9789186729202

Marina Stepnova

LASARUS KVINNOR

Översättning av Johanna Lindbladh

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 3

2013-04-08 15:50

Ordlista Ryska SFSR: Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken Moldaviska SSR: Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken MGB: Ministeriet för statens säkerhet OGPU: Förenade statspolitiska förvaltningen Tjeka: Allryska extraordinära kommissionen för bekämpning av kontrarevolution och spionage NKVD: Folkkommissariatet för inrikes ärenden NKGB: Folkkommissariatet för statens säkerhet SMERSJ (Smert’ sjpionam): Död åt spioner. Namnet på den organisation som drev Sovjetunionens militära kontraspionage under andra världskriget.

www.2244.se Citat s. 84 och 92 hämtade från Britt G. Hallqvists översättning av Johann Wolfgang von Goethes Faust, 1999 ISBN 978-91-86729-20-2 Copyright © Marina Stepnova, 2011 The publication of the book was negotiated through Goumen&Smirnova Literary Agency (www.gs-agency.com) and OKNO Literary Agency (www.okno-agency.com) Originalets titel: Женщины Лазаря Tryck ScandBook AB, Falun 2013

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 4

2013-04-08 15:50

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 5

2013-04-08 15:50

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 6

2013-04-08 15:50

Kapitel ett LILLA BERBERIS

1985 f y llde Lidotjk a fem år, ett år då hela hennes liv skulle gå fullständigt åt helvete. Aldrig mer skulle de leva i sådan välmåga – Lidotjka och hennes liv – och just därför mindes de så innerligt väl, med havets dånande styrka, alla de sammetslena, saltsmakande och fuktmättade detaljerna som fyllde den här sista lyckliga sommaren.

Svarta havet (kallas det så för att det aldrig tvättar händerna, eller?), pensionatet som liknade utspridda tändsticksaskar, stranden som var täckt av enorma, glödheta kroppar och sladdriga pappers­ bägare som det varit billig isglass i (pappa brukade säga ”pris-glass”).

Morgonpromenaden till favoritstället, fötter som försiktigt trampade ner så att foten eller handduken inte skulle nudda vid en av de främmande, frodiga kropparna som låg där och vilade i sanden. Lidotjka tappade lätt tålamodet och om hennes mamma så bara för en sekund lät sig distraheras av en bekant från grannbordet i matsalen eller en förbipasserande försäljare av den förbjudna sockervadden, så slet sig Lidotjka genast från det kort hållna, visuella kopplet och störtade med ett glädjetjut ner mot havet utan en tanke på var hon placerade sina runda, knubbiga små fötter.

Oroade likt sjölejon makade kurortsborna lätt på sig och borstade bort den grovkorniga, pärlgrynsliknande morgonsanden från fuktiga skrymslen och syntetiska veck. De log till svar på föräldrarnas ojande ursäkter – ingen fara, låt flickebarnet hållas! Oj, här kommer en riktig vildbatting galopperande! Ni förstår, det är första gången hon är vid havet… Och varifrån kommer ni då? Vi bor i Ensk. Jaha, då är ni långväga ifrån. Vi kommer från Krivoj Rog. Resan fick vi betald av fabriken, eller hur, Manja? Manja nickade glatt med en vänlig mun 7

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 7

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

frikostigt fylld med guldlagningar, och samlade ihop sina pinaler i en hög så att Lidotjkas pappa lättare kunde bre ut sin handduk. Bor ni på pensionat Solskenet? Just precis. Lidotjkas mamma trasslade sig skyndsamt ur sin solklänning, sömmarna knakade och det oäkta sidentyget sprakade elektriskt. Vi bor på Röda fanan. Trevligt att träffas.

Det som hindrade denna relation från att utvecklas till en långvarig vänskap med vykort skickade vid årliga högtidsdagar och ömsesidiga visiter över hela landet var Lidotjka och hettan; gyllene, bedövande, sammetslen och gnistrande i det grunda, samfälliga vågsvallet.

Lidotjkas mamma kunde inte för ett ögonblick släppa sin dotter med blicken, varken för att njuta av en drypande vattenmelon som söt­ aktigt krasade under det fredliga Krivoj Rog-proletariatets rovgiriga pennkniv eller för det eviga strandkortspelet ”Dumbom” (ursäkta, men vad är trumf nu igen? Nej, spader hade vi förra gången!) eller för att lyssna på ändlösa och invecklade monologer från ett förföriskt, främmande liv. Och så sa Petrovitj, min bror, så här – ta med dig ditt barn och flytta hit, Lariska, jag har plats så det räcker. Ni förstår, han hade precis fått ett rum från kommunstyrelsen på tolv kvadrat – ja, se där skulle man kunna fira bröllop eller köra runt med en skoter!

Den okände Petrovitjs romantiska ödeslinje var nära att förvandlas till en spikrak väg mot fullkomnad lycka, men Lidotjkas mamma bara log förstrött.

Vid ett annat tillfälle skulle hon med glädje leva sig in i detta främmande och osannolika öde – bara för att förvissa sig om hur perfekt hennes eget liv hade blivit. Men när den väntade vändningen i berättelsen just skulle introduceras, fullspäckad med kommunal fattigdom och i synd avlade barn (den torftiga, sovjetiska vardagen tycktes av någon anledning uppmuntra till enastående, näst intill Byron­ liknande passioner), hoppade Lidotjka med ett skratt undan från en kittlig våg och historiens röda tråd gick hopplöst förlorad. Bländad av en dallrande horisont som hotade försvinna i den tilltagande hettan, kisade Lidotjkas mamma ängsligt efter dotterns välbekanta solhatt bland alla fjällande axlar, jättelika bakdelar och glada tillrop. Tack och lov, där var hon. Lidotjka vinkade till svar och utan att kliva ur sin 8

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 8

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

röd- och blåmönstrade simring satte hon sig på huk för att bygga ett aptitretande, tårtliknande slott med termittorn, formade av sanden som strilade från hennes glödheta lilla näve.

