9789127138186 by Smakprov Media AB

I mer än ett årtionde har David Qviström rest runt i Sverige och världen och skildrat migranters situation. Nu tecknar han en efter längtad helhetsbild av den svenska och europeiska migrationspoli tikens moderna historia, från 2005 års amnesti för gömda flyktingar till Tobias Billströms tal om ”sänkta volymer”. David Qviström ger insyn i det skuggsamhälle som finns i Sverige 2014, där människor tigger på gatan, vräks ur tillfälliga tältläger och arbetar under fruk tansvärda villkor för att kanske, i bästa fall, få stanna i landet. Nyttiga människor ger röst åt en bred kör av migranter – en rad starka människoöden som tillsammans lyfter in migrationsfrågan i det etiska gränsland där den hör hemma. Vad måste en människa göra för att få korsa en gräns? Var drar det svenska samhället gränsen för vårt ansvar för de andra, de som inte anses tillhöra oss? Och vem är egentligen ”nyttig”? David Qviström (född 1965) är journalist. Under det senaste årtiondet har han skrivit om migranters situation och migrations politik, och belönats med Guldspaden och Wendelapriset för sina reportage. Nyttiga människor är hans andra bok.

Personerna på bokens omslag står där för att de själva har erfarenheter av migration. Deras levnadsöden och reflektioner om migration, gränser och identitet hittar du på Natur & Kulturs sidor i sociala medier. Länkar finns på www.nok.se.

ISBN 978-91-27-13818-6

DAVID QVISTRÖM NYTTIGA MÄNNISKOR

Filmon överlever båtkatastrofen utanför Lampedusa där hundratals drunknar. Vilman säljer sitt hem i Peru för att arbeta som städare i Sverige. Arina i Odessa söker kärleken i väst på nätet. Munir, tvångsavvisad från Sverige, fryser under en bro i Italien. Aisha, 11 år, ligger apatisk och okontaktbar i ett uthus någonstans i Sverige.

DAVID QVISTRÖM

NYTTIGA MÄNNISKOR En reportagebok om migranter, gränser och MÄNNISKOSYN

”När behöver du lägenheten?” Doru haltar sig fram på sin serbokroatiska när han talar med ägaren i telefon. ”I dag eller i morgon, när kommer du att behöva lägenheten? Jag har ingen annan lä genhet, vi tittar nu … kan vi ha nyckeln till den 26:e?” Hans fru Narcisa går fram och tillbaka i köket. Tänder rastlöst en ny cigarett. I fem år har de bott i Sverige nu, några månader i taget och på fjorton olika adresser. Men den här gången har de absolut ingenstans att ta vägen. Och nu är de dessutom tre – i sovrummet intill sover Rahel, bara fem må nader gammal. ”Säkert hittar vi en annan lägenhet tills den 26:e”, vädjar Doru i telefonen. De får ett par dagar till. En vecka senare ringer fotograf Joakim Roos åter på lägenhetens dörr. En medelå lders dam med kraftigt blonderat hår öppnar. Joakim frågar efter Narcisa, Doru och de andra som bott här. Kvinnan ser oförstående ut och säger att han måste ha gått fel, att hon bor där ensam sedan länge, och att namnen han frågar efter är människor som inte finns.

omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: viktor gårdsäter författarporträtt: Sofia Runarsdotter

9 789127 138186

NOK_QVISTROM_NYTTIGA_MANNISKOR.indd Alla sidor

2014-02-28 12:03

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 2

2014-02-27 16:35

innehåll

lampedusa, oktober 2013

Killen i hawaiiskjortan

Golden generation

tiggarna

Nyttiga människor sökes

Att tro och bli trodd

ska man ge?

Svarte Petter

De otacksamma palestinierna

108

Arina och postorderbrudarna

118

att bli av med de oärliga tiggarna

141

Ordning och reda

147

9. Aisha

169

flickan med plastmuggen

186

10.

Kontraktet som inte fanns

187

11.

Innan regnet kommer

204

principer!

229

12.

Lunch med Jomshof

230

13.

Det svenska språket

245

14.

Poliskod R209

263

till kosovo

281

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 5

2014-02-27 16:35

15. Dublinpojkarna

286

312

flasksamlarna från ånge

16. Arga Josef och hans döttrar nyhetsuppläsarna

315

17.

Fransk romantik och praktik

323

hemma hos

342

18.

Det goda livet i Sverige

346

19. Ålderman

363

bara döva samvetet

375

20.

Gränsen för ansvar

381

bakgrund

405

tack

415

416

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 6

anmärkningar och referenser

2014-02-27 16:35

lampedusa, oktober 2013

Från land syns ljusen nu. De är äntligen framme. Den unga mamman står i morgonkylan på däck. Ettåringen har hon knutit om sig på ryggen för att kunna ta sina andra två barn i varsin stadig hand nu när de står nära relingen – sitt fjärde bär hon under hjärtat, det första som ska födas i ett fritt land och inte i Eritrea. Klockan är runt fyra på morgonen den 3 oktober 2013. Många av de andra kvinnorna är kvar under däck, men själv är hon nyfiken på Europa. För hundra år sedan stod många av de 50 miljoner européer som emigrerade till Amerika på liknande vis och kisade mot ljusen från New York. Nu hon. Motorn har stannat, något har gått sönder. Tydligen har fartyget börjat ta in vatten. Ändå är folk ombord lugna – kusten ligger ju inte ens en kilometer bort. De fyrahundra på det andra fartyget som lämnade Libyen samtidigt har redan blivit upptäckta av kustbevakningen och räddade. De ser ljus från andra båtar i närheten, bara några hundra meter bort. Så nu börjar de skrika på hjälp. Femhundra människor ropar ur mörkret att motorn har havererat, och de signalerar med ficklampor. Ändå far båtarna vidare. Då kommer kaptenen på att tillverka ett slags nödbloss. Han tar en filt och dränker in den med bensin. När han tänder flammar både tyget och den spillda bensinen över hans arm upp, och elden sprider sig ombord. Hundratals människor förflyttar sig samtidigt hastigt styrbord. Det är då fartyget välter. Kvinnan som stått vid relingen faller överbord med sina tre barn. Hon syns inte mer, för natten är svart och det är vattnet också. Men de som överlever hör vad hon skriker om och om igen, ända tills hon sjunker: Jag har mördat mina barn, jag har mördat mina barn! Den kvällen ligger liksäckarna på rad längs kajen i det som på Lampedusa kallas migranternas hamn. På tolv dagar drunknar minst 7

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 7

2014-02-27 16:35

646 migranter i tre haverier. Enbart fram till oktober detta år har 35 000 migranter korsat Medelhavet i mer eller mindre sjödugliga, överfulla båtar för att ta sig till Italien och Malta. Lite mer än en båt om dagen, varav varannan måste räddas till havs. Hur många som aldrig kom fram vet ingen. I ursinne publicerar Lampedusas borgmästare Giusi Nicolini på Facebook själv en bild på liksäckarna på betonggolvet i hamnens lagerhus. Questi sono i nostri morti, skriver hon kort. Detta är våra döda. Som ett eko svarar de många italienare som läser uppdateringen med samma ord. Questi sono i nostri morti Questi sono i nostri morti Questi sono i nostri morti Våra döda, vårt ansvar. * Jag skriver reportaget en natt i Palermo på hemväg från denna den största sjökatastrofen hittills med båtflyktingar i Medelhavet. Jag får tvinga mig igenom anteckningarna jag gjort – ögonvittnesskildringarna plågar mig, och det är som att all kraft rinner ur mig medan jag skriver. I elva år har jag rapporterat om flyktingar och migranter nu. Jag är inte samma person i dag som när jag började. Morfar var kyrkoherde på östra Gotland under kriget. Han tog emot båtflyktingarna som kom i överlastade småbåtar från Baltikum mot Slite. Också den gången gick ett okänt antal flyktingar under till havs. Har vi alltså inte kommit längre än så? ”Det som Italien och Lampedusa ställs inför är europeiska ut maningar. Bilden av hundratals kistor kommer jag aldrig att glömma, eller barnens kistor. Jag såg också de överlevandes desperata ögon”, sa EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso på presskonferensen när toppolitikerna kom på blixtvisit till Lampedusa sex dagar efter katastrofen. Han var tydligt tagen. Minuterna senare vände det italienska regeringsplanet åter mot Rom medan 8

