9789127119475

Lilian K arina Mitt liv i rรถrelse

NoK Mitt liv i rรถrelse av Karin

08-12-08

14.13

Sida 4

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 5

Förord

F

rån allra första början skrev jag för mig själv, mest för att flyta tillbaka i tiden på strömmen av mina minnesbilder. Jag fick träna min förmåga att dyka allt djupare för att finna de spillror som skulle hjälpa mig att förklara för mig själv varför tillvaron blev som den blev.

Egentligen ville jag inte alls att denna berättelse om mitt liv skulle bli en utgiven bok, utan bara något som skulle kunna läsas av mina närmaste, de som verkar älska mig sådan som jag är, utan att de egentligen vet så värst mycket om mig. När det nu blivit en bok blir det i varje fall inte en kronologisk självbiografi. Det jag skriver är mina minnen, vilket är något helt annat. Jag försöker berätta något om mitt liv, en kvinnas och dansares liv under 1900-talet, i en värld av kriser, oro, krig, förflyttningar, språkförbistring, rotlöshet, upphävande av normer, sökande efter nya normer och återupprättande av gamla, en gång förkastade.

När jag började skriva i slutet på 1980-talet verkade det som om min tid var den sista tröskeln till en ny värld. Jag hoppas den blir bättre. Ett är dock säkert: det blir en annan värld. Vissa personer nämner jag vid namn, för att det skulle kännas fegt och ouppriktigt att inte göra det. Ändå har jag gjort vissa avsteg från uppriktigheten i fall då namn inte varit betydelsefulla för min berättelse, eller då ett omnämnande enligt min mening skulle vara direkt skadligt för personen i fråga. När detta skrivs lever fortfarande många nämnda, och jag lever, och fortfarande försöker vi slingra oss 5

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 6

igenom labyrinter av gåtfulla bestämmelser och lagar för att, alla odds till trots, finna glädje och harmoni i tillvaron.

Glöm inte, Du min kära läsare, att jag är dansare och inte skriftställare, och att jag knappast har vad man i Sverige kallar modersmål. Mitt första språk var ryska. Det är ryska språkets mjuka konsonanter och melodiskt djupa vokaler som format min gom och min tungas rörelser, som tränat mina stämband och bestämt mitt akustiska medvetande.

När jag började skolan i Berlin talade jag på mitt barnsliga sätt tre språk med detta slaviska uttal: ryska, franska och tyska. I privilegierade ryska kretsar var det nämligen sed att barn skulle lära sig franska och tyska. Min bristfälliga skolgång försiggick alltså på tyska samtidigt som jag levde ett ryskt liv med andra emigranter i Berlin. Jag försökte senare »förtyska» mig, och fortsatte därefter med en tillvaro på ungerska (à la hongroise, som det heter i balettvärlden), under mitt tjugoåriga äktenskap med en ungrare som inte fick vara ungrare för att han samtidigt var jude. Till slut, när den tiden var kommen, skulle jag med kraft och frenesi gripa efter det svenska språkets räddningsankare.

En dansares liv indelas inte i samma perioder som andras – barndom, tonår, tonårsuppbrott, ungdom, vuxen ålder och ålderdom.

Som barn måste man slita och arbeta, för att lära sig i tid, så länge kroppen växer. Man är en liten människa som bär den tunga bördan av ansvar, förväntningar och förhoppningar hos vuxna. Som tonåring måste man utnyttja varje möjlighet att »bli» någonting, att göra karriär, och erövra den ställning som skall säkra ens vuxna liv. Som äldre kämpar man för att inte tvingas sluta, inte ge upp och inte förlora det yrke man levt för: den dans som format ens själ och kropp.

Samtidigt var jag ett flyktingbarn. Begrepp som fosterland och nation hade upphört att betyda någonting för oss. Det som kom att binda oss samman var det gemensamma språket, våra konstnärliga skatter – poesin, prosan, musiken och dansen – samt våra vanor och seder. Naturligtvis bands vi också samman av tillvarons dystra 6

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 7

lagar som yttrade sig i frågor om giltiga pass och identitetspapper, om arbets- och uppehållstillstånd, om pengar och överlevnadsmöjligheter. Allt sådant bestämdes inte blott av talang, arbete, flit och orubblig vilja att klara sig, utan var liksom fristående, oberoende lagar, med egen magi och egen makt. Fjärran från oss, men samtidigt nära, utspelades den stora politiken.

Jag minns att mamma, min bror Roba och jag går över det frusna havet vid Terijoki i Finland. Havet blir ett med den rosafärgade himlen. Solen går ned och när den når horisonten ser den ut som en lysande apelsinklyfta. Den blir allt smalare, tills den försvinner och lämnar ett hav av strålar efter sig, mjukt bländande, orangeröda. Vi är varmt påpälsade och jag är nog tre år gammal. Roba är den evigt nyfikne, livlige, pockande, frågande. Det finns nästan ingen tid för mina blyga frågor, men de finns på mina läppar. Frågorna verkar falla tillbaka in i mig själv, där de lever och spinner tunna nät över alla mina upplevelser, och bildar en värld för sig själva.

Mamma minns jag som den mörka skönheten i ett hav av vita spetsar, oftast i sängen, i en dimma av sagolika vällukter, mjuk som nyfallen snö. Någon som leder allt och bestämmer allt. Någon som man drömmer om och som samtidigt är så fjärran. Någon som man kan komma så nära att hon verkar vara dyrkad verklighet.

Den verkligheten utgörs dock av andra: kokerskan Annusjka, barnflickan Tanja och senare den franska guvernanten, som intar deras plats. Vi barn älskar Annusjka och Tanja, deras doft av svett och mat, deras kraftiga armar och mjuka bröst, deras berättelser och småprat, deras kärlek till och beundran för oss kloka barn som talar flera språk och till och med kan lära ut främmande ord: sobaka heter hund på tyska och chien på franska. »Ojojojoj, dessa kloka barn, som redan kan allt detta!» Annusjka och Tanja kunde knappt skriva sina egna namn, och på söndagsförmiddagarna brukade mamma offra sin värdefulla tid och skriva deras brev hem till deras familjer i byn, och hon brukade också läsa upp familjernas svarsbrev, som skrivits av skrivaren i byn.

Jag är en liten flicka med korkskruvslockar av mörkgyllene hår, 7

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 8

de vuxnas förtjusning. Jag är vacker, säger de vuxna, alla tanter och farbröder som finns där, men på avstånd. Kramarna och kärleken får jag av den så kallade personalen. Roba är ofantligt klok och vetgirig. Han slutar aldrig fråga.

