Johanne Hildebrandt är prisbelönt krigsreporter och bestellerförfattare.
Sara, välkänd programledare på tv, får sparken när hennes skandalösa kärleksaffär med en minister avslöjas. Vännerna och de forna kollegorna vänder henne ryggen och hennes värld rasar samman. Utblottad och hämndlysten tvingas hon resa till Irak för att återupprätta sitt rykte och söka upp en man som hon hatar. Ett uppdrag som visar sig få större konsekvenser än hon någonsin kunnat ana … Magnus, son till en framgångsrik företagsledare, har brutit kontakten med sin familj och befinner sig vid frontlinjen i Irak som soldat i amerikanska armén. Desillusionerad och utmattad efter månader av strider tvingas han konfrontera det han fruktar mest – sitt förflutna. Jasmin har tvingats ta ett livsfarligt jobb för att försörja sin familj i Bagdad. När hon avslöjas ställs hon inför ett fruktansvärt val – att rädda sin familj eller förråda sina vänner. Älskade krig är en andlöst spännande roman om kärlek, överlevnad och försoning i krigets Irak, men också en skildring av vad som utspelar sig bakom de vackra fasaderna i Stockholms kändisvärld. Boken bygger på en verklig händelse.
Johanne Hildebrandt Älskade krig
Johanne Hildebrandt fick sitt stora genombrott med succétrilogin »Sagan om Valhalla» som sålt i 500 000 exemplar. År 2002 belönades hon med Guldspaden för boken Blackout, om hennes tio år som korrespondent i Bosnien, och 2007 nominerades hon till Stora journalistpriset för sin rapportering från Irak.
Johanne Hildebrandt
ISBN 978-91-27-11764-8
Sara makade på sig och försökte förgäves hitta en ställning där inte skyddsvästen skavde mot ryggen. I samma ögonblick dök planet och började skaka som om det höll på att falla sönder. Hon grep tag i lastnätet bakom ryggen och klamrade sig fast. Hon borde ta kort på sig själv med mobilen och skicka en bild till Veronica. Väninnan skulle verkligen uppskatta att se Sara sitta i skyddsväst omgiven av soldater. Sara borde skicka bilden till alla som skrivit att hon var en iskall karriärist som bara brydde sig om jobb, makt och utseende. Nu satt hon här i en plåtburk till flygplan – otvättad, dammig och riktigt äcklig. I nästa ögonblick tog planet mark med en hård duns och Sara slungades åt sidan när det tvärbromsade och sedan blev stilla. Hon knäppte av sig säkerhetsbältet och stelnade till. Hon var framme i Bagdad. Hon hade landat i ett krig.
OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD/ MYSTICAL GARDEN DESIGN FÖRFATTARPORTRÄTT: MONIKA FRANZON
ROMAN
A lskade krig.indd 4
08-08-19 15.44.37
Det var krigets blodigaste sommar, men i flodkröken strömmade vattnet oberört förbi som det gjort i tusentals år. Långbenta hägrar letade insekter i strandens lera, svarta vattenbufflar trängdes vid vassen och njöt av det dyiga vattnets svalka. Den magre tonårspojken som låg i skuggan under palmerna höll på att somna i eftermiddagshettan, trots att han borde vaka över hjorden med getter. Han kämpade emot i det längsta men till slut föll ögonen ihop och han började snarka lätt med halvöppen mun. Ett stenkast från pojkens rygg, dold av den frodiga grönskan, gick en man längs grusvägen fastän värmen var så obeveklig att varje människa med självbevarelsedrift höll sig i skuggan. Hans solbrända ansikte var vått av svett och det droppade från näsan ner i det gråspräckliga skägget. Kläderna var västerländska – en gulaktig skjorta nerstoppad i linningen på bruna nylonbyxor. Han hade sandaler, och fötterna var grå av vägdamm. Över axeln bar han en väska i grovt tyg. Han gick med raska steg mot den lilla byn som låg någon kilometer bort. När han nådde fram till kullen som reste sig över vägen och Eufrats strand stannade han i skuggan av palmerna. Där torkade han svetten ur pannan och såg sig sedan omkring, som om han letade efter något. Sergeanten som låg gömd i växtligheten på kullens topp osäkrade sin M24. – Det är han, sa han tonlöst utan att se upp från sitt vapen. Soldaten vid sergeantens sida följde med en kikare varje rörelse mannen på vägen gjorde. 5
A lskade krig.indd 5
08-08-19 15.44.37
– De är lika, men jag är inte säker, svarade han och såg på bilden han tagit fram ur bröstfickan. Han var trött, det var de båda efter att ha legat på kullen i timmar för att spana efter den efterlyste terrorist som enligt uppgift höll till i byn. De borde ha blivit avlösta för länge sedan men något hade fördröjt det andra teamet. Så var det alltid. Ingenting fungerade. Mannen på vägen kisade mot solen. Han vände sig mot kullen och såg upp på grönskan som om han kände på sig att någon var där. Sergeanten följde honom med vapnet. – Jag är säker, det där är svinet som dödade Ratchak och O’Malley, sa han och slöt fi ngret runt avtryckaren. Nere på vägen tog mannen fram sin väska. – Han verkar ha sett oss, sa soldaten spänt. Mannen stoppade ner handen i väskan och drog snabbt fram något. – Akta, det kan vara ett … Sergeanten tryckte av. Skottet fick vattenbufflarna att rycka till och en flock hägrar lyfte hastigt från stranden och flög norrut, mot Bagdad. Mannen träffades i tinningen och föll på sidan. Sergeanten såg upp från sitt vapen. Skuggan av ett leende drog över hans mun. – Perfekt träff. Soldaten såg genom kikaren hur en vattenflaska rullade bort från kroppen. – Fan, det var inget vapen! Nu är vi körda. Det fanns panik i hans röst men sergeanten förblev oberörd. – Han var beväpnad och utgjorde ett hot. Vi har eliminerat en terrorist – har du problem med det, menige Rico? Orden uttalades med pondus. I varje stavelse dolde sig ett hot. Soldaten såg förvånat på sin överordnade innan han slog ner blicken. – Nej, sergeant. – Oroa dig inte, jag tar hand om det här. De reste sig, samlade ihop sin utrustning och gick sedan nerför sluttningen till vägen. Sergeantens ansikte var slutet och ögonen tomma under hjälmen. Det var tredje året han tjänstgjorde i Irak; 6
A lskade krig.indd 6
08-08-19 15.44.38
