9789186187880

Varför vaknar bebisar så ofta? Hur hanterar man trots? Och ­behöver barn gränser?

Malin Bergström är tidningen Vi Föräldrars barnpsykolog med lång e ­ rfarenhet från barnhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin. Hon är också docent och forskar vid Karolinska institutet och Stockholms universitet.

Ur innehållet:

• Måste man lära sin bebis att somna själv?

• Varför blir barn mammiga och pappiga – och hur hanterar man det?

• Vad kan man göra om man håller på att gå under av trötthet?

• Hur mycket skärmtid är okej för små barn?

• Är det fel att vilja vara kompis med sitt barn?

9 789186 187880 >

www.viforaldrar.se

Malin Bergström

ISBN 9789186187880

142 FRÅGOR OCH SVAR OM ATT VARA FÖRÄLDER

När barnpsykolog Malin Bergström svarar på föräldrars frågor om allt från sömnkaos till trots blir det svåra och oroande så mycket mer ­begripligt och lättare att han­tera. Och när man läser hennes svar samlade är det som om en hel människosyn växer fram ­– en som är tillåt­ande och förlåtande, som grundar sig i att barn (och föräldrar) är och ska vara olika, och som poäng­terar det allra viktigaste: ­relationen mellan barn och förälder.

Fråga barnpsykologen

142 FRÅGOR & SVAR OM BARN 0–5 ÅR

FRÅGA

barnpsykologen

Malin Bergström SÖMN MAT TROTS SYSKON ATT UPPFOSTRA FÖRSKOLA ANKNYTNING

Innehåll

Barnpsykolog Malin Bergströms förord

8

03 Att uppfostra

Hur säger man nej på ett bra sätt?

Ska han få vår uppmärksamhet – eller ska vi ignorera honom?

Jag får inte gå på toa ifred!

Hur får man barn att lyssna?

Ska man ingripa när barn tar saker från varandra?

Behöver vi vara mer auktoritära?

Hur mycket bör vår 2-åring få ha nappen och snuttefilten?

Hur säger man till andras barn?

Min sambo tycker att jag låter vår son köra med mig Hur sätter vi gränser utan att skapa rädsla hos våra barn?

Vår son vill inte sluta med blöja – hur ska vi göra?

Hur kan jag få honom att lyssna utan att behöva bli arg, hota eller muta?

Potträningen går bakåt, det känns hopplöst Varför vägrar 4-åringen att säga tack?

01 Nyfödd

4

INNEHÅLL

Har vi skämt bort vår bebis?

12 Jag längtar tillbaka till BB 13 Hur länge kan han skrika utan att ta skada?

16 Jag känner mig bara ledsen och trött 18 Är mammighet vanligt hos så här små? 20 Hur kan vi få tid för oss själva?

21 Är det fel att lyfta över henne till sin säng?

22 Ska vi lära vår bebis att komma till ro utan oss?

23

02

Är det fel att vilja vara kompis med sitt barn?

02 Anknytning

& mammiga och pappiga barn Kan en 5-månadersbebis vara mammig?

Har jag gjort tillräckligt för anknytningen?

Vår pojke är så social – tyder det på dålig anknytning?

Släktens kommentarer får mig att må dåligt Blir det traumatiskt för vårt barn när jag börjar jobba?

Kan jag åka på konferens när bebisen är 9 månader?

När går mammigheten över? Är jag den enda som har svårt att lämna mitt barn till andra?

Varför är vår son så pappig?

Kan anknytningen förstöras om jag reser bort?

Varför har hon börjat protestera mot pappan?

Jag försöker hjälpa till men vår dotter skriker efter mamma

26 27 29 30 32 33 35 36 37 38 40 42

04 Hur barn är

46 47 49 49 51 51 53 54 56 58 60 62 63 65

66

– personlighet och temperament Ska vi lära vår bebis att vara lugn och nöjd?

70 Hur ska vi bemöta sonens ”arga sida”? 71 Finns det en gräns för hur socialt ett barn bör vara?

72 Varför blir vår 3-åring så ledsen när vi säger till henne?

74 Vårt barn jämför sig med andra – hur ska vi hantera det?

76 Varför låter han andra reta honom? 78 Jag vill att min dotter ska behöva mig mer!

80

04

05 Hon, han, hen

Är det så här stor skillnad på killar och tjejer? Är det viktigt att ha kompisar av samma kön i förskolan?

Ska vi låta vår dotter vara pojke?

06 Mat & amning

Vad ska vår bebis ha för mattider?

Måste barn skrika flera nätter när man slutar amma?

Hur får vi honom att sluta slänga mat omkring sig?

Hur slutar man amma på bästa sätt?