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 8

2014-02-27 16:35

fly förbannade öbor med plakat skrek kom aldrig tillbaka och mördare utanför stängslet mot landningsbanan. Bara under den dagen bärgades 42 kroppar. Ett europeiskt ansvar. Okej. Fjorton år efter principbeslutet i Tammerfors har EU-institutionerna äntligen lyckats enas om en gemensam asylpolitik. Där finns bara en liten bugg: flyktingarna måste använda illegala vägar för att ta sig in i Europa för att göra anspråk på detta skydd. Sanningen är att länderna fortfarande är allt annat än överens om var gränsen för EU-ländernas ansvar för flyktingar och migranter faktiskt går. Sjöräddning är en sak. Men sedan? Hur ska vi förhålla oss till förföljelse och fattigdom på andra sidan gränsen? Klungorna av objudna unga män med lätt packning som samlas vid hamnen i Patras eller Gare de l’Est i Paris eller Roma Termini för att köp slå om resor vidare norrut mot Tyskland eller Storbritannien eller Skandinavien – vad har vi för ansvar för dem, de andra, de som inte hör till oss? Fråga er det, ni medborgare och journalister och politiker och tiggande trashankar med pappmuggar och teologer och vanliga syndare som läser denna bok: när uppstår egentligen ansvar? Förlåt. Jag sitter på ett hotellrum och uttyder mina anteckningar om hur unga människor som hoppades på en framtid i Europa drunknade, och jag blir känslosam. Jag menar så här: migrationspolitik handlar om vilka krav vi ställer på de andra, vilka de nu är, för att släppa dem in över gränsen. På så sätt blir politikområdet inte bara ett sätt att mäta av hur vi ser på de andra, utan också hur vi ser på oss själva. På så vis är migrationspolitiken en spegel som inte bara reflekterar vår människosyn, utan också vår självförståelse i ett krisdrabbat Europa som ännu knappast funnit sin gemensamma identitet, om där nu finns någon. Questi sono i nostri morti. Våra döda, vårt ansvar. Humanitet är valet att ta ett ansvar för dem, de andra, fast du inte måste, och fast det kanske har en kostnad för dig. Oavsett om du gör det valet eller inte formar det dig som människa.

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 9

2014-02-27 16:35

1. Killen i hawaiiskjortan

Sverige, regeringsskiftet 2006 Det står en ung man på andra sidan gatan utanför Almedalsbib lioteket i Visby. Ner ur hans knälånga shorts sticker två bleka ben, och till dem har han tagit på sig en stor sommarskjorta i anslående grälla färger. Var det verkligen en hawaiiskjorta? Minns jag rätt så lång tid efteråt? Sommarkläderna passar hur som helst illa med resten av mannen, som mest liknar en tröttkörd, nytentad akademiker i sina rektangulära glasögon med svarta stålbågar. Skjortan får honom på något sätt att se tvunget sommarklädd ut. Det är valår 2006. Horder av segerhungriga ungdomar i orangea allianströjor drar fram på gatorna runt Almedalen i Visby. Stats ministern Göran Persson verkar ha tröttnat. Moderaterna har blivit ”nya” och talar hellre om arbetslinjen än om skatter. Vår tids arbetarparti. Som en kladdig komocka rakt i nyllet på hela arbetarrörelsen. Men det funkar. Orange färg har blivit ett löfte om förändring. När jag intervjuar statsministerkandidaten Fredrik Reinfeldt trummar han in kampanjbudskapet om arbetslinjen ända in i flyktingpolitiken. ”Problemet är att asylsystemet har varit överlastat. Sverige har varit hermetiskt tillslutet, alla hänvisas till en asylport trots att väldigt många inte ska in genom den porten eftersom de inte har asylgrund”, säger han efter att ha uttryckt sitt fulla förtroende för svenska myndigheters asylprövning. ”Jag förstår att du tänker komma in på arbetskraftsinvandring nu”, säger jag. ”Exakt. Vi behöver en annan port in till Sverige för alla dem som av ekonomiska skäl vill starta ett nytt liv och inte har asylskäl. Gör vi det tror jag att vi tillsammans med en förbättrad lagstiftning och prövningsprocess får en bättre tingens ordning.” 10

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 10

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

Det är här mannen med de bleka benen kommer in i bilden, han som just nu trampar runt utanför Almedalsbiblioteket. Tydligen väntar han på någon. Jag vet vem han är. Han heter Tobias Billström och har suttit en mandatperiod i riksdagen. I fjol tog han över som Moderaternas migrationspolitiske talesperson. Han var emot flyktingamnestin. Jag tänker att egentligen borde jag gå fram och presentera mig. Jag borde, men jag orkar inte. Almedalsveckan är hektisk, och ärligt talat tänker jag att han nog aldrig kommer att få någon betydelse i alla fall. * Men gå tillbaka lite till. Det är nog nödvändigt för att förstå i vilket landskap killen i hawaiiskjortan gör entré. Så backa ytterligare ett och ett halvt år. Man kan säga att det var då det började, i Uppsala och i en ärkebiskops arbetsrum kvällen efter lucia 2004. KG Hammar skriver i affekt. Det ska bli ett julbrev. Det ska bli ett fromt budskap om julefrid och att ödmjukt lära av barnen som står med tindrande ögon runt krubban. Nej, jag bara skojar. För det ska det ju inte alls. Ute i många församlingar går medarbetarna på knäna under trycket av alla flyktingar med avslag som söker hjälp. Det är plötsligt som att ingen alls får stanna! Ett ovärdigt parallellsamhälle med människor som gömmer sig har växt fram, före detta asylsökande som säger att de, oavsett vad Migrationsverket än tycker, fruktar för sina liv om de återvänder hem. Sedan ett par år skriver jag om flyktingärenden i Kyrkans Tidning, och jag är en av dem som har kritiserat KG Hammar och kyrkans ledning för att vara tysta i frågan. Ärkebiskopen har bejakat kritiken och läst på. Sedan har han liksom alla andra sett reportagen om de apatiska flyktingbarnen. Nu rinner en hel hösts arbete och frustration ner i julbrevet som rasar mot att humaniteten helt tycks ha försvunnit ur svensk flyktingpolitik. Och ärkebiskopen ställer krav. Dagen därpå, på kyrkokansliet i Uppsala den 15 december 2004, har en julblomma och en blå öronlappsfåtölj ställts fram för ärke 11

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 11

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

biskopen. Där är det tänkt att han ska sitta medan han uttalar sin julhälsning inför den handfull journalister som kommit. ”Ett julbrev till regeringen”, har det stått i pressinbjudan. ”Barnen i centrum”, någonting – inte ens KG Hammars pressekreterare vet säkert vad julhälsningen egentligen går ut på. Pressträffen ska just börja. KG Hammar kommer fram till mig medan jag fortfarande läser brevet, det som han skrivit kvällen före och nu på morgonen. ”Har du läst? Är det begripligt?” Där står att vi behöver ett nytt sätt att tänka, att barnets bästa måste bli mer än en formalitet, och att asylrätten måste återupprättas och utvidgas. Men där står också något som jag måste läsa flera gånger för att vara säker på att ha förstått rätt. ”Det här med amnesti för 10 000 … menar du det som ett krav mot regeringen eller?” ”Ja”, svarar ärkebiskopen. ”Det kan man se som ett krav.” Pressfrukosten utvecklas till ett brandtal. Ärkebiskopen får aldrig ro att sätta sig vid sin julblomma, han studsar runt och föreläser i stället. Varför väger barnets bästa och humanitet så lätt i asylärenden ställt mot andra samhällsintressen? undrar han. Men nu finns en chans att ställa till rätta. Asylsystemet i Sverige står inför en gigantisk reform, en ny utlänningslag är på väg och nya domstolar ska ta över prövningen. I landet finns kanske 10 000 gömda, varav 3 000 barn. Nu bör nåd gå före rätt, nu bör regeringen nollställa balansen och börja om från början. Julbrevet blir upprinnelsen till amnestirörelsen under våren 2005. I mars gör kyrkoledarna inom Sveriges kristna råd ett utspel i en inrikespolitisk fråga, vilket i sig är unikt. I linje med KG Hammars julbrev startar de Påskuppropet för en human flyktingpolitik. Budskapet är: städa skrivbordet inför domstolsreformen, återupprätta rätten till asyl, ge barnets bästa prioritet och ge amnesti åt dem som fått nej. *