han hade slutat bry sig för länge sedan. Sakligt betraktade han den döde irakiern som låg med ansiktet vridet mot marken. Handen var öppen, formad som om han fortfarande höll i vattenflaskan. Ögonen var halvöppna och såg tomt ut i ingenting. Blod och grå hjärnsubstans bildade en mörk pöl i vägdammet. Soldaten satte sig på huk. Han jämförde den döde med det foto han tagit upp från bröstfickan och skakade sedan på huvudet. – Fan, det är inte han. Det är inte ens i närheten, sa han och spår av oro hördes i hans röst. – Det spelar ingen roll, de är terrorister allihop, sa sergeanten och tryckte till den döde med kängan så att kroppen vältrade över på rygg. Utgångshålet hade slitit upp halva skallen; benbitar skymtade bland hår och blod. – Han såg oss och drog vapen, vi sköt i självförsvar. Soldaten torkade bort svetten som rann längs pannan. – Vilket vapen? Sergeanten svarade inte utan tog istället fram en pistol ur fickan, tryckte den i den dödes hand och lämnade den sedan där, som om vapnet tillhörde honom. – Ingen kan bevisa något, sa sergeanten dovt. Soldaten skruvade nervöst på sig. – Är det säkert att vi inte kommer att åka dit? Sergeanten log snett och såg sig omkring på den tomma vägen. – Så länge vi berättar samma historia är det lugnt. Okej? – Ja, sergeant. Utan att säga mer lämnade de den döde, klättrade uppför kullen och försvann i riktning mot observationsposten ett par kilometer därifrån. Vid stranden kurade den skräckslagne pojken ihop sig bakom palmen han tidigare sovit under. Först när han var helt säker på att soldaterna gett sig av lämnade han sitt gömställe och sprang för att hämta hjälp.
7
A lskade krig.indd 7
08-08-19 15.44.38
Det här var självplågeri. Sara var så nervös att handen som höll kuvertväskan var genomblöt när hon gick uppför Operaterrassens svängda trappa. Sorlet från festvåningen växte för varje steg, en orkan av hotfulla skratt som smulade sönder den beslutsamhet hon så mödosamt samlat ihop under dagen. Kören av välkända undergångssånger började sjunga i bakhuvudet. Det var vansinne att visa upp sig på festen. Det var alldeles för tidigt, hon var inte redo. Sara torkade av händerna mot rocken innan hon lämnade den till den vänligt leende fl ickan i garderoben. Munnen smakade metall av adrenalinet som forsade genom blodet. Hon drog ett djupt andetag. Det fick räcka nu. Det fanns inget att vara rädd för, de kunde inte skada henne mer än de redan gjort. Sara sträckte på ryggen och gick in i festsalen. Alla som betydde något inom media var samlade för att delta i utdelningen av Stora journalistpriset. Välklädda minglade de runt med champagneglas i händerna medan de vänligt konverserade och noga noterade vilka som var där. Janne Josefsson stod mitt i den stora salen och samtalade med den högväxta trion från Uppdrag granskning. Robert Aschberg hängde vid ett av de runda borden med en öl i handen och såg ut som om han drömde om att få vandra runt i skärgården iförd gummistövlar. Aftonbladets chefredaktör småpratade med Dagens Nyheters Thorbjörn Larsson; runt dem trängdes ett hov av kostymklädda mellanchefer som uppmärksamt sög i sig varje ord som yttrades. Amelia Adamo 8
A lskade krig.indd 8
08-08-19 15.44.38
gled runt som en drottning, iförd en guldglittrande klänning. Sara borde släntra fram till Amelia, växla några ord för att visa att hon hade kontroll över situationen, kanske erbjuda sig att tala ut i någon av hennes tidningar. Men hon klarade inte av det, inte än. Kollegorna från tv började lägga märke till henne. De viskade till varandra, såg på henne som om hon vore en oönskad släkting som man inte vet hur man ska förhålla sig till. En rännil av svett letade sig nerför Saras ryggrad. Paniken värkte till i mellangärdet, som ett ilsket djur som försökte bita sig ut ur magen. Inte tänka på det där, hon måste hålla sig lugn. Hon var ett proffs, en stjärna med hundratals timmar av direktsändning i ryggen och med vänner i samhällets högsta skikt. Snyggt smal var hon också efter alla månader av ångest. Det enda som fyllde ut den svarta Armaniklänningen var de svindyra brösten. Hon kunde klara det här, allt hon behövde göra var att spela teater, låtsas som om hon hade full kontroll. Framför henne låg baren och bakom den öppnade sig de stora fönstren ut mot Kungsträdgården. Till vänster fanns en liten alkov, tom på människor. Sara började gå ditåt och trängde sig förbi Maria Hjorthage, programledare på konkurrentkanalen. – Hej, kul att ses. Sara använde sin varma vuxna röst, den som signalerade förtroende. – Det var länge sedan, svarade Maria förvånat och log stelt. Sara nickade till ett par andra hon vagt kände igen, gömde sig sedan i alkoven medan hjärtat hamrade i bröstet. Det här var värre än hon någonsin kunnat föreställa sig. Det enda skälet till att hon tvingat sig hit var att hon ville visa att hon fortfarande fanns och att skandalen inte hade knäckt henne. Hon måste göra ett gott intryck, annars skulle hon inte få några nya erbjudanden, och gudarna visste att hon behövde ett nytt uppdrag. Fast hon fick naturligtvis inte verka desperat, då skulle hon skrämma bort alla potentiella arbetsgivare. Sara tog ett fast grepp om kuvertväskan och tvingade sig att le. Bengt Storm var på väg mot henne med sensationskåtheten lysande ur ögonen. 9
A lskade krig.indd 9
08-08-19 15.44.38
– Vilken överraskning, tänk att träffa dig här, sa Storm. Han var chefredaktör på en av de tidningar som släpat hennes namn i smutsen, en av dem som behandlat henne värst. Sara såg på hans spritsvullna ansikte och fick en plötslig lust att slå honom så hårt att hans tänder lossnade. Istället log hon sitt mest intagande leende. – Tycker du? Jag brukar ju gå hit varje år, svarade hon oskyldigt. Att få ett utbrott och kräva upprättelse skulle inte leda någonstans, bättre då att försöka vinna Storm så att han skrev välvilligt om henne i sin tidning eller blogg. Det var så branschen fungerade – genom kontakter och vänner som hjälpte varandra fram på olika sätt. Sanning och prestationer hade inget med saken att göra; ryggdunkningar, sympatier och små tjänster var det bränsle som höll karriärerna igång. – Du har självklart rätt, jag trodde bara inte att du skulle komma i år. Vad sysslar du med nuförtiden? Har du några nya spännande projekt på gång? Sara slängde med huvudet och började kokett leka med en hårslinga. – Jag arbetar med ett par otroligt intressanta saker och har det väldigt bra. Hur är det med dig? Jag tycker tidningen har blivit så otroligt mycket bättre sedan du tog över den, svarade hon. Smicker fungerade alltid som avledning. – Åh, tack så mycket, sa Storm och log belåtet. Det är som vanligt, det går upp och ner. Han tvekade, som om han funderade på att ställa fler frågor till Sara, men bestämde sig sedan för att låta bli. – Det var trevligt att träffa dig, lycka till med projekten! Storm höjde sitt glas med ett fl in som dröp av misstro. Han visste mycket väl att Sara inte hade något på gång – och han njöt av det. Sara såg honom försvinna medan förnedringen brände i magen. Förra året hade alla svärmat runt henne för att försöka få hennes uppmärksamhet. Då var hon fortfarande den kända, hyllade programledaren. Nu gav kollegorna Sara snabba ögonkast, de lutade sig mot varandra och viskade sinsemellan. Stirra ni, jag är fortfarande kvar, tänkte Sara. Ni lyckades inte 10
