjösjuk?” undrar mannen, nu med bekymrat hopskrynklade ögonbryn. Hon nickar och plockar med darrande hand fram en tilltufsad, handrullad cigarett från väskans ytterfack. Efter ett par försök får hon fyr på den, drar ett djupt halsbloss och känner hur röken nålar sig fast inombords och sprider sitt giftiga lugn. Hon blundar åter­ igen för att slippa se hur mannen, och familjen som sitter bredvid, stirrar på henne. Ja, jag vet att man inte ska röka bland barn. Jag vet att ni inte vill bli förgiftade under er idylliska semester. Men just nu är jag tvungen. Jag dör annars. På riktigt. Hon fortsätter att blunda ända tills båten gör en grov högergir för att komma in i Sandhamn från rätt håll. På bryggan ligger barnen på mage och fiskar krabbor. Några av dem lyfter på 9

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 9

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand ­ uvudet och vinkar när båten närmar sig. Elin vänder bort blickh en och iakttar en fiskmås som cirkulerar en bit bort med siktet inställt på barnens spannar. Hon låter alla de andra resenärerna gå av innan hon tveksamt reser sig och börjar lyfta ur sin packning. Benen bär, tack och lov. Kaptenen kommer ut från sin hytt och hjälper till. ”Ska du stanna här länge?” frågar han rättframt. ”Jag vet inte”, svarar hon i kort ton för att markera att det räcker med frågor. Men kaptenen låter bara ett leende sprida sig över det vind­ pinade, rödrosiga ansiktet och struntar i tonen. ”Det bor en fågelintresserad kuf i Sunnan. I det första huset, Västan, bor Anja, en äldre dam som brukar tillbringa somrarna här. Du ska nog dela med henne, Västanvinden i hennes hus är den enda lediga lägenheten just nu.” Elin mumlar, kastar upp sista väskan på bagagekärran och börjar dra den i uppförslut mot kiosken. Hon köper en dricka att ha med på vägen och fyller vattendunkarna med dricksvatten under kranen så att det ska räcka ett par dagar. Minnena från när hon var här som barn är inte särskilt detaljerade, men en sak kommer hon ihåg, och det är att vattnet i pumpen utanför stugan bara kan användas för tvätt. Hon släpar dragkärran fram till den stora grinden som hindrar öns kor och får från att smita ner till strand­området. När hon stänger den efter sig och hakar fast det tjocka repet i en påle noterar hon att kryp-in-trädet som hon alltid gömde sig i som liten är borta. Koncentrerat följer hon den öppna terrängen och lyfter blicken först när en stenmursomgärdad hage hindrar hennes väg. Det betyder att Liggande linden ska finnas någonstans till vänster om stigen. Hon biter sig i underläppen, rundar sten­muren 10

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 10

2014-03-12 12:23


Om du bara visste på höger sida och fortsätter mot sitt mål. Det kommer att finnas tid för linden senare. Efter knappt tio minuter skymtar den vita fyren på stenhällen och de pittoreskt röda trähusen mot den alldeles jämnt ljusblåa horisonten. Den är vacker som ett vykort – platsen som Elin har svurit på att aldrig någonsin återvända till. Grinden knarrar när hon öppnar den för att släpa in sin överfulla dragkärra. I träd­ gården står en äldre kvinna, lång och slank, med tjockt grått hår i en slarvig uppsättning. Hon reagerar inte det minsta på ljuden av Elin som kämpar med all sin packning, utan står bara vid sitt staffli och låter penseldragen oberört fara över duken. Elin passerar bakom hennes rygg och dubbelkollar husnumret med siffrorna som är inristade i den stora träbiten på nyckelringen. Jo, hon får dela hus, det måste vara med den konstnärliga damen då. Försiktigt öppnar hon dörren. Lukten av gammalt, ålderstiget trä ­sköljer över henne och sprider kalla kårar längs med ryggraden. Hon försöker ta steget över den höga tröskeln med sin ljusblåa, avflagnade färg men hindras av en plötslig smärta i bröstet. Samma som på båten. Doftminnet planterar svaga stickningar i armarna och får hennes ben att skaka, hon lutar sig mot väggen för att inte falla omkull när en smal, senig hand läggs på hennes axel. ”Hur är det med dig, lilla vän?” undrar kvinnan, som tydligen märkt av hennes närvaro utan att visa det. ”Åh, jag vet inte.” Elin hör hur hennes egen röst låter konstigt väsande. ”Det är nog värmen.” ”Jag ska precis hämta lite citrondricka, ska du inte ha ett glas innan du går in med grejorna?” Elin hinner inte svara innan damen försvunnit in i stugan. På ostadiga ben tar hon sig till hammocken, sluter ögonen och flyter med i dess rogivande rörelser. Det knarrar 11