Ska jag åka bort för att kunna sluta amma?

Ska vår dotter få köttbullar när storebror får torsk?

07 Sömn

84 85 86

90 90 92 93 94 96

Hur vet man att en bebis som bor på två ställen knyter an?

126 När kan min son börja sova hos mig? 128 Är det bra om bebisen bor hos pappan i ett halvår?

130 Ska jag låta pappan träffa henne?

132 Vad rekommenderas om små barn och växelvis boende?

134 Hur blir barnens anknytning till mig när mamman har träffat en ny man? 135 Hur gör man när barn som bor växelvis är mammiga eller pappiga?

137 Ska vår 4-åring få ringa den han längtar efter?

139

08

5

08 När föräldrar bor på olika ställen

INNEHÅLL

Min bebis vill helst sova med bröstet i munnen 100 Vad kan vi göra för att hon ska somna själv?

101 Varför är det så svårt att få honom att somna?

102 Hur mycket ska vi låta henne gråta vid läggning?

104 När ska barn kunna somna själva? 105 Hur förtvivlat ska vår bebis gråta innan vi tar upp honom?

106 Bvc rekommenderar femminutersmetoden 107 Vår bebis vaknar efter 1–2 timmar och är arg och förtvivlad 109 Nätterna är kaotiska, vad gör vi för fel? 110 Vår 1-åring måste vaggas till sömns 112 Hur kan jag få min son att sluta pilla på mitt hår?

114 Vårt barn vaknar så ofta – vad kan vi göra?

116 Vad ska vi ha för läggningsrutin för vår 1,5-åring?

117 Varför vill vår lilla tjej gå upp mitt i natten?

118 Hur kan vi rätta till hennes sovvanor? 119 Bör vi berätta för 5-åringen att hon har nattskräck?

120

Hur mycket uppfattar barn av vuxnas prat?

123

6

INNEHÅLL

09 När det är svårt att vara förälder Varför blir jag så frustrerad och sur?

Jag har inget tålamod med min 9-månaders – vad kan jag göra?

Jag litar inte på att min sambo ska ta hand om vår son på rätt sätt Hur ska jag få tid för mig själv?

Min man är sjuk, jag är utmattad – hur kan vår dotter bli trygg?

Kan jag undvika att även nästa förlossning blir traumatisk?

Jag mår dåligt över saker jag sagt eller gjort Måste de kalla familjehemmets vuxna för mamma och pappa?

Jag vill lägga min energi på barnen, inte på min mans dumheter Hur blir jag en bättre mamma?

Jag orkar inte med vardagen Jag längtar bort – vad ska jag göra?

Jag känner mig deppig av stress och skuld Vår 4-åring vill inte vara med mig – hur ska jag bemöta honom?

10

10 Förskola

Varför är min 2-åring plötsligt så förtvivlad vid lämningarna?

Hur påverkas barn av hög personalomsättning i förskolan?

När ska vi berätta att hon ska börja i en ny förskola?

142 142

144 146 148 150 153 156 158 160 162 163 164 165

När är det bäst att börja förskolan? 170 Måste det vara så svårt att säga hej då?

170 Är det okej att förskolan tvingar barnen?

173 Är det förskolestarten som har förändrat vår 1,5-åring?

175 Vi är trötta på personalen – ska vi byta förskola?

176 Är det olämpligt att byta förskola flera gånger?

176 Hur vet man om en förskola är bra? 178 Ska storasyskonet vara i förskolan eller inte?

180

180 182 183

11 Trots & bråk

– och barn som slåss, bits och nyps Vi säger till honom på skarpen, men det hjälper inte 186 Varför slår vår dotter sig själv?

187 Han bara skrattar när vi säger nej 188 Vad gör man när 2-åringen får utbrott? 189 Vår 2,5-åring kan inte ta minsta ­ tillsägelse 190 Lär han sig att utnuttja utbrotten om vi gör som han vill?

192 Vad ska vi göra när vår son slår oss? 193 Hon kan provocera mig till vansinne 193 Far min dotter illa av att vara i sitt rum så länge?

195 Vår 4-åring får utbrott och vill inte bli tröstad – hur kan vi göra?

197

12 Skärmar

Är det okej om bebisen tittar på teve ibland?

Tar barn skada av att föräldrar håller på med mobilen?

Min man tycker inte om att våra barn tittar på teve Jag får dåligt samvete för att han tittar så mycket på mobilen

200 201 202 203

13 Rädsla och oro hos barn Vår bebis blir hysterisk av stoj och stim Kan vi hjälpa vår son att inte vara så rädd för andra barn?

Ska vi sluta gå till badhuset?

Varför blir vår dotter ledsen när vi skrattar?