A lskade krig.indd 10
08-08-19 15.44.38
knäcka mig, jag tog inte livet av mig eller försvann från jordens yta. Hoppas ni mår bra av att ha gjort mig arbetslös medan ni själva tjänade pengar på min förnedring och mitt förstörda liv. Hon la armarna i kors och lutade sig mot väggen. Det här var meningslöst. Egentligen var det ofattbart att Bonnierkoncernen överhuvudtaget hade bjudit henne till prisutdelningen. Saras första tanke när hon fick brevet var att det måste vara ett misstag. Hon, som varit en av de mest eftertraktade gästerna på fester och premiärer, hade ju strukits från alla inbjudningslistor. Ändå hade det långsmala kuvertet legat på hallmattan som en bro tillbaka till det liv hon fördrivits från. Sara hade suttit i timmar och följt de snirkliga bokstäverna med fi ngret medan hon grubblade över om hon skulle gå. Till slut kom hon fram till att hon inte hade råd att ligga hopkrupen i sin lägenhet och vältra sig i självömkan längre. Det var dags att börja planera sitt återtåg, så att hon kunde få upprättelse. Hon tackade ja och hade ångrat sig alltsedan dess. Sara såg modlöst ut genom fönstret, där Grand Hôtels ljusflödande fasad skymtade på andra sidan Kungsträdgården. Det var ett misstag att komma hit, hon borde verkligen gå hem. – Vad roligt att se dig! Hon ryckte till när en hand placerades på hennes arm. Malou, för kvällen klädd i en lång röd brokadklänning, log vänligt mot henne. – Hur är det med dig? Malous röst var full av värme – något som inte behövde betyda någonting i den här världen, men Sara visste att hon var uppriktig. Hon var en av de få som inte vänt henne ryggen. – Det börjar bli bättre. Dina mejl betydde mycket, tack snälla, sa hon. – Jag kan inte begripa hur de kunde behandla dig på ett sådant fruktansvärt sätt, sa Malou och klappade hennes arm. Härligt att du är tillbaka! Hon lämnade Sara i ett moln av parfym och spirande hopp. Alla människor var tydligen inte ute efter att avrätta henne, det bara kändes så. 11
A lskade krig.indd 11
08-08-19 15.44.38
Utrikeskorrespondenten Love Ramström gjorde en gest mot Sara innan han vände sig mot de tre kvinnor som svärmade runt honom och sa något som fick dem att börja skratta. Sara bet ihop tänderna så hårt att det värkte i käken. Ramström var den siste som hade rätt att uttala sig om henne. Han, den store stjärnreportern, som skröt om hur många semestervikarier han kunde sätta på och dessutom hade barn med en älskarinna som arbetade som sekreterare på Dagbladet. Utåt sett var han självklart lyckligt gift, engagerad i kyrkan och noga med att odla bilden av sig själv som rekorderlig familjefar. Han var knappast den enda i rummet som spred en officiell bild av sig själv som sanningens väktare och det lilla folkets röst men betedde sig som ett arsle. Det var så världen fungerade – allt var bara yta och illusioner och grabbarna höll varandra om ryggen. Själv var hon kvinna, vilket betydde att spelreglerna var annorlunda. Det var därför hon fått sparken för något som männen gjort i århundraden. Hyckleriet gjorde henne illamående. Ramström drog kokett fi ngrarna genom sitt svartlockiga hår. Åldern hade gjort att huden i hans ansikte börjat hänga, kinderna och påsarna under ögonen hade växt till bassetliknande proportioner. Ändå stod de där, tre tjejer runt trettio, i alltför trånga klänningar och med ögonen glänsande av beundran. En yxa mellan skulderbladen borde han ha, det skulle lära honom att uppföra sig som folk och tänka efter innan han stärkte sitt ego med en ny erövring. – Där är du ju. Varför gömmer du dig här? Veronica kom gående på skyhöga klackar och med det blonda håret böljande runt axlarna. Hon var klädd i sin svartvita dräkt från Renato Nucci och – viktigast av allt – hade två glas champagne i händerna. – Jag funderade på att sparka Ramström mellan benen. Veronica vände sig om och gav utrikeskorrespondenten en kort blick. – Bra, förr eller senare måste någon snöpa den jäveln, sa Veronica och skålade. Sara log lättad mot väninnan. Allt kändes bättre nu när hon var här. – Nå, hur går det? Har du pratat med någon och visat dig från din 12
A lskade krig.indd 12
08-08-19 15.44.38
bästa sida? Nej, du har gömt dig här i hörnet och tyckt synd om dig själv hela tiden, eller hur? – Jag har inte sett någon som är intressant. Veronica höjde ett perfekt plockat ögonbryn och såg demonstrativt ut över rummet. – Jag ser två chefredaktörer och en kanalchef, de är kanske inte särskilt intressanta i sig men de är i alla fall tre potentiella arbetsgivare. Sara drack ur glaset. – Jag vet, jag är feg, men jag har i alla fall kommit hit. – Sant, sa Veronica och skålade mot Sara. Bra gjort, det är ett stort steg i rätt riktning. Om du kan börja prata med folk också kommer du säkert snart att få ett jobb. Ångesten högg till i magen igen. Pengarna var nästan slut och hon kunde inte längre betala amorteringarna. Om hon inte fick ett arbete skulle hon bli tvungen att sälja lägenheten, den enda tryggheten hon hade i sitt liv, och flytta utanför stan. – Jag kanske kan få jobb på Öppna kanalen, eller så kan jag helt enkelt satsa på att bli en medelålders lådvinsalkoholist i någon förort. Hennes tillkämpade glättighet smakade illa i munnen. – Så ska det låta, äntligen börjar du se framåt, sa Veronica och smuttade på sitt glas. För övrigt är du väldigt snygg i kväll. – Tack, jag kanske kan sälja min kropp, svarade Sara lakoniskt. – Som sagt, möjligheterna i livet är oändliga. Det viktiga är att inte ge upp, sa Veronica. En röst kallade gästerna att ta plats och alla började långsamt röra sig mot Rotundan, den lokal där prisutdelningen skulle äga rum. Veronica stack armen under Saras arm och tillsammans följde de med strömmen. – Kommer du att klara det här? frågade Veronica. Sara nickade, djupt tacksam över att ha väninnan vid sin sida. Gud vet vad det hade blivit av henne utan Veronica.
