9789113029917

»August Strindberg påstod en gång i sitt djupa, sinnesförvirrade allvar att himlens stjärnor var hål i en vägg. Av och till tänkte jag på det när jag såg den ändlösa strömmen av själar som gick nedför trappan och satte sig i källarbåsens mörker för att onanera medan de betraktade de lysande monitorerna. Att världen var stängd omkring dem och ett av de sätt de kunde se ut ur den var genom dessa luckor.«

Karl Ove Knausgård Min kamp

Karl Ove Knausgård Min kamp översättning Rebecca Alsberg

Av Karl Ove Knausgård har på Norstedts tidigare utgivits: En tid för allt, 2006

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet

isbn 978-91-1-302991-7 © Karl Ove Knausgård Forlaget Oktober AS, Oslo 2009 Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: Min kamp I Översättning: Rebecca Alsberg Omslag: Sara R. Acedo Tryck: WS Bookwell AB, Finland 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan. Sedan stannar det. Förr eller senare, en dag som alla andra, upphör den dunkande rörelsen av sig själv och blodet börjar rinna mot kroppens lägsta punkt, där det samlar sig i en liten grop, väl synlig utifrån som ett mörkt och svampigt område på den allt vitare huden, samtidigt som kroppstemperaturen sjunker, lemmarna stelnar och tarmarna töms. Förändringarna dessa första timmar sker så långsamt och fullgörs med sådan säkerhet att de nästan får något rituellt över sig, som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen’s agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, då de alltid väntar till dess att livet har dragit sig tillbaka innan de sätter i gång sin invasion av det nya landskapet. Då är den i gengäld oåterkallelig.

Det enorma myller av bakterier som börjar sprida sig i kroppens innandömen kan ingen hejda. Hade de försökt sig på det bara några timmar tidigare skulle de genast råkat på motstånd, men nu är allt stilla omkring dem och de tränger sig ihärdigt djupare in i det fuktiga och mörka. De når Havers kanaler, Lieberkühns körtlar, Langer­ hans cellöar. De når Bowmans kapsel i renes, Clarkeska pelarna i spinalis, den svarta substansen i mesencefalon. Och de når hjärtat. Än så länge är detta intakt, men när det berövats de rörelser som hela dess konstruktion är ämnad för får det något märkligt ödsligt över sig, likt ett bygge som hantverkarna har tvingats överge hals över huvud, kan man tänka sig, de orörliga maskinerna som lyser gult mot skogens mörker, barackerna som ligger tomma, vagnarna i linbanan som hänger fullastade på rad upp efter berget.

9

I samma ögonblick som livet lämnar kroppen tillhör kroppen det döda. Lamporna, resväskorna, mattorna, dörrhandtagen, fönstren.

Jorden, myrarna, bäckarna, bergen, molnen, himlen. Ingenting av det är främmande för oss. Vi är ständigt omgivna av den döda världens föremål och fenomen. Ändå är det få ting som väcker större obehag hos oss än det att se en människa fångad i den, åtminstone om man ska döma efter de ansträngningar vi gör för att hålla de döda kropparna utom synhåll. På större sjukhus är det inte nog med att de göms undan i egna svårtillgängliga rum; också vägarna dit är dolda med särskilda hissar och särskilda kulvertar, och även om man av misstag skulle förirra sig in dit, är de döda kroppar som rullas förbi alltid övertäckta. När de sedan ska fraktas bort från sjukhuset sker det från en separat utgång, i bilar med mörktonade rutor, på kyrkogården finns det ett eget fönsterlöst rum för dem, under begravningsakten ligger de i stängda kistor, ända fram till dess att de sänks ner i jorden eller förbränns i ugnen. Det är svårt att förstå att denna hantering skulle ha något praktiskt syfte. Till exempel skulle de döda kropparna mycket väl kunna rullas genom sjukhuskorridorerna fullt synliga och köras därifrån i en vanlig taxi utan att det innebär någon risk för någon. Den äldre man som dör under en bioföreställning kan lika gärna bli sittande på sin plats tills filmen är slut, och under nästa föreställning också. Läraren som får en stroke på skolgården behöver inte omedelbart bli bortforslad, det händer ingenting om han blir liggande där tills vaktmästaren har tid att ta hand om honom, även om det inte blir förrän på eftermiddagen eller till och med på kvällen. Om en fågel skulle sätta sig och hacka på honom, vad skulle det spela för roll? Skulle det vara bättre, det som väntar honom i graven, bara för att vi inte ser det? Så länge de döda inte ligger i vägen finns det ingen orsak att skynda på, de kan ju inte dö en gång till. I synnerhet kölden vintertid borde vara gynnsam i det avseendet. Uteliggarna som fryser ihjäl på bänkar och i portar, självmördarna som hoppar från höga hus och broar, äldre kvinnor som ramlar i trappor, omkomna som sitter fastklämda i sina bilvrak, ynglingen som småberusad trillar i sjön efter en utekväll på 10

stan, den lilla flickan som hamnar under hjulet på en buss, varför denna brådska med att skaffa undan dem? Anständighet? Vad skulle vara anständigare än att flickans far och mor fick se henne där någon timme senare, liggande i snön vid sidan om olycksplatsen, med den krossade skallen lika synlig som den oskadda kroppen, det blodiga håret lika synligt som den rena täckjackan? Öppen för världen, utan hemligheter, så skulle hon ligga där. Men till och med den enda timmen i snön är otänkbar. En stad som inte förvarar sina döda utom synhåll, en stad där man kan se dem ligga på gator och i gränder, i parker och på parkeringsplatser, är ingen stad utan ett helvete. Att det helvetet speglar våra livsbetingelser på ett mer realistiskt och i den djupaste mening sannare sätt saknar betydelse. Vi vet att det är så men vill inte se det. Därav den kollektiva bortträngningsmekanism som undanforslingen av de döda ger uttryck för.