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 12

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

Det är nog sant att kyrkan i ett genomsekulariserat Sverige normalt sett inte är mycket av en maktfaktor. Men våren 2005 är det som att alla känslor rinner över på en gång, och amnestikravet lyckas fånga ilskan. Tv-bilderna på de apatiska barnen blir till ett offentligt samvete. Vissa avfärdar fenomenet som humbug, men det gör bara de övertygade som ser barnen som symtom på ett sjukt system ännu mer uppbragta. Ärkebiskop KG Hammar har satt fingret på en vanmakt och vrede som grott i folkdjupet. Våren blir ett yrväder av furiösa protester mot det kritikerna kallar Sveriges inhumana och rättsosäkra flyktingpolitik. Det råder jaktsäsong på demoner: gränspolisen, Utlänningsnämnden och Migrationsverket – och naturligtvis den socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg som hårdnackat avfärdar alla amnestikrav, och som till och med kläcker ur sig att det skulle vara en humanitär katastrof att bevilja de apatiska barnen uppehållstillstånd. Ett drygt sextiotal organisationer sluter upp bakom kravet på amnesti, och fem riksdagspartier. Under flera år har andelen asylsökande som fått stanna sjunkit, och år 2004 får mindre än en av fem uppehållstillstånd. Själv läser jag mängder med märkliga avslagsbeslut och undrar precis som ärkebiskopen vart humaniteten egentligen har blivit av. Men amnesti? Ska det få löna sig att inte följa lagen? Jag är inte övertygad. Den våren kommer jag för första gången till Bergsjöns kyrka dit gömda i Göteborg och från hela regionen söker sig för att få hjälp. Jag kommer till en förortskyrka fylld av desperata människor. Jag kommer dit tveksam. Det är som att falla ner i ett mentalt bråddjup. I timmar lyssnar jag på människor som ingenting har att äta, som saknar kläder och skor. Jag ser den krigstraumatiserade åttaåriga flickan irra runt i en alldeles för stor röd damkappa från klädinsamlingen, läser högar med avslagsbeslut och lägger mina händer över en jämnårig mans sönderslitna handleder som nu knastrar efter det senaste svartjobbet som byggstädare för några tior i timmen. Och detta i Sverige, eller i skuggan av ett svenskt samhälle. Ett skuggsamhälle. Och alla

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 13

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

säger de samma sak: vi kan omöjligt återvända hem. Här är livet förfärligt, men här får vi i alla fall leva. Församlingslokalerna i Bergsjöns kyrka var som en krigszon där det inte är relevant att fråga efter moraliskt uppsåt eller gott leverne som villkor för att ge hjälp, för så beter sig inte en anständig männi ska i en akut situation. Sent den kvällen satt jag på mitt hotellrum i Göteborg. Jag försökte skriva rent mina anteckningar, men tårarna rann och gjorde datorskärmen suddig. Det jag kände var skuld – skuld över mitt fina hotellrum medan de kunde sova i bilar, och skuld för att jag så lite hade begripit om mitt eget land. På något sätt hade mitt första riktiga möte med skuggsamhället ställt min egen bekväma medelklasstillvaro till svars. Detta är inte Sverige, tänkte jag. Det får det inte vara. Efter den natten började jag skriva mina reportage på ett nytt sätt. Till och från under nio år har jag återvänt till Bergsjön för att lyssna på de gömdas berättelser. * Påskuppropet startar med en gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm den 13 mars 2005. Efter gudstjänsten tänder de runt femhundra deltagarna facklor och tågar ner till Mynttorget utanför riksdagen, och där kliver KG Hammar upp på en isig bänk för att tala. ”Det är vår uppgift att visa att det i djupet av vårt folk finns en vilja att vara ett öppet, främlingsvänligt land som bjuder in människor”, ropar ärkebiskopen uppifrån bänken, och vid det här laget har också riksmedierna fattat att någonting är på gång trots att kyrkan är inblandad, så tv-teamen står nedanför. Sex dagar senare möter jag honom på perrongen i Stockholm för att intervjua honom på tåget tillbaka till Uppsala. Ärkebiskopen har just haft ett möte med migrationsminister Barbro Holmberg. ”Gick det bra?” frågar jag, mest för att öppna ett samtal. ”Bra? Vad är egentligen bra?” fräser KG Hammar, uppenbart irriterad över frågan. För han har just blivit tillplattad. Migrationsministern har före14

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 14

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

läst för honom. Hon har låtit som en grammofonskiva. Amnesti är det inte tal om. På resan hem blir han eftertänksam. Det är slående, tycker han, hur ofta missbruket av asylsystemet kommer fram i argumentationen när han möter myndigheter och ansvariga politiker. Det är som att själva utgångspunkten är att alla luras. Men om vi väljer en kultur av misstro när vi möter utsatta människor – vad händer då med oss själva? Vad händer med vårt samhälle? Migrationsminister Barbro Holmberg avvisar åter amnestikravet i en riksdagsdebatt den 6 april: ”En allmän amnesti, som alltså betyder att alla människor som är här och söker asyl och uppenbarligen också alla människor som har sökt asyl, ska få stanna oavsett om de har asylskäl, [och] oavsett om vi vet vilka dessa människor är. Det menar jag är inte bara orättssäkert, jag menar att det är oansvarigt.” Uppropet ligger som papperslistor ute i kyrkorna. Ingen har ens tänkt på att man borde kunna skriva under via nätet. Ändå samlar uppropet på två månader 157 251 underskrifter, plus några tusen till som kommer in i efterhand. Det blir den största namninsamlingen på femtio år. Den 16 maj tågar kyrkoledarna till Utrikes departementet och överlämnar den 28 pärmar tunga misstroendeförklaringen mot regeringens politik. Barbro Holmberg tar emot – och hon tackar. ”Jag ser detta som ett väldigt stöd för det arbete som vi bedriver just nu. Vi arbetar med att genomföra den största reformen i migrationspolitikens historia – att föra över asylärendena till förvaltningsdomstolar. Samtidigt arbetar vi med att utvidga skyddsgrunderna och flyktingdefinitionen. Så en del av de krav ni ställer är precis det som regeringen nu prioriterar.” Socialdemokraterna och Moderaterna, som traditionellt brukar finna varandra när det gäller just invandringspolitiken, avfärdar amnestikraven. En regularisering, eller amnesti, skulle bara skapa förväntan på nya amnestier. Det skulle locka fler asylsökande med avslag att gömma sig undan avvisning. På längre sikt skulle en amnesti bara få skuggsamhället att växa. De övriga fem riksdagspartierna går samman i en gemensam motion om amnesti. I september när riksdagen öppnas avslås den 15