Denna min skyddade värld, med föräldrar som vet allt, kan allt och bestämmer allt, och med anställda som beundrar dem och tjänar dem och som älskar barnen och finner sin trygghet i herrskapets välgång, denna värld förändras när kriget bryter ut 1914. Jag kan inte påstå att förändringen kom som en blixt från klar himmel.

Mamma, som alltid varit politiskt intresserad och hörde hemma på vänsterkanten, hade varnat och varnat och spått, så länge jag minns, att allt skulle störta samman och bli helt annorlunda.

Jag minns min ångest 1914 när de vuxna började viska och tala i ett för oss barn helt nytt tonläge med okänt, ångestfyllt allvar. Det året blev vi tvungna att skynda hem från Terijoki till stadsvåningen i S:t Petersburg. Kriget var ett faktum. Vi fick höra att tågen skulle vara överfyllda. Vi åkte i vagnar med kuskar och körde förbi långa kolonner med soldater, fattiga pojkar som inkallats och nu var beredda att ställa upp för tsaren och fosterlandet. Mamma fick ett helt nytt drag: hennes ansikte uttryckte inte bara ångest utan också medlidande.

Jag minns inte mycket av krigsåren. Jag var ju bara en liten flicka. Jag minns knappt några händelser, men jag minns de vuxnas reaktioner, deras viskningar, de sorgsna ansiktena, och tårarna bakom leendena. Vi bodde i vår härliga »datja» [lantställe] i Karelen och saknade egentligen ingenting, så vitt jag minns.

Riktigt oroligt blev det 1917, och då begav vi oss norrut och tog båten till Stockholm. Vi anade inte att vi, när vi begav oss till Finland utan mer bagage än kläderna på kroppen och sedan tog den stora båten till Stockholm, lämnade Ryssland för gott. Jag minns att jag hade min stora docka i famnen under resan, och att jag fått med mig min älsklingsbok Kasjtanka av Tjechov. Berättelsen handlar om en liten hund som förlorar sin herre i folkvimlet, plockas upp av en clown och blir cirkusstjärna.

8

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 9

Min pappa, Roman Avgustovitj, hade tillgångar utomlands. Han hade tjänat mycket pengar under sin tid som agent för engelska och tyska firmor. Min mor, Elizaveta Germanovna, kom från en förmögen familj av ingenjörer och uppfinnare.

Jag, vår tyska guvernant fröken Wolf och min lillasyster Assia.

9

왘

NoK Mitt liv i rรถrelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 10

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 11

Berlin

P

å hösten 1918, efter krigsslutet, flyttade vi från Sverige till Berlin. Detta Berlin, detta älskade och hatade, ordningens och kaosets stad, blev min egentliga hemstad, den stad som mina tankar alltid återvände till.

Varför började jag dansa? Mamma hade nog haft de svävande dansarna Anna Pavlova och Vaslav Nijinsky framför ögonen och i hela sitt jag, när hon bar mig svävande i sin livmoder. Hon hade en egen loge på Mariinskijteatern och försummade aldrig en balettföreställning. Men rytmen, dansens pockande magi, den hade vi barn lärt av våra i känslan närmaste, Annusjka och Tanja, och av deras sånger, danser och ramsor. Dessutom: vi kom till Berlin från det brinnande Ryssland, och då var det lika bra att lära sig något bestående, något som inte rubbades av krig och revolution: de sanna, eviga positionerna – balettens fem. Året jag tänker på var nog 1922. Margarete Altmann hade varit ballerina på Staatsoper. Hon hade till och med fått en orden av kejsar Wilhelm II, den vid denna tid avsatte, som på tidningarnas fotografier porträtterades när han sågade ved i Holland, för att bibehålla en värdig, militärisk form och kondition.

Margarete Altmann var pensionerad och hade den bästa privata balettskolan i Berlin, ja kanske till och med den bästa i Tyskland.

Metodisk effektivitet hade nyanserat den fransk-italienska danskonsten och resulterat i preussisk stil som börjat revolutionera de stora scenerna och balettskolan. Dessutom hade modernismen på 11

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 12

allvar börjat förändra danskonsten.

Hon var en söt, energisk liten gumma, rund och sirlig, med vattenblå ögon. Under sin gammalmodiga klänning bar hon en mängd svarta underkjolar som hon tog av en efter en under balettlektionen, allt efter som hennes egen inlevelse i dansen tog överhand över hennes annars något flegmatiska, småborgerliga temperament, och hennes attityd av pryd småskollärarinna.

Balettskolan låg i ett av Berlins anrika arbetarkvarter, Schönhauser Tor, i ett nedslitet proletärhus snett över andra gården, i en källare. Man tog några steg nedför en sliten stentrappa för att träda in i det allra heligaste, en liten balettsal under ett lågt, ålderstyngt, snett tak, med stänger, speglar och ett ständigt ostämt piano – hela den ljuvliga atmosfär dansaren lever i (åtminstone vid denna tid, när även teatrarnas balettsalar såg ut på liknande sätt).

Läget i staden – arbetarkvarteren – var enligt traditionen rätt valt, om än oavsiktligt, ty dansare rekryterades vid denna tid ur proletariatet, till vilket de stora danssläkterna hörde. Här fanns hela Staatsopers lukt och stämning överförd till en andra bakgård på Schönhauser Allé i kvarteret Prolli.

En massa ungar tränade där, söta och fula, vårdade och ovårdade, alla besjälade av drömmen att bli balettdansare. Många av dem drevs av mödrarnas ambitioner att försäkra dem själva och familjen bättre livsvillkor.

Margarete Altmann rörde sig efter balettens regler. Hon gick med utåtvridna fötter, svankade, och lyfte den stora stjärten bakåt, för att visa upp den silhuett som modet under hennes glanstid föreskrivit, och för att lättare få fötterna att stå utåt i de av krig och nöd ej rubbade balettpositionerna.

En ögonblicksbild från studion: Mödrar och andra sitter trångt i en liten alkov. De flesta av dessa »andra» åskådare som trängs i båset är de så kallade modernisterna, trogna adepter till de nya riktningarnas profeter: Rudolf von Laban, Mary Wigman, Rudolf Bode, Bess Mensendiek och Isadora Duncan. De är här i alkoven nästan i hemlighet. Som mal till en brinnande låga dras de till den 12

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 13

av alla skribenter dödförklarade balettekniken, och de anstränger sig att förstå mysteriet i balettens gamla rörelse- och träningssanningar. Margarete Altmann är nämligen unik. Hon har förstått att bevara och vårda den preussiska, först kungliga sedan kejserliga, balettradition – som genom henne överlever monarkin.