Exakt vad som bortträngs är däremot inte lika lätt att säga. Döden som sådan kan det inte vara, därtill är dess närvaro i samhället i övrigt alltför stark. Hur många som omnämns i tidningarna eller visas på nyheterna per dag varierar lite efter omständigheterna, men från ett år till ett annat är antalet troligen någorlunda konstant och eftersom det sprids över så många kanaler är det så gott som omöjligt att undkomma. Den döden känns emellertid inte hotfull. Tvärtom är den något vi gärna vill ha och gärna betalar för att se. Lägger man dessutom till de omåttliga mängder död som fiktionen producerar blir systemet som förvarar de döda utom synhåll ännu svårare att begripa. Om döden som fenomen inte skrämmer oss, varför då detta obehag inför de döda kropparna? Det måste antingen betyda att det finns två slags död, eller att det finns en motsättning mellan vår föreställning om döden och döden så som den egentligen uppträder, vilket egentligen går på ett ut: det väsentliga i detta sammanhang är att vår föreställning om döden har ett så starkt fäste i medvetandet att vi inte bara blir omskakade när vi ser verkligheten avvika från den, utan också försöker dölja den med alla medel. Inte som ett resultat av ett medvetet övervägande av något slag, som fallet har blivit med riterna, exempelvis begravningen vars innehåll och mening numera 11

är förhandlingsbar och således har flyttats från det irrationellas sfär till det rationellas, det kollektivas till det individuellas – nej, vanan vi har att flytta undan de döda har aldrig varit föremål för diskussion, det har alltid varit något vi har gjort, grundat på en nödvändighet som ingen kan förklara men som alla känner till: dör din far ute på gräsmattan en blåsig söndag om hösten bär du in honom ifall du kan och om du inte mäktar skyler du honom åtminstone med en filt.

Men den impulsen är inte den enda vi har beträffande de döda. Lika påfallande som det att alla lik döljs är det faktum att de alltid förs ner på marknivå så fort som möjligt. Att ett sjukhus skulle frakta sina döda uppåt, lägga sina obduktionssalar och bårhus på byggnadens översta våningsplan är i det närmaste otänkbart. De döda förvarar man så nära marken som möjligt. Och samma princip överförs till de företag som tar hand om dem: ett försäkringsbolag kan mycket väl ha sitt kontor på åttonde våningen men inte en begravningsbyrå.

Alla begravningsbyråer har sina kontor så nära gatuplanet som möjligt. Vad det beror på är inte lätt att säga; man skulle kunna vara frestad att tro att det beror på en gammal konvention som ursprungligen hade ett praktiskt ändamål, till exempel att källaren var kall och därför bäst ägnad att förvara liken, och att den principen har levt kvar in i vår tid med kylskåp och frysrum, om det inte hade varit för att tanken på att transportera de döda uppåt i husen faktiskt känns naturvidrig, som om höjd och död ömsesidigt utesluter varandra.

Som om vi besatt ett slags ktonisk instinkt, något djupt inom oss som måste föra våra döda ner mot den jord vi har kommit ifrån.

Det kan följaktligen tyckas som om döden distribueras genom två olika system. Det ena är förknippat med hemlighetsmakeri och tyngd, jord och mörker, det andra med öppenhet och lätthet, eter och ljus.

En far och hans barn mördas just då fadern försöker dra bort barnet från skottlinjen i en stad någonstans i Mellanöstern, och bilden av dem tätt sammanslingrade, när kulorna slår in i köttet och liksom får kropparna att skälva, fångas av en kamera, skickas upp till en av de tusentals satelliter som går i omloppsbana runt jorden och sprids ut i 12

all världens tv-apparater, varifrån den flyter in i vårt medvetande som ännu en bild på döda eller döende. Dessa bilder har ingen vikt, ingen utsträckning, ingen tid och ingen plats och har inte heller någon koppling till de kroppar de en gång kom ifrån. De finns ingenstans och överallt. De flesta av dem glider bara igenom oss och försvinner för gott, några få stannar av olika orsaker kvar och lever sitt liv i vår hjärnas mörker. En utförsåkare faller och sliter upp pulsådern i låret, blodet strömmar efter henne i en röd svans ner över den vita backen, hon är död redan innan kroppen stannar. Ett flygplan lyfter, lågorna slår ut från vingarna medan planet stiger, himlen över förortshusen är blå, planet exploderar i en eldboll under den. En fiskebåt sjunker utanför Nordnorges kust en kväll, besättningen på sju man drunknar, nästa morgon står det om det inträffade i alla tidningar, för det är ett så kallat mysterium, vädret var lugnt och ingen nödsignal hade kommit från båten, den bara försvann, något som tv-redaktionerna på kvällen framhäver genom att flyga över olycksplatsen med helikopter och sända bilder från den tomma havsytan. Det är mulet, de grågröna dyningarna är lugna och tunga, liksom i besittning av ett annat temperament än de krabba vitskummande toppar som bryter fram här och där. Jag sitter ensam och ser på tv, någon gång på våren måste det vara eftersom min far är ute i trädgården och arbetar. Jag stirrar på havsytan utan att höra vad reportern säger och plötsligt framträder konturerna av ett ansikte. Jag vet inte hur länge det finns där, några sekunder kanske, men det är länge nog för att göra ett oerhört intryck på mig. Så fort ansiktet försvinner reser jag mig och går för att leta reda på någon jag kan berätta det för. Min mor hade kvällsjour, min bror hade match och de andra ungarna i nybygget vill inte lyssna på mig, så då får det bli pappa, tänker jag och skyndar mig nerför trappan, sticker fötterna i skorna, armarna i jackan, öppnar dörren och springer runt huset. Vi har inte lov att springa på tomten så precis innan jag kommer in i hans blickfält saktar jag ner och börjar gå.

Han står på baksidan av huset, nere i det som ska bli kökslandet, och slår med slägga på en bergknalle. Trots att sänkan bara är någon meter djup har den svarta uppgrävda jorden han står på och den 13

täta klungan av rönnar som växer utanför muren bakom honom fått skymningen att falla tyngre där nere. När han reser på sig och vänder sig om ligger hans ansikte nästan helt i mörker. Ändå har jag fått mer information än jag behöver för att veta var jag har honom. Det är inte i ansiktsuttrycket det ligger utan i kroppshållningen, och det är inte med tankarna man avläser den utan med intuitionen.