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 15

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

planenligt av majoriteten (S) och (M) efter en sällan skådad infekterad debatt. Järnaxeln i svensk migrationspolitik har åter gjort gemensam sak och sagt ifrån. Därmed skulle man kunna tro att kravet på amnesti är en död fråga. Så är det inte. * Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson har själv gömt flyktingar. Han har vänner som är mycket aktiva inom Fristadsrörelsen som upplåter sina hem för gömda. Både för honom själv och för stora delar av partiet är asylpolitiken en hjärtefråga. ”Jag hade en bra relation med Göran Persson, så i frågor som jag visste skulle bli svåra försökte jag alltid hitta en lösning. Vi var ju nära att bryta samarbetet flera gånger. Så jag ville redan under våren bereda honom på att det här kommer att bli tufft”, minns Peter Eriksson när jag intervjuar honom sommaren 2013. Vid tiden för amnestikraven samarbetar Miljöpartiet och Vänsterpartiet med Göran Perssons socialdemokratiska minoritetsregering. Peter Eriksson tänker att hela amnestin knappast är möjlig att få igenom, men kanske en uppgörelse om de gömda barnfamiljerna. Men Göran Persson är tveksam. Han fruktar att en sådan uppgörelse skulle kosta röster till Moderaterna. Men det finns en arena där de båda stödpartierna kan driva sina krav med kraft: höstförhandlingarna om budgeten. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver amnesti när förhandlingarna påbörjas i augusti, alltså redan innan fempartimotionen avslås. Men motparten (S) tycker inte att amnestifrågan hör hemma i en budgetförhandling. ”Och det hade de ju rätt i”, säger Peter Eriksson och skrattar. Men bägge sidor är lika kompromisslösa. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver amnesti, Socialdemokraterna avvisar kravet. Förhandlingarna blir helt låsta – tills Vänsterpartiet gör upp efter att ha fått med sig 50 miljoner till gömda barns skolgång. Nu kan regeringen driva igenom budgeten utan Miljöpartiet. Peter Eriksson bestämmer sig för att runda förhandlingsdelegatio16

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 16

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

nen och tala med Göran Persson direkt. Enda förhandlingsfrågan är amnesti för barnfamiljerna. De kommer faktiskt så långt att de skissar på konkreta formuleringar, men när Miljöpartiet kräver formuleringen att ”majoriteten” av familjerna ska få stanna kör de fast igen. Det kan inte Persson gå med på. Miljöpartiet kallar då in sitt förtroenderåd för att avbryta sam arbetet med regeringen. ”Jag sa till Persson, att vi kommer antagligen att bryta, vi har det där mötet. Och så började vi rösta om vi skulle bryta samarbetet. Och mitt under det ringer Persson upp igen. Så vi fick avbryta omröstningen.” Det blir en ny förhandling, och de enas. Amnestin är ett faktum. Den ”tillfälliga utlänningslagen” gäller från den 15 november 2005 fram tills reformen med de nya migrationsdomstolarna träder i kraft den 31 mars 2006. Asylsökande med avvisningsbeslut som aldrig hade lämnat Sverige får nu möjlighet till ny prövning. Särskilt barnfamiljer som funnits länge i landet ska få stanna om det är ”humanitärt angeläget”, och även tiden som gömda ska tillgodoräknas dem. Dessutom får asylsökande från länder som Afghanistan och Somalia, dit avvisningar inte kan genomföras med tvång på grund av säkerhetsläget, tillfälligt uppehållstillstånd i ett år. Bara ett riksdagsparti motsätter sig amnestin: Moderaterna. * I december 2005, en månad in i den tillfälliga lagen, återvänder jag till Bergsjön. Ännu har inte många gått till Migrationsverket för att anmäla sig. Många tvekar att ge sig till känna, och det tar också tid att skaffa alla identitetshandlingar och intyg. I kyrkan träffar jag Marija och Luka. ”Vi har gömt oss i sju månader, från april. Vi kom hit till Göteborg från Kiruna då. Det är lättare att gömma sig i en stor stad”, säger Marija, 21 år, på flytande svenska. Familjen har flytt hit från Bosnien. Marijas pappa är katolik och mamman ortodox, och med det blandäktenskapet var familjen ovälkommen var den än kom i Bosnien. Till slut bosatte sig föräld17

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 17

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

rarna på var sida gränsen, trots att de var gifta. De kom till Sverige 2002 för att kunna leva tillsammans som en familj. Om några dagar har Marija och hennes bror Luka, 20, alla papper i ordning och ska anmäla sig hos Migrationsverket. I deras ansökningar om uppehållstillstånd läser jag om övergreppen i skolan, om mobbning, om grov misshandel. När jag frågar dem om vilka händelser de minns sjunker bägge syskonen ihop och ser bort. Vi tar en promenad runt i Bergsjön i stället. Nu efter tre och ett halvt år känner de sig lite svenska, säger de, väl medvetna om att anpassning har betydelse för om man får stanna enligt den tillfälliga lagen. Marija säger att hon visst skulle vilja gå ut, skaffa sven ska vänner och gå i svensk skola. Men just nu går det inte. Just nu måste de samla pantburkar i stället. För om dagarna drar Marija och Luka från papperskorg till papperskorg för att få ihop till hyra och mat. Föräldrarna sitter uppgivna hemma i ettan. Bara ibland får de städjobb. Marija drömmer om att bli fotograf, och Luka om att bli läkare. Fast just nu alltså burkar. Tretusen kronor i månaden måste de få ihop. Det är sextusen burkar. Livet som gömd är ändå bättre än hemma i Bosnien, tycker Luka. ”Att leva som gömd är … här kanske man är rädd för polisen, men det är ingen som slår en eller frågar efter vilken religion man har.” * År 2006 blir ett märkesår i den svenska migrationshistorien. Genom amnestilagen får 30 000 asylsökande som tidigare fått avslag en ny prövning. Drygt 8 000 av dem har levt gömda. Till slut får 17 665 personer, främst barnfamiljer, permanent uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen. Aldrig tidigare har så många invandrat under ett år till Sverige som år 2006, och amnestin är en av förklaringarna till att den totala invandringen nu tar ett skutt upp till en ny rekordnivå. Det är också detta år som ”den största reformen i migrationspolitikens historia” ska sjösättas. Den gamla asylprocessen med Utlänningsnämnden och regeringen som högsta överprövningsinstans ska skrotas. I mars ska domstolar ta över. 18

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 18

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

Samtidigt får vi en ny utlänningslag. Tidigare har de som fått avslag kunnat lämna in ett obegränsat antal ”nya ansökningar” om det har funnits nya skäl. På det viset har asylprocessen aldrig riktigt tagit slut. Den möjligheten försvinner nu. Några evighetslånga asylprocesser ska inte finnas, eller några sista halmstrån som gör det attraktivt att gå under jorden och hoppas. Åren inför lagändringen har de allra flesta asylsökande som be viljats uppehållstillstånd fått stanna av ”humanitära skäl”, något som ursprungligen skulle vara en undantagsregel. När inte förföljelse eller andra asyl- eller skyddsskäl har varit tillräckliga för att få stanna har vägen in i landet alltså varit att vädja om barmhärtighet för att det har varit synd om en – och Sverige har i normalfallet beviljat denna nåd, och inte skydd enligt internationell rätt. I kombination med möjligheten att ständigt ansöka om ”ny prövning” har ”humanitära skäl” förvandlats till en genuint in human väg in i Sverige. Ärendeprocesser som aldrig tar slut och ansökan efter ansökan som lämnas in har ofta resulterat i en nednötningsprocess för asylsökande där vinsten i form av ett uppehållstillstånd bara finns att hämta på avgrundens botten. Alltså ska ”humanitära skäl” bort. I den nya lagen vidgas i stället det som kallas skyddsskäl. Den lilla skärv som blir kvar av ”humanitära skäl” heter i den nya lagen ”synnerligen ömmande omständigheter”, för att verkligen markera att det ska vara ett undantag. Det är en juridisk formulering som redan från början får hård kritik av en rad remissinstanser för att vara alltför snäv. Men det finns en viktig skillnad till. En inte oviktig politisk vinst med reformen. Migrations- eller invandrarministerposten har sedan 1970-talets början varit något av regeringens heta stol. Två eller tre år, eller ännu kortare, har varit vad en invandrarminister mäktat med. Men för det statsråd som tillträder år 2006 har en viktig förutsättning förändrats. Hittills har Utlänningsnämnden kunnat överlämna enskilda fall till regeringen för vägledande beslut. Den slutgiltiga prövningsinstansen har alltså varit regeringen, och i praktiken ministern själv, och därmed har dörren till migrationsministern stått vidöppen för varje stormande opinion och varje massmedialt 19