Varför är 2-åringen plötsligt rädd för släkt och vänner?

208 210 211 212 213

14 Syskon

Ska vi försöka få ett barn till? Är det fel att bli arg när storebror slår lillasyster?

Finns det risker med att syskonen kommer tätt?

Hur ska vi göra när storebror får utbrott mot lillebror?

Kan de dela rum fast de är så stora?

Hjälp, våra barn bråkar i timmar i sträck!

217 218

Vad behöver barn?

223

Så gick det sedan

250

252

232 233 236 237 238 240 242

Har vi skämt bort vår bebis?

Kan jag undvika att även nästa förlossning blir traumatisk?

När ska barn kunna somna själva?

När går mammigheten över?

Varför är det så svårt att få honom att somna?

Jag är besviken på min mamma och min svärmor Varför är 2-åringen plötsligt rädd för släkt och vänner?

Varför blir vår dotter ledsen när vi skrattar?

Vårt förhållande känns som ett jobb Kan de dela rum fast de är så stora?

Hur ska jag få tid för mig själv?

Ska vi låta vår dotter vara pojke?

256 256 257 258 258 259 259 260 260 260 261 261

7

Hur kan vi diskutera utan att gräla?

Vi tycker olika om hur vår dotter ska sova Vårt förhållande känns som ett jobb Ska vi säga till våra vänner?

Jag är besviken på min mamma och min svärmor Vi är inte överens om uppfostran – hur kan vi närma oss varandra?

Min mans hårda sätt mot vår dotter leder ofta till bråk

248 250

Så många frågor i denna bok, och så många svar. Men hur gick det sedan?

Tolv föräldrar berättar.

– om sådant som är svårt Ska jag berätta om min brors självmord?

226 Hur ska jag svara på frågor om mina ärr?

227 Vad ska jag säga när barnen frågar efter mitt ex?

228 Hur pratar man med barn om döden? 229

16 Relationer mellan vuxna

– oro för barnet Har vår 1-åring en diagnos?

Varför gömmer 2-åringen sig?

Förskolan tycker att mitt barn har svårt att koncentrera sig

220 222

15 Prata med barn

17 Är allt som det ska?

INNEHÅLL

15

216

24

ANKNYTNING

02

Anknytning

& mammiga och pappiga barn Ibland är det bara pappa som duger, ibland är det bara mamma. Det beror på någonting viktigt och bra: att barnet grundlägger sina viktiga anknytningsrelationer.

25

ANKNYTNING

Kan en 5-månadersbebis vara mammig?

26

ANKNYTNING

V V V VÅR DOTTER PÅ 5 MÅNADER är glad och pigg och social, åtminstone med oss här hemma. Det är vårt första barn.

Jag undrar om hon är mammig? En anhörig till mig säger att en 5-månaders bebis inte kan vara mammig utan att hon bara ”styr” över oss föräldrar. Det är nämligen väldigt ofta så att när någon annan än vi föräldrar tar henne börjar hon gråta. Ibland går det bra men ofta inte, särskilt inte om vi inte är hemma.

Om vår dotter till exempel är hos farmor eller mormor går det bara en kort stund innan hon börjar gråta. Hon ger sig inte förrän hon får komma tillbaka till mig, för oftast när hon har blivit ledsen hos någon annan går det inte bra med pappa heller, då är det bara hos mig som hon blir tyst och glad och nöjd.

Om hon får sitta i mitt eller sin pappas knä kan hon däremot vara hur social som helst mot andra.

Har vi gjort något som gör att hon har blivit så här? Vad kan vi göra för att det ska gå över?

Anna

MIN ERFARENHET ÄR att sådana här missförstånd (som ofta, men inte alltid, uppstår mellan generationer) beror på att vi har större kunskap om barn idag. Din dotter är mammig (eller ”föräldrig” kanske man ska säga) eftersom hon redan har utvecklat sina anknytningsrelationer till dig och sin pappa. Förr trodde man att sådan ”föräldrighet” visade sig först vid 9 månader, men idag ser vi det ofta redan vid 4 månader, kanske eftersom vi tar hand om våra barn på ett så lyhört sätt. ”Föräldrigheten” visar att din dotter redan använder dig/er för att få skydd och trygghet när hon ska lära känna sig själv och världen.

När ni är nära blir hon lugn och nyfiken. När ni är för långt bort blir det viktigare för henne att återställa närheten än att göra något annat. Precis så funkar trygga anknytningsrelationer.

Och ja, det här beror på något ni har gjort. Ni har hjälpt henne till den tryggheten genom att ta hand om henne på ett lyhört och förutsägbart sätt. Det är den bästa förutsättning ett litet barn kan ha för att utvecklas till en trygg och harmonisk person.