Mellan pianot och alkoven står »der Ofen», en gammal järnkamin, som lämpligen eldas med briketter. Varje barn måste ta med sig en brikett, väl inlindad i tidningspapper. Kanske har vi också med oss ett äpple, som under lektionens gång blir genomstekt på kaminen och som kan ätas efter lektionen, när allt som är saftigt smakar som bäst. Vi lever ju i efterkrigstidens svältande och frysande Berlin.

Här står min lillasyster Assia och jag, främmande fåglar från ett exotiskt land, med andra seder och tabun. Vi jobbar och sliter och är nästan meddetsamma i stånd att acceptera spelets regler i balettskolan. Det finns bara en enda klass hos Margarete Altmann. Så brukade det vara på hennes tid. Alla tränade och lärde tillsammans: barn, nybörjare och professionella.

Här är vi barn från början alla lika, tills vi lär oss att iaktta och inordna oss själva och de andra i balettens egen hierarki som upprättas efter de benhårda lagar som härskar här: Vem har chansen?

Vem inte? Vem är den sanna begåvningen, kanske ballerinan?

I början verkar det lätt att iaktta och jämföra: Vem kan göra flest piruetter? Vem hoppar högst, balanserar bäst, står längst och säkrast på ett ben? Men när vi en gång registrerat och värderat allt detta, blir det svårare. Vi barn är fast beslutna att även lära oss att se allt detta andra som bestämmer rangen, och att finna detta obeskrivliga – utstrålningen, gracen, charmen, uttryckskraften.

Alla är ivriga att studera varandra. De minsta hänger med och stirrar beundrande på de äldre, de bästa, stjärnorna inom vår lilla krets. Där finner de visionen, sitt livsmål – att bli dansare som de.

Efter lektionen, på hemvägen, som för många tar mer än en timme, diskuterar vi livligt allt vi sett och upplevt.

Margarete Altmann är ingen drillare. Lektionen fungerar nästan 13

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 14

som om eleverna själva skulle sköta den. När de börjar hos henne har de flesta med sig disciplinen och drillen från hem och skola. Alla smittar varandra i strävan att vara till lags, tysta och uppmärksamma. Margarete Altmann är ett undantag. Hon har förstått att bevara den tyska balettraditionen, som på sin tid genom tyska lärare i Ryssland hade satt sin prägel på den tsaristiska militärdrillen.

Vid den tid jag nu berättar om är en stilren balettskola som en ö på ett stormande hav, ty 1920-talets Berlin är de unga, passionerade, extatiska barfotadansarnas tid. De bara sätter igång att dansa och lever ut sina känslor i rörelser som de själva hittar på. De skapar illusionen av ett rum, högt och lågt, långt och kort, djupt och brett, upp och ned. De skapar rytmer som de verkar höra med ett inre öra. De förmäler sina rörelser både med musiken och med sina spontana känsloblixtar. Detta gör de utan att ha gått den långa vägen, utan att ha uthärdat det årslånga, blodiga slitet i den traditionella, nedärvda balettskolan. Dessa självutnämnda solister tränar sina kroppar genom att följa sin intuition. De improviserar, och upprepar sina ur det undermedvetna flytande rörelser tills de tar formen av en dans som kan memoreras och upprepas framför publik i strålkastares ljus, eller i ensamhet framför en stor spegel, eller utan den. I så fall iakttas de blott av sina egna, inre ögon, av sin kroppskänsla och sitt rörelsesinne.

Barfotadansarna samlas i de stora skolorna hos Rudolf von Laban, Mary Wigman, Elisabeth Duncan (den stora Isadoras syster), hos Rudolf Bode och i Hellerauskolan hos Émile Jaques-Dalcroze.

De är frälsta. Vilken skola de än väljer är de invigda i den enda rätta läran. De är »skapande» dansare till skillnad från balettens drillade. De är de utvalda som genom den nya dansens makt och mystik skall frälsa världen. Det är deras tro och övertygelse att världen kommer att regeras av deras stora dansidoler. De är som medlemmar i ett hemligt förbund – en sorts dansens frimurare. De hyr konsertsalar som Blütner-Bechsteinsaal, Bach- och Beethovensaal och filharmonin, och ger där sina dansaftnar. Det finns alltid en viss högfärd, ett översitteri, i deras geniala spontanitet. Deras dans 14

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 15

kallas »skapande» därför att de hittar på i stället för att slita och lära sig. De har en armé av stora dans- och kulturskribenter bakom sig som trogna och beundrande anhängare. De som dominerar och nästan äger tidningarnas kultursidor kan nu, utan att avslöja sin brist på kunskap om tekniken och symboliken i den traditionella klassiska skolan, ge sig hän och dikta in i dansupplevelsen på »die Tanzabende», dansaftnarna, alla de rörelseupplevelser som de själva längtar efter i sitt undermedvetna.

Det ligger också i tiden att kasta allt bestående över ända och att vara fri från alla traditioner, alla förlegade åsikter, allt det som hade fört till Tysklands stora sammanbrott. Skribenterna och recensenterna skriver så mycket och så enträget om den nya dansen, att den på grund av deras skriverier blir inte bara en konstart utan också en maktfaktor. Den klassiska baletten döms ut och läggs till den övriga bråten i historiens skräpkammare. De som skriver känner ju inte själva den magiska känslan och säkerheten i att vara en länk av många i en lång kedja i konstens och mänsklighetens utveckling, så som vi barn på balettskolan mer eller mindre medvetet upplevde den klassiska dansen.

Vi som kommer från Ryssland tvekar inte. Vi har våra egna visioner och förebilder, och våra egna stora dansare börjar komma till Berlin och ifrågasätta alla de nya teserna. Utan att tveka träder vi in i vår egen sagovärld, förenar oss med balettens euforiskt svävande sfär, och längtar efter att bli ett av balettens sagoväsen, med tusen ögon spridda över dansarens seende kropp. Vi ryska berlinare möter dansens två vägar: Å ena sidan den klassiska, med sitt dagliga slit, sina orimliga tekniska krav och sina ambitioner att forma en dansares kropp och gjuta den i en ny, idealiserad form. Å andra sidan den befriade barfotadansen med sina känslomättade, fula, okontrollerade, medryckande och gripande rörelser. Detta är den olycksbådande, omvälvande, politiska dansen.

Samtidigt gror under ytan i stadens undangömda lokaler den nyaste flugan, jazzen, till att börja med i vilda, extatiska former på små barer och skumma nattklubbar – den svarta sensationen, för15

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 16

vridningens dans med sina enträgna rytmer, bevarade sedan urminnes tider, och med sina spontana, extatiska improvisationer. Vi dansade dessa danser. Vi smög in på barerna på Motzstrasse nära vår bostad och hängde med nästan i smyg, gratis, utan att konsumera något i baren.