Han ställer ifrån sig släggan, tar av sig handskarna.

– Jaha? säger han.

– Jag såg ett ansikte i havet på tv precis nu, säger jag och stannar på gräsmattan ovanför honom. Grannen har fällt en tall tidigare på eftermiddagen och luften är fylld av den starka lukten av kåda från klabbarna som ligger på andra sidan stenmuren.

– En dykare? säger pappa. Han vet att jag är intresserad av dykare, och kan väl inte tänka sig att det fanns något annat jag skulle tycka var så intressant att jag kom ut och berättade om det.

Jag skakar på huvudet.

– Det var ingen människa. Det var en sorts bild i vattnet.

– En sorts bild, jaha du, säger han och fiskar upp cigarettpaketet ur bröstfickan.

Jag nickar och vänder mig om för att gå in igen.

– Vänta lite, säger han.

Han stryker eld på en tändsticka och böjer sig fram lite för att få glöd i cigaretten. Lågan gräver ut en liten håla av ljus i den grå skymningen.

– Jaså, säger han.

Han drar ett djupt bloss och sätter sedan upp ena foten på bergknallen och ger sig till att speja bortåt skogen på andra sidan vägen.

Eller om det är himlen över träden han spejar mot.

– Var det Jesus du såg en bild av? säger han och tittar upp på mig.

Hade det inte varit för den vänliga rösten och den långa pausen före frågan skulle jag ha trott att han retades med mig. Han tycker att det är lite pinsamt att jag är kristen; det enda han önskar av mig är att jag inte ska avvika från de andra ungarna, och bland alla ungar som 14

det kryllar av i nybygget är det ingen annan än hans yngste son som kallar sig kristen.

Men det här funderar han verkligen på.

Jag känner en stöt av glädje över att han faktiskt bryr sig, samtidigt som jag blir lite sårad för att han underskattar mig så.

Jag skakar på huvudet.

– Det var inte Jesus, säger jag.

– Det var nästan skönt att höra, säger pappa och ler. Långt uppe i backen hörs det svaga svischandet av cykeldäck mot asfalt. Ljudet växer snabbt i styrka och det är så tyst överallt att den låga sjungande tonen som uppstår inne i suset hörs klart och tydligt när cykeln kort därefter rullar förbi på vägen utanför.

Pappa tar ett nytt bloss på cigaretten och kastar den halvrökt ifrån sig över muren, hostar några gånger, drar på sig handskarna och fattar tag om släggan igen.

– Tänk inte mer på det, säger han och ser upp på mig.

Jag var åtta år den kvällen, min far trettiotvå. Även om jag fortfarande inte kan säga att jag förstår honom eller vet vad han var för sorts människa, gör det faktum att jag nu är sju år äldre än vad han var då att enskilda saker blir lättare att begripa. Till exempel att det var så stor skillnad på våra dagar. Medan mina dagar var fullpackade av mening, där varje steg öppnade en ny möjlighet och varje möjlighet fyllde mig till brädden på ett sätt som nu egentligen är obegripligt, var hans dagars mening inte samlade i enskilda tilldragelser utan utspridda över så stora ytor att de inte gick att ringa in med annat än abstrakta begrepp. ”Familj” var ett, ”karriär” ett annat. Få om ens några oförutsedda möjligheter kan ha öppnat sig under hans dagars gång, han måste alltid ha vetat i stora drag vad de skulle medföra och hur han skulle förhålla sig till det. Han hade varit gift i tolv år, han hade arbetat som lärare på en högstadieskola i åtta av dem, han hade två barn, hus och bil. Han hade blivit invald i kommunfullmäktige och satt i utskottet som representant för Venstre. Under vinterhalv­ året ägnade han sig åt filateli, inte utan framgång, på kort tid hade 15

han blivit en av de främsta frimärkssamlarna i den här delen av landet, men under sommarhalvåret var det trädgårdsskötsel som tog det han hade av fritid. Vad han tänkte på den där vårkvällen vet jag inget om, inte heller vad han hade för bild av sig själv där han rätade på sig i halvmörkret med släggan i händerna, men att det inom honom fanns en känsla av att han förstod sin omvärld ganska bra är jag rätt säker på. Han visste vilka alla grannar i nybygget var och vilken social ställning de hade i förhållande till honom själv, och antagligen visste han också en del om det de själva helst skulle ha hållit dolt, både genom att han undervisade deras barn och genom att han hade en bra blick för andra människors svagheter. Som medlem av den nya högutbildade medelklassen var han också väl orienterad i den större världen, den som kom till honom varje dag genom tidningen, radion och televisionen. Han kunde en del om botanik och zoologi, eftersom han hade varit intresserad av sådant under uppväxten, och om han inte var direkt bevandrad inom övriga naturvetenskapliga ämnen kände han i varje fall till deras grundläggande principer från gymnasiet. Han var bättre på historia, som han förutom norska och engelska hade läst på universitetet. Han var med andra ord inte expert på något särskilt, med undantag för pedagogik kanske, men kunde lite om allt. I det avseendet var han en typisk adjunkt, från den tiden då det fortfarande gav en viss status att undervisa på en högstadieskola, väl att märka. Grannen som bodde på andra sidan stenmuren, Prestbakmo, arbetade som lärare på samma högstadieskola, precis som grannen Olsen som bodde ovanför den trädbevuxna slänten bakom huset, medan Knudsen, en av grannarna som bodde i andra änden på ringvägen, var studierektor på ett annat högstadium. Så när min far lyfte släggan över huvudet och lät den falla mot berget den där vårkvällen i mitten av 1970-talet gjorde han det i en värld som han kände väl och var hemmastadd i. Först när jag själv kom i samma ålder insåg jag att det också fanns ett pris att betala för det.