Mitt första råd är att du låter henne vara nära och närma sig andra på det sätt som känns lagom för henne. Mitt andra är att du berättar om barns anknytning för hennes mor- och farföräldrar.

Då blir det lättare för dem att förstå hennes mammighet och att den är en gåva ni har gett henne.

Har jag gjort tillräckligt för anknytningen?

V V V ALLA PRATAR OM ANKNYTNING, och jag undrar om jag har gjort tillräckligt för att ge min 6-månaders son det han behöver för att vår anknytning ska bli bra? Riskerar jag att göra något sOm skadar vår ­anknytning, och tvärtom: Vad kan jag göra för att den ska bli bra?

Orolig

27

ANKNYTNING

DU ÄR INTE ensam om att känna så om anknytning. Alla vet vi lite vagt vad det handlar om, och alla har vi fått vikten av anknytning intrummad i oss. Men hur vi ska göra för att barn ska få trygga anknytnings­ relationer är inte lika självklart. Jag ska försöka reda ut begreppen.

Anknytningsrelationer är något som barn bildar till vuxna.

Drivkraften är medfödd, och till den hör förmågor och beteenden som att direkt känna igen föräldrarnas ansikten och dofter. Eftersom ett människobarn inte klarar sig om ingen tar hand om det tänker man sig att den här instinkten har formats genom evolutionen.

Enkelt uttryckt handlar anknytning om att små barn ska känna sig säkra på att det finns någon eller några speciella personer som ställer upp och skyddar vid hotande faror. Farorna kan komma både inifrån (som hunger) och utifrån (som hot om att barnet ska falla, frysa eller göra sig illa).

Det viktigaste vi gör som föräldrar är därför inte att ha roligt med våra barn, mysa eller bygga upp ett gott hem med regelbundna rutiner. Vår främsta uppgift är att ta hand om barnet när det är ledset, skrämt, oroligt, vilset och sjukt. Att vi finns där för barnet i de stunderna grundlägger anknytningen och bygger i förlängningen faktiskt barnets bild av både sig själv, världen och andra människor.

Det finns inga korta, avgränsade perioder när anknytning uppstår. Att barn mår bra av att vara nära sina föräldrar direkt efter förlossningen betyder inte att barn som inte har varit det får ”sämre” eller ingen anknytning. Barn måste knyta an till någon för att utvecklas normalt, och det gör de till den eller de människor som tar hand om dem, oavsett kön och biologiska band. Anknytningsrelationerna grundläggs under det första halvåret, och barn tränar sig i de relationerna tills de är 3–4 år gamla.

Kvaliteten i anknytningen formas utifrån den tid man tillbringar tillsammans och hur lyhörd man som förälder är för barnets signaler och behov. Barn blir lika trygga med pappor som med mammor, och det är en rikedom om barn kan få etablera flera anknytningsrelationer. Mer än upp till fem relationer med sådan kvalitet har barn dock inte.

Det är nu, under din pojkes andra halvår, som anknytningen börjar märkas. Plötsligt kan han bli klängig och mammig/pappig/­ ”föräldrig”, även om han tidigare har varit öppen mot alla människor.

Ett vanligt tecken på att anknytningsmekanismen har slagit till är

16

NYFÖDD

Hur länge kan han skrika utan att ta skada?

V V V VI HAR EN SON som snart är 8 veckor. Han är glad och skrattar mycket, han är nyfiken och pigg – men jag är förvirrad över några saker.

Han vill aldrig (sällan) läggas ner. Jag och min sambo har prövat vad vi tycker känns som ”allt”: babysitter (både självgående och stilla), babygym, bärsele, fårskinn (det snuttar han mest på), musik, barnvisor … Ja, listan är lång, och min sambo har börjat bli väldigt irriterad när han kommer hem från jobbet och jag knappt har fått något gjort här hemma (han är ganska pedantisk) – men jag har ju knappt hunnit äta heller, för jag har inte haft tid!

Mycket tid går åt till att amma vår son, som antingen är hungrig eller bara snuttig och vill ha närhet. Han somnar vid bröstet ganska ofta, men så fort jag lägger ner honom vaknar han och skriker, och så får jag börja om.

Senaste veckan har babygymmet ibland funkat i cirka tio minuter, men på den tiden hinner jag knappt någonting.

På nätterna snuttar han, äter några gånger och sover helt okej bredvid mig, men det känns så ledsamt att han aldrig vill somna själv, utan hjälp av tutten.

Han tar inte napp. Vi har prövat alla möjliga sorter, men inget verkar funka. När man försöker stoppa in nappen får han kväljningar och fräser och frustar, även om jag vet att han är mätt och bara snuttig.