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 19

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

uppmärksammat fall. Att vara migrationsminister har inte handlat om att ta politiska poäng, utan om att överleva. Nu ska asylprövningen i stället göras av domstolar. ”I Sverige har vi en ordning där det är domstolarna som prövar asylärenden”, kan en migrationsminister nu säga och två sina händer. Eller varför inte: ”Det är domstolarnas sak att uttolka lagen, och sedan får vi som lagstiftare utvärdera det här så småningom.” Det är fraser som den nye migrationsministern, han som kommer att bli kvar på stolen längre tid än något annat statsråd på fyrtio år, kommer att använda flitigt. * Den vitblanka spegeldörren in till nyblivne statsrådet Tobias Billströms arbetsrum på Rosenbad slås upp. Det är i november 2006, och killen i hawaiiskjortan bär nu en kostym som, bokstavligt talat, ser ut att vara något nummer för stor. ”Jag tror inte riktigt att vi förstår hur stora migrationsfrågorna kommer att vara de kommande decennierna i världssamfundet. Det kommer kanske att bli den jämte klimatfrågan i särklass största eller viktigaste frågan för FN”, säger han sedan vi satt oss ner. Det går inte att ta miste på hans närmast pojkaktiga entusiasm att äntligen få tala om sina sakfrågor i stället för om den där tv- licensen som han borde ha betalt. Han verkar närmast förtjust över intervjusituationen. Orden per minut är många. Alliansens regeringstillträde har varit skakigt. Två statsråd, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò, som bägge haft svart hemhjälp och struntat i att betala tv-licensen, har snabbt fått lämna regeringen. Men inte heller Tobias Billström har betalat sin licens, och det inte på tio år. ”Ungdomligt oförstånd”, förklarar han för TT fem dagar efter att regeringen Reinfeldt tillträtt. Men sedan, medan de andra båda ministrarna får löpa gatlopp i mediedrevet, blir Tobias Billström hemma sjuk. Det är vad jag får veta när han inte kan nås eller bokas upp för intervju. Två minister avgångar följer, och allt ljus på det. Men killen i hawaiiskjortan klarar sig. Det kommer å andra sidan att följa flera kriser. ”Varför blir just du migrationsminister?” frågar jag. 20

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 20

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

”Jag tror att det var naturligt att Moderaterna som kritiker tar ett ansvar för de här frågorna när vi befinner oss i majoritet. Jag tror att det är ganska logiskt, lika logiskt faktiskt som att Nyamko Sabuni som är stark kritiker till integrationspolitiken tar integrationsministerposten. Sedan hoppas jag att jag har personliga kvaliteter också.” Tobias Billström är 32 år och yngst i regeringen. Han är uppväxt i Oxie utanför Malmö. Pappan var yrkeslärare på gymnasiet och mamman förskollärare. Vid Lunds universitet tog han en filosofie magisterexamen i historia som han sedan plussade på med en master vid universitetet i Cambridge. Ämnet var brittisk kolonialhistoria, och idolen Winston Churchill. Vid sidan av, berättar han själv, har han också hunnit vikariera som politisk redaktör på Nordvästra Skånes Tidningar och på Norrbottens-Kuriren, och så har han arbetat på ett kylskåpsföretag i Malmö och som bagare på Pågens småbrödsavdelning. Redan som 21-åring blev Tobias Billström vice ordförande i stadsdelsnämnden för Oxie i Malmö, och fyra år senare blev han invald i kommunfullmäktige. Han har gjort sig känd inom partiet som lugn, saklig och påläst. Och ambitiös – för att komma in i riksdagen hösten 2002 knackade han på 7 000 dörrar i Malmö för att samla personröster, vilket i slutändan visade sig vara onödigt eftersom han hade kommit in på valbar plats ändå. Efter att först ha haft särskilt ansvar för frågor kring IT, högre utbildning och forskning blev han i april 2005, mitt under amnestirörelsen, ledamot i socialförsäkringsutskottet och partiets talesman i migrations- och integrationsfrågor. Tre saker står på Tobias Billströms att göra-lista som migrations minister: ”Frågan om en rättssäker asylprocess är det som är högst på agendan, tycker jag. Därutöver har vi ett mål om arbetskraftsinvand ring, ett nytt mål som vi fogar in i politiken.” Det var nummer ett och två. Arbetskraftsinvandringen behövs för att klara välfärden när en allt större andel av befolkningen är äldre. Samtidigt handlar det om internationell konkurrens. Sverige har ett behov av att fånga upp de bästa hjärnorna i världen, säger han. 21

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 21

2014-02-27 16:35

1. killen i hawaiiskjortan

”Jag använder mig medvetet av ’hjärnor’ eftersom det kan kopplas till brain-drain-debatten som jag tycker är något felriktad, det är precis som att man inte ser att människor som kommer hit och arbetar och skickar tillbaka pengar gör en viktig biståndsinsats. Så arbetskraftsinvandringen är inte bara till för oss själva, utan också kopplad till fattigdomsbekämpningen.” Det tredje stora målet är harmonisering av migrationsfrågorna på EU-nivå. ”Vi vill inte verka för några stängda gränser från EU, det är inte lösningen på problemet. Jag framhåller ständigt med andra migrationsministrar, jag har haft en dialog med några av dem efter tillträdet, att de kortsiktiga lösningarna i form utav gränsskydd inte är tillräckliga. Det är bara genom långsiktigt biståndsarbete som vi kan hantera den här problematiken.” Jag bockar av: asylprocessen, arbetskraftsinvandrare och EU. Han talar med anslående energi. Ögonen lyser. Killen som lagt hawaiiskjortan åt sidan för en aningen stor kostym är tydligt uppfylld av sin nya roll. Företrädaren Barbro Holmberg svarade också alltid vänligt, men ofta som för att värja sig eller för att vädja om förståelse. Med Tobias Billström är det annorlunda: han ber inte om ursäkt, för han har ett uppdrag att förändra svensk migrations politik i grunden. Eller som han säger senare, när vi reser tillsammans: ”Vi renoverar invandringspolitiken. Det är vad vi håller på med.”

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 22

2014-02-27 16:35

2. Golden generation

Västra Ukraina och Kiev, 2009 Längs fasaderna över uteserveringarna runt Mitskevitjtorget i Ivano-Frankivsk sitter stora reklamskyltar. Jag stavar mig fram genom de kyrilliska tecknen. ”Italien”. ”Spanien”. Marina berömmer mig och säger att jag har lärt mig snabbt. ”Det är resebyråer”, förklarar hon. ”Eller tja … de säljer paket resor med visum. Alla går inte att lita på. Men jag har en bra kontakt, jag tror att de köper sina visum från folk på ungerska ambassaden. Riktiga Schengenvisum alltså. Förut såldes de mest via polska ambassaden. Men det här får du inte berätta.” Vi passerar öltälten som har poppat upp överallt i staden, också här vid Mitskevitjtorget. De är en av samtidens alla nya бизнес. Som ett tidens tecken har ordet från i väst läckt in i ukrainskan och ryskan, här söker alla en biznes. Marina har långt, mörkt hår och går med solglasögon fram genom sin universitetsstad som om ingenting berörde henne och som om hon ägde allt. Folk tycker att hon inte alls ser slavisk ut, utan snarare mer latinsk, säger hon själv lite kokett. Som så ofta här: vad som är ukrainskt är ingenting att ha, det måste ständigt ursäktas. Nu i sommar fyller hon 22 år. Marina har just tagit sin master i engelska, och nu står hon inför ett livsbeslut. Det är på andra sidan gränsen framtiden finns. Inte här i Ukraina. Hon har en liten dotter att försörja. Av olika skäl – vi behöver inte gå in på det, eller hur? – måste hon utomlands snabbt. Skaffa ett jobb. Frågan är bara hur man ska kunna passera gränsen västerut. *