Solhatten med vita hålbroderier kastade en ystert spräcklig skugga över Lidotjkas solbrända kinder men skuggan från hennes ögonfransar var både skirare och längre. Kära hjärtanes en sån söt liten dotter ni har. Peppar, peppar; man ska inte utmana ödet. Lidotjkas mamma tog tacksamt emot berömmet – med båda händerna som vore det ett bröd – men inombords kände hon, nej, hon var sprudlande och lyckligt förvissad om att Lidotjka inte bara var söt. Hon var ensam i sitt slag. Oförliknelig. Det mest fantastiska barn i hela världen med det allra underbaraste och absolut lyckligaste öde man kan tänka sig.

Lidotjkas mamma tittade med ett förundrat leende på sin dotter och sedan på sin mage – ung och spänstig, inte alls förstörd av den tidiga graviditeten – och kunde för sitt liv inte förstå att Lidotjka – med sina runda hundvalpsögon och varma, silkeslena skulderblad, med dessa tyngdlösa lockar som vuxet föll ner över den solbrända, trinda lilla halsen – en gång hade rymts därinne, hela hon, och att hon dessför­ innan över huvud taget inte hade existerat. Nu nådde hennes tankar det fattbaras gräns och började på ett vanskligt sätt slira likt en lastbil framför ett stup – man kunde höra det överansträngda jämrandet från en utdöende motor, två hjul som frenetiskt spinner i den allt mer tryckande luften medan bakhjulen vräker upp drivor av fin singel, liksom detonerad av kraftansträngningen. Den allra sista sekunden före störtdykningen hoppar en genomskinlig leksaksdjävul i plast fram, den har Vovka flätat av några dropprör, han är skyldig mig tre rubel, förbaskat också, nu hinner jag inte få tillbaka pengarna, jaha, då är det alltså så här, vad ska man säga, man dör, detta kommer jag aldrig att kunna berätta för någon… Men varför skrämmer mig icke-varat före livet mer än dödens intighet? Varför är det inte lika hemskt att dö, herre-förbarma-dig-och-skona-mig?

– Du är lite blek, Ninusja, sa Lidotjkas pappa oroligt och kysste sin hustru på axeln. Huden under hans läppar och tunga var torr och varm, nästan som nystärkt linne. Du har inte fått för mycket sol?

Lidotjkas mamma log skyldigt. De ondskefulla synerna läm9

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 9

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

nade hennes medvetande och med korta, snabba rörelser korsade sig hennes själ och rullade ut på en huvudled – genomvåt av skräck, utschasad, räddad, men djupt därinne trånande efter att få veta vad som finns bortom den där sista sekunden – kullerbyttor i luften som hinner i kapp de ljudlösa vrakspillrorna och krasandet av ledband som slits sönder, i…i…i… Förtvivlat försökte hon föreställa sig det otänkbara och gned sin panna mot den räddande manshanden – stark, med stora fräknar och en rödlätt, välbekant hårväxt. Ja, kära du, jag blev bara lite yr. Det är så varmt.

Den fem år gamla Lidotjka var alltjämt ett riktigt litet vilddjur och efter att ha känt vittringen av olycksbådande fläktar från en främmande, oförklarlig värld sprang hon genast till mamma, hon var varm och smidig, iklädd sina sällsynta importunderbyxor med veckodagarna på. En färg för varje veckodag. Rosa underbyxor med smultron på var måndag. Tisdagens underbyxor var ljusblå med en uppburrad liten hare på och onsdagens trosor var gula, prydda med en skrovlig solros. Vad är det, mamma? Lidotjkas mamma kysste ömt sin dotters ögonlock – först det ena, så det andra – allt är i sin ordning, lilla Berberis, du bränner dig väl inte, min vän? Nähä! Snabbt invaggad i trygghet slet sig Lidotjka från mammans beskyddande händer och skyndade tillbaka till havet och deras nya strandbekanta småskrattade tillmötesgående. Lida, Lidotjka, Karamellen, Lilla Berberis – familjemedlemmars personliga tilltal, smeknamn som klär föräldrarnas kärlek i ord. Aldrig mer skulle någon tala så innerligt till henne. Ingen – aldrig någonsin.

– Nu ska du inte smita iväg, min lilla partisanflicka. Pappa lyfte upp Lidotjka och vände henne raskt upp och ner. Lidotjka kiknade av skratt: himmel och hav bytte plats, vid horisonten var de små båtarna på väg att segla upp i molnen, sjöhästar och nafsande fiskar, allt drev fram och försvann. I osynliga trådar hängde skränande fiskmåsar och där, mellan himmel och hav, svävade Lidotjka.

Detta var lycka – kärleksfulla, varma händer som aldrig släpper taget, inte tappar dig, inte ens om hela världen har vänts upp och ner.

Det var först senare Lidotjka förstod detta. Sedan förstod hon detta med våldsam kraft.

10

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 10

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

– Sitt här med tant Manja och farbror Kolja, sa pappa och satte ner Lidotjka i sanden. Åter hamnade havet där nere och himlen där uppe.

Som de skulle. Sitter du här en stund? Jag tänkte ta med mamma på en liten simtur innan hon kokar bort helt och hållet för oss.

– Ja, gå ni bara, skrockade tant Manja hemtrevligt. Jag har minsann uppfostrat två barn och har ett tredje barnbarn på väg, så inte lämnar jag er lilla skönhet i sticket. Gå nu och bada med er.

– Vi är snart tillbaka, lovade mamma urskuldande och tryckte sin mjuka, varma kind mot Lidotjka. Gör nu som tant Manja säger. Jag älskar dig mycket, mycket. Lidotjka nickade ouppmärksamt – tant Manja hade med ett pillemariskt leende börjat rota i sin väska efter något som verkade mycket intressant. Även farbror Kolja såg intresserad ut. Det var tydligt att hans liv tillsammans med hustrun var fullt av ungdomliga upptåg och överraskningar. Opa! utropade tant Manja som på cirkus och gav Lidotjka en stor persika – varm och len, marmorerad i en explosion av rosa nyanser. En våg svepte sin kalla hand över Lidotjkas mammas mage och gåshuden spred sig raskt över hennes rygg och axlar. Lidotjka knep ihop ögonen och luktade på den kittliga persikan.

– Kom igen, Ninusja, vem kommer först ut till bojarna? Mamma skakade på huvudet med ett troskyldigt leende.