13
A lskade krig.indd 13
08-08-19 15.44.38
De var sena. Gatan var nästan helt tömd på människor och affärerna var stängda sedan länge. Jasmin såg oroligt på klockan. Det var bara en timme kvar till utegångsförbudet, ändå satt Bob surmulen vid ratten och körde så långsamt att hon ville skrika rätt ut. – Kan du inte köra lite fortare, undrade hon när han saktade ner så mycket att bilen nästan stannade i en korsning. Hon ångrade orden så fort hon sagt dem, väl medveten om vad hon satte igång. – Jag hade varit hemma för flera timmar sedan om jag inte varit tvungen att vänta på dig. Nu tvingas jag riskera mitt liv bara för att du ska köras hem, sa han med gnällig röst. Jasmin bet sig i tungan och tvingade sig att vara tyst. De var försenade därför att irakiska polisen hade satt upp nya vägspärrar och genomsökte varenda bil, vilket gjort att de fått vänta i timmar. Men det hade Bob valt att glömma eftersom han sedan länge bestämt sig för att Jasmin var orsaken till allt ont i världen. Lättad såg hon hur de svängde in på hennes gata. Snart skulle hon få slippa honom. Hon räknade sekunderna medan bilen rullade förbi de smutsgrå höghusen, som var så slitna att de nästan såg rivningsfärdiga ut. Hon undrade om de hade fått tillbaka vattnet. Sist hon pratade med sin mor hade det varit avstängt i ett par dagar och de hade fått köpa dyrt flaskvatten som de släpat uppför trapporna. Jasmin suckade lättad när Bob bromsade in framför hennes port. – Tack för skjutsen. Hon tvingade sig själv att låta glad på rösten när hon öppnade dörren. 14
A lskade krig.indd 14
08-08-19 15.44.38
– Som om jag hade något val, hörde hon Bob muttra innan hon slog igen bildörren med en hård smäll. Jag får inte låta honom reta upp mig, tänkte Jasmin när hon passerade de överfyllda soptunnorna och lukten av förruttnelse. Jag är ledig nu och det enda jag behöver tänka på är mig själv. – Jasmin! Längre ner på gatan kom en lång, gänglig figur springande. Hon ställde väskan på trottoaren och väntade tills han nådde fram. – Lillebror, vad gör du ute så här sent? Han log andfådd. Fjunen på hans överläpp hade blivit fler och tjockare under de veckor hon varit på jobbet och hon kunde svära på att han växt ytterligare någon centimeter. – Jag skulle kunna fråga dig detsamma, sa han och kysste hennes kinder. Han vände sig om och gjorde en gest mot Bobs bil som försvann längs gatan. – Vem var han? Det fanns en irriterande misstänksamhet i hans röst. Mohammed var hennes lillebror, inte hennes pappa, även om han ibland verkade inbilla sig det. – Bob arbetar som chaufför och därför körde han mig hem, svarade hon lugnt. Det var ledighetens första lögn och hon visste alltför väl att det inte skulle bli den sista. Mohammed tog hennes väska och tillsammans gick de mot porten. – Jag önskar att du inte arbetade, de andra retar mig och ställer konstiga frågor om dig. Ibland säger de saker som … ja, du förstår. Det hade varit bättre för familjen om du varit hemma. Jasmin kvävde en suck. Nu började det igen och hon hade inte ens kommit innanför dörren. – Du vet att vi inte klarar oss utan pengarna och det är ingen skam att arbeta för en organisation som hjälper andra kvinnor. Hon var så van vid lögnen att den automatiskt lämnade hennes mun. Men Mohammed kunde aldrig få reda på vem hennes verkliga arbetsgivare var, det var alldeles för farligt för henne – för dem alla. 15
A lskade krig.indd 15
08-08-19 15.44.38
Det var så det måste vara och Jasmin kände inte ens några samvetskval längre för sitt dubbelliv. Hon var bara trött. Och glad över att vara hemma igen. Mohammed höll upp porten. – Förlåt, jag borde inte prata om det när du precis kommit hem från jobbet. Jasmin svarade inte utan gick tyst uppför trapporna.