Hur gör man egentligen när de är så små? Hur länge kan han skrika innan jag tar upp honom, utan att han tar psykisk skada?

Amningen är jättemysig, men snuttandet – och att gå runt och bära honom över axeln jämt – börjar bli jobbigt. Är jag en dålig förälder som känner så här? Jag vill ju bara hans bästa och att han ska känna sig trygg.

Förvirrad nybliven mamma

PRECIS SÅ HÄR ÄR BARN de första månaderna. Nyfödda bebisar behöver mycket närhet, och amningen tar ofta väldigt mycket mer tid i början än man någonsin hade kunnat föreställa sig. Mitt råd är därför att du anpassar dig efter detta faktum. Så här är det att ha en liten bebis. Att träna bebisar på att inte behöva närhet är inget jag rekommenderar.

Jag kan inte svara på hur länge du kan låta honom skrika utan att han tar psykisk skada. Och jag undrar om du verkligen vill försöka hitta den gränsen? Hur skulle det kännas för dig att lämna honom skrikande? Skulle du känna dig trygg och tillfreds med det, även om han inte fick psykiska men för livet?

Jag tror knappast det. Jag tror att du har en väldigt stark föräldrainstinkt som hjälper dig att prioritera din sons behov och att i varje stund göra det som är bäst för honom. Den instinkten är din sons överlevnadsskydd i världen. Därför ska du respektera och vara rädd om den.

Men jag tror att du saknar stöd från din sambo att lyssna till din instinkt och göra det som är bäst för din son, och sådant påverkar vår förmåga att lyssna inåt.

Som jag läser ditt brev låter det som att din sambo behöver mer kunskap om bebisars behov och vilket slags föräldraskap som passar dem. Jag föreslår att han skaffar sig sådan kunskap för att 1) själv bli en lyhörd förälder och 2) bli det stöd du behöver. Han kan förstås läsa böcker, men jag tycker också att det vore lämpligt om han bokade ett besök hos er sjuksköterska på bvc. Hen kan hjälpa honom att förstå mer om föräldraskapets villkor.

Jag föreslår också att din sambo använder rut-avdrag till att köpa städhjälp om han inte själv börjar ansvara för städningen hemma.

Att vara pedant och ha ett spädbarn är en jobbig kombination.

Hans (och ditt) liv kommer att bli betydligt lättare och trevligare om han tränar på att släppa sitt pedanteri.

Avslutningsvis vill jag bara ge en kort bakgrund till varför vi har en sådan fantastisk förmån som föräldraledighet i Sverige. Det är för att vi ska se till att varje barn får bästa möjliga förutsättningar till trygga anknytningsrelationer och ett lyhört föräldraskap.

Däremot har vi inte skattefinansierad föräldraledighet för att hålla våra hem i perfekt skick.

17

NYFÖDD

Jag kan inte svara på hur länge du kan låta honom skrika utan att han tar psykisk skada.

Och jag undrar om du verkligen vill försöka hitta den gränsen?

66

Är det fel att vilja vara kompis med sitt barn?

V V V JAG ÄR MAMMA till en dotter på 11 månader. Min man har sedan tidigare en son som är 9 år. Jag har funderat på en sak ganska länge. Ofta hör man rådet från experter att man ”inte ska försöka vara kompis” med sitt barn, att barnet behöver en vuxen som vågar vara vuxen och inte kompis. Min man och hans son har en väldigt fin och nära relation, och jag vet att min man skulle beskriva sin son som en av hans bästa kompisar. Är det fel?

När jag ser på min dotter tänker jag att jag önskar att hon och jag kommer att kunna ha en lika nära relation, där vi utbyter tankar och funderingar, umgås och gör roliga saker tillsammans – precis som kompisar gör.

En sådan relation hade jag inte alls till min egen mamma. Jag har inga klagomål på hennes föräldraskap, men nära varandra var vi inte. Hon levde sitt liv, och jag mitt – och så är det än idag. Men så vill jag inte ha det med min dotter när hon har blivit vuxen!

Jag funderar på om det man menar med att man ”inte ska försöka vara kompis” är att man som förälder inte ska överge sitt ansvar som vuxen i relation till barnet. Men går inte de två sakerna att kombinera? Måste man välja ”vuxenheten”, och därmed ett större avstånd till sitt barn?

Edla

JAG TROR ATT DE FLESTA

idag faktiskt strävar efter en sådan relation till sitt barn som din man har till sin son. Som jag ser det definierar man orden ”kompis” och ”vuxen” fel i den här debatten. För vem tycker egentligen att det är vuxet och moget att ryta och kräva respekt av barn utifrån att man är starkare och har mer makt?