– Ät, flicka lilla, ledsagade tant Manja milt, farbror Kolja knackade redan ett hårdkokt ägg mot sitt knä, även det uppfiskat ur väskan och på tidningen framför dem trollades alla tänkbara godsaker fram: vanskapta tomater som kallades Tjurhjärta, brödskivor som beslagtagits från matsalen, små korvar och gyllene, nästan genomskinliga vindruvor från marknaden. De såldes för åttio kopek kilot, skröt tant Manja och med samma tanklöshet strök hon ömsint över Lidotjkas solvarma hjässa och sedan sin proletäre makes kortklippta, utarbetade nacke.

– Ack, en sån förunderlig husmor du är, Maruska, jag avundas mig själv, på hedersord…

Lidotjka åt upp nästan halva persikan i ett svep under ljudliga suckar av välbehag. Den klibbiga saften rann ner på hakan över den knubbiga, solbrända magen. Låt det vara, flicka lilla, jag ska bada dig 11

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 11

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

så du blir ren som ett litet äpple, och din mamma, var arbetar hon?

Jaså du – och pappa, gör han också ritningar? Och hur många rum har ni då? Vad var det jag sa, Kolja – där i norr delar man ut trerumslägenheter till alla unga ingenjörer, men Genka, vad i hela fridens namn har han på tekniska högskolan att göra? Han kan lika gärna börja på fabriken direkt! På det här sättet kommer ju han och familjen sluta sina dagar i ett studentrum. Tjänar mamma och pappa mycket pengar, då? Vet du inte? Nåväl, ät flicka lilla, Gud vare med dig – och mamma och pappa också…

Skriket skar oväntat genom luften, fasansfullt och entonigt – AAAAAA! Lidotjka spratt till och tappade persikan som ögonblickligen täcktes av grovkornig sand – just på det läckraste, saftigaste stället, det går inte att tvätta bort, den får slängas, men det var väl synd.

Skriket kom närmare och närmare tills det nådde en övermänsklig frekvens som gjorde att bilden av stranden – liksom målad på tjockt halvtransparent glas – omedelbart krackelerade i livrädda sprickor som om någon hade kastat ett spindelnät över den. Badgästerna reste sig sömngångaraktigt från sina handdukar och vilstolar, några hade redan börjat springa mot strandkanten och knuffade undan dem som stod i vägen.

AAAAAAA! HJÄÄÄÄLP! HJÄÄÄÄLP! Tant Manja korsade sig förskräckt, Gud i himmelen, Kolja, du får ta reda på vad som har hänt, gråt inte flicka lilla, det är antagligen någon som har fått solsting. Kom, vi följer med. Lidotjka vände sig flera gånger om och såg efter den hopplöst förlorade persikan. Hon tänkte inte gråta. Tvärtom – det här var ju spännande.

Pappa stod på knä alldeles invid strandkanten. En våt, reslig ung man drog honom i ena armen, precis som om han var en liten pojke.

Den unge mannen var en av de vältränade livräddarna som dag ut och dag in, likt atlanter, tronade i sina utsiktstorn av trä, festande på glass eller flörtande med de kvinnliga kurortsborna, men till största delen naturligtvis bara var helt förslöade av leda.

– Är allt som det ska, kamrat? frågade livräddaren efter att deltagande ha exponerat sin bakdel i ett par illröda badbyxor. Från den nyfikna hopen åskådare hördes en förebrående basröst: 12

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 12

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

– Är allt som det ska! Ser du inte vad som har hänt? Det var ju inte långt ifrån att den stackaren drunknade!

– Nej, det är frugan hans som har drunknat, korrigerade en annan ur folksamlingen. Pappa som äntligen lyckats frigöra sig från mannens grepp undslapp sig ett dovt jämrande och föll framstupa ner i sanden likt en leksak man med armbågen råkat knuffa ner från sin plats på hyllan.

Livräddaren rätade på ryggen och såg sig hjälplöst omkring men genom muren av strandgäster närmade sig redan en doktor – vitklädd, hojtande och kvick som en motorbåt – samtidigt som en lika vit och kvick motorbåt i upprörda cirklar kryssade mellan bojarna ute i havet. Andra livräddare dök ner i de jämna vågorna med ljudlösa plask och deras unga röster genljöd avlägset, klocklikt.

– Ser man på, frugan har drunknat, men själv har han klarat livhanken, konstaterade någon krasst i den sorlande, nakna och svettdrypande folksamlingen. Pappa reste sig genast som om han hört vad som sagts, han var täckt av en tung, gråbrun sand precis som Lidotjkas halvätna persika.

Plötsligt vände han ansiktet mot himlen och med en närmast övermänsklig gest som tycktes härstamma från en fruktansvärd urkraft hötte han med sina båda knytnävar mot någon däruppe. En spjuveraktig liten våg dristade sig till att krypa fram och nudda vid hans rosa liksom barnsliga hälar men blev oväntat skrämd och kastade sig tillbaka till havet – till de sina. Pappa såg på strandgästerna med våta och nakna ögon.

– Nej, sa han, plötsligt fullkomligt lugn. Ingenting av detta är sant.

Det är dags att äta lunch. Nu går vi och äter. Var är min dotter?

Lidotjka lösgjorde sin lilla hand från tant Manjas grepp, en hand som fortfarande var klibbig av persikans saft och hennes fötter sögs ner i det heta och obeständiga – allt omkring henne var hett och förgängligt. Inuti hennes huvud hördes det distinkta ljudet av någonting som gick i kras, små frekventa explosioner likt minimala säkringar som en efter en aktiverades bara för att omedelbart explodera av den allt för höga spänningen – en efter en, en efter en – ända tills allt som måste förintas slutligen var borta.

13

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 13

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

(Först tretton år senare då Lidotjka lite lojt satt och tittade på en BBC-dokumentär om en orangutangfamilj väcktes minnena till liv.

En orangutanghanne hade misslyckats med att rädda sin unge från en alligator, han hoppade upp på stranden och gav upp ett hest, mänskligt läte varpå han oväntat lyfte upp sin döda och illa tilltygade unge mot himlen som om han ville anklaga någon, utkräva hämnd eller kanske bara i ett desperat försök att förstå. Lidotjka grimaserade och hennes medvetande förmörkades av en motbjudande sörja. Det var som om hon såg på världen genom ett par glasögon täckta av flottiga fingeravtryck – eller med någon annans glasögon med fel dioptrik som i all hast plockats upp från en främlings bord. Ingenting stämde.

