9789100119713

Hans Gunnarsson

albatross Roman

A lbert Bonniers Fรถr l ag

Albatross_inlaga.indd 3

2009-02-20 13:24:53

Av Hans Gunnarsson har tidigare utgivits: Bakom glas 1996 Februari 1999 En kväll som den här 2001 En jävla vinter 2003 Allt ligger samlat 2005 Någon annanstans i Sverige 2007

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-011971-3 © Hans Gunnarsson 2009 ScandBook AB Falun 2009

Albatross_inlaga.indd 4

2009-02-20 13:24:53

Till Tina

Albatross_inlaga.indd 5

2009-02-20 13:24:53

Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på det vida hav, Stjärnvalvet över honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans grav.

Framåt! – så är hans ödes bud; Och i djupet bor som uti himlen Gud. Erik Gustaf Geijer ”En del är så noggranna att de inte får iväg bollen, de står och trampar och trampar – det är som om de ska lägga ner hela sitt liv i det där hålet.”

Mikael Persbrandt

Albatross_inlaga.indd 7

2009-02-20 13:24:53

1

Albatross_inlaga.indd 9

2009-02-20 13:24:54

– Det ligger en hund begraven här, helt klart.

Per-Ola, 46, kriminalinspektör

Albatross_inlaga.indd 11

2009-02-20 13:24:54

Till en del handlade det förstås om hur han mådde. Inte för att han led av någon diagnostiserad åkomma eller uppvisade några direkt oroande symptom. Enklast vore väl att säga att han vantrivdes. Och ändå: han hade det inte så jävla tokigt, när allt kom omkring.

En inte alldeles unik livskänsla, med andra ord.

Men det var inget han rådbråkade sin hjärna med nu, när han drog fram sin driver på första tee medan hans två medspelare för dagen, ett äldre golfsemestrande par från Kalmar som han redan glömt namnen på, försökte förstå hålet som låg framför dem.

Det var inte mycket att förstå. Det började relativt enkelt.

Par 4. 345 m. Dogleg höger. Man kunde se greenen genom den glesa tallskogen. Två bunkrar rakt fram, havrehögt gräs till vänster. Men där skulle han inte hamna. Han skulle slå över de främre tallkronorna, med en lätt fade. Han peggade upp bollen, gjorde en lugn övningssving och tog sedan ut linjen med klubban, såg bollbanan framför sig, innan han ställde upp sig. Trampade med fötterna, öpp[ 13 ]

Albatross_inlaga.indd 13

2009-02-20 13:24:54

nade stancen en aning. Såg bort mot tallarna. På bollen.

På tallarna igen. Andades in, ut. Lugnt och stilla, tänkte han och fixerade ånyo bollen.

Och så klappade han till – ”FAN!” Bollen drog ut långt till höger, för att sedan skruva tillbaka in över fairway och fortsätta ut i det höga gräset till vänster, hitom bunkrarna: en nästan osannolik hook som täckte in allt som kunde täckas in på vägen. ”Det var en redig skruv”, sa gubben från Kalmar. ”Jag tappade den i luften”, sa kärringen och spanade bortåt klubbhuset till. ”Den ligger ute i skiten till vänster”, sa han och försökte ta ut ett riktmärke med blicken. Han skulle ha gott och väl hundrafemti meter kvar till flaggan därifrån, om han överhuvudtaget skulle hitta bollen. ”Jag tar med mig en provisorisk”, sa han och grävde fram en ny boll ur fickan samtidigt som gubben slog ut med en knyckig trekvartssving: en flack, lätt slicad boll som studsade ut mitt på fairway. ”Bra Gösta!”

Gösta var det, ja, tänkte han och peggade upp sin provisoriska boll, peggade lägre den här gången och stirrade stint på bollen som för att trycka ner den ytterligare i backen med blicken, innan han klappade iväg den i ett slags [ 14 ]

Albatross_inlaga.indd 14

2009-02-20 13:24:54

kontrollerat raseri. Såg den slicka tallkronorna och dimpa ner i gattet, knappt sexti meter från green. ”Herrejisses”, sa Gösta. ”Ja, ibland sitter dom”, sa han och såg upp mot himlen där ett rött sportplan vinkade med vingarna, liksom saluterade hans perfekta drive. Han lyfte på kepsen och drog handryggen över pannan. Solen gassade. Inte ett moln på himlen. Det hade inte kommit en droppe sen midsommar. Han tog fram vattenflaskan. Det skulle bli en krävande runda, han visste inte vilken i ordningen.

Och till kvällen skulle de grilla igen.

[ 15 ]

Albatross_inlaga.indd 15

2009-02-20 13:24:54

Det var den föregående sommarens tryckande värme i stan, eller snarare deras obeslutsamma rörelser i densamma, som hade fört dem hit. Hon hade helt enkelt fått nog av stenstadssomrar. Det hade väl han också, men mest hon.

Av alla dagar utan mål.

