9789127131460

NÄR KLINT OCH KYLES ÄLSKADE PAPPA OMKOMMER

TAWNI O’DELL är född och uppvuxen i Pennsylvania, USA. Hon har gett ut fyra böcker, är översatt till tio språk och är publicerad i över tjugo länder. Debutromanen Avvägar (2002) blev bland annat utvald till Oprah Winfreys bokklubb och är nu på gång att bli film.

För mer information www.tawniodell.com

i en bilolycka ställs de inför ett dystert faktum: de måste lämna hem, skola och vänner i Pennsylvania för en osäker tillvaro i Arizona hos deras mamma som lämnade dem några år tidigare.

Men så erbjuder sig den förmögna äldre damen Ms Jack att ta sig an dem. Hon bor för sig själv i en stor pampig herrgård, full med dyrbar konst på väggarna och med en bestialisk tjur fritt strövande på ägorna. Bröderna förväntas plötsligt uppföra sig, konversera vid matbordet och klä sig propert. För sextonårige Klint, skolans basebollhjälte, blir det en svår omställning. Han sluter sig inom sig själv och blir alltmer håglös, medan Kyle inte kan låta bli att fascineras av den nya miljön. Även för Ms Jack tar livet en rejäl vändning. Ju mer hon börjar känna för pojkarna, desto mer väcks hennes minnen från en dammig tjurfäktningsarena i södra Spanien till liv.

Tawni O’Dell

SKÖRA BESTAR Tawni O’Dell

»En stor amerikansk debutroman … oerhört roande, fruktansvärt blottläggande och nattsvart tragisk.« SKÅNSKA DAGBLADET

SAGT OM IVANS ÅTERKOMST: »Det är lysande litteratur.

Några andra epitet behövs inte.« DAGENS NYHETER

SAGT OM KÄR A SYSTER: » … stiliga metaforer och skarpa bilder …«

är Tawni O’Dells fjärde bok från Pennsylvanias bergstrakter.

SKÖRA BESTAR

DAGENS NYHETER

»… förtätat drama …« SVENSKA DAGBLADET

»Ännu en pärla …« PEOPLE

»O’Dell har skrivit en fängslande, skarp story, så mästerligt berättad att man som läsare ångestfylld slår ihop boken med längtan efter mer.« PITTSBURGH POST- GAZETTE

F Ö R FAT TA R F O T O : U L L A M O N TA N OMSL AGSFOTO : GET T Y I M AGE S O M S L A G : E VA L I N D E B E R G

SAGT OM AVVÄGAR:

ROMAN

11-43 N&K Skรถra bestar 29aug.indd 18

2011-08-29 10.35

PRO LO G

Den tyste Den 24 juni, 1959. Villarica, Spanien.

Manuel Obrador visste att det var ute med honom, men förstod att han fortfarande höll på att dö.

Han låg i ett moln av gult damm på en matta av glittrande sand under den nedgående spanska sommarsolens glittrande skiva.

Himlen hade samma djupa men samtidigt mjuka blå färg, som han kom ihåg från sin avlägsna barndom i just den här staden och även från så sent som samma eftermiddag då han hade lämnat sin belåtna cuadrilla, sin skara medhjälpare, där de satt och rökte cigaretter efter en god lunch och han själv gick från restaurangen för att ta en siesta. Stekt fisk, kall rapphöna, lammkotletter, en hård, salt manchegoost, tårta, glass och flera flaskor vino tinto åt honom och hans män; många tjurfäktare kunde absolut inte äta innan de gick in på arenan, men förväntningarna gjorde honom alltid hungrig. Han visste inte då att det skulle bli hans sista måltid, men även om han hade vetat det skulle han nog inte ha beställt in något annat.

Calladito hade varit en fantastisk tjur, en sådan som de flesta tjurfäktare under större delen av sin karriär bara kunde längta efter att få möta. Manuel hade förstått att han skulle vara en sådan tjur redan då han för mer än ett år sedan första gången hade råkat få syn på honom på Carmen del Pozos gård, där han stod i en klunga med fem andra tjurar på ett vidsträckt lavendelfält och hans släta svarta skinn skimrade i blått varje gång det ryckte till i en muskel. Han vägde säkert över fyrahundrafemtio kilo, 7

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 7

2011-08-29 10.35

kroppen var kraftig och kompakt stark; en tungviktskämpe med en ballerinas elegans och snabbhet.

Manuel och alla de andra i jeepen hade suttit alldeles stilla för att inte väcka någon av tjurarnas uppmärksamhet, men trots det hade Calladito fått syn på dem.

Medan de övriga djuren fortsatte att beta och tofsarna med sidenmjukt hår som de hade längst ut på sina långa svansar piskade lätt över deras ryggar, hade Calladito lyft huvudet och vädrat i luften samtidigt som det hade ryckt upprört i den stora muskelmassan vid halsen. Utan förvarning började han på stela ben galoppera över gräset mot dem, sedan sänkte han huvudet och gjorde ett utfall med ena hornet mot en tänkt fiende, innan han plötsligt stannade.

Det var inte bara tjurens storlek, styrka eller hans majestätiska uppenbarelse som fångade Manuels uppmärksamhet. Det var hans ögon. I vanliga fall var det omöjligt att tolka en tjurs blick. Ögonen var stilla, mörka och bottenlösa som brunnar med svart vatten. Alla tjurfäktare var överens om att tjurar var tänkande varelser, men ingen kunde någonsin förstå vad de tänkte på.

Calladito hade en speciell glans i ögonen. Det var egentligen inte ett tecken på intelligens. Någonting mer grundläggande. Någonting djupare. Det var kunskap.

Hans hand vilade på Candys nakna axel och han rörde fingertopparna mot den där underbara böjda halsen, där han kunde känna hur hennes puls bultade häftigt av rädsla när hon betraktade tjuren och också försökte gissa vad den skulle göra härnäst, och plötsligt insåg att om den valde att störta rakt in i sidan på fordonet skulle det vara som att bli träffad av en skåpbil, men av en skåpbil utrustad med vassa, böjda horn, tjocka som en mans underarm, och som ville överleva. ”Éste es para mí, y yo para él”, viskade han till henne och brydde sig inte om att hon ännu inte förstod särskilt mycket spanska. Den där är för mig, och jag är för honom.

Var är du nu, Calladito? undrade han.

Enligt reglerna måste en annan tjurfäktare ha blivit tvungen att döda tjuren, eftersom han inte längre kunde göra det, men den här tjurfäktningen hade varit en enmansföreställning, en speciell 8

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 8

2011-08-29 10.35

begivenhet som man anordnat till hans ära i hans hemstad Villarica kvällen innan han skulle fylla trettio år. Det fanns ingen annan tjurfäktare där.

I stället hade man troligen fört tjuren till en inhägnad för att avliva honom med en liten kniv med silverskaft som kallades verduguillo. Den lille skarprättaren. Calladito skulle nekas att få dö på arenan, den ära han förtjänade och i stället slaktas anonymt, utan heder, för att bli mat.

Han försökte vrida huvudet och titta efter honom, men han kunde inte längre röra sig, mer än att då och då rycka till i reflexmässiga kväljningar när hans kropp gjorde sitt yttersta för att hålla strupen fri så att han inte drunknade i sitt eget blod.