Ingenting.

Sedan lade hannen försiktigt ner sin unge på marken och i tur och ordning nosade alla orangutangerna på den orörliga, lemlästade lilla kroppen. Det var som om de tog farväl. Sedan gick de iväg på led, kuvade av evolutionen, fullkomligt absurda i sin förmåga att snabbt och lyckligt glömma bort allt som hade hänt. Att glömma var för dem samma sak som att leva.

– Sorgligt, eller hur? sa Luzjbin och försökte blinka bort en tår.

Han grät ofta över småsaker vilket ju är betecknande för dem som gömmer sig bakom en hård fasad. Lidotjka nickade. Men att gråta av medlidande hade hon vant sig av med under sina nio år i skolan. Vill du ha en persika? Luzjbin sträckte sig generat efter fruktfatet. Det var som fan, jag gråter som ett kvinnfolk.

– Nej tack, svarade Lidotjka. Jag är tyvärr allergisk mot persikor.)

Barn är motståndskraftiga varelser, ytterst motståndskraftiga. Då Lidotjka blivit lite äldre och försökte minnas sommaren 1985 – inte händelserna före utan efter den 24 juli – så lyckades hon inte, bortsett från ett fåtal smärtsamma och skarpa brottstycken. Överkastet på sängen i pensionatets rum var vitt med ljusblå blommor. Pappa som hela dagarna låg i sängen bredvid hennes med ansiktet vänt in mot väggen – under det rödaktiga fjunet i nacken skymtade hans rosa, skyddslösa hud. På flygplanet – Lidotjka åkte för första gången i sitt liv flygplan! – gick en mycket vacker tant i snäv, mörkblå dräkt runt 14

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 14

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

med en bricka och delade ut ”Startklubbor”. Klubborna var märkvärdiga, pyttesmå, bara hälften så stora som vanliga. Lidotjka tog en klubba och sa tack, precis som mamma hade lärt henne. Ta en till, lilla vän, sa flygvärdinnan, och under den tjockt påsmetade täckkrämen ”Balett” och bakom ett yrkesmässigt och artigt smil skymtade några deltagande, helt och hållet mänskliga rynkor. Tack, viskade Lidotjka på nytt och tog en klubba till. På flygplanet var det spännande men kvavt och det stank av tallbarrsluftrenare och man kunde ana lämningen av någons avlägsna spya. Det tog sex timmar att flyga till Ensk och hela tiden grät pappa. Utan uppehåll. I sex hela timmar.

Vem tog sig an alla nödvändiga bestyr, vem ordnade med alla viktiga papper, vem införskaffade en kista och hjälpte pappa att transportera den tvärs över hela landet – vem? Lidotjka fick aldrig veta detta. Hon fick inte vara med på begravningen utan lämnades hemma tillsammans med en tystlåten grannfru utrustad med strumpstickor. Här lekte Lidotjka lugnt och stilla med sina dockor.

Dockorna kokade soppa, gick på besök och den östtyskproducerade Ljolja med det gnisslande, gyllene håret fick nöjet att gifta sig med en hare. Ljolja var bara något mindre än Lidotjka och mamma hade till och med sytt om en av Lidotjkas klänningar till dockan – en vit söndagsklänning med ett hemskt brännmärke på bluslivet efter ett oförsiktigt strykjärn. Men mamma hade trollat bort fläcken under ett brett band och nu var Ljolja – ständigt klädd i vitt siden – helt enkelt dömd att ägna sig åt ändlösa, äktenskapliga bestyr. Vad arbetar du med, Ljolja? Jag? Jag arbetar som fästmö!

Då det ringde på dörren var Lidotjka mitt uppe i funderingar kring vem som skulle utses till Ljoljas och harens barn – en glosögd hundvalp eller den tjeckiska plastdockan Hurvinek som kunde röra på armarna. Under det att grannfrun i fyra steg tog sats för att komma upp ur fåtöljen (ta av sig glasögonen, lägga dem på bordet, välta ner ett garnnystan, stryka sig över korsryggen) hade Lidotjka redan hunnit ut i hallen där hon sedan stod och hoppade av lycka.

Det är mamma som kommer, jag vet att det är mamma! Grannfrun som äntligen lyckats frigöra sig från möbelns fångenskap korsade sig förstulet. Utanför dörren stod en kvinna som Lidotjka aldrig hade 15

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 15

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

sett tidigare. Kvinnan var mycket vacker, bra mycket vackrare än flygvärdinnan, och bar en klänning i en otrolig, oroande nattsvart nyans. Hon var nästan lika vacker som mamma. Men läpparna var alldeles för röda. Kvinnan föste vårdslöst undan Lidotjka – som ett litet, obetydligt föremål – och gick utan att skänka henne så mycket som en blick in i rummet.

– Var är mamma? frågade Lidotjka och grimaserade liksom för att förbereda gråten.

– Hon har dött, svarade kvinnan mycket lugnt och grannfrun korsade sig ännu en gång.

– Och pappa? Lidotjka visste inte vad ”har dött” betydde men väntade i alla fall med att börja gråta.

Knappt märkbart darrade kvinnans läppar till som om hon försökte kyssa luften men i sista stund ångrade sig.

– Din pappa kommer snart tillbaka, sa hon och riktade till slut blicken mot Lidotjka.

Kvinnans ögon visade sig vara gråblå, genomskinliga och blanka med en komplicerad skiftning i mörkare blått allra längst in. Mammas ögon var ljusbruna. Ljusbruna och glada som ögonen hos en glad, rödbrun hund. Även långt senare, ja under hela sitt liv, fanns det ingenting som Lidotjka var mer rädd för än att glömma dessa ögon.

– Och vem är ni, om ni ursäktar min fråga? Grannfrun som äntligen fått mål i mun hade misstänksamt studerat det dubbla pärlhalsbandet runt den okända gästens hals. Pärlorna var stora, noggrant utvalda och sammanfogade med en sådan utsökt anspråkslöshet som man bara finner hos ett mycket exklusivt och stilrent föremål.