De hade gått där längs Norr Mälarstrand och hon hade pratat om allt som stod dem till buds, om allt som alla andra tog sig för, sommar efter sommar: det handlade om att fånga dagen och att utnyttja staden, eller snarare dess vackra omgivningar; det handlade om att ta båten ut till Skokloster eller Drottningholm eller ut i skärgården eller bara packa en picknickkorg och parkera sig var som helst, om så bara i Rålambshovsparken. Hon kom med alla möjliga förslag. Alla lika omöjliga i hans öron, han ville inte ens följa med till Åhléns för att inhandla en picknickkorg.

Inte för att han var emot själv idén om picknickar. Det var bara hennes val av platser som fick honom att spjärna emot. Det fanns något nästan desperat i hennes vilja att ta ut en ny riktning åt dem, tyckte han. Dessutom för[ 16 ]

Albatross_inlaga.indd 16

2009-02-20 13:24:54

stod han inte varför hon inte kunde traska iväg själv och inhandla den där korgen som ju lovade så mycket.

Ingenting stod i vägen. Och samtidigt allt.

Noga räknat var väl sommaren inte hans årstid, och det visste hon. Han gillade inte att göra en massa saker. Han var en om inte utpräglad inomhusmänniska så åtminstone en mer kontemplerande natur, och han föredrog därför vinterhalvåret. Eller i varje fall hösten. Jag är en höstmänniska, hade han replikerat mer än en gång då hon tjurigt fört hans solskygga initiativlöshet på tal. Det var överhuvudtaget en rätt tjurig stämning mellan dem den där sommaren, låt vara att han gjorde sitt bästa för att hålla hennes humör uppe: ”Det är synd att vi inte är bögar”, sa han plötsligt under en av deras otaliga promenader runt Kungsholmen.

Hon hejdade sig, såg oförstående på honom. ”Jaa”, sa han. ”Då hade vi kunnat spela tennis.”

Det dröjde en stund innan polletten trillade ner hos henne. ”Fan vad knäpp du är”, sa hon och skakade på huvudet men undslapp sig ändå ett litet leende.

De befann sig på hamnplanen på Norr Mälarstrand, mellan bensinmacken och krogpråmarna, och han blev med ens törstig. Men det var för tidigt för en öl – för henne i alla fall – så han kvistade in på macken och köpte en flaska mineralvatten istället, och en glass till henne. [ 17 ]

Albatross_inlaga.indd 17

2009-02-20 13:24:54

Efter visst dividerande om riktningen gick de så tillbaka ett stycke och satte sig på en bänk nära vattnet, med den lilla marinan i blickfånget.

Solen gassade.

Måsarna skrek.

Han tog en klunk av mineralvattnet han köpt, tittade skeptiskt på flaskan; han hade förväxlat gurkan på etiketten med en limefrukt. Gurkvatten. Det var ungefär så deras somrar smakade, varken direkt illa eller särskilt angenämt. Han tog en klunk till, tittade på henne. Hon mumsade med halvslutna ögon på sin glass. ”Du ser”, sa han, ”man behöver ingen picknickkorg.”

Hon sa inget och han vred tillbaka blicken. Några änder guppade stilla i vattenbrynet. Han iakttog dem ett slag genom sina billiga, alltför mörka solglasögon. Ute på fjärden surrade motorbåtarna. Han tog en klunk till av det gurksmakande mineralvattnet. Ett spädbarn började gråta bakom dem, illskrek. Han ryckte lite i skjortan, kände sig redan besvärad av värmen. ”Fy fan för att trängas på en sån där”, sa han när han fick syn på en återvändande, fullproppad Drottningholmsbåt. ”Vad tycker du vi ska göra då?” sa hon.

Hon hade glass på kinden, vilket han gjorde henne uppmärksam på samtidigt som en liten Jack Russell pinnade ner till strandkanten och började skälla på änderna. [ 18 ]

Albatross_inlaga.indd 18

2009-02-20 13:24:54

”Va?” sa han. ”Vad tycker du vi ska göra då?” upprepade hon.

Han skakade på huvudet, han visste inte.

Hunden, Ove hette den om han hörde rätt, återkallades till gångstråket av sin matte och han såg efter dem en stund. Så tog han en klunk vatten till, såg på henne. Hon hade fortfarande lite glass kvar på kinden men han kommenterade inte saken. Han väntade på att hon skulle säga något mer men hon sa inget, fortsatte bara slicka på glassen i ett slags avvisande upptagenhet. Han såg ut över fjärden igen. Ryckte i skjortan.

Byxorna brände mot hans lår. Han rev sig i hårbottnen.

Det började bli olidligt varmt där de satt. Han såg bort mot Västerbron.

Han sa: ”Vi kan ju alltid gå på bio.”

Hon svarade inte. ”Kan vi inte det?” sa han.

Men det kunde de inte.

Och så gick även den sommaren, utan att de kunde skriva så mycket som en ynka båtutflykt på upplevelsekontot.