De stora skulptörerna, tecknarna, målarna och grafikerna påverkades av det dansande Berlins himmel och helvete: Käthe Kollwitz, Barlach, Zille, Nolde, Kandinsky, Klee och även dadaisterna Dix, Grosz, Heartfield och många andra.

Alla de som tillhörde den gemenskap som kallade sig för Dada föraktade den stora konstens patos och sentimentalitet. De tyckte att just de »sköna» konsterna hade odlat den patriotism som lurat folken in i den stora slakten: kriget. Det fanns likatänkande även inom danskonsten, till exempel Anita Berber och Valeska Gert.

Med enklast möjliga medel uttryckte de ledan, föraktet för konsten och livet, bristen på illusioner och hatet mot borgerliga livsmönster. Vi kände en obestämd dragning till dem. Vi ville se och uppleva deras dansaftnar. Vi dyrkade dem precis som vi dyrkade den gåtfulla jazzens eggande rytmer och dissonanser – kanske för att de så hänsynslöst blottade det vi inte vågade säga och berättade sanningen om vår livsångest.

Det är som om den nyfödda begeistringen för dansen och danskonsten tolkar storstaden Berlins växande oro och dess längtan efter förändring. Revolutionen finner näring i hunger, nöd, arbetslöshet och i de politiska frälsarnas lockrop. Dessa lyser från plakaten och planken, de genomsyrar tidningar och litteratur, och finner sitt eko i allt som kallas konst, på alla nivåer, från den enklaste, tidsfördrivande underhållningen till det blott för en liten skara invigda kända: abstraktionen, symbolen och den yttersta förenklingen.

Tjugotalet var en fantastisk grogrund för vår egen tids renässans inom danskonsten. Berlin var en levande, pulserande, av dans kokande häxkittel. Den slocknade under Hitlers tid för att femton år senare återfödas som en härlig fågel Fenix med fjädrar glittrande av all världens danskonst.

16

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 17

Samtidigt som de ryska stjärndansarna Pavlova, Karsavina, Ksjessinskaja och Preobrazjenskaja (med sina mindre kända manliga partners) kom till Berlin, lämnade även andra dansare Ryssland. De som var intresserade av att öppna balettskolor spred sig över hela världen, och snart samlade de kring sig stora skaror av elever i världens alla metropoler: Berlin och Paris, senare London och New York.

De som kom från de stora tsaristiska balettscenerna kröp minsann inte ned i källarna i Berlins arbetarekvarter. De hade alltid levt, utbildats och uppträtt i en annan miljö, med helt andra anspråk på en plats på den sociala rangskalan i ett hierarkiskt samhälle – de hade varit en del av tsarens hov. De hyrde eleganta lägenheter i Berlins västra delar. Med sina ikoner, röda lampor, blodröda sammetsdraperier, tjocka mattor och otaliga prydnadsföremål förvandlades deras våningar till ett stycke Ryssland, till en kräsen och ganska banal rysk överklassmiljö.

De skaffade sig lokaler i städernas mest exklusiva stadsdelar och etablerade där sina balettskolor. Även de hade sina supportrar bland tidningsmän, recensenter och bland tysk adel och storindustri. De tog upp konkurrensen med fridansens jättetempel på nästan lika villkor. De hade tagit med sig det viktigaste i emigrationen – sitt kunnande och sin egen sagolika dans som återuppstod fjärran från hemlandets gåtfulla nimbus.

De verkade stå ovanför alla småborgerliga moralbegrepp. De var omsusade av legender och sagor om ett förflutet med legendariska älskare. De levde vidare i framför allt Berlin, Paris, London, New York och Shanghai. De levde vidare på magin som kriget och den stora revolutionen inte förmått utplåna – den ryska tolkningen av den fransk-italienska baletten.

Den ryska baletten, denna hårt stiliserade rörelsekonst, hade sedan Peter den stores tid tvingat livegna bönders barn att flytta från byarna till de avlägsna städernas balettinternat, som liknade kloster eller kaserner. I balettskolorna förvandlades under årens lopp de små eleverna till lydiga instrument för att tolka epokens danskonst för hovet och bojarerna. Dessa bojarer fick i sin tur order av tsar 17

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 18

Peter den store att klippa de vilda skäggen, och därmed förvandlades de till adelsmän av europeiskt mått.

Balettens mytologiska sagovärld, som från början importerats från de raffinerade europeiska hoven, togs med tiden helt i besittning av det ryska danstemperamentet som behövde ryska sagor och berättelser för att komma till sin rätt.

De stora dansartisterna kom från Ryssland som spillror från den ryska baletten och förtrollade under 1920-talet Berlins gråa efterkrigsvardag med dess inflation, politiska oro och revolutionsvånda.

Med tiden utplånade de ryska emigranterna den tysk-preussiska balettstil som en gång medverkat till att skapa den ryska baletttraditionen, och de förvisade den nya, tyska fridansen till dess egna domäner: de stora dansinstituten, de egna dansaftnarna och konsertestraderna.

Evgenia Platonovna Eduardova, premiärdansös i karaktärsdans vid Mariinskijteatern i S:t Petersburg och känd konkubin till prinsar och generaler, blev min första, hemifrån kommande balettlärarinna. Detta om jag inte räknar kokerskan Annusjkas och barnflickan Tanjas sånger och danser som skola och lärdomar, utan i stället i dem ser en del av ett barns utveckling, lika självklar som att lära sig gå, tala och springa, och att lära sig att älska en öm, bevingad samvaro med vuxna.

Ska man beskriva Eduardovas undervisning måste man beskriva henne själv. Hela hennes metod och skola byggde mindre på behärskning av allt det hon själv hade lärt sig på den tsaristiska balettskolan än på utstrålningen av hennes magiska personlighet. Först och främst var hon vacker som en saga. Hon måste då ha varit i 40årsåldern, slank som en hind, med långa, ljusgula, något sneda ögon inramade av täta, långa, svarta ögonfransar och silkigt, rakt, glänsande hår. Tidens moderna pojkfrisyr framhävde ett maskulint drag bland all betonad kvinnlighet i det lilla ansiktet, som en charmig liten näsa och en stor, sensuell, evigt rödmålad mun. Hon var alltid strikt, smakfullt och elegant klädd, och bar en mängd stora juveler, primitivt slipade på ryskt sätt. Denna slipning liksom framhävde och 18

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 19

anpassade sig till stenens egen form i de fantasifulla, snirklade infattningarna. Rubiner som blodsdroppar, smaragder som våt mossa, safirer som djupt vatten och pärlor som små, oregelbundna, täta moln.