När utblicken över världen blir större minskar inte bara smärtan den vållar, utan även meningen. Att förstå världen är att ställa sig på ett bestämt avstånd till den. Det som är för litet att se med blotta ögat, 16

exempelvis molekyler och atomer, förstorar vi upp, och det som är för stort, som molnsystem, floddeltan, stjärnbilder, förminskar vi.

När vi sålunda har hämtat in det inom våra sinnens räckvidd fixerar vi det. Det fixerade kallar vi kunskap. Under hela barndomen och ungdomen strävar vi efter att upprätta det korrekta avståndet till ting och fenomen. Vi läser, vi lär, vi upplever, vi korrigerar. En dag kommer vi till den punkt där alla nödvändiga avstånd är fastlagda, alla nödvändiga system etablerade. Det är då tiden börjar gå fortare. Den möter inte längre några hinder, allt är fastlagt, tiden forsar genom våra liv, dagarna försvinner i våldsam fart, innan vi vet ordet av är vi fyrtio, femtio, sextio … mening kräver mognad, mognad kräver tid, tid kräver motstånd. Kunskap är avstånd, kunskap är stillestånd och meningens fiende. Min bild av min far den kvällen 1976 är med andra ord dubbel: å ena sidan ser jag honom som jag med åttaåringens ögon såg honom den gången, så oförutsägbar och skrämmande, å andra sidan ser jag honom som en jämnårig genom vars liv tiden blåser och ständigt river med sig större sjok av mening.

Ljudet av slägga mot sten klingade genom nybygget. En bil kom körande uppför den flacka backen från stora vägen, passerade med tända strålkastare. Dörren hos grannen öppnades, Prestbakmo stannade på tröskeln och drog på sig arbetshandskarna medan han liksom snusade in den klara kvällsluften, innan han grep tag i skottkärran och gick med den framför sig över gräsmattan. Det luktade krut från berget som pappa slog mot, tall från klabbarna bakom stenmuren, nygrävd jord och skog och, i den svaga vindilen från norr, en anstrykning av salt. Jag tänkte på ansiktet jag hade sett i havet. Trots att det bara hade gått ett par minuter sedan jag senast tänkte på det hade det förändrats helt och hållet. Nu var det pappas ansikte jag såg.

Nere i diket slutade han att slå.

– Står du kvar där fortfarande, pojk?

Jag nickade.

– Seså, gå in med dig nu.

Jag började gå.

17

– Och du? sa han.

Jag stannade, vände frågande på huvudet.

– Inget spring den här gången.

Jag såg häpet på honom. Hur kunde han veta att jag hade sprungit?

– Och stå inte och gapa så där, sa han. Du ser ju ut som en idiot.

Jag gjorde som han sa, stängde munnen och gick långsamt runt husknuten. När jag kom till framsidan var det fullt av ungar på vägen utanför. De äldsta stod i en klunga med sina cyklar, som i skumrasket nästan såg ut att höra ihop med deras kroppar. De yngsta lekte burken. De som hade blivit dunkade stod innanför en kritcirkel på trottoaren, de andra låg gömda runtomkring i skogen nedanför vägen, utom synhåll för den som vaktade burken men inte för mig.

Bromasternas lampor glödde rött ovanför de svarta trädtopparna.

En ny bil kom körande uppför backen. I skenet från strålkastarna blev först cyklisterna upptäckta, en kort glimt av reflexer, metall, täckjackor, svarta ögon och vita ansikten, därefter de lekande ungarna som bara hade tagit det minsta steg åt sidan som krävdes för att bilen skulle kunna passera och nu stod som spöken och stirrade på den.

Det var Trollnes, föräldrar till Sverre, en pojke i min klass. Det såg inte ut som om han var med.

Jag vände mig om och följde de röda baklyktorna med blicken tills de försvann över backkrönet. Sedan gick jag in. Ett tag försökte jag ligga på sängen och läsa, men kunde inte komma till ro, så i stället gick jag in i Yngves rum där jag kunde se ut på pappa. När jag såg honom visste jag var jag hade honom, och på sätt och vis var den vetskapen det viktigaste. Jag kunde hans sinnesstämningar och hade för länge sedan lärt mig att förutse dem, med hjälp av ett slags undermedvetet kategoriseringssystem, har jag senare tänkt, där förhållandet mellan några få bestämda faktorer räckte för att avgöra vad jag hade att vänta, så att jag kunde vidta mina mått och steg. Ett slags sinnets meteorologi … bilens fart uppför den flacka backen till huset, tiden han behövde för att stänga av motorn, ta sina saker och 18

kliva ur, hur han såg sig omkring när han låste bildörren, nyanserna i de olika ljud som steg upp från kapprummet när han hängde av sig ytterkläderna – allt var tecken, allt kunde tydas. Till detta lades informationen om var han hade varit någonstans, hur länge han hade varit borta och vem han hade träffat innan slutsatsen, som var den enda del av processen jag var bekant med, drogs. Det jag var mest rädd för var därför när han bara kom … när jag av en eller annan anledning hade varit ouppmärksam …

Hur sjutton hade han kunnat veta att jag sprang?

Det var inte första gången han på något ofattbart vis hade avslöjat mig. En kväll samma höst hade jag gömt en påse smågodis under madrassen i sängen, just för att jag hade på känn att han skulle komma in till mig och att han aldrig i livet skulle tro på förklaringen om hur pengarna till att köpa det hade hamnat i mina händer. När han mycket riktigt kom in stod han och såg på mig några sekunder.

– Vad är det du har gömt där i sängen? sa han.

Hur kunde han veta det?

Där ute tände Prestbakmo den stora lampan som satt ovanför däcket där han brukade stå och arbeta. Den nya ö av ljus som uppstod i mörkret var belamrad med allt möjligt som han bara glodde på utan att röra ett finger. Staplar med färgburkar, glas med penslar i, vedträn, plankstumpar, hopvikta presenningar, bildäck, en cykelram, några verktygslådor, lådor med skruvar och spik i alla storlekar och modeller, en mängd mjölkkartonger fulla med spirande plantor, kalksäckar, en hoprullad vattenslang, och lutad mot väggen en skiva med alla upptänkliga verktyg avbildade, troligen avsedd för hobbyrummet inne i källaren.