16
A lskade krig.indd 16
08-08-19 15.44.39
Sara steg in i Rotundan, ett stort runt rum med en takhöjd på åtta meter. En scen hade byggts upp längs ena väggen. Framför den stod runda bord där de som nominerats till priset skulle sitta; resten av åskådarna slog sig ner på raderna av stolar som ställts upp. – Titta, där är kräket, viskade Veronica. Wilhelm stod framför scenen tillsammans med de andra nominerade. Han skakade hand med kanalchefen, bugade sig leende och insmickrande innan han presenterade sin vackra fl ickvän med det långa, blanka håret. Hon fnittrade och såg beundrande upp på Wilhelm, som la armen om hennes axlar och bröstade sig stolt. – Det är nästan så att man vill kräkas, sa Veronica glatt. En mörk våg av hat sköljde genom Sara. – Jag borde krossa hans knäskålar, muttrade hon. Veronica kramade hennes arm. – Nej, vi har ju pratat om det där. Först ska du göra succécomeback, sedan ska du krossa honom, sa väninnan och ledde henne mot stolarna. De satte sig långt bak, ändå kunde Sara se hur Wilhelm kråmade sig för alla. Det var ofattbart att ingen såg igenom honom, ofattbart att han kunde ta hennes jobb och sedan bli nominerad för sin nyskapande intervjuteknik, trots att han gjorde exakt samma sak som Sara gjort de senaste åren. – Jag vet, det borde ha varit du, men livet är inte rättvist, sa Veronica och klappade henne på handen. Det var helt sant. Hade hon inte gett vika för sin egen svaghet hade 17
A lskade krig.indd 17
08-08-19 15.44.39
hon fortfarande haft sitt jobb och Wilhelm hade förblivit en okänd nolla. – Jag har bara mig själv att skylla, sa Sara. – Nja, det är väl inte helt sant, svarade Veronica. I samma ögonblick steg kvällens konferencier ut på scenen. Prisutdelningen hade börjat. Wilhelm såg plötsligt nervös ut, han slickade sig om läpparna och drack av vattnet som stod på bordet. Sara knäppte händerna i knäet. Gode, gode Gud, låt honom inte vinna. Om det fanns någon rättvisa i världen så skulle han förlora till någon annan som tävlade i hans klass. Wilhelm vände på huvudet och såg sig oroligt omkring som om han kände hennes närvaro. Sara undrade hur det kändes att sitta på den där stolen och veta att man byggt sin karriär genom att förstöra en kollegas liv. En normal människa hade haft dåligt samvete, men om hon kände Wilhelm rätt brydde han sig inte en sekund om vad han gjort. Han måste vara psykopat, det var den enda förklaringen till att han lyckats lura henne och alla andra. Wilhelm hade börjat arbeta på Saras redaktion för två år sedan och snabbt gjort sig oumbärlig genom att arbeta hårt och alltid fi nnas till hands. En kväll när hon skulle gå på en premiär och hennes dejt fått förhinder erbjöd hon Wilhelm att följa med. Han blev glad som en hundvalp och på festen betedde han sig som en gentleman och visade att han kunde föra sig i sådana sammanhang. Efter den kvällen fick han eskortera henne till fler fester och premiärer. Sara hade ingen relation just då och även om det aldrig var något mellan henne och Wilhelm kändes det bra att ha honom bredvid sig. Han var å sin sida tacksam över att få tillträde till hennes värld och var alltid glad när hon presenterade honom för någon som var en värdefull kontakt. Till sin stora förvåning upptäckte Sara att hon tyckte om att hjälpa fram honom. Hon brukade annars aldrig slösa tid på praktikanter eller kollegor som spelade vänliga men i själva verket bara var ute efter hennes jobb, men med Wilhelm var det annorlunda, hon kände sig aldrig hotad av honom. Sara log bittert. Så fel hon hade haft. På scenen fick en kvinna pris för en bok hon skrivit om miljö18
A lskade krig.indd 18
08-08-19 15.44.39
förstöringen i Östersjön. Veronica lutade sig mot Sara och viskade: – Herregud, så politiskt korrekt, precis som om någon härinne bryr sig om några fiskar. – Jag bryr mig, sa Sara och applåderade artigt. Det var i alla fall en kvinna som vann, vilket var ovanligt när det gällde det här priset. Om inte Wilhelm hade varit med den kvällen då hon träffade Joachim hade det kanske varit Sara som stått däruppe på scenen. Hon slöt ögonen och såg framför sig för tusende gången hur hon skakade hand med den nyutnämnde socialministern. Scenen påminde om en usel kärleksfilm: Sara förälskade sig i samma ögonblick som deras blickar möttes. Hon blev andfådd och fnittrig, och det var tydligt att Joachim blev lika attraherad av henne. De talade med varandra ända tills festen var slut, därefter följde han med henne hem som om det vore det mest naturliga i världen. Snart tillbringade de varje ögonblick de kunde tillsammans. Det var väldigt länge sedan Sara på allvar vågat släppa in en man i sitt liv, men med Joachim kände hon sig trygg och lycklig. Han var inte som de andra, de som ville utnyttja hennes kontakter eller visa upp henne som en trofé. Han skulle aldrig skada henne. Det enda problemet var att han var gift, men Joachim bedyrade att äktenskapet var dött sedan länge, och hon hade trott på honom, dåraktig som hon var. I tre månader och sex dagar hade Sara levt i en rosaskimrande dröm, sedan kom katastrofen. Det skedde en söndagskväll då de åt middag på kvarterskrogen. Hela eftermiddagen hade de tillbringat i sängen och nu satt de tätt tillsammans vid bordet och delade en flaska vin. – Jag älskar dig, sa Sara, trots att hon visste att hon inte borde. Men Joachim vek inte undan, istället såg han på henne med ett allvar han aldrig visat tidigare. – Jag har bestämt mig för att skilja mig. Jag vill att vi ska vara tillsammans på riktigt, sa han och kysste hennes fi ngrar. Sara kunde knappt tro att det var sant. Efter alla misslyckanden hade hon äntligen hittat hem. De kysstes och började genast planera 19
A lskade krig.indd 19
08-08-19 15.44.39