Eduardova hade en djup röst, nästan som en yngre mans, och talade med omisskännlig, fast rotad och oföränderlig slavisk accent.

Hon doftade alltid av de dyraste franska parfymer och var fullt medveten om den sensuella inverkan hennes personlighet hade på eleverna.

Så var det då slut med mina lektioner för Margarete Altmann vid Schönhauser Allé. Mamma anmälde mig privat till Eduardova i hennes lägenhet på Geisberger Strasse. En stilig, elegant ung man med mörkt, rakt hår öppnade dörren för oss. Det var hennes älskare Josef Levitan, en rysk-judisk skribent och balettoman, för vars skull hon senare skulle lämna Nazityskland och allt hon byggt upp och ägde.

Levitan presenterade stjärnan Eduardova som genast spelade rollen av den stora pedagogen. Hon lät mig göra plié och sträcka på fötterna, och antog mig nådigt som elev till ett pris av två dollar per månad, utbetalda i dollarsedlar. Under inflationen var två dollar ett hisnande belopp. I tyska mark rörde sig priset från miljoner till miljarder. Utgiften innebar en sann uppoffring för hela familjen, vilket jag i mitt tacksamma barnasinne lovade att någon gång i framtiden tiofalt återgälda.

Hur skall jag så många år senare beskriva Eduardovas roll som pedagog? Hon förlitade sig på balettens benhårda disciplin, på sin starka personlighet och på den mystiska utstrålning som tsarens balettstjärnor fört med sig som en sorts orubblig PR-piedestal, i stället för att stödja sig på en sann pedagogs förmåga och kunskaper i metodik.

Vi lärde oss den store pedagogen Enrico Cecchettis nedärvda övningar fördelade på sex veckodagar, så som Eduardova hade lärt sig i S:t Petersburg. På måndagar gjorde man tåspetsövningar, på tisdagar piruetter, på onsdagar studerade man karaktärsdans, på torsdagen gjorde man batteringar, på fredagar stora hopp och på lör19

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 20

dagar tränade man pas de deux eller historiska danser. Naturligtvis började alltid lektionerna med en mastig stångexercis och övningar ute på golvet, »au milieu», innan dagens tema tog vid. Även antalet övningar som skulle utföras var bestämt, likaså sättet att utföra steg och övningar. Det gavs inga förklaringar, vare sig estetiska eller anatomiska. Undervisningen var bara ett stumt »måste».

Eduardova hade varit dansös i karaktärsfacket med rysk dans som specialitet. Jag, en gänglig tolvåring, levde som i en dröm, fången av just hennes personliga doft och attraktion. Jag älskade och fruktade henne. Jag tror att nästan alla elever upplevde henne på ett liknande sätt. Senare fick jag veta att hon var kokainist – därav hennes darrande händer och förstorade pupiller. På den tiden betraktades kokain inte som en drog utan som en orosdämpande, uppiggande medicin, och bruket var även i högre kretsar mycket utbrett.

Eduardova hade dragningar åt det lesbiska hållet. Så gott som alltid fanns tre flickor vid hennes fötter där hon satt vid den stora spegeln. Den mest hängivna – som verkade älska henne passionerat – var Sabine Ress, som senare blev koreograf och balettmästare på filmbolaget UFA. All koreografi i de pompösa revyfilmerna under Hitlertiden gjordes av Sabine Ress som, enligt vad andra dansare berättat, angav Eduardova 1937 för att hon sammanlevde med en jude – Levitan. När Eduardova och Levitan då såg sig tvungna att emigrera övertog Sabine Ress balettskolan.

Eduardova betydde en hel del för min utveckling som dansare.

Hennes skola var mer en tränings- och mötesplats än en konstnärlig inspirationskälla. Hon förenade en ganska sadistisk kraftträning och drill med obeskrivlig mystik och atmosfär, som båda hade sin grund i hennes stora personlighet.

När jag med alla de kunskaper jag hunnit förvärva under mitt liv blickar tillbaka på den professionella balettundervisning jag fick i Eduardovas skola, ser jag den som en hård träning för muskelstyrka och kondition. Vi fick utföra ett otroligt stort antal av varje övning, steg och rörelse. Eftersom varje vardag hade sitt program som 20

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 21

upprepades vecka efter vecka, hade nästan alla chansen att till slut lära sig behärska alla steg och rörelser. Det togs ingen hänsyn till individuell förmåga att kunna uppfatta mer eller mindre snabbt, ingenting förklarades mer ingående, ingenting indelades i sina grundrörelser, ingenting analyserades. Detta ledde med tiden till stora skillnader i elevernas utveckling. Den intelligenta, rörelsebegåvade eleven, som hade en inneboende, nästan medfödd eller tidigt utvecklad förmåga att analysera i ord eller direkt i rörelse, fann själv logiken i stegen och sammansättningarna. Samtidigt blev eleverna starka genom tvånget, drillen och disciplinen, och de påverkades av Eduardovas utstrålning – som hon levde högt på.

De mindre begåvade, eller kanske bara svagare, hann inte få insikter. De blev förtryckta av tvånget, ångesten och ansträngningarna. De tvangs till halvmedvetna rörelser som bestämdes av lydnad.

De liksom drunknade och gallrades ut genom drillen och hennes pockande, hotande överlägsenhet.

Det var inte förrän jag började hos Eduardova som jag på allvar upptäckte att man fick tåla smärtor om man ville bli dansare. Under lektionerna vågade man aldrig säga att man vara nära att svimma av ansträngning, att benen blev allt tyngre, eller att lederna i fötterna verkade brinna.

Värst var det med övningarna på tå, ty vi hade så dåliga skor.

Skorna var dessutom så dyra att man inte vågade be föräldrarna om nya när de efter bara några lektioner var förbrukade och inte stödde foten längre. Man klistrade dem och hittade på alla möjliga recept för att stå ut med dem, trots att alla skarvar skar som knivar och tårna blödde.

De tyska tåskorna hade inte i sig själva den eftersträvade välvda formen, utan fötterna fick kämpa för att tvinga skorna att anta den.

Vi flickor fick också träna när vi hade mens. Eduardova själv talade aldrig med oss om sådana bagateller, men av äldre elever fick man lära sig att smärtor och skador hörde yrket till – sådant var en självklarhet som man fick acceptera. Man fick vara glad om man slapp skador som krävde operation.

21

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 22

Långt senare fick jag erfara vilken skillnad det var om en balettlärare varit medlem i till exempel Diaghilevs Ballets russes, en ensemble som inte var präglad av de stora teatrarnas damm och av ett föråldrat pedagogiskt och koreografiskt tänkande. Ballets russes var en avantgardistisk grupp i förhållande till institutionerna, med deras fasta repertoar av baletter till Tjajkovskijmusik. Koreografi, utförande, ämnen, musik, kostymer – allt var nytt i Ballets russes. Där bröt man med traditionerna, och dansen blev så mycket mer än enbart underhållning.