I mina ögon är dagens svenska föräldraskap (som jag brukar kalla ett lyhört föräldraskap) mer moget. Vi betraktar barn som medmänniskor som varsamt ska lotsas genom tillvaron. I en familj ska alla må bra och få sina behov till­godosedda, inte främst de vuxna. Och när man skapar sådana demokratiska relationer som bygger på närhet och ömsesidig respekt har man förstås goda chanser att tycka om varandra. Också i längden.

Den typ av föräldraskap som i debatten benämns som att ”försöka vara kompis” kallas för auktoritativt föräldraskap (ej att förväxla med auktoritärt föräldraskap, redaktionens kommentar). Och forskningen visar entydigt att debattörerna har fel. För barn som uppfostras så utvecklas känslomässigt, socialt och intellektuellt bättre än de som bemöts auktoritärt (”Tyst när vuxna pratar!”) eller eftergivet (”Här får du glass om du inte tyckte om morotspurén”).

Att barn skulle må bättre om vi var mindre kompisar med dem stämmer alltså inte. Som föräldrar ska vi dra upp ramarna för tillvaron, ta ansvaret och leda i det stora hela. Men ramarna ska vi bygga utifrån allas behov och förutsättningar. Att tvinga barn till sådant som inte passar eller gagnar dem bara för att visa sin makt som vuxen hör inte hit.

Jag (och forskningen) håller alltså med dig, Edla. Att skapa ömsesidiga band av kärlek och glädje till våra barn är det bästa vi kan göra som ­för­äldrar!

67

148

SVÅRT ATT VARA FÖRÄLDER

Min man är sjuk, jag är utmattad – hur kan vår dotter bli trygg?

V V V JAG HAR EN LJUVLIG liten 1-åring som alltid har verkat må bra och börjar varje dag med ett leende. Förra terminen började vi försiktigt med dagmamma (familjedaghem, redaktionens kommentar) ett par eftermiddagar i veckan.

Det verkade gå fint. Vår dotter grät alltid när jag gick men lugnade sig strax och hade det trevligt med de andra barnen.

Nu verkar det ha vänt. Hon är otröstlig från att jag lämnar henne tills jag hämtar henne. Sist hon var hos sin dagmamma grät hon oavbrutet, fyra timmar i sträck!

Till saken hör kanske att jag själv inte mår speciellt bra. Min make – vår dotters pappa – är svårt sjuk och mestadels sängbunden. Han är förtvivlad och får i sin frustration svåra panikattacker. Jag försöker ta hand om honom så gott jag kan och samtidigt ge min lilla en så trygg och lycklig uppväxt som möjligt, men jag är utmattad. Helst vill jag träffa en terapeut, men för att kunna gråta ut vill jag helst inte ha den lilla med mig, och dagmamman vill inte ta hand om henne när hon är så olycklig.

Min makes förtvivlan och min trötthet har funnits där under hela vår dotters liv, men det verkar inte ha påverkat henne tidigare. Hon har velat klappa och trösta sin pappa när hon har sett hans sorg men hon har själv alltid skrattat och lett mycket och varit nyfiken på allt och alla.

Hur ska vi gå vidare? Hur hjälper vi henne att känna sig trygg utan mig, så att jag kan vila och så att jag inte går sönder?

Trött och ledsen mamma

JAG BLIR RÖRD när jag läser ditt brev. Självklart behöver du avlast­ ning, och jag är glad att du tänker på hur du kan ordna förutsätt­ ningar för att orka långsiktigt. Att ni har en ansträngd familje­ situation är inte ett argument mot att din flicka går hos dagmamman utan ett argument för att få det att fungera där. Och det är dag­ mammans ansvar.

Många barn har perioder när de behöver extra stöd i barn­ omsorgen. En dagmamma eller förskola ska i sådana lägen utarbeta en plan för hur de ska arbeta pedagogiskt för att få barn att trivas.

Er dagmamma kan ta hjälp av en specialpedagog i kommunen för att lägga upp den planen.

Jag brukar föreslå att man genomför en ny inskolning i sådana här lägen. Men utifrån ditt brev förstår jag det som att ni faktiskt fortfarande håller på med ett slags inskolning, eftersom din flickas tid hos dagmamman är så begränsad. I så fall är din flickas reaktion kanske det ”bakslag” som brukar komma efter en tids inskolning.

Jag tänker därför att din lilla flicka nog behöver större kontinuitet för att landa i verksamheten hos dagmamman. Ett par eftermiddagar i veckan är för lite för att hon ska vänja sig. Jag tror att hon behöver vara där varje dag för att knyta an till dagmamman. Dagmamman behöver vara extra tillgänglig för din lilla flicka och kan tillsammans

149

Många barn har perioder när de behöver extra stöd i barnomsorgen.