De måste vara oäkta, försökte grannfrun intala sig, före detta professionell kvalitetsansvarig som numera med avundsjuka sneglingar fick hålla till godo med sin ärligt förtjänade pension. Men det var en fåfäng förhoppning, pärlorna var äkta: grå och rosaskimrande havspärlemor, tålmodigt framavlad djupt inne i ostronets mjuka, levande mörker. Hos Galina Petrovna Lindt var allt äkta. I hennes ägo fanns bara det som var allra bäst och allra dyrast. Med undantag från hennes eget liv, men detta var det tack och lov ingen som kände till.

– Vem jag är? Galina Petrovna höjde medlidsamt på ögonbrynen 16

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 16

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

som om grannfrun vore galen och inte kände igen Gudsmodern i egen hög person vars porträtt prydde ikonhörnet i varje hem – alldeles vågigt av den folkliga kärlekens rökelse och den evigt puttrande samovaren. Vem jag är? Menar ni allvar?

Grannfrun blev med ens generad och ryggade tillbaka, in i sitt ledsamma liv, in i den trånga enrumslägenheten med de kantiga, lantliga schablonmönstrena målade på de vitkalkade väggarna.

– Kom så går vi, sa Galina Petrovna och föste Lidotjka mot dörren som ingen hade kommit sig för att stänga. Och så gick Lidotjka lydigt över tröskeln till sitt eget liv. Inte genast men efter hand förstod Lidotjka att det var hennes farmor som hade ärvt henne.

Farmor niades och skulle kallas för Galina Petrovna. Lidotjka försökte med varianten ”farmor Galja” men detta avvisades bryskt: för det första låter det alldeles för provinsiellt och för det andra verkar det som om du har hundra farmödrar och inte vet vem du ska vända dig till. Detta var sant. Lidotjka hade inte hundra farmödrar.

Däremot hade hon en mormor och morfar. De bodde i pappas och mammas sovrum och ibland lyfte mamma ner dem från väggen och smekte med fingret över en svartvit man i vapenrock och en kvinna med lockigt hår vars lätta och fylliga hand, som verkade så munter, vilade på makens kaptensgradbeteckning. Kvinnan hade ett långt halsband och gropar i kinderna och mannens mustasch liknade en trumpen liten borste. Här ska du få se, lilla Berberis, sa mamma, det här är min mamma och pappa – din mormor och morfar. Var finns de nu? frågade Lidotjka och även om hon redan visste svaret gladdes hon på förhand – precis som i sagans värld – åt att få höra det igen, på samma sätt som varje barn en gång för alla gläds över sakernas givna tillstånd. Långt, långt borta, i ett förunderligt och sagolikt hörn av världen, sa mamma sorgset och tänkte antingen på paradiset eller på militärområdet i Fjärran Östern med den olycksaliga, snötäckta bron. Chauffören – en enfaldig soldat med stora öron – hade råkat slumra till bakom ratten på en lastbil och när han körde av bron tog han i fallet med sig – till sina sista, underliga drömmar – en huttrande pluton uppe på flaket, en kapten som röstat för att man skulle resa ut ur staden Bikin samt dennes hustru i förarhytten, som även långt efter 17

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 17

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

sin död höll bordslampan med varmt solgul skärm, precis införskaffad på militärmarknaden, tätt tryckt intill kroppen.

– Men varför kommer mormor och morfar aldrig på besök? Lidotjka drog otåligt mamma i handen som om hon kände på sig att man inte fick tänka för länge på is som brast under bildäck, på det svarta och av köld ljudlösa vattnet som kom strömmande. Varför, berätta nu mamma, varför?

– Därför att de bor mycket långt borta, lilla Berberis.

– Men vi kan ju hälsa på dem istället!

– Visst ska vi göra det, svarade mamma med allvarlig min. Först åker pappa och jag och sedan kommer du också. Men det dröjer mycket, mycket länge till dess.

– Om tusen miljoner år? Lidotjka tappade andan av denna storslagna siffra.

– Till och med ännu längre, lovade mamma och reste sig upp från plyschpuffen som liknade en jordgubbe på små tjocka ben. Kom, så går du och jag och bakar syltmunkar istället, det blir väl bra? Lidotjka jublade och kunde redan förnimma mjölet i sina händer och doften från den nyöppnade burken med sylt. Och så fick mormor och morfar återvända till sin vägg. Ärligt talat var ingen av dem särskilt lik vare sig mormor eller morfar.

Men Galina Petrovna, ja hon liknade över huvud taget inte någon!

För det första bodde hon alldeles ensam i en enorm lägenhet som liknade slottet som fanns på bild i den stora, prasslande sagoboken ”Mästerkatten i stövlar”.

För det andra fick man absolut inte springa, hoppa eller skrika i lägenheten. Detta var visserligen aldrig tillåtet, men i synnerhet inte i lägenheten.

För det tredje kom varje morgon en särskild kvinna som hette Marvanna. Hon satte på sig ett förkläde och städade hela lägenheten med samma själlösa och diskreta precision som mekanismen i ett urverk.

Då mamma städade var hon antingen arg eller så sjöng hon. Marvanna lagade mat också, och varje dag serverades nylagad mat. Resterna från gårdagens lunch eller middag lade Marvanna i speciella burkar som kallades matlådor. Dessa matlådor tog Marvanna med sig hem.

18

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 18

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

Hon talade aldrig med Lidotjka, det var som om Lidotjka inte fanns.

– Vad ska Marvanna ha all maten till? Lidotjka kunde inte låta bli att fråga Galina Petrovna, även om hon många gånger hade hört talas om den nyfikna Varvara som fick näsan avsliten. Mamma och pappa hade förbjudit henne att fråga främmande människor om saker och ting, men om det bara fanns främmande människor till hands kanske det var i sin ordning.

– Vilken mat? frågade Galina Petrovna förstrött och tittade upp från teven. Aha… du menar den maten. Jag vet inte, hon tar kanske hem den till sina barnbarn.

Lidotjka teg och funderade.

– Är Marvanna din och min farmor också?

Galina Petrovna fick åter slita sig från filmen ”Armbandet 2”. Vilken knasig häst. Tänk att man inte kan göra några bra filmer längre.

