9789186593117

Martin Kellerman

Svenska illustratörer och Martin konstnärerKellerman Text av Tomas Lappalainen

Svenska illustratörer och konstnärer

text av Tomas Lappalainen

Orosdi-Back

martin Kellerman © Martin Kellerman och Tomas Lappalainen 2011 Orosdi-Back, Stockholm www.orosdi-back.com Tryckt i Kina via Printpool, mars 2011 Miljöcertifierat enligt ISO 14001 Grafisk form: Marcus Gärde ISBN 978-91-86593-11-7

5

Martin Kellerman Text av Tomas Lappalainen Jag hajade till direkt när jag någon gång i slutet av nittiotalet läste en Rocky-stripp i tunnelbanetidningen Metro. Det var varken min generation eller min värld som skildrades, men det var så självironiskt, frispråkigt och allmängiltigt att det tycktes handla om mig – också. Språket i serien gick rakt på målet. Med en djävulsk känsla för relevans satt replikerna där, i mitten, i solarplexus.

Jag tror att serien Rocky är så allmängiltig eftersom den ofta handlar om känslor som gör ont och därför i grund och botten har hela mänskligheten som målgrupp. Det finns nog många sätt att vara lycklig på, men smärtan förenar.

Botten i Rocky är botten också i andra.

Stripparna om seriehunden Rocky slingrar sig runt våra liv, träffar våra ömma punkter och befriar oss genom att släppa ut oss i ljuset (eller kanske på rastgården i våra livs fängelser), där vi kan se att vi är ganska lika och inte behöver vara så rädda för varandra.

Ta när jag träffade min fru första gången. Det var i Paestum i södra Italien. En gemensam bekant sammanförde oss. Vi tittade på grekiska tempel och åt skaldjur på en restaurang. Något i samtalet fick mig att tänka på den Rockystripp där en person plötsligt blir eld och lågor och utbrister: ”Det där är verkligen en sån där grej som alla gör, men som ingen vill erkänna! Jag menar, alla brukar ju t. ex. ibland bajsa i duschen, men ingen skulle ju erkänna det! Ha ha ha!” Och i nästa ruta tittar de andra bara förbryllat på honom och han pekar upprört på sig själv och säger: ”Alltså, jag gör det ju inte…!”

Jag vet inte riktigt varför jag tog upp den här Rockystrippen vid det där restaurangbordet i Paestum (det hade ju inte med mig att göra). Men hon som senare blev

6

min fru skrattade – och senare inne i museet knöt hon an till strippen framför någon antik bild och jag blev glad som om jag blivit förstådd på djupet.

Vad jag menar är förstås inte att alla människor bajsar i duschen. Däremot att Kellerman tar bort sitt livs duschdraperi och visar upp känslor och tankar som de flesta kan känna igen. Han sliter masken av sig själv och jagar därmed allas vår ensamma skam på flykten. Han är en kulturkritiker som angriper gränserna för vad vi får tala om.

Vi ses fyra gånger under september och oktober 2010.

Första gången har vi stämt träff på Kaffe på St Paulsgatan i Stockholm. Det jag slås av innan vi ens börjat prata är Martin Kellermans ögon. De verkar vara så känsliga. Jag får en förnimmelse av att jag behöver vara försiktig. Och detta första intryck har genom våra möten bara förstärkts.

Kanske inte att jag behöver vara försiktig, för eftersom samtalen löpt på i branta associationer har mötena känts ganska lediga. Nej, det är förnimmelsen av Martin Kellermans känslighet som fördjupats, och det kastar ibland ett nästan skrämmande ljus över Rocky. I våra samtal har jag insett hur djupt självbiografisk Kellermans serie är och hur mycket han jobbar med sin egen smärta som slagruta för var konsten blir intressantast. Det gills mest där det bränns.

I en intervju har Kellerman sagt att när någonting jobbigt händer honom i livet så tänker han att det här i alla fall kan bli en rolig serie: – Det är alltid en liten tröst när man har gjort bort sig eller så.

Många strippar som jag skrattat gott åt har nu fått som en källarvåning av ångest under sig. Till exempel den där Rocky (som ju själv är en hund) skaffar hund, lite med idén att han nu mognat och ju har den ålder då många skaffar barn och därför kan ta detta steg i mer ansvarstagande riktning. Det visar sig att berättelsen är självbiografisk i allt väsentligt. Att Kellerman faktiskt tänkte att hunden var ett

7

steg mot att skaffa barn. Att hundvalpen var söt och hjälplös och att Kellerman inte klarade av att ge den vad den behövde (mat och promenader) på ett handfast och stabilt sätt. Att Kellerman faktiskt drabbades av ångest och att han var (och är) övertygad om att hunden kände denna ångest på lukten och därför själv gnydde av ångest och otrygghet.