Men det skulle också bli den sista, bestämde hon efter en överilad tillika regnig höstvecka på Kreta. Hon satte ner foten rejält. ”Inte en sommar till i den här förbannade stan!” sa hon och började redan i november söka på nätet efter stugor att hyra. Hon ville känna gräset under fötter[ 19 ]

Albatross_inlaga.indd 19

2009-02-20 13:24:54

na. Höra fåglarna, gräshopporna. Ha allt det där som alla andra tycktes ha.

Han lät henne styra bäst hon ville. Inte för att han var fullständigt likgiltig. Från och till hängde han över hennes axel, avfärdade den ena stugan efter den andra. Fram till en kväll i slutet av januari då hon visade honom en liten stuga på fyrtifem kvadratmeter utanför X-stad, i en trakt som han aldrig satt sin fot i. Det lät lovande, tyckte han – det tyckte de båda – och redan veckan därpå åkte de för att titta på den. Hon lånade sin mors bil. Det var en gnistrande, rykande vacker vinterdag. Snön låg tjock och vykortsslät över åkrarna. Han agerade kartläsare. Det var inte alldeles lätt att hitta dit. Men efter visst letande på diverse småvägar med delvis oläsliga skyltar kunde de till slut sammanstråla med den lätt överviktige och fryntlige stugägaren Torsten Andersson på avtalad plats, varpå de pulsade genom den halvmeterdjupa snön ett par hundra meter upp i skogen.

Det var minus två grader i stugan. Men det såg fint ut, både invändigt och utvändigt. Stugan var röd med vita knutar och låg avskilt på en avstyckad gård, omgärdad av åker- och skogsmark, skymd från öster av en rejäl bergknalle. Någon morgonsol skulle de med andra ord inte kunna räkna med. Och visst, kraftledningen som strök längs tomtgränsen, över bergknallen, kunde man väl ock[ 20 ]

Albatross_inlaga.indd 20

2009-02-20 13:24:54

så ha synpunkter på. Men de var nu inga elallergiker, och huvudsaken – i alla fall i hennes ögon – var att de hade naturen inpå knuten och grannarna på avstånd. Det var över trehundra meter till närmsta granne, den enda kåk de kunde skymta. Men efter lövsprickningen skulle även den försvinna för deras ögon, försäkrade Torsten Andersson som på det hela taget gjorde ett pålitligt, rejält intryck.

Någon sjö fanns däremot inte att se. Det var drygt tio minuter med bil till närmsta badplats. I själva stugan fanns bara kallvatten, det vill säga när tjälen gick ur marken, men i förrådshuset fanns både dusch och varmvattenberedare samt en så kallad separett, en toa som separerade… ”ja, ni fattar själva”, sa Torsten och avslutade rundvandringen med att visa hur järnkaminen i köket fungerade. Hon var idel öra och kvittrade förtjust och han såg på henne att det hela redan var avgjort för hennes del, att det var här de skulle komma att tillbringa den kommande sommaren, liksom en och annan hösthelg; förutsättningen för att de skulle komma ifråga som hyresgäster var nämligen att de hyrde stugan under hela den beboeliga perioden av året, från mars till och med oktober. Hyran var inte mycket att orda om. ”Ni har inga barn?” undrade Torsten. ”Näe”, sa han. ”Kanske hund”, sa hon. [ 21 ]

Albatross_inlaga.indd 21

2009-02-20 13:24:54

”Det är inga problem”, sa Torsten.

Själv visste han inte riktigt vad han skulle tycka, han ville inte verka alltför angelägen, så medan hon och Torsten småpratade ute i köket passade han på att se sig om lite på egen hand, för att om möjligt komplettera sina intryck eller finna några invändningar. Han tittade i garderoberna, som alla var tomma, utom den sista han öppnade, den i sovrummet – där stod en golfbag med ett komplett Ping-set, just ett sådant han själv en gång haft, frånsett träklubborna.

Det var lite märkligt. ”Spelar du golf?” ropade han.

Torsten dök upp på tröskeln. ”Dom där”, sa han och skrattade till. ”Näe, du, det var länge sen. Jag har fan inte tid längre. Men du får gärna låna dom om du vill, vi kan säga att dom ingår i hyran. Golfbanan ligger bara tre kilometer bort.” ”Åh fan.”

Han fingrade på klubbhuvudena, drog upp järntrean och greppade det kalla skaftet. Det var över tjugo år sedan han höll i en golfklubba. Men det kändes som igår. Han skulle utan vidare kunna skicka iväg bollen uppemot tvåhundra meter med den klubba han höll i. Så kändes det.

Han hade varit nere på handicap 6 när han lade av, samma år som han flyttade från Y-köping. Sedan hade livet [ 22 ]

Albatross_inlaga.indd 22

2009-02-20 13:24:54

kommit emellan och det hade aldrig föresvävat honom att ta upp golfen igen.

Förrän nu. ”Vad gör du?” sa hon när hon fick syn på honom med klubban i händerna. ”Det ligger en golfbana inte långt härifrån”, sa han och påbörjade en sving i det utkylda sovrummet.

[ 23 ]

Albatross_inlaga.indd 23

2009-02-20 13:24:54