– Varför i hela världen skulle Marja Ivanovna vara vår farmor? Och sluta kladda på fåtöljen. Du förstör den.

Lidotjka slutade genast stryka med handen över fåtöljens sammetsklädsel. Marvanna kom hem till dem varje dag. Hon lagade mat, städade, bäddade, tvättade, tog kort sagt hand om dem precis som en farmor skulle göra. Dessutom hade det precis klarlagts att Marvanna hade barnbarn och att de fick all den mat som Lidotjka och Galina Petrovna inte orkade äta upp. Alltså var Galina Petrovna och Lidotjka Marvannas barnbarn – därtill hennes favoritbarnbarn. Lidotjka såg inga fallgropar i sin logiska slutledning. Allt var glasklart. Eller?

Galina Petrovna ryckte irriterat på axlarna.

– Ditt huvud är fullproppat med strunt. Marja Ivanovna är mitt hembiträde. Gå och läs eller rita istället. Du kan väl läsa?

Lidotjka klättrade förorättad ner från fåtöljen. Läsa kunde hon.

Sedan länge. Även tyst för sig själv, så det så!

Men det var en annan sak som var underlig. Tidigare hade Lidotjka ingen aning om att Galina Petrovna över huvud taget existerade. Det gick helt enkelt inte ihop. Antingen har du en farmor eller mormor, om än upphängd på väggen, eller så har du det inte. Visst, hon skulle kunna fråga pappa men av någon anledning kom pappa aldrig trots att Galina Petrovna hade lovat. Lidotjka hade ett vagt minne av pappa 19

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 19

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

från sin första natt hos Galina Petrovna (man hade bäddat åt henne på en skinnsoffa som kändes levande och elefantlik). Pappa stod på knä vid soffan, gnydde tyst, likt en hundvalp och vaggade fram och tillbaka med kroppen. Hans välbekanta, varma doft – en förunderlig blandning av tobak och eau-de-cologne – sipprade ner till Lidotjka genom tjocka lager av sömn. Mamma brukade säga att han doftade lagerblad och kallade honom ibland ”mitt lilla lagerblad”.

– Mitt lilla lagerblad, mumlade Lidotjka och vred sig i sömnen.

Kudden var konstig, alldeles för mjuk. Mamma hade sagt att det var skadligt att sova på mjuka kuddar. Pappa tystnade förskräckt.

– Sov, flicka lilla, sov, min lilla gumma, viskade han och med blinda händer försökte han klappa Lidotjka bland soffans mjuka klipphällar.

Och ingen har flätat upp ditt hår inför natten. Farmor visste inte att det skulle göras, du får inte bli arg på henne, hon lär sig ska du se…

Lidotjka försökte lyfta sina tunga ögonlock, men det gick inte.

– Var är mamma? frågade hon med ynklig, sömndrucken röst, hämta mamma… Pappa teg som om han försökte samla kraft men pressade slutligen sitt stora, glödheta ansikte mot Lidotjka och genom pyjamasens tunna tyg kunde hon känna hur han hackade tänder.

– Skärp dig Boris, hördes det från Galina Petrovna som från ingenstans hade dykt upp i dörröppningen. En spökvit nattsärk, en morgonrock med styva sidendrakar invävda i tyget. Du beter dig som ett kvinnfolk.

Pappa såg upp. Den ena sidan av Lidotjkas pyjamas var genomvåt av hans tårar.

– Du har alltid avskytt henne, sa pappa tyst. Alltid.

Galina Petrovna ryckte på axlarna och försvann. Sedan försvann pappa också. När Lidotjka inte längre kunde stå emot det vänliga trycket av sömn som vällde in från alla håll, vände hon sig om och pappa löstes upp i den dröjande nattluften…

Nästa morgon stod pappa ingenstans att finna. Länge strövade Lidotjka runt på sina nakna fötter i den obekanta lägenheten ända tills hon stötte ihop med Galina Petrovna som stod vid fönstret, höljd i ett moln av tobaksrök. Mamma rökte inte. Pappa rökte men inte mamma.

20

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 20

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

– Var är pappa? frågade Lidotjka modstulet.

Galina Petrovna vände sig om – cigaretten mellan hennes fingrar var underlig. Jättelång.

– Han har rest sin väg, sa hon.

– Och mamma?

– Din mamma har dött.

Lidotjka teg och begrundade detta ofattbara öde.

– Jag vill åka hem, sa hon.

– Ditt hem är här nu.

Detta var inte sant – både Lidotjka och Galina Petrovna var väl medvetna om detta. Men någon annan utväg fanns inte. Och på så vis började Lidotjka och Galina Petrovna sitt liv tillsammans.

Det första Galina Petrovna gjorde var att ta Lidotjka till doktorn. De åkte iväg i en lång, vit bil med det vågiga namnet Volga. Galina Petrovna satte sig vid ratten – mycket underligt eftersom det i Lidotjkas tidigare liv bara var snälla farbröder med stora, grova händer som körde bil. Mamma brukade indignerat höja på ögonbrynen när hon såg taxichaufförernas naglar. Se där, Lidotjka, vad som händer om man inte tvättar händerna före maten. Naglarna var svarta, fulla av sprickor och tjocka jordlager som skulle glädja en arkeolog. Bussarna körde däremot helt på egen hand. Men på dem kunde man i hemlighet sticka näsan i ett kvalmigt skört på någons fårskinnspäls eller röra vid en färgglad, frasande fåll på någons festklänning. Lidotjka älskade bussar.

Så placerades en nytvättad och finklädd Lidotjka i framsätet och Galina Petrovna spände säkerhetsbältet över den docklika flickan som om hon fäste ett vackert band runt en festbukett. Sitt still, sa hon sedan strängt och snart rusade gatan dem till mötes, glatt som en hundvalp, gracil och slät, täckt av långa skuggor och bländande, solgröna kvadrater. Lidotjka blev nästan genast illamående av den snabba farten och föremålen från gatan som svepte förbi likt pianotangenterna i ett allegro: stolpar, trädstammar, reflekterande spegelfönster, stolpar… Dessutom stank det både av bensin och Galina Petrovnas söta parfym – den sistnämnda lika tung och motbjudande 21

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 21

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

som en burk jäst vinbärssylt som exploderat i värmen. Det var Diorparfymen ”Poison” – doften som snart skulle bli legendarisk men som ännu var en nyhet, till och med i Paris, årgång 1985, samma år som denna Volga – just nu – flöt fram på Ensks gator med Lidotjka fastspänd i framsätet, frenetiskt viftande med sina små fötter i ett försök att röra ena sandalen vid det mullrande golvet. Men det var lönlöst.