Han hörde fortfarande allting mycket tydligt. Han kunde urskilja jämranden och gråt och rop och han hörde hur några kvinnor skrek, men hans syn började fördunklas. Folk som skockades runt honom hade bleknat till otydliga svarta skuggor som avtecknade sig mot den strålande blå himlen.

Genast när han hade fallit och hans män rusat fram till honom, hade han kunnat urskilja några av deras ansikten.

En av de förste som nått fram hade varit hans äldste banderillero Paco, en vidjesmal, imponerande snabb och seg man i obestämbar ålder som sällan talade eller log, men som var obetingat hängiven Manuel. Det var den enda i cuadrillan som hade varit hos Manuel ända från första början av hans karriär.

Paco hade fallit på knä, böjt sig fram över honom och lagt handen på hans sår, samtidigt som Manuel sneglade ner längs med sin kropp och såg hur rött blod vällde fram mellan den gamle mannens långa, bruna fingrar.

Han hade märkt trycket, men inte känt någon smärta. Inte ens när Calladitos horn trängde in i hans bröstkorg hade han känt någon smärta.

Han kunde fortfarande för sitt inre öga se hur Pacos fårade ansikte svävade ovanför honom, så förvridet av ångest att man skulle ha kunnat tro att han log. ”Maestro”, sa han och ordet lät som en snyftning då det trängde fram. ”Manolo mío.”

9

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 9

2011-08-29 10.35

Då hade han förstått det som han tidigare bara hade anat. Hans fina titel och det känslosamt uttalade namnet skulle på arenan bara ha sagts i ett ögonblick av djupaste förtvivlan: en soldats sista möjlighet att tala med sin ledare, en gammal man som erbjöd sig att trösta en ung man som han älskade. Det Paco sa betydde: ”Min prins. Min son.”

De skulle inte kunna rädda honom.

När han väl hade förstått det, fick han nästan lust att skratta.

Det kändes som en lättnad att ha fått ta del av en mycket stor hemlighet.

För de allra flesta människor var döden en obestämd fasa som ständigt förföljde dem. Hur en människa skulle dö var en överväldigande och förbryllande fråga, eftersom det bokstavligt talat fanns tusentals sätt hon kunde dö på, medan det för en tjurfäktare bara fanns två sätt att dö: på arenan eller utanför arenan.

Nu visste Manuel vilket öde som väntade honom, och det var ett bra öde men det hade kommit alltför tidigt. Och det var det enda som han någonsin säkert skulle veta om sin egen död.

Han skulle aldrig få reda på den exakta dödsorsaken, som nästa dag gång på gång skulle beskrivas i tidningar i hela världen tillsammans med fotografier av honom där han låg utsträckt över den kolossala tjurens rygg och hade dess stora huvud begravt i skötet så att det såg ut som om han gav den en klumpig kram: Manuel Obrador, den store matadoren El Soltero hade blivit genomborrad av tjuren, Calladito. Tjurens högra horn hade krossat ett av Obradors revben och trängt in i ena lungan. Han hade dött omedelbart, skulle det vidare stå i de spanska tidningarna, av respekt för hans minne och i ett försök att få folk att mer koncentrera sig på mannen och hans gärning än på de ohyggliga detaljerna kring hans död, och också för att folk önskade honom det, men ögonvittnesskildringar från personer som varit närvarande vid corridan skulle spridas som en löpeld, och där fanns de fakta som de internationella tidningarna skulle rapportera om, och snart var även detta det enda som spanjorerna talade om.

Hur blodet hade sprutat ur hans näsa och vällt fram ur munnen och för varje andetag bubblat upp ur den långa, sönderslitna revan 10

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 10

2011-08-29 10.35

i hans guldbroderade jacka. Hur han mirakulöst nog lyckades ta sig upp på fötter, så fort de andra männen hade lockat bort tjuren och hur han hade pressat händerna mot munnen för att hålla tillbaka blodet, men att han hostade så att bara ännu mer rött blod forsade fram ur näsan och munnen. Hur han föll och det ryckte till i kroppen och hur den skakade av chock ända tills den slutligen blev stilla.

Trots det levde han då fortfarande. Till och med nu levde han fortfarande. Om någon skulle ha sagt honom att detta var vad man menade med att dö omedelbart, skulle han ha talat om för dem att det inte alls var ett så önskvärt slut som folk fick det att verka.

Nu var synen borta. Han kunde höra ljud, men inte urskilja dem tydligt. Han fick fortfarande kväljningar utan att kunna göra något åt det eftersom blodet hela tiden fyllde halsen. Han höll på att kvävas och bristen på syre till hjärnan gjorde det nu omöjligt för honom att samla tankarna.

Han försökte åter minnas den där första gången han hade sett Calladito. Det var också första gången han hade tagit med sig Candy till en uppfödares gård, och det enda tillfälle då han någonsin hade tagit med sig en kvinna.

Folk som kände honom väl hade blivit förvånade över att han gjorde det. Ingick det bara i hans sätt att förföra en utländsk skönhet? undrade de; ett försök att imponera på henne genom att visa hur stora och vilda de djur var som han skulle behärska endast med hjälp av sin cape och sin glittrande pärlbroderade kostym? Nej. Det stämde inte. Hon hade redan sett honom uppträda under en av hans bättre corridas i Sevilla. Hon hade inte bara sett hans tapperhet och skicklighet, utan hade också fått uppleva tjusningen och prakten hos en av Spaniens största tjurfäktningsarenor och hon hade hört hur de beundrande ropen ”Olé!” till honom från folkmassan långsamt byggdes upp och blev allt mer hänryckta och intensiva, likt mässandet under en religiös ritual.

Skulle det helt enkelt ha kunnat vara för att han njöt av hennes sällskap och hennes uppenbara kvinnliga charm och ville 11

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 11

2011-08-29 10.35

tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans med henne? Så var det visserligen, men han hade uppvaktat och blivit uppvaktad av oräkneliga fantastiska och spännande kvinnor och hade aldrig känt sig lockad att ta med sig en enda av dem till en stekhet, dammig bondgård, dit man färdades på gropiga grusvägar i en gammal jeep för att betrakta djur som mycket väl skulle kunna skada en.

Han lät sällan någon kvinna komma i närheten av de mer privata sidorna av sitt liv. Han hade gjort sig väl förtjänt av sitt smeknamn El Soltero. Ungkarlen.

Det fanns ett mycket enkelt svar på dessa frågor. Av alla de kvinnor som han varit förälskad i – spanska och utländska – hade han aldrig träffat en enda som förstod och njöt av tjurfäktning på samma sätt som hon gjorde: en rik amerikansk flicka med mjölkvit hy och kopparrött hår, vars förmögenhet kom från de kolgruvor som hon sa att hennes bror hade stulit, en bror som hon påstod sig ha lämnat, medan han låg och återhämtade sig på sjukhuset efter att nätt och jämnt ha överlevt ett överfall på sitt kontor av en utsvulten gruvarbetare mitt under en synnerligen lång och obehaglig strejk. Hon uttryckte sig elegant men tänkte radikalt, reste tillsammans med en god vän som hon påstod att hon inte kände och älskade med total koncentration och med en uppriktighet som påminde honom om hans egen hängivenhet för tjurfäktning under sin lärlingstid som novillero. För att retas med henne brukade han tala så om deras heta siestor: hennes lärlingstid. Fast ofta upplevde han det som om det var han som äntligen fick lära sig någonting nytt.