för framtiden. Efter middagen tog de farväl vid hennes port; Joachim skulle ta tåget till Göteborg, där han hade ett tidigt möte. – Vi ses i morgon kväll. Han kysste henne mjukt och höll sedan om henne länge. Sara kunde inte sluta le den kvällen, hon kröp i säng lika fånigt lycklig som en hjältinna i någon av de kärleksfilmer hon brukat hånskratta åt. Det var den lyckligaste stunden på många år för henne. Hon borde ha begripit att allt skulle gå åt helvete. Verkligheten detonerade tidigt nästa morgon genom en ilsket ringande dörrklocka. När Sara yrvaket öppnade steg en bister Veronica in i hallen. – Du har problem, sa hon och höll upp kvällstidningen. I den stunden rämnade hennes framgångsrika, trygga värld. Hela framsidan täcktes av ett foto där man såg Joachim och Sara kyssa varandra. Bilden var tagen på kvarterskrogen; Joachim höll i hennes hand, glasen på bordet var halvt urdruckna. Rubriken skrek från pappret: »Sara Rydberg – ministerns hemliga älskarinna». Hon tog sig till vardagsrummet och sjönk ihop i skinnsoffan. Lädret var kallt mot hennes bara ben och hon började frysa. Snart skakade hon i hela kroppen. Sara märkte knappt att Veronica svepte om henne en filt. – Jag sa ju att ni borde vara försiktigare, sa väninnan mjukt. Sara hade inte lyssnat på henne, det hade inte känts viktigt. Varför skulle hennes kollegor avslöja henne? Hon hade känt sig osårbar och nu straffades hon. – Hur upptäckte … Sara kunde inte fullfölja meningen, tungan kändes oformlig i munnen. Veronica satte sig på soffbordet och knäppte upp jackan. Hennes hår var uppsatt i en hästsvans och trots att klockan bara var kvart över sex på morgonen såg hon oförskämt fräsch ut. Säkert hade hon redan varit ute och joggat. – Jag sa ju att ryktet hade börjat gå om dig och Joachim. Det var bara en tidsfråga innan ni skulle bli avslöjade, storyn var alldeles för bra. 20
A lskade krig.indd 20
08-08-19 15.44.39
Sara drog händerna över ansiktet och förbannade sig själv för att hon propsat på att de skulle gå ner till krogen för att äta. Joachim hade velat beställa pizza och stanna i sängen. Om hon bara hade lyssnat på honom hade det här aldrig hänt. – Det här är riktigt dåligt, eller hur? viskade hon och bläddrade igenom tidningen. Åtta sidor var fyllda med deras förbannade middag. »Ministerns hemliga älskarinna» stod det ovanför en närbild på hennes ansikte. Sara såg glad ut, Joachims arm skymtade bakom hennes nacke. – Jag måste berätta att jag inte är någon älskarinna, att det inte är så här smutsigt. I samma ögonblick började mobilen att ringa. Displayen visade ett anonymt nummer. Säkert var det kollegor som ville ha en kommentar till det som hänt; det var Saras chans att förklara och ställa saker tillrätta. Hon sträckte sig efter telefonen men Veronica hann före, slet åt sig mobilen och stängde av. – Svara inte. Pratar du med dem blir det bara värre. Sara såg förvånat på väninnan. – Kom igen, jag måste ju försvara mig. Berätta att vi älskar varandra. Veronica lutade sig mot Sara och mötte allvarligt hennes blick. – Det kommer bara att vändas emot dig. Läs texterna, de är hårda. En anonym källa på din redaktion säger att du berättat att du legat med Joachim för att få fakta till ditt program om fosterbarn. Sara flämtade till. – Det är ju ren lögn! Varför ljuger de? Veronica tog Saras händer och höll dem hårt medan hon försökte fånga hennes blick. – Sanningen spelar ingen roll. Du vet själv hur det funkar. Sara slet sig loss och kröp ihop under filten, försökte värja sig mot det som hänt. – Joachim, viskade hon. Tänk om han trodde på lögnerna. Rädslan kvävde henne nästan. Hon måste få tag i honom, berätta att allt var lögn. Sara tog telefonen och slog hans nummer. Den första signalen gick 21
A lskade krig.indd 21
08-08-19 15.44.39
fram utan att han svarade, den andra likaså. Till slut gick svararen igång. Sara drog ett djupt andetag och försökte hålla rösten lugn: »Tro inte på vad de skriver. Jag älskar dig, jag skulle aldrig utnyttja dig, det vet du. Snälla Joachim, ring mig!» Gråten la sig som en snara runt halsen. Hon fick inte mista honom, han var den viktigaste människan i hennes liv. Veronica strök henne ömt över kinden men Sara vände sig bort, ville inte ha hennes medlidande. – I går sa Joachim att han ska skilja sig. När han går ut och säger att vi faktiskt ska gifta oss kommer de att förstå att det här är på riktigt. Veronica satte sig bredvid henne i soffan. Sara makade på sig, ville inte ha henne nära. – Gumman, du har levt på att rota i andras privatliv under hela din karriär, ändå kan du inte tänka klart när det gäller dig själv. Sara såg oförstående på väninnan. Vad menade hon? Sara jobbade som programledare, så det var klart att hon ställde personliga frågor, men det var väl ändå inte samma sak som det här? – Använd skallen. Partiet kommer att lyncha Joachim för att han har ihop det med dig. Du kan inte räkna med honom. Sara skakade på huvudet, hon vägrade att tro på Veronica, som alltid var så krass. Ilsket torkade hon bort en tår från kinden. Allt skulle lösa sig, allt skulle bli bra. – Han älskar mig så mycket att inget annat spelar någon roll. Hon knappade in Joachims nummer igen men nu var telefonen avstängd. Helvetes förbannade kvällspress! Hon kröp ihop i soffan och gömde ansiktet mot knäna. Med vilken rätt slog de sönder hennes tillvaro? – Kan jag inte få vara lycklig en enda gång i mitt liv? Veronica betraktade henne bekymrat. Sara kände igen blicken, den betydde att hon var ett problem som behövde lösas och Veronica grubblade på hur det skulle ske. – Du har inte tid att bryta ihop. Vi måste tänka på vad som är bäst för dig och kanalen. Kollegorna kommer att jaga dig dag och natt, det bästa är att du håller dig gömd tills det lugnar ner sig. 22
A lskade krig.indd 22
08-08-19 15.44.39