Ett utomordentligt viktigt led i den blivande dansarens konstnärliga utveckling är utförandet av hela danser, i motsats till bara övningar, delrörelser och enchaînements (kombinationer). Den möjligheten till utveckling präglades på Eduardovas skola av den redan på den tiden ganska förlegade och torftiga repertoar som hon fört med sig från den tsaristiska Mariinskijteatern.

Vid denna tid var jag inte i stånd att förstå allt detta. Jag var fången mellan två poler som behärskade allt mitt tänkande: min mor och Evgenia Platonovna. Egentligen var jag ständigt vettskrämd.

Jag slet och tålde en ansträngning som förde mig till gränsen av min förmåga. Jag tålde de blodiga fötterna och smärtorna för att få beröm och någon enstaka gång en tunnsådd ömhet. Jag borde ha längtat efter Margarete Altmann och hennes lektioner, men jag accepterade allt. Jag var ju i »vår» krets, bland rysktalande människor.

Eduardovas älsklingselev, den under Hitlertiden så berömda Sabine Ress, följde med den ryska gruppen »Blå Fågeln» till USA. Det blev min dröm att en dag göra som hon, lämna allt jag älskade och resa långt bort till ett annat liv. Dansen var för mig inte en romantisk dröm om framgång, utan snarare en mörk tunnel som ledde till ett ljusare liv. Vardagen var grå och trång. De vuxna sade en sak och menade en annan. De grälade, förtalade varandra och gnällde över allting, men kunde inte besluta sig för att förändra någonting.

Det var en splittrad tid. Lärarna i skolan, som fått hela sin utbild22

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 23

ning under Kaisertiden, fortsatte enligt min uppfattning att leva i förvriden tyskhet med en skrämmande känsla av att höra till det utvalda folket, med glödande profetior om ett starkt Tyskland, hela världens härskare.

Hemma hos oss fanns alltid en gnagande oro: Skulle vi ha pengar till hyra, till de nödvändigaste kläderna, till mat och möbler? Vi hade förlorat allt, lämnat allt. Också de utländska tillgodohavanden som far haft, verkade ha tagit slut. Men jag älskade min familj och var fast besluten att ta ansvar för alla. Jag drömde om att försörja alla.

Balettskolans stränga, nästan grymma, disciplin passade mig och under de närmast omänskliga ansträngningarna lyckades jag med tiden då och då fånga en skymt av svävande lycka – upplevelsen av en unik tyngdlöshet var den högsta glädjen för kropp och själ.

Jag minns min uppväxtmiljö i Berlin som tredelad. Föräldrahemmet med sin splittring mellan den forna ryska överklassens liv och den torftiga tyska vardagen. Balettskolans alltid närvarande tvång och, inte att förglömma, ögonblicken av lycka dansen skänkte. Till sist gatan där en bister kamp om framtiden utkämpades.

På söndagsförmiddagarna brukade jag ta min lillasyster Assia i handen och gå på upptäcktsfärd. Vi åkte med tunnelbanan till Alexanderplatz eller skyndade till Tauentzienstrasse och Kurfürstendamm (vi bodde på Münchenerstrasse, inte långt därifrån). Det var där saker brukade hända. Där kämpade politiska motståndare för framtiden, där drabbade de samman. Gatorna fylldes av skrikande människor, folk stod på lastbilar och skrek ut sina kampparoller. Överallt syntes banderoller, plakat, röda dukar, flaggor, nazisternas bruna skjortor och arbetarnas blåa mössor. Handgemäng och skott tvang oss in i skyddande portgångar. Polisbilarnas sirener tjöt, och som en trög flytande massa flöt hela strömmen mot Kurfürstendamm, symbolen för vällevnad, rikedom och klasskillnad.

Allt detta upplevde vi som ett äventyr, de vuxnas spännande liv, som ett titthål in i den framtid som vi var så lyckligt nyfikna på. Jag förstod ingenting av de politiska idéerna och målsättningarna, men 23

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 24

spontant var vi i familjen emot den tyska nationalismen och framför allt emot den löjliga skrikhalsen Adolf Hitler och hans mannar i bruna rockar och groteskt stel disciplin. Vi som kom från Ryssland hade i skolan i Berlin mött lärare och lärarinnor som himlade med ögonen och lyfte blicken mot himlen så fort de talade om Tyskland, Tyskland. Inom mig grodde en outtalad protest som var mer känslomässig än logisk, ett sorts obehag som jag kände tydligast under religionsundervisningen. Denna undervisning var ämnad att inpränta i oss en oinskränkt beundran för överheten, parallellt med småborgerliga anspråk på exklusiv äganderätt till Gud själv – en egen Gud för tyskarna, för Kejsaren och dessutom för någon annan mystisk ledare av Guds nåde.

När jag var liten var Gud och religion begrepp som var förknippade med mörka, höga, fuktiga stenvalv med varmt flackande ljus, blänkande guld och glittrande genomskinliga stenar i djupa mörka färger, rött, blått och grönt. Gud var menighetens mummel eller ett flöde av sövande sång. I den tyska skolans tappning var religionen berättelser som man fick plugga utantill och krav, krav, krav, lydnad och underkastelse under något som stred mot allt annat som man lärde sig i andra ämnen i skolan, och som stred mot allt man kunde förstå och förklara. Just vid denna tid började jag bli misstänksam mot vuxenvärldens påståenden, och speciellt misstänksam var jag mot allt tyskt. Jag trodde inte på deras Gud. Min religion, något som man inte kunde förklara, fann jag i all konst. I konsten spårade jag en kraft som bara fanns, påtaglig, som talade till mig och som jag förstod utan ord.

Mitt första möte med religionens mysterier hade inte varit annat än ett förvånat, överväldigat iakttagande, med min hand i Annusjkas, i kyrkan i S:t Petersburg. Denna känsla återfann jag som tonåring i musik, dans, poesi och i vissa älskade romaner.

Medan Assia och jag flanerade genom massorna på söndagarna eller lät oss bäras av deras språngmarsch på köp- och paradgatorna i efterkrigstidens Berlin, träffade min bror Roba sina vänsterorienterade vänner, människor han aldrig talade om, en sorts gåtfull, 24

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 25

okänd sammanslutning mot allt det löjliga, gammalmodiga och dammigt småborgerliga omkring oss.