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 11

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand entonigt när stålvajrarna bänds fram och tillbaka, och det jämna gungandet får hennes ögonlock att kännas tunga. Hon spärrar upp blicken och fäster den på raden av rödmålade utedass. Inte somna. Inte somna. Hammocken fortsätter att vaggande lura in henne i den falska förhoppningen att sömnen gör gott. Hon vet bättre än så. I sömnen blir verklighet och mardröm samma sak, där finns livet hon lämnade kvar. Men hammocken vinner kampen, och en humlas trötta surrande är det sista Elin hör innan hon somnar. Rummet är fyllt av ett kompakt mörker. Elin kan inte urskilja någonting där hon ligger i sin säng. Men hon vet att hon inte är ensam. Ögonen stirrar på henne. De är där, alldeles intill hennes ansikte. Så nära att hon kan höra det klibbiga ljudet när de blinkar. Blicken borrar sig in och förlamar hennes leder. Orörlig låter hon sekunderna gå. Plötsligt droppar något ner på hennes kind. Saliv. Den rinner sakta ner och kittlar hennes hud innan den landar på kudden och bildar en blöt fläck. Ur munnen pyr en unken, sötsur lukt av ruttet tandkött, infektioner och nikotin. Den slingrar sig in i hennes näsborrar och retar kräkreflexerna. Hon sväljer kväljningarna och drar några djupa andetag samtidigt som hon försiktigt trevar med handen i mörkret efter strömbrytaren. Hon vänder blicken upp i taket för att slippa titta rakt in i ögonen, räknar tyst för sig själv till tre och tänder lampan samtidigt som hon i klämkäck ton utbrister: ”Men mamma, vad gör du uppe mitt i natten?” ”Jösses, vad blek du är, tös”, säger damen när Elin vaknar och sätter sig upp i hammocken. En rysning får huden att knottra sig, och Elin tittar förvirrat på kvinnan innan hon får grepp om var hon är någonstans. ”Jag måste ha slumrat till.” ”Det är luften”, fortsätter damen och slår sig ner på stolen mitt12

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 12

2014-03-12 12:23


Om du bara visste emot. ”Jag brukar åka hit för att måla varje sommar, och de ­första åren hyrde jag stugan i tre veckor, men sedan insåg jag att jag var tvungen att ha den i tre månader om jag skulle få något gjort. Den första tiden sover jag både dag och natt.” Det ser ut som om hon skrattar, fast utan ljud, bara axlarna guppar. ”Drick nu och ät en kanelbulle, det gör dig gott, mager som du är”, säger hon med blicken fäst vid Elins spinkiga armar. ”Anja heter jag, förresten.” ”Elin.” Hon tar en kanelbulle från fatet som sträcks fram mot henne och konstaterar samtidigt att Anja minsann är lika smal som hon. Elin står ett tag på tröskeln och andas in doften av det gamla träet för att vänja sina sinnen vid det faktum att hon har bestämt sig för att passera den. När hon lyckas ta sig över hamnar hon i en trång tambur. Elin förstår att dörren rakt fram leder till Anjas lägenhet, själv måste hon ta sig uppför den branta trappan som leder till vindsloftet på vänster sida om henne. Trappan är definitivt inte gjord för stora resväskor. Den knakar irriterat när Elin släpar upp sin tunga packning. Vad hon har fyllt väskorna med är en gåta. Förmiddagens händelser är lika luddiga som molnen på den blåa himlen. Elin visslar till, vindsloftet är mysigt på ett sommarstugeaktigt sätt med vitlaserade väggar, slitet brädgolv och robusta bjälkar i taket. Till vänster om dörren står ett litet, gammaldags pottskåp med ett stort tvättfat och en kanna för vatten. Precis som hon mindes finns här inget rinnande vatten. Snedtaket ger inte plats för mer än en låg bokhylla på ena sidan av rummet och sängen på den and­ra. Mittemellan snedtaken, rakt fram, finns ett fönster och vid 13