SVÅRT ATT VARA FÖRÄLDER

med en specialpedagog planera för hur hon ska göra för att er dotter ska trivas. I grunden handlar det om att hon har din flicka i famnen eller nära tills din dotter släpper henne och vill närma sig de andra barnen.

Att du träffar en psykolog eller terapeut låter viktigt och bra, både för att du ska få gråta ut och för att du tillsammans med denna skapa en struktur för er tillvaro i familjen. Det kan handla om avlastning, rutiner och om hur du ska kunna fylla på med energi och lust för dig själv, så att du orkar finnas för din make och dotter. Ditt brev vittnar om en omsorg om din dotter som gör mig varm i hjärtat, och jag tror att en psykolog kan hjälpa dig att skapa förutsättningar för att du ska orka fortsätta glädjas åt den lilla. Jag tänker att du i första hand kan ta kontakt med en psykolog knuten till ert bvc, om du inte redan har etablerat kontakt med någon annan.

Du skriver att din make får panikattacker och är förtvivlad. Jag tänker att också han, som svårt sjuk nybliven förälder, kan ha god hjälp av psykologisk behandling. Dels för att behandla sina panik­ attacker (som är ett behandlingsbart tillstånd), dels för att resonera kring sitt föräldraskap. Behandlingen av panikattacker sker med fördel inom psykiatrin, medan han kan få hjälp kring sitt föräldra­ skap av en psykolog knuten till bvc.

Avslutningsvis: Om er dagmamma inte är beredd att arbeta för att få er dotter att trivas föreslår jag att du kontaktar någon ansvarig i er kommun för att få hjälp med en plats i barnomsorgen som fungerar för er. Stor varm kram!

Varför låter han andra reta honom?

78

HUR BARN ÄR

V V V VARFÖR LÅTER MIN lilla pojke på 4 år alla vara dumma mot honom? Han tycker det är okej om någon retas med honom, och han vill helst inte att jag ska veta om sådant.

Han har alltid fått mycket kärlek och uppmärksamhet, så han borde väl vara självständig och kunna försvara sig själv?

Vad kan jag göra för att få hans personlighet att växa?

Anonym

JAG TÄNKER PÅ TVÅ SÄTT när jag läser din fråga. Det ena är att din son upplever sina kompisrelationer på ett annat sätt än du. Kanske håller han inte med om din beskrivning utan är ganska nöjd. I så fall är det ett tecken på just självständighet när han inte vill att du ska veta hur han hanterar det här. Han kanske känner att du har andra åsikter om hur han borde göra. Han kanske vill välja sina strategier för att hantera sociala situationer själv.

Om det scenariot är sant behöver hans personlighet få växa utifrån just de egna valen. Chansen att han ska ”släppa in dig” och berätta ökar i så fall om du pratar med honom på ett öppet och intresserat sätt, utan att ge råd eller ha åsikter.

Men det kan också vara så att han faktiskt far illa och undviker att prata med dig för att han skäms över hur han har det. Vi människor gör ibland det när vi har problem som vi inte vet hur vi ska handskas med. Att vara socialt accepterade är fundamentalt ­viktigt för oss.

Misstänker du att det är så föreslår jag att du talar med personalen på förskolan. De har ansvar för att stämningen mellan barnen är god och att de behandlar varandra väl. Be dem vara särskilt uppmärksamma på hur din son har det med de andra barnen. Stäm av regelbundet för att få ta del av deras intryck och höra hur de arbetar med att stötta honom. Var gärna med honom i förskolan en dag för att själv se hur han har det.

Det kan också vara så att han faktiskt far illa och undviker att prata med dig för att han skäms över hur han har det.

79

HUR BARN ÄR

256

SÅ GICK DET SEDAN

Så många frågor i denna bok, och så många svar. Men hur gick det sedan? Tolv föräldrar berättar.

Så gick det sedan Har vi skämt bort vår bebis?

(se frågan från signaturen Trollets familj på sidan 12)

”Jag hade helt glömt bort att jag hade ställt den här frågan. Jag ska erkänna att jag skäms lite – det är naturligtvis viktigt för ett barn med mycket närhet.

Jag tror också att jag hade någon slags depression utan att själv vara medveten om det. Men svaret jag fick hjälpte otroligt mycket. Det gav mig lugn!

Idag är mitt troll 3 år och världens mest sociala lilla varelse som är så trygg i sig själv. Jag tror att det till stor del beror på att jag tog åt mig av svaret jag fick.

Slutet gott, allting gott.”

Kan jag undvika att även nästa ­ förlossning blir ­traumatisk?

(se frågan från signaturen Hälsningar från en orolig mamma på sidan 150)

”Vår andra förlossning blev mycket bättre, tack vare Malins tips.