Till skillnad från de flesta av sina landsmän eller andra engelsktalande personer han lärt känna under åren, betraktade hon inte tjurfäktning som en sport eller en tävling eller ringaktade det som en barbarisk form av blodig underhållning. Hon greps omedelbart av den nästan fysiska njutningen och skräcken av att se hur en ensam man med hjälp av elegans och självbehärskning kunde dominera ett farligt, vilt djur; förvandla både djurets och sin egen skräck och vrede till någonting högtidligt och vackert, för ett kort, lysande ögonblick förvandla det till någonting heroiskt både 12

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 12

2011-08-29 10.35

för djuret och mannen. Hon förstod att det var en dans, men en dödsdans.

Luis hade berättat för honom att ryktena talade sanning. Han hade sett henne på läktaren, där hon satt bredvid uppfödaren, Carmen del Pozo. Hon hade kommit tillbaka till honom. Hon hade kommit tillbaka till Spanien.

I samma stund hon reste ifrån honom hade han bestämt att om hon någonsin kom tillbaka skulle han tvinga henne att kräla i stoftet och tigga och be innan han tog henne tillbaka, men när Luis i kväll grep hans arm innan han gick in på arenan och sa hennes namn, försvann de senaste månadernas smärta och ensamhet. Och med det hans sårade stolthet, hans hämndbegär och det krossade hjärta han burit inom sig, för nu förstod han att han hade varit orättvis mot henne, han förstod att det offer han hade bett henne att göra var ett han aldrig själv skulle kunnat göra: nu spelade ingenting av allt det där längre någon roll. Han skulle få en andra chans.

Han tyckte speciellt mycket om tjurfäktningsarenan här i Villarica, eftersom det var den plats där han för första gången hade sett en fiesta de toros. När han var pojke hade hans far tagit med honom dit många gånger och de gånger han inte kunnat följa med, hade han hejdat sig i sitt arbete och tittat i riktning mot arenan varje gång orkestern spelade och folkmassan jublade eller hurrade och han brukade tänka att det var så en mans liv borde vara: ytterligheter. En man skulle vara avgudad eller hatad men aldrig enbart tolererad.

Arenan här var en av de mest egenartade i hela Spanien, inte på grund av dess prakt utan för att den var så gammal. Den var känd för att taket ovanför den översta bänkraden var gjort av gamla blå, gula och vita takpannor som bars upp av rosa, murade pelare, och för den gyllengula sanden som hämtades från ett speciellt sandtag flera kilometer därifrån, vid floden Tajos stränder. Från den plats där han stod på ett av faderns högst belägna fält, såg samhället ut som en bikupa med små orange lerhus som samlats kring arenan medan några till synes motvilligt spritts ut längre bort från den. Den ljusa stenkyrkan låg på en kulle strax 13

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 13

2011-08-29 10.35

bakom arenan. I den nedgående solens strålar fick den en lysande korallröd glans nästan som om Gud förstod att den borde ha en festlig färg så här dags på dagen för att hylla de två djur som Han älskade högst av allt: hombre y toro.

När han den här kvällen gick in på arenan hade han uppfyllts av minnen från förr och av förväntningar på framtiden. Han hade aldrig tidigare upplevt sig ha så stora möjligheter att uppnå de ytterligheter han alltid hade strävat efter. Han skulle lyckas med den här kvinnan och med den här tjuren och vinna kärlek och beundran eller också skulle han misslyckas och få uppleva ensamhet och skam. I vilket fall som helst skulle Döden finnas i närheten, en närvaro som var lika välbekant som värmen och som han för länge sedan hade lärt sig att ignorera lika mycket som han, när han var ung, hade ignorerat de högljudda gamla grannkvinnor som skrek efter honom att han borde putsa skorna.

Han hade planerat att dedicera kvällens sista tjur åt henne, en ovanlig kastanjefärgad skönhet vars skinn hade samma färg som hennes hår. Senare skulle han fria till henne, men den här gången skulle han falla på knä i sin skimrande kostym och han skulle lova henne att de skulle besöka det där landet Pennsylvania som hon älskade så mycket men som hon ändå måste komma bort från.

Han tyckte att han hörde hur hennes röst snyftande ropade hans namn. ”Manuel!”

Han kände en tyngd ovanpå sig och han förstod att det var hon.

Hennes hår svepte över hans kind och fastnade i den kladdiga masken av blod i hans ansikte. ”Manuel, nej!”

Hennes andedräkt mot hans öra. ”Manuel.”

Nu snyftade hon inte längre. Hon försökte hålla sig lugn.

Trodde att hon kunde hindra honom från att dö om hon bara kunde tala förståndigt med honom. ”Jag var dum. Så dum.”

Hennes röst, som var gäll av sorg, darrade okontrollerat, men det var trots det en röst som formade sammanhängande ord 14

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 14

2011-08-29 10.35

medan han runt omkring sig inte hörde någonting annat än gråt, bara gråt. Ropandet och skrikandet och tjutandet var över. Nu behövde man inte längre ropa på en läkare. Det enda som fanns kvar att göra var att gråta. Män som grät. Det mest tillintetgjorda ljudet i världen. ”Snälla, lämna mig inte. Jag kan inte …”

Han kunde inte längre höra hennes ord. Han förstod att de försökte lyfta honom. Han försökte säga nej. Han ville inte dö på en hård vit säng på ett sterilt sjukhus, omgiven av kalla kirurgiska instrument av stål. Han ville dö här i sanden i den nedgående solens strålar.

Han hostade skrällande till för att försöka klara halsen så att han skulle kunna tala, och detta gjorde att blodet en sista gång sprutade upp över honom och Candy och förtärde det sista han hade kvar av sitt fysiska liv men lät honom få ytterligare ett par sekunders medvetande.

För sitt inre såg han en sista gång Calladitos ögon. I det ögonblick då tjuren hade förstått att det fanns en man bakom capen.

Det ögonblick då kolgruvearbetaren förstod att det satt en rik man bakom kontorsdörren, en man som inte betalade honom vad han var värd. En ödesdiger insikt för en av dem. ”Var snäll och låt honom leva”, snyftade hon.

Först på engelska. Sedan på spanska. ”Por favor, ruego que lo deje en vida!”

Han trodde att hon tiggde Gud att han skulle få leva, och han blev rörd av hennes kärlek till honom och av hennes amerikanska behov av att tro att man kunde förändra en människas öde.

Spanjorerna skulle sörja honom i veckor. De skulle stå i kilometerlånga köer för att kunna vara närvarande vid hans praktfulla begravning. De skulle skriva dikter och sånger om honom. Men inte en enda av dem skulle ha bett till Gud för hans liv, för på något sätt skulle de alla vara glada för att han dött.

Medan han levde hade han varit en stor matador – en konstnär och en stjärna – men genom att dö på arenan hade han infriat en tjurfäktares öde och blivit det älskade slutet på den saga som var Spanien.

15

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 15

2011-08-29 10.35

Han förstod inte att hon och alla andra som samlades kring hans kropp redan visste att han var död. Hon bad inte längre för hans liv. Hon bad för att den tjur som hade dödat honom skulle få leva.