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 13

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand det ett litet bord och två stolar. Utsikten är andäktig, och en nästan barnslig iver att ge sig ut på upptäcktsfärd bland karga stenar och vilda enebuskar får det att fladdra i maggropen på Elin. De små stigarna är sedan länge upptrampade av öns kor och får. Elin följer dem med blicken. Den milt rosa strandtriften klär marken fläckvis. Elins favoritblomma. Den ser svag och ömkansvärd ut, men skenet bedrar. Stadig och tålig står den emot såväl de friska vindarna som turisternas vandringskängor. Med bilden av strandtriften på näthinnan lägger hon sig på sängen och blundar. Promenaden får bli av senare, hennes kropp kan inte längre stå emot tröttheten. Hur gärna hon än vill. I våningen under har Anja kokat te. En varnande ånga slingrar sig upp från muggen. Anja trotsar som vanligt signalen och bränner tungan så illa att ögonen tåras. Utmaningen ligger i att lyckas sörpla i sig en klunk och svälja den utan att rycka till. Det lyckas hon bra med denna gång. Hon låter den ömma tungspetsen glida över tandraden, det sticker och värker, snart kommer de små blåsorna att blomma upp, men sedan, efter smärtan, kommer bedövningen som dämpar både känsel och smak. Och med bedövningen infinner sig lugnet. Anja blåser på teet. Idag räcker det att bränna sig en gång. Blicken letar sig ut genom köksfönstret. Där står staffliet. Hon kommer att bli tvungen att börja om på målningen imorgon. Dagens trans bröts av kvinnan som har flyttat in på vindsloftet. Anja hade hört att forskaren, som brukar bo där uppe, i år av­bokat i sista stund. Anja hade hoppats att en av hans kollegor skulle hyra det istället. Under sina många somrar på ön har hon konstaterat att forskare och ornitologer är bäst att bo med, de lever i bubblor och sköter sitt utan att störa. I en av de andra stugorna bor det 14

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 14

2014-03-12 12:23


Om du bara visste till exempel en utmärkt diskret fågelskådare. Annat lär det väl bli med kvinnan där uppe. Den färgglada kjolen och den väldigt stora packningen fick Anja att ana oråd. Hon såg inte ut att passa in på ön. Det här är liksom inte ett ställe där man sätter på hög musik, knackar på och lånar saker av varandra eller kan förvänta sig sällskap när man blir uttråkad. Detta är ett ställe för ensamma själar. Vad hade hon sagt att hon hette? Ellen? Anja tänker på när de hälsade. Nej, Elin var det ju. Hon suckar tungt för sig själv. Inte hade hon precis gett de rätta signalerna när hon bjudit på bullar och kaffe, men tösen hade ju sett helt svimfärdig ut, så vad skulle hon göra? Kanske hon måste prata med henne sedan, förklara att hon behöver lugn och ro och föredrar att arbeta ostörd. Så att hon inte tror att det är bullkalas för jämnan i stugan. Elin vaknar och sträcker sig efter klockan. 01.17. Det är ingen idé att försöka somna om igen, mörkret har krupit för nära inpå. ­Efter att ha vänt och vridit på sig en stund kastar hon av sig den ­stickiga yllefilten och svänger benen över sängkanten. Där blir hon sittande ett tag medan ögonen försöker vänja sig vid mörkret, ­innan hon försiktigt trycker ner foten i golvet. Det knarrar till svar. Väcker hon den gamla damen ifall hon går upp? Rastlöst trummar hon med hälen mot golvplankorna i ett försök att stävja det nästan outhärdliga suget efter en cigarett. Men begäret är som vanligt större än förnuftet, och med så lätta steg som möjligt tar hon sig till bordet vid fönstret och skakar fram en Marlboro. Hon för den till näsan, blundar och drar in doften, innan hon med lätt darrande hand sätter fyr på den. Ett djupt halsbloss letar sig långt ner i lungor­na, och hon behåller röken där medan hon trycker upp fönster­haken och blåser ut i nattluften. Efter tre 15

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 15

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand bloss släcker hon cigaretten och lägger den på paketet för att svalna. I ögonvrån blir konturerna av den välfyllda bokhyllan skarpare. Hon smyger dit och stryker över bokryggarna. Försiktigt lirkar hon ut en röd, sliten pärm. Kärleken – den ljusa, den mörka. Med stora steg tar hon sig till­baka till sängen, tänder sänglampan och öppnar boken. ”Åh nej, det är dikter”, suckar hon men orkar inte resa sig från sängen igen för att ta en ny bok. På måfå slår hon upp en sida och läser ”… min älskade kan inte rå för att han inte kan fånga fåglarna åt mig, fåglarna som ska ge mig skrattets höjd och glädjens djup. Min längtan är besviken, min älskade är besviken på min längtan.” Elin slår snabbt igen boken, men meningen sitter som gjuten i hennes hjärna. Det är ju Zach. Tanken på honom går inte längre att tränga undan. Förbannade dikter.