Balettskolan gav många uppvisningar. Repertoaren bestämdes helt av de koreografiska mallar som gällt för Mariinskijteaterns divertissements: solodanser, pas de deuxer och gruppdanser i redan då förlegade klyschor, i en låst stil som utestängde tidens skapande krafter. Balettskolan saknade helt den revolutionsanda som började genomsyra alla andra konstarter, och som bottnade i deras behov att uttrycka den sjudande verkligheten och den hotande framtiden.

Förutom balettvariationer dansade vi alla dessa falska nationaldanser – spanska, orientaliska, kinesiska, ungerska, skotska – som var till den grad konventionella att de blivit en stil för sig, fjärran från sitt ursprung. Endast den ryska dansens sceniska språk fann ett uttryck som fångade viktiga delar av dess ursprung: En öm innerlighet, med den folkliga källans poesi och vitala kraft.

Jag var bara 14 år när jag började som professionell dansartist.

Jag dansade i kåren och uppträdde även som solist, först på matinéer, sedan även på kvällsföreställningar när tillfälle gavs på Berlins talrika scener. Jag var fast besluten att fortsätta detta yrke livet ut.

Jag fann en obeskrivlig säkerhet i den hårda disciplin som lektionerna, repetitionerna och föreställningarna krävde. Den viktigaste drivkraften var kanske att jag, mina unga år till trots, medvetet bröt mig ut ur det borgerliga livet med dess normer och hyckleri som jag föraktade – hela den trånga värld som vi var tvungna att leva i. Det var denna drivkraft som ersatte min brist på ambitioner att göra karriär och bli rik och berömd. Här fann jag till en början också vägen att uttrycka mina känslor i dansen.

Den vanliga skolan kom i andra hand. Det fanns varken tid eller kraft för en konsekvent skolgång. Mitt sinne för språk hade dock utvecklats under tidiga år och dessutom hade jag en medfödd talang för matematik. Men som så många dansare plågades jag av att plugga, läsa och arbeta intellektuellt. I skolan accepterade man mitt skolk. Man accepterade att jag i så unga år förvandlades till en yrkeskvinna. Lärarna tyckte om mig och visade mig aktning. Kamraterna 25

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 26

älskade mig, dels för att det var spännande att jag var dansös, dels för att jag gärna ställde upp för att hjälpa svaga elever med läxor.

Så småningom tog dansen och musiken, och en spontan lust att iaktta och berätta, hela mitt liv i anspråk. Evgenia Platonovna hade bildat en egen grupp, Eduardova-baletten, som under flera säsonger gästspelade på Theater im Admiralspalast, den stora byggnad som efter det andra stora kriget, då den historiska Unter den Linden bombats sönder, skulle komma att hysa Staatsoper.

Gruppen hade fyra kvinnliga solister. Jag var, 14 år gammal, en av dem och hade redan ganska stor scenrutin. Flera av de då helt unga medlemmarna fick senare stort inflytande på danskonstens utveckling. Den tidigare nämnda Sabine Ress blev koreograf i Hitlers UFA-filmer och Marcelle Baum-Nádasi grundade tillsammans med sin man Ferenc den ungerska operabaletten efter 1945, och därtill Statliga balettskolan i Budapest.

Trots att det var helt oinspirerande att dansa i Eduardovas baletter var jag nöjd. Jag slet tills det svartnade för ögonen, utan någon som helst djupare upplevelse men jag njöt av ansträngningen till sista andetaget, och jag njöt obeskrivligt av ögonblicken av befrielse och lättnad efteråt.

Jag var alltför ung och omogen för att förstå mina möjligheter att göra karriär, och jag kunde överhuvudtaget inte bedöma min livssituation. Jag var bunden till min familj, men innerst inne kände jag mig redan då som en utböling hemma, som en som bara väntar på rätta tillfället att kasta loss. Man inser inte som ung vad det egentligen betyder att bli yrkesdansare. Hur skulle man kunna förstå vad inte ens vuxna – yrkesdansare möjligen undantagna – kan förstå? I viss mån gäller detta naturligtvis allt det konstnärliga skapande som kräver att ett barn i mycket unga år påbörjar yrkesmässig träning. När jag tänker efter inser jag hur egentligen hela mitt liv och allt mitt handlande styrdes av min längtan att offra mig i en barnslig önskan att sona allas brott och alla livets grymma orättvisor. Jag tror att denna önskan sprang fram ur min djupa kärlek till min mor, en kärlek som jag som barn upplevde obesvarad därför att hon inte 26

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 27

förstod den. Dessutom var jag påverkad av vissa romaner jag läst.

Dessa romaners flickgestalter blev mina ideal.

Min svåger Gottfried Grüneisen sade många år senare att min mor fortsatte att leva som kvinnorna i S:t Petersburg, som den ryska litteraturens kvinnor. Kanske skulle det vara riktigare att säga att de stora ryska författarna på ett mästerligt sätt fångat dessa den ryska överklassens flickor, bundna av sina sexuella tabun, evigt längtande efter djupa upplevelser som de fann i olycklig kärlek och i förnekande av en förlösande sexualitet, men framför allt i konst, musik och litteratur.

Min mor läste fanatiskt. Hon invigde oss barn i den ryska litteraturen så fort som hon trodde oss mogna att kunna förstå den.

Hon läste avsnitt ur Pusjkins Jevgenij Onegin för oss redan innan vi börjat skolan.

Jag valde dock Dostojevskijs gestalter för att forma mina drömmar och ge mening åt mitt liv. Jag sökte och fann mina ideal i flickor som Sonja i Brott och straff. Men närmast i tid och rum stod för mig flickan Ruth, i Jakob Wassermanns Christian Wahnschaffe. Den judiska flickan går genom fattigkvarteren kring Alexanderplatz, offrar sig och kämpar för alla, och tror sig kunna dra upp alla ur eländet, tills hon själv blir offer för ett brutalt sexualbrott. Dessa romaner gav inga svar, inga lösningar, men ändå var romanerna för mig verkligare än verkligheten själv. Från det att jag lärt mig tänka självständigt hade jag på ett nästan obegripligt sätt älskat min begåvade, dominerande, lynniga och egocentriska mor som var så outsägligt beroende av konstnärliga upplevelser. Hon målade eller tecknade tidvis dagen i ända, helt uppslukad, som i trance. Hon läste och spelade piano, helst Chopin.

Máma hade beslutat, långt innan min bror Roba och jag var mogna att protestera, att vi skulle utföra stordåd, bli framstående och uppnå allt som varit henne förvägrat. Hon offrade sig verkligen för oss. I dessa tider av penningbrist – vi levde på gränsen till misär – jobbade hon från morgon till kväll, ja in på natten för oss och för familjen. Hon, den firade, excentriska societetsflickan, den rikt gif27

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 28

ta skönheten, skurade golv, tvättade, lagade mat och släpade tunga bördor med livsmedel långa vägar för att spara några pfennig.