Stolpe, stam, fönster, sväng. Stam, fönster, sväng, stolpe.

Galina Petrovna hade betalat trehundra rubel för flaskan med ”Poison”. Trehundra! Det är bra mycket mer än vad många medborgare i det enorma sovjetiska riket tjänade i månaden. Men ju mer man spenderar, desto mer pengar strömmar in – en både enkel och lättbegriplig regel. Och förresten: vem har rätt att bestämma hur mycket ett uns av lycka ska få kosta? I vilka valörer ska man värdera ljudet av genomskinlig cellofan som prasslande glider av en förpackning som är så grön att den verkar vara gjord av malakit? Den blålila parfymflaskan, slät och vackert rundad som ett ungt kvinnobröst.

Den tätt omslutande korkens genomskinliga prisma. Galina Petrovna förde den fuktiga, kalla flaskhalsen till sin egen hals; varm och pulserande. Honung från apelsinträd, hallon, ambrа, opoponax och koriander. För att utvinna opoponax-kåda tillfogar man växten Ferula opoponax dödlig skada. Tårarna och blodet från denna växt doftar kryddigt, som renaste gift.

– Jag trodde inte att någon i detta efterblivna land använde den här parfymen, kraxade den osvikliga Norotjka, Enskelitens hemliga leverantör, en välsmord liten råtta i svarta börsens och diplomatkretsarnas underjordiska gångar. Med ficktjuvens skickliga precision stoppade Norotjka raskt ner Galina Petrovnas trehundra rubel i det rosa, halvöppna gapet på sin eleganta handväska – man skulle nästan kunna tro att hon smusslade ner pengarna i sin behå – en gest som varken var förenlig med Norotjkas importerade kläder, noggrant planerade in i minsta lilla mönsterdetalj eller med hennes släpiga och vårdslösa sätt som man ofta finner hos rika och belevade damer.

Bilen hoppade plötsligt till vid en förrädiskt gapande avloppsbrunn och Lidotjka lyckades med nöd och näppe svälja ner en stor, frän klump av uppåtstigande kräk. Det luktar, klagade hon för sig 22

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 22

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

själv, rätt ut i luften och utan minsta hopp om bättring. Galina Petrovna böjde sig över henne och sträckte fram sin långa, kraftiga arm (stanken av ”Poison” och bensin blev påträngande, det var som om man hade doppat Lidotjka med huvudet före i becksvart, sötaktigt snor) och lika kvickt som en smidig katt stack luften utifrån gatan in sin styva, svalkande tass genom fönsterspringan och daskade försiktigt till Lidotjka på munnen och på hennes runda, kallsvettiga panna.

Genast blev det lite lättare att andas men istället åtföljdes den farliga, monotona räkningen – stolpe, stam, fönster, sväng – av ett hotfullt mullrande. Oljuden från den förbipasserande staden stötte otåligt bort varandra då de unisont försökte tränga sig genom springan i det öppnade fönstret. Givetvis fastnade de och började då ursinnigt vråla i det mest outhärdliga tonläge man kan tänka sig.

I ett desperat försök att komma på andra tankar sneglade Lidotjka på Galina Petrovna som dock, nästan som på pin kiv, utförde en hel räcka robotliknande, ryckiga rörelser. Under en kjol i en milt beige nyans som påminde om jäst, upphettad mjölk arbetade ett par kraftfulla knän frenetiskt upp och ner. Det var som om Galina Petrovna höll på att knåda ett ondskefullt väsen som envist gjorde motstånd under hennes fötter. Ideligen flyttade hon sin högra hand (prydd av den stora, cabochonslipade rubinen) till en spak som stack rätt upp ur golvet och som krasade när hon lystet drog den fram och tillbaka, det var nästan som om ett osynligt ben krossades därinne. Bilen svarade därefter med ett klagande läte, varpå Galina Petrovna åter lade handen på ratten för att avsluta med en jämn, svängande rörelse.

Det hela påminde om en underlig mekanisk dans, svår att uthärda för både åskådare och dansare, men det allra värsta var då Galina Petrovna tittade i tre speglar nästan samtidigt – uppåt, till vänster och till höger – eftersom denna rörelse fick den kopparröda, stela locken i hennes panna att darra till och falla ur den givna rytmen med endast hundradelen av en sekund.

Slutligen fick denna invecklade och brokiga rytm resonans i det oavbrutna tumultet från gatan vilket gjorde att lukten i bilen tilltog och till slut blev öronbedövande, lik en högtidlig koral. Även om Lidotjka förstod att det redan var för sent försökte hon givetvis ändå 23

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 23

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

befria sig från säkerhetsbältet eller åtminstone knipa ihop ögonen.

– Sitt still har jag ju sagt, förmanade Galina Petrovna ilsket och tjöt med bromsarna, och – oj då! – Lidotjka kräktes.

Klänningen (blå och alldeles ny, med atlasband runt midjan och en fint veckad volang längst ner) klarade sig nästan men de vita strumporna med små tofsar fick den snyftande Lidotjka tvätta rena inne på läkarmottagningens toalett, strängt övervakad av Galina Petrovna.

– Herregud, vilket barn! Du måste skölja dem bättre. Nu ska du krama ur dem ordentligt. Håll inte händerna på det viset. Inte så!

Galina Petrovna ryckte de nedsmutsade strumporna från Lidotjka och kramade raskt ur dem över handfatet. Så där ja! Då rubinen på hennes finger träffades av den spiralformade vattenstrålen från kranen flammade den upp i en kaskad av purpurfärgad eld som spred sig över hela toaletten. I full karriär strömmade rännilar av rosaskimrande reflexer längs med de kaklade väggarna – och så var de försvunna.