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 23

2014-02-27 16:35

2 golden generation

Det är något märkligt med gränser. Det är en konstruerad linje vi upplever som evig och självklar, trots att historien lär oss hur preliminära gränserna faktiskt är. Vem tänker i dag att vi svenskar lever i den västra av två rikshalvor? Vem före 1809 tänkte att det kunde beskrivas på något annat sätt? Eller som när man var barn. På skolgården drog någon med hälen i gruset, och plötsligt fanns där en linje laddad med betydelse. Plötsligt fanns där ett innanför och ett utanför, och man kunde göra övertramp, eller så konstruerade linjen i gruset ett vi som måste försvara sig från de på andra sidan. Fortfarande finner jag det barnsligt fascinerande att passera en gränskontroll: ett par steg över en linje och min rättsliga status förändras. Jag blir som en annan. Nog är det rätt märkligt? År 2004 förflyttas linjen i gruset österut. Europeiska unionen utvidgas och förflyttar yttre gränsen mot ett Ukraina som redan tidigare slitits mellan viljan till väst och banden till Ryssland, eller om det möjligen är tvärtom, åtminstone ville den orangea revolutionen i landet samma år mot väst. Som nya grannar fördjupar Ukraina och EU sitt samarbete, inte minst när det gäller gräns bevakning. För Europeiska unionen blir Ukraina en buffertzon österut där flödet av irreguljära migranter kan stoppas. Ukraina blir EU:s lydiga städgumma – och hon städar effektivt, för den forna östliga rutten till Europa är i dag så gott som stängd. Under 2009 gör jag flera resor till Ukraina. Jag ägnar månader åt att tjata på den ukrainska gränspolisen, State border guard service of Ukraine, att få besöka landets gräns mot EU. Där på den ukrain ska sidan finns något jag bara måste se med egna ögon. Kanske låter det trivialt. Men vad jag vill se är åt vilket håll de ukrainska gränspoliserna står vända när de spanar. Att väcka den ukrainska gränsmyndighetens intresse visar sig inte vara särskilt lätt. Det har inte gått många år sedan ukrainska gränspolisen var en del av KGB, och fortfarande verkar det arvet sitta i väggarna. Jag vill heller inte tala om exakt vad jag är intresserad av. I stället slätar jag över och säger att jag skriver om migrationsfrågor i EU, vilket för all del också är sant. Att jag är officiellt ackrediterad som journalist i Ukraina impo24

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 24

2014-02-27 16:35

2 golden generation

nerar heller inte nämnvärt, eftersom det ju är utrikesministeriet som har utfärdat den ackrediteringen. Gränspolisen begär egna papper, stämplar, kopior och formella önskemål från chefredaktören om assistans. I Ukraina har vid denna tidpunkt fyra olika myndigheter hand om migrationsfrågorna – vid sidan om de nämnda också Utrikesministeriet och Den statliga kommittén för nationaliteter och religioner i Ukraina – och jag får veta att det snarast råder konkurrens om inflytande mellan dessa fyra. ”Aldrig att du kommer till gränsen”, har de skrattat på IOM:s regionkontor i Kiev, alltså International Organization for Migration som hjälper mig. ”Får du ens en intervju har du tur.” Jag tjatar vidare ändå. Jag tjatar på gränspolisen tills det börjar kännas fånigt. Men så, i Kiev förra gången jag reste hit, pep faktiskt mobilen till vid femtiden en morgon. Textmeddelandet var anonymt, men där fanns en adress och ett klockslag där jag ombads inställa mig senare samma dag. Resan jag nu gör med Marina är en följd av mötet som då följde. Vi ska till gränsen, och hon ska tolka. * Marinas hemstad Kolomyia, en småstad i västra Ukraina vid foten av Karpaterna, kunde med sin slumrande bebyggelse från polsk tid nästan lika gärna ha varit en residensstad någonstans i Sverige, ett Nyköping eller Härnösand. Men de senaste åren har staden levt upp. I centrum renoveras de nergångna husen, och på det lilla torget blommar planteringarna. Här finns till och med en turistfälla: en stor äggformad museibyggnad vid stadstorget, tre våningarhög och med en permanent utställning av pedantiskt målade påskägg. Inträde: fyra hryvnia. Alltså att se: ägg. ”Och vad är Kolomyia känt för? Ett äggmuseum! Är du besviken? Det är okej om du klagar, det gör alla utlänningar som kommer hit. Ingen utlänning gillar Kolomyia”, säger Marina. Mellan en och tre miljoner ukrainare arbetar utomlands, och väldigt många gör det illegalt. Vissa säger att det snarare rör sig om sju miljoner. Fast vilken siffra som nämns för tillfället är mest ett 25

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 25

2014-02-27 16:35

2 golden generation

slags mode, för egentligen vet ingen. Vad som är säkert är däremot att befolkningen har minskat drastiskt sedan självständigheten på grund av låga födelsetal och emigration. Många åker till Ryssland – men härifrån fattiga västra Ukraina vill man hellre till EU. Här dräneras hela byar på mellangenerationen, och tanken på att migrera har snarast blivit ett mentalt tillstånd. Vi går längs lilla Kolomyias affärsgata och alla små butiker. Mitt på gatan finns en uteservering med parasoller, och där sitter ett gäng högröstade grabbar i ungefär Marinas ålder och dricker öl. ”Prata inte med dem”, instruerar hon mig. Marina nickar avmätt åt deras håll när vi passerar och hoppas att de inte ska vilja prata med oss. Jag noterar att andra vuxna som passerar ignorerar gänget fullständigt, ser stadigt rakt fram, fortsätter raskt förbi. ”Du, jag har bott här i över tjugo år, så jag vet: de som sitter där har alla föräldrar utomlands. Det är därför de har pengar”, säger Marina, lättad över att vi inte blev inbjudna. Om du är en bra människa i lilla Kolomyia gör du korstecken när du passerar en kyrka, oavsett om du går eller sitter på bussen, eller när du möter en präst på gatan. På söndagarna kan du finklädd delta i religiösa processioner där männen bär helgonbilder och barnen sprider blomblad från korgar längs vägen genom staden. Du delar in världen i goda och dåliga människor, och du talar om människors karaktär och moral. De som sitter på uteserveringen däremot, de och deras gelikar har fått ett lakoniskt öknamn: The golden generation. * ”Det finns en hel generation av föraktade barn till migranter här”, säger Daiva Vilkelyte på IOM, International Organization for Migration, när jag träffar henne i Kiev. Hon säger: först föraktas barnen för att de rör sig med mer pengar än många vuxna. Sedan föraktas de av sina lärare för sin bristande uppfostran. Och till slut blir barnen cyniska själva och börjar se föräldrarna, som de aldrig kan hälsa på utomlands, som penga 26