ELIN Varje fredag prick klockan sju stod Zach utanför hennes dörr. I ena handen höll han en påse plockmat; kycklingklubbor, revbensspjäll eller tapas. I den andra en flaska vin. Alltid en sort som de inte hade provat tidigare. Fredagarna var outtalat heliga. Då stängdes resten av världen ute för en stund, och ingen anledning var god nog för att ställa in fredagsträffen. Elin behövde få sitta och lyssna på Zach när han målade upp detaljerade bilder av sin alldeles vanliga vardag och beskrev vem han hade fikat och druckit öl med, triviala händelser från jobbet, minnen från hans barndom. Han brukade skratta åt att hon var så fascinerad av det ordinära i hans liv, men i hennes öron lät upplevelserna exotiska. Båtsemestrar, besök på tivolit i Köpen­ 16

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 16

2014-03-12 12:23


Om du bara visste hamn, Spanienresor, kojor i träden, fotbollsmatcher på gården, klassfester och utegångsförbud. De brukade sitta på de stora kuddarna i vardagsrummet, i myskläder, och knapra på grillade kycklingklubbor i skenet av stearinljus nedstoppade i tomma vinflaskor och prata i flera timmar. För Elin var fredagarna som syrepåfyllning. Hon behövde Zach och hans berättelser, hans lugn, hans mjuka röst och sneda leende. Själv berättade hon också små historier för Zach. En del var sanna, många var påhittade eller variationer på sanningen. Det visste han om, han krävde aldrig mer. Så enkel var deras relation. Eller var den verkligen det? Elin är inte så säker längre. Hon hade aldrig förstått alla dessa etiketter man sätter på relationer. Gift, förlovad, sambo, särbo. Varför skulle man låsa fast relationen när man kunde välja att umgås utan bojor runt handlederna? Det var vad Elin ville, och hon trodde att Zach accepterade att leva med hennes version av sanningen. Elin suckar och stirrar upp i taket, besviken över att han i själva verket var som alla andra. Tydligen trodde han innerst inne att det bara var en tidsfråga innan hon skulle släppa in honom – helt och hållet. Han som ändå kände henne bättre än någon annan. Hur kunde han tro att hon skulle lova att leva för alltid med en annan människa, när hon hade så svårt att leva med sig själv? Inte konstigt att paniken punkterade hennes lungor när hon hittade förlovningsringen i hans jackficka, att hon inte kunde andas, att hon var tvungen att fly dit ­ingen kunde se henne, allra minst han som kände henne bäst. Men hennes hjärta värker när hon tänker på att hon 17

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 17

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand lämnade honom en fredag. Hur länge stod han där med sitt oprövade vin och sina revbensspjäll innan han insåg att hon brutit deras heliga pakt?

} Trots nattens vakna timmar känner sig Elin mer utvilad än på länge när morgonsolen flödar in i rummet och dansar på bräd­golvet. Hon längtar ut på ön. Dess mystiska natur lockar och pockar som den vackert spelande näcken i sagorna. Kom, kom närmare, så ska jag visa dig hemligheter ingen annan känner till. Redan som liten visste hon att naturen här var något utöver det vanliga, omgärdad av en sorts mystik som få kunde se. De utvalda, de med öppna själar. Det hade hennes mormor berättat under deras promenader i kärr och bokskogar. Turisterna, som kom fullpackade med badringar och kaffetermosar i strandväskorna, hörde inte när ön talade, men Elin och hennes mormor gjorde det. De hörde stenarna viska och havet sjunga. Elin var också väl medveten om att öns skönhet kunde vara förrädisk, att den kunde sluka dig om du gick för nära, och gudarna ska veta att det var frestande. I kärren stod alltid de gulaste svärdsliljorna längst ut, till synes onåbara, och de mest spännande klippformationerna följdes ofta av djupa revor, så lätta att missa för en liten nyfiken flicka. Kom, kom närmare. Hon sätter på sig vandringskängorna, knyter en schal runt huvudet, tar vattenflaskan i handen och går snabbt nerför trapporna och ut i solen. Anja målar i skuggan av ett träd. En kort stund står Elin och tvekar, ska hon hälsa eller bara gå förbi? Hon väljer det senare. Söder om fyrvaktarbostäderna viker hon av till höger vid den blåmarkerade träkubben och börjar sin vandring. Den förs­ 18