När jag återigen kastade en blick på pappa var han på väg över gräset med släggan i ena handen och en spade i den andra. Jag tog ett par snabba steg bakåt. Just då öppnades ytterdörren. Det var Yngve.

Jag tittade på klockan. Två minuter i halv nio. När han kort därefter kom i trappan med den typiska ryckande, nästan lite andelika gångstil vi hade utvecklat för att kunna förflytta oss snabbt inomhus utan att åstadkomma ett ljud, var han andfådd och röd om kinderna.

19

– Var är pappa? sa han så fort han var inne i rummet.

– Ute i trädgården, sa jag. Men du kommer inte för sent. Titta här, klockan är halv nio nu.

Jag höll fram armen med klockan.

Han gick förbi mig och drog ut stolen från skrivbordet. Han luktade fortfarande som det gjorde ute. Kall luft, skog, grus, asfalt.

– Har du rört mina kassetter? sa han.

– Nej. – Vad gör du inne i mitt rum då?

– Inget, sa jag.

– Kan du inte göra det inne hos dig?

Under oss öppnades ytterdörren igen. Den här gången var det pappas tunga steg som gick över golvet där nere. Han hade som vanligt tagit av sig stövlarna utanför och var på väg in i tvättstugan för att byta om.

– Jag såg ett ansikte i havet på tv-nyheterna, sa jag. Har du hört något om det? Vet du om det är någon annan som har sett det?

Yngve såg på mig halvt frågande, halvt avvisande.

– Vad yrar du om?

– Du vet den där fiskebåten som sjönk?

Han nickade lätt.

– När de visade platsen där den sjönk på nyheterna såg jag ett ansikte i havet.

– Ett lik?

– Nej. Det var inte ett riktigt ansikte. Det var havet som formades till en sorts bild av ett ansikte.

Först såg han på mig utan att säga något. Sedan cirklade han med pekfingret vid tinningen.

– Tror du mig inte? sa jag. Det är alldeles sant.

– Det som är sant är att du är ett pucko.

Eftersom pappa just då stängde av vattenkranen där nere tänkte jag att det var bäst att gå in till mig nu för jag ville inte riskera att stöta på honom ute i hallen. Fast jag ville inte heller att Yngve skulle få sista ordet.

20

– Det är du som är pucko, sa jag.

Han brydde sig inte ens om att svara. Vred sig bara mot mig, sköt fram övertänderna som en kanin och blåste in och ut mellan dem.

Det anspelade på mina utstående tänder. Jag vände bort ansiktet och smet ut därifrån innan han kunde se att jag började gråta. Så länge jag var ensam gjorde det mig ingenting att jag grät. Och den här gången hade det väl gått bra? För han hade väl inte sett det?

Jag stannade innanför dörren till mitt rum och funderade lite på om jag skulle gå in i badrummet. Där kunde jag skölja ansiktet med kallt vatten och få bort alla spår. Men pappa var på väg upp i trappan så jag nöjde mig med att torka ögonen med tröjärmen. Det tunna skikt av vätska som det torra tyget drog över ögats yta fick rummets ytor och färger att skälva, som om det plötsligt hade sjunkit och nu befann sig under vatten, och så tilltalande var den fantasin att jag lyfte på armarna och tog några simtag medan jag långsamt gick mot skrivbordet. I tankarna hade jag på mig en dykarhjälm av metall från dykningens första tid då de klev omkring på bottnen med blyskor och tjocka dräkter som påminde om elefanthud, och syreslangen fästad vid huvudet som en sorts snabel. Jag andades genom munnen i korta väsningar och stapplade runt på golvet med den gammal­ modiga dykarens tunga och tröga rörelser, tills skräcken som fantasin gränsade till långsamt började sippra in som kallt vatten.

Några månader tidigare hade jag sett tv-serien Den hemlighetsfulla ön som byggde på Jules Vernes roman, och historien om männen som strandar med luftballong på en öde ö ute i Atlanten hade ända från första scenen gjort ett enormt starkt intryck på mig. Allt var laddat. Luftballongen, stormen, männen i sina 1800-talskläder, den karga och vindpinade ö de hade hamnat på, ön som nog inte var så öde som de trodde, för hela tiden inträffade mystiska och oförklarliga saker omkring dem … men vilka var i så fall de andra som var där? Svaret kom plötsligt, i slutet av ett avsnitt. Det var några inne i undervattensgrottorna … en samling människoliknande gestalter … i skenet från lyktorna de bar såg man glimtar av hala, maskerade huvuden … fenor … de liknade en sorts ödlor … men gick på två ben …

21

på ryggen hade de behållare … en av dem vände sig om, han hade inga ögon …

Jag skrek inte när jag såg det, men rädslan som scenerna spred inom mig gick inte att jaga bort; även mitt på ljusa dagen kunde skräcken slå till så snart jag tänkte på grodmänniskorna inne i grottan. Och nu höll mina tankar på att förvandla mig till en av dem.

Mina väsningar blev deras väsning, stegen deras steg, armarna deras armar, och när jag blundade var det deras blinda ansikten jag såg framför mig. Grottan … det svarta vattnet … raden av grodmän med lyktor i händerna … så långt gick det att det inte hjälpte att slå upp ögonen igen. Inte ens när jag såg att jag var inne i mitt rum, omgiven av mina egna välbekanta saker, släppte skräcken sitt grepp om mig.

Jag vågade knappt blunda av fruktan för att något skulle hända. Stelt satte jag mig på sängen, drog till mig skolväskan utan att titta på den, kastade en blick på schemat, hittade onsdag, läste det som stod där, matte, OÄ, musik, tog upp väskan i knät och bläddrade mekaniskt igenom böckerna jag hade i den. När det var gjort tog jag den uppslagna boken från kudden, satte mig mot väggen och började läsa.