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 16

2011-08-29 10.35

DEL I

MUERTE EN EL ACTO

11-43 N&K Skรถra bestar 29aug.indd 17

2011-08-29 10.35

11-43 N&K Skรถra bestar 29aug.indd 18

2011-08-29 10.35

Kyle KAPI TEL ETT

Jag hoppas att han var full. Jag skulle tro att det kanske inte är det bästa ett barn kan önska när hans pappa är ute och kör bil, men det bryr jag mig inte om. Om han var full så var han antingen lycklig eller arg; satt antingen och sjöng med i låtarna från en radiostation med country och western-musik medan han tänkte på kvinnor som såg ut som i en ölannons och på Klints framtid, eller så satt han och glodde ut i natten och muttrade något om den senaste orättvisan livet visat honom; vilket det än var så kunde han inte ha förstått vad som höll på att ske.

Nu börjar folk äntligen ge sig iväg. Jag hör deras dämpade röster utanför fönstret och hur det knastrar i gruset under bildäcken när de kör ut från vår uppfartsväg och vidare bort på vägen.

Under ett ögonblick lyser röda och blåa ljus upp min vägg då radiopolisen startar sin bil. Tidigare talade han om för mig att om pappa hade haft säkerhetsbältet på sig skulle han kanske ha klarat sig, men för mig var det som att säga att om han varit två decimeter längre skulle han ha kunnat bli en bättre basketspelare.

Han ville inte tala om för mig om pappa hade varit berusad eller ej. Han sa att det inte spelade någon roll och jag fick lust att skrika så högt jag kunde: ”Det är ju det enda som betyder något!” men jag förstod att då skulle alla i rummet se på mig som om jag var tokig. Tokig av sorg, skulle de säga, medan jag bara är förnuftig.

Knarrande fotsteg hörs utanför mitt sovrum och jag blundar så att den som tittar in ska tro att jag sover.

Dörren öppnas. Den stängs. Fotstegen avlägsnar sig.

19

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 19

2011-08-29 10.35

Jag fortsätter att blunda, inte för att jag är trött utan för att allting i rummet påminner mig om pappa. Vi hade inte mycket gemensamt, nästan de enda intressen vi delade var grillade kycklingvingar och Klint. De flesta saker jag äger har jag trots honom: mina böcker, den över en meter höga modell av Eiffeltornet som jag byggde av mekano när jag var åtta och aldrig har monterat ner, mina målargrejer och mina skissblock, alla mina teckningar och målningar som mer eller mindre färdiga ligger utspridda överallt, alla de spännande stenar, fågelfjädrar, döda skalbaggar, vissna löv, ben och glasskärvor som jag har samlat under mina vandringar i skogen och som pappa kallade mitt ”skit från naturen” och min Van Gogh-kortlek som jag fick när vi i sjunde klass gjorde en utflykt till Carnegie Art Museum i Pittsburgh. Allt som finns i det här rummet tillhörde en grabb som har en pappa, och alla de där sakerna är fortfarande här men det är inte han. Jag hade en pappa i morse. Jag hade en pappa för fyra timmar sedan.

Hur kan någon bara försvinna så där?

Han hade planer. Det är det jag inte kan sluta att tänka på. Det var inga stora planer. Ingenting ambitiöst eller beundransvärt.

Absolut ingenting som man skulle kunna betrakta som ett mål.

Hans behov var enkla och hans förhoppningar ännu enklare.

Som i dag till exempel. När Klint och jag hade gett oss iväg till Hamiltons gård för att gå på deras årliga septemberfest, visste vi att han hade tänkt köra till Rayne Drop Inn där man festade på kycklingvingar i kväll. Han skulle ta sig en bläcka med ett par av sina kompisar och äta flottig kyckling indränkt i stark sås. Han skulle spela lite biljard och försöka ragga upp en dam, vilket han aldrig lyckades med. Han hade tänkt köra iväg ut i landsbygdens becksvarta mörker i sin skåpbil med de nya förkromade hjorthornen monterade på grillen, övertygad om att han säkert kunde ta sig dit han skulle, trots att han inte kunde komma ihåg vart han var på väg och varför han hade åkt från det ställe han lämnat.

Han hade tänkt sova till tolv nästa dag och sedan titta på matchen med Steelers. Sedan skulle han på måndagen gå till ett jobb han hatade för det var det som betalade räkningarna. Men framför allt hade han tänkt fortsätta leva.

20

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 20

2011-08-29 10.35

Vad är det för vits med att göra upp planer om de kan suddas ut på ett ögonblick? Vad är det ens för vits med att stiga upp på morgnarna?

Jag drar upp knäna mot bröstet och försöker krypa ihop till en liten boll. Mina jeans luktar jord och rök från den öppna elden och mina händer luktar som den varmkorv jag grillade åt Shelby Jack för bara ett par timmar sedan.

Jag drar upp min T-shirt till näsan för att ta reda på om något av Shelbys lukt har fastnat på mig. Hon luktar alltid gott. Jag vet inte om det beror på den tvål hon använder eller något schampo eller parfym eller om det kanske är så hon luktar i sig själv. Jag kan inte beskriva det, för det finns ingenting att jämföra det med.

Det är helt och hållet hon.

Tala om att ha planer. Jag hade också planer för i kväll. Där jag satt bredvid henne på en trästock så att våra axlar nuddade vid varandra, med elden så varm framför oss och nattluften så kall på våra ryggar. Och hon skrattade och log och luktade Shelbyhärligt.

Jag hade tvingats behärska mig för att inte sträcka ut handen och röra vid hennes hår. Inte för att jag är någon sexgalning eller inte respekterar kvinnor eller någonting i den stilen. Mina händer dras helt enkelt till hennes hår på samma sätt som de dras till de sammetslena mularna hos mjölkkorna på Hamiltons gård.

Det är långt, blankt och mörkt och i skenet från elden får det på en del ställen ett rödaktigt skimmer som om det låg kol och glödde under det.

Jag hade planerat att kyssa henne och äntligen röra vid hennes hår. Jag hade fantiserat ett tag om att göra det. Sedan bestämde jag mig för att sätta upp det som ett mål, någonting jag skulle kunna sträva efter, någonting jag absolut måste göra om jag inte skulle känna mig totalt misslyckad.

Jag brydde mig inte ens om att hon var förtjust i Klint. Alla tjejer i den här trakten är som galna i Klint. De brukar alltid svassa omkring framför honom i sina trånga jeans och korta kjolar och låtsas snubbla i korridorerna i skolan så att de kan stöta ihop med honom vid hans skåp och de ringer till sina väninnor för att ta reda på om de har hört om han tänker komma till den där festen 21

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 21

2011-08-29 10.35

någon ska ha eller om han kommer att vara på matchen på fredag eller vilken kväll han ska gå på Laurel Countys marknad? (Och det har alltid varit samma kväll i hela hans liv: Monster Truck Night.) Och de kan ju försöka så mycket de vill. De vet inte vad jag vet, eller om de fick reda på det skulle de tro att jag överdrev.

Folk säger att orsaken till att präster inte har sex är att de är vigda vid kyrkan. Klint är vigd vid baseboll.

Det innebär inte att han älskar baseboll. Jag tror att kärleken redan har dött ut, precis som kärleken tycks dö ut i de allra flesta äktenskap. Men det verkar inte spela någon roll för honom. Han är spelet trogen i nöd och lust ända tills döden skiljer honom från andra basen.