Samtidigt behärskade hon oss alla, ville bestämma allt, och ta ansvar även för saker hon inte förstod. Tiderna hade förändrats. Vad uppbrottet från vårt hemland och vår sociala ställning verkligen betytt för hennes mans och barns framtid, det kunde eller ville hon inte förstå. Dessutom låg det i tiden, inte bara i den geografiska förflyttningen, att vi växte upp i två världar som stod i bjärt kontrast till varandra. Å ena sidan livet i S:t Petersburg, i den välmående, kulturellt kräsna miljön före 1914, å andra sidan Berlin under 1920talet, politiskt och ekonomiskt vacklande och osäkert. Där emellan låg krig och kamp och flykt som vi var alltför små och beskyddade för att förstå eller medvetet beröras av.

Min far kämpade ihärdigt för att försörja oss. Han försökte vara representant, driva agenturer och bygga upp tillverkning av tekniska artiklar, men ingenting lyckades. Vi var så fattiga att jag kommer ihåg när vi åt skinka för första gången.

Både min bror och jag började försörja oss själva när vi var fjorton och vi bidrog i hög grad till familjens behov. Med tiden kom vi egentligen bara hem för att sova och äta, och vi dolde, var och en för sig, mer och mer alla våra nyvunna, bittra livserfarenheter för våra föräldrar, mest för vår mor.

Vi tog våra föräldrar som de var. Vi detroniserade dem aldrig. Vi försökte förklara för dem att vi växte upp under helt andra förhållanden, att världen vi levde i hade förändrats och att de inte var i stånd att skydda oss längre, och att det var ett faktum att helt nya faror nu hotade även ungdomar ur vår tidigare så privilegierade klass.

Vi ville inte göra dem besvikna. Vi ville skydda dem från att förstå hur grymt livet tedde sig för oss. Vi ville inte att de skulle inse att det mesta som de ansåg som rätt och moraliskt inte alls överensstämde med de åsikter som vi och vår omgivning hyste. Vi teg.

Vi ville inte berätta, inte såra henne, modern, genom att uppdaga i hur hög grad allt hade förändrats. Normer, känslor, synen på sex – allt hade blivit så annorlunda. Allt vi en gång lärt oss om moral och 28

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 29

rätt gällde inte längre i efterkrigstidens Berlin. Allt som under seklets början varit självklart för våra kretsar i S:t Petersburg hade blivit hopplöst förlegat.

Min första kärlek blev Wassia Wassilieff. I början var det en stor förälskelse. Utan att någon av oss ville det, trasades vår kärlek sönder. Den förlorade alltför snabbt frivillighetens romantiska skimmer och förvandlades till tvång och till mer lidande och pina än lycka. En ström av upplevelser som jag inte lyckades uppfatta, förstå, bearbeta eller fatta beslut om, sköljde över mitt liv.

Jag var för ung, och som en mur mellan oss stod Wassias upplevelser av och ångesten efter kriget, i dess grymmaste, mest påtagliga form. Wassia hade tvångsinkallats till den vita armén vid femton års ålder. Krigsåren förändrade hans personlighet för alltid. Efter inbördeskriget kom han till Berlin. Han var nio år äldre än jag. Han var en av de många unga män, spillror ur den vitryska armén, som överlevt brodersslakten i det sanna kriget mellan klasserna, de sanna fienderna emellan. Han kom med den andra ryska dissidentvågen som nådde Berlin och nästan alla huvudstäder i västvärlden.

En dag efter träningen hos Eduardova i balettskolan såg jag en långväxt, elegant, nonchalant klädd ung man stå och tala med Eduardova. Han hade svart, krulligt hår, ett skarpskuret, vackert ansikte, och han var brunhyad som en arab. Han intresserade mig inte, jag bara konstaterade att han stod där. Han var inte i mina tankar när Alice Fitzner och jag gick hem. Alice var några år äldre än jag, en amerikanska från Detroit. Vi bodde åt samma håll och brukade vänta på varandra, och på vägen hem diskuterade vi livligt balettklasser, dans, skolor eller lärare – precis som dansare brukar göra överallt i världen.

Alice var i Berlin för att träna och studera dans hos Eduardova.

På den tiden hade de ryska pedagogerna ännu inte hunnit etablera sig i USA och särskilt inte i Detroit. Alice dansade på kvällarna hos Charell i hans berömda uppsättningar på Grosses Schauspielhaus, Max Reinhardts teater. På den teatern var Wassilieff stjärna, ett bombnedslag direkt från Ryssland. Den unge, ryske dansaren, en 29

NoK Mitt liv i rĂśrelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 30

S:t Petersburg omkring 1908: Jag (till vänster), min mor Elizaveta Germanovna och min bror Roba.

NoK Mitt liv i rรถrelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 31

S:t Petersburg ca 1910: Jag och min far i ett tidstypiskt studioarrangemang.

NoK Mitt liv i rรถrelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 32

Min syster Assia.

Jag i S:t Petersburg ca 1915.

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 33

Tyskland. Min lillasyster Assia omkring åtta år gammal och jag omkring tio.

NoK Mitt liv i rörelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 34

Jag tjänade behövliga extrapengar som fotomodell. Här gör jag reklam för tandkräm.

Berlin omkring 1924.

Jag omkring 12 år gammal, i »kokosjnik», traditionell rysk huvudbonad. Fotografi från Kaufhaus des Westens, Berlin.

NoK Mitt liv i rรถrelse av Karin

06-08-16

07.42

Sida 35

Lilian Karina föddes i S:t Petersburg 1907, växte upp i Berlin och slog sig fram som dansare i Paris och Budapest. Efter ett enastående dramatiskt liv etablerade hon sig som danspedagog i Stockholm, där hon bodde fram till sin död 2007. I sina gripande memoarer berättar hon om personliga tragedier, stora kärlekar, ett liv på flykt och de smärtor som dansandets stenhårda träning tillfogade henne. Mitt liv i rörelse är en utlämnande och dramatisk skildring av ett liv i krigets och diktaturens skugga.

Maken till äventyrligt liv får man leta efter.

Egentligen skulle det som recension räcka med att säga: läs Lilian Karinas bok!

LIS HELLSTRÖM SVENINGSON, DANSTIDNINGEN

Boken läser man som en dans. Den är dagbok, roman, thriller, love story, danshistoria och politik i smidig koreografi.

MARGARETA SÖRENSON, KVÄLLSPOSTEN

PRISGRUPP

G

POCKETSTANDARD

ISBN 978-91-27-11947-5