De sekunder som passerade mellan varje gång jag tittade upp blev så småningom till minuter, och när pappa ropade att det var kvällsmat, prick klockan nio, var det inte rädslan som hade mig i sitt våld utan boken. Även den var det svårt att slita sig från.

Vi fick inte lov att skära brödet själva, vi fick inte lov att använda spisen, så det var alltid mamma eller pappa som gjorde kvällsmat åt oss. Om mamma hade kvällsjour på jobbet ordnade pappa allt: när vi kom in i köket stod två glas mjölk och två tallrikar med fyra färdigbredda smörgåsar och väntade på oss. Smörgåsarna hade han oftast brett i förväg och sedan ställt in i kylskåpet, och att de var kalla gjorde det svårt att få i sig dem, särskilt när det var pålägg jag inte tyckte om. Om mamma var hemma ställdes pålägget fram på bordet, antingen av henne eller av oss, och den lilla manövern som gjorde att vi både kunde bestämma vad som skulle stå på bordet och vad vi skulle ha på brödet, förutom det att brödskivorna hade rums22

temperatur, räckte för att en sorts frihetskänsla skulle uppstå inom oss: kunde vi öppna skåpdörren, ta ut tallrikarna som alltid klirrade lite när de stötte i varandra och ställa dem på bordet; kunde vi dra ut lådan med bestick som alltid skramlade lite och lägga knivarna bredvid tallrikarna; kunde vi sätta fram glasen, öppna kylskåpet, ta ut mjölken och hälla upp, ja då kunde vi minsann också öppna munnen och prata. Det ena följde på det andra liksom när vi åt kvällsmat tillsammans med mamma. Vi pratade på om allt som föll oss in, hon var intresserad av det vi sa, och om vi råkade spilla lite mjölk eller glömma oss och lägga den använda tepåsen på duken (för ibland kokade hon te åt oss), så var det inte så farligt. Men om det var vår delaktighet i måltiden som öppnade den slussen till frihet, så var det graden av pappas närvaro som reglerade storleken på den. Om han befann sig utomhus eller inne på sitt kontor pratade vi så högt och fritt och med så stora gester vi hade lust till; var han på väg i yttertrappan sänkte vi automatiskt rösterna och bytte samtalsämne, om vi hade pratat om något som vi trodde inte skulle passa honom; kom han in i köket tystnade vi helt, satt där raka i ryggen liksom uppslukade av koncentration över maten, men satte han sig inne i vardagsrummet fortsatte vi samtalet, fast lägre och försiktigare.

Den här kvällen var det tallrikarna med de fyra färdigbredda smörgåsarna som väntade på oss när vi kom in i köket. En med brun­ ost, en med gulost, en med sardiner i tomat, en med kryddost. Jag tyckte inte om sardiner och tog den smörgåsen först. Fisk bjöd mig emot, jag fick kväljningar av kokt torsk som vi åt minst en gång i veckan; både av ångan från grytan den hade kokats i, av smaken och konsistensen. Det var förstås samma sak med kokt lyrtorsk, kokt sej, kokt sill, kokt kolja, kokt flundra, kokt makrill och kokt uer. Med sardinen var inte smaken det värsta, tomat kunde jag få i mig om jag tänkte på att det var en sorts ketchup, utan konsistensen, framför allt den lilla hala stjärten. Den var så äcklig. För att minimera kontakten med den brukade jag först bita av den, lägga den åt sidan på tallriken, fösa över lite tomatsås till kanten på brödskivan och peta in stjärtarna mitt i högen samtidigt som jag vek brödet om den. På så 23

sätt kunde jag tugga några gånger utan att komma åt stjärtarna och sedan skölja ner det hela med mjölk. Om pappa inte var där, som det föll sig den här kvällen, kunde man förstås helt enkelt stoppa de små stjärtarna i byxfickan.

Yngve rynkade ögonbrynen och skakade på huvudet när jag gjorde det. Sedan flinade han. Jag flinade tillbaka.

Ute i vardagsrummet bytte pappa ställning i stolen. Det rasslade som i en tändsticksask; strax därefter hördes det korta ritschet från svavelhuvudet som drogs över plånet, och det sprakande ljudet när det antändes, som liksom sjönk ner i den efterföljande lågans tystnad. När cigarettlukten några sekunder senare kom svävande in i köket böjde Yngve sig fram och öppnade fönstret så tyst han kunde.

Ljuden som trängde in från mörkret utanför förändrade hela stämningen i köket. Plötsligt var det en del av landskapet där ute. Vi sitter som på en avsats, tänkte jag. Tanken fick håren att resa sig på underarmarna. Vinden steg med ett sus genom skogen, for rasslande in över buskarna och träden på gräsmattan nedanför. Borta vid korsningen hördes rösterna från ungdomarna som fortfarande hängde över sina cyklar och pratade. I backen upp mot bron lade en motorcykel i en annan växel. Och långt borta, liksom höjt över allt annat, låg dunket från en båt som var på väg in från sundet.

Han hade förstås hört mig! Stegen när jag sprang på gruset!

– Ska vi byta? sa Yngve lågt och pekade på smörgåsen med kryddost.

– Kan vi väl, sa jag. Upprymd av att ha löst gåtan sköljde jag ner den sista biten sardinsmörgås med en pytteliten klunk mjölk och började på den som Yngve hade lagt på min tallrik. Det gällde att portionera ut mjölken, för om man inte hade någon kvar när man kom till den sista smörgåsen var den nästan omöjlig att få ner. Det allra bästa var naturligtvis att spara lite tills alla smörgåsar var uppätna, för aldrig smakade mjölken så gott som när den inte måste fylla en funktion, utan kunde rinna ner i strupen av sig själv, ren och oblandad, något jag tyvärr nästan aldrig lyckades med: stundens behov vann alltid över framtidens löften, oavsett hur frestande de kunde vara.