Att Kellerman och hunden en sömnlös natt ”legat och tävlat i vem som kan lägga fetaste ångestsucken”, som Rocky säger i serien. Att hunden lämnades tillbaka inom ett dygn.

I en rörande göra-slut-stripp förklarar Rocky för hunden att de måste prata: ”Du är snäll och gosig, men det är bara att vi har inget gemensamt. Jag gillar att promenera va, och du vill inte promenera… Jag gillar att äta och skita, du vill aldrig äta eller skita… Jag älskar att sova! Du sover aldrig! Jag är väldigt hängiven när det kommer till arbete, du har inget jobb! Och inga andra intressen heller! Då blir det liksom upp till mig att underhålla dig hela tiden, och så kan vi inte ha det! Sen är det det här med att jag måste vara hård och bestämd för att du ska respektera mig, det känns lite unket!

Jag pallar inte spela något spel i min ålder! Jag har jobbat hårt på att bli en bättre människa, och det här känns som ett steg bakåt…”

Rocky och hundvalpen sitter på klipporna vid en sjö under denna monolog. I vånda tar Rocky telefonen för att ringa och fråga om han kan lämna tillbaka hunden. Han säger i telefonen: ”Nej, det är inget fel på honom, det är mig! Jag vet inte vad jag tänkte, jag vill verkligen inte ha någon hund! Jag är ingen hundmänniska! Jag vet inte hur de funkar och jag är helt ointresserad att ta reda på det!”

Och i nästa ruta, med solen som sänker sig över sjön, fortsätter han: ”Är det sant! Åh, tack, tack, tack! Du anar inte, jag har haft sån ångest, jag kommer över med honom på en gång!

Och nu skiter han, fy fan vad vackert allt är helt plötsligt!”

8

Hela episoden med hundvalpen är fylld av strålande repliker. Det är som om närheten till den akuta ångesten föder hur mycket humoristisk kreativitet som helst. Vad är humor? Är det plåster på såren? Hur reagerar Martin Kellerman på Nietzsches tanke att ett skämt är ett epigram över en känslas död?

– Ja, det är plåster på såren.

Annars sjabblar vi bort mycket av detta möte genom att sitta och citera repliker ur filmen The Big Lebowski. Vad är det som händer det där ögonblicket när det roliga briserar i en, när ett skämt vecklar ut sin smak i ens själ? Kunde man inte beskriva det som att tiden plötsligt och för en kort stund upphävs? Det är i alla fall få andra saker som kan tävla med ”det roliga” när det gäller att en kort stund totalt dominera medvetandet. Det är som en drog som blixtlikt slår ut det som annars molar i en: oron för det egna värdet, plikterna, oförrätterna, tristessen, längtan av diverse slag.

En annan dag när vi stämt träff på Kaffe dyker han inte upp.

Jag ringer hans telefonsvarare och ber honom ringa tillbaka.

Jag är lite bakfull, sitter i solen vid uteborden och pratar med bekanta på kaféet. En av dem håller just på att separera från sin sambo. När de blev förälskade flyttade de ihop.

Men båda tog med sig två barn – och det hela hade till slut blivit alltför komplicerat. Så nu skulle de bo isär, men ändå, kanske, vara ihop. Min bekant är allvarlig, samlad.

Jag ringer Kellerman igen, fortfarande telefonsvarare och nu måste jag iväg till mina barn. Ett par timmar senare ringer han. Mina barn har försvunnit till kompisar så vi stämmer omedelbart träff på Kaffebaren på Bysis Torg.

Där är det skarp sol och alltför mycket folk så vi sätter oss på sushibaren intill. Det blir ett underligt möte.

Kellerman ursäktar sig och berättar om en natt fylld av parförhållandets komplikationer. Hur till synes obetydliga förväntningar som inte uppfylls kan utlösa stormar av tillitsbrist. Och hur tillitsbristen hos den ena parten kan

9

utlösa ett skred av tillitsbrist i den andra. Vi pratar en stund om de gåtfulla mönster för anknytning som flyter upp i kärleken. Han berättar om Jonas Indes övertygelse: det finns ingenting som skiljer kärlek från sinnessjukdom.

Kellerman tycks ha en förmåga att bli särskilt upprörd om han inte får ett tacksamt erkännande när han bjuder någon på mat. Det måste vara något i barndomen, konstaterar vi. Kellerman säger att han överhuvudtaget har lätt att gå i baklås när det är han själv som bjuder. Om han bjuder in till fest så väntar en djävulsk ångest med bestämda stationer.