Vi tog kontakt med förlossningsavdelningen där vi skulle föda. Jag fick gå i så kallade aurora-samtal hos en barnmorska. Där fick jag bearbeta den förra förlossningen och förbereda mig inför den kommande. Det var jobbigt men välbehövligt. Framför allt var det jobbigt att vara tillbaka i sjukhusmiljön

Jag var aldrig orolig för honom; allt kändes så mycket bättre än förra gången. När han skrek stannade världen för en stund och vi bara lyssnade.

Så underbart! Min man klippte navelsträngen och jag fick upp vår son på bröstet. Älskade unge, vi fixade det!”

När ska barn kunna somna själva?

(se frågan från signaturen Tack för goda och fina råd! på sidan 105) ”Jag är så tacksam över Malins svar, det har både hjälpt och stärkt oss.

Idag är vår dotter 2 år och vi samsover med henne. Malins svar fick mig att släppa alla tankar kring hur det 'borde' vara. Istället började jag följa min dotters behov. Både jag och hon kunde börja sova hela nätter, och eftersom vi tankar närhet hela nätterna har vi en mycket trygg och lugn tjej på dagarna.”

257

Det var skönt att jag fick konfronteras med det före förlossningen. Det gjorde mig lugnare och tryggare.

SÅ GICK DET SEDAN

igen, så det var skönt att jag fick konfronteras med det före förlossningen.

Det gjorde mig lugnare och tryggare inför det som väntade.

Själva förlossningen startade på samma sätt som den första, med värkar som tycktes komma från ingenstans. Vi hade bestämt att vi skulle åka in tidigt, så redan en timme efter första värken var vi på förlossningen. Allt kändes mycket lugnare än förra gången, värkarna var kortare och inte alls lika intensiva. Jag kunde andas genom dem och kände att jag hade kontroll.

Det var så enkelt att jag inte trodde att förlossningen hade kommit så långt, men när barnmorskan undersökte mig visade det sig att jag redan var öppen 9 centimeter! Jag skrattade till av förvåning och lättnad – det här gick ju hur bra som helst!

Vår barnmorska var jättefin och gav oss bra stöd hela vägen. Jag hann bada en stund, något som aldrig hanns med i kaoset förra gången. Badet minns jag som förlossningens höjdpunkt. Rummet var nedsläckt med tända ljus och rogivande musik, det var bara jag och min man där och allt kändes så lugnt och fridfullt. Det var en sådan skillnad mot paniken förra gången.

Värkarna kom tätare och blev alltmer intensiva. Till slut var vi tvungna att stiga upp ur badet och ta oss tillbaka till förlossningsrummet.

När det var dags att krysta blev allt mycket svårare. Det där obarmhärtiga trycket nedåt, det var samma känsla som förra gången! Det var som att kroppen mindes allt som hände då. Jag fick panik, men med barnmorskans hjälp lyckades jag till slut samla mig så pass att jag kunde fokusera på krystningen – och vid nästa värk kom hela barnet på en gång. Medtagen hängde han i barnmorskans armar medan hon gnuggade honom för att få honom att skrika.

Varför vaknar bebisar så ofta? Hur hanterar man trots? Och ­behöver barn gränser?

Malin Bergström är tidningen Vi Föräldrars barnpsykolog med lång e ­ rfarenhet från barnhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin. Hon är också docent och forskar vid Karolinska institutet och Stockholms universitet.

Ur innehållet:

• Måste man lära sin bebis att somna själv?

• Varför blir barn mammiga och pappiga – och hur hanterar man det?

• Vad kan man göra om man håller på att gå under av trötthet?

• Hur mycket skärmtid är okej för små barn?

• Är det fel att vilja vara kompis med sitt barn?

9 789186 187880 >

www.viforaldrar.se

Malin Bergström

ISBN 9789186187880

142 FRÅGOR OCH SVAR OM ATT VARA FÖRÄLDER

När barnpsykolog Malin Bergström svarar på föräldrars frågor om allt från sömnkaos till trots blir det svåra och oroande så mycket mer ­begripligt och lättare att han­tera. Och när man läser hennes svar samlade är det som om en hel människosyn växer fram ­– en som är tillåt­ande och förlåtande, som grundar sig i att barn (och föräldrar) är och ska vara olika, och som poäng­terar det allra viktigaste: ­relationen mellan barn och förälder.

Fråga barnpsykologen

142 FRÅGOR & SVAR OM BARN 0–5 ÅR

FRÅGA

barnpsykologen

Malin Bergström SÖMN MAT TROTS SYSKON ATT UPPFOSTRA FÖRSKOLA ANKNYTNING