24

Men Yngve klarade det. Han var en mästare på att spara.

Uppe hos Prestbakmo slog någon stövelklackarna mot trapp­steget.

Sedan skar tre korta rop genom kvällen.

Geir! – Geir! – Geir!

Svaret kom bortifrån tunet framför huset där John Beck bodde, precis så fördröjt att alla som hörde det måste fatta att han hade tänkt sig för.

Kommer! ropade han.

Snart hördes de springande stegen utanför. Just som de var framme vid Gustavsens mur reste pappa sig inne i vardagsrummet. Något i hans sätt att gå över golvet gjorde att jag böjde på nacken. Yngve gjorde det också. Pappa kom in i köket, gick runt bordet, lutade sig fram utan ett ord och stängde fönstret med ett hårt ryck.

– Vi har fönstret stängt på kvällarna, sa han.

Yngve nickade.

Pappa såg på oss.

– Se till att bli klara nu, sa han.

Inte förrän han hade satt sig där inne igen mötte jag Yngves blick.

– Ha ha, viskade jag.

– Ha ha? viskade han tillbaka. Det var lika mycket dig han menade.

Han låg före mig med nästan två mackor och kunde snart resa sig och smita in på sitt rum, medan jag blev sittande några minuter till och tuggade. Min plan hade varit att gå in till pappa efter kvälls­ maten och säga att de säkert skulle sända inslaget med ansiktet i havet på kvällsnyheterna, men vid närmare eftertanke var det nog lika bra att låta bli.

Eller?

Jag bestämde mig för att vänta och se. När jag gick ut från köket brukade jag titta in i vardagsrummet och säga god natt. Om han lät neutral eller ännu hellre välvillig på rösten skulle jag säga det. Annars inte.

Olyckligtvis hade han satt sig i soffan som stod längst in i var25

dagsrummet och inte i en av de båda skinnfåtöljerna framför tv:n som han brukade. För att få kontakt med honom då kunde jag inte bara vrida på huvudet och säga god natt liksom i förbifarten, som jag kunde när han satt i skinnfåtöljen, utan jag måste ta flera steg in i vardagsrummet. Då skulle han naturligtvis begripa att jag var ute efter något speciellt. Och då försvann ju hela poängen med att lyssna sig fram, då måste jag säga det oavsett vilken ton han hade när han svarade.

Det kom jag inte att tänka på förrän jag redan hade gått ut ur köket, och eftersom osäkerheten fick mig att stanna till hade jag plötsligt inte längre något val, för han hörde förstås att jag hejdade mig och det måste omedelbart ha fått honom att förstå att jag ville honom något. Så jag tog de fyra steg som behövdes och klev in i hans synfält.

Han satt med det ena benet lagt över det andra, armbågen stödd mot soffryggen, huvudet lätt bakåtlutat och vilande i handen. Blicken, som verkade ha varit riktad snett upp mot taket, riktades nu mot mig.

– God natt, pappa, sa jag.

– God natt, sa han.

– De visar säkert samma bild på kvällsnyheterna, sa jag. Tänkte bara att jag skulle säga det. Så du och mamma kan se den.

– Vilken bild? sa han.

– Den på ansiktet, sa jag.

– Ansiktet?

Jag stod antagligen med öppen mun, för plötsligt lät han hakan falla och gapade på ett sätt som jag förstod skulle härma mig.

– Det jag berättade om förut, sa jag.

Han stängde munnen igen och satte sig upp utan att släppa mig med blicken.

– Nu får det vara sluttjatat om det där ansiktet, sa han.

– Ja, sa jag.

När jag vände mig om och gick mot trappan, kände jag hur hans uppmärksamhet släppte taget om mig. Jag borstade tänderna, klädde 26

av mig och tog på mig pyjamasen, tände lampan över sängen innan jag släckte den i taket, lade mig ner och började läsa.

Jag fick egentligen bara läsa en halvtimme, fram till klockan tio, men brukade hålla på tills mamma kom hem runt halv elva. Så också den här kvällen. När jag hörde bubblan komma puttrande uppför backen från stora vägen lade jag boken på golvet och släckte lampan, för att ligga i mörkret och lyssna efter henne: bildörren som slås igen, stegen över gruset, ytterdörren som öppnas, ytterkläderna som tas av, stegen i trappan … huset kändes annorlunda då, när hon var i det, och det underliga var att jag kunde märka det; om jag till exempel hade somnat innan hon kom hem och vaknade mitt i natten kände jag på mig att hon var där, något i stämningen hade förändrats utan att jag riktigt kunde sätta fingret på vad det var, annat än att det hade en lugnande verkan. Samma sak var det de gånger hon hade kommit tidigare hem än planerat medan jag var ute; i samma ögonblick jag kom innanför dörren visste jag att hon var hemma.

Jag hade självklart gärna velat prata med henne, hon om någon skulle ha förstått det här med ansiktet, men det kändes inte nödvändigt. Det viktigaste var att hon var hemma. Jag hörde henne lägga nyckelknippan på telefonbordet när hon kom in från farstun, öppna skjutdörren, säga något till pappa därinne och dra till den igen. Emellanåt, särskilt efter kvällsjourerna på helgerna, hade han maten färdig när hon kom. Då hände det att de spelade skivor. Vid sällsynta tillfällen stod det också en vinflaska kvar på köksbänken, alltid samma märke, bolagets rödvin, och någon enstaka gång öl, också alltid samma märke, två eller tre pils från Arendals Bryggeri, de bruna 70-centilitersflaskorna med den gula segelfartygsloggan.

Men inte den här kvällen. Och det var jag glad för. När de åt tillsammans tittade de nämligen inte på tv och det måste de göra om jag skulle kunna genomföra min plan, som var lika enkel som djärv; några sekunder i elva skulle jag smyga mig upp ur sängen, tassa ut i hallen, öppna skjutdörren på glänt och se Kvällsnyheterna på tv:n där inne. Något sådant hade jag aldrig gjort förut, inte ens funderat på. Det jag inte hade lov till gjorde jag inte. Aldrig. Inte en enda gång 27

hade jag gjort något som min far hade förbjudit mig. Inte med flit i alla fall. Men det här var något annat, eftersom det inte handlade om mig utan om dem. Jag hade ju sett bilden av ansiktet i havet, och behövde inte se den en gång till. Jag ville bara få veta om de såg samma sak som jag.