Först problemet med att folk inte har vett att tydligt tacka ja eller nej. Sen problemet med folk som vill ta med sig kompisar. Och över alltsammans svävar problemet om det kommer att komma för mycket folk eller inga alls, och beroende på vad Kellerman för ögonblicket tror i den frågan blir han motsägelsefullt aggressiv mot omvärlden, än för att folk inte tänker komma, än för att de just tänker komma.

Jag minns en stripp ur album 17. Rocky säger att han tänkte ha fest på lördag. Hans kompis undrar vilka som kommer och Rocky blir så provocerad av frågan att han bränner av det här poetiska fyrverkeriet i kompisens ansikte: ” ’Vilka är det som kommer?’ Nä, det är nog ingen du känner! Några gamla lumparpolare från Göteborg, jag låg ju i flottan där… Ett gäng jobbkompisar från Tieto Enator, Pär och Birgitta Lundin, Jocke och Sara Julin, Bengt och Carina Tulin… Några från Sigtunatiden och ett par lundensare, de är skitroliga, du kommer gilla dom! Det blir jävligt relaxed, ta på dig ledig kostym! Gärna linnebrallor som skär in i röven, inneskor, partyhatt, och ironisk pastellmundering med spexiga solglasögon för det blir 80-talsmaskerad när vi nattat ungarna!”

Samtalet på sushibaren är hoppigt och matchar liksom den splittring som min lätta bakfylla och det skarpa solljuset framkallar. Jag antar att det är därför jag plötsligt tar tag i en vilja jag haft att berätta för Kellerman om alfabetets, skrivandets och läsandets uppkomst i västerlandet. Hur

100

101

102

103

104

105

106

107

108

109

Martin Kellerman började rita den självbiografi ska 10 serien Rocky när han just fått sparken från sitt jobb som skämttecknare för Aktuell blivit dumpad av sin skrivande och läsande frånRapport, början handlade så mycket om flickvän och utkastad från ännu en andrahandslägenhet. makt och dominans. Så jag berättar om Jesper Svenbros Rocky har sedan dess blivit en störstaalfabetet. serieforskningsrön om uppkomsten av av detde grekiska succéerna i Sverige någonsin, med egen serietidning, Hur man från början var tvungen att läsa högt för att förstå drygt tjugoallsamlingsböcker, leftersom text var skriven tv-serie, med storaanimerade bokstäver kortfi och inga mer och en teaterpjäs som turnerat landet runt. skiljetecken (punkt, komma etc.) användes. Dessutom slog I denna bok försöker Tomas dialekterna igenom medförfattaren full kraft. Man kanLappalainen få en idé om reda ut vad som ligger bakom succén, och sättabokstäfingret det hela om man skriver skånska med bara stora på vad som gör serien så unik. ver och utan skiljetecken, man begriper inte om man inte Boken är Grekland rikligt illustrerad med serier, skisser ochallting läser högt. var ett slavsamhälle där nästan foton från Martin Kellermans privata arkiv. påverkades av att vissa människor dominerade andra människor. Den känsla som fyllde grekerna av skrivande och Denna bok i Orosdi-Backs serie Svenska illustraläsande varingår att den skrivande dominerar den läsande.

Därtörer och konstnärer. för var det ofta slavar som fick läsa högt på symposierna.

Och bland aristokraterna i till exempel Sparta ansågs det rimligt att lära sig läsa lite grann, men att det vittnade om en alltför underordnad position att bli alltför duktig på det. Även sexualiteten följde mönstren efter dominansrelationerna på så vis att den penetrerande parten ansågs dominera den penetrerade. Så en av de äldsta definitionerna av skriftkommunikation är den här: ”Den som skriver dessa ord rövknullar den som läser dem.” Den attityden var fortfarande levande i Romarriket ett halvt årtusende senare.

Den dyker bland annat upp i en latinsk inskrift från sen kejsartid, som Gunnar Ekelöf citerar i diktsamlingen En mölnaelegi: ”Den som skriver är älskaren, den som läser rövknullas.”

Själv tror jag att jag en gång kom i kontakt med attityden på en järnvägsstation i Kalabrien (Italiens stövelspets).

Jag hade hög feber och var tvungen att vänta flera timmar på ett tåg. För att pigga upp mig fördrev jag tiden med att läsa stationsklotter och ramlade då över följande vers: Le corna del bue che fugge dal gregge PRISGRUPP s´inficca nel culo del fesso che legge.

I

Orosdi-Back

POCKETSTANDARD