9789172994218

Tidigare utgivet av Örjan Persson: Supervirus 2009 Underverket 1993

Läs mer om författaren på: www.vidunge.se

www.opal.se © Text: Örjan Persson, 2011 © Illustrationer: Mattias Olsson Bokförlaget Opal AB Tryckt av Greif OÜ, Estland 2011 ISBN 978-91-7299-421-8

1 Min tjej heter Maria Silberman. Vi går på samma skola. Maria går i åttan. Jag går i nian.

Maria och jag bor inne i stan. Min morfar bor några kilometer utanför stan.

En kväll i oktober är Maria och jag hos morfar.

Vi spelar Monopol. Morfar bygger hotell på både Centrum och Norrmalmstorg. Då vet Maria och jag att det är kört för oss. Jag hamnar genast på Norrmalmstorg. Morfar skrattar högt.

– Där fick jag dit dig, säger han.

Han ser väldigt nöjd och glad ut.

Klockan är redan halv tolv när vi är klara!

Morfar har vunnit. Vi har inte märkt att tiden har gått så fort.

Det regnar och blåser ute. Det brinner fortfarande i morfars braskamin. Varken Maria eller jag har lust att cykla hem i ovädret.

Maria ringer hem. Hon ber att få sova över hos morfar. Det får hon också. Jag ringer till mammas telefonsvarare. Jag säger att jag sover hos morfar.

Mamma jobbar ofta på kvällar och nätter. Hon 2

jobbar på sjukhuset. Hon och pappa är skilda.

Pappa bor långt borta. Jag träffar honom bara på loven.

Jag brukar ofta bo hos morfar. Jag har mitt eget rum på övervåningen. Där sover jag den här natten. Maria sover på soffan i vardagsrummet.

Nästa morgon har det slutat regna. Men det är kallt. Maria och jag cyklar till stan. Vi har vantar och mössor på oss.

Jag följer med Maria hem. Hon måste hämta några saker.

Vi går upp till deras lägenhet. De bor på andra våningen.

Maria stannar plötsligt när vi har kommit upp för trappan.

– Adam, titta! säger hon.

Maria bara stirrar på dörren. Jag ser att hon har blivit alldeles blek. Jag lägger en arm om hennes midja. Då kan jag hindra henne att falla om hon svimmar.

Nån har målat en stjärna på deras dörr. Den är målad med vit färg. Stjärnan har sex spetsar.

– Davidsstjärnan, viskar Maria.

Sen springer hon fram till dörren. Hon försö3

ker ta bort stjärnan med ärmen på jackan. Men färgen sitter fast.

Maria tar upp nyckeln ur fickan. Hon försöker låsa upp dörren. Men det går inte. Hennes händer darrar för mycket. Jag tar nyckeln och låser upp.

– Mamma! Pappa! ropar Maria när dörren är öppen.

Marias pappa kommer genast ut ur köket. Det luktar nyrostat bröd.

Maria kastar sig i sin pappas famn. Hon gråter.

– Det har hänt nånting hemskt! snyftar hon.

Marias pappa heter Johan. Han tittar förskräckt på mig. Han kanske tror att jag har gjort nånting förbjudet med Maria på natten?

– Ute, på dörren, förklarar jag.

5

2 Vi går ut och tittar på dörren. Pia är också med.

Pia är Marias mamma. Alla stirrar på den vita stjärnan.

– Vad betyder det där? frågar jag.

– Det är Davidsstjärnan, svarar Johan. Den kall­as också judestjärnan.

– Titta här, säger Pia. Hon visar sitt halsband som är av silver. På halsbandet hänger ett kors.

– Davidsstjärnan är samma sak för judarna som korset är för de kristna, säger Pia. – Men jag förstår inte varför nån har målat stjärnan på er dörr? säger jag.

– Min mamma och Johans pappa är judar, svarar Pia. Så vi är halvjudar. Det är Maria också.

– Men gör det så mycket att stjärnan finns på dörren? frågar jag. Om ni ändå är judar. Min mammas moster i Småland har ett kors på sin dörr. För att visa att hon är kristen.

– Under andra världskriget var judarna tvungna att visa att de var judar, svarar Johan. Det var 6

för att Hitler hade bestämt att alla judar skulle dö. På en del platser måste de ha en lapp påsydd på kläderna. På den lappen fanns en gul judestjärna. På andra ställen hade judarna en vit armbindel med en blå judestjärna på. De affärer som ägdes av judar måste ha en judestjärna på utsidan. Och på många hus där det bodde judar fanns det också en judestjärna.