Sara drog ett skälvande andetag och försökte förgäves tänka klart. – Men jobbet … – Glöm det, du kommer inte att få en lugn stund. Sara förstod. Veronica hade förmodligen redan talat med kanalchefen; kanske var det han som skickat hit henne. Hon var trots allt featurechef och satt i ledningsgruppen – säkert hade de skickat henne för att tala allvar med Sara. Hon hade blivit ett problem, en belastning. – Vad föreslår du? frågade hon till slut. Sara åkte till en sommarstuga som Veronica ordnat fram, ett stort hus i Sörmland med både tv och bredband. Ensam genomled hon några helvetiska dygn medan bilderna på henne och Joachim valsade runt i landets olika medier. Tidningarna fylldes av upprörda artiklar, i tv-sofforna förklarade kollegor att det var oetiskt av en programledare att ha ett kärleksförhållande med en minister. Själva skulle de aldrig göra något liknande. Sara rasade över hyckleriet. Det var ofattbart att de kunde bedriva en sådan häxjakt på henne när manliga kollegor gjort betydligt värre saker – men då ansågs det minsann vara privat. Saras utseende och privatliv dissekerades, hon beskrevs som en kall karriärist som spelade varm och vänlig framför kameran men i själva verket utnyttjade alla i sin närhet. Det faktum att hon aldrig varit gift vändes till att ingen man stod ut med henne i längden. Hennes skönhetsoperationer drogs upp och hon framställdes som desperat och skräckslagen inför att bli gammal. I själva verket var det ledningens antydningar om att hon kunde mista jobbet om hon såg för sliten ut som hade gjort att Sara till slut lagt sig under kniven. Drevet var skoningslöst. Allt hon gjort och sagt tolkades till hennes nackdel. Dag fyra »avslöjade» tv-nyheterna att Sara hade stoppat ett inslag om äldrevården i sitt eget program eftersom det kunde skada hennes älskare, socialministern. Det var också en lögn. Sara hade sagt nej eftersom inslaget var dåligt och saknat substans, men det var det ingen 23
A lskade krig.indd 23
08-08-19 15.44.39
av hennes kollegor på redaktionen som berättade. När Wilhelm blev intervjuad om saken förklarade han storögt att han aldrig kunnat ana att detta var det egentliga skälet till varför Sara agerat som hon gjort, men att han ändå kände stor respekt för sin kollega och hoppades att hon hade det bra. Det var då Saras misstankar väcktes om vem som egentligen var skyldig. Joachim fick också ta mycket stryk – många krävde hans avgång och sa att han inte klarade av sitt jobb. Partiet var besvärat av hans handlande. Ändå trodde Sara på Joachim in i det sista. Om han bara sa att han älskade henne, och att deras relation var seriös, skulle de klara sig båda två. Men istället möttes hon av en isande tystnad. Han vägrade att besvara hennes samtal. Först efter fem dagar ringde han. Redan när han presenterade sig hörde hon på hans röst att det hon fruktat mest skulle besannas. Stammande talade Joachim om den skada han tillfogat regeringen och sin familj, och vad partiet ville. – Vad kräver de? frågade Sara tonlöst. – I morgon ska jag göra offentlig avbön i tv med Sonja vid min sida. – Du offrar mig, viskade Sara. Joachim var tyst, allt som hördes var hans andetag. – Säg att du älskar mig, vädjade hon. – Snälla, försök förstå, sa Joachim och bröt samtalet. Sara grät inte då, inte heller när hennes högsta chef ringde och sa att det var bäst om hon tog tjänstledigt på obestämd tid. Wilhelm hade tagit över programmet tills vidare och hans första gäster skulle vara Joachim med fru. – Jag förstår att det känns fruktansvärt men det är omöjligt att du fortsätter som programledare som läget är nu. Oroa dig inte, vi kommer att fortsätta att stå vid din sida, sa chefen. Sara förstod. Hennes kontrakt löpte ut om några månader och nu tog kanalen chansen att göra sig av med henne. Efter sju år tog de programmet ifrån henne och slängde ut henne som om hon inte var värd ett vitten.
24
A lskade krig.indd 24
08-08-19 15.44.39
I studion – hennes studio – satt Joachim med sin beniga, färglösa fru vid sin sida ett par dagar senare och berättade för Wilhelm att han tappat huvudet och gjort ett fruktansvärt misstag. Saras älskade Joachim, som gjort henne så lycklig, bad svenska folket om ursäkt för att han beblandat sig med Sara och hoppades att de kunde förlåta honom på samma sätt som hans fru gjort. Sara hade före programmet svalt två lugnande tabletter med en flaska vin. Det hjälpte ändå inte mot smärtan. Hustrun kramade Joachims hand och log ömsint mot honom. – Alla människor gör misstag och jag har också skuld i att vårt äktenskap försämrats. Men tack vare den här krisen har vi börjat tala med varandra igen och jag är övertygad om att vi kommer att gå stärkta ur det här. Därefter kördes ett inslag där Saras karriär presenterades. Hon satt på golvet framför tv:n och såg de sista resterna av sitt liv pulveriseras av dem som hon trodde var hennes vänner och kollegor. Efteråt kurade hon ihop sig på golvet och grät i timmar. Telefonen hade tystnat när mediernas fokus flyttat över på något annat. Den enda som kommit på besök var Veronica. Ibland hade hon visat urklipp där kolumnister och debattörer tagit Saras parti. De hade skrivit att hon utsatts för en häxjakt, att hon svikits enbart för att hon var kvinna. Men det hade inte spelat någon roll längre. Allt Sara velat var att gömma sig i lägenheten och slippa möta verkligheten. Efter några veckor hade en gammal vän på kvällstidningen ringt och berättat vem som tipsat fotografen som tagit bilderna på Joachim och Sara. Precis som hon hade misstänkt var det Wilhelm som orkestrerat det hela, från början till slut. Allt hade ingått i hans plan för att ta över hennes program. Hon hade gått rakt i fällan. – Det är dags, viskade Veronica och stötte till Sara i sidan. På scenen steg tre medlemmar ur juryn fram och läste upp motiveringarna för de nominerade. – Och vinnaren är, ropade en röst i högtalaren, Wilhelm Sjölund! Sara sjönk tillbaka in i den trygga, känslolösa dimma som var hennes främsta skydd mot verkligheten. Leende klappade hon hän25
A lskade krig.indd 25
08-08-19 15.44.39