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 18

2014-03-12 12:23


Om du bara visste ta båten med turister har fortfarande inte anlänt, och det är som om ön vet om det. Ljungen luktar sötare, det salta havet ­stänker lekfullare mot klipporna och fåglarna på stenhällarna bemödar sig inte att flyga bort när hon passerar. Det är tydligt att hon som enda promenerande människa på ön enbart är gäst i naturens verklighet. Medan hon makar sig så långt in mot enebusken som hon kan för att släppa fram fårflocken, som envisas med att följa den smala stigen, tänker hon att tiden är märklig när man skiftar fysisk plats. Det har bara gått ett dygn sedan hon hittade ringen i Zachs ficka, men det känns som flera dagar.

ELIN Iklädd trosor, Zachs vita t-shirt och de rosa, fluffiga morgon­ tofflorna gick Elin runt och småstädade i lägenheten. De nedbrunna ljusstumparna byttes ut mot nya ljus och rökelsestickan plockades ur sin skida. Hon blåste bort den mjuka askan som hamnat utanför. Zachs hoodjacka låg slängd på soffkarmen, och hon tog med den ut i hallen för att hänga upp den. Där låg flera jackor, både hennes och Zachs, i en hög på den trebenta pallen. En efter en hängde hon upp dem på galgar. Zach hade sovit hos henne i natt och skulle komma tillbaka ikväll igen. Det var ju fredag. När hon tog den mörkblåa jackan, som Zach brukade ha på jobbet, gled något ur fickan. En smyckeask. En vinröd, bullig liten ask med guldkant. Hon tog den i handen och tvekade. Det kändes inte bra att snoka, men efter att ha stirrat på asken en bra stund tryckte hon ändå till locket som gled upp och blottade en blank förlovningsring. Med 19

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 19

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand darrande hand lyfte hon den ur sitt sammetsfoder och tittade på graveringen inuti: Elin & Zach i oändlighet. Luften sögs ur hennes lungor och medan hon kippade efter luft spred sig små sylvassa stickningar i armarna, som gjorde det svårt att styra händerna. Hon tryckte fumligt ner ringen i asken, stängde locket och sjönk ner på hallgolvet. Flämtande låg hon där medan paniken flöt i hennes ådror, ut i varenda ven, upp i hjärnan, genom hjärtat. Hon kurade ihop sig i fosterställning, knep igen ögonen och väntade på att den skulle gå över. Rädsla. För att förlova sig? Nej, för allt. För livet, för vardagen, för mardrömmarna, för att aldrig känna sig som hemma. Innerst inne visste hon att hon bara låtsades leva. Till slut fanns bara en tung trötthet kvar i kroppen. Elin reste sig upp och satte sig vid köksbordet med ansiktet begravt i händerna. Det första hon såg när hon tog bort dem var en artikel som låg uppslagen på bordet. Blicken följde rubrik och ingress, och hon insåg snart att den handlade om Hallands Väderö. Hon stirrade länge på fyren och de röda husen. Hon hade varit där som liten. Hjärtat började hamra intensivt. I en liten faktaruta stod ett telefonnummer för den som var intresserad av att hyra bostäderna. Snabbt lyfte hon telefonen och knappade in numret som ledde till Torekovs församling. ”Ja, hallå”, Elin harklade sig, ”det är så att jag skulle behöva hyra en av bostäderna på ön.” ”Oj, oj, oj”, svarade kvinnan i andra luren, ”man ­måste vara ute i väldigt god tid om man vill hyra ett av husen. De går direkt.” ”Ja, men det kanske finns någon plats som jag kan bo 20

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 20

2014-03-12 12:23


Om du bara visste på. Det kan vara hur enkelt som helst, jag har inga krav på bekvämlighet.” Hon hörde själv hur desperat hon lät. ”Nu är visserligen vindsvåningen i det ena huset precis avbokad, men vi har en lång kö av folk som måste få chansen före dig.” ”Snälla”, bad Elin viskande. ”Jag behöver detta mer än någon annan i den kön. Jag lovar. Jag måste dit, och jag måste dit nu.” Det kom inget svar. Allt som hördes var Elins kvävda snyftningar. ”Okej”, sa kvinnan i luren tveksamt, ”detta är helt emot våra regler men okej, du får väl hyra den då. Men frågar någon så är jag tacksam om du säger att du har stått i kö länge.” ”Tack”, viskade Elin och började som i dvala att packa sina väskor.