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 26

2014-02-27 16:35

2 golden generation

automater. Eller också ännu värre: många tar på sig skulden för att ha splittrat familjen. Nej, Ukraina kunde vara ett rikt land, men är en fossil, säger Daiva. Den orangea revolutionen var en explosion av energi, men när reformerna uteblev tog en förlamande besvikelse över. Eller som taxichauffören avrapporterade om sakernas tillstånd när hon en gång återvände till Kiev från Bryssel: Inga problem lösta. Människor åldras bara. ”Och kom ihåg att det här inte är något land i tredje världen! Människor känner sig som européer, och de kan inte förstå varför de inte är inbjudna till EU:s bord”, säger Daiva Vilkelyte. * På denna sida om gränsen, i Kolomyia, räcker överskottet från illa betald svartstädning långt. Här kostar en klippning sju hryvnia, vilket är ungefär lika mycket i svenska kronor, eller 10–15 hryvnia om det ska vara en bättre frisör. Den gyllene generationen dricker öl medan deras föräldrar städar och passar barn i väst. Men städpengarna renoverar också husen i Kolomyia. De bekostar utbildningar och blir grundplåtar för ny biznes: butiker, nya affärsrörelser. Det sker till priset av att barnen lämnas hemma för att växa upp med sina far- och mormödrar, alla dessa babusjkor. Så faller det på den äldre Sovjetgenerationens lott att uppfostra dessa paneuropeiska unga som växer upp med internet, sushi, pizza, euro-rysk popkultur och kramsjuka mobiler. Många av de unga drömmer om att lämna Ukraina. De har hört om andra som har lyckats. Det handlar inte bara om fattigdom och brist på möjligheter hemma, utan också om bilden av livet i väst som medierna förmedlar. Marina är inget undantag. Hon återkommer ständigt till platserna hon bara läst om. London. Prag. Paris. I hennes mun får namnen en klang besvärjelser som frammanar idealiserade länder på andra sidan gränsen vars största förtjänst är att de inte är Ukraina. Problemet är bara att så många har migrerat illegalt till EU från västra Ukraina att det nu blivit svårt att ens få turistvisum. Det är därför resebyråerna som säljer visumpaket ligger på rad i Ivano- 27

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 27

2014-02-27 16:35

2 golden generation

Frankivsk, vilket för övrigt ser ut att vara en bombsäker biznes av mängden av anslag och byråer att döma. Marina har varit utomlands, en gång. För ett par år sedan blev hon antagen på en work&study-resa i USA, blev kär på en månad och kom hem gravid. ”Kan du förstå vad dumt?” säger hon. Dottern heter Yulia och är drygt ett år nu. De bor hos Marinas mor och yngre halvsyster i en tvåa. Det fungerar inte alls bra hemma. Tänk om hon bara kunde flytta. Men hur? Ett lärarjobb nu efter examen skulle ge runt 100 USD i månaden. Hur ska man kunna leva på det? Och dessutom skulle hon bli tvungen att muta rektorn på skolan med runt 1 000 USD bara för att få jobbet, och de pengarna har hon inte. ”Jag älskar mitt land, och kunde jag få det att fungera i Ukraina skulle jag aldrig flytta. Men jag måste tänka på min dotter. Jag kan inte leva på 700 hryvnia i månaden, det går bara inte.” * Marinas vän Roman, också han 22, hör till dem som har fått sin handelsutbildning bekostad av mamma Svitlanas städpengar. Nu betalar han av det sista på taxin han kör. Med den får han ihop 3 000 hryvnia varje månad. ”Inte dåligt alls”, säger Roman lite malligt på engelska. ”Tretusen? Kanske en extremt bra månad”, viskar Marina och himlar med ögonen i smyg. Men Roman har större planer än så: han är delägare i en nystartad turistbyrå. Det ligger en fin skidort uppe i bergen, och i Ukraina är det billigt för utländska turister. Där borde det finnas biznes att göra. Problemet med turismen är de usla vägarna som gör att alla transporter tar så lång tid. Pengarna från Kiev till vägbyggen tenderar att försvinna – det finns så många administrativa potthål att fylla igen längs vägen över alla politikers och tjänstemäns skrivbord, uppenbarligen minst lika många som på de verkliga vägarna. Roman flinar ironiskt. Den lilla villan i Kolomyia doftar av målarfärg, och utanför ligger byggmaterial på hög. Mamma Svitlana, 46 år, är hemma på 28

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 28

2014-02-27 16:35

2 golden generation

semester från Spanien och övervakar arbetet. Just nu renoverar de köket och lägger om trädgårdsgångarna. En gång om året reser Svitlana hem från Spanien på besök, och varje gång slår det henne vilken välmående stad hon numera kommer till. Se bara på alla nya bilar! Och alla affärer som öppnar, alla öppnas av barn till föräldrar som är utomlands och arbetar. Det är verkligen en jätteskillnad mot när hon for för nio år sedan. Men själv vill hon hem till Sevilla igen. Spanien är hennes land nu. Hon ler nöjd när jag tilltalar henne señora. ”Jag känner själv tjugotvå andra från Kolomyia bara i Sevilla och Marbella!” säger hon och berättar hur de alla tar hand om gamla och barn och städar i privata hem. ”Vi är lyckliga att EU ligger så nära. Marockanerna, de drunknar i Medelhavet i stället.” Svitlanas historia är en askungesaga av det slag som sprider sig som ringar på vattnet här i västra Ukraina. Hon vågade och lyckades. Men egentligen var resan till Spanien för nio år sedan en desperat handling som började med att Romans fotbollsskor brann upp. I slutet av 1990-talet arbetade Svitlana som mellanchef på en spritbutik i staden. Privatiseringsvågen hade förändrat arbetsklimatet över en natt. Plötsligt dikterade arbetsgivarna alla villkor, och den mycket modesta lönen kom sent om den överhuvudtaget betalades ut. Hennes dåvarande man arbetade på en möbelfabrik, och där var det likadant med lönen. Så trots att bägge arbetade heltid hade de inte pengar till räkningar och mat. ”Det var en svår tid … men så mötte jag en vän som kom tillbaka från USA på semester. Hon sa att livet var mycket bättre utanför Ukraina. Fast först tvivlade jag på att hon hade rätt.” Det var då Roman, tolv år gammal, kom hem från skolan mitt i vintern med helt söndertrasade skor. Hon lade skorna vid kaminen för att de åtminstone skulle torka – men de utslitna lädertrasorna fattade eld och brann upp. Roman var otröstlig. Hans dröm var att gå i en sportklass och spela fotboll. Men några pengar att köpa nya skor för fanns helt enkelt inte. Händelsen malde i huvudet på henne. Tänk att inte kunna ge sitt barn hela skor. Så här eländig kunde tillvaron bara inte få vara. Med lånade pengar gick hon till en resebyrå och kom hem med biljetter och turistvisum till Spanien. Att det blev just Spanien var 29

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 29

2014-02-27 16:35

2 golden generation

ett rent hugskott; på resebyrån mötte hon en annan kvinna som skulle just dit. Hennes man protesterade. ”Du kommer att dö där borta”, sa han. Men hon åkte ändå. Hon liksom många andra kvinnor, för kvinnor migrerar nu oftare än män. ”Hon var tvungen att åka på min födelsedagsfest, jag fyllde 13. Jag förstod det inte”, minns Roman. ”Nej, vi höll det hemligt för honom …” Jobb fick hon inom en månad. Hon skulle städa i ett privat hem – 420 euro i månaden blev hon lovad, men när de fick höra att hon inte talade spanska sänktes genast lönen till 300 euro. För den lönen arbetade hon sju dagar i veckan mellan 8 och 20, ibland längre. På kvällarna var hon så trött att hon knappt orkade lyfta fötterna i säng. Varje kväll ångrade hon sitt beslut och grät efter Roman. Hon satte upp som mål att snabbt lära sig spanska. Då skulle hon inte vara lika utsatt. Efter några månader kom hon till en ny familj som behandlade henne med respekt, och som till och med försökte hjälpa henne att få ett legalt uppehållstillstånd. Men i stället kom ett avslag och en varning som tvingade henne att återvända till Ukraina för en tid. ”Men jag blev väldigt deprimerad när jag kom hem. Att åka utomlands och sedan komma tillbaka … det är bara inte samma sak här. Överallt annars så kan man köpa vad som helst, och åka vart som helst … och sedan var situationen med min man heller inte längre bra.” Det är också typiskt för migranterna: äktenskap som tar slut. Svitlana återvände till Spanien och städade på nytt, men den här gången legalt. 2005 hade hon lärt sig spanska bra nog att gå en kurs i databaserad bokföring, och nu är hon anställd på ett kasino. ”Life is getting better”, säger hon, Roman översätter, och av sammanhänget är det oklart om hon talar om sitt eget liv, eller kanske om livet i Kolomyia där ungarna i dag har skor sydda i Kina som ungar överallt i Europa annars. Det är tur att gränsen ligger så nära, konstaterar de igen. Bara åk till östra Ukraina och se skillnaden mot här, där är det fortfarande rena Sovjet. * 30