der medan mannen som krossat henne glädjestrålande steg upp på scenen. Wilhelm blev intervjuad och Sara såg hur hans mun rörde sig, men hon hörde ingenting, allt var tyst. Det enda som existerade var det mörka raseriet. Hon måste hämnas på Wilhelm. Nästa år var det hon som skulle stå på den där scenen som segrare, återupprättad och hyllad av hela medieetablissemanget. Om hon så skulle sälja sin själ till djävulen skulle hon få sin hämnd, det svor hon på. Runt henne reste folk sig upp – prisutdelningen var över, festen skulle börja. Sara drog ett djupt andetag, hon kunde plötsligt inte få tillräckligt med luft. – Jag måste ut. Veronica log sorgset. – Jag förstår att du inte orkar mer, gumman. Sara ryckte på axlarna. Garderoben var nästan tom när hon hämtade ut rocken. Varje steg nerför trapporna var en befrielse. Hela kvällen hade varit en enda lång förnedring. Det såg illa ut att hon gick före middagen och det skulle pratas om det, men det orkade hon inte bry sig om. Hon öppnade dörren, nickade mot några huttrande rökare och flydde med långa steg ut i Kungsträdgården. Novemberkvällen omfamnade henne med råkall fuktighet. Inne på Café Opera dansade människor till en technolåt. Hon skymtade dem genom fönstrens tunna gardiner, såg deras ryckiga, klumpiga rörelser. – Sara! Det var en välkänd röst som ropade hennes namn. Sara rynkade pannan och saktade tveksamt in stegen. Kunde det verkligen vara han? – Snälla du, stanna, jag måste få prata med dig. Hon stannade och vände sig om. En äldre man med mörk, dyrbar kostym skyndade mot henne med långa steg och ett inbjudande leende på läpparna. – Sven, vilken överraskning, sa hon med uppriktig förvåning. Företagsledaren var den sista hon väntat sig att träffa bland allt medie26
A lskade krig.indd 26
08-08-19 15.44.40
folk. Dessutom såg han sjuk ut, han hade magrat så mycket att hela kroppen verkade hopsjunken. Åren hade tydligen kommit ikapp Sven Banér, men leendet var lika brett och självsäkert som vanligt. – Tur att jag hann ifatt dig innan du smet iväg, du är sannerligen inte lätt att få tag på. Sara undrade förvånat vad han av alla människor ville henne. – Jag har ett lite ovanligt förslag som jag skulle vilja presentera för dig, sa han. – Är det ett jobb? Det fanns inget som Sven Banér sysslade med som hade med journalistik att göra, ändå kunde Sara inte låta bli att hoppas. Tänk om Veronica hade rätt och hon verkligen skulle få ett jobb bara för att hon visade sig på festen? – På sätt och vis. Det är ett mycket speciellt uppdrag och jag vill helst att vi talar om det i lugn och ro. Kan vi ses på Café Rosett klockan tre i morgon eftermiddag? Sara skrattade till, häpen över kvällens oväntade vändning. – Självklart. Sven Banér log men det var inget naturligt leende utan såg mer ut som en grimas. – Strålande, då ses vi där. Nu får du ursäkta, jag måste gå till middagen. Han nickade mot henne som om allt var klart. – Vänta, sa Sara. Kan du inte säga något om vad saken gäller? Han skulle kanske ge sig in i mediebranschen, starta en tv-kanal eller en ny tidning. Kanske ville han att hon skulle göra någon utredning eller ta ett jobb som chefredaktör? Hennes nyfunna, bräckliga hopp målade upp oändliga möjligheter i hennes huvud. Sven Banér strök bort en snöflinga från kavajslaget. – Låt oss säga att det handlar om att rädda liv, sa han, och utan att säga mer lämnade han henne i novemberkylan.
27
A lskade krig.indd 27
08-08-19 15.44.40
Johanne Hildebrandt är prisbelönt krigsreporter och bestellerförfattare.
Sara, välkänd programledare på tv, får sparken när hennes skandalösa kärleksaffär med en minister avslöjas. Vännerna och de forna kollegorna vänder henne ryggen och hennes värld rasar samman. Utblottad och hämndlysten tvingas hon resa till Irak för att återupprätta sitt rykte och söka upp en man som hon hatar. Ett uppdrag som visar sig få större konsekvenser än hon någonsin kunnat ana … Magnus, son till en framgångsrik företagsledare, har brutit kontakten med sin familj och befinner sig vid frontlinjen i Irak som soldat i amerikanska armén. Desillusionerad och utmattad efter månader av strider tvingas han konfrontera det han fruktar mest – sitt förflutna. Jasmin har tvingats ta ett livsfarligt jobb för att försörja sin familj i Bagdad. När hon avslöjas ställs hon inför ett fruktansvärt val – att rädda sin familj eller förråda sina vänner. Älskade krig är en andlöst spännande roman om kärlek, överlevnad och försoning i krigets Irak, men också en skildring av vad som utspelar sig bakom de vackra fasaderna i Stockholms kändisvärld. Boken bygger på en verklig händelse.
Johanne Hildebrandt Älskade krig
Johanne Hildebrandt fick sitt stora genombrott med succétrilogin »Sagan om Valhalla» som sålt i 500 000 exemplar. År 2002 belönades hon med Guldspaden för boken Blackout, om hennes tio år som korrespondent i Bosnien, och 2007 nominerades hon till Stora journalistpriset för sin rapportering från Irak.
Johanne Hildebrandt
ISBN 978-91-27-11764-8
Sara makade på sig och försökte förgäves hitta en ställning där inte skyddsvästen skavde mot ryggen. I samma ögonblick dök planet och började skaka som om det höll på att falla sönder. Hon grep tag i lastnätet bakom ryggen och klamrade sig fast. Hon borde ta kort på sig själv med mobilen och skicka en bild till Veronica. Väninnan skulle verkligen uppskatta att se Sara sitta i skyddsväst omgiven av soldater. Sara borde skicka bilden till alla som skrivit att hon var en iskall karriärist som bara brydde sig om jobb, makt och utseende. Nu satt hon här i en plåtburk till flygplan – otvättad, dammig och riktigt äcklig. I nästa ögonblick tog planet mark med en hård duns och Sara slungades åt sidan när det tvärbromsade och sedan blev stilla. Hon knäppte av sig säkerhetsbältet och stelnade till. Hon var framme i Bagdad. Hon hade landat i ett krig.
OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD/ MYSTICAL GARDEN DESIGN FÖRFATTARPORTRÄTT: MONIKA FRANZON
ROMAN