} Stigen blir allt smalare och slingrar sig genom täta, låga ene­buskar. Elin vandrar rytmiskt och när hon efter en stund lyfter blicken befinner hon sig på en höjd med utsikt över Kattegatt och kobbarna där knubbsälarna ligger och solar sina runda magar. Platsen känns bekant, och oro börjar krypa under skinnet. Med bestämda steg fortsätter hon, men ju längre hon följer den smala stigen, desto mer får hon kämpa mot lusten att vända tillbaka. Snart vet hon varför hon känner igen platsen. Knytnäven är inte långt borta. Hon stannar tvärt och väger olust mot nyfikenhet. En svag krus21

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 21

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand ning av ­illamående får vågskålen att tippa över mot olust, och med viss tvekan vänder hon och går tillbaka. På håll ser hon Anja sitta och gunga stillsamt i hammocken. Elin öppnar grinden, stänger den ordentligt efter sig och känner sig för en stund alldeles vilsen. Med långsamma steg går hon genom trädgården, och när hon passerar hammocken ser hon att Anja blundar. Uppe på rummet står hon lika vilsen som i trädgården tills hon får syn på en gammal korsordstidning som någon har lämnat kvar. Hon tar den under armen och går tillbaka ner till trädgården och sätter sig vid bordet. Men något korsord tänker Elin inte lösa. Istället gömmer hon sig bakom solglasögonen och blundar. Vad i hela friden gör hon här egentligen? Bara tanken på att se Knytnäven igen gör henne alldeles lamslagen. Mormor och hon brukade sitta tätt ihop en bit från stenblocket och skratta åt dess märkliga form. Innan de gick där­ ifrån sa mormor alltid att de någon gång skulle trotsa branten och ta sig upp på Knytnävens topp tillsammans. Men de hann aldrig göra det. Hon sväljer hårt. Fan, viskar hon utan ljud. Fan, fan, fan. Dagarna går. Elin lämnar varken trädgården eller stugan. Ön är en oundviklig tidsresa, som hon inte är redo att ge sig ut på. Istället lever hon sitt liv parallellt med konstnärinnan. Deras universum nuddar varandra, men inga gränser korsas. Det känns märkligt tryggt. Anja verkar inte heller lämna stugan särskilt ofta. Elin ser hur hon sveper färger över pannåerna som i trans i flera timmar för att sedan sitta alldeles tyst i hammocken en stund innan hon går in i stugan och stänger dörren efter sig. Elin slutar a­ nvända korsordstidningar som täckmantel eftersom Anja inte verkar bry sig det minsta om vad hon gör eller inte gör. Istället sitter Elin bara 22

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 22

2014-03-12 12:23


Om du bara visste och halvslumrar i trädgården på dagarna. Nätternas mardrömmar tar på krafterna. Bakom solglasögonen kan hon obemärkt iaktta Anja. Den gamla kvinnan utgör en romantisk bild av konstnärskapet när hon står och målar i solskenet. Många turister stannar på väg mot fyren och fotograferar, inte bara de röda stugorna, utan också kvinnan som står med penseln i hand. Konstnärskapet kanske är rofyllt för v­ issa, tänker Elin, för de som målar katter, blommor och glada barn. Elin fäster blicken på Anjas målning. För henne verkar måleriet definitivt vara något annat. Elin observerar hur Anjas hand darrar till när hon stoppar penseln i glasburken bredvid staffliet. Musklerna i den gamla damens kropp verkar skrika efter vila och återhämtning. Axlarna sjunker ihop en aning, och ryggraden förlorar sin tidigare så raka hållning. Anja ser febrigt trött ut när hon passerar Elin och med tunga steg går mot stugan. När dörren slår igen reser sig Elin och går fram till tavlan, som står och torkar i solen. Den är tekniskt avancerad, men den har också något annat, ett nästan obehagligt djup. Det är lite Alice i Underlandet över den. Som om man riskerar att sugas in i det abstrakta motivet och hamna i en helt annan värld om man tittar för länge. En undre värld. Hon har sett hur det tar på den gamla damens krafter att måla på det sättet. Elin har själv gått en del konstkurser och fått mycket beröm och uppmuntran från lärare att söka till Konstfack. Men hon sökte aldrig. Istället slutade hon måla helt och hållet. Hon klarade inte av alla de känslor som penseln lockade fram. När hon ser ­Anjas målning ångrar hon inte sitt val. Elin släpper tavlan med blicken och skakar fram en cigarett ur paketet, sätter den i mun­gipan utan att tända fyr på den. Hon reser sig och lämnar trädgården. Vid den blåa markeringen tänder hon ciggen och drar 23