Jag hade varit redo att sätta in en stöt mot Shelby. Jag hade stekt en perfekt varm korv åt henne: gyllene, bara en aning bränd med skinn som började spricka så att saften läckte ut. Jag frågade henne om hon ville att jag skulle hämta ett korvbröd och hon sa nej tack, hon ville äta korven direkt från grillspettet. Jag sa att det var så jag också tyckte allra bäst om att äta den och hon gav mig ett egendomligt ögonkast och sa: ”Jag vet, Kyle. Jag har känt dig i evigheter.”

Jag tyckte om hennes sätt att säga det. Jag tyckte om att det var sant.

Jag skulle precis säga till henne att jag tyckte det började bli alltför varmt vid elden och fråga henne om hon skulle vilja ta en promenad, när Bill kom körande upp till ladan och gråtande klev ur sin skåpbil.

Jag kliver upp ur sängen och går bort till fönstret för att titta efter mr B. Jag vet att han absolut inte skulle titta in när det är så mycket liv och rörelse överallt, men jag skulle vilja träffa honom.

Det är någonting på mattan som fångar min blick och jag böjer mig fram för att plocka upp det. Det här rummet tillhörde tidigare min lillasyster, och då och då hittar jag något litet och glittrigt som påminner om henne. Oftast är det en pärla från ett kit för att göra smycken eller en paljett från någon av hennes maskeraddräkter eller en torkad droppe glitterlim.

22

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 22

2011-08-29 10.35

Den här gången är det en liten, högklackad silversko till en Barbiedocka.

Jag stoppar den i fickan och fortsätter bort till fönstret. Sedan knuffar jag upp rutan, lutar mig ut och försöker sluta tänka.

Jag vet att jag inte gör det jag borde göra.

Jag har ännu inte bett för pappas själ. Jag har inte ens tänkt på himlen, och om den nu finns och han är där uppe och ligger på en soffa av moln och dricker ur en ölburk av guld och pratar strunt med Roberto Clemente. Eller om det nu är en sådan där himmel där han inte längre bryr sig om öl eller baseboll eller soffor utan bara flyter omkring och är lycksalig. Jag har inte försökt finna någon tröst i att tro att någotdera skulle kunna vara sant och att jag en dag när jag dör ska få träffa honom igen.

Jag har ännu inte gråtit.

Det har Klint. Han tjöt som en baby. Jag gick därifrån, för jag visste att om jag hade stannat kvar skulle jag också ha börjat gråta, men då skulle jag ha gråtit för att min bror grät, inte för att pappa var död, och det verkade fel.

Jag har egentligen inte tillåtit mig att tänka på det som hände.

Jag har inte ställt mig alla de stora frågorna, som till exempel om han, när han hade missat kurvan och tappat kontrollen, förstod att han skulle dö? Om han, när hans skåpbil började volta nerför sluttningen, hann med att förstå vad som höll på att hända? Om han var rädd? Om han var ledsen? Om han tänkte på oss? Oroade han sig för vad som skulle hända med oss? Rullades hans liv upp framför ögonen, så som man säger att det gör? Såg han, som i en film, hur han som liten blev omstoppad på kvällen av farmor Bev, och sedan hur han som ung gifte sig med mamma, och sedan som stolt far såg hur Klint, när han spelade i knattelaget, fick sin första segertrofé?

Gjorde det ont? Polismannen sa att han dog omedelbart. Dog med en gång när han hade brutit nacken. Men hur var det innan han dog omedelbart? Hur var det medan han bröt nacken?

Tänk om det sista han upplevde var skräck, smärta och ensamhet, och han nu aldrig mer kommer att få någon möjlighet att känna något annat?

23

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 23

2011-08-29 10.35

Jag har ännu inte ställt de där frågorna till mig själv.

Det enda jag kan tänka på är hans planer. Han hade en massa planer, men inga mål. Han och mamma brukade bråka om det, men de brukade bråka om en massa saker så jag brydde mig aldrig särskilt mycket mer om just det ämnet än om något annat.

Det borde jag kanske ha gjort.

Jag minns att när jag för tre år sedan började i sjätte klass, gav vår nya lärare oss en sådan där att-lära-känna-en-blankett som vi skulle ta hem och fylla i. Där fanns frågor som: ”Vilket är ditt älsklingsämne?” och ”Är det något speciellt som oroar dig i fråga om att hamna i en större klass?” En annan var: ”Vilka är dina mål under mellanstadiet?”

Jag läste frågorna högt för mamma när jag satt vid köksbordet och hon försökte slita upp en påse djupfrysta pommes frites utan att bryta någon nagel och utan att tappa aska från cigaretten på köksbänken – något jag alltid tyckte var mycket skickligt av henne – när pappa och Klint kom in genom köksdörren. Pappa strålade i hela ansiktet vilket betydde att Klint gjort bra ifrån sig på planen.

Pappa hade hört frågan och han log mot mig och gned knogarna mot mitt huvud då han gick bort till kylskåpet för att hämta en öl, och sedan sa han: ”Mål, det är vad man gör i hockey.”

Mamma hade övergått till att försöka slita upp påsen med tänderna. Jag såg hur hon blängde ilsket på honom över den klarröda påsen innan hon tog ut den ur munnen tillräckligt länge för att säga att bara för att han var en misslyckad typ utan några mål behövde han inte försöka göra sina ungar till misslyckade typer också.

Han slog igen kylskåpsdörren så hårt att tallrikarna skramlade i skåpet. Mamma gjorde en gest som om hon hade tänkt kasta påsen med djupfrysta pommes frites på honom, men ångrade sig och stoppade tillbaka den mellan läpparna och han gick ut.

Den gången tänkte jag inte närmare på saken. Mina föräldrar var alltid högljudda och våldsamma mot varandra, till och med när de inte bråkade.

Ibland var de högljutt och våldsamt förälskade och pappa brukade jaga mamma runt i huset och vråla att han hade haft en 24

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 24

2011-08-29 10.35

jäkla tur och att han skulle fånga henne och hon brukade skrika och tjuta som en stucken gris när han slog henne i baken eller gav henne ljudliga blöta pussar på halsen, och Klint och jag brukade tacksamt se på när de gav sig iväg till någon bar för att fira pappas stora tur, innan de kom hem igen ett par timmar före gryningen och väckte oss med sitt buller då de snubblade genom huset på väg till sovrummet. Annars var de för det mesta högljutt och våldsamt absolut inte förälskade i varandra: mamma brukade kasta saker och skrika åt pappa att han var misslyckad och inte kunde få upp den, och pappa sparkade på möblerna och sa till henne att hon var en lat slampa som började få hängpattar.

Ett par dagar efter det att pappa sagt det där om att ha mål, tog mamma vår lillasyster Krystal med sig och flyttade till Arizona tillsammans med en kille som vi aldrig hade hört talas om tidigare.

Jag vet inte om det hade något med mål att göra. Kanske hade den där killen mål som mamma gillade. Kanske hade mamma egna mål och vi var i vägen för att hon skulle kunna uppnå dem.

Jag lämnade aldrig in den där blanketten. Jag tittade på den en gång till och tänkte att de hade missat en fråga: Hur tror du att du kommer att klara av mellanstadiet om din mamma ger sig iväg? ”Mr B”, ropar jag tyst. ”Var är du?”