Så låg jag i mörkret och tänkte medan jag följde de grönlysande visarna på väckarklockan med blicken. När det var så tyst som nu kunde jag höra bilarna som passerade nere på stora vägen. En akustisk bana som startade när de kom över krönet borta vid B-Max, den nya livsmedelshallen, fortsatte utmed inskärningen vid Holtet, förbi avtagsvägen in till Gamle Tybakken och upp mot bron, där den försvann lika tvärt som den en halv minut tidigare hade uppstått.

Nio minuter i elva öppnades dörren i huset på andra sidan vägen.

Jag ställde mig på knä i sängen och tittade ut genom fönstret. Det var fru Gustavsen, hon gick över uppfarten med en soppåse i handen.

Att det var en ovanlig syn kom jag på först när jag såg det. Fru Gustavsen visade sig så gott som aldrig ute; antingen såg man henne inne i huset eller i passagerarsätet på deras blå Ford Taunus, men trots att jag visste det hade jag aldrig tänkt på det tidigare. Men nu, när hon stannade framför soptunnan och fällde upp locket, släppte ner påsen och stängde locket igen, allt med den lite loja grace som så många tjocka kvinnor besitter, slog det mig. Hon var aldrig ute.

Gatlyktan som stod utanför vår häck kastade sitt skarpa sken över henne, men i motsats till tingen som omgav henne – soptunnan, husvagnens vita väggar, stenplattorna, asfalten – som reflekterade skenet skarpt och kallt var det som om hennes varelse modulerade och absorberade det. De bara armarna glänste svagt, tyget i den vita tröjan skimrade, det stora gråbruna håret såg nästan gyllene ut.

Hon stod ett tag och såg sig omkring, först bort mot Prestbakmo, sedan upp mot Hansen, sedan ner mot skogen på andra sidan vägen.

En katt som spankulerade förbi hejdade sig och betraktade henne ett ögonblick. Hon strök sig över armen några gånger. Sedan vände hon sig om och gick in.

28

Jag tog en titt på klockan igen. Fyra minuter i elva. Jag frös lite och övervägde ett tag om jag skulle ta på mig en tröja, men kom fram till att då skulle alltihop verka för uttänkt om jag blev upptäckt. Och det var ju inte många minuter det var fråga om.

Jag gick försiktigt bort mot dörren och lade örat intill. Det enda verkliga riskmomentet var att toaletten låg på den här sidan skjutdörren. När jag stod där skulle jag ha uppsikt över dem och hinna slinka undan om de skulle resa på sig där inne, men nu när skjutdörren var stängd skulle jag inte upptäcka om de var på väg förrän det var för sent.

Men i så fall skulle jag ju kunna låtsas som om jag skulle på dass!

Lättad över att ha funnit lösningen öppnade jag långsamt dörren och gick ut i hallen. Det var alldeles tyst. Jag smög fram genom hallen, kände den torra heltäckningsmattan under mina svettiga fotsulor, stannade vid skjutdörren, hörde ingenting, sköt den åt sidan en liten aning och kikade in genom springan.

Tv:n stod på i hörnet. De två skinnfåtöljerna stod tomma.

De satt alltså i soffan bägge två.

Perfekt.

Så snurrade jordklotet med N-tecknet runt i bildrutan. Jag bad till Gud att de skulle visa samma reportage, så att mamma och pappa fick se det jag hade sett.

Nyhetsuppläsaren inledde programmet med att tala om den saknade fiskeskutan och hjärtat bankade häftigt i bröstet på mig. Men reportaget de visade var inte samma som förut: i stället för bilder av ett stilla hav kom det bilder av en länsman som stod på en brygga och blev intervjuad, följda av en kvinna med ett litet barn på armen, följda av reportern själv som stod med det rullande havet som bakgrund och pratade.

När inslaget var slut hördes pappas röst därinne, och sedan kom skratt. Skamkänslorna som vällde fram inom mig var så starka att jag inte förmådde tänka. Det var som om mitt inre vitnade. Kraften i den plötsliga skammen var den enda av barndomens känslor som i intensitet kunde mäta sig med rädslan, förutom det uppflammande 29

raseriet då, och alla tre hade det gemensamt att jag själv blev liksom utplånad. Det var bara känslan som existerade. Så när jag vände och gick tillbaka till mitt rum var det utan att bry mig om någonting. Jag vet att fönstret i trappan måste ha varit så mörkt att hallen speglades i det, jag vet att dörren till Yngves rum måste ha varit stängd, liksom den till mammas och pappas sängkammare och den till badrummet.

Jag vet att mammas nyckelknippa måste ha legat utspridd på telefonbordet som ett slags vilande litet fabeldjur, med sitt huvud av läder och myller av metallben, jag vet att den knähöga porslinsvasen med torkade blommor och gräs måste ha stått på golvet vid sidan om, på något sätt oförenlig med det syntetiska materialet i heltäckningsmattan. Men jag såg ingenting, hörde ingenting, tänkte ingenting. Jag gick in i mitt rum, lade mig i sängen och släckte lampan, och när mörkret slöt sig omkring mig drog jag så djupt efter andan att andhämtningen började darra, samtidigt som musklerna i magen knöt sig och liksom pressade ut kvidande läten som var så höga att jag måste rikta dem ner mot det snart genomblöta tyget i kudden. Det hjälpte, ungefär som det hjälper att kräkas när man mår illa. Långt efter det att tårarna hade slutat att trilla låg jag och snyftade. Det fanns något skönt med det. När det sköna också hade tagit slut vände jag mig på mage, lade huvudet mot armen och blundade för att somna.

30