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 23

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand ett djupt halsbloss. Hon vet vart hon är på väg och följer långsamt stigen. Precis när hon rökt klart och stoppat ner den lilla fimpen i paketet är hon framme vid den plats där hon vände förra gången hon var ute och gick. Nu börjar hon istället småspringa. Hennes vida kjol fastnar i björnbärsbuskarna, som gör revor i det tunna tyget, men Elin stannar inte utan fortsätter framåt. Och plötsligt, mitt i en hålighet bland klipporna, dyker den upp. En stor sten i ockrafärgad gnejs, formad av naturen till en knuten näve som ser ut att pressa sig upp ur marken i en segergest mot himlen. Inte konstigt att hon tyckte att den var gigantisk när hon var liten, den är verkligen enorm. Till sin förvåning känner hon hur tårar börjar droppa ner på kinderna. Hon som aldrig gråter riktiga tårar, som inte minns när hon sist grät så som andra gråter. Men den plötsliga saknaden sköljer igenom hennes kropp som kramper. De kvidande ljuden studsar som ett eko mellan henne och Knytnäven. Darrande håller hon händerna för ansiktet, i ett försök att trycka tillbaka de ostyriga känslorna, men de går inte att hejda. De rycker och sliter i henne tills hon faller ihop. När tårarna tar slut finns bara tomhet kvar. På skakiga ben reser hon sig upp och går sakta tillbaka samma väg som hon kom. Bort från det som varit. Från minnena som hör hemma under de tunga stenarna. Hackspettens envisa knackningar på fönsterkarmen väcker Anja som lagt sig på kökssoffan utan att ens ta av sig skorna. Hon vänder sig mot väggen och drar det slitna lapptäcket över huvudet i ett försök att somna om, men vet samtidigt att det inte kommer att gå. Han kommer inte att ge sig förrän han har fått sina smulor. Ja, ja, jag kommer. Anja öppnar fönstret och lägger en liten hög med havregryn och sockerkaka på fönsterblecket. Hon sätter 24

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 24

2014-03-12 12:23


Om du bara visste sig vid köksbordet och iakttar hur fågeln bestämt pickar i sig god­ sakerna. Medan hackspetten äter tittar Anja ner på sina händer. De ser ut som en världskarta med sina mörkblåa, svarta, gråa, gröna och ockrafärgade nyanser. Hon vänder och vrider på dem och pillar bort en del av den torkade färgen med sin tumnagel. Huden under­till ser gammal ut, ådrig och tunn, nästan genomskinlig. Anja vänjer sig aldrig vid att hennes händer ser så gamla ut. Resten av kroppens ålderstecken bryr hon sig inte det minsta om, men hon hade gett mycket för att få ha kvar sina unga händer. Hackspetten tittar rakt in i Anjas ögon och skuttar iväg, nöjd och belåten. Anja sveper med handen över färgflagorna som hon har petat av så att de hamnar på golvet och tittar bort mot s­ ängen. Men nej, den djupa, drömlösa sömnen lär inte komma tillbaka. ­Istället plockar hon fram vetemjöl, smör, salt, bakpulver och mjölk och sätter igång att baka scones. Precis när hon har tryckt ut degen på plåten och plattat till den hör hon hur Elin öppnar ytterdörren till tamburen. Den knarriga trappan skvallrar om att hon är på väg upp till vindsloftet. Anja torkar av händerna i handduken och öppnar dörren ut mot tamburen en aning och kikar upp mot vinden. Elin har redan hunnit stänga om sig. Anja står och överväger vad hon ska göra. Efter en stund harklar hon sig och ropar med en röst som spricker gällt: ”Hallå där uppe! Här finns nybakade scones om några minuter. Ifall du vill ha.” Det kommer inget svar från våningen ovanför. Anja står stilla och väntar en stund. Ska hon ropa en gång till? Eller verkar det löjligt desperat? Äh, lika bra att hon inte kommer ner. Anja går tillbaka in i köket, men låter dörren stå på glänt. Hon kommer på sig själv med att skramla extra högt med kopparna och förvånas 25