Jag vet precis var han är en kväll som den här. Han är ute och dödar någonting, och även om döden är en av hans favoritsysselsättningar, betyder det ingenting för honom att en människa har dött.

Det knackar på dörren så jag stänger fönstret och sätter mig snabbt på sängen. ”Kyle? Sover du?”

Det är Bill. ”Nej.” ”Kan du komma ut i köket en liten stund? Din moster Jen ska åka nu.” ”Har alla de andra gett sig iväg?” frågar jag honom. ”Ja, det är bara vi kvar.”

25

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 25

2011-08-29 10.35

Jag öppnar dörren på glänt och ser att Bill står i korridoren och försöker undvika att se på mig.

Han är en stor kille, kraftig men inte fet, och har rufsigt, gråsprängt hår, ett brett platt ansikte och små klara gröna ögon som ligger så djupt bland alla veck och rynkor att man för det mesta inte lägger märke till dem, men då och då händer det att de blixtrar till som två borttappade smaragder längst nere i en skrovlig dalsänka av skinn.

Han lutar sig tungt mot sin käpp. Han bröt benet då en gruva rasade samman för sex år sedan. Det blev alltför krossat för att kunna läkas ordentligt, och det ger honom fortfarande problem.

Vissa dagar kan han inte alls gå på det. För det mesta brukar han tala positivt om J&P Coal och att han skulle önska att han kunde få komma tillbaka till sitt gäng. Han dricker varenda dag. Han säger att det är av medicinska skäl, men jag tror att det är lika mycket för att slippa tristessen som smärtan.

Han har varit vår närmsta granne under hela mitt liv. Före den här kvällen har jag bara sett honom gråta två gånger: en gång när Jerome Bettis för ett par år sedan sjabblade under de sista sekunderna av Steelers extra avgörande match mot Colts, och en gång för att han skrattade så mycket då pappa högg av yttersta spetsen på sitt lillfinger när han försökte montera fast sin nya kromgrill med hjorthorn framtill på sin skåpbil.

De lade den avhuggna delen av pappas finger i hans ölburk och tog med den till akuten, men det var omöjligt att sy fast den igen så pappa tog den med hem och placerade den i en kaffemugg på förstukvisten och sa att den alltid kunde vara någonting att prata om.

Folk kom från alla håll och kanter för att se den. Pappa brukade berätta historien och sticka upp den stump han hade kvar av lillfingret i näsan. Det såg ut som om han körde upp ett normalstort lillfinger mycket längre än det borde gå, och det brukade alltid äckla Klints vänner och få tjejer att skrika och fnissa.

Klint skrattade aldrig åt det. Inte en enda gång. Han och pappa bråkade rejält ett par gånger om det där fåniga lillfingret. Klint sa att det inte var roligt att få folk att tro att han hade så lite i 26

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 26

2011-08-29 10.35

huvudet att han kunde sticka upp ett helt finger i det, men som alltid när de bråkade menade han egentligen att pappa borde sluta dricka.

Jag förstod att det hade hänt någonting hemskt när jag såg Bill stå bredvid sin skåpbil där borta vid Hamiltons gårdsbutik. Och det som var ännu värre än att tårarna rann nerför hans kinder, var det faktum att han tagit av sig sin basebollkeps och kramade den med båda händerna framför sin stora mage.

Att gråta var en sak, men jag hade aldrig sett honom ta av sin keps. ”Det är er pappa”, sa han.

Vi behövde inte höra mer. Jag såg på Klint och han såg på mig och jag kunde se mig själv i hans ansikte. Det är den allra värsta sortens rädsla, som i ett fritt fall när det inte finns någon räddning, ingen återvändo, som att bli utknuffad från ett flygplan.

Vi förstod vilka ord som nu skulle komma.

Om pappa hade brutit benet eller blivit arresterad eller förlorat jobbet skulle Bill ha lett. Till och med om pappa hade hamnat i koma, så skulle Bill ha skämtat om det.

Det fanns bara en sak som kunde få honom att gråta och ta av sig kepsen.

Jag stod fortfarande och stirrade på Klint när hans läppar började darra och ögonen blev fuktiga av tårar.

Klint, som kan kliva upp på utslagsplatsen och veta att avgörandet ligger i hans händer och lyckas få till en träff på sista kastet lika lugnt som om han träffat en boll pappa kastat till honom under träningen hemma på gården; Klint som kan spela fyra matcher i rad en lördag när det är över trettio grader varmt och göra det utan att beklaga sig och utan att någonsin göra ett misstag ute på planen; Klint som har krossat näsan, vänster tumme, slitit av en sena i foten och fått en stressfraktur i axeln innan han fyllde fjorton, men som bara tycks bli starkare för varje skada.

Och nu tänkte han börja gråta.

Jag satte händerna för öronen, blundade och ryggade därifrån.

27

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 27

2011-08-29 10.35

Det skrämde mig mer att se Klint bryta samman än att höra det som Bill nu sa: ”Han råkade ut för en olyckshändelse. Med skåpbilen.” ”Nej”, sa Klint. ”Jag vet inte vad jag ska säga.” ”Nej, nej, nej”, upprepade Klint och skakade på huvudet. ”Jag är hemskt ledsen, grabbar.” ”Nej!” skrek Klint. ”Nej!” Det var då han började gråta och sprang ner på vägen mot vårt hus.

Bill sträcker ut en hand och lägger den på min axel men han tittar fortfarande inte på mig. Han börjar prata med blicken mot golvet. ”Känner du dig bättre nu?” ”Nej.” ”Naturligtvis inte. Det var en dum fråga. Jag menade bara … har du kunnat sova?” ”Jag är okej”, säger jag mest för att få honom att må bättre.

Det verkar fungera. Han tar bort sin hand från min axel, suckar och börjar halta bort mot vårt vardagsrum.

Det är tomt så när som på Klint som sitter i pappas fåtölj, framåtlutad med armbågarna mot knäna, som om han lyssnade uppmärksamt till någon osynlig person som höll på att bikta sig.

Hans ögon är rödgråtna och han har mörka ringar av trötthet under dem, men annars är han sig lik. Jag känner mig lättad. Jag får lust att krama honom. Jag vill känna hans kropp och förstå att han existerar, men Klint är inte en kille som kramas. Inte ens när han vinner. Det var många år sedan han slutade kramas. För pappa och mig var det inga problem att sluta med det. Våra kramar hade bara varit som ryggdunkningar efter en match. Mamma tog det emellertid mycket hårdare och hon fortsatte att ta Klint i famnen, länge efter det att alla förstått att han aldrig skulle återgälda hennes omfamning.

Han kastar en blick i riktning mot mig. ”Är du okej?” frågar han mig. ”Jag är okej. Och du då?”

28

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 28

2011-08-29 10.35

”Jag är okej.”

Moster Jen står och röker i ett hörn. Hon är mammas syster.

Hon är den enda släkting vi har här i trakten och jag skulle tro att det var snällt av henne att komma så snabbt en lördagskväll, i synnerhet som hon aldrig gillade pappa utom den gången då hon försökte ragga upp honom trots att han redan hade sällskap med mamma.

Pappas enda syskon är en halvbror som är mycket äldre än han och som bor ända borta i Kalifornien. Han är något slags biträdande direktör (trots att han är över femtio). Han dricker inte, alla hans ungar har studerat vid college och enligt pappa tror hans fru att hennes skit inte luktar.