– Det var lättare då för nazisterna att hitta dem som de skulle mörda, säger Pia. Det är därför det är så otäckt att nån har målat den där stjärnan på vår dörr.

– Nazisterna tyckte att det räckte om man bara hade en liten droppe judiskt blod i sig, säger Johan. Då skulle man dö. De lyckades mörda sex miljoner judar. Sen tog kriget slut.

Jag ser på Maria. Tårar rinner nerför hennes kinder.

Jag tar hennes hand och håller den hårt.

Johan går in i lägenheten. Han kommer strax ut igen. Då har han en skruvmejsel i handen.

Han lossar skruven som håller deras namnskylt.

På skylten står det: ”Här bor Johan, Pia och Maria Silberman”.

Skylten är gjord av keramik. Den är blå och 7

ganska fin. Det är Pia som har gjort den. Hon har gått på kurs. Hon har gjort några vaser också.

Men de är inte alls så fina.

Johan skruvar fast namnskylten så att den täcker stjärnan. Det blir ett fult hål där namnskylten har suttit förut.

– Jag ska försöka ta bort färgen sen, säger Johan. Jag vill inte att nån ska se stjärnan.

– Vi måste ringa polisen, säger Pia. Det här är ju ett hot. Det är säkert nynazister som har gjort det.

Grannen öppnar sin dörr. Han kommer ut och säger gomorron.

– Har du flyttat skylten? säger han till Johan.

Fast det behöver han egentligen inte fråga.

Han ser det ju.

– Japp, svarar Johan kort.

Grannen skyndar sig ner för trappan. Han kanske är försenad.

– Nu går vi in, säger Johan.

Pia frågar om Maria och jag vill ha frukost.

Men vi har ätit hos morfar.

Maria går in i badrummet.

– Vem är det som vet att ni är till hälften judar? frågar jag.

8

– Namnet Silberman är ett typiskt judiskt namn, svarar Johan.

– Det hade jag ingen aning om, säger jag.

Johan häller upp kaffe till Pia och sig själv. Sen stoppar han två brödskivor i rosten.

– Om stjärnan är ett hot så är det allvarligt, säger Johan. Men det kan också bara vara ett vanligt bus. Jag vill helst inte att vi anmäler det för polisen. För då kommer det säkert journalister och fotografer hit. Vi hamnar i alla medier. En del människor kommer att tycka synd om oss.

Andra kommer att vilja att vi flyttar härifrån. En del av dem för att de inte vill ha bråk här. En del för att de inte vill ha judar som grannar.

– Jag är ändå rädd för vad som kan hända, säger Pia. – Jag förstår, säger Johan. Men jag tycker i alla fall att vi tar det lugnt. Jag tar bort stjärnan. Sen hoppas jag att det inte händer nånting mer.

Pia säger ingenting. Men jag ser på henne att hon inte håller med Johan.

– Maria blev väldigt ledsen, säger jag. Hon är ju helt chockad!

– Det har varit många mobbningar mot judar i Sverige nu, säger Pia. Jag vet att hon har varit 9

rädd för att det ska drabba oss också. Det är lite ovanligt att de har målat en Davidsstjärna. På andra ställen har de målat ett hakkors. Det var ju nazisternas märke.

Maria kommer ut från badrummet. Hon har tvättat bort gråten från ansiktet.

– Iväg med er nu till skolan, säger Johan.

Maria och jag cyklar till skolan. Maria är mörk och har bruna ögon. När hon blir riktigt arg är ögonen svarta. Fast hon är sällan så arg. Hon har för det mesta glasögon. Men ibland har hon linser. Hon är en decimeter kortare än jag.

Vi är ganska olika varandra. Jag är lång och har ljust hår och blå ögon.

Maria är den finaste tjej jag vet. Hon är snygg och hon är smart. För en månad sen hade morfar problem med sin dator. Vi trodde att han hade fått ett supervirus i datorn. Då var det Maria som löste det problemet. Men det bästa med Maria är att hon är kär i mig. Och jag är förstås kär i henne.

Vi ställer cyklarna i cykelstället.

– Jag är rädd, säger Maria.

– Jag förstår det, säger jag. Men du och jag ska 10

alltid vara tillsammans. Jag finns här, vad som än händer.

– Jag vet, säger Maria.

Vi kramas innan vi går in i skolhuset.

Jag brukar tycka att det är lite pinsamt att kramas när alla ser det. Men nu vill jag att så många som möjligt ska se oss. De som har målat stjärnan kanske går på vår skola. Då ska de förstå att Maria och jag är ihop.

12