– Skölj munnen, kommenderade Galina Petrovna och Lidotjka rullade lydigt ett svalkande, klordoftande vattenklot i munnen. Hon lät det rulla ut i handfatet. Från hakan torkade hon bort en tråd seg saliv som smakade beskt. Hon mådde inte illa längre, bortsett från en nästan obefintlig oroskänsla i magen. Men det var nog mest på grund av skammen. Galina Petrovna rullade ihop de blöta strumporna till en hård, blöt boll som hon raskt slängde ner i väskan.

– Kom så går vi, manade hon. Och så gick de.

Den kvinnliga doktorn var rund och vit och påminde om två luftiga, sockerkrasande marängtoppar som fogats samman.

– Vad är det här för en liten docka som kommer på besök, sa den erfarna barnläkaren med sockersöt marängröst och satte sig på huk framför Lidotjka. Lidotjka som hade väntat sig något obehagligt i stil med en spatel eller spruta ryggade för säkerhets skull tillbaka.

Och man kunde ju inte förvänta sig något gott av en människa med en sådan röst, det var ju helt klart. Men doktorn undersökte Lidotjka raskt och lätt med sina mjuka fingrar utan att det gjorde det minsta ont. Nu ska du säga ”aaaa”, duktig flicka, och så armarna uppåt sträck, bra, då ska vi ta och lyssna lite på dig. Stetoskopets platta rundning 24

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 24

2013-04-08 15:50

li ll a ber ber is

var så isande kall att den nästan brände på kroppen, och det kittlade som om flitiga små myror ilade fram längs med hennes rygg. Lidotjka fnissade och drog undan sina knottriga skulderblad. Håll andan, bad doktorn allvarligt, och nu ska du andas. Lidotjka fnissade igen och Galina Petrovna hötte ilsket åt henne med pekfingret.

– Flickan är fullkomligt frisk, sa den sockriga läkaren slutligen och hjälpte Lidotjka på med klänningen. Och vilken skönhet sen. En exakt kopia av er, Galina Petrovna. Säg mig, är det något särskilt som oroar er? Äter kanske Lida dåligt? Eller är det sömnen som krånglar?

Det är fullkomligt naturligt efter en chock som den här. Hur mår ni egentligen själv? Doktorn sänkte taktfullt rösten som om hon bjöd upp till dans – ett förtroendefullt samtal i hänförande tretakt.

Liksom många societetsläkare fördummades hon av att ägna större delen av dagen åt ett förödmjukande men välavlönat lismande inför sina högt uppsatta patienter och sitt intellekt lyckades hon hålla vid liv enbart genom att skvallra.

Galina Petrovna ryckte irriterat på axlarna. Hon hade inte för avsikt att sitta och skvallra, allra minst om sig själv.

– Ni kan vara lugn för att det inte är några som helst problem med mig, snäste hon. Men barnet ska kontrolleras ordentligt. Hon har kanske mask?

– Vad menar ni, Galina Petrovna, varför skulle hon ha mask?

Läkaren tycktes nästan förnärmad å Lidotjkas vägnar, flickan som satt där bredvid dem på en stol och sparkade med sina små sandaler.

På den blå klänningsvolangen syntes fortfarande en mörk fläck av borttvättat kräk. Det sved lite på vänstra hälen. Tack och lov är flickan fullkomligt frisk. Om ni vill kan vi naturligtvis ta prover, men…

Plötsligt tittade en tidigare osynlig, inte helt ung sjuksyster med ett stenansikte fram bakom en skärm liksom återkallad till livet av ordet ”prover”.

– Olga Valerjevna, var snäll och skriv en remiss för avföringsprov på maskägg. Lidija Borisovna Lindt. Kallas din pappa för Borja, Lidotjka? Lidotjka hann inte ens nicka förrän Galina Petrovna hade rest sig, fattat hennes hand och lämnat rummet utan att säga så mycket som adjö.

25

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 25

2013-04-08 15:50

m a r ina stepnova

– Vilken otäck typ, sa sjuksystern oväntat bakom den stängda dörren. Mask. Som om hon plockat upp en kattstackare direkt från rännstenen.

Den nerspydda Volgan som Galina Petrovna lämnat vid vaktpostkuren väntade på dem, överhettad i solen men noggrant tvättad invändigt. Detta tack vare säkerhetsvakten, en tjock och fryntlig farbror som satts att vakta läkarmottagningen från vanliga medborgare med sina eviga magsår och bihåleinflammationer.

– Oj, oj, oj, din lilla stackare, du blev visst riktigt åksjuk du, sa farbrorn deltagande och stack till Lidotjka en varm och oformlig berberiskaramell som hade legat alldeles för länge i uniformsfickan.

Påtagligt försvagad av att åter möta Volgan och med det gåtfulla ordet mask ringande i öronen mumlade den väluppfostrade Lidotjka ”tack”, en lärdom hämtad från det pedagogiska förråd som mamma frikostigt hade fyllt på så det skulle räcka livet ut.

– Är du Lazar Jositjs lilla barnbarn? frågade säkerhetsvakten muntert och försökte klappa Lidotjkas varma hjässa men Galina Petrovna drog raskt undan Lidotjka från hans vänliga händer, stack åt honom hans tre rubel så att han skulle knipa käft och inte bli för familjär.

Så smällde en dörr igen, så ännu en, och åter var Lidotjka instängd i bilens outhärdliga stank som nu på ett pikant sätt blandade sig med lukten av varm plast, klor och kräk.

– Vem är Lazar Jositj? frågade hon och försökte sitta blickstill och andas med munnen för att inte oroa kräkklumpen i magen som nu åter hade vaknat till liv och börjat röra på sig.

Galina Petrovna höjde helt lätt på ögonbrynen och såg på henne med en oväntad vördnad som om Lidotjka vore en respektingivande, alldeles vuxen människa.

– Lasarus Josifovitj Lindt var akademiledamot, sa hon sakta och dröjande utan att närmare klargöra vad hon menade. Självklart var detta ingen förklaring avsedd för en femåring, i själva verket var det inte ens en förklaring utan snarare ett försök att besvärja minnet av det förflutna eller en sorts bön ämnad att betvinga demonerna.

Lidotjka öppnade munnen lite utan att förstå någonting.

– Det är din farfar.

26

Stepnova_Lazarus kvinnorNY.indd 26

2013-04-08 15:50