Han och pappa har aldrig haft mycket med varandra att göra sedan de blev vuxna, inte för att de tycker direkt illa om varandra utan på grund av ömsesidig besvikelse.

Båda pappas föräldrar är döda. Han var sladdbarn och hans pappa var ganska gammal då han träffade hans mamma. Min farfar hade dött innan jag föddes och farmor Bev dog ett par månader innan mamma gav sig iväg tillsammans med Krystal.

Mammas pappa övergav dem när hon var tio och hon har aldrig kunnat tala om honom utan att bli kusligt tom i ögonen, som om enda sättet hon kan tvinga sig till att tala om honom är genom att förmå sig själv till att inte tänka på honom. Hennes mamma dog av något slags kvinnocancer samma år som jag föddes.

Mamma och moster Jen har aldrig gett någon av oss fler detaljer än så, men ibland brukade de sätta sig med en flaska Tequila Rose och med intensiva, väsande viskningar i timmar diskutera mormors sjukdom, och det slutade alltid med att de slog armarna om varandra och grät innan alkoholen slog till ordentligt, för då kom de ihåg all avundsjuka och hur arga de fortfarande var på varandra, något som de varit ända sedan lågstadiet, och så började de bråka.

Moster Jen är söt på ett enkelt, benigt, flickaktigt sätt. Det är inget fel med hennes ansikte mer än att det saknar allt som är mjukt och inbjudande. Hon påminner mig om en huggorm som jag en gång såg i zoologiska trädgården i Pittsburgh när vi var där 29

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 29

2011-08-29 10.35

på skolresa. Den var täckt med ett geometriskt mönster i klara blanka färger. Jag tyckte att den var vacker ända tills den vaknade och stirrade på mig med sina pepparkornsögon och jag förstod att det inte fanns något annat i dem än självbevarelsedrift och gift. ”Så jag skulle tro att jag måste ringa till er mamma”, säger hon mellan blossen, ”om inte nån av er pojkar vill göra det.”

Klint vrider långsamt på huvudet och ser på henne med samma lugna blå blick som får alla basebollspelare i high school inom en radie på trettio mil att darra. Det är allvaret bakom intensiteten som gör hans blick så skrämmande. Alla vet att när han väl kommit ut till utslagsplatsen kan ingenting hejda honom. Han kommer att träffa bollen och han kommer att slå iväg den långt.

Jag undrar vad han tänker om moster Jen, och om det är hon som är bollen i den här situationen.

Jag försöker se henne med hans ögon. Han skulle nog inte likna henne vid en vacker, dödlig orm. Hennes kantiga kropp och den ljust kaffefärgade hyn skulle antagligen få honom att tänka på en spindel. ”Det finns ingen anledning att ringa till henne”, säger han.

Hon slutar röka och möter hans blick med sin, men det verkar inte som om hon lägger ner sin själ i den. Hon går bort till soffbordet och fimpar sin cigarett i locket till en gammal burk som det varit tobak i och som nu får fungera som askfat. ”Det är klart att det finns anledning att ringa till henne. Hon är er mamma. Nu är hon den enda förälder som ni har kvar.” ”Vad menar du med det?” frågar Klint henne. ”Menar du att hon skulle vilja ha oss nu när pappa är död?” ”Hon har alltid velat ha er. Hon stack på grund av er pappa och inte på grund av er grabbar.” ”Hon stack för att hon är en slampa.”

Moster Jen snurrar runt och vänder sig med blixtrande ögon mot honom. ”Snacka inte om din mamma på det sättet!” ”Hon har rätt”, instämmer Bill från sitt soffhörn. ”Du borde inte tala på det sättet om din mor.”

Klint fnyser föraktfullt åt Bill.

30

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 30

2011-08-29 10.35

”Jag har inte sagt att du har fel”, försvarar Bill sig. ”Men du borde helt enkelt inte säga det högt.” ”Det är klart att du tar Carls parti”, säger moster Jen och riktar sin ilska mot Bill. ”Det har du alltid gjort.” ”Han är död, Jen”, utbrister Bill. ”För guds skull, karlen är död. Kan du inte låta honom vara i fred en enda jävla minut?”

Hans utbrott tystar moster Jen och det verkar också ha gjort slut på all hans energi. Hans huvud sjunker ner mellan de breda axlarna och jag tror att han ska börja gråta igen.

Jag har inte lust att se på. Jag går bort till ytterdörren. Någon har ställt upp den. Rummet var antagligen kvavt med alla de där människorna som kom och gick och alla som rökte. Jag gick ganska snabbt upp till mitt rum så jag vet inte riktigt vad som hände här ute.

Jag var inte här när tränare Hill dök upp. Jag tycker synd om Klint som blev tvungen att stå ut med det. Det enda som skulle kunna vara värre för Klint än beskedet att pappa precis omkommit i en bilolycka, måste vara att tränare Hill såg hur förstörd han var.

Jag är säker på att tränaren kom bara för att han tyckte det var hans plikt. Han behövde visa att han var en omtänksam kille som inser att hans spelare har liv och känslor som sträcker sig bortom åskådarbänkarna, även om han inte förstår varför.

Kanske trodde han till och med att Klint behövde honom, inte för att få känslomässigt stöd, utan helt enkelt för att påminna honom om att det finns viktigare saker i livet än liv och död. Till exempel nästa basebollsäsong.

Jag stannade bara kvar i vardagsrummet så länge att jag fick syn på Shelby. Jag förstod att hon skulle komma med en gång, susa fram på vägen från Hamiltons gård i den nya sportbil som hennes pappa precis köpt åt henne.

Hon är ett år äldre än jag, är andraårsstudent och har redan fått körkort. Egentligen får hon inte köra utan någon vuxen i bilen men det bryr hon sig inte om eftersom hennes pappa är Cam Jack, J:et i J&P Coal, och det finns inte en snut här i trakten som skulle bötfälla henne.

31

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 31

2011-08-29 10.35

Hon bor inte här och hon går heller inte i skola här, men hon tillbringar frivilligt större delen av sommaren och de flesta veckoslut här hos sin faster Candace, som man säger är en av de elakaste, fulaste, knasigaste och rikaste gamla tanter som någonsin funnits.

Hon kallar vår eländiga lilla by för ”sin lantliga tillflyktsort” och försvarar sin faster genom att säga att hon är missförstådd.

Shelby ser storhet i småsaker och skönhet i det som är trasigt och det är därför som jag älskar henne.

Hon stannade bara ett par minuter, men grät hela tiden och verkade vara ännu mer upprörd än vad jag var.

Jag tror inte att jag ännu på allvar har fattat att jag har förlorat min pappa. Det är fortfarande alltför lätt att intala sig att jag ska få träffa honom i morgon. Då ska vi laga vår vanliga söndagsbrunch med ägg och korv och bacon och stekt skinka och potatiskroketter och ännu mer ägg. Det är jag som lagar maten, men Bill brukar alltid komma med skinka och korv och det är pappa som brygger kaffet. Klint äter allt jag steker upp och dessutom en stor skål med Wheaties och ett par bananer, och eftersom han äter lite frukt brukar pappa skoja med honom och säga att han är en jäkla hälsokostfantast, men han säger det med ett stänk av stolthet i blicken. Efteråt kommer pappa och Bill att underlätta matsmältningen genom att köra och köpa öl och sedan tittar de på fotboll resten av dagen, ända tills jag säger att jag ska gå och göra mina läxor, trots att jag redan har gjort dem och egentligen bara vill få vara i fred för att teckna en liten stund, och då kommer pappa att dra det där skämtet om att jag är en jäkla Rembrandt, fast utan minsta stänk av stolthet i blicken.