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 25

2014-03-12 12:23


Caroline Säfstrand över sin egen längtan efter sällskap. Den känns ovan, och det ­ovana är Anja helst utan. Precis när äggklockan plingar till och Anja tar plåten ur ugnen knarrar trappan och snart kikar Elin in i köket. ”Ursäkta mig, jag tyckte jag hörde något om nybakat?” Anja ler och nickar åt Elin att komma in. ”Åh”, utbrister Elin och tittar häpet på alla tavlor som står lutade mot väggarna. ”Titta runt ett tag så ska jag duka fram te till oss.” I ögonvrån ser Anja hur Elin går från tavla till tavla. ”Varför åkte du hit till ön?” frågar Anja samtidigt som hon viker små rosa servetter och fäster i kopparnas öron. ”Strul med en kille, jag var bara tvungen att komma bort ett tag”, svarar Elin med ett tonläge som inte döljer hur motvilligt hon pratar om sig själv. ”Ah, dessa män som ständigt komplicerar livet för oss”, mumlar Anja. Hon placerar en bricka full av ångande scones, marmelad och ost på bordet och ska precis uppmana Elin att ta för sig, när hon ser att hon har fastnat vid en målning. I just den tavlan har Anja fångat tomheten, mörk som djupaste avgrund, skriande desperat. Hon häller under tystnad upp teet och sneglar på Elin. Anja hade aldrig kunnat ana att den tavlan skulle fånga den unga kvinnan med färgglada kjolar. Anja vet att hennes målningar kallar på något i betraktarens inre. Den tavla man fastnar för är den som för ögonblicket bäst avspeglar ens själ. Anja inser att Elin inte alls flyr från en pojkvän. Hon flyr från sig själv.

26

60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 26

2014-03-12 12:23


60_inlaga_Om_du_bara_visste_final.indd 2

2014-03-12 12:23


Sommaren på ön förändrar allt. Omgivna av öns dramatiska naturlandskap utvecklar de två kvinnorna en djup vänskap, och tryggheten de känner i varandras sällskap ger dem modet att glänta på de inre dörrar som så länge varit låsta. Plötsligt blir den enas frågor den andras svar … Om du bara visste är en vacker och fängslande roman om två kvinnor som möts över generationsgränserna och deras kamp för att ta makten över sina öden.

Om du bara visste

Om du bara visste

CAROLINE SÄFSTRAND arbetar sedan tio år tillbaka som frilansskribent. Om du bara visste är hennes debutroman, men karaktärernas röster har funnits med henne länge. Boken handlar om att det aldrig är för sent att stuva om i livsbagaget så att det blir lättare att bära. Handlingen utspelar sig på Hallands Väderö och i Carolines hemstad Helsingborg.

CAROLINE SÄFSTRAND

N

är Elin en dag hittar en förlovningsring i pojkvännen Zachs ficka får hon panik. Hon packar en väska och beger sig hals över huvud till Hallands Väderö – en plats som hon svurit på att aldrig återvända till. Här får hon dela fyrvaktarbostad med Anja, en äldre dam som kommit till ön för att måla. Båda plågas av smärtsamma minnen från det förflutna och släpper inte gärna någon inpå livet, men efter en regnig kväll i en kohage rämnar några av de murar de ägnat så lång tid åt att bygga upp.

CAROLINE SÄFSTRAND

MASSOLIT FÖRLAG

”Elin vet inte om det är tidig morgon eller sen kväll. Fåglarna verkar sjunga samma melodi i skymning som gryning. Hon sträcker sig med darrande hand efter en cigarett när det plötsligt slår henne att Anja inte alls kan ha åkt hem. Inga båtar har tagit sig över detta stormiga vatten på flera dagar. Cigaretten åker snabbt ner i paketet igen, och hon reser sig upp. Världen snurrar till, hon håller sig i sänggaveln tills hon återfår balansen. Elin drar sin grovstickade cardigan tätare om sig och tassar nerför den knarriga trappan i de slitna fårskinnstofflorna som hon har fått låna av Anja. Försiktigt knackar hon på dörren och sätter örat intill. Inget svar. Tystnaden får oron att knottra sig på huden. Kroppen vet det huvudet inte förmår att tänka. Det är något som inte stämmer.”


9789187135606