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 30

2014-02-27 16:35

2 golden generation

Mötet på gränspolisens högkvarter ett par månader tidigare blir absurt. Jag letar mig fram till adressen i Kiev som jag fått i textmeddelandet tidigare samma morgon. Det är förmiddag när jag på utsatt tid öppnar en anonym träport på Volodymyrska, alldeles invid Sofiakatedralen. Precis innanför i en glasbur sitter en ung, strikt uniformerad gränspolis med en av de där gigantiska gröna uniformshattarna som lever kvar sedan Sovjettiden. Han talar inte engelska, och han ler naturligtvis inte, för det vore oförskämt att flina främlingar rakt i synen. En pressofficer hämtar mig och leder mig genom vindlande korridorer. Jag inser att det som utifrån liknade bostadshus från sekelskiftet i själva verket är flera sammanlänkade huskroppar och gränspolisens högkvarter, i nära anslutning till säkerhetspolisens och den ukrainska underrättelsetjänstens lokaler. Vandringen slutar i ett konferensrum helt uppfyllt av ett gigantiskt ovalformat förhandlingsbord i ljust trä. Säkert får ett par dussin personer plats här. Jag sätter mig mitt på ena långsidan. Vad som ska hända eller vem jag ska träffa vet jag fortfarande inte, allt jag vet är att jag bett om bakgrundsinformation och om att få komma till gränsen. Gränsen, ja. Som att dra med hälen i gruset på skolgården så att en linje uppstår, tänker jag igen, där några råkar hamna på andra sidan. Nu är ukrainarna de närmsta de andra EU har. En nervös kvinna kommer in och presenterar sig som tolk, och efter henne tre uniformerade män. Två av dem har lika breda gradbeteckningar över vänster bröst som männen är breda själva. De hälsar mycket formellt, lägger sina hattar som stora gröna sköldpaddor framför sig på det jättelika konferensbordet, och de sätter sig så att de flankerar platsen mitt emot mig där gränspolisens talesman överste Sergij Mikolajovitj Astachov tar plats. Han är i femtioårsåldern, tunnhårig och mindre än de andra två, och han har pigga ögon. Han ursäktar sig vänligt och ber att få tala ryska. Sedan följer ett samtal där det inte alltid är så lätt att avgöra vem som egentligen intervjuar vem. Vad exakt vill jag veta? Varför? Vad är meningen? 31

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 31

2014-02-27 16:35

2 golden generation

”Er anpassning till EU”, svarar jag. ”Ert samarbete för att stärka gränsen västerut.” ”Det kanske inte är helt riktigt att vi bara stärkt uppmärksamheten kring vår västra gräns. Ledningen vid gränspolisen riktar samma uppmärksamhet mot alla gränser: den mot EU, liksom gränserna mot Vitryssland och Ryssland”, säger plötsligt överste Astachov efter att jag själv har svarat på frågor i tjugo minuter. Jag inser nu att min del av intervjun har börjat. Översten redogör utförligt, faktiskt utomordentligt utförligt, om den omställning som de nya kraven på gränsbevakning innebär. Den västra gränsen har ju historiskt sett alltid varit bättre bevakad, alltså från självständigheten 1991, men också under Sovjettiden. Fast på den tiden var den gräns som måste bevakas 1 300 kilometer – nu är den totala gränsens längd runt landet 7 000 kilometer. ”Du kan ju föreställa dig hur många gränsstationer vi blivit tvungna att skapa. Tusentals anställda har rekryterats. Och fortfarande pågår demarkationen av gränserna på sina håll”, säger han utan att nämna Ryssland vid namn. ”Men det är inte Ukrainas fel. Tyvärr förstår inte våra grannländer våra ställningstaganden och vill inte medverka till att lösa dessa problem. Men vi ska inte diskutera den saken.” Vid gränsen mot EU-länderna däremot, där råder vänskapligt samarbete. Han refererar statistik för att visa hur de avslöjade illegala övergångarna minskat från 2004 till bara runt 1 500 år 2008. ”Vi tycker att vi är framgångsrika”, säger han. ”Men för att vara helt uppriktig: 90 procent av de illegala migranterna kommer till Ukrainas territorium via Ryssland, så kanske måste vi uppmärksamma den gränsen något mer.” Som ofta i Ukraina är officiella möten formella. Varje fråga kräver femton minuters omständliga svar. En av överstens flankerande officerare har nu somnat. Men det som utvecklar sig till en tvåtimmarsintervju med ett fåtal frågor ger mig åtminstone tid att tänka. Jag har fortfarande inte talat om varför jag vill till gränsen, så överste Astachov har gissat, och han har gissat att jag som EU-journalist är här för att undersöka om Ukraina gör sitt jobb att täppa till gränsen västerut. Huvudlinjen för Ukraina i dag är anpassning till EU, fortsätter 32

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 32

2014-02-27 16:35

2 golden generation

han. Vad gäller personal och teknisk utrustning är de redan jämförbara med EU, det vill han inte tveka att påstå. Ukraina betalar självt mer än 85 procent av den tekniska utrustningen som finns vid gränserna. Men övervakning som exempelvis värmekameror, det hjälper EU till med. ”Förra året skaffade vi tolv mobila enheter med termovision, en teknik som är väldigt effektiv. Men vi har 7 000 kilometer att bevakamedan Polen har 200 sådana enheter bara för att bevaka gränsen mot Ryssland och Ukraina, kan du tänka dig det?” Ofta är det polackerna som ser grupper av illegala migranter röra sig på deras sida gränsen och slår larm. Så ber översten om tillåtelse för en personlig reflektion. ”Om den Europeiska unionen ställde den tekniska utrustningen till förfogande vid vår östra gräns, kan du då tänka dig det positiva resultatet? Det handlar ju om vår gemensamma säkerhet, så resultatet gynnar bägge parter.” Med en plötslig iver reser sig nu översten och går den långa vägen runt konferensbordet bort till mig, och där bläddrar han fram Europakartan i sin fickalmanacka. Han låter fingret vandra uppifrån finländska gränsen och ända ner till Svarta havet för att demonstrera en poäng. Ser du? Den naturliga gränsen mellan EU och den ryska delen av Europa, den går faktiskt vid Ukrainas östra gräns, inte längs den västra. Så klart att allt skulle bli mer effektivt om vi gemensamt skulle lägga ansträngningarna där, säger han. ”Vi tror inte att Ryssland någonsin blir en del av EU, men vi hoppas på det om säg kanske tio år.” Efter intervjun gör överste Astachov klart att gränspolisen kommer att assistera mig och att jag kommer att få besöka gränsen till väst. Tydligen har jag blivit godkänd. * Under 1990-talet gick den ”östliga rutten” från Centralasien till Europa för de migranter som korsade gränserna utan tillstånd genom Ukraina. Vid millennieskiftet fanns uppskattningar om att en halv till en miljon irreguljära migranter befann sig i Ukraina på 33

14-09 N&K Nyttiga 27 feb.indd 33

2014-02-27 16:35

ISBN 978-91-27-13818-6

DAVID QVISTRÖM NYTTIGA MÄNNISKOR

DAVID QVISTRÖM

NYTTIGA MÄNNISKOR En reportagebok om migranter, gränser och MÄNNISKOSYN

omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: viktor gårdsäter författarporträtt: Sofia Runarsdotter

9 789127 138186

NOK_QVISTROM_NYTTIGA_MANNISKOR.indd Alla sidor

2014-02-28 12:03