Jag skulle fortfarande ha kunnat tro att alltsammans kommer att hända igen om det inte hade varit för Shelby. Hon betraktade allting som om hon såg på en film. Hon kunde handlingen. Hon förstod att det inte skulle vara någon vanlig söndag för mig i morgon; hon förstod att jag aldrig mer skulle få någon vanlig söndag. ”Då så, då ringer jag till eran mamma i kväll”, förklarar moster Jen. Jag kan inte rå för att jag blir lite upprymd. Mamma kommer 32

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 32

2011-08-29 10.35

att tvingas komma till begravningen. Jag har inte träffat henne på två år. Hon har bara kommit och hälsat på en enda gång sedan hon stack, och det var en katastrof. Då och då pratar jag med henne i telefon, men det är inte detsamma som att träffa henne.

Hon låter alltid tankspridd i telefon.

Kanske kommer hon att flytta tillbaka nu. Kanske kommer vi att få bo tillsammans med henne igen.

Jag går tvärs över rummet bort till moster Jen. Jag har inte varit så nära henne på hela kvällen och lukten av hennes söta parfym i kombination med cigarettröken gör mig illamående. ”Jag skulle tro att hon kommer att ta er grabbar med sig tillbaka till Arizona nu”, fortsätter Jen och jag får med ens en stor klump i halsen. ”Vad menar du med det?” skriker jag. ”Nästa år har ju Klint bara ett år kvar i high school. Det kommer säkert att vara scouter som kollar upp honom. Han kommer att få erbjudanden om stipendier.” ”Och?” säger hon. ”Han kan väl spela baseboll i Arizona.”

Klint kastar en häpen blick på mig. Hon hade lika gärna kunnat föreslå att han skulle spela baseboll på Mars. ”Du fattar ingenting”, börjar jag.

Nu ingriper Bill: ”De har precis förlorat sin pappa. Börja nu inte snacka om att tvinga dem bort från det enda hem de nånsin haft. Från deras skola och deras kamrater.” ”Och från laget”, tillägger jag.

Jen tar ett steg närmre mig och jag känner en sur lukt under parfymen och cigarettröken. ”Vad tror ni killar att ni ska göra. Bo här ensamma?” ”Varför inte?” undrar jag. ”Ni är ju barn.” ”Klint fyller sjutton om ett par månader. Nästa år är han arton.

Då är han vuxen.”

Hon kastar tillbaka det blonda slingade håret och studerar mig kritiskt. ”Och vad ska ni leva på? Ska han sluta skolan och skaffa sig ett jobb? Ska du göra det?”

Jag vet inte vad jag ska svara henne. Det enda jag vet är att jag 33

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 33

2011-08-29 10.35

inte kan sluta skolan och att jag inte kan flytta. Jag har mål. Jag vill få kyssa Shelby Jack. Och jag vill studera vid college även om jag inte har berättat det för någon. Jag vill plugga konst, inte bara drömma om det. Jag vill resa till andra platser, men Arizona tillhör inte dem. ”Det är er mammas sak att bestämma”, säger hon. ”Ni har ingenting att säga till om i fråga om det.”

Jag stoppar handen i fickan och känner på Krystals sko.

Jag vill ha tillbaka min syster, men inte på bekostnad av min bror.

Klint reser sig upp. ”Vi ska inte flytta nånstans”, säger han. ”Om du ringer och snackar med henne kan du säga det. Och varför kan du inte ge dig iväg nu?” ”Sparkar du ut mig?” ”Det är mitt hem.”

Hon skrattar högt. ”Det kommer att tillhöra banken om ett par dar.” ”Men fram till dess är det mitt.”

Hon tar sin handväska och hötter med den mot honom innan hon hänger den över sin beniga bruna arm. ”Du är inte lite fräck du när du talar med mig på det där viset.”

Han svarar inte. Han viker inte undan, utan ser rakt igenom henne.

Hon tänker inte bråka med honom. Klint utstrålar den rättmätiga styrkan hos den som blivit felaktigt dömd. Alla inser det och respekterar det, men ingen fattar vad det beror på. Jag gör det.

Han har under hela livet varit fångad av något mycket dyrbarare och förskräckligare än en av pappas misslyckade planer eller något av mina fåniga mål. Klint har ett öde.

34

11-43 N&K Sköra bestar 29aug.indd 34

2011-08-29 10.35

11-43 N&K Skรถra bestar 29aug.indd 18

2011-08-29 10.35

NÄR KLINT OCH KYLES ÄLSKADE PAPPA OMKOMMER

TAWNI O’DELL är född och uppvuxen i Pennsylvania, USA. Hon har gett ut fyra böcker, är översatt till tio språk och är publicerad i över tjugo länder. Debutromanen Avvägar (2002) blev bland annat utvald till Oprah Winfreys bokklubb och är nu på gång att bli film.

För mer information www.tawniodell.com

i en bilolycka ställs de inför ett dystert faktum: de måste lämna hem, skola och vänner i Pennsylvania för en osäker tillvaro i Arizona hos deras mamma som lämnade dem några år tidigare.

Men så erbjuder sig den förmögna äldre damen Ms Jack att ta sig an dem. Hon bor för sig själv i en stor pampig herrgård, full med dyrbar konst på väggarna och med en bestialisk tjur fritt strövande på ägorna. Bröderna förväntas plötsligt uppföra sig, konversera vid matbordet och klä sig propert. För sextonårige Klint, skolans basebollhjälte, blir det en svår omställning. Han sluter sig inom sig själv och blir alltmer håglös, medan Kyle inte kan låta bli att fascineras av den nya miljön. Även för Ms Jack tar livet en rejäl vändning. Ju mer hon börjar känna för pojkarna, desto mer väcks hennes minnen från en dammig tjurfäktningsarena i södra Spanien till liv.

Tawni O’Dell

SKÖRA BESTAR Tawni O’Dell

»En stor amerikansk debutroman … oerhört roande, fruktansvärt blottläggande och nattsvart tragisk.« SKÅNSKA DAGBLADET

SAGT OM IVANS ÅTERKOMST: »Det är lysande litteratur.

Några andra epitet behövs inte.« DAGENS NYHETER

SAGT OM KÄR A SYSTER: » … stiliga metaforer och skarpa bilder …«

är Tawni O’Dells fjärde bok från Pennsylvanias bergstrakter.

SKÖRA BESTAR

DAGENS NYHETER

»… förtätat drama …« SVENSKA DAGBLADET

»Ännu en pärla …« PEOPLE

»O’Dell har skrivit en fängslande, skarp story, så mästerligt berättad att man som läsare ångestfylld slår ihop boken med längtan efter mer.« PITTSBURGH POST- GAZETTE

F Ö R FAT TA R F O T O : U L L A M O N TA N OMSL AGSFOTO : GET T Y I M AGE S O M S L A G : E VA L I N D E B E R G

SAGT OM AVVÄGAR:

ROMAN